Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

från rastyta till pedagogisk rum
Från rastyta
till pedagogiskt rum
Susan Paget och Petter Åkerblom
S
kolgården har aldrig varit en lika självklar del av skolans pedagogiska
vardag som skolbyggnader, klassrum och laborationssalar.
Skolbyggnaderna har betydligt oftare än skolgårdarna utsatts för
genomgripande förändringar och anpassats till nya ideal – från
gestaltning, inredning och utrustning till pedagogiska arbetssätt.
Det finns inte så mycket forskning med tyngdpunkt på skolgårdar eller
andra utemiljöer i skola och barnomsorg. Den enda doktorsavhandling
om svenska skolgårdar som finns, är landskapsarkitekten Gunilla Lindholms
Skolgården – vuxnas bilder, barnets miljö (1995). I denna beskriver
och tolkar hon skolgårdsutvecklingen från 1842 och framåt. Lindholm
visar att utformningen snarare styrs av allmänna attityder än av nationella
styrdokument. Hon kommer också fram till att skolgårdar oftast har utformats
med mycket liten hänsyn tagen till barns och ungdomars egna föreställningar
om sådana miljöer, eller till deras användning av dem. I stor
utsträckning har barn- och ungdomsperspektivet saknats.
Åtskilliga försök har gjorts för att utveckla skolgården som pedagogisk
resurs från det att den allmänna folkskolan infördes 1842 fram till vår tids
nybyggda skolmiljöer. Men samtidigt finns det ingen utemiljö för barn som
är så försummad som våra skolgårdar, konstaterade författarna till En
ny skolgård. Utvecklingsmöjligheter och problem genom fem skolgårdsförnyelser
(1988).
245