Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
Läroboken och språkutvecklingen
Läroböckerna kan antas spela en stor roll i språkutvecklingen. På många
sätt skulle frågan om språkriktighet kunna beskrivas som den äldre generationens
försök att rida spärr mot den yngre generationens avvikelser från
det språkbruk de förstnämnda gjort till sitt. Inom skolan bedöms ständigt
elevernas språk; vissa saker anses vara »fel« och motarbetas medan andra
är »rätt« och uppmuntras. De som har makten att bestämma vad som ska
räknas som korrekt eller inte är naturligtvis den vuxna generationen. Skolböckerna
är i det sammanhanget viktiga som modeller för vad som kan
anses vara godtaget – de så att säga realiserar normen.
Det är därför intressant att kartlägga vad det är för språk och språkbruk
som vid skilda tider givits den starka officiella sanktion det innebär
att accepteras som läroboksspråk. Ett exempel på en sådan undersökning
är Margareta Westmans Meningar och satsfogningar i historieläroboksspråk
från de senaste hundra åren. Westman studerar läroböcker i historia
från 1857 till 1966 med avseende på den kanske bäst belagda förändringen
inom svensk sakprosa under de senaste hundra åren: en förenkling av
meningsbyggnaden. Westman finner att en sådan utveckling kan spåras
även i historieläroböcker. Den är dock något mindre tydlig än vad som är
fallet inom många andra genrer. I grunden tycks språkförändringen bestå
i att »historieläroböckerna under senare delen av 1800 -talet [...] huvudsakligen
var berättande-beskrivande« för att senare övergå »till att bli
utredande-beskrivande« (Westman 1968, s. 84).
Historieläroböcker ligger till grund även för en jämförelse av läroböcker
från 50 -talet (realskola och gymnasium) och 80 -talet (högstadium och
gymnasium) som Carin Sandqvist utfört. Någon entydig utveckling mot
enklare meningsbyggnad står inte att finna; i stället är det gymnasieboken
från 50 -talet som skiljer sig från de andra genom att ha långa och komplicerade
meningar. En allmän trend förefaller däremot vara att språket blir
mindre varierat, t.ex. vad gäller meningsbyggnaden.
Ytterligare ett exempel är en undersökning, Svenskt läroboksspråk, som
Svenska språknämnden genomförde 1969. Man studerar bl.a. språkbruket
på punkter där en förändring håller på att ske – exempelvis kortformer av
verb som giva/ge; bruket av lös resp. fast sammansättning vid partikelverb
(alltså t.ex. lösa upp mot upplösa); pronomenanvändning som dylik/sådan.
Resultatet är att de undersökta läroböckerna inte tycks avvika nämnvärt
från det allmänna språkbrukets utveckling.
Den generella slutsats man kan dra är att läroböckerna förefaller
följa de allmänspråkliga förändringarna ganska väl; de ligger varken i
bak- eller framkant av utvecklingen. Kanske är detta en avspegling av en
balansgång lärobokstexterna har att utföra: på samma gång som de måste
vara acceptabla för vuxengenerationen ska de kunna läsas och förstås av
eleverna i skolan och kan därför inte ligga alltför långt från dessas språk.
148