Kobran, nallen och majjen - Institutionen för didaktik - Uppsala ...

kobran, nallen och majjen
reda ett kunskapsmaterial«. Det sista sägs vara lika viktigt för praktiken
som för vetenskapen och det kontrasteras mot »en massa af osammanhängande
specialkunskaper, hvilka såsom sådana ej utgöra något egentligt
vetande, utan likna sandhögen, som hvarken i sig sjelf har något värde eller
duger till underlag för någonting annat« (s. 7).
Logiken bör enligt Dahlbäck inte införas förrän i högsta avdelningen
(dåvarande sjunde klassen):
122
Ty skall undervisningen i logik kunna med någon framgång bedrifvas, så
bör lärjungens abstraktionsförmåga isynnerhet genom föregående grammatiska
och mathematiska studier vara så pass uppöfvad och utbildad, att han
mägtar skilja kunskapens form från hans innehåll och betrakta den förre
oberoende af det senare. Till denna grad af förståndsutvecklingen bör ynglingen
hafva hunnit, då han inträder i sjunde klassen, och der bör alltså logikens
studium utgöra hans formela bildnings krona och fulländning. (s. 10)
Detta är intressant inte minst därför att det tvingar oss att tänka över
begrepp som form (det »formela«) och innehåll (det »materiela«, kunskapens
»materia«) liksom den (ut)bildning som undervisningen tjänar till.
Utbildning och undervisning är inte samma sak.
»Kunskapens form är skild från dess innehåll.« Det är en ståndpunkt
som är självklar för Dahlbäck, han argumenterar inte för den utan tar den
för given. Lika självklar – men mer osynlig – är den för många idag. Det är
en möjlig ståndpunkt endast om man som riktig kunskap räknar bara det
formulerade – det språkligt formade – vetandet. Det är det abstrakta vetandets
område. Som Dahlbäck uttrycker det på ett ställe: »Det är nemligen
termen – ordet med sin fixa betydelse – som i hvarje fall är ett tecken till att
saken är klart fattad, ty ›det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta‹.« (s. 8)
Det är antagligen en liknande inställning – tron på Ordet – som ligger
bakom ståndpunkten att texten ofta tas som det givna i läromedelsanalyser.
Delvis är det säkert också numera idén om att klar bevisning
alltid måste utgå från det fysiskt iakttagbara (med dess former), en tanke i
empiristisk och positivistisk tradition.
Vi återvänder till Dahlbäck. För honom är logiken den vetenskap som
»uteslutande handlar om tankeförmågan och gifver reglerna för hennes
verksamhet« (s. 7). Logikens former (för definitioner, omdömen, slutledningar)
är det riktiga tänkandets former, i bokstavligast möjliga mening.
När Dahlbäck efter sin inledning om kunskap, bildning, skola och skolbok
går in på sin granskning av tre logikböcker gör han det för att se hur de
»fylla sin närmaste uppgift såsom skolböcker, att klart och redigt, om ock
i kort sammandrag, framställa reglerna för tänkandet« (s. 16).
Jag skall inte gå närmare in på hans analys och kritik. Några aspekter är
emellertid värda att uppmärksamma. Han kräver att böckerna själva skall
exemplifiera det de predikar: