Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

det var en gång ett par sockiplast
upplever undervisningen. Sammantaget menade majoriteten av eleverna,
att de i skolämnet lär sig hur olika idrotter går till, att de lär sig samarbeta,
blir starkare och får bättre kondition samt att de lär sig sådant de kunde
ha »nytta av«. Vidare menar även majoriteten av eleverna att ämnet är
roligt, att det skulle vara obligatoriskt och att de upplever det som positivt
att delta. Man kan tolka elevernas svar som att det sker ett lärande i ämnet
utifrån ett ganska vitt perspektiv och att majoriteten av eleverna uppskattar
såväl ämnet som undervisningen.
Kunskapsstoffet i ämnet har över tid utökats till att idag omfatta
övergripande frågor som handlar om hälsa och livsstil. Elevernas svar
antyder dock att deras uppfattning om ämnet har legat relativt konstant
över de senaste decennierna. Ingen av de nämnda undersökningarna
problematiserar kring hur och när själva lärandet går till samt vari det
består. Kroppsövningsämnet var ett av de tidigaste skolämnena som på ett
markant sätt fick »konkurrens« av annan pedagogisk verksamhet som
hade likartade mål, i detta fall idrottsrörelsen. Idag kan man säga att
språkinlärning i t.ex. engelska eller IT-kunskaper har motsvarande konkurrerande
lärmiljöer. Dessa bygger upp fasta förväntningar på vad
eleverna tror att man ska eller behöver lära sig. Idrott som begrepp har för
många elever en väldig stark anknytning till föreningsidrotten, vilket gör
att eleverna i många fall bär med sig denna uppfattning om idrotten till
skolans undervisning i idrott och hälsa. Lärarna har således andra konkurrerande
ledare och aktiviteter att förhålla sig till när ämnets innehåll
ska planeras, genomföras och utvärderas.
Undervisning och lärande
Ämnet har på 40 år gått från att man kollektivt tränade samma övning
under samma tid till att man nu, åtminstone till det yttre, förespråkar en
individualiserad undervisning där varje elev ska lära sig att ta ansvar för sitt
lärande och sin träning, för att på så sätt kunna uppnå en förståelse för och
kunskap om hälsa i ett livslångt perspektiv. Än så länge finns inga större
studier som visar på att undervisningen har gått i denna riktning, men flera
skolor bedriver idag hälsobefrämjande projekt där ett mål är elevens individuella
ansvar för sin hälsa. I Ljunggrens studie från 1984 görs ett försök till
att definiera pedagogisk undervisning utifrån ett minimum av lärtillfällen.
Hon konstaterade då, att få kunskapsområden inom idrottsämnet nådde
upp till detta minimum. Vi kan även idag se att de flesta kunskapsområdena
inom ämnet behandlas mindre än fem tillfällen per läsår. Inga experimentella
studier finns gällande hur lärande sker inom ämnet och man kan
inte med säkerhet uttala sig om hur huruvida fem tillfällen per läsår är ett
relevant mått för när ett lärande av en rörelseaktivitet internaliseras.
Tyvärr måste vi konstatera att det inte inom ämnet finns någon tradition
att diskutera hur och när lärande stimuleras på bästa sätt och vilken form
av kunskapskvaliteter som man vill eftersträva. Här lider ämnet brist på
165