Det industriella kulturarvet i Stockholms län - Länsstyrelsen i ...

Rapport 2006:19 2001:01 

Det industriella kulturarvet 

i Stockholms län 

Program för brukande och bevarande

Rapport 2006:19 

Författare: 

Eva Dahlström Rittsél 

Fredrik Linder 

Det industriella kulturarvet 

i Stockholms län 

Program för brukande och bevarande

Foto omslag: Carl-Erik Andersson, 2003, © Scania CV AB (publ) 

Utgivningsår: 2006 

Tryckeri: Intellecta Docusys 

ISBN: 91-7281-228-1 

Denna rapport kan beställas från Miljö- och planeringsavdelningen, 

Kulturmiljöenheten, Länsstyrelsen i Stockholms län, tel 08-785 42 50 

inmk@ab.lst.se 

Rapporten finns också som pdf-fil på vår webbplats www.ab.lst.se

Förord 

Industrisamhället har präglat vår tillvaro under lång tid. Det har även satt 

spår i den byggda miljö vi rör oss i. Många människor har arbetat inom 

industrin, ännu fler har på olika sätt påverkats av den. Trots det har relativt 

få industrimiljöer uppmärksammats av kulturarvsektorn genom dokumentationer 

eller skyddsföreskrifter av olika slag. Under de senaste decennierna 

har dock intresset för det industriella kulturarvet hos såväl institutioner som 

enskilda ökat. Länsstyrelsen i Stockholms län har sedan slutet av 1990-talet 

ägnat särskilda resurser åt att lyfta fram industriarvet. Detta program är ett 

led i arbetet med länets industrimiljöer. 

I programmet redovisas vilka insatser som hittills har gjorts och vad vi anser 

vara mest angeläget att fortsätta med. Vidare diskuteras förhållningssätt i 

arbetet med industriarvet, exempelvis rörande värdering och bevarande. En 

viktig fråga är också hur olika institutioner, ideella föreningar och företag 

kan samverka kring frågor om industriarvet och vilka olika slag av 

kompetens som fordras för att arbetet ska bli lyckosamt. En central del av 

programmet är det handlingsprogram som består av ett antal projekt. 

Syftet med handlingsprogrammet är att öka kunskapen om länets 

industriella arv och initiera samarbete med andra aktörer för att på bästa sätt 

kommunicera, bruka och bevara industrisamhällets fysiska lämningar. 

Stockholm, oktober 2006 

Lars Nyberg 

miljö- och planeringsdirektör 

– 3 –

– 4 –

Innehållsförteckning 

Inledning...........................................................................................7 

Syfte.........................................................................................................9 

Bakgrund .................................................................................................9 

Industriminnesvårdens framväxt............................................................11 

Kulturmiljövårdens regelverk .................................................................13 

Länsstyrelsens fempunktsprogram........................................................16 

Metod och upplägg ................................................................................16 

Avgränsningar........................................................................................17 

Industriminnesvården i Stockholms län idag.............................21 

Inventeringar..........................................................................................22 

Skyddsåtgärder......................................................................................26 

Arbetslivsmuseer och hembygdsföreningar...........................................32 

Företag och fastighetsägare ..................................................................34 

Vad har gjorts? ......................................................................................35 

Förhållningssätt .............................................................................37 

Helhet – sammanhang...........................................................................38 

Värdering ...............................................................................................39 

Kulturarv – industriarv............................................................................41 

Aktörernas uppgifter ..............................................................................43 

Samarbete och nätverk..........................................................................45 

Vad återstår att göra? ............................................................................46 

Handlingsprogram .........................................................................48 

Kunskapsuppbyggnad och förmedling...................................................48 

Projektbeskrivningar ..............................................................................49 

Det fortsatta arbetet.......................................................................64 

Litteraturlista..................................................................................67 

Bilaga 1 

Det industriella kulturarvet i Stockholms läns kommuner.........71 

Inledning ................................................................................................71 

– 5 –

Botkyrka ...........................................................................................................71 

Danderyd..........................................................................................................72 

Ekerö................................................................................................................73 

Haninge............................................................................................................73 

Huddinge..........................................................................................................74 

Järfälla..............................................................................................................74 

Lidingö..............................................................................................................75 

Nacka...............................................................................................................76 

Norrtälje............................................................................................................77 

Nykvarn............................................................................................................78 

Nynäshamn......................................................................................................79 

Salem...............................................................................................................80 

Sigtuna.............................................................................................................80 

Sollentuna ........................................................................................................80 

Solna................................................................................................................81 

Stockholm ........................................................................................................82 

Sundbyberg......................................................................................................86 

Södertälje.........................................................................................................87 

Tyresö ..............................................................................................................88 

Täby .................................................................................................................89 

Upplands Bro ...................................................................................................89 

Upplands Väsby...............................................................................................89 

Vallentuna ........................................................................................................91 

Vaxholm ...........................................................................................................91 

Värmdö.............................................................................................................91 

Österåker .........................................................................................................92 

Sammanfattning.....................................................................................93 

– 6 –

Inledning 

Stockholms län har ett rikt industriellt arv att förvalta. Detta program syftar 

till att diskutera hur kulturmiljövården på bästa sätt kan bidra till att ta 

tillvara det industriella arvets många dimensioner, att identifiera olika 

aktörer och deras roller samt att väcka intresse för industrins miljöer och det 

industriella samhällets kulturarv i ett brett perspektiv. En utgångspunkt är de 

lagar och förordningar som styr kulturmiljövårdens arbete, men lika viktigt 

är olika former av samarbete kring det industriella kulturarvet. Programmet 

vänder sig därför till kulturarvsektorn, främst på lokal och regional nivå, 

men även till de ideella och privata krafter som arbetar med dessa frågor. 

Industrisamhällets miljöer finns runt omkring oss i form av produktionslokaler, 

transportsystem och andra strukturer som har vuxit fram som en 

följd av industrialiseringen. Stockholms läns industrihistoria är mångfacetterad 

och mångtydig. Genom den får vi kunskap om vårt samhälles 

utveckling och det förflutna, men också om oss själva och om nutidens 

samhälle. Denna myllrande historia tiger inte still; genom sin betydelse 

för nutidens materiella och mentala landskap, som den både direkt och 

indirekt har bidragit till att forma, blir historien en referensram som vi 

måste förhålla oss till. 

Stockholms län är inte ett homogent län. Inom länets gränser finns såväl 

jordbruksbyggd, skärgård, bruksmiljöer som storstad. Länets 26 kommuner 

har olika karaktär. I några av dem har industrin spelat en stor roll, i andra har 

den endast haft marginell betydelse och knappt lämnat några fysiska spår efter 

sig. Industriminnena i Stockholm län spänner från järnbruk med rötter i 

medeltiden som Skebo bruk till Kistas IT-företag från 1990-talets slut. Här 

finns småskaliga objekt som Kvarnvikens kvarn och stora komplicerade 

anläggningar som Ericssons i Midsommarkransen och Scania i Södertälje. 

Dessa miljöer representerar olika aspekter av länets industriella arv. 

En stor del av länets industriella verksamhet har försörjt länet i allmänhet 

och Stockholms stad i synnerhet. Det gäller jordbruket och handelsträdgårdar, 

men även kvarnar av såväl gårds- som industriell karaktär. Därtill 

kommer tegelbruk och stenhuggerier som var en förutsättning för industrisamhällets 

utbyggnad. De senare nämns nedan, medan endast industriellt 

drivna kvarnar tas med och jordbruk och handelsträdgårdar inte behandlas. 

– 7 –

Bild 1. Stenhamra stenbrott och samhälle på Ekerö. Brytningen pågick 

från 1884 till 1937. (Foto: Ahrenbergsflyg, 1949, Stockholms läns museum.) 

Det går att se hur infrastrukturen har påverkat industrialiseringen av 

regionen. Äldre industrietableringar har legat längs med vattendrag och 

sjöar, senare har industrier vuxit upp längs med järnvägarna. Ser vi till 

Stockholms stad är ett karaktäristiskt drag hur industrierna har flyttat allt 

längre från stadens centrum. Många storföretag har alltjämnt sina huvudkontor 

i Stockholm även om produktionen äger rum någon annanstans, 

kanske till och med i något annat land. Industrins lokalisering och frågorna 

kring industrialiseringen i Stockholms län utreds utförligare i Jan-Bertil 

Schnells bok Industriminne: Stockholms stad och län – en industrihistorisk 

exposé skriven inom ramen för detta program 1 . 

Under senare år har arbetet med industriarvet intensifierats i många län. 

Några län har tagit fram program för arbetet med industriarvet och i flera 

läns kulturmiljövårdsprogram utpekas industriarvet som en viktig uppgift i 

det framtida arbetet. 2 

1 

Jan-Bertil Schnell, Industriminne: Stockholms stad och län – en industrihistorisk exposé (Stockholm 

2004). 

2 Se t ex Anna Elmén Berg, Program för Norrbottens industriarv, Länsstyrelsen i Norrbottens län och 

Norrbottens museum (Luleå 2000); Jan Christensen, Industrins tidevarv: Några huvuddrag i Kalmar 

läns industriella utveckling, Kalmar läns museum (Kalmar 2001); Henrik Borg, Skånes industriella 

arv: Förstudie 2002/2003, Regionmuseet i Kristianstad / Landsantikvarien i Skåne, Rapport 2003:8 

(Kristianstad-Lund 2003); Utsikt mot framtiden – Nya perspektiv: Kulturmiljöprogram för 

– 8 –

Syfte 

I och med detta program vill Länsstyrelsen i Stockholms län lyfta fram 

industriarvet och diskutera de frågor som rör arbetet med industrisamhällets 

kulturarv. Huvudsyftet är att visa hur kulturmiljövården bör gå tillväga för 

att på bästa sätt ta till vara den resurs som det industriella kulturarvet utgör. 

Utgångspunkten är Länsstyrelsen uppgift att se till att de lagar och regler 

som gäller för kulturmiljön följs. Där av följer att utgångspunkten är den 

fysiska miljön. Det innebär dock inte enbart fokusering på bevarande av 

anläggningar. Det är minst lika viktigt att diskutera frågor kring hur det 

industriella kulturarvet bör brukas så att det blir en angelägenhet för många 

människor. 

Ett andra syfte med programmet är att väcka intresse för industrins miljöer 

och de berättelser om industrisamhället som anläggningarna kan kommunicera 

med länets invånare. Att bereda alla möjligheten att förstå de 

byggda miljöer som vuxit fram som en följd av industrisamhällets framväxt 

och förändring anser vi vara en viktig uppgift för kulturarvssektorn. Lika 

viktigt är att alla – oavsett kön, etnicitet och ålder - kan bidra med sina 

erfarenheter och berättelser om industrisamhället. 

I första hand vänder sig programmet till den så kallade kulturarvsektorn – 

museer, arkiv och kulturmiljövårdande organisationer och myndigheter – 

samt till länets kommuner. Arbetet med industriarvet kan dock inte utföras 

endast av sektorn. Företag, föreningar och ideella organisationer, inte minst 

arbetslivsmuseer och hembygdsföreningar bär i stor utsträckning upp vårt 

industriella arv och är därför en oumbärlig samarbetspartner. Ytterligare ett 

syfte är därför att diskutera vilket ansvar och vilka uppgifter olika aktörer 

har beträffande det industriella arvet samt att finna konstruktiva former för 

hur dessa aktörer kan samarbeta. 

Bakgrund 

På många platser runt om i landet genomförs omfattande satsningar på det 

industriella arvet, gamla industrianläggningar får nytt liv och innehåll. 

Industrins övergivna arbetsplatser har blivit folkrörelse i och med landets 

över 1000 arbetslivsmuseer. Runt om i landet visas och vårdas industrimiljöer 

utan, eller med endast liten inblandning från kulturarvsinstitutioner. 

Den spontana framväxten av ideella verksamheter som arbetar för att berätta 

om industrisamhällets utveckling understryker behovet av denna del av vår 

historia. 

Karaktäristiskt för storstaden, liksom för industrin, är förändring i snabb 

takt. Detta kombinerat med en växande stads malande exploateringstryck 

gör att det industriella arvet i en storstad ofta förbrukas istället för att 

brukas. Ur kulturmiljövårdens synvinkel gäller det därför att tydligt kunna 

Västernorrlands län: Etapp 2: Strategier 2003-2006, Länsstyrelsen i Västernorrlands län och 

Länsmuseet i Västernorrland (Härnösand 2003). 

– 9 –

förklara de kulturhistoriska värdena och argumentera för varför man bör ta 

hänsyn till dem. Det är också väsentligt att ha en stor öppenhet för hur de 

egna perspektiven kan samspela med andra samhällsintressen. 

Det finns givetvis en rad begränsningar för hur den regionala kulturmiljövården 

kan arbeta med det industriella kulturarvet. Att värdera industrisamhällets 

kulturarv och inordna det i den befintliga praktiken kan vara 

svårt. Inte minst råder stora oklarheter kring hur man i praktiken ska hantera 

de omfattande bevarandeproblem som är knutna till det byggda, industriella 

arvet. Bevarandeproblemen rör tekniska, planeringsmässiga, ekonomiska 

frågor och kanske viktigast, frågor om hur man vinner bred acceptans och 

förståelse för att det industrihistoriska arvet är en viktig del av kulturarvet. 

Föreliggande program för brukande och bevarande av det industriella 

kulturarvet i Stockholms län har som utgångspunkt att den offentliga 

kulturmiljövården har en viktig roll att spela när industrisamhället stöps om. 

Genom att vårda och kommunicera de årsringar som industrin avsatt i vår 

omgivning så skapar vi ökade möjligheter för människor att känna den 

trygghet och tillhörighet som det ger att förstå närmiljöns ursprung och 

karaktär. Att arbeta med kulturarv innebär att delta i en ständigt pågående 

process där man ständigt måste vara redo att omvärdera gamla ståndpunkter. 

Det går inte att en gång för alla slå fast sanningar och definiera allmängiltiga 

metoder. Vår omvärld förändras och därmed förutsättningarna och målen 

för kulturmiljövården. 

Bild 2. Ågesta kärnkraftverk Huddinge kommun, i drift 1964-1974. 

(Foto: Karolina Matts, 2002, Länsstyrelsen i Stockholms län.) 

– 10 –

Industriminnesvårdens framväxt 

Under större delen av 1900-talet sågs industrin som samtiden och framtiden. 

Att bevara industrimiljöer eller att tala om industrihistoria var därför i de 

flesta sammanhang en paradox. 

Under större delen av 1900-talet har intresset för industriminnen fördelat sig 

inom två områden: den teknikhistoriska och den ekonom- och socialhistoriska. 

Till den förra gruppen hör de insatser för att bevara industri- och 

teknikhistoriska minnen som främst enskilda industriledare inom järnhanteringen 

stod för under början av 1900-talet. Även de utställnings- och 

museisatsningar – bland annat Göteborgsutställningen och Tekniska museet 

i Stockholm – som gjordes under 1920- och 1930-talen fokuserade på 

tekniska artefakter. Det ekonom- och socialhistoriska intresset för industrimiljöer 

kan exemplifieras av företagsmonografier, ofta tillkomna i samband 

med jubileer, mer övergripande historiska arbeten och de arbetarminnen 

som Nordiska museet började samla in under 1940-talet. 

Under 1970-talet började kulturmiljövården förändras. Man talade allt mer 

om hela miljöer och vardagliga bebyggelsemiljöer uppmärksammades mer 

än tidigare. Denna förändring hänger bland annat samman med den nya 

kulturpolitiken och de kulturpolitiska målen som antogs 1974 och som hade 

som gemensam nämnare ett bredare kulturbegrepp där flera delar av samhället 

betraktades som kultur och där fler grupper av människor förväntades 

känna sig delaktiga i kulturfrågor. För kulturmiljövårdens del är det tydligaste 

utslaget den nya kulturminneslagen som trädde i kraft 1988. Vid 

samma tid fattades beslut om de första riksintressena (se s. 15). Även om 

riksintressen för kulturmiljövården endast är ett av flera olika slags riksintressen 

stämmer betoningen på områden överens med den breddning av 

kulturpolitiken som formulerades vid denna tid. Industrimiljöerna uppfattas 

i dag i allmänhet som en uppgift för kulturmiljövården. Ett tecken på det är 

den successiva ökningen av antalet byggnadsminnesförklarade industrimiljöer 

i landet. En sammanställning från Riksantikvarieämbetet över 

industrihistoriska byggnadsminnen visar tydligt att industriarvets bebyggelse 

har tillmätts ett större värde under de senaste decennierna. Enligt 

sammanställningen byggnadsminnesförklarades tre anläggningar under 

1930-talet (tre fyrar), 13 under 1960-talet, 35 under 1970-talet, 47 under 

1980-talet och 92 industrimiljöer under 1990-talet. 3 

Breddningen gjorde sig också påmind inom det mer etnologiskt inriktade 

dokumentationsarbetet. Inom ramen för SAMDOK, de kulturhistoriska 

museernas samtidsdokumentation, har flera etnologiska dokumentationer av 

arbetsplatser genomförts. 

Under 1970-och 1980-talen etablerades industriminnena som en del av den 

offentliga kulturmiljövården. Det märktes i ett större antal inventeringar och 

dokumentationer, men även i ett antal skrifter som på olika sätt behandlade 

3 Sammanställning från Riksantikvarieämbetets byggnadsregister. 

– 11 –

ämnet. Under första hälften av 1990-talet skedde en förändring i 

inventeringsarbetet. I flera fall än tidigare beskrevs den maskinella 

utrustningen utförligare än tidigare. Den maskinella utrustningen sattes 

emellertid sällan in i något sammanhang, till exempel beträffande dess roll i 

produktionen. 

Under 1970-talet växte den så kallade grävrörelsen fram där människor 

uppmanades att själva inte bara ta del av utan också forska fram sin egen 

historia. Runt om i landet genomfördes studiecirklar där människor 

studerade sin egen arbetsplats och sin egen orts historia. 

I detta sammanhang bör även de cirka 1300 arbetslivsmuseerna nämnas. 

Några av dem har funnits sedan länge, men de flesta har tillkommit under de 

senaste decennierna. Flera av dem har sina rötter i hembygdrörelsen, några 

har vuxit fram utifrån den nyss nämnda grävrörelsen eller ur ett företagsmuseum. 

Oavsett bakgrund vittnar de om människors engagemang för sin 

historia. De flesta arbetslivsmuseer utgörs av en nedlagd arbetsplats och 

berättar om det arbete som har utförts där, vanligen har verksamheten varit 

småskalig. Museerna har många gånger begränsade ekonomiska resurser 

och drivs till stor del ideellt. Dessa omständigheter gör det mycket svårt att 

ta sig an stora företag och omfattande anläggningar. Även flera industriföretag 

engagerar sig för sin och industrisamhällets historia i form av 

företagsmonografier, utställningar, bevarande av arkiv, maskinell 

utrustning, byggnader och produkter m.m. 

Åren runt sekelskiftet 2000 har även en kvalitativ förändring ägt rum inom 

industriminnesvården som hänger samman med intentionerna i kulturpolitiken. 

En förskjutning har ägt rum från industriminnen och industrimiljöer 

till industrisamhällets kulturarv och industriarv. Detta tyder på att 

kulturarvssektorn inte längre enbart är inriktad på byggda miljöer utan att 

man har ambitionen att arbeta med ett vidare spektrum av frågor. Uppgiften 

kan i dag tolkas som att analysera de konsekvenser som industrisamhället 

har medfört. Denna perspektivförskjutning gäller inte enbart industrimiljöer 

utan uppgiften för kulturmiljövården i sin helhet har breddats. Projektet 

”Agenda kulturarv”, som har drivits av landets länsmuseer, länsstyrelser och 

Riksantikvarieämbetet kan ses som ett uttryck för denna breddning. 

Projektet startades för att svara på en redan påbörjad förändring av kulturarvssektorn 

där frågor om delaktighet och demokrati har prioriterats. 4 

I flera län samarbetar idag de kulturmiljövårdande institutionerna med 

företrädare för arkiv, intresseorganisationer, ideella grupper, företag, 

akademiska forskare med flera. Flera projekt och programskrivningar från 

olika håll i landet visar också på ambitionen att arbeta med industriminnen i 

ett bredare perspektiv än enbart dokumentation, vård och bevarande av 

bebyggelse – även om det senare självklart alltjämt är viktiga uppgifter. 

4 Agenda kulturarv: Slutrapport (Stockholm 2004) s. 6f,16f. 

– 12 –

De många olika slags aktörer som idag på olika sätt arbetar med industrisamhällets 

kulturarv är ett tydligt tecken på att intresset för industriarvet och 

dess miljöer är stort och har ett brett folkligt stöd. Många tusen svenskar 

lägger ner en stor del av sin fritid på att förmedla sin berättelse om industrisamhället 

till andra. Det är således inte enbart den offentliga kulturmiljövården 

som arbetar med industrisamhällets historia. 

Kulturmiljövårdens regelverk 

De kulturarvspolitiska målen är det viktigaste politiska styrmedlet för att 

definiera den kulturmiljövårdande sektorns uppgifter. De fyra målen är: 

• Ett försvarat och bevarat kulturarv. 

• Ett hållbart samhälle med goda stimulerande miljöer och med 

kulturmiljöarbetet som en drivande kraft i omställningen. 

• Allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna 

kulturmiljön. 

• Nationell och internationell solidaritet och respekt inför olika 

gruppers kulturarv. 

De instrument som står till buds för att uppfylla dessa mål är de lagar och 

förordningar som reglerar kulturmiljövårdens arbete. 

Både kommunerna och länsstyrelserna, har lagliga möjligheter att skydda 

kulturhistoriskt värdefulla byggnader och samlade miljöer. Detta sker i 

kommunerna inom ramen för den fysiska planeringen, så kallad q-märkning 

i detaljplan och av länsstyrelserna med byggnadsminnesförklaringar. En 

viktig förutsättning för ett kulturskydd är att fastighetsägaren har ett 

bevarandeintresse. Därmed följer att information och öppen dialog mellan 

länsstyrelse, kommun och fastighetsägare är de viktiga hörnstenarna i 

förhandlingar som leder fram till ett varaktigt kulturskydd. 

Lagen om kulturminnen 

Lagen om kulturminnen behandlar bland annat fasta fornminnen och 

byggnadsminnen. De flesta industriminnen förs till den senare kategorin, 

men det finns även industriminnen som är fornminnen. Lagtexten säger att 

lämningar av arbetsplatser och arbetsliv som är varaktigt övergivna är 

fornminnen och bör skyddas som sådana. Hyttruiner och gruvhål där 

brytningen har upphört är exempel på industriminnen som är fornminnen. 

Enligt 3 kapitlet i lagen om kulturminnen (SFS 1988:950) får länsstyrelsen 

byggnadsminnesförklara en byggnad som är synnerligen märklig till sitt 

kulturvärde, eller som ingår i ett synnerligen märkligt bebyggelseområde. 

Fråga om byggnadsminnesförklaring kan vem som helst skriftligen väcka 

hos länsstyrelsen. I samband med en byggnadsminnesförklaring utfärdar 

länsstyrelsen skyddsbestämmelser som reglerar bevarandeinsatserna. Lagen 

– 13 –

säger att dessa ska utformas i samförstånd med ägarna till byggnaderna och 

kringliggande markområden. 

Med en byggnadsminnesförklaring kan man inte skydda en verksamhet eller 

ett visst nyttjande av byggnadsminnet. Skyddet kan maximalt utsträckas till 

ett bevarande av de fasta inventarierna. Vad som betraktas som fasta 

respektive lösa inventarier är många gånger svårt att avgöra. Maskinell 

utrustning är ofta fastskruvad och borde därför kunna räknas som fast 

inventarium, medan ett företagsarkiv inte betraktas som fasta inventarier 

och därmed rimligtvis inte skyddas med byggnadsminnesförklaring. 

Däremot kan ”portalparagrafen”, 1 kapitlet 1 § kulturminneslagen: 

åberopas. Där sägs att: ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och 

vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som 

myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön.” 

Skyddsbestämmelser i detaljplan 

I den kommunala fysiska planeringen finns möjligheter att i detaljplan föra 

in skyddsbestämmelser för att bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, i 

dagligt tal ”q-märkning”. Skyddsbestämmelser och rivningsförbud får 

utfärdas för byggnader som anses särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk 

eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde 

av denna karaktär. Bestämmelserna kan även omfatta interiörer och 

byggnadsdetaljer. Hur byggnaden ska underhållas kan också anges. För att 

Bild 3. Edsbro masugn är skyddat som fornminne. (Foto: Mattias Ek, 2004, 

Stockholm läns museum.) 

– 14 –

öka säkerheten i skyddet kan bestämmelsen kombineras med plikt att 

ansöka om lov för kritiska åtgärder, samt rivningsförbud. Sådana skyddsbestämmelser 

kan leda till ersättning om fastighetsägaren drabbas 

ekonomiskt över en viss gräns. 

Bidrag 

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna kan lämna bidrag till vård av och 

information om kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Bidraget lämnas endast 

till byggnader eller miljöer som av kulturmiljövården tillmäts ett stort 

kulturhistoriskt värde. Ofta går bidraget till byggnadsminnen. 

Riksintressen 

Det finns två typer av riksintressen, dels de som riksdagen beslutar om, dels 

de som centrala myndigheter pekar ut. De regleras av miljöbalkens 3:e och 

4: kapitel. De områden som riksdagen fattar beslut om utgör stora geografiska 

områden som på grund av sina samlade natur- och kulturvärden är 

riksintressen (4 kap). Mindre områden med ett specifikt värde har pekats ut 

av centrala myndigheter utifrån olika allmänna intressen (3 kap). 

Riksantikvarieämbetet fattar beslut om riksintressen för kulturmiljövården. 

Länsstyrelsen ska under samråd se till att riksintressena tillgodoses och kan 

pröva kommunens beslut att anta en detaljplan om det finns risk för att ett 

riksintresse påtagligt skadas. Länsstyrelsen har i så fall skyldighet att 

upphäva kommunens beslut. Det är viktigt att veta att riksintresset i sig inte 

med automatik innebär ett generellt skydd. Det är en signal för ett statligt 

och kommunalt bevarandeintresse av det värde som legat till grund för 

riksintresset. 

Utöver bestämmelserna om riksintressen ger de grundläggande bestämmelserna 

för hushållning med markoch vattenområden i miljöbalkens 

3 kapitel 6 § ett allmänt skydd för kulturmiljön. Innebörden är att markoch 

vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som tillmäts kulturhistoriska 

värden så långt som möjligt ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan 

skada kulturmiljön. 

Kulturreservat 

Förutom riksintressena är de ovan beskrivna skyddsformerna främst 

inriktade på enskilda objekt, en fastighet eller ett fornminne. Sedan 1999 

finns möjligheten att inrätta kulturreservat för att skydda och påverka 

skötseln av större områden. De flesta befintliga kulturreservat finns i agrar 

miljö, men det finns även ett sågverkssamhälle representerat och ett par 

reservat av industriell karaktär är under utredning. 

Kulturmiljövårdens mål och regelverk har således förändrats under de 

senaste decennierna. Det gäller även målsättningen för den regionala 

kulturmiljövården. 

– 15 –

Länsstyrelsens fempunktsprogram 

I Länsstyrelsens programskrift Bättre kulturmiljö – Ett fempunktsprogram 

för kulturmiljövården i Stockholms län fram till år 2010, publicerad 1997, 

utgör det industrihistoriska arvet en av de fem punkterna. Där slås bland 

annat fast: 

I samverkan med museerna i länet ska Länsstyrelsen bidra till 

att sprida kunskap om industrins kulturhistoriska betydelse. 

I samverkan med kommunerna kan Länsstyrelsen också arbeta 

för att nedlagda industrier återanvänds på ett skonsamt sätt. 

Länsstyrelsen bör också arbeta för att de värdefullaste industrianläggningarna 

blir byggnadsminnen och beakta behovet av 

byggnadsvårdsbidrag vid upprustningen av dessa. 5 

Fempunktsprogrammets målsättningar, att bevara, tydliggöra och sprida 

kunskap om länets industriella arv, ligger till grund för föreliggande 

programskrivning. Programmet ska ses som en strategi för att utveckla och 

uppnå ovanstående målsättningar. 

Metod och upplägg 

Arbetet med programmet kan grovt sett delas in i tre faser vilka avspeglar 

sig i programmets uppläggning. 

En första del i programmet som publicerats separat är den skildring av 

industrierna i Stockholms län som skrivits av Jan-Bertil Schnell, 

Industriminne: Stockholms stad och län – en industrihistorisk exposé. 6 Där 

ges en bakgrund genom att visa hur länets industribranscher etablerats och 

förändrats under perioden 1850-1980. 

Ett andra steg har varit att få fram en bild av förhållandena idag och vad 

som har fört fram dit. 

Flertalet av länets kommuner har besökts och diskussioner har förts med 

kommunala företrädare liksom med andra engagerade i industriarvet. Att 

förbättra kontakten med ideella krafter med engagemang för industrihistoriska 

frågor har varit en angelägen uppgift vid kommunbesöken. 

Genom dessa kommunbesök har vi velat samla in kunskap om vilka 

intressanta industrimiljöer som finns i länet, hur de använts, vilket skick de 

är i och om det finns någon hotbild mot dem. Ytterligare ett syfte med 

kommunbesöken har varit att se hur man arbetar med industrisamhällets 

kulturarv och vilka aktörer som är inblandade samt försöka etablera kontakt 

5 Bättre kulturmiljö: Ett fempunktsprogram för kulturmiljövården i Stockholms län fram till 2010, 

Länsstyrelsen i Stockholms län (Stockholm 1997) s. 17. 

6 

Jan-Bertill Schnell, Industriminne: Stockholms stad och län – en industrihistorisk exposé 

(Stockholm 2004). 

– 16 –

med dem. Kommunbesöken genomfördes främst under 2002 och resultaten 

redovisas i en bilaga till detta program. 

En bild av hur industriminnesvården i länet har bedrivits under de senaste 

decennierna presenteras utifrån antalet och karaktären på inventeringar, 

byggnadsminnen och riksintressebeskrivningar. Ett viktigt material är de tre 

inventeringar av industrimiljöer i Sundbyberg, Nynäshamn och Stockholms 

stad som gjordes vid 1970-talets slut. Inventeringarna i Sundbyberg och 

Stockholms stad har följts upp genom att miljöerna besökts på nytt och 

eventuella förändringar har beskrivits. 

Utifrån den information som inventeringen av kunskapsläget gett har 

problem och kunskapsluckor iakttagits. Dessa har sedan varit grunden för de 

förhållningssätt som presenteras i programmets tredje del och det handlingsprogram 

som utgör den fjärde delen. Programmet avslutas med ett resonemang 

om uppföljning och fortsättningen. Som bilaga finns en sammanställning 

av det industriella kulturarvet i länets kommuner. 

Programarbetet har bedrivits i bred samverkan. Tre referensgrupper har varit 

knutna till projektet. Den första med representanter för kommunerna, den 

andra med representanter för regionala kulturarvsinstitutioner och den tredje 

med representanter för forskning och nationella kulturarvinstitutioner. 

Programmet har även diskuterats vid ett seminarium med Enheten för 

industriminnesforskning vid KTH. 

Avgränsningar 

Tid 

Industrialismens genombrott förläggs vanligen till strax efter mitten av 

1800-talet. Det är naturligt att ett program för det industriella arvet har sin 

bakre tidsgräns vid denna tidpunkt. Gränsen är emellertid flytande och 

frågan är om det går att tala om ett genombrott. I arbetet med detta program 

har det också visat sig omöjligt att bortse från äldre anläggningar och 

företeelser. Programmets fokus i tid ligger mellan 1870 – 1980. Denna 

period brukar i ekonomisk-historisk forskning delas in i två olika skeden 

eller två industriella revolutioner. 7 Den första utgör genombrottsfasen under 

1800-talet och 1900-talets början och följs av den andra, som kännetecknas 

av massproduktion. Även här är gränsdragningarna omdiskuterade. Under 

1980-talet började effekterna av en ny genomgripande förändring bli 

märkbara. Företagen blev mer flexibla både beträffande produktion och 

anställningsförhållanden. Även om programmets tyngdpunkt ligger på de 

två första industriella faserna utesluts inte nutida anläggningar. I handlingsprogrammet 

föreslås till exempel flera projekt kring samtida industrier. 

7 Se t ex Maths Isacson, ”Tre industriella revolutioner”, Industrialismens tid: Ekonomisk-historiska 

perspektiv på svensk industriell omvandling under 200 år (Stockholm 2002). 

– 17 –

Rum 

Programmet omfattar Stockholms län. Länsgränsen ska emellertid ses som 

en administrativ och konstruerad gräns och inte som ett resultat av regionens 

näringsgeografiska förutsättningar eller näringslivets struktur i denna del av 

landet. Samarbetsprojekt över länsgränserna borde därför vara fruktbara. 

Begrepp 

Det finns en lång rad begrepp som används i samband med industriarvet. 

De används ibland synonymt, men det finns också skillnader mellan dem. 8 

Som nämndes ovan har de senaste årens centrala satsningar på det 

industriella kulturarvet kännetecknats av att man vill bredda fokus till att 

innefatta ”industrisamhällets kulturarv”, det vill säga alla aspekter av 

industrisamhället. Än vidare är benämningen ”det moderna samhällets 

kulturarv” som i mycket överensstämmer med ”industrisamhällets kulturarv”, 

men som inte har en lika tydlig koppling till industrin. I arbetet med 

detta program har vi valt att använda begreppet ”det industriella kulturarvet”. 

Med detta begrepp avser vi det ”arv” som har en direkt koppling till 

den industriella produktionen och en tonvikt på den fysiska miljön. Det 

innebär emellertid inte att enbart produktionslokaler och utrustning ingår. 

Även kontor och bostäder, arkivhandlingar samt immateriella företeelser 

som människors hågkomster ingår i vårt arbetsområde. Det är dock 

produktionsmiljöerna, i vissa fall inklusive kontor och bostäder, som är mest 

utsatta för hot i form av rivning eller omfattande omvandling. 

Vi lägger således en tyngdpunkt på industriell verksamhet, men det innebär 

inte enbart tillverkningsindustrin. Flera av projekten i handlingsprogrammet 

behandlar efterkrigstidens industriella kulturarv. Sedan mitten av 1900-talet 

har den industriella produktionen förändrats. Det administrativa arbetet har 

fått allt större betydelse och gränsen mellan administration och tillverkning 

har blivit allt mer otydlig. Inom många tillverkningsindustrier bedrivs omfattande 

FoU-verksamhet, konstruktionsarbeten och andra sysslor. De 

miljöer som har vuxit fram kring en tillverkningsindustri och anläggningarnas 

förändringar kan därför användas för att förmedla kunskap om 

industrins omvandling, om genusarbetsdelning, om arbetares och tjänstemäns 

nya roller och om nya globala nätverk. Den bevarade fysiska miljön 

utgörs sällan enbart av produktionslokaler, ofta finns även kontorsbyggnader 

och ibland även bostadshus kvar och de ingår självfallet i den miljö 

som uppmärksammas. 

Vad är industri? 

Det är inte helt lätt att definiera vilka verksamheter som kan kallas 

industriella. Om vi talar om industrisamhällets kulturarv så inbegriper vi 

8 För begreppsdiskussion se till exempel Maths Isacson & Marie Nisser, ”Industrisamhällets 

omvandling – en utmaning”, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 36 (Stockholm1998) s. 21f.; Berättelser 

om vård samhälles historia – svenska industriminnen, Riksantikvarieämbetet (Stockholm 2002) s. 12f. 

– 18 –

hela det samhälle som har vuxit fram i samband med industrialismen. En så 

vid definition är inte hanterlig att arbeta med i ett programarbete som detta. 

Det bör dock vara den bakgrund som vi arbetar mot och de projekt som 

ingår i handlingsprogrammet bör vara utformade så att det är begripligt att 

de utgör en del av något större. 

Detta program koncentreras på den del av industrisamhället som har direkt 

beröring med industriell produktion. Fokus ligger på tillverkningsindustrin, 

men programmet omfattar även några betydande kommunaltekniska 

anläggningar samt några kalk- och stenbrott. Transporter ges heller inte 

någon framträdande plats i de projekt som ingår i handlingsprogrammet, 

trots att de har varit en förutsättning för etableringen och expansionen av 

regionens industrier. 

Utgångspunkten är den praktiska kulturmiljövårdens arbete i ett regionalt 

och lokalt perspektiv. För att hitta vägar att hantera industrisamhället ur ett 

kulturmiljöperspektiv måste uppgiften begränsas. De industriella 

produktionssystemens omvandling vittnar om industrisamhällets förändring 

och de står därmed i centrum. 

Avgränsningarna innebär dock inte att andra perspektiv på industrisamhällets 

kulturarv är ointressanta. Vi vill ha ett brett anslag och ta in flera 

aspekter av kulturarvssektorn vilket innebär att vi inte enbart intresserar oss 

för den byggda miljön utan även för till exempel arkivhandlingar och 

minnesskildringar. Vi vill även involvera flera aktörer än den traditionella 

kulturmiljövården. Avgränsningar är emellertid nödvändiga för att kunna 

formulera hanterbara projekt. Dessa projekt kan sedan föras samman och 

jämföras med andra delar av kulturarvssektorns arbete. 

I detta program står de byggda, fysiska miljöerna i centrum, men historien 

de berättar handlar egentligen om människorna i och mellan husen. En 

industrianläggning utan dokumentation och utan koppling till människors 

minnen kan endast ge oss en mycket begränsad bild av den verksamhet som 

har bedrivits där. 

Aktörer och målgrupper 

Arbetet med det industriella kulturarvet bärs upp av många aktörer som 

arbetar utifrån skilda förutsättningar. I detta program vänder vi oss i första 

hand till dem som verkar på lokal och regional nivå. 

En av de viktigaste aktörerna är kommunerna som ofta har en ”spindeln-inätet”-funktion. 

De är samarbetspart både med den regionala kulturmiljövården 

och med lokala företag, föreningar och enskilda som på olika sätt 

arbetar med det industriella arvet. De har också möjlighet att styra genom 

planförfarande, bygglovshantering etc. 

På lokal nivå finns även företag, lokala arbetslivsmuseer, hembygdsföreningar 

och andra organisationer med ett engagemang för industrisamhällets 

kulturarv. Byggherrar, planerare och arkitekter är inblandade i 

ombyggnadsprojekt och omvandlingar av industriområden. 

– 19 –

Inom den akademiska forskningen behandlar en rad ämnen frågor som har 

relevans för industriarvet: industriminnesforskning, ekonomisk historia, 

arkeologi, etnologi, idé- och lärdomshistoria, kulturgeografi med flera. 

Många av länets företag arbetar med och använder sig av sin historia på 

olika sätt efter de möjligheter de har. Det är till exempel vanligt med en kort 

historik på företagens hemsidor. Några företag har även egna föremålssamlingar 

av olika storlekar till exempel Pripps i Bromma och Beckers i 

Liljeholmen. 

Det finns exempel på industrihistoriska satsningar på lokal nivå. Ett större 

projekt är Nätverket Roslagens industriminnen som involverar flera miljöer 

i hela kommunen. I andra kommuner finns satsningar som endast rör en 

miljö till exempel Kvarnvikens kvarn i Vällingby. 

Kulturarvssektorn består inte enbart av kulturmiljövården utan även av 

museer, arkiv och bibliotek på lokal och regional nivå som utifrån sina 

respektive specialkunskaper kan arbeta med det industriella arvet. Museerna 

företräder i vissa fall ett mer etnologiskt perspektiv och ägnar sig i större 

utsträckning än den traditionella kulturmiljövården åt att skildra sociala 

sammanhang och mänsklig verksamhet. 

Arbetet med industriarvet bedrivs således både professionellt av tjänstemän 

vid kommuner, museer, arkiv och kulturmiljövårdande myndigheter. Även 

företag och fastighetsägare har ett engagemang i det industriella kulturarvet. 

Därtill görs stora insatser ideellt. De ideella aktörerna, i form av hembygdsföreningar, 

intresseföreningar med mera, har i detta sammanhang en 

nyckelroll. Det är förvisso den offentliga kulturmiljövården som har det 

yttersta ansvaret för att ett representativt urval kulturmiljöer ska brukas och 

bevaras. Det är dock ett ansvar som vi sällan kan leva upp till utan 

samverkan med andra aktörer. Varför är då de ideella krafterna så viktiga? 

Kortfattat kan man säga att de fyller funktioner som den offentliga 

kulturmiljövården inte mäktar med. För att en kulturmiljö ska bli riktigt 

intressant så måste den fyllas med innehåll och liv. En industrihistorisk 

miljö blir så mycket intressantare när den kan sammanföras med till 

exempel samlingar, arkiv och forskning, när den tas om hand och visas av 

kunniga entusiaster. Det kan den offentliga kulturmiljövården aldrig ersätta. 

– 20 –

Industriminnesvården 

i Stockholms län idag 

Arbetet med det industriella kulturarvet i länet koncentreras i stor 

utsträckning på relativt småskaliga anläggningar tillkomna under 

industrialismens tidiga skeden. Det finns också en betoning på 

bebyggelsen. Det är inte bara den offentliga kulturmiljövården som 

arbetar med det industriella kulturarvet. En viktig insats görs också av 

arbetslivsmuseer, hembygdsföreningar och industriföretag. Även där 

finns emellertid en tonvikt på mindre och äldre anläggningar. Under 

senare år har flera nätverk och andra satsningar för att främja 

samarbetet genomförts. 

Detta avsnitt kommer att beskriva hur arbetet med det industriella arvet 

bedrivs idag. Som en bakgrund tecknas en bild av hur man under de senaste 

tre-fyra decennierna har arbetat med industrimiljöer i länet. 

Liksom i landet i övrigt har industrimiljöer i Stockholms län behandlats av 

kulturmiljövården under de senaste 30 åren. Enstaka industrimiljöer har 

ägnats intresse tidigare, bland annat järnhanteringens miljöer. Till exempel 

uppmärksammades Wira bruk av Tekniska museets vänner under mellankrigstiden 

och bruket restaurerades vid mitten av 1960-talet. 

Bild 4. Stora smedjan vid Wira bruk.(Foto: Anna Ulfstrand, 1997, Stockholms läns 

museum) 

– 21 –

När det industriella kulturarvet under 1970-talet började uppmärksammas av 

den offentliga kulturmiljövården hamnade även Stockholms läns industrimiljöer 

i blickfånget. År 1976 bildades en arbetsgrupp på initiativ av 

Stockholms företagsminnen. Där ingick förutom Stockholms företagsminnen 

även Länsstyrelsen i Stockholms län, Nordiska museet, 

Riksantikvarieämbetet, Stockholms stadsmuseum, Stockholms stadsarkiv 

och Tekniska museet. Under slutet av 1970-talet publicerades tre 

inventeringar av industribyggnader i Nynäshamn, Sundbyberg och 

Stockholms stad. 

Det säger sig självt att det inte går att mäta kulturmiljövårdens intresse för 

industrimiljöer på något entydigt sätt. Vi har dock valt ut tre områden som 

vittnar om hur intresset för industrisamhällets kulturarv har vuxit och hur 

kulturmiljövårdens arbete med industrianläggningar i länet har förändrats 

under de senaste 35 åren. För det första har vi studerat inventeringar, vidare 

skyddsåtgärder i form av byggnadsminnesförklaringar och riksintressen för 

kulturmiljövården samt slutligen arbetslivsmuseernas arbete och insatser 

utförda av företag och fastighetsägare. 

Inventeringar 

Den första (här kända) industriminnesinventeringen i länet behandlade 

industribyggnader i Stockholms innerstad och utfördes 1970-71 av 

Stockholms stadsmuseum. Ett stort antal industrianläggningar hade rivits 

och syftet med inventeringen var att inhämta kunskaper om stadens industribyggnader 

innan än fler försvann. 9 Fokus låg således på byggnaderna. 

Inventeringen utgjorde grunden till skriften Industriarkitektur i Stockholms 

innerstad skriven av Fredric Bedoire och utgiven av Stockholms 

stadsmuseum 1973. 

År 1978 inventerades Sundbybergs och Nynäshamns industrimiljöer av 

Länsstyrelsen i Stockholms län. Inventeringarna initierades av den nyss 

nämnda arbetsgruppen. Stockholms stadsmuseum genomförde en 

inventering av industrimiljöer i Stockholms stad 1979 på uppdrag av 

fastighetskontoret. 

I inventeringarna av Sundbyberg och Nynäshamn beskrivs relativt utförligt 

de olika företagens historia. 10 Där anges även när byggnaderna har uppförts 

och eventuellt nämns också arkitektens namn liksom antalet anställda. 

Däremot behandlas inte hur produktionen gick till eller vilken maskinell 

utrustning som har använts. Inventeringen av industrimiljöerna i 

Nynäshamn är mera kortfattad beträffande företagshistoriken medan något 

mer utrymme ges åt bebyggelsen. 11 

9 

Fredric Bedoire, Industriarkitektur i Stockholms innerstad, Stockholms stadsmuseum (Stockholm 

1973) s 66. 

10 Industriminnen i Sundbyberg, Länsstyrelsen i Stockholms län 1978 nr 8 (Stockholm 1978). 

11 Industriminnen i Nynäshamn, Länsstyrelsen i Stockholms län 1978 nr 7 (Stockholm 1978). 

– 22 –

Bild 5. Almgrens sidenväveri fotograferat i samband med inventeringen av industrimiljöer 

i Stockholm 1979.( Foto: Ingvar Lundkvist, 1979, Stockholms stads 

museum.) 

Sedan inventeringarna genomfördes i slutet av 1970-talet och början av 

1980-talet har kommunerna och inte minst industrianläggningarna 

förändrats. Inom ramen för arbetet med detta projekt har därför två mindre 

uppföljningar gjorts. 

Med den äldre inventeringen som grund besöktes de inventerade anläggningarna 

i Sundbyberg våren 2002. Vid besöket noterades förändringar och 

byggnadstekniskt skick. Av de fem anläggningar som i inventeringen 1979 

bedömdes ha ett särskilt intresse har en rivits, en genomgått omfattande och 

en smärre förändringar. Av de fyra kvarvarande stod en oanvänd. Förutom 

dessa större anläggningar finns ett antal mindre industri- och verkstadsmiljöer 

som ännu används för industriella ändamål. 

– 23 –

Stockholms stadsmuseums inventering från slutet av 1970-talet och början 

av 1980-talet är en mer renodlad byggnadsinventering. 12 Där ges stort 

utrymme åt att beskriva byggnader och byggnadsmaterial. Om- och 

tillbyggnader redovisas liksom arkitekter och byggherrar. Den ursprungliga 

och nuvarande användningen anges kortfattat, men någon utförlig historik 

ges inte. Den maskinella utrustningen presenteras endast i undantagsfall - i 

de fall där de tillhör den ursprungliga verksamheten. De anläggningar som 

ansågs vara mest värdefulla och som då bedömdes vara utsatta för ett 

förändringstryck ägnades en separat volym, Värdefulla industrimiljöer i 

Stockholm. 13 Där ges en historik över företagen och en utförligare 

beskrivning av anläggningen. Inte heller här beskrivs utrustningen eller 

arbetsförhållandena. 

Industrierna som Stockholms stadsmuseum tillmätte störst kulturhistoriskt 

värde besöktes på nytt våren 2002. Under de 20 år som har gått sedan 

inventeringen gjordes har Stockholms industribebyggelse, liksom resten av 

staden, blivit betydligt mer upprustad och renoverad. 

Stockholm är idag inte en industristad. Av 29 inventerade miljöer fanns det 

industriell verksamhet i 28 av dessa år 1982. Tjugo år senare hade antalet 

sjunkit till tio anläggningar med någon form av tillverkning. Bland det fåtal 

industrier som finns kvar har tillverkningsmomenten i flera fall blivit 

mindre framträdande. En anläggning var helt riven och en hade delvis rivits. 

Femton industrier hade helt kontoriserats eller var i färd med att omvandlas 

till kontor. 

I Värdefulla industrimiljöer i Stockholm värderades industrimiljöerna. 

16 industrianläggningar ansågs vara av byggnadsminnesklass och 

13 tillmättes ett stort kulturhistoriskt värde. 14 Byggnader yngre än 40 år 

redovisades inte, ett par anläggningar hade rötter i 1700- och 1800-talen, 

18 industrier hade anlagts decennierna runt sekelskiftet 1900 och nio 

anläggningar hade uppförts under 1930- och 40-talen. Flera av dem är ritade 

av välkända arkitekter, i synnerhet gäller det de yngre byggnaderna, men här 

finns även byggnader som kan sägas ha ett företagshistoriskt intresse som 

LM Ericssons tidiga anläggning och Bonniers förlags- och 

tryckerianläggning, båda på Norrmalm. 

12 Industrimiljöer i Stockholm: Innerstaden, Byggnadsinventering Stockholms stadsmuseum 1979-80 

(Stockholm 1980); Industrimiljöer i Stockholm: Ytterstaden, Byggnadsinventering Stockholms 

stadsmuseum 1979-80 (Stockholm 1980); Industrimiljöer i Stockholm: Innerstaden, 

Flygfotografering Stockholms stadsmuseum 1980 (Stockholm 1981). 

13 

Värdefulla industrimiljöer i Stockholm, Stockholms fastighetskontor, stadsbyggnadskontor och 

stadsmuseum (Stockholm 1983). 

14 Värdefulla industribyggnader i Stockholms stad (Stockholm 1985) s.19f. 

– 24 –

Bild 6. Almgrens sidenväveri 2006. (Foto: Eva Dahlström Rittsél, 2006, 

Länsstyrelsen i Stockholms län.) 

De tre industrimiljöinventeringarna genomfördes i slutet av 1970-talet och 

början av 1980-talet. Därefter har inga totalinventeringar av industrimiljöer 

genomförts i länet. Det innebär emellertid inte att industrimiljöer inte har 

uppmärksammats sedan dess. De flesta kommunerna i länet har genomfört 

kulturmiljöprogram. I regel innehåller de en historisk genomgång av 

näringslivet i kommunen samt utförligare beskrivningar av enskilda 

anläggningar. Ofta tecknas en bred bild där företagshistoriska och 

produktionstekniska fakta redovisas. Även sociala frågor som folkrörelser 

behandlas och i de fall det finns arbetarbostäder beskrivs dessa. 

Industrimiljöerna behandlas även i kommunernas planarbete och flera av 

dem har getts skydd i plan, till exempel Bolinders anläggning i Kallhäll. 

Nacka kommun har antagit ett kvalitetsprogram för ”Nackas norra kust” 

där de kulturhistoriska aspekterna lyfts fram och ska beaktas i framtida 

förändringsarbeten. 

Industrimiljöer har också dokumenterats av såväl kommunala museer, 

länsmuseet som Länsstyrelsen, till exempel har Stockholms läns museum 

bidragit till en dokumentation och historik över Pythagoras motorfabrik i 

– 25 –

Norrtälje och stenbrotten på Vätö 15 . Vid Länsstyrelsen har man bland annat 

ägnat sig åt Jästfabriken i Sundbyberg och Zinkvittsfabriken i Rånäs. 

Dokumentationerna har till största delen behandlat ett enskilt företag eller 

ett begränsat område. I några fall har man dock lyft fram flera perspektiv; 

till exempel skrifterna om Pythagoras och Vätö samt Stockholms 

stadsmuseums dokumentation av Hammarby sjöstad, Samtidsdokumentation 

av några verksamheter i södra Hammarbyhamnen våren 1999. Endast ett 

fåtal arbeten har tryckts och spridits. 

Flera industrianläggningar i länet finns också med i de kategoriinventeringar 

som i Riksantikvarieämbetets regi har utförts av bryggerier, tegelbruk, 

sockerbruk och elektriska vattenkraftverk. 16 

Det ringa intresse som visats senare tiders industrianläggningar och 

fokuseringen på byggnaderna kännetecknar inte bara dessa inventeringar 

utan karakteriserar industriminnesvården i stort i Stockholms län. Därför 

anser vi det angeläget att vidga perspektivet, att sätta in byggnaderna i ett 

vidare sammanhang och föra bebyggelsen närmare andra kunskapskällor 

som företagsarkiv, bildsamlingar och människor som har olika slags 

kunskaper om det industriella kulturarvet. 

I flera andra län genomfördes inventeringar under 1980- och 1990-talen. 

Bland dessa inventeringar går det att se en tendens mot ett allt större intresse 

för den tekniska utrustningen förutom bebyggelsen som tidigare varit i fokus. 

I inledningen påtalades den breddning av kulturarvssektorns arbete - inte 

minst beträffande industrimiljöer – som ägt rum vid sekelskiftet 2000. Vilken 

påverkan det har haft på kulturmiljövården i Stockholms län går inte att uttala 

sig om eftersom, som sagt, någon mer omfattande inventering av industrimiljöer 

inte har ägt rum sedan början av 1980-talet. Det finns emellertid inte 

något som tyder på att Stockholms län skulle ha skilt sig från landet i övrigt 

när det gäller arbetet med det industriella kulturarvet. Inte heller beträffande 

skyddsåtgärder förefaller Stockholms län inta någon särställning. 

Skyddsåtgärder 

I länet finns industriella anläggningar som är skyddade som fornlämningar, 

till exempel Edsbro masugn och skyddsvallar från nitroglycerintillverkningen 

i Vinterviken. Industrimiljöer har även skyddats i kommunernas 

detaljplaner. Här koncentreras framställningen på byggnadsminnen och 

riksintressen för kulturmiljövården. 

15 Dag Avango, AB Pythagoras, En verkstadsindustri och kulturmiljö i Norrtälje (Norrtälje 1998); 

Lennart Rosander, Vätö granit: Stenindustri, folkrörelser och politik i Vätö landskommun 1890-1940 


16 Staffan Nilsson, Bryggerier i Sverige: En kulturhistorisk inventering (Stockholm 1983); Lars-Eric 

Olsson, Tegelbruk i Sverige: En branschinventering (Stockholm 1987), Jean-Paul Darphin, Sockrets 

katedraler: En studie av sockerindustrins historia och arkitektur (Stockholm 1994); Lasse 

Brunnström & Bengt Spade, Elektriska vattenkraftverk: Kulturhistoriskt värdefulla anläggningar 

1891-1950 (Stockholm 1995). 

– 26 –

Byggnadsminnen 

Industrimiljöer utgör inte någon stor andel av landets byggnadsminnen. Så 

förhåller det sig också i Stockholms län där endast ett fåtal industrimiljöer är 

byggnadsminnen. 

Av länets drygt 160 byggnadsminnen enligt lagen om kulturminnen är åtta 

industrimiljöer av olika slag. De flesta byggnadsminnena av industrikaraktär 

i länet har tillkommit under de senaste decennierna. De är Motorfabriken 

Pythagoras i Norrtälje 1991, (frågan väcktes 1984) Kungliga myntet i sin 

helhet 1995 (delar av anläggningen hade tidigare varit statligt byggnadsminne), 

Svavelsyrafabriken i Vinterviken 1998, Kvarnvikens kvarn i 

Vällingby 2000, Tumba pappersbruk i Botkyrka 2001 (sedan 1963 statligt 

byggnadsminne, 2001 utvidgning och skyddsföreskrifter), 1:ans kalkugn på 

Oaxen i Södertälje 2002 och Wira bruk i Österåker 2002. Därtill kommer 

Kronobageriet som är statligt byggnadsminne. 

Byggnadsminnesförklarade industrimiljöer i Stockholms län 

Objekt Tid Motivering 

Tumba pappersbruk 1700- till 1900-tal Stort kulturhistoriskt värde 

Pythagoras Sekelskiftet 1900 till 1950 God bild av en industrianläggning 

från 1900-talets 

första årtionden. Maskinpark 

och arkiv bevarade. 

Kronobageriet 1640-tal till 1950-tal Tekniskt storartad anläggning 

för sin tid. 

Kungliga myntet 1770-tal till 1850-tal Tidig hantverks- och 

industribebyggelse av hög 

kvalitet. 

Kvarnvikens kvarn 1880- till 1950-tal. Kultur- och teknikhistoriskt 

Kvarnmiljö sedan sent 

1600-tal 

värde. 

Svavelsyrafabriken 1860-tal till 1914 Kultur- och industrihistoriskt 

värde 

Oaxens kalkugn 1880- till 1930-tal Stort teknik- och socialhistoriskt 

värde. Unik. 

Del av industrihistoriskt område 

som speglar olika faser inom 

kalkindustrin. 

Wira bruk 1630- till 1930-tal Besitter stora kulturhistoriska 

värden, till exempel betydande 

dokumentvärden av social och 

teknikhistorisk karaktär. I drift 

under ovanligt lång tidsperiod. 

Stor betydelse för 

stormaktstidens krigsmakt. 

Uppgifter hämtade från beslut om byggnadsminnesförklaring för respektive byggnadsminne, 

Länsstyrelsen i Stockholms län. Utom för det statliga byggnadsminnet Kronobageriet som behandlas i 

Förteckning över byggnadsminnesmärken som tillhör staten eller står under statsmyndighets eller 

statsinstitutions omedelbara inseende, Riksantikvarieämbetet (Stockholm 1976) s 63ff. 

– 27 –

Vilka av de ovan nämnda byggnadsminnena som är industriminnen kan 

diskuteras liksom man kan hävda att anläggningar som inte har tagits med 

här är industriminnen eller utgör delar av industrisamhällets kulturarv. Med 

industriminne menas här anläggningar som har använts för industriell 

produktion, det vill säga en anläggning där framställningen av varor har 

varit uppdelad i olika moment och åtminstone delvis bedrivits med hjälp av 

maskinell utrustning. I anläggningen ingår ofta delar som inte används för 

produktion, men som varit en central del av verksamheten, till exempel 

bostäder vid Tumba och Wira bruk och kontoret vid Pythagoras. Flera 

byggnadsminnen har sitt ursprung i en tillverkning som inleddes innan 

industrialismens genombrott, Kronobageriet, Tumba pappersbruk och Wira 

bruk. De var emellertid i drift även under industrialismen. Dessa kommer 

därför att ingå i resonemangen i det följande. 

Pythagoras verkstad i Norrtälje, uppförd under början av 1900-talet, är den 

yngsta anläggningen. Det är således främst industrialismens genombrottsoch 

etableringsskede som de skyddade anläggningarna representerar. 

Tumba pappersbruk är den enda anläggningen där kommersiell drift 

fortfarande äger rum. Flera av byggnadsminnena är museer som visar den 

tidigare verksamheten, Pythagoras verkstad, Kvarnvikens kvarn, Oaxens 

kalkugn, Wira bruk och delar av Tumba bruk. Kronobageriet och 

Svavelsyrafabriken har återanvänts för museal verksamhet. Kronobageriet 

byggdes vid mitten av 1970-talet om till musikmuseum. En ombyggnad som 

bland annat innebar att de bevarade ugnarna och annan utrustning togs bort. 

I tre fall finns den maskinella utrustningen kvar om än i varierande omfattning. 

Pythagoras och Kvarnvikens kvarn har en så gott som komplett 

maskinpark. Även vid Wira bruk finns härdar, hamrar, bälgar med mera 

kvar. Svavelsyrafabriken var när den byggdes om till Skulpturens hus i 

slutet av 1990-talet redan tömd på sitt innehåll. Kungliga myntet har också 

återanvänts för andra ändamål och några spår av den industriella 

verksamheten är svåra att urskilja. 

I skyddsföreskrifterna nämns sällan den maskinella utrustningen, självklart 

beroende på att det i de flesta fall inte finns någonting kvar. I skyddsföreskrifterna 

för Kvarnvikens kvarn, Wira bruk och Oaxens kalkugn utgör 

delar av den maskinella utrustningen den fasta inredningen som skyddas. 

I texterna för byggnadsminnesförklaringarna går det att se en tendens mot 

att mer utrymme ges åt hur tillverkningen har gått till och vilken utrustning 

som har använts i motiveringarna från 2000-talet. I byggnadsminnet Tumba 

bruk ingår till exempel hela anläggningen omfattande ett 60-tal byggnader 

samt kanaler med mera. Beslutet om Oaxens kalkugn innehåller en tidigare 

anställds minnesskildring av arbetet vid kalkugnen. Detta kan tolkas som att 

ett vidare perspektiv lyfts fram vid byggnadsminnesförklaringarna. 

– 28 –

Bild 7. Byggnadsminnet Ettans kalkugn på Oaxen, Södertälje kommun. 

(Foto: u å, Stockholms läns musuem.) 

De traditionellt antikvariska aspekterna som främst är kopplade till 

bebyggelsen får samsas med uppgifter om utrustning, produktion och 

arbetsförhållanden. Frågor rörande genus eller etnicitet tas inte upp i något 

fall. Användandet av ett vidare perspektiv kan hänga samman med 

karaktären på de miljöer som har blivit byggnadsminnen under de senaste 

åren och på vilket material i form av anläggningar, utrustning, arkiv och 

personliga hågkomster som finns att tillgå. Det vittnar också om 

kulturmiljövårdens ökade helhetssyn. 

Samtliga byggnadsminnen är relativt småskaliga och därmed förhållandevis 

lätta att bevara. Avsaknaden av stora, sentida industrier är märkbar även 

bland länets riksintressen för kulturmiljövården. 

Riksintressen för kulturmiljövården 

Liksom när det gäller byggnadsminnen utgör industriminnena endast en 

liten del av länets riksintressen. I Stockholms län finns 131 riksintressen för 

kulturmiljövården. I elva av dem anförs industrimiljöer som viktiga inslag i 

motiveringarna. 17 Därtill ingår industrimiljöer i fem områden som även – 

och kanske främst – innehåller andra typer av bebyggelse – till exempel 

Stockholms innerstad. 

17 För en förteckning över och motiv till riksintressena se Riksantivkarieämbetets hemsida 

http://www.raa.se/riksintressen/utdrag.asp (hämtat den 15 januari 2003). 

– 29 –

Riksintressen för kulturmiljövården med industrimiljöer i Stockholms län 

Objekt Tid Motivering 

Tumba pappersbruk 1700- till1900-tal Lång kontinuitet. Homogen 

bruksmiljö. 

Stenhamra 1880- till 1930-tal Välordnat industrisamhälle från 

slutet av 1800-talet. Nära nog 

komplett och ursprungligt bevarat 

med produktionsanläggningar och 

bostäder. 

Utö gruvor 1500- till 1870-tal Gruvsamhälle med lämningar efter 

malmbrytning. Skogsområden, 

infrastruktur och bostäder. 

Nacka ström 1500- till 1800-tal Tidig industriell miljö baserad på 

vattenkraft med betydelse för senare 

anläggningar på andra platser. 

Vatten, dammar, lämningar av 

produktions- och ekonomibyggnader. 

Edsbro bruk 1680- till 1800-talet Bruksmiljö som visar lokaliseringsfaktorer, 

rumslig organisation, social 

skiktning och tidig arbetsorganisation. 

Hallstaviks 

pappersbruk 

Herrängs gruv- och 

järnverkssamhälle 

1900-tal Produktions- och bostadsbebyggelse 

visar utveckling inom byggande och 

planering under första hälften av 

1900-talet samt levnadsförhållanden 

och social skiktning i brukstraditionens 

efterföljd. Åskådliga 

lokaliserings-faktorer. 

1500-tal till början 

av 1900-talet. 

Skebobruk Anor från 1400-talet. 

Visar utveckling från 

1700-talet och 

framåt. 

Karta-Oaxen-Stora 

Vika 

Stockholms 

innerstad med 

Djurgården 

1830-tal – 

efterkrigstid 

– 30 – 

Kontinuitet från 1500-tal till 1900talets 

början. Lämningar och 

anläggningar från skilda tider. 

Planläggning med bostadshus för 

olika kategorier av anställda. 

Visar lokaliseringsfaktorer, 

bebyggelsemönster, arbetsorganisation 

och social skiktning. 

Visar tre olika faser av kalkindustrins 

utveckling. Brott, industrier, hamnar 

och bostäder. Bland annat Marsta 

bostadsområde anlagt vid slutet av 

1940-talet. 

1600- till 1900-tal Industrimiljöer som speglar 

Stockholms betydelse som 

industristad alltsedan 1600-talet, 

bland annat Barnängen, Kungliga 

myntet, Ludvigsberg verkstad, 

Almgrens sidenväveri och de många 

bryggerierna. 

Tabellen fortsätter på nästa sida.

Tabellen fortsätter från förra sida. 

LM-staden i 

Midsommarkransen 

Gustavsberg 1600- till modernt 

1900-tal 

1940-tal I motiveringen talas endast om 

bostadshusen. 

– 31 – 

Brukssamhälle med kontinuerlig 

verksamhet från 1600-talet. Främst 

1800-talets patriarkala samhälle och 

1900-talets folkhemsideal. 

Byggnader från olika tider. 

Produktionens olika led kan följas i 

de olika industribyggnaderna. 

Wira bruk 1630- till 1930-tal Bruksmiljö från landets enda 

klingsmedja. Smedjor, bodar och 

bostäder. 

Uppgifter från Riksantikvarieämbetets hemsida http://www.raa.se/riksintressen/utdrag.asp 

(hämtat den 15 januari 2003). 

Som synes betonas ofta en lång kontinuitet. Vidare påtalas relativt ofta 

sociala aspekter som kommer till uttryck i bebyggelsen, inte sällan genom 

bostäder för olika kategorier av anställda. Inte någonstans nämns frågor om 

genus eller etnicitet. Endast i undantagsfall nämns produktionen och vad 

anläggningarna berättar om den. Eventuell bevarad teknisk utrustning 

nämns heller inte. I några fall finns ett brett anslag där infrastruktur, 

naturtillgångar etc nämns i motiveringen. Som en följd av att områdena är 

stora är motiveringarna översiktliga och utan detaljuppgifter. 

Bild 8. Del av riksintresset Skebo bruk, Norrtälje kommun. 

(Foto: Ahrenbergsflyg, 1975, Stockholms läns museum.)

Även bland riksintressena dominerar äldre miljöer till antalet. Bland dem 

finns Skebo bruk, Utö gruvor och Wira bruk. Med undantag av LM-staden 

är inte någon miljö anlagd under den högindustriella epoken. Ericssons 

fabrik nämns dock inte i motiveringen som endast tar upp bostadshusen. Det 

finns dock exempel på yngre anläggningar, i de flesta fall ingår både äldre 

och yngre anläggningar, till exempel Gustavsberg, Tumba bruk, Hallstavik 

och Karta - Oaxen - Stora Vika. 

Riksintressena är utvalda direkt av kulturmiljövården och inte som många 

byggnadsminnen ett resultat av jämkning mellan olika intressen. Som 

tidigare påtalats (se inledning s 15) ska länsstyrelsen konkretisera riksintressets 

värden och verka för att de tillgodoses. På så sätt har kulturarvsektorn 

genom länsstyrelsen tolkningsföreträde, när det gäller riksintressen 

för kulturmiljövården. Det kan vara en orsak till att det är möjligt att ta ett 

bredare grepp beträffande både storlek och innehåll. Riksintressena kan 

sättas samman med kulturmiljövårdens breddning och strävan att komma 

bort från inriktningen på enstaka monument och i stället anlägga ett vidare 

perspektiv och framhäva strukturer i ett område. 

Riksintressen för kulturmiljövården och byggnadsminnen utpekas av den 

offentliga kulturmiljövården och inventeringar utförs vanligen av dessa 

institutioner. Men även andra arbetar med industrimiljöer, till exempel utför 

arbetslivsmuseerna ett viktigt arbete med att levandegöra och bevara 

industrimiljöer. 

Arbetslivsmuseer och hembygdsföreningar 

Stockholms läns industrihistoria framträder också vid hembygdsföreningar 

och arbetslivsmuseer i länet. Ett arbetslivsmuseum drivs tämligen ofta av en 

hembygdsföreningen, men inte alltid. Med ett arbetslivsmuseum menas ett 

museum som berättar om det arbete som har bedrivits på en viss plats. 

Vanligen är den före detta industrianläggningen den nuvarande museilokalen. 

Till arbetslivsmuseer räknas också ofta museer som berättar om en bransch 

samt museijärnvägar. Arbetslivsmuseer styrs inte som den offentliga kulturmiljövården 

av politiskt fattade beslut eller målsättningar. Museerna ser 

mycket olika ut och verksamheten skiljer sig åt. De har också mycket olika 

resurser och därmed också olika möjligheter att bedriva visningsverksamhet, 

projekt och annat som kan ses som arbetslivsmuseernas uppgifter. Man väljer 

också att fokusera på olika saker. Kärnan utgörs i regel av de befintliga 

lokalerna och den bevarade utrustningen, vissa museer har en rik foto- och 

bildskatt, förvaltar ett företagsarkiv, satsar på att intervjua tidigare anställda 

och så vidare. Det finns flera exempel på studiecirklar eller andra former av 

kunskapsinsamling om den egna ortens historia och näringsliv. Det som 

förenar hembygdsföreningar och arbetslivsmuseer är att arbetet ofta utförs 

ideellt och att drivkraften är ett stort engagemang. Inte sällan har de aktiva 

personlig erfarenhet av att ha arbetet i den aktuella industrin. 

– 32 –

Bild 9. Arbetslivsmuseet och byggnadsminnet Kvarnvikens kvarn i Vällingby, 

Stockholms stad. (Foto: Leif R Jansson, u å, Vällingby hembygdsgille.) 

Om vi håller oss till ovan nämnda definition, finns drygt ett tjugotal 

arbetslivsmuseer i länet. 18 Bland dem finns rekonstruerade museer som 

mekaniska verkstaden och Snickerifabriken på Skansen. Gustavsbergs 

porslinsmuseum koncentrerar sig på de produkter som tillverkats vid 

fabriken, men där visas också modeller över anläggningen vid olika 

tidpunkter samt uppbyggda interiörer som visar ägarfamiljens bostadsmiljö 

samt ett par arbetarbostäder från skilda tider. 

Almgrens sidenväveri på Södermalm, Tvätterimuseet i Hagalund i Huddinge, 

Motorfabriken Pythagoras i Norrtälje, Tumba pappersbruksmuseum, Utö 

gruvmuseum, Wira bruk, Edsbro bruksmuseum, Skebobruks museum, 

Rödvillorna i Hallstavik, Smedsbygget i Nykvarn, Nynäshamns järnvägsmuseum 

samt kvarnarna i Högantorp i Salem, Kvarnviken i Vällingby, och 

Landsnora i Sollentuna visar en arbetsmiljö på befintlig plats. På Skansen 

finns den rekonstruerade mekaniska verkstaden som drivs som ett 

arbetslivsmuseum. 

Dessa arbetslivsmuseer har olika tillkomsthistoria och de skiljer sig åt på 

flera sätt. De flesta företräder småskalig industriell verksamhet som i några 

fall har ett starkt inslag av hantverk. Järnhanteringens miljöer utgör också 

ett dominerande inslag. Almgrens sidenväveri är det enda arbetslivsmuseum 

18 

Arbetslivsmuseer i Sverige, Riksantikvarieämbetet och Arbetets museum (Stockholm 2004) 

s. 152ff. 

– 33 –

som finns kvar i Stockholms innerstad vilket är anmärkningsvärt med tanke 

på alla de industrier som har funnits där, men knappast förvånande med 

tanke på hur industrier har lokaliserats allt längre ut från stadskärnan. 

Till skillnad från det arbete som bedrivs inom den offentliga kulturmiljövården 

ligger fokus vid arbetslivsmuseerna i regel på arbetet som har utförts 

där. Den maskinella utrustningen är ofta central, ibland presenteras tidigare 

anställdas minnen från arbetet vid anläggningen. Bland länets arbetslivsmuseer 

finns ett par som har sysselsatt ett stort antal kvinnor. Det ena är 

Almgrens sidenväveri och det andra är tvätterimuseet i Hagalund. 

Flera museer har maskinell utrustning som i större eller mindre utsträckning 

är i körbart skick och några tillverkar fortfarande varor i mindre omfattning. 

Exempelvis väver Almgrens fortfarande sidentyg i kommersiellt syfte. Även 

om försäljningen inte finansierar hela verksamheten kan Almgrens ändå 

betraktas som ett företag. 

Företag och fastighetsägare 

Kulturarvssektorn har under senare år i allt större utsträckning samarbetat 

med hembygdsföreningar och arbetslivsmuseer. Samverkan mellan företag 

och kulturmiljövård är inte lika utbredd, men bland annat 

Riksantikvarieämbetets rapport Företagens kulturarv – lönsamt i längden 

visar att vinsterna av gemensamma insatser börjar uppmärksammas. 19 

Vanligen har företagens historieintresse endast spelat en mindre roll, men 

använts bland annat för att skapa identitet bland personalen och stärka 

företagets varumärke. 20 

Företagen har engagerat sig i sin egen historia på olika sätt. Flera företag har 

sparat sina arkiv, ibland deponerade på Stockholms företagsminnen. Några 

har även samlat en del föremål, i vissa fall visas de till exempel som ett led i 

marknadsföringen av företaget. 

Beckers färgfabriks bibliotek har en liten föremålssamling, Pripps förfogar 

över en större föremålsamling som tills nyligen visades bland annat för 

kunder, före detta Telias, idag Ericssons verkstäder i Nynäshamn har också 

en mindre produktutställning. 

Få företag har museer som är öppna för allmänheten. Scania i Södertälje 

visar produkter från olika tider i Marcus Wallenbergshallen. Telia och 

Ericsson gav tidigare ekonomiskt stöd till Telemuseum, som idag är nedlagt. 

Ericsson har på olika sett manifesterat sin historia inte minst genom att 

publicera företagshistoriker. 21 Även andra företag har gett ut större eller 

19 

Företagens kulturarv – lönsamt i längden, Riksantikvarieämbetet, Kunskapsavdelningen rapport nr 

2002:1 (Stockholm 2002). 

20 Ibid. s. 18f. 

21 

Brita Lundström, Historiens roll i det moderna företaget: Ericsson och det förflutna (Stockholm 

2004). 

– 34 –

mindre företagshistoriker. Ett exempel är AGA som 2004 presenterade sin 

100-åriga historia i form av en mindre skrift och en CD. 22 

Företagen – och även andra fastighetsägare – kan visa sitt intresse för 

industrihistorien genom att varsamt förvalta och vårda sina byggnader. 

Ericsson och AP fastigheter har till exempel restaurerat delar av anläggningen 

vid Telefonplan så att ursprungliga miljöer och detaljer har bevarats. 

Ofta hamnar företags- och fastighetsägare i konflikt med kulturmiljövården. 

Ibland sannolikt för att man talar förbi varandra eller har förutfattade 

meningar om vad respektive part vill. Ett intresse från kulturmiljövårdens 

sida kan upplevas som ett hot mot den pågående verksamheten, men ett 

levande företag är många gånger det bästa skyddet av en miljö och det 

kulturhistoriska värdet av en kontinuerlig verksamhet är stort. Även en 

återanvändning med annan inriktning kan främja ett bevarande. Ett exempel 

på det är den före detta cementfabriken i Stora Vika där inte bara 

byggnaderna utan även delar av den ursprungliga utrustningen återanvänds. 

Vad har gjorts? 

Antalet industrimiljöer som har uppmärksammats eller skyddats av kulturmiljövården 

är inte särskilt stort med tanke på länets betydelse som industriregion, 

det gäller inte minst Stockholms stad. De anläggningar som skyddas 

är alla relativt småskaliga och med något enstaka undantag anlagda före 

1920. Industrianläggningar från den högindustriella epoken saknar med 

några få undantag skydd och det är också få storskaliga anläggningar som 

har uppmärksammats av kulturmiljövården. 

Jan-Bertil Schnell identifierar i sin bok Industriminne förekomsten av flera 

kunskapsintensiva industrier som ett karaktärsdrag för industrihistorien i 

Stockholm. 23 Dessa miljöer har dock inte behandlats av kulturmiljövården i 

någon större utsträckning. Ett större intresse har visats försörjningsindustrin. 

Stenhamra stenbrott ingår i riksintresse för kulturmiljövården och livsmedelsindustrin 

företräds i Stockholms stad av Kvarnvikens kvarn och 

Kronobageriet som är byggnadsminnen, samt kvarnverksamheten vid Nacka 

strand som ingår i riksintresseområden för kulturmiljövården. Järnbruken 

och verkstadsindustrin har uppmärksammats på flera platser. Den grafiska 

industrin, som har spelat en förhållandevis stor roll för industristaden 

Stockholm, har knappt uppmärksammats. Nordstedts tryckeri har bedömts 

vara av byggnadsminnesklass enligt Stadsmuseets värderingskarta. Sedan 

sommaren 2005 finns också Grudes ateljé och stentryckeri i Huddinge, ett 

litografiskt museum som drivs av Litografföreningens arkiv. 

22 AGA 1904-2004: En multimedial presentation av de hundra första verksamhetsåren i AGA:s 

historia, AGA och Stockholms företagsminnen (Stockholm 2004). 

23 Schnell (2004) s 18. 

– 35 –

Arbetslivsmuseerna kan ses som ett konkret utslag av det ökade intresset för 

industrimiljöer och ett bevis för att detta intresse är relativt allmänt. En 

förutsättning för deras existens är att det finns tillräckligt många som är 

intresserade av att besöka museerna och på andra sätt stödja dem i sin 

verksamhet. Även arbetslivsmuseerna representerar främst småskalig 

industri och tiden före den högindustriella epoken. Liksom när det gäller 

den offentliga kulturmiljövårdens arbete diskuteras sällan frågor om mäns 

och kvinnors arbete. Inte heller tas förhållandet mellan svenskar och 

invandrare upp. 

I länet finns även exempel på företag som på olika sätt visat intresse för sin 

historia. Det handlar om att bekosta företagshistoriker samt bevara arkivhandlingar, 

föremål och byggnader. 

Under de senaste åren har initiativ tagits på nationell nivå till att utveckla 

samarbetet mellan kulturarvssektorn – kulturmiljövård, museer och arkiv – 

och andra aktörer som forskare, företag och ideella organisationer. 

”Nätverket för industrisamhällets arv i Stockholms län” bildades 2000. Där 

ingår institutioner som på olika sätt arbetar med industrihistoria. Syftet med 

nätverket är att främja arbetet med det industriella kulturarvet i länet. 

Genom ett ökat samarbete mellan olika institutioner hoppas man väcka 

intresse för industrisamhället och samordna och stödja insatser av olika slag. 

Samarbete av detta slag är en förutsättning för det breda anslag som detta 

program ska kännetecknas av. 

– 36 –

Förhållningssätt 

En förutsättning för ett lyckosamt arbete med det industriella kulturarvet 

är samarbete. Offentliga, privata och ideella krafter på lokal, 

regional och central nivå måste samverka. Det bör dock inte betyda att 

de gör samma saker och har samma syften. Tvärtom är flera perspektiv 

en förutsättning för att kunna lyfta fram så många berättelser som 

möjligt. Det är inte bevarandet i sig som är målet utan att de bevarade 

miljöerna brukas på ett sådant sätt att många känner sig delaktiga i 

och ansvariga för kulturarvet. 

Redovisning av hur arbetet med industriarvet har förändrats i Stockholms 

län ger upphov till flera frågor. Hur värderas industrimiljöer? Skiljer de sig 

från övrigt kulturarv? Vilka frågor bör prioriteras i arbetet med industrisamhällets 

kulturarv och hur kan arbetet fördelas mellan olika aktörer? Hur 

kan industriarvet användas i till exempel kommunernas utvecklingsarbete? 

Kulturarvet är både en produkt av samtiden och det tidigare kulturarvsskapandet. 

Det industriella kulturarvet skapas i hög utsträckning för första 

gången här och nu. De fysiska miljöer vi bevarar och de perspektiv vi utgår 

ifrån idag kommer därför att ha stor betydelse för hur man i framtiden 

kommer att återskapa industrisamhällets historia. Reflektion, delaktighet 

och varsamhet bör vara ledord i det kulturarvsskapande arbetet. Det 

industriella kulturarvet tvingar oss till en lång rad val, ofta handlar det om 

att välja någonting framför någonting annat, arvet kan vara oförenligt med 

samtidens behov. I andra fall kan valet att bevara och ta tillvara förefalla 

enkelt. Om vi inte kan eller vågar välja är risken stor att vi väljer bort allt. 

Valet grundas ofta på en kulturhistorisk värdering. En viktig uppgift är 

därför att kunna förklara vad det kultur- och industrihistoriska värdet utgörs 

av. Det är också viktigt att kunna förmedla att industriarvet är en resurs som 

kan medföra positiva effekter utanför kulturarvssektorn. 

Under större delen av 1900-talet har en mycket stor andel av Sveriges 

befolkning – en större andel män, men även många kvinnor, de flesta 

svenskar, men också många från andra länder – arbetat med industriell 

produktion. Vi bör vara observanta så att vi inte enbart skildrar de som 

lyckats utan även låter de inte framgångsrikas komma till tals. Även de 

arbetslösas och de icke-arbetsföras roll i industrisamhället måste belysas. 

År 2001 startade ett utvecklingsprojekt kallat ”Agenda kulturarv” av länsmuseerna, 

länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet. Syftet med projektet 

var att finna nya vägar för kulturmiljövården och museernas arbete. Arbetet 

har resulterat i en programförklaring som publicerades 2004. 24 I program- 

24 Agenda kulturarv: Slutrapport (Stockholm 2004). 

– 37 –

förklaringen poängteras att kulturmiljöarbetet måste utgå från människan i 

samtiden. Vidare understryks vikten av samarbete såväl inom sektorn som 

med andra aktörer som på olika sätt arbetar med kulturarvet. Det sägs också 

att bevarandet inte är ett mål i sig utan fokus sätts på de berättelser som tar 

sin utgångspunkt i den miljö som bevaras. Programförklaringen stämmer 

således väl överens med kulturarvssektorns förändring under de senaste 

decennierna. Det som möjligen skiljer ut arbetet med Agenda kulturarv är 

att arbetet med att hitta nya utgångspunkter och målsättningar har bedrivits 

på länsnivå och att länsmuseer och länsstyrelser har tagit en aktiv roll i att 

formulera angreppssätten. Det som sägs i detta program överensstämmer i 

mycket med Agenda kulturarvs intentioner. 

Helhet – sammanhang 

Att framhålla ett helhetsperspektiv i kulturmiljövården är inte nytt. 

Decennierna närmast efter sekelskiftet, då kulturmiljövården etablerades, 

betraktades byggnaderna inte som isolerade objekt utan sattes i sitt 

sammanhang. Detta förändrades under 1930-talet då fokus istället riktades 

på objekten. Miljötänkandet och viljan att placera in bebyggelsen i ett 

sammanhang återkom under 1960-talet. 25 Det som avses med helhet har 

utvidgats allt mer. Förenklat kan påstås att på 1970-talet avsågs med 

helhetsperspektiv en hel miljö, till exempel inte enbart herrgården utan även 

statarlängan, ladugården och logen. Idag syftar man oftare på en mer 

innehållslig helhet som även rymmer sociala och kulturella förhållanden 

som uttrycks i yrkeskunskaper, arbetsförhållanden, genus- och etnicitetsaspekter. 

Det rymmer även vad som kan kallas brukarperspektiv, där 

människans roller i miljön betonas. Man eftersträvar allt oftare att integrera 

infrastruktur, arkivhandlingar, minnesskildringar och mer svårnådda 

dimensioner som den tysta kunskapen om hur man till exempel brukar ett 

redskap. Även dessa aspekter kan vägas in när en miljö tillmäts ett 

kulturhistoriskt värde. 

Det är av stor betydelse att alla känner att kulturmiljön är angelägen. Därför 

är det väsentligt att inte bara antikvarier ges möjlighet att formulera sig om 

den byggda miljö som omger oss. Förhoppningsvis skulle det medföra att 

fler kände att kulturmiljön var en viktig fråga, men det skulle även gagna 

kulturmiljövårdens arbete i och med att man fokuserade på hur anläggningar 

har använts mer än som ofta hittills varit fallet. 

25 Ola Wetterberg diskuterar i sin avhandling hur intresset för miljöer – och inte enbart objekt – var 

tydligt i kulturmiljövårdsarbetet och i debatten decennierna närmast efter sekelskiftet 1900. (Ola 

Wetterberg, Monument och miljö: Perspektiv på det tidiga 1900-talets landskapsvård i Sverige 

(Göteborg 1992). 

– 38 –

Bild 10. Vilken kunskap krävdes för att sköta maskinen som gjöt geléhallonen vid 

Högboms karamellfabrik i Järna? (Foto: u å, Järna hembygdsförening, Stockholms 

läns museum.) 

Att låta de som brukar miljöerna komma till tals är därför av största vikt för 

att diskussioner om miljöernas kulturhistoriska värde ska vara meningsfulla. 

Kulturmiljövårdens uppgift är alltid att väcka intresse och kommunicera den 

kunskap som har erhållits genom dokumentation och jämförelse med andra 

miljöer. En förutsättning för att väcka intresse är att människor känner sig 

delaktiga, till exempel genom att anlägga ett tydligt brukarperspektiv så att 

alla ges möjlighet att förstå att kulturarvet är deras och skapas genom deras 

handlingar. I de fall där kulturarvet kan upplevas som obekvämt och 

oönskat är uppgiften desto viktigare – och svårare. 

Värdering 

Värderingen av miljön är central inom kulturmiljövården. En industrimiljö – 

eller en kulturmiljö – kan dessutom ses som en ekonomisk resurs. Miljön 

kan till exempel locka besökare eller marknadsföra ett företag eller en ort. 

Följande resonemang gäller den värdering som den antikvariska 

professionen utövar inom kulturarvsektorn. Oavsett om det uttryckligen 

talas om värdering eller ej görs en värdering i den stund som en miljö 

uppmärksammas av kulturmiljövården. Ofta är dock värderingen tydlig, inte 

sällan värderas miljöer i fastställda nivåer. Ett exempel på det är Stockholms 

stadsmuseums kulturhistoriska klassificering av bebyggelsen i innerstaden i 

tre nivåer. Värderingen har en styrande funktion i plan- och byggärenden. 

– 39 –

Det är svårt att tänka sig en kulturmiljövård där värderingar inte görs. 

Kulturmiljövårdens uppgift är att bedöma och välja ut miljöer som på olika 

sätt ska skyddas, sparas och kommuniceras. Eftersom endast ett mindre 

antal miljöer kan hanteras på detta sätt måste ett urval ske vilket förutsätter 

en värdering. Tämligen sällan redovisas hur värderingen har gjorts och vad 

den grundar sig på. I klassificeringar av olika slag anges det kulturhistoriska 

värdet vara större eller mindre, men hur man har kommit fram till det anges 

sällan. I vissa fall presenteras emellertid kriterier för värderingen. På så vis 

framträder hur värderingen har gått till och det blir därmed tydligare att den 

är relativ. 

Att värderingen är relativ betyder dock inte att den är gripen ur luften. Inom 

den antikvariska professionen finns en till stora delar gemensam värdegrund 

som bygger på gemensamma kunskaper och gemensamma erfarenheter från 

den praktiska verksamheten. Värderingen görs således utifrån den teoretiska 

och praktiska kunskap som kulturarvssektorn omfattar. Eftersom värderingen 

har betydelse för andra än kolleger inom sektorn är det viktigt att det som 

värderingen bygger på redovisas på ett sätt som är begripligt och relevant för 

andra än antikvarier. 

Idag är medvetenheten om det kulturhistoriska värdets föränderlighet 

allmän, frågan är dock om det har förändrat det arbete som utförs inom 

kulturarvssektorn. Även om en värdering görs utifrån insikten att den är 

formad av sin tid och sitt sammanhang så blir den i och med att den 

formuleras och fästs på papper till något beständigt – även om det 

åtminstone teoretiskt är möjligt att omvärdera och förändra till exempel 

skyddsföreskrifter. 

Diskussionerna om värdering och de olika begrepp som används kan i stort 

sett föras till två olika grupper. Den ena behandlar och beskriver de egenskaper 

hos objekten som leder till att de tillmäts ett visst värde. I den andra 

gruppen intresserar man sig mer för värdebegreppen i sig, vad de står för 

och hur de används. Anledningen till att värderingsfrågor har kommit att 

uppmärksammas under senare år hänger sannolikt samman med kulturmiljövårdens 

breddade uppgifter. 

En förskjutning från de kollektiva och kunskapsförmedlande värdena till de 

personliga, känslomässiga upplevelsevärdena har iakttagits. 26 Det har lett till 

problem för de professionella antikvarierna som främst bedömer de 

kunskapsmässiga värdena. Ska en antikvaries känsla väga tyngre än någon 

annans? När det blir svårare att framhålla generella kriterier för vad som 

avses med kulturhistoriskt värde blir det svårare att tillämpa lagstiftningen. 

När det kulturhistoriska värdet främst tillmäts på lokal nivå kan expert- och 

myndighetsrollen försvagas. 27 

26 Svante Beckman, ”Kulturarvens framtid: En personlig betraktelse”, Agenda kulturarv: Inspiration 

& diskussion, 1 (Stockholm 2002) s. 60. 

27 Ibid.s. 54. 

– 40 –

Bild. 11. Vilka kultur- och industrihistoriska värden kan Kungsörnens kvarn (idag 

AXA) i Järna tillmätas? (Foto: 1982, Järna hembygdsförening, Stockholms läns 

museum.) 

Det är inte helt lätt att uppfylla de politiska målen om demokrati och alla 

människors inflytande i kulturarvprocessen i den dagliga praktiken. De 

kulturpolitiska målen uppfylls inte av att kulturarvssektorn försöker göra sig 

till tolk för det man tror är folkligt intresse och väga in det i utlåtanden och 

beslut. Det kan istället leda till att antikvariens roll och de grunder som 

värderingen görs på blir otydliga och därmed svåra att hantera i till exempel 

ett bygglovsärende. Alla människors lika rätt till sitt kulturarv främjas bäst av 

att kulturarvssektorn är tydlig med vad den antikvariska värderingen grundar 

sig på och inte utesluter att en miljö även kan tillmätas andra värden. 

Kulturarv – industriarv 

Det har diskuterats huruvida kulturmiljövårdens traditionella värderingsprinciper 

är gångbara också när det gäller det industriella kulturarvet eller 

om industriarvet särskiljer sig från övrigt kulturarv. 

Vi har sett hur man har gått ifrån att främst beskriva och värdera industrierna 

som byggnader till att allt mer intressera sig för dem som anläggningar där 

maskinell utrustning och andra spår av produktionen finns synliga. Man har 

också allt mer försökt framhålla helhetsperspektiv rymmande kontorsanläggningar, 

uthus, bostadshus, infrastruktur etc. Därmed har värdet av att 

– 41 –

arkivhandlingar och andra källor till kunskap finns bevarade betonats liksom 

betydelsen av att det finns människor som kan berätta om miljön. 

Värderingen är ofta ett sätt att avgöra vilka anläggningar som man inom 

kulturmiljövården ska prioritera, kanske skydda med hjälp av lagstiftning 

eller på annan sätt försöka bevara. En värdering är ett sätt att tydliggöra vad 

man anser vara intressant med en anläggning. Här kan det finnas skillnader 

mellan en industrianläggning och andra delar av kulturarvet. Industriarvet är 

ofta storskaligt, i synnerhet om vi studerar anläggningar från senare tid. De 

ingår dessutom ofta i stora tekniska system som behöver studeras i sin 

helhet och inte som enstaka objekt. En förhållandevis stor del av vårt 

industriella arv är uppfört under senare tid. Det finns många exempel på 

arkitektoniskt intressanta industrianläggningar, men vanligare är dock mer 

anspråkslösa anläggningar som inte har ritats av någon namnkunnig 

arkitekt. Industriarvet karakteriseras också av föränderlighet som ofta har ett 

hastigare tempo än övrigt kulturarv, oavsett om orsaken är expansion eller 

tillbakagång. Industrimiljöer tillhör också vardagens kulturarv, de utgör det 

vanliga, den fond mot vilken många människor har utfört sitt dagliga arbete. 

Att applicera en del av de traditionella kulturhistoriska värdena som 

autenticitet och arkitekturhistoriskt värde på industrimiljöer kan leda till att 

man förbiser faktorer som är mer typiska för industrimiljöer än för andra 

typer av miljöer. 28 Det är därför viktigt att inte låsa sig vid gängse 

värderingsmodeller utan kunna vidareutveckla och anpassa dem för 

industrimiljöer och infoga dem i argumentationen. 

Det som ofta framställts som starka värden när det gäller industriminnen – 

pedagogisk tydlighet, helhet, möjlighet att förstå sammanhang i tid och rum 

– gäller allt kulturarv. När nya arbetsområden introduceras – som till 

exempel industrianläggningar – uppstår problem som inte kan lösas på ett 

tillfredställande sätt med de metoder som använts tidigare. Det uppstår ett 

behov av att diskutera och precisera det man gör. 

Kanske är det så att arbetet med industrisamhällets kulturarv har förändrat 

synen på kulturarvet i sin helhet genom att gå i bräschen för ett nytt förhållningssätt 

till hur man tillmäter en miljö kulturhistoriskt värde. Industrimiljöer 

har varit en ny del av kulturmiljövården och därmed har det varit 

lättare att föra in ett nytt sätt att diskutera hur man tillmäter anläggningar ett 

kulturhistoriskt värde. 

Bevarandet kan ske med flera mål för ögonen. Det kan handla om att bevara 

ett stadsrum, en miljö som tillmätts ett stort kulturhistoriskt värde. Ett övergripande 

mål för bevarande av industrisamhällets bebyggelse kan sägas vara 

att ge upphov till och materialisera berättelser om industrialismens epok. 

Det gäller då att identifiera det industriella landskapets meningsbärande 

punkter och platser som kan förmedla så många perspektiv som möjligt om 

28 Helena Westin, ”Värderingsdiskussionen i teori och praktik”, Otydligt, otympligt, otaligt: Det 

industriella kulturarvets utmaningar, Annika Alzén & Birgitta Burell (red) (Stockholm 2005). 

– 42 –

industrisamhällets kulturarv. En förutsättning för det är användandet av 

många olika slags källor. De miljöer där ”allt” finns blir mest angelägna att 

arbeta med. De har en större pedagogisk potential än anläggningar där inte 

mer än ytterväggarna har bevarats. En mer fullständig miljö kompletterad 

med arkiv, minnesskildringar och engagerade människor har ett större 

pedagogiskt värde. För värderingen innebär det att man både ser till 

möjligheterna att bruka och att bevara. 

Det är inte alltid möjligt att i alla sammanhang arbeta med det breda 

perspektivet. Det kan i vissa situationer vara en angelägen uppgift att arbeta 

med att bevara en fasad. Det viktiga är emellertid att man artikulerar vad det 

är man gör och att de överväganden och val som har gjorts lyfts fram. 

Långt ifrån alltid är det möjligt eller önskvärt att en anläggning bevaras 

intakt. Förändringar kan dock göras med varsamhet såsom plan- och 

bygglagen påbjuder. 29 Vad som är varsamt kan tolkas på olika sätt. Det 

hänger samman med vad man värderar i anläggningen, vilka perspektiv man 

väljer när man betraktar och brukar den. Det påtalas ofta att en industrimiljö 

bör få behålla sin industriella karaktär. Det kan till exempel innebära att 

man låter byggnadernas enkla formspråk bestå och att gårdsplaner som 

tidigare använts som upplag och lastplats inte pyntas. 

Ett brett anslag och användandet av många olika källor som fysiska miljöer, 

arkiv, bilder, dokumentationer, film, skönlitteratur etc borde kunna leda till 

att fler berättelser utifrån olika perspektiv kan förmedlas. Användning och 

tolkning av dessa källor förutsätter dock en bred kunskapsbas där flera 

discipliner kan bidra. Därmed breddas också de metoder som man kan 

arbeta med. Även tidigare har man arbetat med olika metoder som 

inventering, dokumentation, samling, arkivering, säkerställande, levandegörande, 

men det har ofta varit olika institutioner som har utfört olika slags 

insatser och deras arbeten har endast undantagsvis förts samman. 

Aktörernas uppgifter 

En målsättning med programskrivandet har varit att identifiera kulturarvssektorns 

olika aktörer och deras uppgifter i arbetet med det industriella 

arvet. En viktig uppgift är också att finna former för samarbete. Aktörerna 

kan grovt delas in i professionella och ideella. De förra arbetar med kulturmiljövård 

på myndigheter eller vid ett museum. Ofta finansieras deras 

verksamhet med offentliga medel, men det förekommer även olika slag av 

stiftelser och större eller mindre inslag av privat finansiering. De ideellt 

arbetande finns, i industrihistoriska sammanhang, ofta vid något arbetslivsmuseum. 

Där utförs en stor mängd arbete utan ekonomisk ersättning. När vi 

här i programskrivningen talar om kulturarvssektorn är det i första hand den 

29 ”Ändringar av en byggnad ska utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess 

byggnadstekniska , historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara” 

(PBL 3 kap 10§). 

– 43 –

professionella verksamheten vi avser. De stora aktörerna i Stockholms län är 

Centrum för näringslivshistoria, Stockholms läns museum, Stockholms 

stadsmuseum, samt Länsstyrelsen i Stockholms län. Viktiga aktörer är också 

kommunantikvarier, kultursekreterare och stadsarkitekter i kommunerna 

samt de lokala museer som finns: Sigtuna museum, Torekällbergets 

museum i Södertälje och Roslagsmuseet i Norrtälje. 

Den lokala nivån är av avgörande betydelse. Det är framför allt aktörer i 

lokalsamhället som kan ta vara på kunskaper och väcka intresse för det 

industriella kulturarvet. Kommunantikvarier och motsvarande tjänster har 

en viktig roll men även vid till exempel arbetslivsmuseer, finns ofta stora 

kunskaper om specifika företag och områden. Ofta saknas dock dokumentation 

av verksamheten och därmed möjligheten att sprida kunskapen vidare 

inom den egna verksamheten. Kunskapen är ofta förbunden till en person 

och det finns därmed stor risk att den går förlorad. 

På den regionala nivån har Stockholms läns museum, Stockholms 

stadsmuseum (som har ett större ansvarsområde än de andra kommunala 

museerna), Stockholms företagsminnen och Länsstyrelsen möjlighet till 

större överblick och bör därmed fånga upp och förmedla det som sker på 

den nationella nivån inom området. Det kan formuleras som att det är deras 

uppgift att vara rådgivande och stödjande, men även att ta egna initiativ som 

kan förankras och genomföras i samarbete med en eller flera lokala aktörer. 

Mer konkret kan det innebära att de initierar och driver de projekt som 

presenteras i handlingsprogrammet nedan, men projekten förutsätter ett 

samarbete med lokala aktörer. Länsstyrelsen är en myndighet som ska 

företräda statens intressen och intentioner med det industriella arvet. Vad 

det innebär i praktiken – vid sidan av att man beviljar bidrag och tillämpar 

lagstiftningen – är inte alltid självklart. Det går inte vattentäta skott mellan 

museernas kulturmiljövårdande verksamhet och Länsstyrelsens. I regel finns 

det större etnologisk kompetens vid museerna än inom Länsstyrelsen och de 

förra har därför större förutsättningar att genomföra etnologiskt inriktade 

dokumentationer. Centrum för näringslivshistoria arbetar med arkivfrågor 

och hur arkivhandlingar kan användas i ett brett perspektiv. 

Motsvarande roller har även aktörerna på den centrala nivån. 

Riksantikvarieämbetet arbetar med kulturmiljövård och Riksarkivet med 

arkivfrågor, Tekniska museet och Nordiska museet arbetar båda med 

industrihistoria, men från delvis olika utgångspunkter. 

En förutsättning för att handlingsprogrammet ska vara möjligt att genomföra 

är att olika aktörer samarbetar. Det gäller såväl aktörer inom kulturarvssektorn 

som andra vars insatser på olika sätt berör det industriella arvet. Det 

kommunala engagemanget är många gånger av central betydelse för att 

handlingsprogrammet ska få genomslag och kunna genomföras. 

– 44 –

Samarbete och nätverk 

Samarbetet mellan kommunerna, kulturmiljövården, museerna, arkiv och 

bibliotek har förstärkts under de senaste åren vilket har satt tydliga spår i 

arbetet. Att flera aktörer är med i en bevarande- eller levandegörandefråga 

är en förutsättning för att resultatet ska bli lyckat och nå många människor. 

Det professionella samarbetet har strukturerats och formaliserats i 

Stockholms län under senare år och de kulturmiljövårdande institutionerna 

träffas regelbundet i det tidigare nämnda ”Nätverket för industrihistoria i 

Stockholms län”. Därigenom kan förhoppningsvis perspektiven breddas och 

till exempel de etnologiska perspektiven föras samman med byggnadsvården. 

Det finns också ett lokalt nätverk. ”Roslagens industriella arv” 

samlar sedan 2002 hembygdsföreningar och arbetslivsmuseer i Norrtälje 

kommun. Under våren 2006 har ytterligare ett nätverk för arbetslivsmuseer 

och andra med intresse för industriarvet i Stockholms län formerats. I 

skrivande stund är det dock oklart vilken inriktning det kommer att ha. 

Ovan (s 34) redovisades hur företag i länet på olika sätt har engagerat sig i 

sin historia. Det har emellertid varit tämligen vattentäta skott mellan företagen 

och den offentliga kulturmiljövårdens arbete. Ett ökat samarbete är 

Bild 12. Hemsidan för ”Nätverket för industrihistoria i Stockholms län” 

http://www.lansmuseum.a.se/industri/industri1a.cfm 

– 45 –

önskvärt och skulle sannolikt föra in nya perspektiv i arbetet med det 

industriella kulturarvet. 

Samarbete mellan kulturarvsektorn och forskningsinstitutioner efterlyses 

ofta. När det gäller arkeologi finns ett sedan länge etablerat samarbete 

medan forskningen kring byggd miljö inte verkar ha samma naturliga 

mötesplats. Kontakterna med relevanta forskningsmiljöer som industriminnesforskning, 

ekonomisk historia, arkeologi, etnologi, idé- och lärdomshistoria, 

kulturgeografi med flera borde utvecklas. Det gäller forskning om 

enskilda branscher, om metoder att dokumentera och analysera anläggningar 

samt olika perspektiv att beakta i arbetet med industrimiljöer. 

Samarbete såväl mellan olika institutioner som mellan professionellt och 

ideellt arbetande är en förutsättning för att vi ska kunna greppa allt som det 

industriella kulturarvet rymmer. Många gånger har aktörerna mycket 

gemensamt, men syften och metoder med insatserna kan – och bör – skiljas 

åt. I vissa fall kanske det också saknas kunskap om varandras existens och 

vad man gör. Att förbättra möjligheten till dialog är därför angeläget. 

En slutsats man kan dra av det arbete som gjorts i Stockholms län rörande 

det industriella kulturarvet är att ensam inte är stark. Olika samverkansformer, 

mellan regional och kommunal kulturmiljövård, mellan olika 

kulturarvsinstitutioner, mellan professionella, kommersiella och ideella 

krafter, gärna allt på samma gång, är nödvändiga. 

Vad återstår att göra? 

Arbetet med industrisamhällets kulturarv i Stockholms län, såväl det som 

har utförts av kommuner, kulturarvssektorn som av arbetslivsmuseer, andra 

ideella organisationer och företagen själva har i stor utsträckning 

koncentrerats på den äldre industrin. Efterkrigstidens industrimiljöer har 

endast i undantagsfall uppmärksammats. Vidare är det främst småskaliga 

anläggningar som har uppmärksammats och skyddats på olika sätt. Det är 

angeläget att formulera hur man bör arbeta med storskaliga och sentida 

miljöer, även sådana som fortfarande är i kommersiell drift. 

Kulturmiljövårdens arbete har ofta fokuserat på byggnaderna. Infrastruktur, 

teknisk utrustning, produktionskedjor och sociala aspekter är värda att lyfta 

fram. En inte oväsentlig del av det praktiska arbetet med nedlagda industrianläggningar 

handlar om återanvändning. Hur detta går till och efter vilka 

principer man har arbetat har sällan diskuterats. 

Vissa branscher som har haft stor betydelse för länet bör uppmärksammas 

mer. Det gäller försörjningsindustrin men även de så kallade snilleindustrierna 

och andra kunskapsintensiva företag från olika tider. 

Det finns behov av nya kunskaper och metoder som ett komplement till de 

gängse inom kulturarvssektorn vid dokumentation, värdering, brukande och 

bevarande av det industriella kulturarvet. Många gånger är kunskapen om 

funktionen, hur och av vilka miljön har använts central. Det är angeläget att 

– 46 –

de olika kompetensområdena sammanförs och samverkar med varandra. För 

att få ett så brett kunskapsunderlag som möjligt och för att kommunicera 

resultaten av kulturarvssektorns arbete krävs ett nära samarbete mellan 

professionella och ideella aktörer på lokal, regional och central nivå. 

Brukarperspektiven – hur anläggningarna har använts och upplevts av de 

människor som har vistats i dem och deras närhet – framträder sällan. Inte 

heller diskuteras vilka som befolkar miljöerna – är det män eller kvinnor, 

unga eller gamla, infödda svenskar eller invandrare – och vilken betydelse 

detta kan ha för miljöernas utformning och användning. Ett brukarperspektiv 

kan även framträda i olika konstarter. Skönlitteratur, konst och 

film förmedlar ofta en miljö på ett inkännande och detaljrikt sätt. 

Det fortsatta arbetet bör koncentreras på att bredda perspektiven i arbetet 

med det industriella kulturarvet – och i allt kulturarvsarbete. Breddningen 

bör gälla såväl epoker och branscher som målsättning och vilka aspekter 

som lyfts fram. 

– 47 –

Handlingsprogram 

Handlingsprogrammet är uppbyggt kring en rad projekt. Projekten 

koncentreras till olika teman som vi bedömer är viktiga att arbeta 

vidare med. De ska ge ny kunskap om länets industriella arv och 

diskutera lämpliga metoder för arbetet med det industriella 

kulturarvet. De miljöer som vi arbetar med ska vara angelägna för 

många människor och därmed värda att bevara och skydda. 

Hittills har denna programskrivning handlat om hur arbetet med det 

industriella kulturarvet har bedrivits. Nu är det dags att tala om vilka 

områden det fortsatta arbetet bör koncentreras på och vilka syften som ska 

vara styrande. Som tidigare kapitel har visat finns ett behov av dokumentation 

och analys av olika aspekter av det industriella arvet. Programmet kan 

därför inte betraktas som färdigt, utan kommer att behöva revideras i takt 

med att nya kunskaper förvärvas. 

Sammanfattningsvis bör det fortsatta arbetet koncentreras på vissa branscher 

och epoker: 

• Sentida och storskaliga anläggningar 

• Försörjningsindustrin 

• Den kunskapsintensiva industrin 

Vissa perspektiv och insatser behöver också lyftas fram och främjas: 

• Samarbetet mellan olika aktörer 

• Brukarperspektiv 

• Problematisering av förnyelse och återanvändning av industrimiljöer 

• Bevarandestrategier 

• Metodutveckling för det fortsatt arbetet med det industriella 

kulturarvet 

Kunskapsuppbyggnad och förmedling 

Syftet med handlingsprogrammet kan sammanfattas med kunskapsuppbyggnad 

och förmedling. En central målsättning för det fortsatta arbetet 

är att bygga upp kunskap om industrisamhällets kulturarv för att bättre 

förstå den situation vi har idag, hur den har uppkommit och hur vi bör 

hantera den. Kunskapen handlar dels om konkret kunskap om hur verksamheten 

inom en viss bransch eller vid ett specifikt företag bedrevs, dels 

om mer övergripande frågor om hur kulturarvssektorn kan arbeta med det 

– 48 –

industriella arvet. Projekten handlar således om verksamhet som vänder sig 

såväl till kulturarvssektorn som till andra aktörer. Målgruppen är främst de 

som redan arbetar med industriarvet på lokal och regional nivå, men även 

till den mer diffust preciserade allmänheten. 

För att kunskapen ska ha något värde måste den nå ut, den ska förmedlas till 

berörda grupper. Förmedlingen är därför lika viktig som själva kunskapsuppbyggnaden. 

I de flesta projekt som beskrivs nedan ingår därför såväl 

kunskapsuppbyggnad som förmedling, i några fall finns en tonvikt på det 

ena eller det andra. 

Alla projektförslagen nedan har två övergripande syften. Det första är att 

skapa och kommunicera kunskap om länets industriella arv. Det andra är att 

finna nya metoder för kulturmiljövården att arbeta med industriarvet. Ett 

resultat av de olika handlingsprogrammen bör också vara en ökad kunskap 

om de industriella miljöer vi har i länet, vilka som är i behov av skydd och 

hur föreskrifter ska utformas. I arbetet bör medvetenheten om vad man gör 

och hur man gör ständigt vara hög och artikulerad. Den lokala förankringen 

är av avgörande betydelse för att projekten ska vara möjliga och meningsfulla 

att utföra. Det är också angeläget att projekten och i synnerhet den 

sammanfattande metoddiskussionen får forskningsanknytning. 

Projektbeskrivningar 

Vi har identifierat två karakteristiska särdrag för det industriella kulturarvet 

i Stockholms län. Det ena utgörs av försörjningsindustrins stora betydelse, 

livsmedelsindustrin i första hand, men även jordbruksprodukter och 

byggnadsmaterial har hämtats från olika håll i länet in till storstaden 

Stockholm. Det andra är den kunskapsintensiva industri, från tidig finmekanisk 

industri till våra dagars IT-företag. I handlingsprogrammet 

kommer dessa två huvudlinjer fram i flera projekt, men framförallt i de två 

projekten ”Försörjningen av Stockholm” respektive ”Kunskapsindustrier: 

Från snilleindustri till IT-industri eller Från Lars-Magnus kök till Kista 

Science Tower”. 

De projekt som ingår i handlingsprogrammet befinner sig i olika stadier. 

Boken Industriminne, dokumentationen av Scania, Arkivprojektet vid 

Pythagoras och projektet kring LM-staden har avslutats. Några projekt 

befinner sig på ett lösligt idéstadium medan andra är påbörjade. 

Nedan kommer handlingsprogrammets olika projekt att presenteras under 

sammanfattande rubriker. Många projekt innehåller flera aspekter som gör 

att de passar in under flera rubriker och syftet med rubrikindelningen är 

främst att lyfta fram områden som är eftersatta och viktiga att arbeta vidare 

med. Det bör understrykas att flera av projekten har karaktären av förslag 

som bör granskas och omformuleras i samarbete med övriga deltagare. Det 

är heller inte uteslutet att andra, mer fruktbara projekt kommer att ersätta 

något eller några av de nedan skisserade. I dagsläget är hälften av projekten 

finansierade. 

– 49 –

Schematisk och preliminär tidsplan för handlingsprogrammets projekt 

(Pilarna indikerar att projektet antas fortsätta efter år 2008) 

Sentida och storskalig industri 

Som vi tidigare har konstaterat har industriminnesvården, i länet och i 

landet, hittills främst behandlat småskalig, mindre industri. Det industriella 

arvet i Stockholms län utgörs emellertid till stor del av storskaliga industrianläggningar 

från efterkrigstiden. Några av dem används alltjämnt, men vid 

flera av dem har verksamheten upphört eller ändrat inriktning. 

Det är angeläget att dokumentera och på andra sätt hämta kunskaper om 

efterkrigstidens industrianläggningar innan de försvinner eller omvandlas. 

Därför behandlar flera av programmets projekt denna typ av miljöer. 

Det gemensamma målet för dessa projekt är att finna användbara metoder 

för dokumentation och värdering av en sentida storskalig anläggning. 

– 50 –

Brukarperspektivet ska lyftas fram och integreras i kulturarvssektorns 

arbete. Därmed behandlas även frågan om bevarande-, återanvändnings- och 

varsamhetsaspekter på storskaliga och i några fall ännu verksamma företag. 

Scaniaprojektet 

Den äldsta delen av Scania anlades på 1890-talet, sedan dess har företaget 

vuxit och har under större delen av 1900-talet varit Södertäljes största 

industri. Scanias historia har skildrats på olika sätt, inte minst i samband 

med hundraårsjubileet 1991. Den fysiska miljön utgör på många sätt ett 

landmärke som många förknippar med företaget och som påverkar 

människor såväl inom verksamheten som i lokalsamhället utanför. 

Bebyggelsen har dock inte uppmärksammats i någon större omfattning. 

Projektet har två syften. Det första är att få kunskap om en av länets stora 

arbetsplatser med en kontinuerlig tillväxt från 1890-talets ganska blygsamma 

verkstadsanläggning till dagens vidsträckta industriområde. Syftet är 

också att vara metodutvecklande och diskutera dels hur man antikvariskt 

arbetar med storskaliga anläggningar, dels hur användarna ser på sin miljö. 

Dokumentationen av industriområdet omfattar två delar: en bebyggelsehistorisk 

dokumentation samt en del där man diskuterar den fysiska miljön 

med personer verksamma inom företaget. En bebyggelsehistorisk dokumentation 

utförs av en byggnadsantikvarie och omfattar framtagande av arkivmaterial 

som berör bebyggelsens tillkomst och utveckling samt en fältdokumentation 

där bebyggelsen beskrivs i ord och bild. Utifrån detta underlag 

gör man sedan en kulturhistorisk karaktärisering. Dokumentationen ger 

antikvariens syn på bebyggelsen som kanske inte alltid överensstämmer med 

brukarnas. För att nå brukarna genomförs intervjuer med anställda. 

Resultatet av dokumentationen kommer att tillgängliggöras i en populärt 

hållen publikation. 

Projektet drivs av Länsstyrelsen. 

Dokumentation av Stora Vika 

Cementillverkningen vid Stora Vika utanför Nynäshamn startade 1949. 

Anläggningen är anslående och den bevarade produktionsanläggningen 

visar hur modern cementtillverkning gick till. I samband med cementfabrikens 

tillkomst anlades ett samhälle för de anställda med bostadshus och 

social service i Marsta, några kilometer bort. Samhällets uppkomst och den 

starka kopplingen mellan företaget och samhället är ett intressant exempel 

på en sammansmältning av folkhem och brukssamhälle. 

Syftet med projektet överensstämmer i mycket med Scaniaprojektet – även 

Stora Vika är en storskalig anläggning med en för den oinvigde komplicerad 

produktionsutrustning. Projektet ska resultera i kunskap om hur män, 

kvinnor och barn levde i efterkrigstidens industrisamhälle. Dessutom 

diskuteras produktionsmetoder och arbetsförhållanden inom cementindustrin 

under efterkrigstiden. 

– 51 –

Figur 13. Cementfabriken i Stora Vika, Nynäshamns kommun. 

(Foto: Mattias Ek, 2004, Stockholm läns museum.) 

För att dokumentera samhället Stora Vika utförs en historiskt inriktad del 

som främst bygger på uppgifter från företagsarkiv och andra lokalhistoriska 

arkiv samt en intervjuundersökning av hur det var att leva i den moderna 

bruksorten Marsta. En detaljerad dokumentation av hela anläggningen 

genomförs, det vill säga brott, fabriksanläggning och hamn inklusive utrustning. 

Slutligen sker en fotodokumentation av produktionsanläggningen 

och bostadsområdet. 

Resultaten av ovanstående studier kring Stora Vika samlas i en publikation. 

Projektet genomförs av Stockholms läns museum och Länsstyrelsen 

gemensamt. 

Ågesta 

Ågesta kraftvärmeverk togs i drift 1964. Sedan 1974 har anläggningen stått 

stilla och orörd i avvaktan på rivningen av reaktorhärden som planeras till 

2020-talet. Ågestaanläggningen är en avancerad teknisk anläggning och 

förevisar den kärnteknologiska utvecklingen under 1960-talet. Anläggningens 

utformning och i synnerhet kontrollrummet förmedlar också en 

stark tidsatmosfär. Kärnkraften har varit mycket omdiskuterad och även 

getts en närmast symbolisk betydelse och fått illustrera det högindustriella 

och högteknologiska samhället. Ågestaanläggningen är därför en utmärkt 

utgångspunkt för resonemang om kärnkrafttekniken, men även om teknisk 

– 52 –

utveckling, teknikoptimism och kritik mot industrisamhället så som det kom 

till uttryck till exempel i kärnkraftsomröstningen. 

Syftet med projektet är att öka kunskapen om kärnkraften – både som 

kraftkälla och som samhällsfenomen. Därtill kommer metodologiska frågor 

om hur man på bästa sätt kan dokumentera en kärnkraftsanläggning och 

förmedla den kunskap som blir resultatet. Bevarandefrågan är synnerligen 

komplicerad. Anläggningen är inte bara stor, delar av den är också farlig 

och ställer därmed speciella krav. Frågan om vad man fysiskt bevarar ställs 

här på sin spets. 

Arbetet inleds med dokumentation av anläggningen avseende den byggda 

miljön och den tekniska utvecklingen. Det är även angeläget att undersöka 

hur människor i lokalsamhället har upplevt närheten till kärnkraftsverket. En 

uppgift är också att utreda möjligheterna till en utställning och visningsverksamhet 

av anläggningen. Projektet kommer att kopplas till ett nationellt 

samarbete kring svensk kärnkrafthistoria. 

Projektet drivs av Stockholms läns museum, Tekniska museet och 

Länsstyrelsen. Dessutom deltar Studsvik RadWaste och Studsvik SVAFO 

som idag förvaltar anläggningen. Representanter från Huddinge kommun är 

naturliga att ha med som samarbetspartners. Detta projekt lämpar sig också 

väl för samarbete med forskningsinstitution. 

Försörjningen av Stockholms stad 

Försörjningsindustrin har utgjort ett starkt inslag i länets näringsverksamhet 

genom att de har försörjt Stockholms stad med allt ifrån gatsten till potatis. 

Genom att studera livsmedelsindustrin och andra industrier som har försörjt 

Stockholm får man fram hur staden och den omgivande landsbygden hänger 

samman och hur transporterna har knutit ihop producenter och konsumenter. 

Vilka branscher och företag försörjningsindustrin omfattar behöver 

diskuteras, men dit kan föras livsmedelsindustrin, bryggerier, stenbrott, 

tegelbruk och cementfabriker. I Stockholms län finns flera viktiga anläggningar 

som kan föras till försörjningsindustrin, bland andra Kvarnholmen, 

Kvarnvikens kvarn, Stenhamra stenbrott Münchenbryggeriet, Slakthusområdet, 

Marabou och Stora Vika. 

Syftet är större kunskap om vilken betydelse försörjningsindustrin haft för 

regionen och dess tillväxt och att synliggöra näringsgrenar som endast i 

mindre omfattning har uppmärksammats av kulturarvssektorn. Även arbetsförhållanden 

och mäns och kvinnors arbetsuppgifter bör belysas. Kunskapen 

ska resultera i en långsiktig strategi för hur man kan bruka och bevara ett 

urval anläggningar. 

Livsmedelsindustrier, till exempel mejerier och bryggerier har funnits i flera 

av länets kommuner. Större industrier har koncentrerats till Stockholms 

stad. Trots att branschen har varit omfattande, sysselsatt ett stort antal 

människor och är en förutsättning för vår överlevnad har vi dålig kunskap 

om vad som har funnits och vad som finns kvar. 

– 53 –

För att få en överblick över vilka industrier som har försörjt staden och var 

de har legat görs inledningsvis en översiktlig inventering/kartering utifrån 

arkivmaterial och översiktlig dokumentation av de anläggningar som 

fortfarande finns kvar. Projektet koncentreras på produktionen. Vad har 

gjorts i staden och vad har gjorts i övriga länet? Vilken betydelse har 

transporterna spelat? Hur har tillverkningen gått till och hur har arbetsförhållande 

varit för dem som arbetat och arbetar där? Livsmedelsindustrin 

har haft en förhållandevis hög andel kvinnliga anställda varför en genusanalys 

är angelägen. 

Projektet drivs förslagsvis i samarbete med Stockholm läns museum, 

Stockholms stadsmuseum, Stockholms företagsminnen (som bland annat 

har LRF:s arkiv) och Länsstyrelsen. Även arbetslivsmuseer som Kvarnvikens 

kvarn skulle kunna ingå i projektarbetet. 

Från Lars-Magnus Ericssons kök till Kista Science Tower: 

Den kunskapsintensiva industrin i Stockholms län. 

Som storstad och huvudstad har Stockholm alltid varit kunskapsintensiv. 

Den politiska och ekonomiska makten har funnits här, teknisk utbildning av 

olika slag har bedrivits sedan 1800-talet, kommunikationerna har varit goda. 

Tillsammans utgör detta goda förutsättningar för etableringen av industrier 

som bygger på innovationer och som kräver utbildad och skicklig arbetskraft. 

Runt sekelskiftet 1900 anlades flera av de så kallade snilleindustrierna 

i Stockholm. De växte förhållandevis snabbt till stora exportföretag. Även 

andra branscher som läkemedelsindustrin och senast IT-företagen har i stor 

utsträckning etablerat sig i Storstockholmsregionen. Kärnkraftsindustrin och 

Ågestaanläggningen kan också nämnas i detta sammanhang. 

Ett mål med detta projekt är att skapa en större medveten om de fysiska spår 

som den kunskapsintensiva industrin har lämnat i länet och hur dessa 

miljöer kan uppmärksammas och användas. Syftet skulle vara att diskutera 

begreppet kunskapsintensiv och vilka branscher och företag som inbegrips 

samt deras betydelse i Stockholms län. 

Inte heller detta projekt är färdigformulerat. Arbetet bör dock koncentreras 

på att avgränsa vad man menar med kunskapsintensiv och sedan studera vad 

som skiljer och förenar skilda företag i under olika epoker. Går det att se 

några likheter mellan dessa olika typer av kunskapsintensiva företag 

beträffande arbetskraft, lokalisering och industrianläggningarnas estetiska 

utformning? Hur har de företag som funnits med länge förändrats? Vad har 

förändrade genus- och etnicitetsmönster inneburit? Går det att se kluster av 

företag inom samma bransch inom ett visst område? Innebar det en 

konkurrens om arbetskraft med specialkompetens eller kunde man gynnas 

av närheten till varandra? Har globaliseringen tagit sig några fysiska uttryck 

i stockholmsregionens kunskapsintensiva företag? 

Tänkbara utförare är Centrum för näringslivshistoria, men även bebyggelsehistorisk 

och etnologisk kompetens bör ingå. 

– 54 –

Bild 14. LM Ericsson vid Telefonplan. (Foto: Albin Dahlström, 2002, Länsstyrelsen i 

Stockholms län.) 

Samarbetsprojekt 

Ett utvidgat och fördjupat samarbete med aktörer så väl inom som utanför 

kulturarvssektorn är en viktig målsättning för programmet. Alla projekt 

förutsätter samarbete i någon form, men några projekt syftar mer direkt till 

att utveckla samarbetet mellan länets aktörer. Projekten ska resultera i 

utvidgade och stabila nätverk där information och kunskap kan spridas 

snabbt och enkelt. 

Nätverket för industrisamhällets arv i Stockholms län 

Nätverket industrihistoria i Stockholms län startades år 2000 och består av 

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Arkivet för tjänstemanna- och 

akademikerorganisationerna, Enheten för industriminnesforskning vid KTH, 

Föreningen Stockholms företagsminnen, Länsstyrelsen i Stockholms län, 

Metall, Nordiska museet, Stockholms läns hembygdsförbund, Stockholms 

läns museum, Stockholms stadsarkiv, Stockholms stadsmuseum samt 

Tekniska museet. 

Nätverkets grundläggande syfte är att förmedla kunskap om industrihistorien 

i Stockholms län i form av miljöer, arkiv, erfarenheter, forskning 

och visioner. Inom ramen för detta program vill vi ge nätverket förutsättningar 

att bestå och stärkas. 

Ett par gånger per år hålls nätverksträffar där information byts och aktuella 

frågor dryftas. En viktig uppgift är att sköta webbplatsen med samma namn. 

Där presenteras intressanta industrihistoriska miljöer, aktuella händelser och 

– 55 –

artiklar som på olika sätt skildrar Stockholms läns industriella arv. På webbplatsen 

finns också ett rikt bildmaterial samlat. 

Kostnaderna för nätverksträffarna står de medverkande institutionerna för. 

Webbplatsen sköts av Stockholms läns museum med bistånd från 

Länsstyrelsen. 

Roslagens industriminnen 

Sedan nätverket Roslagens industriminnen bildades i Norrtälje hösten 2002 

har man haft ett flertal möten. Man har också ordnat en konferens och har 

sammanställt en historik över det industriella arvet i Roslagen 30 . 

Norrtälje kommunen hoppas att kommunens kulturturistiska profil ska tillföras 

nya dimensioner. Syftet är också att de ideella föreningarna och 

museerna ska få en gemensam plattform för kunskapsutbyte och skapa 

förutsättningar för nya finansieringsmöjligheter. Inom ramen för 

Länsstyrelsens program är det angeläget att på en plats i länet genomföra en 

museisatsning med syfte att skildra industrisamhällets utveckling. Verksamheten 

ska utgå från enskilda industriella kulturmiljöer som drivs av olika 

ideella föreningar, men hänga samman inom nätverkets ram. Detta kan 

verka inspirerande för andra kommuner eller delar av länet. De anläggningar 

som ingår ska uppmärksammas och tas tillvara som kulturmiljöer vad det 

gäller varsamhet och bevarande. 

I nätverket ingår Norrtälje kommun och de arbetslivsmuseer och hembygdsföreningar 

i kommunen som arbetar med det industriella arvet – järnbruken i 

länets norra del, Hallstaviks pappersbrukssamhälle och Motorfabriken 

Pythagoras i Norrtälje stad. Även Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet 

har deltagit i nätverket. 

Nätverket drivs av Norrtälje kommun och har fått ekonomiskt stöd från 


Stöd till ideella föreningar 

En viktig del av arbetet med det industriella kulturarvet utförs av ideella 

krafter. Som ett stöd till de ideella föreningarnas verksamhet planerar 

Länsstyrelsen ett ekonomiskt bidrag om förslagsvis 300 000 kr årligen. 

Syftet med bidraget är att det ska främja en kontinuerlig verksamhet, 

stimulera till aktivitet och etablera kontakt mellan olika föreningar. 

Bidraget bör formuleras så att man kan uppnå vissa effekter, till exempel 

motivera till ökat samarbete. Det är också möjligt med en koncentration 

kring vissa metodutvecklande teman, till exempel förmedling, dokumentation, 

arkivkunskap. Det skulle även kunna främja samarbetet mellan olika 

föreningar att man samlas kring vissa teman. Bidragen ska i första hand 

30 Jan-Bertil Schnell, Skog, malm och vatten: 400 års industrihistoria i Roslagen (Norrtälje 2006). 

– 56 –

användas till dokumentation, information och förmedling medan byggnadsvård 

och restaurering ges lägre prioritet. 

Stödet vänder sig till ideella föreningar som arbetslivsmuseer, lokala museer, 

hembygdsföreningar, industriminnesföreningar, arkivsällskap med flera. 

Bidraget administreras och finansieras av Länsstyrelsen som också följer 

upp de ansökningar som beviljas bidrag. 

Brukarperspektiv 

En stor del av de inventeringar och dokumentationer som har gjorts i länet 

har fokuserat på bebyggelsen. Även företags- och arbetarhistoriska aspekter 

har i några fall belysts. Det som saknas är beskrivningar och analyser av 

produktionen. Därför har heller inte användarnas uppfattning om miljön 

getts någon större uppmärksamhet. Hur bedrevs tillverkningen? Vad gjorde 

olika kategorier av anställda? Går det att tala om en könsarbetsdelning och 

hur hänger den i så fall samman med produktionen? Har man använt sig av 

invandrad arbetskraft och har de i så fall haft särskilda kvalifikationer och 

arbetsuppgifter? 

Brukarperspektivet har ett starkt inslag i de projekt som här placerats under 

rubriken ”Det moderna samhällets kulturarv”. Detta perspektiv bör även 

behandlas i det övergripande metodutvecklande projektet. 

Projekten nedan har som mål att fokusera på användningen och användarna 

samt exemplifiera hur funktionen och brukarna kan integreras i kulturarvsektorns 

uppgifter. Metoder för dokumentation och bevarande av 

produktionslinjer och spår av sådana bör utvecklas liksom förfaringssätt att 

arbeta med brukarna och deras kunskaper och förväntningar. 

Stockholms fabriker och verkstäder 2004 

Stockholm har förvandlats från landets största industristad till en stad som 

idag inte alls förknippas med industritillverkning och i innerstaden finns 

knappast någon industritillverkning kvar. 

Syftet är att visa vad för slags verkstadsindustri som finns i Stockholms stad 

i dag, var de ligger, vad de tillverkar och i vilka nätverk de ingår. En tonvikt 

ligger på företagsledarens syn på sin egen verksamhet. 

Fotografen Per Skoglund dokumenterar de industrianläggningar, i första 

hand verkstadsindustrier, som i dag finns kvar i Stockholms stad. Han 

fotograferar företagen och intervjuar ägarna. Han vill visa hur staden har 

förändrats till att inte längre vara en industristad och skildra förutsättningar 

för de verkstadsföretag som idag finns kvar i staden. Resultatet ska 

publiceras i form av en fotobok. Intervjuerna ska arkiveras. 

– 57 –

Företagsarkivet som källa och resurs. Pythagoras motorfabrik 

Den mekaniska verkstaden Pythagoras anlades 1898, gick som bäst under 

1910-talet och har under efterkrigstiden fört en allt mer tynande tillvaro tills 

fabriken definitivt stängdes 1979. Arbetet med Motorfabriken Pythagoras är 

en del av Riksantikvarieämbetets projekt ”Berättelser om vårt samhälles 

historia – Svenska industriminnen”. Däri ingår tolv miljöer som under olika 

teman arbetar med olika aspekter av industrisamhället. 

Syftet med projektet är att få till stånd ett säkert och lättanvänt arkiv samt 

visa hur arkivhandlingar och den fysiska miljön kan användas för att redovisa 

hur tillverkningen har bedrivits. 

Projektet handlar om att aktivt arbeta med arkiv, dels hur dokumenten 

praktiskt kan bevaras och brukas på bästa sätt, dels hur kunskapen från 

arkivet kan användas och förmedlas. Inom ramen för projektet har en handbok 

i arkivfrågor som i första hand vänder sig till arbetslivsmuseer tagits 

fram 31 . Arkivmaterialet, främst ritningar, används också för att bygga en 

”ny” motor av gamla gjutgods- och reservdelar med hjälp av den utrustning 

som finns kvar i fabriken. En tredje del utgörs av en studie som på en 

detaljerad nivå vill beskriva hela produktionskedjan vid Pythagoras. Hela 

processen ska belysas, från konstruktion och ritande, via marknadsföring 

och försäljning samt arbete vid verktygsmaskiner, montering och provkörning 

och slutligen packning och montering. För att kunna nå fram till hur 

tillverkningen har gått till används 

arkivmaterial och den fysiska 

miljön parallellt. Därigenom läggs 

också grunden för en metoddiskussion 

om vilken kunskap man får 

från arkiv respektive fysisk miljö. 

Projektet kommer att redovisas i 

form av den nyss nämnda arkivhandboken, 

men även i form av en 

utställning och en publikation. 

Projektet är ett samarbetsprojekt. 

Arbetslivsmuseet Pythagoras är 

den centrala aktören, men i 

projektet ingår även Centrum för 

näringslivshistoria och 


31 

Pia Leminen och Per Dahl, Fram med arkivet! En arkivhandbok för arbetslivsmuseer 


– 58 – 

Bild 15. Del av kontoret vid Motorfabriken 

Pythagoras i Norrtälje. 

I skåpet förvaras en del av företagsarkivet. 

(Foto: Kerstin Carlsson, 2005, 

Stockholms läns museum.)

LM-staden 

LM Ericssons anläggning i Midsommarkransen uppfördes 1938-40. I området 

byggdes också olika typer av bostadshus och serviceinrättningar. 

Liksom Pythagorasprojektet ingår detta projekt i Riksantikvarieämbetets 

nationella industriarvsprojekt. 

Syftet med projektet är att levandegöra områdets kulturarv och att 

konkretisera folkhemmet genom händelser och företeelser i LM-stadens 

historia. Ytterligare ett syfte är att väcka ett lokalt intresse och engagemang 

för den ”egna” industrihistorien. 

Inom ramen för projektet har boken LM-staden: Folkhem i förort skrivits. 

Där beskrivs området, dess framväxt och förändring. Boken bygger delvis 

på intervjuer med nuvarande och tidigare anställda 32 . 

Projektet genomförs av Centrum för näringslivshistoria. 

Nästa hållplats Södertälje: Industri- och stadsbyggande 

i Södertälje 1945-2000 

Under första delen av 1900-talet uppförde främst Scania, men i mindre 

omfattning även Astra, personalbostäder. Under efterkrigstiden överlät de, 

liksom de flesta svenska industriföretag, bostadsförsörjningen åt 

kommunerna. Det innebar emellertid inte att företagen upphörde att 

engagera sig i stadens utveckling. Under efterkrigstiden har många 

människor kommit till Södertälje från andra länder för att arbeta och leva. 

Syftet med detta projekt är att studera sambandet mellan industriföretag och 

samhällsutvecklingen i Södertälje stad. Ett viktigt delsyfte är också att 

utveckla och analysera metoder som kulturarvssektorn kan använda i arbetet 

med det moderna samhällets kulturarv. Det gäller inte bara att analysera 

bebyggelsen. Den ska också sättas in i ett sammanhang och flera aspekter än 

de byggnadshistoriska ska behandlas. Inte minst efterfrågas vad vi kan kalla 

ett brukarperspektiv där upplevelserna hos de människorna som använder 

miljöerna kommer fram. 

Projektets fokus ligger på samhällsutvecklingen i efterkrigstidens 

Södertälje, i synnerhet bostadsbyggandet och vilken roll de två stora företagen, 

Scania och Astra, har spelat i stadens förändring. Projektet genomförs 

genom litteratur- och arkivstudier samt genom fältarbeten och intervjuer. En 

viktig uppgift för projektet är att kommunicera resultatet med Södertäljeborna. 

Detta kommer att ske genom en skrift. Ett pedagogiskt projekt riktat 

mot två skolor i Södertälje har genomförts i anslutning till projektet. 

Projektet utförs gemensamt av Södertälje kommun, Stockholm läns museum 

och Länsstyrelsen i samarbete med andra lokala aktörer. 

32 Anders Johnson, LM-staden: Folkhem i förort (Stockholm 2006). 

– 59 –

Återanvändning 

Ett karaktärsdrag för industrierna i Stockholms stad är att de flyttar allt 

längre ut från centrum. 33 Decennierna runt sekelskiftet 1900 etablerade sig 

många industrier i Stockholms närförorter och längs med de stränder som 

omger staden. Vid sekelskiftet 2000 har många industrier valt att flytta än 

längre ut och i flera fall har de före detta industriområdena omvandlats till 

bostadsområden. Områden som nu planeras är bland andra Kvarnholmen i 

Nacka, Gasverksområdet i Värtan, AGA på Lidingö och Bolinders i Kalhäll. 

Detta har skett successivt utan att någon övergripande inventering eller 

värdering av vad som finns har gjorts. 34 

Syftet med detta projekt är att få kunskap om hur industriområdena i 

Stockholms närhet har förändrats under 1900-talet, vad som finns kvar idag 

och vilka aktörer som har varit tongivande. Inom projektets ram ska dessutom 

den nya bebyggelsen analyseras och ses i förhållande till den 

ursprungliga verksamheten. Inte heller detta projekt är färdigformulerat utan 

bör ses som ett diskussionsunderlag. 

De industriområden som finns kvar dokumenteras liksom de nya områden 

som har anlagts med mer eller mindre av industrianläggningarna bevarade. 

Det utgör en utgångspunkt för diskussioner om vad som bevaras och hur 

man bygger nytt i industriområden. 

Det vore också angeläget att analysera de förändringar som har gjorts. Vilka 

delar av industriområdena har tillmätts ett stort värde? Har det också lett till 

att de har bevarats? Vad har varit målsättningen med bevarandet? Har den 

nya bebyggelsen anpassats till den ursprungliga och i så fall hur? I vilken 

utsträckning är det möjligt att förstå hur tillverkningen har gått till? 

Detta projekt genomförs lämpligen i nära samarbete med berörda 

kommuner, byggherrar, arkitekter, boende och föreningar som är 

verksamma i områdena. 

33 Schnell (2004) s. 18. 

34 Ett antal uppsatser har dock skrivits. Urban Nilsson har behandlat omvandlingen av Finnboda f d 

varv och Atlas Copcos tidigare anläggning i Sickla, båda i Nacka kommun (Urban Nilsson: Att ta 

tillvara kulturhistoriskt värde vid förnyelse och återbruk av nedlagda industriområden, D-uppsats, 

Inst. för kulturvård Göteborgs universitet, 2004. Inom ramen för en kurs vid Enheten för industriminnesforskning, 

Avd. för teknik- och vetenskapshistoria, KTH har omvandlingen av Liljeholmen 

behandlats i ett antal uppsatser. 

– 60 –

Bild 16. Entrén till Stockholms läns museum i en del av den före detta 

Dieselverkstaden vid Atlas Copcos anläggning i Sickla, Nacka kommun. 

(Foto: Mattias Ek, 2005, Stockholm läns museum.) 

Bevarandestrategier 

Det hårda exploateringstrycket skiljer Stockholms län från många andra 

delar av landet. På många orter kan industriområden stå oanvända under 

lång tid, det sker inte i Stockholmsområdet. Under de senaste decennierna 

har flera betydelsefulla industriområden försvunnit eller förändrats kraftig, 

ofta har de bebyggts med bostäder. Som vi har sett är ett mindre antal 

anläggningar byggnadsminnen och några miljöer ingår även i riksintressen. 

Inget samlat grepp har tagits på länets industrimiljöer och ingen strategi för 

vad som är värt att bevara har presenterats 

Syftet är att identifiera vad som bör bevaras – i viss mån vilka anläggningar, 

men än mer vilka företeelser som är bevarandevärda – och hur man gör det 

på bästa sätt. När är ett lagligt skydd som byggnadsminne att föredra och i 

vilka fall är det mindre lämplig? 

Genomförandet bygger i första hand på den kunskap som finns på den 

lokala nivån. Utifrån den kunskapen kan man utreda vad som behöver 

skyddas, vilket skydd som är det bästa och hur syftet med skyddet bör 

formuleras och uppföljas. 

Det lokala engagemanget är som sagt avgörande för projektet, men det 

förutsätter även medverkan av Stockholms läns museum, Stockholms 

stadsmuseum och Länsstyrelsen. 

– 61 –

Metodutveckling 

Erfarenheterna från ovan nämnda projekt kan kopplas samman och utgöra 

en grund för kulturmiljövårdens fortsatta arbete med det moderna samhällets 

kultur- och industriarv i länet. Det är naturligt att i detta arbete ta med de 

slutsatser som har dragits i Storstadsprojektet och dess arbete med efterkrigstidens 

bebyggelse, i första hand den storskaliga bostadsbebyggelsen. 

Även delprojekten inom Riksantikvarieämbetets satsning ”Svenska 

industriminnen” och den metodutveckling som diskuteras i samband med 

det bör nämnas i detta sammanhang. 

Detta projekt är således en sammanfattning av de övriga projekten. Syftet är 

att lyfta fram frågor som är relevanta för kulturmiljövårdens arbete med 

kultur- och industriarvet samt att ta fram metoder som gör att dessa frågor kan 

besvaras. Målsättningen är att kunna föra fram nya synpunkter på hur arbetet 

med det industriella kulturarvet ska bedrivas beträffande bland annat 

dokumentation, brukande och bevarade. Metodutvecklingen gäller inte enbart 

hur man inom kulturarvssektorn ska arbeta med dessa frågor utan ett mål är 

också att finna former för ett fruktbart samarbete mellan olika aktörer. 

Metodutvecklingen rör byggnadsantikvariska frågor om dokumentation och 

värdering inte minst av storskaliga, moderna anläggningar som i vissa fall är 

i drift. Vad är viktigt att beskriva? Går det att identifiera vissa delar som mer 

centrala än andra? Om anläggningen är i drift ställs också intressanta frågor 

kring bevarande och skydd. Är det möjligt att skydda en anläggning i drift? 

Hur ska man i så fall gå tillväga? 

En angelägen metodfråga är hur man kan använda ett brukarperspektiv, hur 

människor använder och upplever miljöer och utrustning. Vikten av att 

sammanföra det antikvariska greppet med ett mer etnologiskt har många 

gånger påtalats, inte minst när det gäller dokumentation av samtida 

anläggningar 35 . Där människor alltjämt eller helt nyligen använde miljöerna 

är det angeläget att samla in den information som går att få i intervjuer med 

människor och genom att studera deras arbete och hur de använder 

byggnader och maskiner. 

Metodutvecklingen handlar också om att finna vägar att beskriva industriproduktionens 

roll i samhället. Hur kan kulturmiljövårdens arbete bidra till 

förståelse för dagens och gårdagens samhälle? Hur går man tillväga för att 

förstå hur industrisamhället har påverkat mäns och kvinnors arbete och 

vardagsliv? 

Detta projekt ska löpa parallellt med de övriga projekten, men även 

inkludera en uppföljning av de resultat som handlingsprogrammet i sin 

helhet når fram till. 

35 Se t ex Kulturarv eller fasadarv: Om det etnologiska perspektivet i kulturmiljövården, Lena 

Palmqvist (red) (Stockholm 1998); Dokumentation i dialog – att utforska industrisamhället, Eva 

Fägerborg & Anders Björklund (red) (Stockholm 2002). 

– 62 –

Det är önskvärt att flera av projekten, och i synnerhet metodutvecklingen 

utförs i samarbete med någon forskningsinstitution och att diskussionen kan 

fördjupas. Arbetet förutsätter att många åsikter ges tillfälle att mötas. En 

återkommande seminarieverksamhet vore därför ett lämpligt arbetssätt. 

Resultatet redovisas dessutom i form av publikationer, hemsidor med mera. 

– 63 –

Det fortsatta arbetet 

Målsättningen med programmet är att bredda och fördjupa arbetet 

med det industriella kulturarvet så att ny kunskap nås och fler 

människor känner sig berörda. Det är därför angeläget att programmet 

kan följas upp och dess effekter utvärderas. Ett resultat av programmet 

ska också vara att ett antal miljöer brukas och säkerställs på ett sätt 

som främjar de tillmätta kultur- och industrihistoriska värdena. 

De ovan presenterade projekten sträcker sig fram till 2008. Målsättning är 

dock att programmet ska ha effekt även senare och att nya projekt ska 

startas. Det är av stor vikt att en långsiktig utvärdering kan äga rum. Vi har 

tidigare nämnt att varje projekt bör avslutas med ett seminarium där 

resultaten sprids och diskuteras. I det metodutvecklande projektet ingår även 

en utvärdering av de projekt som har genomförts 2008. När de olika 

projekten är genomförda ska följande mål vara uppfyllda. 

• Ett fungerande samarbete med aktörer som arbetar med det 

industriella kulturarvet i länet: ideella organisationer, företag, 

forskarsamhället och kulturarvsektorn på lokal och regional nivå. 

• Utvecklade metoder och artikulerade förhållningssätt för arbetet med 

det industriella kulturarvet där funktion och brukarperspektiv ingår. 

• En större kunskap om länets industrihistoria och dess miljöer, i 

synnerhet den högindustriella periodens industrimiljöer och det 

sammanhang de har tillkommit i. 

• En bevarandestrategi som bygger på den förvärvade kunskapen och 

kan genomföras gemensamt av professionella och ideella samt 

lokala och regionala aktörer. 

Arbetet med ett program för det industriella kulturarvet i länet har gett en 

överblick över vilka intressanta industrimiljöer som fortfarande finns kvar. 

Det är inte för sent att ta tillvara ett urval industrihistoriska miljöer i länet. 

Den regionala kulturmiljövården har fortfarande goda möjligheter att bidra 

till att skapa ett industriellt kulturarv av betydelse. 

Mätbara effekter av programmet är, ur ett myndighetsperspektiv, att fler 

industrimiljöer ges byggnadsvårdsmedel och förses med skyddsföreskrifter i 

form av byggnadsminnesförklaringar och skydd i de kommunala planerna. 

Vidare bör möjligheterna till ett industriellt kulturreservat till exempel kring 

Stenhamra stenbrott utredas. Vid sidan av dessa effekter bör programmet 

resultera i en ständigt pågående debatt om det industriella kulturarvet som 

bygger på ”allas förståelse delaktighet och ansvarstagande”, som 

formuleringen i ett av de kulturpolitiska målen lyder (se s 13). Detta bör i 

– 64 –

sin tur få konsekvenser för hur industriområden hanteras i återanvändningsoch 

ombyggnadssammanhang. 

En av Länsstyrelsens uppgifter är att verka för att länets industrihistoria kan 

förstås med hjälp av de fysiska spår som industriell verksamhet har lämnat. 

Detta förutsätter att anläggningar brukas och bevaras. Det kan ske genom 

formella skyddsåtgärder, men även – och kanske viktigare – genom stöd till 

människor som är engagerade i en viss miljö. Endast ett fåtal av länets 

arbetslivsmuseer har något formellt skydd, men de bevaras ändå tack var det 

engagemang som människor känner för dem. Det är en viktig uppgift att 

stödja och förstärka detta engagemang. Det ekonomiska stöd till arbetslivsmuseer 

som presenterats ovan är tänkt att fungera som ett sådant stöd. 

De formella skyddsinstrumenten, i första hand byggnadsminnesförklaringar, 

har vid sidan av att det ger ett skydd åt en anläggning, även en viktig 

symbolisk betydelse. Den markerar att kulturarvssektorn uppmärksammar 

industrimiljöer och tillmäter dem ett kulturhistoriskt värde. I regel väcker 

det uppmärksamhet i medier och bland allmänhet. Detta kan vara nog så 

viktigt som skyddet av den aktuella anläggningen i sig och en viktig 

anledning till att i framtiden byggnadsminnesförklara ett antal industrimiljöer. 

Ett viktigt instrument är också det skydd i plan som kommunerna 

har möjlighet att ge (se s 14). Denna form av skydd är en väsentlig del av 

den lokala kulturmiljövården. 

Vid framtida byggnadsminnesförklaringar är det viktigt att lyfta fram vad 

man vill åstadkomma med byggnadsminnesförklaringar. Vilka anläggningar 

uppmärksammas? Vilka slags värden åberopas? Vilka sammanhang lyfts 

fram? Kort sagt vilka berättelser vill vi att miljöerna ska kommunicera? 

Det är också angeläget att diskutera vad det innebär att varsamt förändra 

industrianläggningar till exempel i samband med återanvändning av dem. 

Varsamhetsbegreppet avser i kulturmiljövårdande sammanhang främst 

bebyggelse, men skulle också kunna appliceras när det gäller arkivalier, 

utrustning och andra föremål som kan ge upphov till berättelser om det 

industriella arvet i Stockholms län. 

Förhoppningsvis kan handlingsprogrammets projekt leda till nya projekt 

utifrån den nya kunskap som har vunnits. Många av projekten kan ses som 

kontinuerliga där den kunskap och de metoder som utvecklas inom ramen 

för projekten borde kunna användas och testas. 

I arbetet med det industriella kulturarvet är det av stor vikt att inte endast 

kulturarvssektorns perspektiv företräds, utan att även nya infallsvinklar kan 

komma fram. En förutsättning för det är fungerande samarbetsformer och en 

öppen attityd till nya aktörer och nya sätt att bruka, tolka och bevara anläggningar. 

Det kan ske genom att lyfta fram perspektiv som företräds av 

grupper som hittills inte varit hörbara i arbetet med industriarvet, till 

exempel kvinnor och invandrare. Användandet av annat källmaterial än de 

traditionellt antikvariska kan också leda till att nya aspekter framträder. Vad 

händer när vi låter konstnärer arbeta med industrimiljöer eller när vi tar del 

– 65 –

av muntliga skildringar – såväl faktabeskrivningar som skrönor - från 

arbetsplatser och industrilandskap. 

Den utformning programmet har och dess innehåll kommer sannolikt att 

kännas förlegat och inaktuellt om några år. Förhoppningsvis är det möjligt 

att successivt revidera programmet i takt med att nya frågor ställs och nya 

projekt genomförs. Arbetet med det industriella arvet bör dock i någon form 

vara en angelägen fråga för kulturmiljövården även i framtiden när nya 

arbetsuppgifter som IT-samhällets fysiska lämningar i form av 3G-master 

och annat ska värderas och skyddas. 

– 66 –

Litteraturlista 

Otryckt material 

Nilsson, Urban, Att ta tillvara kulturhistoriskt värde vid förnyelse och 

återbruk av nedlagda industriområden, D-uppsats, Inst. för kulturvård 

Göteborgs universitet, 2004. 

Riksantikvarieämbetets hemsida http://www.raa.se/riksintressen/utdrag.asp 

(hämtat den 15 januari 2003). 

Sammanställning från Riksantikvarieämbetets byggnadsregister. 

Litteratur 

Agenda kulturarv: Slutrapport (Stockholm 2004). 

Arbetslivsmuseer i Sverige, Riksantikvarieämbetet och Arbetets museum 


Avango, Dag, AB Pythagoras, En verkstadsindustri och kulturmiljö i 

Norrtälje (Norrtälje 1998). 

Beckman, Svante, ”Kulturarvens framtid: En personlig betraktelse”, 

Agenda kulturarv: Inspiration & diskussion, 1 (Stockholm 2002). 

Bedoire, Fredric, Industriarkitektur i Stockholms innerstad, Stockholms 

stadsmuseum (Stockholm 1973). 

Berättelser om vårt samhälles historia – svenska industriminnen, 

Riksantikvarieämbetet (Stockholm 2002). 

Borg, Henrik, Skånes industriella arv: Förstudie 2002/2003, Regionmuseet 

i Kristianstad / Landsantikvarien i Skåne, Rapport 2003:8 (Kristianstad - 

Lund 2003). 

Brunnström, Lasse & Spade, Bengt, Elektriska vattenkraftverk: 

Kulturhistoriskt värdefulla anläggningar 1891-1950 (Stockholm 1995). 

Bättre kulturmiljö: Ett fempunktsprogram för kulturmiljövården i 

Stockholms län fram till 2010, Länsstyrelsen i Stockholms län 


Christensen, Jan, Industrins tidevarv: Några huvuddrag i Kalmar läns 

industriella utveckling, Kalmar läns museum (Kalmar 2001). 

Darphin, Jean-Paul, Sockrets katedraler: En studie av sockerindustrins 

historia och arkitektur (Stockholm 1994). 

Dokumentation i dialog – att utforska industrisamhället, Eva Fägerborg & 

Anders Björklund (red) (Stockholm 2002). 

– 67 –

Elmén Berg, Anna, Program för Norrbottens industriarv, Länsstyrelsen i 

Norrbottens län och Norrbottens museum (Luleå 2000). 

Företagens kulturarv – lönsamt i längden, Riksantikvarieämbetet, 

Kunskapsavdelningen rapport nr 2002:1 (Stockholm 2002). 

Industrimiljöer i Stockholm: Innerstaden, Byggnadsinventering Stockholms 

stadsmuseum 1979-80 (Stockholm 1980). 

Industrimiljöer i Stockholm: Innerstaden, Flygfotografering Stockholms 

stadsmuseum 1980 (Stockholm 1981). 

Industrimiljöer i Stockholm: Ytterstaden, Byggnadsinventering Stockholms 

stadsmuseum 1979-80 (Stockholm 1980). 

Industriminnen i Nynäshamn, Länsstyrelsen i Stockholms län 1978 nr 7 


Industriminnen i Sundbyberg, Länsstyrelsen i Stockholms län 1978 nr 8 


Isacson, Maths & Nisser, Marie, ”Industrisamhällets omvandling – en 

utmaning, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 36 (Stockholm1998). 

Isacson, Maths, ”Tre industriella revolutioner”, Industrialismens tid: 

Ekonomisk-historiska perspektiv på svensk industriell omvandling under 

200 år (Stockholm 2002). 

Johnson, Anders, Folkhem i förort, Centrum för näringslivshistoria 


Kulturarv eller fasadarv: Om det etnologiska perspektivet i kulturmiljövården, 

Lena Palmqvist (red) (Stockholm 1998). 

Leminen, Pia & Dahl, Per, Fram med arkivet! En arkivhandbok för 

arbetslivsmuseer, Centrum för näringslivshistoria (Stockholm 2005). 

Lundström, Brita, Historiens roll i det moderna företaget: Ericsson och 

det förflutna (Stockholm 2004). 

Nilsson, Staffan, Bryggerier i Sverige: En kulturhistorisk inventering 


Olsson, Lars-Eric, Tegelbruk i Sverige: En branschinventering 


Plan- och bygglagen (1987:10) 3 kap. 

Rosander, Lennart, Vätö granit : stenindustri, folkrörelser och politik i 

Vätö landskommun 1890-1940 (Stockholm 2000). 

Schnell, Jan Bertil. Industriminnne: Stockholms stad och län – en 

industrihistorisk exposé (Stockholm 2004). 

Schnell, Jan Bertil. Skog, malm och vatten: 400 års industrihistoria i 

Roslagen (Norrtälje 2006). 

– 68 –

Utsikt mot framtiden – Nya perspektiv: Kulturmiljöprogram för 

Västernorrlands län: Etapp 2: Strategier 2003-2006, Länsstyrelsen i 

Västernorrlands län och Länsmuseet i Västernorrland (Härnösand 2003). 

Westin, Helena, ”Värderingsdiskussionen i teori och praktik”, Otydligt, 

otympligt, otaligt: Det industriella kulturarvets utmaningar, Annika Alzén 

& Birgitta Burell (red) (Stockholm 2005). 

Wetterberg, Ola, Monument och miljö: Perspektiv på det tidiga 1900-talets 

landskapsvård i Sverige (Göteborg 1992). 

Värdefulla industrimiljöer i Stockholm, Stockholms fastighetskontor, 

stadsbyggnadskontor och stadsmuseum (Stockholm 1983). 

– 69 –

– 70 –

Bilaga 1 

Det industriella kulturarvet i 

Stockholms läns kommuner 

Inledning 

Arbetet med det industriella arvet bärs upp av olika aktörer. Kommunerna är 

en central aktör och en viktig partner i Länsstyrelsens arbete med det 

industriella arvet. 

Nedan kommer det industriella kulturarvet i länets kommuner att presenteras 

kommun för kommun i bokstavsordning. Redovisningen bygger i första hand 

på kommunernas kulturmiljöprogram och de beskrivningar och värderingar 

som där görs av industrianläggningar. Programmen har olika ålder, några av 

dem är mer än 20 år gamla och mycket kan ha hänt sedan de skrevs. 

Med något undantag finns de anläggningar som beskrivs här kvar, men de 

kan vara förändrade. Inom varje kommun redovisas således industrimiljöer 

som har bedömts ha ett kulturhistoriskt värde – i kulturmiljöprogram eller i 

något annat sammanhang. I de fall där kulturmiljöprogrammen explicit talar 

om vilket värde en anläggning tillmäts och varför anges detta. Vidare anges 

om anläggningen har något skydd –byggnadsminne, riksintresse eller skydd 

i plan. Vi har också bedömt det vara angeläget att beskriva hur man inom 

kommunerna arbetar med industrisamhällets kulturarv, dels kommunernas 

egna insatser, dels vad andra aktörer som arbetslivsmuseer, hembygdsföreningar 

och företag uträttar. 

BOTKYRKA 

Större delen av kommunen har präglats av jordbruk. Mindre sågar, kvarnar 

och tegelbruk har funnits, men de flesta har försvunnit. 

Tumba pappersbruk anlades 1755. Bruket har hela tiden tillverkat sedlar och 

andra värdepapper. Kring bruket har ett brukssamhälle vuxit fram. Bruksmiljön 

består av byggnader från olika tider, såväl produktionslokaler och 

kontor som bostadshus. De är av olika ålder och visar hur bruket har 

förändrats under seklernas gång. 

Den andra stora industrin i Botkyrka är Ab Separator (senare Alfa-Laval 

AB). Åren runt sekelskiftet 1900 uppfördes gjuteri, kontor och bostadshus. 

Senare har anläggningen kompletterats med såväl produktionslokaler som 

– 71 –

Bild 17. Sorteringsbandet vid Tumba bruk, Botkyrka kommun. (Foto: u å, Tumba 

bruks bildsamling, Kungl. Myntkabinettet.) 

bostadshus. År 1975 upphörde produktionen i gjuteriet, men huvudkontoret 

ligger alltjämnt kvar i Tumba. 

I Botkyrka ligger också Norsborgs vattenverk som byggdes vid sekelskiftet. 

Vattenverket är bevarat liksom de arbetarbostäder som uppfördes i etapper 

från sekelskiftet och fram till 1940-talet. 

Kommunen framhåller att Tumba bruk har ett stort pedagogiskt och kulturhistoriskt 

värde. De anser också att Alfa-Lavals anläggning är en viktig del av 

kommunens industri- och arbetarhistoria. Tumba bruk är byggnadsminne och 

ingår i riksintresseområde. I samband med byggnadsminnesförklaringen 

genomfördes en bebyggelseinventering och en fördjupad värdebeskrivning av 

Länsstyrelsen. Det nya museet vid Tumba bruk invigdes sommaren 2005 och 

drivs av Kungliga myntkabinettet. Där behandlas sedel- och papperstillverkningen, 

men även livet vid bruket. 

DANDERYD 

Danderyd är ingen industriort. Tidigare var här lantbruksbygd, men idag är 

det främst bostadshus, inte minst villor, och service som präglar kommunen. 

De enda industribyggnader som har pekats ut som värdefulla är Mörby 

verkstadsområde med vagnhallar och verkstäder. Tegelbyggnaderna från 

början av 1900-talet är en viktig del av Stockholm-Roslagens järnvägs 

– 72 –

historia och berättar därmed om förutsättningen för bebyggelsen i 

Djursholm och de andra bostadsområdena längs med banans sträckning. 

Verkstädernas samtliga byggnader räknas till kommunens särskilt värdefulla 

kulturmiljöer och bedöms ha regionalt intresse för kulturmiljövården. 

EKERÖ 

På Ekerö har jorden brukats, men den har även används till tegelbruk och 

härifrån har också andra byggnadsmaterial hämtats till Stockholms stad. 

Från 1850-talet och framåt fanns här flera tegelbruk och från 1870-talet 

började man bryta gatsten och skeppa in till Stockholms gator. Sedan början 

av 1900-talet och fram till 1970-talet har stora mängder sand och grus till 

betong hämtats från Ekerö. De enda resterna efter tegelbruken finns på 

Kungshatt på Lovö. 

Det största stenbrottet var Stenhamra. Det anlades 1884 av Stockholms stad 

och var fram till 1919 stadens största stenhuggeri av gatsten. Där fanns cirka 

100 anställda året om och kring stenbrottet växte det fram ett samhälle med 

bostäder, skola, varmbadhus, konsumbutik med mera. Stenbrytningen 

upphörde 1937, men stenbrottet och samhället med bostäder och andra 

inrättningar finns kvar. Verkstäderna är däremot borta. 

På Lovö ligger också Lovö vattenverk uppfört 1933 i en tidstypisk 

funktionalistisk stil. Till vattenverket byggdes även, liksom vid Norsborg i 

Botkyrka kommun, personalbostäder. 

Stenhamra ingår i Riksintresseområde och pekas av kommunen ut som en 

värdefull miljö. 

HANINGE 

Haninges industrihistoria är tätt förknippad med gruvorna på Utö och 

järnvägsförbindelsen Nynäshamn-Stockholm som drogs genom kommunen 

i början av 1900-talet. 

På Utö har malm brutits sedan 1600-talet i större skala. Brytningen var 

som störst under första hälften av 1800-talet för att upphöra helt under 

1800-talets senare del. Gruvsamhället med lämningar efter malmbrytning 

finns kvar, liksom, skogsområden, infrastruktur och bostäder. Idag hyrs flera 

av bostadshusen ut sommartid. 

I Haninge etablerades 1959 Jordbro industriområde, ett modernt storskaligt 

industriområde i närheten av järnvägen tillhörande Stockholm-Nynäs 

Järnvägs AB. I dag är läskedrycksföretaget Coca-Cola den största arbetsgivaren 

i området. 

I Haninge kommun ligger också sedan 1969 Muskö örlogsbas. Då flyttade 

flottans varv till Muskö och Berga och stora bergrum med bombsäkra 

dockor för bygge, reparation och underhåll skapades. 

– 73 –

Utö är riksintresse, Kvarngatan med mera är byggnadsminne och Utö 

hembygdsförening driver ett gruvmuseum. 

HUDDINGE 

I Huddinge kommun har det förutom jordbruk funnits ett stort antal mindre 

företag som sedan köpts upp av större, blivande multinationella företag. 

Delar av LM Ericssons verksamhet har även varit lokaliserad till Huddinge. 

Dessutom finns här en viss livsmedelsproduktion så som Delicato Bakverk 

AB och Vårby bryggerier. 

Bryggeriverksamheten har rötter i en brunnsort från början av 1700-talet. 

År 1933 uppfördes en mineralvattenfabrik som cirka tio år senare köptes av 

Konsumtionsföreningen Stockholm och verksamheten expanderade. 

Ågesta kärnkraftverk uppfördes i Huddinge kommun som det första 

kommersiella kärnkraftverket i landet. Det startades 1964, stängdes tio år 

senare och anläggningen står i stort sett orörd sedan dess. Till skillnad från 

senare kärnkraftverk är Ågesta en tungvattenanläggning och reaktorhallen är 

nedsänkt i ett bergrum. Anläggningen består av flera byggnader varav de 

flesta i dag nyttjas av Stockholms brandförsvar. 

Mellan Vårby och Fittja ligger Hagalunds tvätterimuseum, som drivs som 

ett arbetslivsmuseum. Såväl Huddinge hembygdsförening som Nätverket 

Magelungens vänner har ett intresse för det industriella kulturarvet. 

Sedan sommaren 2005 finns Grudes ateljé och stentryckeri i kommunen. 

Det drivs av Litografföreningens arkiv och där visas bland annat tryckning i 

en stoppcylinderpress från 1897. 

JÄRFÄLLA 

Den viktigaste industrin i Järfälla har under hela 1900-talet varit Bolinders 

verkstäder (från 1956 Svenska maskinverken) Bolinders flyttade ut från 

Kungsholmen till Kallhäll eftersom det inte längre ansågs möjligt att 

expandera i innerstaden. Tillverkningen kom i gång 1909 och anläggningen 

har sedan utökats flera gånger. Fram till dess Maskinverken tog över på 

1950-talet byggdes alla bostadshus i Kallhäll av Bolinders och ett helt 

samhälle växte fram runt fabriken. År 1979 upphörde tillverkningen och 

lokalerna användes tills helt nyligen som industrihotell. I dag byggs 

bostäder i området. Företagets arkiv har bevarats. 

I samband med Bolinder kan en annan verkstad i Järfälla, Rhodins 

mekaniska verkstad, idag Gottröra Industri AB, nämnas. Verkstaden 

uppfördes under 1930- och 40-talen och var en viktig underleverantör till 

bland annat Bolinders. Verkstadens arkiv finns kvar vid företaget. 

I Ormbacka finns en transformatorstation i tegel från 1919. Den uppfördes 

av Älvkarleby kraftverk för Järfälla elektriska distributionsförening. 

– 74 –

Under 1950-talet anlades Veddesta industriområde som är ett typiskt 

exempel på efterkrigstidens industriområde. 

Ett antal av Bolinders byggnader har skyddats i plan. Byggnaderna anses i 

kulturmiljöprogrammet vara goda exempel på tidens stilideal för industribyggnader. 

Området exemplifierar också utflyttningen av industrier i 

Stockholms innerstad till ytterstadsområdena. Dessutom har företaget 

präglat samhället Kallhäll under en stor del av 1900-talet. 

Föreningen Bolindermuseet visar i Kallhälls folkets hus föremål från 

Bolinders verkstad. Därtill visar hembygdmuseet i Barkarby skola bland 

annat produkter från Bolinders. 

I kommunens bildarkiv finns en stor samling bilder från Bolinders och i 

ljudbandsarkivet finns intervjuer med anställda vid Bolinders och Svenska 

Maskinverken. 

LIDINGÖ 

På Lidingö anlades Elfviks klädesfabrik 1796. Några år senare användes här 

den första ångmaskinen för industriellt bruk. Klädesfabriken lades ner 1823 

efter en brand och ingenting finns kvar av den idag. Vid Mölnas fanns sedan 

1813 kvarnar för färgtillverkning. Idag finns kvarndammen och några 

bostadshus kvar. 

Ett industriområde som har funnits kvar intill nyligen är Gåshaga, där bland 

annat flera varv har funnits. Idag har området byggts om för bostäder. Den 

mest välkända och största industrin på Lidingö är AGA. Företaget 

grundades 1904 och expanderade snabbt under de första åren. Flera för sin 

tid moderna fabriksbyggnader uppfördes åren före första världskriget. Idag 

är portvaktshuset, ackumulatorverkstaden och syrgasstationen från detta år 

bevarade. Det uppfördes även bostadshus i anslutning till företaget. Även i 

AGA-området planeras bostäder. Likriktarstationen tillhörande Södra 

Lidingöbanan från 1916 är bevarad. 

Flygplanstillverkaran Svenska Aeros lokaler finns kvar och används i dag 

av Boghammarsvarvet 

Ett par teknikhistoriska minnesmärken bör också nämnas. Bland dem 

flygteknikern C R Nybergs hangar där han experimenterade med sina 

ångflygplan. På Lidingö finns också bevarade byggnader från fyrverkeritillverkning 

vid Finedal. Nybergs hangar och bostadshuset vid Finedal är 

byggnadsminnen. Även Libertas fyr, som är en av få bevarade fyrar som 

drivs av gas enligt Daléns uppfinning, är byggnadsminne. 

Lidingö hembygdsförening har intresserat sig för Lidingös industrihistoria 

bland annat presenteras flera industrimiljöer i deras skrifter om Lidingö. 

– 75 –

NACKA 

I Nacka har det funnits kvarnar sedan 1500-talet. Vid 1800-talets slut 

uppfördes två ångdrivna ångkvarnar, Saltsjöqvarn och Tre kronor. 

Saltsjöqvarn var i drift till 1985 och tre kronor lades ner i början av 1990talet. 

Under senare delen av 1800-talet flyttade flera industrier ut från 

innerstaden till Nacka. Vid Finnboda och Henriksberg uppstod en blandad 

bebyggelse med olika industrier. 

Flera verkstadsindustrier och varv förlade sin verksamhet till Nacka under 

1800-talets sista decennier. Bergsunds mekaniska verkstad flyttade delar av 

sin verksamhet till Finnboda 1873. Verksamheten lades ner 1991 och där 

byggs nu ett nytt bostadsområde. Ab Diesel motorer, senare Atlas Diesel 

motorer, senare Atlas Copco flyttade till Sickla 1898. Där uppfördes även 

arbetarbostäder. Idag används anläggningen som köpcentrum och kulturhus. 

Där finns sedan 2005 även Stockholms läns museum. AB de Laval ångturbin 

anlades 1895 i Järla och lades ner 1965. Flera byggnader finns kvar, 

men de är nu omgivna av ny bostadsbebyggelse. 

På 1920-talet förvärvade KF mark på Kvarnholmen. Där uppfördes flera 

kvarnar, silos och anläggningar för tillverkning av mjölprodukter. I området 

planeras nu för bostadsbebyggelse. 

I Gäddviken uppförde KF ett kafferosteri på 1960-talet som idag används 

som ateljéer av Kungliga Operan och Dramatiska teatern. 

Det finns bevarade industrianläggningar även utanför området kring Nacka 

ström. Till exempel J V Svensson Avancemotorn som sedan 1899 finns i 

Agustendal och från Tollare pappersbruk som startade 1922. Det har även 

Bild 18. Kvarnholmen i Nacka 1984 när verksamheten fortfarande pågick. 

(Foto: Ingvar Lundkvist, 1984, Stockholms läns museum.) 

– 76 –

förekommit en småskalig industri vid Nacka ström. Längre ut i Nacka, i 

Saltsjö-Boo ligger Kummelnäs varv där varvsverksamhet har bedrivits 

sedan 1910-talet. Idag ägnar man sig främst åt reparationer. 

För tio-femton år sedan var flera av anläggningarna fortfarande i drift. 

I dag finns inte längre någon större industriell verksamhet kvar. Flera 

områden har förvandlats till bostadsområden och de som ännu inte 

förändrats står nu på tur. 

I Nacka kommuns kulturmiljöprogram från 1987 framhålls Saltsjökvarn och 

Järla som kulturhistoriskt värdefulla. Finnboda och Kvarnholmen beskrivs 

utförförligt, men det är framför allt den äldre bostadsbebyggelsen som 

tillmäts ett stort värde. Kommunen har också tagit fram riktlinjer för hur 

områdena kan förnyas (2000). Där pekas särskilt värdefulla industribyggnader 

ut vid Saltsjöqvarn, Finnboda och Kvarnen Tre kronor. 

Nacka Ström, Augustendal, Finnboda och Kvarnholmen är riksintresse för 

kulturmiljövården med motiveringen: ”Tidigindustriell miljö baserad på 

vattenkraft med betydelse för senare anläggningar på andra platser”. 

NORRTÄLJE 

Norrtälje är länets till ytan största kommun och rymmer ett vitt spektrum av 

industriell verksamhet. Under första hälften av 1600-talet anlades ett 

gevärsfaktori i staden. En smedja från faktoritiden finns kvar och används 

idag av Roslagsmuseet. 

I Roslagen har man byggt båtar sedan länge och under andra hälften av 

1800-talet och början av 1900-talet växte flera varv fram. 

I Norrtälje kommun har också en omfattande järnhantering bedrivits. 

I Herrängs gruvor bröts malm från slutet av 1500-talet. I Herräng finns ett 

stort antal gruvor, äldre produktionsanläggningar, bostadshus och annan 

bebyggelse bevarade. Ortala bruk, anlagt 1586, är det äldsta järnbruket och 

Skebobruk anlagt 1622, var länge det största bruket i kommunen. De flesta 

produktionslokalerna är idag borta, men de bevarade byggnaderna visar 

brukens organisation. I Edsbro bruk finns resterna av en masugn från 1800talet 

kvar liksom bostäder, bruksgata och brukskontor. Vid Rånäs bruk 

bedrevs från 1770-talet och drygt hundra år framåt vallonsmide. Från 1940 

till 1991 tillverkade Rånas bruks AB zinkvitt i det forna bruksområdet. 

Bruksbebyggelse med bruksgata, herrgårdsbyggnad, bostäder och ekonomibyggnader 

finns kvar i dag. I delar av den gamla bruksbebyggelsen finns 

idag företaget Rånas bilfjädrar. Den i början av 1990-talet nedlagda 

Zinkvittfabrikens tillverkning bedrevs också i bruksbyggnader. 

I kommunen har det funnits flera stenhuggerier, bland annat på Vätö och 

Björkö-Arholma. De flesta anlades på 1890-talet i samband med att den 

växande staden Stockholms behövde gatsten. På Vätö huggs ännu sten av 

– 77 –

två företag. Det finns lämningar efter nedlagda stenhuggerier och 

egnahemsbebyggelse och folkrörelsebyggnader har bevarats. 

Hallstaviks pappersbruk anlades av Holmens bruk i Norrköping 1912-13 

och samhället växte fram kring bruket. I dag bedrivs där en storskalig 

papperstillverkning. Anläggningen har växt och moderniserats i takt med att 

produktionen har förändrats. Delar av de äldre fabrikerna finns kvar liksom 

bostadshus från olika tider. 

I Norrtälje stad finns Pythagoras motorfabrik som anlades vid sekelskiftet 

1900. Där tillverkades framförallt tändkulemotorer. Under hela efterkrigstiden 

har verkstaden levt på sparlåga och några förändringar har inte ägt 

rum. Därför visar verkstaden på ett osedvanligt bra sätt hur en medelstor 

verkstad såg ut under 1900-talets första hälft. 

Vid flera av bruken finns hembygdsföreningar och arbetslivsmuseer. Även 

Pythagoras drivs som ett arbetslivsmuseum. Sedan ett par år samarbetar 

flera av föreningarna i ett nätverk där också kommunen och Länsstyrelsen 

ingår. Nätverket samarbetar på olika sätt i frågor som rör industriarvet i 

kommunen. 

Pythagoras är byggnadsminne och Herräng, Edsbro, Skebo bruk och 

Hallstaviks pappersbruk ingår i riksintresseområden. I motiveringarna till 

riksintressena för de tre bruken betonas den långa kontinuiteten, den 

rumsliga organisationen och det den säger om den sociala skiktningen i 

samhällena. För Hallstavik framhålls utveckling inom byggande och 

planering under första hälften av 1900-talet samt levnadsförhållanden och 

social skiktning i brukstraditionens efterföljd. I Roslagsmuseet skildras 

bland annat gevärstillverkningen i Norrtälje. 

I kommunens kulturminnesvårdsprogram tillmäts bruken och stenhuggerierna 

ett kulturhistoriskt värde och motiveras på ungefär samma sätt 

som riksintressena. 

NYKVARN 

Större delen av kommunen präglas av jordbruk. Ett antal industrianläggningar 

har uppstått vid olika herrgårdsanläggningar till exempel vid 

Sundsvik där det funnits kvarn, såg och tegelbruk. Kvarnen och sågen lades 

ner under1950-talet och tegelbruket på 1970-talet. 

Från slutet av 1500-talet och fram till mitten av 1800-talet har näringslivet i 

tätorten Nykvarn dominerats av järnbruk. Under 1800-talet övergavs 

järnhanteringen successivt och man började tillverka papper. Pappersbruket 

var i drift fram till 1969 då det flyttade till Skåne. Några byggnader från 

järnhanteringen och pappersbruksbyggnader och personalbostäder utgör 

tillsammans en bruksmiljö. 

Järnvägen medförde att brukssamhället förändrades och nya näringar kom 

till kommunen. Efter andra världskrigets slut startade flera företag i 

– 78 –

Nykvarn, bland annat färgföretaget Alfort & Cronholm som senare bytte 

namn till Alcro. I början av 1960-talet startade AB Strängbetong en fabrik 

för prefabricering av betongelement. 

Nykvarns industrier beskrivs i Kulturmiljöer i Södertälje från 1999 och 

Nykvarns kommun har under 2003 tagit fram ett kulturmiljövårdsprogram 

som ska antas av kommunstyrelsen. 

NYNÄSHAMN 

Nynäshamn är en hamnstad som växte fram i samband med anläggandet av 

djuphamnen och byggandet av järnvägen. Kommunikationsläget var således 

gott för de industrier som anlagts i staden. 

Under den största delen av 1900-talet har Televerkets verkstäder, numera 

Ericssons varit den största industrin. I anläggningen ingår verkstadsbyggnader 

och kontor från olika tider och den utgör därmed ett gott exempel 

på en verkstadsindustris tillväxt och förändring under 1900-talet. 

Utanför stadsgränsen har kalk- och cementindustrin varit den viktigaste 

näringen i kommunen. Vid Karta har kalktillverkning ägt rum från 1832 till 

1890. Där har också funnits hamnanläggning. Inga byggnader finns kvar på 

Karta, men lämningar och kalkbrott berättar om verksamheten. 

Cementindustrin vid Stora Vika anlades 1946. Där fanns kalkfyndighet och 

möjlighet att anlägga djuphamn. Mellan kalkbrottet och cementfabriken 

gick en 700 meter lång linbana. Stora Vika var en av landets största cementindustrier 

fram till nedläggningen 1980/81. De flesta delarna av produktionsanläggningen 

finns kvar och även den maskinella utrustningen är till 

stora delar bevarad. I samband med anläggandet av Stora Vika byggdes 

Marsta – ett samhälle för de anställda med bostadshus och social service. 

I Nynäshamn ligger sedan slutet av 1920-talet Nynäs petroleums 

oljeraffinaderier. 

År 1978 genomfördes en inventering av kommunens intressanta industrimiljöer. 

Där framförs att Karta (tillsammans med Oaxen i Södertälje 

kommun) är ett av de viktigaste industriminnena i Nynäshamns kommun. 

Karta, Oaxen och Stora vika är riksintresse för kulturmiljövården med 

motiveringen att de visar tre olika faser av kalkindustrins utveckling med 

brott, industrier, hamnar och bostadshus. 

I Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolags gamla lokstallar vid Nynäs gård 

finns Nynäshamns järnvägsmuseum som visar en återskapad sekelskiftesmiljö. 

De vill visa Nynäsbanans historia. Man renoverar järnvägsfordon och 

kör veterantåg. Lokstallarna är byggnadsminne. 

– 79 –

SALEM 

Salem har haft ett gynnsamt läge för tidig industriell verksamhet. Det har 

funnits gott om transportmöjligheter sjövägen via Mälaren och det har även 

funnits stor möjlighet att använda sig av vattenkraft, eftersom området har 

många sjöar och vattendrag. Här har bland annat funnits flera kvarnar och 

flera stora tegelbruk. 

Det har funnits flera mindre industrier. Ett exempel är Berglunds mekaniska 

verkstad i Rönninge, anlagd vid 1900-talets början, som bland annat tillverkat 

komponenter till LM Ericsson. Under den högindustriella epoken har 

industrin spelat en marginell roll i Salem och det finns få anläggningar 

bevarade. 

SIGTUNA 

Sigtuna har endast haft en mindre omfattande industriell verksamhet, 

framför allt knuten till Norra stambanans framdragning och området i 

Märsta. Här har bland annat funnits en kexfabrik, en färg- och fernissafabrik 

samt såg och hyvleri. 

På 1920-talet startade en radiofabrik, som tillverkade kristallmottagare, 

därifrån avknoppades en transformatorfabriken Thufvasson, som fortfarande 

finns kvar. Även radiofabriken finns kvar, men är ombyggt till bostadshus. 

I Sigtuna finns också alltjämnt Bergholtz klockgjuteri för kyrkklockor, en av 

ytterst få tillverkare av kyrkklockor i landet. 

SOLLENTUNA 

De första industrierna i Sollentuna anlades vid 1800-talets slut längs med 

Norra stambanan som drogs genom kommunen på 1860-talet. Bland de 

äldre bevarade industrierna hör Svenska jästfabriken från 1899. I dag är 

Rotebrofabriken landets enda jästfabrik. Anläggningen består till stor del av 

nya byggnader från 1960- och 70-talen. Av den äldsta bebyggelsen finns 

idag endast en del av huvudfabriken från 1893 och det så kallade melasshuset 

från 1904. Det har funnits fler industribyggnader och även bostadshus. 

Till de äldre industrierna i kommunen hör även AB Alfr Wesströms 

verktygsfabrik som 1902 flyttade till Sollentuna från Norrtälje. Företaget 

lades ner 1976 och idag används verkstadshuset av en ingenjörsfirma. 

Gummeringsfabriken, Gunnar Golje & Co uppfördes 1917. Innan verksamheten 

1970 flyttades till Grycksbo gummerades olika slags papper. När 

kulturmiljöprogrammet skrevs 1983 användes fabriken för tillverkning 

av luftfilter. 

Intill sjön Edsvikens nordöstra strand har det funnits en kvarn sedan tidigt 

1500-tal. Landsnora kvarn har varit i bruk fram till 1950-talet. Den sista 

– 80 –

tiden användes kvarnkammaren också som snickeriverkstad. I kvarnen finns 

maskinell utrustning bevarad. År 1983 övertog kommunen kvarnen och 

renoverade den exteriört. Efter det har Sollentuna hembygdsförening 

ansvarat för kvarnen. De har som målsättning att återställa funktion och 

utseende som det såg ut på 1950-talet. 

De två ursprungliga delarna av jästfabriken, Gummeringsfabriken Golje, 

Wesströms verktygsfabrik och Landsnora kvarn utpekas som särskilt 

värdefulla kulturminnen enligt kulturmiljövårdsprogrammet från 1993. 

I kommunens bildarkiv finns bilder av Wesströms verktygsfabrik och man 

har även medverkat till att en intervju med en anställd på företaget har 

genomförts. Hembygdföreningen har dokumenterat jästfabriken. 

SOLNA 

Den industriella verksamheten i Solna har präglats av närheten till storstaden. 

Här har funnits stenhuggerier, trädgårdsmästerier och tobaksodlingar vars varor 

avsatts i Stockholms stad. I Huvudsta och Hagalund fanns en omfattande 

småföretagsamhet och några småindustrier vid sekelskiftet 1900. 

Statens järnvägar står bakom en stor del av industrianläggningar på olika 

håll i Solna. Till de större industrierna hörde Statens järnvägars huvudverkstad 

vid Tomteboda, uppförd 1898-1900. Den enda äldre bebyggelsen 

där är det så kallade kontrollkontoret, ställverket och Stinsbostaden från 

1910-talet samt en godsvagnsverkstad från 1940-talet. 

Under 1910-talet byggdes en driftsverkstad vid Hagalund övre. Den bestod 

bland annat av lokstall, vagnhall, ångcentral, vattentorn, kontorshus, tvätteri. 

De flesta byggnader är välbevarade både exteriört och interiört med tillbyggnader 

från 1930-talet och 1960- och –70-talen. I Hagalund byggdes 

även bostadshus och i Råstahem egnahemsområde uppförde många 

anställda vid driftsverkstaden villor. 

Flera småskaliga verkstadsindustrier har funnits i Solna, men de har sällan 

bevarats. Ett undantag är Galvaniseringsfabriken vid Råsundavägen, 

uppförd 1904. Det är en välbevarad industrianläggning och används idag av 

verkstadsföretaget Durgo. Med början under 1930-talet byggdes ett 

småindustriområdet upp söder om Hagalund. Där finns alltjämnt en 

blandning av små och medelstora industrier inom olika branscher i drift. 

Anläggningen vid Hagalund övre bedömdes i kulturmiljöprogrammet ha ett 

stort kulturhistoriskt värde och borde skyddas från exteriöra förvanskningar. 

Även det senare uppförda industriområdet i Hagalund kommer att skyddas i 

översiktsplanen. F d Galvaniseringsfabriken ansågs ha byggnadsminnesklass. 

Kontrollkontoret är byggnadsminne. 

– 81 –

Bild 19. Del av Hagalunds industriområde. (Foto: u.å. Solna kommun.) 

STOCKHOLM 

I Stockholms stad har det länge bedrivits industriell tillverkning. Hantverk 

och manufakturer koncentrerades tidigt till staden. Ett exempel på de senare 

är Barnängens klädesmanufakturer som anlades i slutet av 1600-talet. Vid 

mitten av 1800-talet inköptes ångdrivna mekaniska sidenvävstolar, men 

efter cirka 20 år övergick man till bomullsväveri och spinneri. Verksamheten 

expanderade och nya byggnader tillkom in på 1930-talet. Textilindustrin 

ersattes av ett tryckeri på 1950-talet och idag har områdets 

bebyggts med bostäder och delar av det har rivits. 

Vid sidan av textilindustrin etablerade sig verkstadsindustrin tidigt i staden. 

Landets första mekaniska verkstäder anlades i Stockholm, men det är endast 

en av dem, Kungsholms mekaniska verkstad, anlagd 1809, som finns kvar. 

Delar av verkstaden har bevarats, men byggts om kraftigt och ingår idag i 

Kungliga myntets etablissemang. 

Från och med 1860-talet var Stockholm landets största industristad. Det 

fanns industrier i stadens centrala delar, men hantverkarna och industrierna 

lokaliserade sig i första hand till stadens ytterområden på malmarna. Närheten 

till vatten för transporter var avgörande för lokaliseringen. I synnerhet 

– 82 –

på Södermalm och Kungsholmen längs Mälarens stränder låg industrierna 

tätt. Det går dock inte att tala om några renodlade industriområden utan 

industrierna blandades med bostadshus. Många företag uppförde också 

arbetarbostäder i anslutning till sina fabriker. Mot slutet av 1800-talet hade 

några industrier vuxit till stora anläggningar. Flera verkstadsindustrier 

förfogade över stora tomter på malmarna: till exempel Bolinders mekaniska 

verkstad och Atlas verkstad på Kungsholmen, Bergsunds och Ludvigsbergs 

mekaniska verkstäder (senare Luth och Rosén) på Södermalm. 

I staden har flera olika branscher funnits representerade. Många industrier 

har vänt sig till kunder i hela landet, men den lokala marknaden har alltid 

spelat en stor roll. Det märks i det stora antal industrier inriktade på 

konsumtionsvaror, till exempel livsmedelsindustrier och bryggerier. Många 

bryggerier har satt sin prägel på staden i och med de ofta rikt dekorerade 

fasaderna, till exempel Hornsbergs bryggeri i Stadshagen, Hamburgerbryggeriet 

i Vasastan och Münchenbryggeriet vid Söder Mälarstrand. Även 

1900-talets byggnader kunde vara anslående vilket den funktionalistiskt 

utformade KF:s charkuterifabrik på Södermalm är ett gott exempel på. 

Verksamheten upphörde vid slutet av 1990-talet, sedan 2004 har stora delar 

rivits och anläggningen har omvandlats till kontor för Skatteförvaltningen. 

Att Stockholm är huvudstad och administrativt centrum har påverkat 

näringsstrukturen, det har bland annat lett till att många tryckerier etablerats. 

Några tryckerier uppförde stora anslående byggnader som Norstedts tryckeri 

på Riddarholmen, men de många små tryckerier som har funnits runt om i 

staden har varit vanligare. Kunskapsintensiv industri har också i stor 

utsträckning förlagts till Stockholm, allt ifrån instrumentmakare, via 

snilleindustrier till våra dagars IT-företag. 

I staden finns många kommunaltekniska anläggningar och här ska endast ett 

nämnas: Gasverksområdet vid Hjorthagen vars äldsta delar är från början av 

1890-talet. De äldsta delarna av anläggningen gavs en rikt dekorerad fasad, 

till exempel de stora gasklockorna, medan det som har tillkommit senare är 

mer sparsmakat. Gasverksområdet kommer att omvandlas till bostadsområde, 

men målsättningen är att delar av anläggningen ska bevaras. 

I början av 1900-talet lämnade de första större industrierna innerstaden. 

Under de följande decennierna flyttade allt fler industrier allt längre ut så att 

nära nog bokstavliga årsringar uppstod. Av de nyss nämnda verkstadsföretagen 

var det endast Luth och Rosén som inte lämnade innerstaden. I några 

fall stannade industrierna kvar länge på sina ursprungliga platser och 

bebyggelsen redovisade tydligt hur anläggningen förändrats. Ludvigsberg är 

ett tidigt exempel på hur företagets förändring går att avläsa i miljön. Ett 

sentida exempel var till för några år sedan Elektrolux som anlades på Lilla 

Essingen vid sekelskiftet och expanderade med nya byggnader även under 

efterkrigstiden. Vid mitten av 1990-talet beslutade dock företaget att lämna 

området och idag finns endast ett par äldre byggnader kvar medan resten har 

ersatts av bostadshus. 

– 83 –

Under 1900-talet har således industrietableringar till största delen skett i 

förorterna. Det har också vuxit fram industriområden som i det närmaste 

helt saknar bostäder. Exempel på sådana var Södra Hammarbyhamnen, 

Ulfsunda och Västberga industriområden. Industribyggnader från 1900-talet 

har i regel uppförts i ett modernistiskt formspråk. KF uppförde flera 

byggnader ritade av sitt arkitektkontor till exempel Luma-fabriken i Södra 

Hammarbyhamnen och San Remobageriet i Västberga. Även den så kallade 

Fordfabriken från tidigt 1930-tal präglas av modernismen. Den är idag ombyggt 

till kontor. Inte heller vid LM Ericsson vid Telefonplan förekommer 

idag någon produktion. Anläggningen, vars äldsta delar är från andra hälften 

av 1930-talet präglas av funktionalism och rationalism i planering och 

utförande av anläggningen. Vid Telefonplan uppfördes också bostäder för 

de anställda vid företaget. 

I Ulfsunda och Västberga pågår fortfarande industriell verksamhet, även om 

lager och kontor blir allt vanligare. Vid LM Ericsson pågår inte längre 

någon tillverkning och Södra Hammarbyhamnen har nästan helt omvandlats 

till bostadsområde. 

Det finns knappast någon tillverkningsindustri kvar i innerstaden. 

Beckholmens varv, anlagt vid mitten av 1800-talet och Mälarvarvet på 

Långholmen, där varvsverksamhet bedrivits sedan 1600-talet, utför fortfarande 

reparationer. Det finns också några enstaka verkstäder och snickerier 

kvar inne i staden. I närförorterna finns däremot flera industriområden kvar, 

Slakthusområdet som etablerades under 1910-talet i Enskede, Beckers i 

Liljeholmen för att nämna några av de stora. Exploateringstrycket är stort i 

Stockholm och många betydelsefulla industrimiljöer har försvunnit och 

ersatts av annan bebyggelse, inte minst bostäder. Flera industrier har dock 

bevarats och återanvänds. Några är välkända som Münchenbryggeriet vid 

Södermälarstrand andra är mindre kända som Neumüllers bryggeri på sydöstra 

Södermalm som idag används till bland annat till möbelaffär och gym. 

I dag råder ett stort omvandlingstryck på de före detta industriområdena 

längs med inloppet till Stockholm och Mälarens stränder. De är attraktiva 

tomter för bostadsbyggande och många områden har byggts om eller är just 

nu i färd med att omvandlas. Ett tidigt exempel på det är Reimersholme där 

sprittillverkningen från 1940-talets början successivt fick maka på sig för 

bostadsbebyggelsen. Sprittillverkningen lades ner helt under 1970-talet och 

idag är hela ön ett bostadsområde. Mer nutida exempel är Södra Hammarbyhamnen 

som till stor del är färdigbyggt och området kring gasverket i 

Värtan som just nu (2006) planeras. Både dessa områden rymmer anläggningar 

som har bedömts ha stora kulturhistoriska värden, men är 

komplicerade ur bevarandesynpunkt i och med att de samtidigt är stora och 

sammansatta. 

Stockholms stad genomförde vid 1970-talets slut en inventering av alla 

industrimiljöer i staden. År 1999 inventerades Södra Hammarbyhamnen 

inför byggandet av bostadsområdet. 

– 84 –

Bild 20. Neumüllers bryggeri Södermalm. (Tryck ur Sveriges industriella 

etablissementer, 1870-talet, Stockholms stadsmuseum.) 

Några industribyggnader har blåmarkerats av Stockholms stadsmuseum 

vilket innebär att de anses ha byggnadsminnesklass. Flera branscher finns 

representerade: textilindustrin företräds av Barnängen på sydöstra 

Södermalm, verkstadsindustrin av f d Ludvigsbergs mekaniska verkstad vid 

Södermälarstrand, kemiskt teknisk industri av Beckers vid Liljeholmen, 

livsmedelsindustrin representeras av Slakthusområdet och flera bryggerier 

bland annat Stora bryggeriet vid Hornsberg och Münchenbryggeriet vid 

Södermälarstrand medan Gasverksområdet i Hjorthagen representerar 

stadens storskaliga kommunalteknik. I flera fall har olika byggnader inom 

en och samma anläggning tillmätts olika stort värde. 

Det före detta kronobageriet på Östermalm (idag kraftigt ombyggt för 

Musikmuseet), det tidigare nämnda Kungliga Myntet på Kungsholmen samt 

Svavelsyrafabriken i Vinterviken är byggnadsminnesförklarade. Även 

Svavelsyrafabriken är ombyggd till skulpturmuseum och restaurang. Hela 

Stockholms innerstad är riksintresse för kulturmiljövården och i 

beskrivningen av riksintresseområdet nämns industrin. Även LM-staden är 

riksintresse, men industrianläggningen omnämns inte i riksintresseområdet. 

Almgrens sidenväveri är ett arbetslivsmuseum där sidenvävningen alltjämnt 

pågår. Där finns således även utrustningen bevarad vilket är unikt för 

industrier i Stockholms stad. På Skansen finns några industrikvarter som 

bland annat visar en verkstad och en snickerifabrik. Den förra drivs som ett 

arbetslivsmuseum av Metalls avd. 1. På Stockholms stadsmuseum behandlar 

– 85 –

en av de permanenta utställningarna, ”Livet kring en verkstad”, förhållandena 

i och vid en verkstad under 1800-talet senare del. 

SUNDBYBERG 

Fram till senare delen av 1800-talet bestod Sundbyberg av några lantbruk. 

De äldsta industrierna var tegelbruk och stenhuggerier. De minskade 

emellertid i betydelse under 1900-talets första decennier. 

I och med att järnvägen drogs genom trakten förändrades kommunen. På 

1870-talet anlades de första verkstadsföretagen. År 1900 hade tolv industriföretag 

anlagts i Sundbyberg. Några av dem skulle växa till stora företag, 

Nybergs mekaniska, Max Sieverts kabelverk, AB Alpha, spis- och knäckebrödsfabriken 

Kronan och AB Marabou med flera. De startade under 1900talets 

första decennier. Fram till andra världskriget slut expanderade industrin 

i Sundbyberg snabbt, antalet anställda mer än tiodubblades mellan 1900 och 

1945. Under efterkrigstiden minskade antalet industrianställda drastiskt. 

Marabou anlades 1916. Fabriksanläggningen utvidgades 1929-30 och ett par 

gånger till under de följande decennierna. Den så kallade Marabouparken 

anlades efter andra världskriget. I början av 1970-talet uppfördes en ny 

fabrik i Upplands-Väsby och sedan 2002 har all tillverkning koncentrerats 

dit. Fabriksanläggningen finns dock kvar. Hösten 2002 stod anläggning tom 

och kommunen hade tagit över parkanläggningen. 

Max Sieverts Fabriksaktiebolag bildades 1894 för tillverkning av tråd och 

kablar. Fabriken expanderade och tillverkningen breddades. De äldsta 

bevarade byggnaderna är från 1910-talet medan den byggnad som idag 

dominerar området stod färdig 1919. Därefter har området genomgått stora 

förändringar i och med att äldre delar rivits och nya har uppförts. 

C R Nybergs lödlampsfabrik anlades i liten skala 1885, men expanderade 

åren runt sekelskiftet 1900. De äldsta kvarvarande byggnaderna uppfördes 

vid 1900-talet början. Rörelsen köptes av Max Sieverts på 1930-talet. Efter 

andra världskriget expanderade verksamheten vilket ledde till omfattande 

om- och tillbyggnader. År 1970 upphörde tillverkningen i Sundbyberg, men 

anläggningen har bevarats. 

Graham Brothers Hissfabrik förlades till Lilla Ursvik 1906. I området 

uppfördes även arbetarbostäder. En brand drabbade företag vid mitten av 

1930-talet och de äldsta bevarade byggnaderna är från decenniets slut. 

Under 1950-talet skedde en del utbyggnader. Det finska hissföretaget Kone 

förvärvade bolaget vid slutet av 1960-talet och från denna tid härrör det 

höga hissprovningstornet. Under det följande decenniet flyttades emellertid 

produktionen över till Finland. 

En industriminnesinventering genomfördes 1979 där alla industrianläggningar 

som tillmättes ett historiskt värde listades. Där presenteras även 

historien kring företagen. De företag som anses vara särskilt intressanta 

– 86 –

industriminnen är Chokladfabriken Marabou, Sieverts kabelverk, 

Sundbybergs gjuteri (idag rivet) f d Nybergs lödlampsfabrik samt Graham 

Brothers Hissfabrik i Lilla Ursvik. 

År 1993 gav kommunen ut Sundbyberg: Om hus och miljöer i Sundbyberg. 

Där presenterades flera industrianläggningar utförligt. Sundbybergs 

hembygdmuseums utställningar behandlar bland annat kommunens 

industrihistoria. 

SÖDERTÄLJE 

Fram till mitten av 1800-talet var Södertälje kommun till största delen 

präglad av jordbruk med några undantag bland annat en klädesfabrik i 

Östertälje och ett antal tegelbruk 

Den industriella epoken i Södertälje startade under 1860. Området utmed 

Storgatan i anslutning till Mälarhamnen blev stadens första industriområde. 

Här etablerades under det sena 1800- och tidiga 1900-talen en rad industrier 

såsom Jutevävsfabriken, Svenska Centrifug AB, Södertälje Bryggeri AB, 

AB Keros och AB Astra. På östra sidan kanalen startade 1871 Tändsticksfabriken 

som ersattes av Svenska Tobaksmonopolet samt Ohlssons motorfabrik. 

Längre söderut, på östra sidan av kanalen, fanns även Igelsta ångsåg 

och Kalk-och cementaktiebolaget Tessin. I kommunen har också funnits ett 

kalkbruk på Oaxen. Av de ovan nämnda verksamheterna är det idag bara 

Astra som fortfarande är verksamma. De har under åren övertagit, rivit eller 

byggt om ett flertal av de äldre anläggningarna längs med Storgatan. 

Under 1890-talet tillkom ett nytt industriområde strax söder om staden invid 

Saltskogsfjärd. Där startade 1891 Vagnsfabriken i Södertälje som senare 

ombildades till Scania-Vabis 1911. Strax intill kom det konkurrerande 

Södertälje Verkstäder, senare Svenska Maskinverken, att bygga sin fabrik 

1897. År 1957 köptes Svenska Maskinverken upp av Scania som nu 

disponerar hela området och har fortsatt att expandera. De äldsta 

byggnaderna är från sekelskiftet och området har successivt byggts ut i takt 

med att produktionen har förändrats. 

Under 1900-talet fortsatte den industriella utvecklingen i staden. Bland de 

större företag som startade sin verksamhet under perioden kan nämnas 

Wedaverken och Micro-Verktyg. Det senare är fortfarande ett aktivt företag, 

men har flyttat till Hovsjö industriområde. Industriområdet som tillkom 

under 1970-talet är ett av kommunens nyare och expanderande företagsområden 

där bland andra Svenska Lantchips har sin verksamhet. 

– 87 –

Bild 21. Scanias anläggning i Södertälje. (Foto: Carl-Erik Andersson 2005, 

Scania Bildbyrå.) 

Stationssamhället Järna växte under 1900-talet och ett antal mindre 

industrier etablerade sig i samhället. En unik verksamhet är Smedjan vid 

Ingenting som startade sin verksamhet på 1850-talet och som fortfarande 

drivs som ett familjeföretag. Under efterkrigstiden har framför allt två 

industrier präglat samhället nämligen Kungsörnen (Axa) och Svenska 

Fläktfabriken. 

Södertälje kommun har inget kulturmiljövårdsprogram däremot finns 

Kulturmiljöer i Södertälje, en kulturhistorisk dokumentation av kommunen 

med ett antal utpekade objekt av stort kulturhistoriskt värde, publicerad 1999. 

Några egentliga arbetslivsmuseer finns inte i kommunen. Scania har ett eget 

museum, den så kallade Marcus Wallenberg-hallen, där företagets produkthistoria 

visas. I övrigt presenteras delar av stadens industrihistoria på 

Torekällbergets museum. I objektslistan i Kulturmiljöer i Södertälje utpekas 

ett antal industrimiljöer som värdefulla nämligen Svenska Centrifugs 

byggnad, Smedjan vid Ingenting och Skridskofabriken i Järna och Oaxens 

kalkbruk. Delar av Scanias äldre industribebyggelse är skyddat i plan. 

Oaxens kalkugn är sedan 2003 byggnadsminne. 

TYRESÖ 

I Tyresö finns god tillgång till vattenkraft som utnyttjat för kvarndrift 

åtminstone sedan tidigt 1400-tal. Under 1500-talet omnämns en hammarsmedja 

och ett krutbruk. Under 1600-talet växte en omfattande tidig 

industriell verksamhet fram i Tyresö som en följd av den goda tillgången på 

– 88 –

vattenkraft. Där fanns kvarnar, sågar, kopparhammare, pappers – och 

tegelbruk, brännvinsbränneri, vantmakeri och oljekvarn. Vattenkraften 

användes även under 1700- och 1800-talet. 

Under 1800-talet och början av 1900-talet förlorade Tyresö sina industrier 

eftersom behovet av närhet till vattenkraft försvann, medan behovet av goda 

kommunikationer land och/eller sjövägen ökade. Tyresö hade varken 

järnväg eller hamnar. Tyresö utvecklades i stället till ett villa- och 

sommarstugeområde. Här finns flera småföretag inom byggbranschen, 

handelsträdgårdar, tvätterier och ett mindre varv. Det enda större företaget i 

dag är LM Ericsson som etablerade sig i Tyresö på 1960-talet 

År 1897 lät installationsfirman Luth & Roséns elektriska AB bygga ett eget 

vattenkraftverk till sin fabrik på Södermalm. Det är ännu i drift och 

renoverades i början av 1980-talet. Det är ett av få kvarvarande vattenkraftverk 

i länet. 

Av de äldre industrianläggningar finns endast grunder kvar som minner om 

det som varit. 

TÄBY 

Täby har karakteriserats av agrar verksamhet med gårdar som tidigt hade 

stordrift. Här har funnits mindre kvarnar och sågar, som var mer av bondkaraktär 

än industriella. Någon omfattande industri har aldrig funnits här. 

Idag finns flera småföretag. De flesta verkar inom tjänste- och 

elektroniksektorn. 

UPPLANDS BRO 

I Upplands bro har jordbruket dominerat fram till efterkrigstiden. Här har 

funnits några tegelbruk. Av dessa är ett bevarat: Brogårds tegelbruk som 

anlades vid mitten av 1800-talet, expanderade och moderniserades vid 

sekelskiftet 1900 och var i drift till 1966. Det finns kvar och där tillverkas idag 

kattsand. Där finns även arbetarbostäder, maskinhus och några uthus kvar. 

I kommunen har funnits grafitbrott och –gruva och man kan finna spår av 

gruvdriften. 

I kulturmiljöprogrammet från 1991 omnämns grammofontillverkaren 

Autodisk Ab som startade i ett nedlagt mejeri 1940 och Örnäs produkter AB 

som sedan 1930-talet tillverkat saft och sylt. Inget industriföretag tillmäts 

något kulturhistoriskt värde i kulturmiljöprogrammet. 

UPPLANDS VÄSBY 

Fram till sekelskiftet 1900 bestod Upplands-Väsby, med undantag av några 

tegelbruk och kvarnar, av jordbruksbygd. 

– 89 –

År 1903 anlades Wäsby verkstäder, de var underleverantörer till bland annat 

A/B Optimus. Några år senare etablerade sig Optimus i Upplands-Wäsby 

och efter ytterligare en tid tog de över Wäsby verkstäder. Tillverkningen 

bestod av fotogenkök och blåslampor. År 1983 lades verksamheten i 

Upplands Väsby ner. Anläggningen nyttjas idag av ett plastföretag. Kring 

företaget växte ett samhälle fram som fick karaktären av bruksamhälle med 

bostäder i närheten av produktionslokalerna. 

Fram till 1950-talet var de flesta industrier koncentrerade till centrala 

Väsby. Under 1960-talet togs en ny generalplan fram där Breddens och 

Njurstad industriområden stakades ut. Skånska cementgjuteriet etablerades 

sig i Njurstad 1962. Åren 1966-74 etablerade sig Marabou i Smedby. 

I kommunens kulturmiljövårdsprogram tillmäts Väsby villastad med bland 

annat Optimus bevarade verkstadsanläggning ett kulturhistoriskt värde. 

Kommunen har även publicerat skriften: Kvarteret Messingen och Wäsby 

Verkstäder. På kommunens hemsida berättas om Wäsby industrier med 

hjälp av äldre och nyare foton samt text om de olika företagen. Hemsidan 

har sitt ursprung i en utställning som har producerats av Kultur- och 

fritidsförvaltningen som en del av projektet Wäsby Verkstäder. I projektet 

har även ABF och Hembygdsföreningen medverkat. 

Bild 22. Personalen vid Väsby verkstäder 1936. (Foto: Wäsby verkstäders 

bildsamling, Upplands Väsby kommun.) 

– 90 –

VALLENTUNA 

Vallentuna är en jordbruksbygd och i kommunen har det funnits flera 

kvarnar. En viss industriell verksamhet växte fram i anslutning till Roslagsbanans 

stationsstamhällen Kårsta och Vallentuna. Vid Kårsta fanns bland 

annat Broby tegelbruk anlagt omkring 1885. 

Ytterligare två tegelbruk, Åby och Vallentuna, anlades kring 1920. 

Tegelbruksverksamheten försvann i slutet av 1960-talet. I Vallentuna 

centrum fanns en del smedjor och verkstäder, störst av dessa var Tellus 

maskin med 300 anställda innan det togs över av en ny ägare 1976 och 

sedan splittrades. På området ligger nu Vallentuna gymnasium. 

VAXHOLM 

Vaxholms kommun har en tydlig prägel av skärgård och militär verksamhet, 

här finns bland annat Vaxholms kastell och flera varv bland annat Rindö 

varv och Tenö varv. På Resarö ligger Ytterby gruva där man sedan 1600talet 

brutit kvarts och fältspat, verksamheten upphörde 1933. I dag finns få 

spår av gruvverksamheten kvar, förutom den blockerade schaktmynningen. 

Vaxholms fästningsmusei vänner har en utställning om Ytterby gruva i 

Waxholms fästning. Gruvan är mycket uppmärksammad utomlands, framför 

allt av kemister då det är den plats i världen där man upptäckt flest grundämnen 

på ett och samma ställe. Gruvan är utsedd till ett historical landmark 

av AMS (American Society of Metals). 

VÄRMDÖ 

I äldre tid har det funnits tegelbruk och kvarnar på Värmdö. Gustavsbergs 

porslinsfabrik anlades vid ett äldre tegelbruk på 1820-talet. Tegelproduktionen 

fortsatte in på 1930-talet i porslinsfabrikens regi. 

Porslinsfabriken expanderade under 1870-talet och ett brukssamhälle växte 

fram. Planen var inspirerad av uppländska bruk, men samhället präglades 

också av moderna brittiska tankar om goda arbetarbostäder och idealsamhällen. 

Flera större bostadskaserner uppfördes vid slutet av 1800-talet, 

men senare byggdes alltmer villor. I anslutning till fabriken anlades även ett 

jordbruk med syftet att förse Gustavsberg med livsmedel. Av jordbruket 

finns det så kallade Oxhuset och ett stall som användes för såväl jordbrukets 

som fabrikens hästar. 

Vid sekelskiftet 1900 var porslinsfabriken en stor industri med 1000 

anställda. År 1937 köptes den av KF. De höga ambitionerna beträffande 

arbetarbostäder och samhällsbyggnad fortsatte, men nu i en mer 

funktionalistisk anda. KF:s arkitektkontor har ritat nästan all bebyggelse 

från 1938, då de första egnahemshusen byggdes till 1960-talet. De har även 

ritat offentliga byggnader. 

– 91 –

Bild 23. Gustavsbergs porslinsfabrik 1991 när porslinstillverkningen fortfarande 

pågick. (Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet, 1991, Stockholms läns 

museum.) 

”Gula byggningen” är det äldsta bevarade byggnaden. Den uppfördes som 

kontorshus 1827. Inom fabriksområdet finns idag produktionslokaler från 

1850-talet och framåt. Även arbetarbostäder från olika tider har bevarats. 

I kommunens kulturmiljöprogram sägs att i Gustavsberg ”speglas ett 

industrisamhälles utveckling och arbetarnas villkor på ett sätt som är näst 

intill unikt för landet”. 

Gustavsberg är riksintresse för kulturmiljövården. Motiveringarna är bland 

annat den kontinuerliga verksamheten från 1600-talet, men främst 1800talets 

patriarkala samhälle och 1900-talets folkhemsideal. Vidare kan 

produktionens olika led följas i de olika industribyggnaderna. 

ÖSTERÅKER 

Som många andra kommuner i Stockholms län är det inte främst industrin 

som präglat kommunen. Här har det funnits kvarnar och tegelbruk. Smedby 

tegelbruk växte sig stort under andra hälften av 1800-talet. Det lades ner 

1917 och alla byggnader revs utom maskinhuset. 

Av de kvarts- och fältspatsgruvor som bröts från slutet av 1800-talet till 

1945 finns gruvhål kvar, men även andra lämningar som minner om den 

verksamhet som bedrevs i området. 

– 92 –

I och med att järnvägen kom till trakten 1902 etablerades några mindre 

industrier. 

Den mest berömda industrihistoriska anläggning i kommunen är Wira bruk, 

landets enda klingsmedja. Bruket anlades på 1630-talet, under andra hälften 

av 1800-talet gick verksamheten tillbaka. Bruket drevs som kooperativ av 

arbetarna fram till 1920-talet. Wira har inte någon strikt bruksform utan en 

äldre mer oreglerad plan. Stora smedjan från sekelskiftet 1800 och 

Dahlgrenssmedjan från 1840 är bevarade samt ett flertal av smedboställena. 

Även ett fåtal bodar och magasin har bevarats. Tingshuset från 1700-talet är 

den äldsta bevarade byggnaden. 

Wira bruk restaurerades 1965 och det drivs idag som museum. Smidesverksamhet 

förekommer alltjämnt och där tillverkas diverse hushålls- och prydnadsföremål. 

Varje sommar uppförs Wira-spelen som berättar om smederna i Wira. 

Wira bruk är riksintresse för kulturmiljövården med motiveringen att det är 

bruksmiljö från landets enda klingsmedja och sedan ett par år tillbaka är 

bruket även byggnadsminne. I kommunens kulturminnesprogram anges 

Wira bruk vara ett exempel på ett kulturhistoriskt värdefullt område. 

Sammanfattning 

Beskrivningen av industrimiljöerna i länets kommuner visar på länets 

industrihistoriska bredd. Här finns så gott som alla branscher företrädda. 

Här finns också industrier från hela industrialiseringsperioden med. 

Kommunredovisningen visar också att i många av länets kommuner har 

jordbruk och livsmedelsindustrin spelat en stor roll. Även stenhuggerier och 

tillverkning av byggnadsmaterial har varit viktiga. Försörjningen av storstaden 

Stockholm har varit en viktig inkomstkälla för många av länets 

kommuner. De bevarade anläggningarna utgör en bra utgångspunkt för olika 

berättelser om industrisamhället och de män och kvinnor som har verkat där 

oavsett om de har deltagit direkt i produktionen eller ej. 

Flera anläggningar har tillmätts ett kulturhistoriskt värde och på många håll är 

man medveten om att industrisamhällets kulturarv är en väsentlig del av vår 

historia som också har såväl direkt som indirekt betydelse för vår framtid. 

– 93 –

Länsstyrelsens rapportserie 

Utkomna rapporter under 2006 

1. Förorenade områden - inventering av branscherna järn-, stål- och manufaktur, primära 

och sekundära metallverk samt ferrolegeringsverk i Stockholms län, miljö- och 

planeringsavdelningen. 

2. Mälarens fåglar - inventering av fågelskär, skarvar och fiskgjusar 2005, miljö- och 


3. Kulturreservatet Brottö skärgårdsjordbruk. En undersökning av två trädgårdar, miljöoch 


4. Hur mår skogen och skogsmarken? Tillstånd och trender för 

kronutglesning och markförsurning i Stockholms län 1985-2010, miljö- och planeringsavdelningen 

5. Tillsyn av äldreomsorgen 2001-2005, socialavdelningen 

6. Kompletterande utvärdering av Tillväxt Öst - det regionala tillväxtavtalet i Stockholms 

län, avdelningen för regional utveckling 

7. Kvicksilver i fisk - resultat från en inventering i Stockolms län 2004, miljö- och 

planeringsavdelningen 

8. Bostadssubventioner 2005 - nybyggnad och ombyggnad, socialavdelningen 

9. Grundvatten i berg. Metodik för övervakning av vattenkvalitet samt undersökningsresultat 

1981 och 2004, miljö- och planeringsavdelningen 

10. Sammanställning av bostadsmarknadsenkäten 2006, socialavdelningen 

11. Framtidens Nationalstadspark. Handlingsprogram D. 1 : Vision och förutsättningar, 

miljö- och planeringsavdelningen 

12. Nationalstadsparkens lokala tillgänglighet, miljö- och planeringsavdelningen 

13. Landskapsekologisk analys av Nationalstadsparken, miljö- och planeringsavdelningen 

14. Läget i länet - bostadsmarknaden i Stockholms län 2006, socialavdelningen 

15. Förorenade områden - inventering av textilindustrier och garverier i Stockholms län, 

miljö- och planeringsavdelningen 

16. Tillämpning av Lex Sarah inom äldreomsorgen, socialavdelningen 

17. På rätt kurs! - metoder för föräldrastöd från förskolan till tonåren, socialavdelningen 

18. Vad händer med våra stränder, miljö- och planeringsavdelningen. 

19. Det industriella kulturarvet i Stockholms län - program för brukande och bevarande, 

miljö- och planeringsavdelningen

Under de senaste decennierna har industriarvet uppmärksammats allt mer. Kulturarvsinstitutioner, 

kommuner, ideella föreningar, företag och forskare har intresserat sig för 

industrins historia på olika sätt. Sedan slutet av 1990-talet har Länsstyrelsen i Stockholms län 

utpekat industrins miljöer som en prioriterad arbetsuppgift. 

Detta program för brukande och bevarande av det industriella kulturarvet i Stockholms län är 

ett led i detta arbete. Det innehåller dels en summering av de insatser som gjorts i länet, dels 

förslag på hur industriarvet bör hanteras i framtiden. Vilka uppgifter som är angelägna, hur 

olika aktörer kan samverka och vilka förhållningssätt när det gäller värdering, brukande och 

bevarande arbetet bör kännetecknas av. 

Ytterligare exemplar av denna rapport 

kan beställas från Länsstyrelsen kulturmiljöenhet 

Tel: 08- 785 42 50 

Rapporten finns också som pdf på vår hemsida 

www.ab.lst.se 

ISBN 91-7281-228-1 

Adress 

Länsstyrelsen i Stockholms Län 

Hantverkargatan 29 

Box 22 067 

104 22 Stockholm, Sverige 

Tel: 08- 785 40 00 (vxl) 

www.ab.lst.se 

Grafisk formgivning: Christina Fagergren

Det industriella kulturarvet i Stockholms län - Länsstyrelsen i ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?