Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

filosofiska analyser av pedagogiska texter - och bristen på sådana
görs avhängigt av »fackmannens preciseringar«. Det framgår tämligen
klart att fackman betyder fackvetenskapsman. Kunskapen ifråga är ju
också helt avhängig förmågan att formulera sig inom ett område.
Arne Næss har själv studerat olika uppfattningar om sanning med hjälp
av »empirisk semantik«. Flera av hans elever och andra som han påverkat
i främst Sverige och Norge har gjort liknande begreppsundersökningar,
huvudsakligen inriktade mot politiskt laddade och moraliska begrepp. Jag
känner inte till några direkta läromedelsanalyser.
Den av Næss inspirerade »empiriska semantiken« liksom det som jag i
anslutning till magister Dahlbäck kallade ett analysmönster, som vi kan
kalla begreppsanalytiskt (i vid mening) delar den förutsättningen att de har
teoretiskt vetenskapsspråk som ett mer eller mindre klart uttalat ideal för
begreppslig klarhet och vetenskapligt vetande som kunskapsnorm. Detta
har avsevärda konsekvenser för hur man ser på och kan föreställa sig att
analysera läroböcker, från skola till högskola. Läroböcker och andra läromedel
ses som en andra rangens textkategori – och därmed kanske inte
analyseras alls. Därmed har jag slagit an en kritisk ton.
Begränsande analys
Begränsningarna hos detta begreppsanalytiska mönster visar sig till exempel
när man, som jag gjorde, börjar forska omkring »tillämpningskunskaper«.
Jag deltog i ett projekt om synen på tillämpning av statistik inom
statistikutbildningen vid svenska universitet och högskolor. Tillämpningskunnande
kan inte ses genom den vetenskapliga teorins ögon. Ty en teori
om tillämpning är fortfarande bara en teori, som kan tillämpas kunnigt
eller okunnigt. En teori ges innebörd bland annat genom exempel, vilka
kommer att styra också nya tillämpningar. Exempel och föreställningar
om de mänskliga uppgifter som ett ämne (en teori) kan bidra till att lösa
på bästa sätt är avgörande. Ett ämnes- eller problemområdes gestaltning
måste sättas i blickpunkten. Man får inte omedelbart fokusera enskilda
satsers »intentionsdjup« (mätt i relativ precisering). Gestaltningen framgår
mer genom helheten än genom de enskilda delarna.
Filosoferna i Sverige och den omvärld man helst sneglat mot domineras
av en inriktning mot logiken i enskildheterna snarare än gestaltning och
helheter. De saknar därför förutsättning att analysera tillämpningskunskaper.
Bland annat måste man lämna den inställning som Dahlbäck
ser sig som (självklar) talesman för, nämligen att kunskapens form och
innehåll kan skiljas åt. Inställningen att de kan skiljas åt kanske ingen försvarar.
Den genomtränger ändå det mesta av filosofiskanalytisk (särskilt
analytisk-filosofisk) praxis.
Det är en myt, en farlig och utbredd myt, att påståenden (formulerade
teorier, abstrakta system) skulle vara de egentliga bärarna av kunskap.
125