Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

läroboksspråket – en flintskallig primadonna?
uppdelning, vägledande diskursmarkörer av olika slag, innehållslig logik
och ordningsföljd i en begriplighetsundersökning av mellanstadietexter i
orienteringsämnen.
Hur ser nu läroböckerna ut betraktade genom textlingvistikens glasögon?
I likhet med vad som gäller för hur läroböcker ter sig från kvantitativt
stilistisk utgångspunkt är svaret ganska samstämmigt: de framstår
som tämligen upphackade. Läroböcker har ett rykte för dålig textbindning.
Melin menar att detta rykte visserligen är något oförtjänt – svenska
läroböcker har enligt hans undersökningar en acceptabel textbindning
– men han anser ändå att det finns utrymme för ordentliga förbättringar.
Genom bättre textbindning skulle t.ex. sambandet mellan de olika fakta
som presenteras kunna framgå tydligare. Mer påtagligt anser Melin det
vara att läroböckerna är splittrade innehållsligt och grafiskt. Även för hur
informationen kan tänkas förstås vid läsning gäller att det kan vara svårt
att relatera olika delar till varandra, makrostrukturellt finns det alltså
svagheter. Ulla Ekvall skriver bl.a. följande:
Sammanfattningsvis pekar alltså de givna exemplen på att både små och
stora segment kan vara svåra att inordna i en hierarkisk struktur. De bildar
ofta ganska självständiga enheter med lös anknytning till det övergripande
ämnet. Större vikt tycks ha lagts vid att presentera enskilda fakta än vid att
sätta dessa i ett sammanhang. Urvalet av fakta framstår därför som slumpmässigt
eller oförklarligt.
(Ekvall 1995, s. 53)
Låt oss avsluta även detta parti med textexempel, för att något illustrera
vilka textegenskaper man studerat. Denna gång blir det två prov. Det
första är hämtat från Lars Melins artikel Textbindning i läroböcker och
illustrerar den stundtals något svaga kopplingen mellan olika meningar. I
en högstadielärobok står följande att läsa:
Sjukförsäkringen
Samtliga de här sjukvårdsförmånerna ingår i den allmänna sjukvårdsförsäkringen.
Det är riksdagen som beslutar om de regler och ersättningsbelopp
som ska gälla. Förmånerna bekostas till 85 procent med arbetsgivaravgifter,
till 15 procent med skattepengar.
Det är landstingen (se s 457) som har ansvaret för att hälso- och sjukvården
organiseras och fungerar väl.
(Melin 1992, s. 42)
Som Melin påpekar går det att utan större problem kasta om ordningen på
dessa meningar. Vanligen kan vi inte göra så utan att texten blir underlig,
och det är alltså något konstigt med texten. Det avvikande ligger i att i stort
sett alla begrepp presenteras i bestämd form och utan att deras koppling
till varandra klargörs. »Det är alltså en text där allt förutsätts känt och
där man hemlighåller hur enheterna hänger ihop« (Melin 1992, s. 42).
Satskonnektionen är således svag, och även tematiken är mindre tydlig.
Det andra exemplet har jag hämtat från Ulla Ekvalls artikel Läroboken
139