FÅRGENETIK 2 - Föreningen Gutefåret

Appendix 2
G rotlingebo udde reste vi utåt, sökte förgäves
komma på några små holmar,
som lågo därutanföre, ty nordost blåste alltför
starkt. Ifrån denna ude räknade vi åtskillige
kyrkor, mest åt söder, ty där denna socken
slutas tager en slätt emot, som varar allt
intill södersta Hoburgen.
Fåren gingo här i bet både vinter och sommar
utan någonsin gå under tak, äro dock
de störste. Gumsarna hava merendels två
horn, dock gåves de som hade fyra och sällan
sex, av vilka sideshornen voro nedböjde
men mellanhornen raka, ty man bör föreställa
sig, att fibrerna i själva hornen draga var
på sin sida, alltså bliva de fördelta hornen
krumma åt den sida som tjockare är, då den
inre sidan givet efter.
Ur Carl Linnæeus (1707-1778) ”Öländska och Gotländska
Resa” under färden 7 juli 1741 till Grötlingbo.
Teckning: Gunnar Brusewitz
De ursprungligt vilda arterna och
raserna av får är behornade, både
tackor och baggar. Sedan fåren
domesticerades har kulliga djur
haft större möjlighet att klara sig,
och inom många områden har kulliga
djur favoriserats över behornade.
Bland lantrasfåren på Gotland
var det vanligt med behornade
baggar, medan tackorna kunde
vara antingen behornade eller kulliga.
Detta förhållande gällde av
allt att döma även de andra lokala
populationerna av får i Sverige. I
grottan Stora Förvar på Stora Karlsö
har man bl.a. hittat riktigt gamla
skallar från behornade baggar och
kulliga tackor.
I början av 1900-talet, när avelsarbetet
påbörjades för att skapa det
som senare skulle bli det svenska
pälsfåret eller gotlandsfåret som
FÅRGENETIK 2
Behorningen hos får
av
Per Abrahamsson
det numera kallas, strävade man
efter att få fram en enhetlig ras
med mellangrå färg på helt kulliga
djur.
De behornade räddades
Bland dessa lantrasfår samlade
Edward Graelert ihop den första
gruppen behornade får, som sedan
skulle bilda grunden till våra dagars
gutefår. Under de första decennierna
föddes det ganska ofta
kulliga djur i besättningarna med
behornade får, men eftersom dessa
inte användes till avel så har andelen
djur med anlag för kullighet
minskat för varje generation och är
nu ganska ovanliga bland gutefår.
Det mesta arbetet med att utreda
hur hornanlagen nedärvs har gjorts
av Dolling i Australien. Han utförde
sina försök med australiska får-
Föreningen Gutefåret: Gutefårägarens handbok 2006
raser, främst merino, men mycket
tyder på att det är samma anlag
som styr behorningen även hos de
nordiska fårraserna.
Anlaget för horn
Det ursprungliga vildfårsanlaget
betecknas Ho + , där Ho står för
”horn” och ” + ” står för att det är
det ursprungliga vildfårsanlaget.
När fåren får ett sådant anlag från
vardera föräldern och därmed har
detta anlag i dubbel uppsättning
(Ho + Ho + ) så blir de behornade.
Det är detta anlag som gynnats
inom guterasen.
Anlaget för kullighet
Någon gång i historien har anlaget
för horn muterat och givit anlaget
för kullighet. Detta skedde troligen
redan innan fåren tämjdes, men
79

Anlagen för ullfärg påverkar färgen på hornen. Lammet i mitten har bred
bläs som delvis innefattar hornbasen. Detta gör att den delen som växer i
bläsen blir pigmentfri medan den delen som växer utanför bläsen blir svart.
En annan effekt syns tydligt på baggen nedan till höger. Hans ull är grå, och
den ull som växer ut under sommaren är mörk, medan den innersta ullen
som växer under vintern är betydligt ljusare. Detsamma gäller hornen, vilket
resulterar i en ljus ring för varje vinter baggen levat.
eftersom det inte var särskilt gynnsamt
att sakna horn i det vilda blev
sådan får inte särskilt vanliga. Det
var först när människan började
Baggarna på bilderna ovan har alla anlag för horn (Ho + Ho +). Hornformen skiljer sig dock åt. Baggen till vänster har
horn som vrider sig i en snäv spiral och han har redan vid drygt ett års ålder horn som vridit sig ett helt varv. Baggar
med denna hornform kan lätt få horn som vridit sig ett och ett halvt varv när de blivit gamla.
Baggen i mitten är 4 år gammal, så hans horn har vuxit längre, men eftersom vridningen inte är lika snäv har hornen
bara vridit sig drygt ett varv.
Baggen till höger är fem år gammal. Hans horn är betydligt rakare och trots att de är längre har de bara vridit sig 3/4
varv. Eftersom hornen växer saktare ju äldre baggen blir kommer hans horn aldrig att ens hinna ett helt varv.
80 Föreningen Gutefåret: Gutefårägarens handbok 2006
med fåravel som anlaget kunde bli
vanligt.
Anlaget betecknas Ho P och är
dominant över anlaget för behorning.
Detta gör att ett får med anlagsuppsättningen
Ho P Ho + borde
bli kulligt. Anlaget är dock inte
fullständigt dominant, vilket gör
att det är relativt vanligt att baggar
med denna kombination faktiskt
kan få ganska stora horn. Tackorna
däremot får mer sällan horn, utan
är i allmänhet helt kulliga. Dock
förekommer tackor med horn trots
att de bevisligen bär anlaget för
kullighet i enkel uppsättning, men
deras horn är då oftast något kortare
eller smalare än vanliga horn.
Vanliga horn kan dock variera
högst betydligt i form och längd,
vilket gör att det ibland kan vara
omöjligt att bara av utseendet på
hornen avgöra om fåret har ett anlag
för kullighet eller ej.
Anlaget för hornlösa tackor
Ett annat anlag som troligen varit
ganska vanligt, inte bara på Gotland,
utan bland flertalet nordiska
lantraser är anlaget som ger behornade
baggar men kulliga tackor
(eller i enstaka fall tackor med

Fårens utseende vid olika uppsättningar av arvsanlag
Arvsanlag Baggens utseende Tackans utseende Ras där anlaget är vanligt
Ho P Ho P Kullig Kullig Gotlandsfår, finullsfår
Ho + Ho + Behornad Behornad Gutefår
Ho hl Ho hl Behornad Kullig eller med hornknappar Skogsfår, raggaröfår
Ho P Ho + Kullig eller med små horn Kullig, ev hornknappar el små horn
Ho P Ho hl Kullig eller med små horn Kullig
Ho + Ho hl Behornad Behornad
hornknappar). Anlaget är vanligt
hos de nyupptäckta allmogeraserna,
bl.a. hos det uppländska raggaröfåret.
Detta anlag är recessivt i
förhållande till både det ursprungliga
anlaget för behorning och för
kullighet, dvs det kan döljas om
fåret också bär något av de andra
två anlagen (se tabell).
Detta anlag betecknas Ho hl , där
Fyrhorninghet
Utöver de tidigare nämnda anlagen
finns inom vissa fårraser anlag
som gör att hornen delar sig då de
växer ut. Ett sådant anlag ger i
allmänhet fyra horn, men även
exempel på sex och åtta horn
finns. Detta anlag nedärvs dock
helt oberoende av de tidigare
nämnda anlagen. Det normala hos
får är att de inte kan få mer än två
horn. Får med anlag för flera horn
hl står för ”hornlös tacka”. Beteckningen
är dock något missvisande
eftersom tackor med detta
anlag kan ha hornknappar och i
vissa fall ganska kraftiga hornutväxter,
dock aldrig riktiga symmetriska
horn.
Detta anlag har dock missgynnats
bland de gotländska fåren.
Inom gotlandsfåren (pälsfåren)
kan ha kluvet ögonlock. Detta kan
ge irritation i ögat och ögoninflammation,
så i raser där anlaget
är vanligt avlar man för att minska
utbredningen av det kluvna ögonlocket.
På Gotland har fyrhorniga
lantrasfår funnits åtminstone fram
till början av 1900-talet. Från
1960-talet och framåt har det i
Sverige förekommit fyrhorniga
korsningsfår som är ättlingar till
Gutefår och fyrhorniga får i Nolhaga djurpark, Alingsås, på 1980-talet. Fyrhornsanlaget
är i detta fall ett korsningsresultat av Jacobfår x gutefår.
Foto: Ragnar Edberg
Föreningen Gutefåret: Gutefårägarens handbok 2006
har det motarbetats eftersom det
kan ge behornade baggar och
bland gutefåren har det motarbetats
eftersom det kan ge kulliga
tackor. Eftersom det är recessivt
och kan döljas bakom de andra
anlagen kan det dock säkert finnas
kvar inom båda raserna, om än
ganska ovanligt.
engelska Jacobfår. Jacobfåret är en
långsvansad ras som inte är nära
släkt med de nordiska lantraserna.
Nedärvningen av fyrhornigheten
är av allt att döma komplicerad.
Vissa källor menar att anlaget
är dominant, medan andra menar
att det är recessivt. Om det är dominant
betyder det att ett fyrhornigt
lamm inte kan födas i en besättning
där både tackor och baggar
har två horn. Om det istället är
recessivt betyder det att det kan
finnas dolt bland gutefåren och i
så fall dyka upp om en bagge och
en tacka som båda bär på anlaget
paras med varandra. Framtiden får
utvisa vilket som är fallet.
En sak verkar dock vara säker
och det är att för att ett får skall få
fyra horn så måste det först ha anlag
för att ha horn, dvs något av
anlagen Ho + eller Ho hl . Mycket
talar för att det ursprungliga anlaget
för fyra horn, som fanns fram
till början av 1900-talet, faktiskt
fortfarande finns kvar. Om det är
recessivt kan det finnas bland gutefåren.
Om det inte finns bland
gutarna, är det sannolikt att det
finns kvar bland gotlandsfåren.
Dessa är ju helt kulliga och kan
därmed ha anlaget spritt i populationen
utan att det syns. Skall anlaget
synas måste det kombineras
med anlag som gör att fåren får
horn.
81

Hornform
Formen på hornen kan variera
kraftigt mellan olika individer. På
äldre tackor bildar hornen ofta en
halvcirkel, som kan vara utåtriktade
med långt avstånd mellan spetsarna,
eller insvängda så att spetsarna
närmar sig varandra bakom
nacken på djuret. En mycket stor
variation i grovlek och längd finns
mellan olika individer.
Baggarnas horn, som är större än
tackornas, varierar ännu mer. De
kan vara allt ifrån korkskruvskringlor
som vrider sig ett
och ett halvt varv ganska nära kinderna
till betydligt rakare horn
som bara böjer sig ¾ varv långt ut
åt sidorna.
I gamla tider användes oftast bagglamm till avel som
sedan slaktades vid jultid. Därför var det inte så noga
med hur hornen växte. Numera behålls ofta baggarna tills
de blir flera år gamla och då är det viktigt att hornen inte
växer för nära underkäken så att de hindrar idissling och
normalt foderintag. Baggar som blir så horntrånga att
underkäken skaver mot hornen skall slaktas av djurskyddsskäl.
Att hornen växer nära käkarna är dock inget
problem så länge inte käkarna stöter mot då baggen äter.
Båda tackorna på den övre bilden har två välutvecklade
horn, typiska för gutefår. Det är dock bara den vita i bakgrunden
som har två anlag för behorning (Ho + Ho +). Tackan
i förgrunden har istället ett anlag för kullighet och ett
anlag för horn (Ho PHo +). Samma anlagsuppsättning har
tackan på den nedre bilden, dvs ett anlag för kullighet och
ett anlag för horn (Ho PHo +), men hon har inga horn utan
bara små hornknappar. Detta är ett exempel på att djur
som har lika arvsanlag för behorning likväl kan se olika ut
beroende på att andra anlag påverkar hur hornanlagen skall
uttryckas.
Fotografier till detta apendix, där ej annat är angivet, har
tagits av Per Abrahamsson.
Litteratur:
• Adalsteinsson, S. 1970. Colour inheritance in Icelandic sheep and relation between colour, fertility and fertilization.
J.Agric.Res. Icel. 2 (1) 3-135.
• Adalsteinsson, S. och J.J.Lauvergne, J.G.Boyazogly, M.L.Ryder. 1978. A possible genetic interpretation of
the colour variants in the fleece of the Gotland and Goth sheep. Ann.Génét.Sél.Anim. 10 (3) 329-342.
• Dolling, C. H. S. 1961. Horned and polledness in sheep IV. Triple alleles affecting horn growth. Australian
J. Agric. Res. 12. 353-361.
• The Commonwelth Bureau of Animal Breeding and Genetics. Annoted bibliography no 256: Inheritance of
horns in sheep. Prepared from animal breeding abstracts 1933-1973. Förteckning över 23 olika artiklar.
• Kinsman, D. 2001. Black Sheep of Windermere. Windy Hall Publications, Windermere, England.
82 Föreningen Gutefåret: Gutefårägarens handbok 2006