H - Västerbottens museum

het och kraft chefskapets mångahanda bestyr. En ännu bevarad
tradition talar också om den respekt och aktning, som hon åtnjöt
av sina underlydande, och om den säkerhet i uppträdandet, som
kom till synes i hennes umgänge med affärsmän, redare och skutskeppare.
Under mamsell Lodins tid hemsöktes sågverket av en förbärjande
eldsvåda, som lade såväl sågen som herrgården och
verkets övriga byggnader i aska. Det var vid 12-tiden på dagen
den 2 september år 1842. Sommaren hade varit ovanligt torr,
och man hade vid flera tillfällen märkt, att elden ännu pyrde i
den 275 alnar från såghuset liggande spånhögen, som brändes
i mars månad. En orkanlik storm sveper fram över samhället,
och sågspån och träflisor virvla omkring på sågplatsen. Spånhögen
självantänder, och elden kastas därifrån över till kolhuset
och sågen för alt i nästa ögonblick antända övriga byggnader
och den närliggande skogen. Räddningsarbetet är trots energiska
ansträngningar fullkomligt fruktlöst, och inom kort är
hela anläggningen jämnad med marken.
Mamsell Lodin är emellertid, ehuru 71 år gammal, en beslutsam
och handlingskraftig kvinna. Några dagar efter branden
lämnar hon sina medintressenter underrättelse om olyckan och
förklarar, att hon "i samråd med J. Marklund beslutit att denna
Höst och Vinter företaga byggandet af ett nytt sågverk". Beslutet
följes också omedelbart av handling, ty redan i maj 1843 är den
nya sågen färdig att tagas i bruk. Den synes ha varit av ungefär
samma storlek som den gamla men är mera tidsenligt byggd
och inredd och kom att under sin halvsekellånga tillvaro undergå
en hel del förändringar och moderniseringar.
När mamsell Lodin år 1846 fyllde 75 år, lämnade hon sin befattning
vid sågverket och bosatte sig hos sina släktingar i
Umeå. Där avled hon år 1859, 88 år gammal. När meddelandet
om hennes död nådde Bureå, så framkallade det säkerligen
mycket vemodiga känslor. Ty hon hade under sin långa vistelse
i Bureå gjort sig allmänt aktad och älskad. Den som gjorde
72