H - Västerbottens museum

ska'e val nan rå. Ja ska ta opp järnstörn, bara ja få vetta, vars
han ligg". "Hä gå int å fisk opp han", tyckt dem allihopen
"Vattne jär mer än tie aln djuft å alldeles gromlut. Böttn sons
ju int".
Men ja hadd 'n Pell dell å pek ut, vars järnstörn låg, åsä
höppe ja å hövu ått vattne, å döbbe ne dell böttn på ejn gang.
Int såg ja nånting, men ja känt etter ve hännren å fick tag i
störn. No jär ja sam, men han denna va för tong. Ja könne int
ta me opp göning vattne ve'n. Ja la'n på axeln å gick etter
åböttn. Nermest damme va åbacka tvärbratt, lös å slippru, sä
ja freste aller å kliv opp där, utan ja gick en bit öppet ån. Då
ja int varse hall an länger, stappe ja järnstörn nedi böttn å gick
opp å to kväve. Sä döbbe ja igen å fortsätte öppet ån, dess ja
komme dell e ställ, där hä va gött å ta se i lann.
Ja komme opp baköm en stor'n vibusk, å då såg ja, att kamrata
sto bärskall å halvnatjen varenda ejn å grov ve na langa
stänger nedi vattne övaför damme. Dem trodd, att ja hadd
druckne, å höll på lejt ätter me.
Dem såg int, att ja kömme å gick, förrn ja slängt järnstörn
nea damme, sä hä glomre bara, å sa: "Stå inte å gräv ätter järnstörn
länger! Jänna jär'n".
Nu gick'e fort å få opp dammlucken. Skadan hadd int hinne
val sä stor. Vattne hadd bara skure bort nalta grus å jol. På
nager tim laga ve damme, å seda fick ve fera hejm.
44