H - Västerbottens museum

våren ettdera av dessa år kom denne att på gården döda en snok,
vilket han dock efteråt betecknat såsom onödigt, eftersom ormen
varit fullkomligt oskadlig. Berättaren, som då var en pojke på
8 å 9 år, hade noga beskådat denne, och i hans minne hade inpräglats
de stora gula nackfläckarna, som skarpt avtecknade sig
mot den i övrigt svarta färgen. Kort därefter dödade Gustaf
Lundgren, innehavaren av hemmanets andra hälft, i gödsel -
kasen fyra snokungar. Berättaren var med även då och åsåg,
huru ungarna vid gödselns bortskyfflande kommo fram ur kasen
tätt intill fähusväggen.
Vid de på Storön belägna Ryssböle^-fäbodarna har snok funnits
ända till senaste tid. Där vistades n. v. nämndemannen i
Bureå N. O. Vikström (f. i Ryssböle 1867) tillsammans
med sin mor flera somrar på 1870-talet. Det fanns då där gott
om orm, både snok och huggorm, av vilkas kännemärken han
lämnat mig noggrann beskrivning. Snokarna togo sig gärna in
i mjölkkällrarne, där de sades dricka ur trågen, av vilka en del
brukade placeras på golven. På vallen fanns en gammal fähustomt..
där en del murkna och ihåliga stockar lågo kvar jämte en
hopdragen massa ris och bråte. Där hade snokarna ett tillhåll
och blevo synliga under varma och soliga dagar, då de gärna
uppsökte en mot tomten sluttande låg stenhäll. Bland markägarna,
som funno de myckna ormarna besvärliga, var den vidskepliga
föreställningen rådande, att man genom att bränna en
orm levande skulle kunna bli kvitt även alla de övriga. En sommar
blev också den grymma och meningslösa exekutionen utförd.
Påverkade av det dåliga exemplet kommo då pojkarna på platsen
överens om att sätta eld på den stora rishögen, såsom ock
skedde. "Sedan blev det slut med snokarna på fäbovallen", menade
min sagesman.
Alldeles utrotade voro de dock icke. Ännu återstod en rest,
varom jag ock berättat i tidskriften Fauna och Flora 1934.
Jämte formen Risböle, som är den officiella, samt Resböle lever av
detta i>ynamn ännu den ursprungliga formen Ryssböle.
106