Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

läroboksspråket – en flintskallig primadonna?
den aktuella texten med andra texter, t.ex. med hjälp av något slags skala,
så att man kan placera in texten i fråga i ett större sammanhang.
Det andra synsättet är att det inte går att göra sådana generella bedömningar.
Med hjälp av allmänna egenskaper som t.ex. meningsbyggnaden
kan man på sin höjd få en mycket ytlig bild av om en text är lätt eller
svår. Vad man eventuellt kommer åt har i grunden ingenting att skaffa med
om läsaren har begripit texten. För att få veta något om detta måste man
lämna textytan och studera textens utformning på djupare innehållsliga
plan. Genom att sätta vad man då finner i relation till det läsmål en viss
läsare har i en given lässituation och hur han eller hon kan tänkas gå till
väga vid läsningen kan man få en uppfattning om hur väl anpassad till
olika mottagargrupper och lässituationer texten är. Begriplighet är alltså
något som uppstår då en viss läsare möter texten i en viss lässituation.
Nedan går jag först igenom undersökningar som främst bygger på det
först skisserade synsättet, varefter jag tar upp undersökningar som försöker
komma åt begriplighet från lite djupare och mer innehållsbaserade
utgångspunkter. Det första kan kallas läsbarhet, det andra begriplighet.
Låt oss alltså börja med läsbarheten. Mycket av forskningen kring texters
läsbarhet har syftat till att få fram mått som gör det möjligt att
snabbt kunna bilda sig en uppfattning om en texts svårighetsgrad, s.k.
läsbarhetsformler. Den för svensk del mest kända och spridda läsbarhetsformeln
är utan tvekan C. H. Björnssons LIX, utförligast presenterad i
boken Läsbarhet. Värdet för detta läsbarhetsindex får man fram genom
att räkna ut den procentuella andelen ord med mer än sex bokstäver och
den genomsnittliga meningslängden mätt i antalet ord per mening och
lägga ihop dessa båda uppgifter. Siffror för en rad olika typer av texter,
inklusive läroböcker av skilda slag och för olika nivåer, har tagits fram och
kan användas som jämförelsetal. Björnsson fann exempelvis att medelvärdet
för LIX för årskurs 2 är ca 22, för årskurs 5 runt 31 och för årskurs 8
omkring 37, vilket kan jämföras med 27 för barn- och ungdomsböcker, 33
för skönlitteratur för vuxna, 47 för saklitteratur och 56 för facklitteratur.
LIX har tämligen ofta kommit till användning i undersökningar av
lärobokstexter. Som ett typiskt exempel kan man ge artikeln Är böckerna
i religionskunskap svårlästa? av Rolf Grave, där man alltså använder
LIX för att bestämma svårighetsgraden hos de aktuella läroböckerna. Ett
annat exempel är Ewa Stina Erlandssons artikel Läsebokssvenska där bl.a.
LIX används i en undersökning av om »det förekommer en kontinuerlig
stegring av svårighetsgraden« i en läsebok för lågstadiet.
Ska man försöka sammanfatta vad som framkommit av undersökningar
av läsbarheten hos lärobokstexter kan det sägas att resultaten inte varit särskilt
påfallande. I en studie blir värdet lågstadieböcker 25, och för mellanstadie-
och högstadieböcker 33 respektive 40, i en annan redovisas siffror
runt 35 för årskurs 7, 45 för årskurs 9 och 50 för gymnasiet och i en tredje
41 högstadiet och 47 för gymnasiet. Bilden blir alltså att språket i läroböckerna
framstår som relativt avancerat, men inte påfallande komplicerat.
141