H - Västerbottens museum

fläck. Bakbenen äro tvärbandade av svartbrunt och blekt rostbrunt.
Hos grodan från Broträsk är allmänna ryggfärgen blekt brungrå
med parvis strödda bruna fläckar längs ryggmitten mellan
de båda rödgula körtelbanden. Utanför dessa äro mörkgrå
fläckar glest strödda på ljus botten. Öronfläcken som hos föregående
men ljusare; bakbenen likaså.
Från vanliga grodan skiljes den något mindre åkergrodan säkrast
på den spetsiga nosen och den smalare pannan: avståndet
mellan ögonen är mindre än ögonlockets bredd — hos vanliga
grodan ungefär lika stort.
I södra och mellersta Sverige är åkergrodan allmän, men i
Norrland äro tidigare endast tvenne fynd veterligen gjorda, det
ena i Arvidsjaur 1845, det andra vid Östersund 1879. Arten
har tydligen varit förbisedd.
Mindre vattenödlan, Triturus vulgaris, skrattabbar(n),
är ett så pass egendomligt djur, att den kan förtjäna
en kort beskrivning. Den tillhör stjärtgroddjuren, vilka
skilja sig från de egentliga grodorna genom en mindre fullständig
förvandling, i det att stjärten behålles hela livet igenom. Den
är ett helt litet djur, vars längd sällan överstiger 8 cm. I parningsdräkt
bär hanen på ryggen en kam, ett hudveck, som även
kantar stjärten. Grundfärgen är på ryggen olivbrun, på buken
orangegul, och längs kroppssidorna löpa rader av svarta fläckar.
Honan har ljusare färger och de mörka fläckarna mindre
tydliga. Fortplantningen äger rum vårtiden i vatten, men äggen
läggas icke som grodornas klumpvis utan klibbas fast ett och
ett vid 1 blad av vattenväxter. Mot slutet av sommarn gå vattenödlorna
upp på land, och där tillbringa de även merendels vintern,
liggande i djup dvala i skrymslen i jorden, mellan barken
och veden på murkna stubbar o. d. Där kunna de ligga fullkomligt
stelfrusna utan att ta någon skada.
I Lövånger har mindre vattenödlan fordom funnits i Kyrksjön,
där jag i mynningen av ett större dike som pojke såg ett exem-
nr