Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
följde ett antal grupper som arbetade med grupparbete inom SO och fann
att alla grupper åstadkom ett acceptabelt resultat. Men vid närmare analys
fann hon att de flesta grupperna inte samarbetade för att få fram resultatet.
Istället löste man uppgiften genom att en eller två elever i gruppen fick göra
jobbet eller lösa problemet. Gruppens prestation var således i själva verket
resultatet av en eller två medlemmars kunskap och ansträngning. Det betyder
att gruppens övriga medlemmar kunde använda tiden för andra saker.
Denna form av grupparbete benämner Steiner som disjunktivt, dvs. utan
samverkan. Det räcker att en i gruppen kommer på lösningen. Sjödin fann
att många av de gruppuppgifter som fanns i läromedlen var av detta slag.
Sådana uppgifter gör att gruppen lägger fram ett resultat, men möjligheten
för alla i gruppen att tillägna sig nya kunskaper och färdigheter har uteblivit.
Däremot har kanske vissa elever fått bekräftelse på sin oförmåga eller
lärt sig åka snålskjuts på andra. Det är möjligt att den tydliga nedgången
av andelen grupparbeten efter 1980 -talet kan förklaras med att lärarna
insåg dessa avigsidor.
En annan orsak till att lärarna övergav grupparbetet kan ha varit att
det ofta tog sig uttryck i den variant som Steiner kallar komplementära
uppgifter. Det handlar om att deltagarna i gruppen delar upp uppgiften
i mindre delar och att var och en av deltagarna sedan ansvarar för sin
avgränsade del. Den slutliga redovisningen består av att man häftar ihop
de olika delarna till en skrift, eller att eleverna på rad redovisar sin del
muntligt. Ett sådant grupparbete förutsätter inte något gemensamt arbete
annat än inledningsvis när man fördelar uppgifterna och avslutningsvis
när hopsamling sker. Granström & Einarsson konstaterar att komplementära
uppgifter kan vara mycket obarmhärtiga mot enskilda elever eftersom
de kan få skylta med mindre lyckade individuella prestationer.
Det finns dock lyckade exempel på grupparbete som fungerar efter det
som Steiner kallar en konjunktiv modell. Detta innebär att gruppens lösning
är beroende av samtliga elever. Gruppen är inte klar förrän alla i
gruppen har lyckats med prestationen. Man brukar i detta sammanhang
jämföra med en grupp bergsbestigare. Klättrarna är sammankopplade med
ett rep och är därför beroende av varandras prestationer. Uppstigningen
måste göras så att alla orkar följa med. Det kan innebära att de bästa
klättrarna inte får utnyttja sin fulla kapacitet utan får använda en del
av sin egen energi eller kunskap till att bistå de övriga. Gruppuppgifter i
skolan som bygger på konjunktiva problem är ganska ovanliga. Läraren
måste i sådana fall konstruera uppgifter och i sina instruktioner sätta
som villkor att gruppen inte är klar förrän alla elever i gruppen är klara.
Stymne fann i sin studie att eleverna själva i vissa fall, utan lärarens
instruktion, genomförde uppgifter på detta sätt. I sådana fall diskuterade
gruppen tillsammans bästa tillvägagångssätt och lämpliga strategier. De
tolkade tillsammans uppgiften och slutförde uppgiften i samarbete. Även i
denna form av grupparbete förekom utvikningar av privat eller irrelevant
karaktär, men endast i liten omfattning i jämförelse med andra grupper.
230