Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

filosofiska analyser av pedagogiska texter - och bristen på sådana
filosofins didaktik. Närmare bestämt är målet att utveckla kritiskt tänkande
genom dialog och reflektion. Filosofins frågor sätts i centrum snarare
än de färdiga svar som givits av olika fackfilosofer. Viktigt i projektet
är verksamheten »filosofi med barn« som har kommit igång på olika håll
i världen, i viss utsträckning även i Sverige. En grundtanke kan sägas vara
att barn själva är filosofer, men de behöver material som stimulans och en
bra dialogpartner för att utveckla sin reflektion.
Det material som jag gått igenom, den lilla skriften Reflektionens
didaktik av Sven-Åke Selander (1988) och antologin Reflektionens
didaktik, redigerad av Rune Jönsson och Sven-Åke Selander (1992), är i
hög grad ägnat uppgiften att presentera en kunskapssyn med reflektion i
centrum. Det är en kunskapssyn som betonar det aktiva i kunskapsprocessen,
bland annat med hänvisning till John Dewey. Kunskapssynen är
helt annorlunda än den magister Dahlbäck ger uttryck för. När det gäller
reflektionens didaktik är formen – vägen från undrande till kunskap och
utvecklad undran, genom reflektion och dialog – det väsentliga i innehållet,
kan man säga om man tillåter sig en viss tillspetsning.
I antologin Reflektionens didaktik beskrivs och refereras användningen
av berättande texter för barn inom ramen för »barn filosoferar«, en sådan
text ges också som appendix i rapporten. Man kan möjligen här tala om
pedagogisk text i vid mening. Texten som given står inte längre i centrum.
Det är dess användning som är det centrala. Det material som jag gått
igenom kan emellertid knappast kallas analys av pedagogiska texter.
Man får mer av programmatiska beskrivningar än av filosofisk analys.
Samtidigt visar detta projekt, om än på ett ganska sökande sätt, att vissa
centrala typer av kunskapsbildning nog bättre beskrivs med andra termer
än kunskapsbildning genom »texter«, även om text tas i den utsträckta
mening som avses i »pedagogisk text«. Mats Furberg ifrågasätter i sitt
bidrag till den nämnda antologin möjligheten av något sådant som den
filosofiska reflektionens didaktik, åtminstone i en klassrumssituation.
Denna skeptiska position är tänkvärd. Olika röster tillåts komma fram i
projektet – det förefaller dialogiskt också i praktiken.
Vad bör göras?
Jag skall inte säga så mycket om vad som kan göras. Så lite är gjort, så mycket
återstår. När jag nu skall avsluta denna »översikt« vill jag i stället lyfta fram
frågeställningar där filosofer – och andra – har en viktig uppgift.
Granskningar huruvida ett läromedel uppfyller läroplansmålen är en
snarast »polisiär« uppgift, som knappast filosofer är bättre på att fullgöra
än andra. Även om många filosofer tyckt om och tycker om att leka
begreppspoliser (åt ena eller andra hållet). Akademiska filosofer är ofta
vältränade att diskutera och vända ut och in på begrepp. En sådan för-
127