H - Västerbottens museum

och bättre behandling av den färdiga varan. Ungefär samtidigt
med sågverksteknikens omläggning inträder även en följd av
förändringar på det handelspolitiska området, som i hög grad
påskynda trävarurörelsens utveckling. På 1860-talet borttogos
exporttullarna i vårt land, och vid denna tid upphävdes även
importtullarna på trä i England ungefär samtidigt som Frankrikes
hamnar öppnades för svenska plankor och bräder. Det
var under dessa gynnsamma omständigheter, som trävarurörelsen
blomstrade upp till den storindustri, den sedan blev.
Låt oss efter denna allmänna historiska översikt och med densamma
som bakgrund på närmare håll följa utvecklingen av trävaruindustrien,
sådan den gestaltat sig i Bureå, från den finbladiga
vattensågens första blygsamma start till ångsågens
mera mångskiftande och vittfamnande verksamhet!
Vi förflytta oss då till början av 1790-talet. Vid Bureälvens
utlopp och på ömse sidor om kustlandsvägen ligger det vidsträckta
men glest bebyggda Bureå. I in- och utägor är byns
sammanlagda areal 5.075 tunnland, utgörande 3 5/8 mantal och
fördelade på åtta hemman och några underlydande torp. De
åtta bönderna äro: Nils och Jonas Jonsson, Anders Andersson,
Per Johansson, Olov Nilsson, Anders Östensson, Johan Andersson
och den nyblivne ägaren av hemmanet n:r 8, direktören
Olov Tjärnström. Befolkningen får sin huvudsakliga bärgning
från sina hemman, torp och ladugårdar, och som binäringar
idkas tjärbränning samt fiske på lax, sik, harr, gädda, abborre
och strömming. Säden från de jämförelsevis magra åkrarna förmaks
vid tvenne skvaltkvarnar i älven strax väster om den bebyggda
delen av byn. Den ena av dessa kvarnar, den s. k.
Stora Burkvarn, äges av sex burebönder och den andra av de
övriga två bönderna jämte Innerviks byamän. Vid Harrsjöbäcken
ligger byamännens gemensamma, grovbladiga sågkvarn,
där skogen förädlas till skepps- och husbehovsvirke.
En dag på högsommaren år 1794 får byn besök av
häradshövdingen i Skellefteå Carl Fredrik Furtenbach, åtföljd
62