H - Västerbottens museum

ogserångare, som fick namnet "Bure". För lättare bogseringar
inköptes år 1898 den lilla ångbåten "Svanen" för 2.500 kronor,
och år 1906 förvärvades för 10.000 kronor bogserångaren
"Sandvik", som sedan omdöptes till "Bure II".
I samband med ångsågens anläggning hade strax norr om
brädgården anlagts en kolgård för framställning av träkol ur
avfallet från sågningen. Denna kolgård medförde ofta, särskilt
under sommaren, en viss brandrisk, och många äro de eldsvådetillbud,
som där yppat sig under årens lopp. En av de största
eldsvådorna inträffade den 4 september 1886.. Beträffande denna
brand må följande anföras ur "Skellefteå Nya Tidning" för
den 8 september s. å.:
"Onsdagen den 4 i denna månad vid 1-tiden på e. m. uppkom
eld i ett av de å kolplatsen i Bureå belägna kolhusen och grep,
under då rådande orkanlika nordvästliga storm, med stor hastighet
omkring sig, så att byggnaden på mindre än en timmes tid
var nedbrunnen och hela den där förvarade kolmängden, c:a
1.500 stigar, en enda väldig eldhög. I synnerhet under själva
kolhusets brand var den närbelägna brädgården, varå finnes liggande
3 ä 4 tusen standards sågade trävaror, starkt hotad, och
förvånande är, att den kunde undgå att bliva lågornas rov. Stormen
drev bränder från kolhuset framöver hela brädgården, där
de nedföllo på ända till 1600 fots avstånd från brandstället och
förorsakade antändning på flera punkter samtidigt, så att släckningsarbetet
var förenat med den största svårighet. Överallt
posterade vakterna. Här gjorde assuranssprutorna särdeles god
nytta. Störst var naturligtvis faran vid den del av brädgården,
som ligger närmast kolplatsen. Elden inträngde där under brädstaplar
och banor, och måste man för att kunna släcka densamma
å de trängsta ställena, låta mindre gossar krypa inunder medhavande
slangmunstyckena från de i närheten arbetande större
sprutorna.
Ännu tvenne dygn efter eldens uppkomst var den brinnande
kolhögen icke fullständigt förtärd. Att släcka densamma är omöj-
82