H - Västerbottens museum

Sven Nilsson, Skandinavisk fauna, är det den senare arten,
som i Dalarna kallas "Skrot-abborre, Skratt-Abborre".
Anmärkas bör måhända, att dalaresan företogs, långt innan
Linné genomfört sitt slutgiltiga latinska namnsystem
Om skrattabborrens springande i träden hade han tydligen
vid tiden för denna resa redan länge hört talas. I Västerbotten
såväl som annorstädes finnas — oavsett Zetterstedts underliga
historier — mångfaldiga berättelser av liknande slag.
Har man råkat få upp en skrattabborre på land, påstås den genast
springa upp i något närstående träd, om sådant finnes, och
därvid låta höra ett skrattande eller skällande läte. I Enånger i
Hälsingland gjorde redaktör Nils E d i n, Umeå, som pojke i
mitten av 1880-talet bekantskap med vattenödlan. Den fanns i
en helt liten tjärn i byn Änga, och där sade sig hans kamrater
ha metat upp "djävulsfiskar", vilka, då de kommit på land, klättrat
upp i träd, något som han dock icke själv bevittnat. Även
fanjunkare Dahlgren hade på sin tid berättat om djurets
klättrande i träden.
Om något läte av vattenödlan hörde E d i n icke talas, och
varken Linné eller Zetterstedt omnämner något sådant,
men däremot har den berömde tyske djurkännaren Alfred
Brehm i sitt stora verk "Tierleben" ett uttalande i den vägen.
Det återges i den av Alarik Behm utgivna svenska upplagan
av detta verk — med ett tillägg, som här sättes inom
klämmer — på följande sätt: "Frånsett det skrockande ljud, vattenödlorna
frambringa genom att utstöta luftblåsor [och som i
Norrland givit dem namnet "skrattabborre"], hör man under
vanliga förhållanden intet läte från dessa djur. Alldeles stumma
äro de dock ej. Vidrör man dem något hastigt och ovarsamt,
låta de höra ett gällt, kväkande eller klockrent läte. Under
fortplantningstiden kan man ock få höra detta".
Den inflikade tolkningen av dialektnamnet är endast ett antagande,
och som av det ovan sagda framgår, har det en helt
annan innebörd. Någon verkligt vokal prestation av vatten-
115