Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

det var en gång ett par sockiplast
I arbetsgruppen ingick fysiologer, pedagoger och gymnastikdirektörer.
Undersökningen omfattade fysiologiska tester, motoriska studier och
en enkätundersökning av elevers attityder till gymnastikämnet. Den
fysiologiska undersökningen handlade om hur den maximala syreupptagningsförmågan
påverkades under försöksåret och om det fanns skillnader
i effekterna beroende på antalet lektionstillfällen. Den motoriska
delen innehöll fem olika övningar som mätte styrka, spänst, snabbhet
och koordination, vilka tränades under en given tidsperiod. Resultaten av
projektet visade på att träningen av styrka och koordinativ förmåga direkt
påverkades av antal övningstillfällen, men att konditionsvärdena i mindre
grad påverkades av projektet. Fysiologen Per-Olof Åstrand fastslog att
gymnastikförsöket varade för kort tid för att kunna påverka dimensioner
och funktioner för betydelsen av syretransporten. Han konstaterade dock
i ett särskilt kommentarmaterial i rapporten att 30 minuter eller längre tid
tre gånger per vecka gav en signifikant förbättring i relation till om man
bara tränade 1 gång per vecka. Utifrån projektets resultat rekommenderade
han, att ju mer av konditionsbefrämjande aktiviteter som kunde ske i
skolans regi, ju större var garantin för att denna träning blev av:
Det är ovedersägligt att det flesta i och med puberteten blir bekväma och
relativt lata fysiskt sett. Det är därför utomordentligt viktigt att skolan ger
kunskap och information vad gäller kroppens funktioner och ›skötsel‹, och
att goda vanor etableras […] Man bör i detta sammanhang utnyttja elevernas
positiva inställning till ämnet gymnastik, där träningseffekter och
rekreationsvärdet betonas … (Redogörelse för SÖ:s gymnastikförsök 1970/72, s. 27)
Ovanstående rekommendationer kom att få stor uppmärksamhet i den
fortsatta debatten om gymnastikämnets innehåll och utformning. Elevens
biologiska och fysiologiska kropp behövde få träning och skolgymnastiken
skulle kunna garantera en minsta nivå av denna träning. Tron på att
detta var ämnets uppgift och att ämnet hade förmågan att ge detta fanns
under hela 1970 -talet.
Elevernas inställning till ämnet och till träningen av den egna kroppen
var övervägande positiv och, som det kommenteras i rapporten, flickorna
ställde sig än mer positiva till att underkasta sig konditionsträning än
pojkarna. Innan projektet startade kände försöksledarna en viss oro för
att konditionsträningsprogrammet skulle vara för »hårt« för flickorna.
Men resultaten visade att flickorna uppskattade, mer än pojkarna, denna
typ av träning. De tillfrågade eleverna framhöll också att de önskade fler
övningstillfällen per vecka och gärna då enkellektioner.
Ytterligare en rapport, skriven av Gun Hedberg, tog upp gymnasieelevernas
inställning till ämnet från samma tid, stärker denna bild. Eleverna
ansåg att ämnets viktigaste uppgift var att ge rekreation, god kondition
och allsidig träning. Men cirka hälften av de tillfrågade gymnasieeleverna
kunde inte uppge något särskilt mål för ämnet (!).
159