H - Västerbottens museum
Share Embed Flag
Download ePaper

H - Västerbottens museum

H - Västerbottens museum H - Västerbottens museum

vbm.se
22.09.2013 Views

TILLÄGG RÖRANDE DÄGGDJUR OCH FÅGLAR. Beträffande vargens tidigare uppträdande inom Lövånger kan ett och annat vara att tillägga. Under tiden 1827—1837 tjänstgjorde hos kyrkoherden Magnus Unseus som adjunkt eller (de båda sista åren) som vice pastor hans son Johan Magnus. En vinterafton ett av dessa år var denne på slädfärd genom Broänge med sin hund T r u 1 s som sällskap, då i "Liljedalsbacken" vid byns sydligaste gård en varg uppenbarade sig. Hunden kröp in mellan hästens ben, men greps av vargen, som slängde upp honom på ryggen och försvann med sitt byte. Hemkommen hade hundens husbonde för fadern beklagat sin förlust, varvid denne svarat: "Kära Jan Magnus, sörj inte så mycke! Jag är säker, att ingen av församlingsborna sörjer T r u 1 s". Denne hade nämligen varit folkilsken. Vargen var möjligen identisk med den förut omtalade "haltvargen". Den var det i alla händelser, som vid platsen för nuvarande Korsvägen anföll gästgivaren Lindahls Sanktbernhardshund, varvid emellertid denne med framgång upptog kampen. Även länsman N o r i n g s lapphund P u f f klarade livhanken vid ett nattlångt slagsmål med samma varg men blev efteråt "sängliggande". Då Anton Eriksson i Hökmark, f. 1829, som pojke en vinterdag var sin fader följaktig till Kyrkstaden, iakttogo de ett vargspår, som följde landsvägen från Hökmark till Mångbyn. Senare blev vargen sedd i Nolbyn. Berättaren av dessa händelser, Anton Erikssons son, framlidne hemmansägaren Karl E. i Hökmark, f. 1870, kände ock genom hörsägner till den varggrop, som en gång funnits där. Denna var, närmare bestämt, belägen i "Vargstubacken", en sandbacke på Andei s Olofsson Löfstedts mark nära den plats, dit senare mejeriet förlades. Berättarens mor hade, då barnen stojade för mycket, brukat tillrättavisa dem med 138

orden: "Ji leva om, se he låt som i vargstun". En motsatt förväxling kom en gång Gustaf L ö f s hustru att råka ut för. Hon hörde vargen yla ute på gödselkasen men trodde, att det var barnen, som förde oljud. När vargstun (= vargstugan) sist kom till användning, är obekant. Lasarettsvaktmästaren P. Persson har berättat, att han våren 1908 tillsammans med en kamrat på skidor följt ett vargspår, som gick från Hötjärn mellan St. och L. Kråkvattnet och vidare söder om Selsbyn till Avan. Där hade vargen vänt av mot norr, följande havsstranden. Den 16 5 1939 visste en stockholmstidning förmäla, att en sensationell björnjakt nyligen hade ägt rum på havsisen vid Bjuröklubb. Ett finländskt själjaktlag hade där påträffat och nedlagt en stor björn, en händelse, som vore att betrakta som fullkomligt enastående. Björnen blev visserligen mycket snart reducerad till en järv, men även dennes förekomst ute på havsisen är ju märklig. Den lär ha varit en mycket vacker hane, som i Vasa blivit preparerad och överlämnad till Naturhistoriska museet. I Svarttjärn fann man enl. Erik Wallsson 1873 eller 1874 vid upptagande av salpeterröta invid östra stranden av Norrtjärn ej långt från Holmsvattsbäckens utflöde ur sjön ett väl bibehållet bäverbo, timrat av ännu friskt;, intill 3 tum grovt alvirke. Detta bo har på ort och ställe antagits vara det senast bebodda i trakten, men väl så goda skäl torde kanske tala för den meningen, att det var vid Holmsvattnet, som den sista bävern hade sitt hemvist. Med säkerhet är dock härom intet känt. En strandskata sköts i november 1936 av Fritz Holmgren vid St. Gladaviken. Följande iakttagelser under 1940 ha rapporterats av P.. Lundgren. Den 2/5 iakttog han fyra vittrutar över Avafjärden och 20/6 en på Klubbhällan sittande havsörn. Vid höstflyttningen såg han svartsnäppor i mängd jämte gluttsnäppor. 139

TILLÄGG RÖRANDE DÄGGDJUR OCH FÅGLAR.<br />

Beträffande vargens tidigare uppträdande inom Lövånger kan<br />

ett och annat vara att tillägga.<br />

Under tiden 1827—1837 tjänstgjorde hos kyrkoherden Magnus<br />

Unseus som adjunkt eller (de båda sista åren) som<br />

vice pastor hans son Johan Magnus. En vinterafton ett<br />

av dessa år var denne på slädfärd genom Broänge med sin hund<br />

T r u 1 s som sällskap, då i "Liljedalsbacken" vid byns sydligaste<br />

gård en varg uppenbarade sig. Hunden kröp in mellan<br />

hästens ben, men greps av vargen, som slängde upp honom på<br />

ryggen och försvann med sitt byte. Hemkommen hade hundens<br />

husbonde för fadern beklagat sin förlust, varvid denne svarat:<br />

"Kära Jan Magnus, sörj inte så mycke! Jag är säker, att<br />

ingen av församlingsborna sörjer T r u 1 s". Denne hade nämligen<br />

varit folkilsken.<br />

Vargen var möjligen identisk med den förut omtalade "haltvargen".<br />

Den var det i alla händelser, som vid platsen för nuvarande<br />

Korsvägen anföll gästgivaren Lindahls Sanktbernhardshund,<br />

varvid emellertid denne med framgång upptog<br />

kampen. Även länsman N o r i n g s lapphund P u f f klarade<br />

livhanken vid ett nattlångt slagsmål med samma varg men blev<br />

efteråt "sängliggande".<br />

Då Anton Eriksson i Hökmark, f. 1829, som pojke en<br />

vinterdag var sin fader följaktig till Kyrkstaden, iakttogo de ett<br />

vargspår, som följde landsvägen från Hökmark till Mångbyn.<br />

Senare blev vargen sedd i Nolbyn.<br />

Berättaren av dessa händelser, Anton Erikssons son,<br />

framlidne hemmansägaren Karl E. i Hökmark, f. 1870, kände<br />

ock genom hörsägner till den varggrop, som en gång funnits<br />

där. Denna var, närmare bestämt, belägen i "Vargstubacken",<br />

en sandbacke på Andei s Olofsson Löfstedts mark<br />

nära den plats, dit senare mejeriet förlades. Berättarens mor<br />

hade, då barnen stojade för mycket, brukat tillrättavisa dem med<br />

138

logo

products

Resources

Company

Terms of service
Privacy policy
Cookie policy
Cookie settings
Imprint
Change language
Made with love in Switzerland
© 2024 Yumpu.com all rights reserved

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!