Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

det var en gång ett par sockiplast
På väg mot samundervisning
1970 -talet gled över i 1980 -talet och en ny läroplan presenterades. Gymnastikämnet
kom att benämnas »Idrott« eftersom själva namnet gymnastik
kunde ge upphov till missförstånd; gymnastik betecknade både att
ämnet, var ett huvudmoment och dessutom en gren i tävlingssammanhang.
Namnändringen var inte helt oproblematisk ur en begreppslig synvinkel
eftersom idrott också vanligen förknippades med Riksidrottsförbundets
verksamhet, en verksamhet som inte alltid överensstämde med skolans
övergripande målsättning. Läroplanen Lgr 80 innebar att grundskola,
och inte minst idrottsämnet, fick nya uppgifter. Skolan skulle verka för
jämställdhet mellan könen och samundervisning skulle införas som en
huvudprincip även inom idrotten. Det sistnämnda fick konsekvenser för
idrottsundervisningens organisation och (till viss del) dess utformning.
Vad det gällde det innehållsmässiga menar flera forskare att flickorna fick
anpassa sig till den undervisning som redan gavs till pojkarna. Andra nya
övergripande mål för ämnet var momentet hälsa, hygien och ergonomi
samt att ämnet idrott skulle ge kunskaper om den ekologiska balansen i
naturen utifrån idrotts- och friluftslivets rörelse.
Efter ett par år utvärderade Ljunggren Lgr 80 och dess konsekvenser för
ämnet idrott. Hon fann att få skolor använde sig av tre övningstillfällen i
veckan, trots de rekommendationer som fanns i timplaner och från fysiologiskt
håll. Bakom lärarnas val att minska antalet tillfällen i veckan till två
fanns skäl av organisatorisk art (färre klassbyten, längre raster, minskad
stress) samt möjligheten att få ut längre sammanhängande tid till undervisning.
Samundervisningen förekom ofta, men många lärare föredrog
dock att enbart ha samundervisning i vissa valda moment. I idrottsämnet
för såväl grund- som gymnasieskolan återfanns tio obligatoriska huvudmoment.
De tio huvudmomenten bestod av gymnastik, dans, bollspel, friidrott,
orientering, skridsko- och skidåkning, simning, hälsa, hygien och
ergonomi, funktionärs- och ledarskap. Av dessa huvudmoment förekom
endast ett fåtal fler än tio gånger. Ljunggren konstaterade i sin rapport att
man i idrottsundervisningen sysslade med »lite av varje«. Lärarna försökte
att få med det mesta av läroplanens huvudmoment någon gång under året.
I sin sammanfattning ställer hon lärarnas ambitioner att »få med de flesta
av läroplanens huvudmoment någon gång under året« mot att »eleverna
lär sig olika idrotter«. För att en bestående inlärningseffekt ska kunna ske,
menade Ljunggren, att ett övningsmoment borde upprepas fem gånger:
Fem träningstillfällen per år har subjektivt satts som mått på pedagogisk
undervisning omfattande instruktion, upprepade övningar, korrektion och
feedback.
(Ljunggren 1983, s. 109)
161