Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

arbetsformer och dynamik i klassrummet
Den tredje vanliga arbetsformen som förekommit i skolan under de fyrtio
åren grundskolan funnits är individuellt eller enskilt arbete. Det innebär
att eleverna arbetar var för sig med att lösa uppgifter, skapa eller läsa. I
grundskolans barndom förekom detta som ett komplement till lärarens
genomgångar med klassen. Det kunde innebära att eleverna i arbetsböcker
eller träningshäften jobbade vidare med det som läraren gått igenom. Det
kunde exempelvis handla om välskrivning, rättstavning, matematikuppgifter
eller namngeografi. Kulturella aktiviteter i form av att läsa »bänkbok«
eller måla och teckna är andra exempel på uppgifter av individuell
karaktär. Som vi strax skall se har inte bara omfattningen av individuellt
arbete förändrats sedan 1962 utan också innehållet i arbetet. I nedanstående
figur (som bygger på samma källor som tidigare figurer) framgår hur
tiden för individuellt arbete ökat under tidsperioden.
1960 -talet
1980 -talet
2000 -talet
22%
26%
41%
Figur 3. Andel av lektionstiden ägnad åt individuellt arbete
Individuellt arbete
Det framgår av ovanstående figur att tiden för individuellt arbete ökat markant.
Statistik handlar om genomsnittliga värden, det innebär att enskilda
lärare och enskilda skolor kan ha andra fördelningar och mönster. I vissa
skolor förekommer således individuellt arbete i mer begränsad omfattning
medan det i andra skolor utgör det största inslaget. Det man emellertid kan
konstatera är att det tycks finnas en generell utveckling mot en ökad andel
av tiden för individuellt arbete.
Individuellt arbete innebar under grundskolan första decennier att läraren
försåg alla elever med likalydande uppgifter. 60 - och 70 -talen kännetecknades
av gynnsamma ekonomiska villkor för skolan, man hade råd
att köpa övningsuppgifter, övningshäften och arbetsböcker till varje elev.
Dessa bestod till stor del av s.k. fylleriövningar. Det kunde innebära att
eleverna med utgångspunkt från lärarens genomgång eller egen genomläsning
av en lärobokstext skulle besvara förproducerade frågor eller
uppgifter i ett tryckt häfte. Läromedelsförfattarna bistod med denna typ
av uppgifter. Ett sådant förfarande innebar att läromedelsförfattarna inte
bara tjänade stora pengar utan också fick en starkt styrande funktion för
skolans undervisning. Man kan med fog hävda att läromedlen hade en
starkare och tydligare styreffekt på verksamheten än vad läroplanerna
hade. Nu skrevs visserligen de flesta läromedlen med utgångspunkt från
235