Angerman nr 4 2009 - Kulturarv Västernorrland

Angerman 

Ångermanlands & Medelpads Hembygdsförbunds tidning 

Från starten nr. 81 • Årgång 22 • nr. 4 2009 

God Jul och Gott Nytt år! 

Tema: Fiske 

Ledaren ......................................................................... 2 

Fiskeläget.....................................................................3 

Om julf irande i Sollefteå prästgård.............4 

Julaftonen .................................................................. 5 

Anders på Slåttholmen ........................................ 7 

Hur det var att bo på Mosjölund ....................9 

Fiskaren, laget och redskapet .........................10 

Håll hårt i fanan ...................................................10 

Tynderös laxkuttrar ............................................ 11 

Laxf iske i Indalsälven .......................................... 12 

åhf´s höstmöte ....................................................... 14 

Grisslan ......................................................................15 

Strömming för mink eller människor? ...... 16 

Ryss-Johansson – en f iskare i Nora ............. 18 

Livet i vår egen skeppshamn ............................ 20 

En intressant byggnadsvårdsresa ............... 21 

På spaning bland gamla hus ...........................22

Ledaren 

Angerman går, HembYgden kommer 

Årets sista nummer! Dessutom den sista ”Angerman” 

över huvud taget. Vi utlyste som bekant en namntävling 

i våras och den är nu avgjord. Inte mindre än tre tävlande 

har föreslagit HembYgden (med länsbokstaven i mitten!), 

som också blir det nya namnet på tidningen. Alla har vi en 

hembygd, ja, många har t.o.m. dubbla ”hembygdsskap”. 

Hembygden kanske ligger långt borta, där man en gång 

föddes. Men den finns också där vi bor här och nu, i älvarnas, 

skogarnas och kustens Medelpad och Ångermanland. 

Säkert är att hjärtat klappar extra för hembygden och det 

tar tidningen fasta på. 

De tre vinnarna är Kåge Wiklund, Styrnäs, Einar Näsström, 

Borås, och Barbro Sandbäck, Sidensjö. De har alla 

ett bokpaket att vänta med posten som innehåller Ann Renströms 

”Skogsbyar”, utgiven av Sollefteå kommun. Ett 

hjärtligt tack till samtliga förslagsställare! 

När vi i redaktionen ser tillbaka på de ett och ett halvt 

år som vi jobbat tillsammans med Angerman, kan vi konstatera 

att det varit ett givande samarbetet och att vi fått 

höra många uppskattande ord. Tack alla läsare och tack alla 

Bildtext omslaget: Redan 1613 kom Gävlefiskarna till Skagen. 

Kapellet byggdes omkring mitten av 1600-talet. Vitmenat, 

högt upp på södersluttningen ovan Skagsviken, kallar 

det med sina två klockor i stege till gudstjänst. Kapellet är 

rest i timmer och senare brädfodrat. Interiört ger timret en 

rustik dekorativ effekt i rummet och framhäver den praktfulla 

renässanspredikstolen. Altaret och bänkarna är av robust 

karaktär snickrade 1771 av ”Träbiskopen” Anders Olsson 

från Lakamark. Altartavlan, en kalvariegrupp målad 1784, 

härstammar från Gävle liksom tavlorna på långväggarna. 

På en del timmerstockar är inristade årtal och initialer minnandes 

om gävlefiskarepoken som varade nästan 300 år. 

2 Angerman 

Angerman 

Redaktör och ansvarig utgivare: 

Anders Sällvin 

Tel 070-66 21 500 / 060-421 08 

anders.sallvin@hotmail.com 

Angerman utges av Medelpads och Ångermanlands 

Hembygdsförbund i 4 nummer 

årligen. Distribueras gratis i 10 ex. till 

samtliga Hembygdsföreningar anslutna 

till förbunden. Prenumeration 100:-/år, 

insättes på BG 5491-5806. 

Ange ”Prenumeration Angerman” samt 

ditt namn och din adress. 

Lösnummer: 30:- 

Redaktionskommitté 

Ann Renström 

ann.renstrom@telia.com 

Tel. 0612-214 16 

Sunnanåker 301, 873 92 Bollstabruk 

Margareta Johansson 

margareta@vaxtfoto.se 

Tel. 060-931 11 

Östloning 120, 860 40 Indal 

Laila Söderström 

laila.soderstrom@telia.com 

Tel. 0613-331 15 

Skallsta 504, 872 98 Noraström 

Anders Sällvin 

anders.sallvin@hotmail.com 

Tel. 060-421 08 

Åstön 765, 860 35 Söråker 

ni som skickat in material att fylla sidorna med! Vi ber er 

fortsätta med det. Vi tar också gärna emot synpunkter och 

önskemål. Det är kanske något som fattas eller något som 

borde göras på ett annat sätt? 

Till detta nummer med temat ”fiske” fick vi in så många 

artiklar att långt ifrån alla rymdes. De som inte finns med 

här kommer i stället i nästa nummer, som får ett dubbeltema 

”fiske och arkiv”. 

Ha nu en skön stund och läs om hur Anders på Slåttholmen 

en gång höll på att driva till havs, om hur Gustav 

Vasa tog hälften av laxen från bönderna i Östanskär, om 

hur julen firades på prästgården i Sollefteå och mycket annat. 

Trevlig läsning! 

God jul och gott nytt år 

önskar 

Anders Sällvin, Margareta Johansson, 

Laila Söderström och Ann Renström 

En bildtext trillade bort i förra numret. Den vackra klockstapeln, 

som illustrerade ”Svensk-finsk byggnadstradition”, 

står i Anundsjö. Den uppfördes av Per Zachrisson från Kubbe 

år 1759. 

Manusstopp 15 januari. 

Tema: Fiske och arkiv 

ISSN 1100-0554 

Framsidan: Julotta i Skags kapell, Skagshamn. 

Litografi av Gunnar Erkner. 

Form & tryck: Prinfo Sundsvall. 

Besök våra hemsidor 

www.hembygd.se/medelpad 

www.hembygd.se/angermanland

Fiskeläget 

Lukten av fisk, vågskvalpet under 

sjöboden, de våta näten, tjärdoften – 

och syrenbuskarna vid kokhuset-boningshuset! 

Vid stranden sjöboden, 

ovanför den gistvallen, där näten 

hängdes till tork och lagades. Överst 

i backen ligger kokhuset, kanske 

ägde man en liten sommarlagård 

också. 

I början av 1800-talet fanns det 17 

sjöbodar i Barsviken, 8 i Malviken, 8 

i Glon, 11 i Svenskär, 3 i Hästviken, 

8 i Lerviken och 12 i Byviken! 

Fiskare med familjer från bl.a. 

Gävle seglade varje sommar hit upp 

för att fiska och byta och sälja varor, 

främst salt. De bodde här över sommaren, 

trots att det 1652 påbjudits att 

inga främmande fiskare fick hålla till 

så nära Härnösand! Under 1800-talet 

upphörde de att komma. 

Sjöboden 

Sjöboden, som är byggd av timmer, 

står till en del på land och till en del på 

pålar ute i vattnet. För att komma ut 

på bryggan måste man gå rakt genom 

sjöboden, om man inte kommer i båt 

förstås. En rejäl trappa leder upp till 

”botten” – vinden. Här hade fiskarna 

enkla sovplatser, där man under sköttiden 

kunde ta sig en lur. Kokhuset 

var till för kvinnor och barn. 

På nedre botten fanns alla fiskeredskap; 

not och nät, laxrevar och linor, 

siknät och ryssjor, eldkorgar och 

ljuster, ”hamnkläderna”. Här hängde 

vålarna, kanske någon försedd med 

klocka. Vålen utmärkte nätplatsen. 

Den var snidad på ett särskilt sätt, 

så att var och en kände igen sin våle. 

Här hängde barmskinnet, som togs 

på, när man gälade och rensade fisken. 

På golvet intill väggen trängdes 

”kopp och kar”, d.v.s. laggkärl av 

alla de slag. Ett par långa starka åror 

av ”nara-gran” – myrvuxen gran – 

som var segt och bra virke, tillverkad 

av hamnens ”årmakare”! En sidrulle, 

väl tjärad, man drog upp näten över 

rullen, extra ”suband” – bord – vilka 

fästes på relingen för att göra båten 

högre, när den var tungt lastad. Ett 

präktigt öskar av trä och byggklyka. 

Strömmingssköten 

Till strömmingsfiske användes skötar 

– dessa bands förr av s.k. skötto, 

som spanns av lin. I slutet av 

1800-talet kom bomullen och numera 

är alla skötar av nylon! Lätta och 

lättorkade. 

Flöten – flarn – skar man ut ur stora 

korkstycken, som man köpte kilovis. 

Ändkorken märkte man med sina 

initialer. Med remsor av björknäver 

rullade man fast flarn i flartel’n, den 

övre linan. 

Bottenlinan kallas stentel’n, i den 

bindes avlånga stenar fast som sänken 

med en enkel snabb knut. När 

man kommer i hamn lossas stenarna 

och kastas upp på bryggan. Före fisketuren 

”stenas” sköten igen. 

En strömmingssköt: längd 30-40 

famnar, djup 4-8 famnar. (En famn 

är ca 180 cm.) Det kan vara omkring 

6000 knutar i en sköt!! Vilket arbete 

att ”bygga nät”! 

Text och bild: 

Margareta Grafström 

Ur en liten skrift 

”Fiske i Häggdånger” från 1987 

Angerman 3

Om julfirande i Sollefteå prästgård 

på 1850-talet 

LAURA FITINGHOFF, född i Sollefteå 

prästgård den 14 mars 1848, 

dotter till prosten Jonas Bernhard 

RUNSTEN och hans maka Ottilia, 

född Löfwander, blev berömd för sin 

bok om BARNEN IFRÅN FROST- 

MOFJÄLLET som kom ut i december 

1907. Den boken skulle som alla 

vet bli en klassiker och filmen bli den 

mest visade svenska filmen någonsin. 

Knappast någon svensk har undgått 

att höra talas om den. Varje år delas 

vid filmgalan en GULLSPIRA, en 

statyett av geten i filmen om Frostmobarnen, 

ut som belöning till årets 

bästa barnfilm. Men Laura Fitinghoff 

hade debuterat som författarinna redan 

1875 med en liten barnbok EN 

LITEN VERLD BLAND FJÄLLEN, 

som fick ett mycket gott mottagande 

av kritiken och som Eva von Zweig- 


bergk, i sitt stora standardverk BARN- 

BOKEN I SVERIGE 1750-1950, sedermera 

skulle komma att beteckna 

som ”den första moderna svenska 

barnboken”. I boken, som kommit ut 

i sju upplagor, berättar Laura om sin 

barndom i Sollefteå prästgård, om 

barnens lekar, skolgång, vardagssysslor 

i det stora hushållet, funderingar 

om livet och, lyckligtvis, också om 

diverse seder och bruk. Som till exempel 

julfirandet. 

Av det exempel som här bifogas 

kan man se att mycket av julfirandet 

på 1850-talet liknar vårt firande idag. 

Det skulle vara städat och fejat: ”JUL 

från källaren till vinden”, man dukade 

julbord med ett överdåd av mat, 

var och en får en julhög, med ”bullar 

och kakor av alla sorter och på toppen 

det allra grannaste 

högröda äpple” och 

man tände många ljus i 

vackra stakar. Man får 

veta att barnen ”äter sig 

halvsjuka på gröt och 

tårta”. Alla var hemlighetsfulla 

och gav 

varandra julklappar, 

som man helst hade 

förfärdigat själv. Men 

någon julbock eller 

tomte nämns inte. 

Barnen får nysta sig 

fram genom hela huset 

till julaftonens 

stora gemensamma 

överraskning: det 

enastående dockskåpet. 

Detta skåp 

skänktes i sinom 

tid till Nordiska 

Museet. 

Kapitlet JUL- 

A F T O N E N 

börjar med att 

Ingegärd, som 

egentligen är 

mörkrädd, sitter 

uppe på 

den vanligtvis 

så otäcka 

vinden och 

avslutar sin julklapp till lilla Viva, en 

trädocka, utan att vara det minsta rädd 

eftersom på julen är ”hela luften fylld 

av änglar”. Även djuren är medvetna 

om julen och uppfyllda av julefriden. 

Gertrud är inte ens rädd för den ”stora 

förfärliga stallbaggen”, som hon ”visste 

inte skulle stångas idag”. Barnen 

trotsar den stränga kylan och går ut 

till ladugården och ger korna bröd och 

kysser alla djuren, till och med den 

farliga tjuren Apis. Inför grisarnas julfirande 

var ”Rovorna” mindre säkra. 

Men även grisarna kunde njuta av det 

ovanliga vackra ljuset i ladugården. 

Laura var nummer tre av prostparets 

fem döttrar. Det går att känna igen 

alla döttrarna i boken. Laura kallade 

sig själv Ingegärd, hennes älsklingssyster 

Elin hette i boken Gertrud. 

Tillsammans utgjorde de ”Rovorna”, 

alla kallade dem så, oklart varför. 

(Elin/Gertrud gifte sig Hedberg och är 

min egen mormors mor.) Äldsta dottern 

Anna heter i boken Elsa, hon är 

en typisk lugn och stabil storasyster, 

blev så småningom gift med kyrkoherde 

Gustaf Langborg. Nummer två 

i ordningen hette i verkligheten Ottilia 

som mamma, kallades Tilli och 

får i boken heta Angela. Hon gifte sig 

senare med Axel Groth. Lillasyster 

Malvina, som långt senare skulle bli 

berömd författarinna under namnet 

Malvina Bråkenhielm, heter i boken 

Viva och skildras som en riktig yrhätta, 

nyfiken och pigg på alla rackartyg. 

Hervor Sjödin 

Författare till boken 

om Laura Fitinghoff: 

VÄGEN TILL FROSTMOFJÄLLET 

från 2006

Julaftonen 

å kom då äntligen julaftonen, 

med ringning i storklockan 

från tornet strax efter 

middagen; men då var det 

redan skumt. 

Det var jul från källaren till vinden. 

Ingegerd, som brukade vara mörkrädd, 

satt ensam uppe på den stora, kalla 

vinden med de många mörka vrårna, 

utan att i dess skrymslen se annat än 

jul, då hela luften är fylld av änglar. 

Hon hade haft sin trädocka gömd 

i traslåren både länge och väl, för att 

”Viva skulle hinna glömma den”. Den 

lilla trinda, svarvade dockan med en 

träknopp till huvud skulle bli hennes 

förnämsta julklapp. Nu äntligen hade 

dockan blivit i ordning och Ingegerd 

fick springa ned. Aldrig i världen 

skulle hon kunnat sitta så länge och 

vara där ensam, om det inte varit jul. 

Och Gertrud, – vad brydde hon sig 

om den stora, förfärliga stallbaggen 

i dag, han som kunde stånga i kull 

stora människor och just i dag var ute 

när Gertrud kom släpande med stora 

kisse-misse, som nödvändigt skulle 

vara inne när julklapparna togos upp? 

Baggen såg inte åt henne en gång, och 

inte hon åt honom heller. Hon visste 

nog att han inte skulle stångas i dag. 

”Rovorna” hade lagt in sina 

julklappar. Och nu hade Elsa och 

Angela intagit barnkamrarna, så att 

de, när det var mörkt, voro riktigt 

rådlösa för vad de skulle ta sig till 

med. Jo, gå bort till ladugården och 

ge korna var sin halv kaka bröd, det 

skulle de. 

– Å, vad där var trevligt! Lyktan 

brann så fin och klar i taket, så att man 

såg små återsken från den på kornas 

glänsande sidor, och så luktade det 

ängsklöver som mitt i sommaren; och 

det var ett prasslande i detta och ett 

sakta klirrande i halsbindslena, när 

korna höjde huvudena och drogo ut 

ett och annat långt timotejstrå. 

– O, vad jag är glad, att även de 

förstå att det är jul Gertrud! 

– Hur vet du det då? 

– Jo, de sucka inte. Och så ser du det 

väl i deras ögon? De se så andäktiga 

ut. Se bara, så vackert de ta brödbiten! 

Vi skola klappa och kyssa dem allihop 

också. 

– Men inte Apis heller, Ninne? 

– Jo, ser du, Gerty, jag måste det, 

för att jag har retat honom så många 

gånger; men du har varit snäll emot 

honom, så att du behöver inte kyssa 

honom nu. 

– Ja, då skall jag klia honom, så att 

han åtminstone står stilla under tiden. 

– Så ja, Apispojken! Härefter äro 

vi vänner, så mycket du vet det, sade 

Ingegerd, sedan hon givit honom 

en eftertrycklig kyss på den släta 

nosen. Apis såg förbluffad, men alls 

inte ont på Ingegerd med sina stora 

svarta ögon. En kyss hade han fått 

på sin fuktiga nos, det var då säkert; 

men inte hade han stångat det lurviga 

huvudet som kom honom så nära. – 

Det var Jul! 

”Rovorna” undrade ändå om 

grisarna kände det. Det såg knappt så 

ut. De lågo där så loja och välte som 

vanligt; men de måtte väl åtminstone 

undra vad det betyder när de få se 

ljus i hela ladugårdsräckan i morgon 

bittida så ovanligt tidigt! 

– Vad det är högtidligt att det skall 

vara ljus i både stall och ladugård! 

– Ja, Ninne, helst i stallet! Vi skola 

gå in dit och inbilla oss att jungfru 

Maria nyss kommit; och hur orolig 

hon ser ut när hon går där och stökar 

för att få lite fint omkring sig. 

– Och hur trött hon är av den långa 

vandringen, så att hon lägger sig på en 

höbädd och somnar med detsamma. 

– Och när hon vaknar, tror hon att 

hon är i himmelen, då hon hör den där 

förfärligt vackra sången: ”Ära vare 

Gud i höjden”. 

– O, Gerty, så härligt och vackert de 

sjöngo! 

– Och då hon vände sig om, låg 

Jesusbarnet bredvid henne och 

alltjämt sjöngo änglarna, och hon 

visste att det var för henne och för att 

Han hade kommit. Jag vet inte hur det 

är fatt, men jag vill bara gråta, när jag 

tänker på det där. 

– Ja, vet du, Ninne, det vill jag 

också; men ändå är jag inte alls ledsen. 

– Å, så trevligt du har här i stallet, 

Anders! Så vackert det ser ut, att du 

har satt älghudarna på ömse sidor om 

björnhuden. Och så blanka bjällrorna 

äro, rent av som guld! 

Så gingo ”Rovorna” till vagnshästarna 

och talade om för dem, att 

det var jul – om de inte visste det förut 

– och… 

– Nu måtte väl allt vara klart uppe i 

storbyggningen, också!... 

Hu, det var kallt när de kommo 

ut från det varma stallet, så att de 

kappsprungo förbi de åt småfåglarna 

uppresta halmkärvarna, sågo varken 

på stjärnor eller norrsken utan kilade 

upp för kökstrappan med en fart, så att 

det knakade i bräderna. 

I köket stod Greta som en vacker 

trollgumma och rörde i den högtidliga 

grötgrytan. Folkets bord var dukat 

med grenljus och stora julhögar, 

riktiga torn, som började med stora 

tjocka rågbullar, på vilka höjde sig 

bullar och bakverk av alla sorter och 

på toppen det allra grannaste högröda 

äpple. Ja, den härligheten fingo de nu 

stå och se på; men – aldrig fingo de 

komma in! 

– Nej, aldrig, aldrig! 


Detsamma tänkte också Elsa och 

Angela, där de sutto på golvmattan 

vid sin kakelugn och stirrade i glöden, 

när ”Rovorna” kommo för att av dem 

få någon förhoppning väckt, huruvida 

något hörts utav inifrån. 

Lilla Viva kom och upplivade dem 

något. Hon hade gjort en upptäcktsresa 

och därunder inhämtat, att ”någonting 

kommit körande”, – någonting likt 

ett positiv, fastän högre, och snickar 

Dalqvist hade varit med, och de måste 

öppna båda förstudörrarna, och så… 

– Tyst, Viva! du får inte tala om vad 

du sett, avbröt Elsa, som i likhet med 

systrarna slets mellan nyfikenhet och 

rättskänsla. 

– Ja, jag tänker inte säga något mera 

heller, ska jag tala om för er, för Märta 

fick se mig, så att jag hann inte ta reda 

på någonting vidare. 

– Men det här blir då odrägligt! Jag 

kunde våga vad som helst att det är 

flera dygn sedan middagen. 

– Se! Hos Lingens ha de redan tänt 

sina ljus. Men tyst nu! Var det inte 

mammas lilla klocka som ringde? 

I väg utför trappan bar det i ett 

enda ramlande, så genom gången och 

kökskammaren, och nu stodo de inne 

i salen, tvärtysta och bländade av de 

många grenljusen – ett mer i år än förra 

året, för Ragnar. Det såg så högtidligt 

och vackert ut med alla grenljusen i 

vackra silverstakar på övre avsatsen 

av julbordet. Där nedanför stodo 

uppställda hela hushållet: Far, mor, 

barn och tjänstefolk, bakade av 

vörtdeg. Gertrud kände igen sig själv 

med en katt på armen, Ingegerd med 

en docka, Elsa med en bok, Angela 

med ”långt släp” o.s.v. Och den med 

långa, långa riset var Anna-Dea, som 

också genast kände igen sig. 

Och så skulle den föreställa Ragnar, 

den där lilla tjocka limpan med två 

ben, som stucko fram under papperet 

med versen, uti vilken barnen 

uppmanades att följa den tråd, vars 

begynnelseända fanns under den lilla 

tjocka limpan med benen. 

Elsa tog fatt på tråden och började 

nysta, och hon och hennes systrar 

nystade så iväg, under bord och stolar, 


ut genom köket och skafferiet, och 

tjänstefolket i en nyfiken grupp efter 

dem. Så bar det av genom pappas 

rum, sängkammaren och så – – ja, där 

var det, i förmaket! ”Positivet” – med 

klara fönster, genom vilka det lyste 

så ljust; och när dörrarna, på vilka 

fönstren sutto, öppnades, fick man 

där innanför se det mest fulländade 

dockskåp med leksaker, en del sedan 

mammas barndom. I ”salongen” 

ett litet piano med musikalier och 

i taket en ljuskrona. Köket tyckte 

dock ”Rovorna” mest om. Den lilla 

spisen och de blanka tenntallrikarna 

uppradade på skänken, hyllorna 

med små lerkrukor, krus, grytor och 

pannor, alltsammans såg så alldeles 

riktigt ut. Det var nästan på vippen, 

att de slagit sig ner vid dockskåpet 

på fullt allvar, men Viva gav dem en 

kraftig påminnelse, att de måste ta 

reda på de andra julklapparna också. 

Och hon blev synbarligen lika 

överraskad och förtjust nu, som 

hon blivit det förut, över det lilla 

porslinslejonet. Två gånger under 

årens lopp, på sin födelsedag och 

namnsdag, då hon fått samma lejon 

och sedan, i sin tur, presentat det till 

systrarna på deras namnsdagar. Det 

var lite olika nu i alla fall, två ben 

mindre än förr. Det var dessa två, som 

Anna-Dea slagit av vid ”städningen”. 

Elsa väckte hänförelse med 

sina julklappar; röda, krumpna 

kautschukblåsor som kunde blåsas ut 

i oändlighet och sedan, när de skulle 

dra ihop sig igen, pepo så gällt och 

ihållande. Fyra stycken sådana blåsor! 

Hon kunde väl aldrig hittat på något 

bättre, tyckte systrarna, och så blåste 

de upp dem på en gång och läto dem 

pipa på en gång, så att de ej hörde 

vad mamma sade; men nog sågo de 

att hon tog lille Ragnar på armen och 

nästan sprang ut ur rummet. 

När de pipit slut, sprungo de 

naturligtvis efter för att med 

bestörtning få höra, att det var de fyra 

pipblåsorna som jagat ut både mamma 

och de andra. 

Angela hade sytt en förtjusande 

kappa till Gertruds Marie, svart 

med rött foder. Det fattades bara 

ärmar och halslinning och knappar 

och lite garneringar; men hon 

beskrev så skickligt huru kappan 

en dag skulle komma att se ut, att 

de allesammans blevo fullständigt 

intagna i den. Ingegerd hade försökt 

sig i strumpebandstillverkning och 

virkat ett par till vardera av systrarna, 

men ämnade väva röda och vita band 

i bandvävstolen och sätta i – sedan. 

Och systrarna trodde lika obetingat 

därpå som hon själv. Vidare vankades 

massor av köpta saker, till vilka alla 

besparingar åtgått: knappnålsbrev, 

små sexöres tavlor m.m. Så kommo 

vackra, smakfulla saker av mamma, 

riktigt ståtliga små muffar, förkläden, 

schaletter och varjehanda både nyttigt 

och nöjsamt. De kunde räkna ända 

till sex saker vardera att ha på sig i 

julottan, saker, som de fingo ta med 

sig upp om kvällen, sedan de ätit sig 

halvsjuka på gröt och tårta. 

Efter maten hade pappa läst den 

vackra julbönen och barnen sjungit 

”Nu segra alla trognas hopp”, som de 

hade övat in fyrstämmigt till julklapp 

åt honom. Mamma spelade orgel till; 

och det lät så vackert, att pappas ögon 

fuktades och han sedan kysste dem så 

innerligt. Och så gjorde mamma även, 

och de henne och varandra; och det 

blev ett tackande och handtryckande 

från alla håll. Alla människor voro 

goda och snälla, som ”de alltid äro om 

jularna”, sade barnen. 

Nu var det nästan omöjligt att 

somna vid tanken på allt detta och på 

att de nu verkligen hade var sin muff, 

ny kjol, dockskåp och en hel hop 

andra saker, som i sömnen stodo fram 

för deras tankar och gjorde dem spritt 

vakna igen. 

Till slut domnade tankarna av ändå. 

Det satt bara en kvar på lur, och det 

var tanken på julottan. 

Ur Laura Fitinghoff: En liten verld 

bland fjällen. Barnberättelse. 1885

Anders på Slåttholmen 

Fiskare i tredje generationen 

Anders Rodin (f. 1941) från Svartnora härstammar från en 

fiskarfamilj ute på Slåttholmen i Nora socken. Ön hörde ihop 

med Lövviks by, så de nyttjade samma fiskevatten. 

Till Storön 

Under farfars tid flyttade familjen ut till Storön varje sommar. 

Någon sjöbod hade farfadern inte på Storön. De fanns inte 

plats för nånting sånt, utan dom fick hålle på däri båtn. Däremot 

fanns det några små fähus en bit uppe i backen, för de 

kor som togs med. 

Det var inga semesterresor till Storön, för där skulle de fiska 

så mycket som möjligt och försöka tjäna in några kronor på 

sitt arbete. Farmor Josefina fick också hjälpa till. Anders har 

hört berättas att hon ibland rodde både till Kramfors och Härnösand 

för att sälja strömming. Hon for å sålde den, å då satt 

hon å mönne (rodde baklänges) hela vägen. Farfar som arbetat 

under natten, fick lägga sig att vila några timmar medan 

hustrun skötte försäljningen. 

Med tiden avtog intresset för att flytta ut till Storön. Det 

blev möjligt att sätta motorer på båtarna och då blev det ganska 

enkelt att åka hem sedan garnen kommit på plats. Sedan 

fadern och farbrodern började fiska tillsammans, var det ingen 

som flyttade ut till ön längre. 

Livet på Slåttholmen 

Pappa Adolf övertog så småningom torpet på Slåttholmen. 

På holmen fanns slåtterängar så där bärgades det vinterfodret 

som behövdes. Familjen var nästan självförsörjande på mat; 

fisken fanns i havet, potatis och andra rotfrukter odlades på 

torpet och mjölken fick de från kossorna. Ibland slaktades en 

kalv och då konserverades köttet. Anders kan inte minnas att 

det kändes ensamt att bo ute på ön. De va ju sämst på höstn då 

de börje å blev mörk. 

Pappan for varje afton till Lövvik när de skulle ut med 

garnen, oftast i sällskap av Anders. Ungefär vid fyratidn for 

vi in, å i regel så va han (farbrodern) ju nere i sjöboa redan å 

höll på stene, för på den tidn fick man ju stene näta. Vid den 

tiden var det full aktivitet nere vid bryggorna, för det var rätt 

många fiskare i Lövvik. Alla hade lika bråttom att bli klara, så 

det blev inte mycket prat mellan de olika båtlagen. 

På hösten och våren kunde det vara lite problem att bo på en 

ö, för barnen hade sin skola på fastlandet och skulle dit i alla 

väder. Så länge det var möjligt fick Anders och hans bröder ta 

båten in till Lövvik på hösten, men de sista dagarna innan isen 

lade, kunde de få ta båtshaken med sig och hacka sig fram i 

den tunna isen. När det inte gick längre, fick de försöka åla 

fram på den tunna isskorpan, tills de var säkra på att isen höll 

Gälning i Nordstrands sjöbod, Lövvik. T.v. Anders Rodins farmor Josefina, som rodde med strömming till Kramfors, och 

bakom henne farbrodern Erik. I mitten Erik Eriksson och flickan t.h. ev. Emma Nordstrand. Bilden utlånad av Anders Rodin. 


att gå på. Man kröp ju på magan då från början, vi gjorde ju 

likt allihop, å vi klara ne. Vi visste ju ungefär va stråke va, där 

de gick bäst å komma fram. På våren kunde isen ha släppt land 

innan eftermiddagen, så då gällde det att ta lite sats och hoppa 

över det öppna vattnet närmast stranden. 

Tjära och albark 

Pappa Adolf och hans bror Erik hade var sina båtar och de 

skulle tjäras tidigt på våren. De va ju de förste, att man rusta 

ut båtn. Anders var inte gammal när han fick börja hålla i 

penseln och smeta ut tjäran. Han minns hur vårsolen gassade 

nere vid sjöboden den dagen arbetet började. Man ville ha så 

varmt som möjligt då, för att tjäran inte skulle vara allt för 

hård. Tjära åsse sola, de bli hettan de, man vart ju alldeles 

sönderbränt överallt, men de vart ju bara en gång de, sen så 

lärde man se ju. 

Även skötarna behövde en behandling innan fisket kom 

igång på allvar. Pojkarna hade plockat en säck med färska 

gröna kottar som skulle kokas i vatten tillsammans med lite 

albark och några burkar lut. Anders kunde få ställa sig och 

röra om i grytan lite då och då och när hans pappa beräknade 

att garnet fått tillräckligt av färgen, lyftes det upp i en träränna 

för att överloppsfärgen skulle rinna av. Rännan var lutad mot 

färggrytan så att det som rann av näten, fick rinna dit och kunde 

då återanvändas. 

Små och stora stenar 

Det var vanligt att en av bröderna stod uppe på bryggan och 

gredde ut skötarna innan han skickade ner dem till den andre 

som stod i båten och tog emot stentelen och satte fast stenarna. 

Då gjordes ett halvslag med hållbandet runt stenen. Man satte 

tunga på knutn, å de gör ja än i dag då ja sätt på sten, då sitt 

knutn bätter. Allt eftersom lades garnen i en prydlig hög i båten. 

Flarteln skulle ju ligge akterut, å stenteln förut. Gjordes 

förarbetet ordentligt, gick det snabbt och smidigt att lägga ut 

redskapen. 

Ett ordentligt lager med skötstenar hade alla fiskare på en 

viss plats på bryggan och Anders fick vara med många gånger, 

när det var dags att fylla på förrådet. Å för de mesta lette vi 

den ute på Storön, de va rätte sten där. Draggstenarna var betydligt 

tyngre, upp emot tjugu kilos tyngder behövdes för det 

ändamålet. Det skulle alltid finnas ett litet lager på bryggan. 

Det var draggen som skulle se till att båten låg kvar där den 

förankrades på kvällen, men om linan nöttes av, kunde vad 

som helst hända. 

Äventyrliga fisketurer 

Med tiden blev det så att Anders började fiska med sin farbror 

Erik, för sedan pappan gått ur tiden, behövde Erik en ny fiskekamrat. 

Från den tiden kommer han ihåg ett par tillfällen 

när det höll på att krisa till sig. Redskapen hade de satt utanför 

Storön och lagt sig för natten. Båda hade somnat men som tur 

var råkade Erik vakna till och när han tittade ut, såg han hur 

båten drev bort från Storön. En västlig vind hade börjat blåsa 


Okända kvinnor i Nordstrands gistgård i Lövvik. Bilden utlånad 

av Jan Nordlander, Umeå. 

upp och av någon anledning hade ankarlinan gått av, så båten 

guppade fritt ute på böljorna. I samma ögonblick såg han att 

de passerade en laxfälla, så han lyckades få tag i en lina där, 

annars är det ingen som vet var de hade befunnit sig när dagen 

grydde. Farbrorn vakne å fick tag i lina på reskapen som 

Kalle Karlsson hadde, han hadde fällern där ute han. 

Anders berättar om ett annat äventyr. Då låg vi mitt för 

Flasen på Grönsviksgrunne, å de vart åska å västlivinn. Farbrorn 

vakne ju han å stack fram i båtn å skulle försök ta emot 

me åra, men de gick inte. Då fick ja igång motorn, ja tro den 

aldrig ha starta så fort nån gång, å tur va ju de. Annars hadde 

ne blive bara kaffeven tå båtn. 

Ingen dag var den andra lik, ibland sken solen över det spegelblanka 

havet när arbetsdagen började, men det hände även 

att dimman låg tät eller att regnet smattrade. Varje dags fiske 

gav ett visst mått av spänning, för när det var dags att dra upp 

stenarna som redskapen ankrats fast med var det alltid lika 

intressant att se hur mycket som satt i garnen. De va en gång 

som vi fick nästan två ton strömming, då var e mycke, men vi 

tog alltihopa ändå! 

Rekordfångst 

Alla båtar som skulle till Lövvik brukade komma in ungefär

vid samma tid på morgonkröken. Då var det inte ovanligt att 

den som kom hem med tom båt, fick goda råd. Du vet, fiskarn 

ä aldrig så klok som på morron, å lika dum ä n på kvälln igen. 

Men de där tog man ju inte så hårt, å på säsongen vart e nog 

ungefär lika för alla. Många gånger var det måsen som bestämde 

var skötarna skulle läggas ut, för där den cirklade runt 

ovanför vattenytan, var det i allmänhet gott om strömming. 

Man titte på måsn mest, de fanns ju inte ekolod då inte. 

En gång hade Rodins tydligen hamnat mitt i strömmingsstimmet 

när de satte ut skötkroken, för de fick fångst både på 

landarmen som sattes en bit ut från stranden och sedan fylldes 

kronan som låg i en båge utanför. Det var så gott om strömming, 

att den började fastna i garnen redan medan de lades ut. 

Ja tro inte vi hann sätte på nå hållare på krona den gången, 

för den vart alldeles runn på en gång. 

På 1950-talet köptes en ny och större skötbåt. Dom hadde 

ju inge hydralruller då som nu int, utan näta skulle ju dras 

opp för hand. Där kroken låg var det inte så djupt, där kunde 

det vara omkring tjugufem meter, men när skötarna lades på 

sträck kunde de ligga på femtio meters djup eller mer och då 

var det tungt att få upp dem till ytan. Oftast var klockan mellan 

åtta och nio på kvällen när det var dags att krypa till kojs 

och vid ett-tiden på natten skulle redskapen upp ur djupet. Vi 

hadde aldrig nån väckar me oss, man hadde n där klocka i se. 

Å Herre je va fina soluppgångar man ha sett där ut i have, å 

likaså då sola gick ne på kvälln. 

Fiskeförening, fiskbil och nyare tider 

En fiskeförening hade bildats i mitten av 1930-talet och när 

fiskbilen så småningom kunde köra ända ner till fiskeläget för 

att hämta strömmingslådorna, blev arbetet i sjöboden ganska 

raskt undanstökat. Redan klockan kvart över sju på morgonen 

skulle de fyllda lådorna stå vid vägkanten, så då var det 

ingen tid till vila. Sedan kunde man ta det lite lugnare med att 

rengöra båten och bryggan och därefter brukade Anders och 

hans pappa återvända hem till Slåttholmen. De va till å vara 

noga me de där, båtn skulle tvättes riktigt å då tog vi vattn å 

piassavan. 

Tiderna har förändrats otroligt mycket under tre generationers 

fiske. Farfar fick på sin tid förädla och sälja sina fångster 

så gott han kunde. I början gick Adolf och Erik i sin faders 

fotspår, men med tiden kunde de byta ut årorna mot motor 

och de fick dessutom sälja en viss kvot strömming när den var 

nyfångad och färsk. Trots det, höll de på med insaltningen rätt 

länge. Ja komma ju ihåg då dom skulle salte strömmingen, då 

kvinnerna stog runt gelborde, åsse skulle geln hes ti tunnern. 

Den skulle sparas å speckes (spridas ut) på åkern. Pappa 

hedde ut dom där specketunnern på höstn, å de lukte ju inte 

na gott, men han hadde ingen känsel för de, så de gick bra. 

Det hade ju hunnit bli både surt och jäst vid det laget, så allt 

var bara som en soppa, men det blev bra med hö där tunnornas 

innehåll spridits ut. 

Sedan de sista åren på 1960-talet har Anders skött fisket på 

egen hand. Det började bli bättre motorer i båtarna och nytt 

material i skötarna som då blev mera lätthanterliga, så då var 

det inga problem att vara ensam. Men då vart e mest laxfiske, 

ja ha laxfäller här ute i Storfjärn. Så länge som pappan levde 

bodde Anders med sina föräldrar ute på holmen, men själv 

skaffade han med tiden en bostad på fastlandet och därmed 

fick föräldrastället bli fritidshus. 

Birgitta Wedin, 

Vibyggerå hembygdsförening 

Detta är utdrag ur en i en stor mängd av intervjuer med 

fiskare som författaren gjort. 

Utdrag ur berättelsen om 

Hur det var att bo på Mosjölund, ett skogshemman i Indal 

Ann-Marie Löfstedt, som berättar denna historia, bodde 

tillsammans med sina syskon och föräldrar på detta ställe 

i 17 år. 

En vän till oss, Jonas Andersson och hans två kamrater, 

kom på besök och de skulle fiska, de gick till Kroksjön, där 

de spikade ihop en flotte och paddlade ut på sjön. Tyvär 

fanns flaskan med starka drycker med. 

Senare på kvällen kom tre storfiskare hem till oss. Jonas 

var genomblöt och frågade om han fick låna kammaren på 

övre våningen och torka sina kläder. 

De andra berättade, att han fått en stor gädda, som lossnade 

från kroken och hamnade på flotten, men sprattlade 

sig tillbaka i sjön och Jonas hoppade efter och skulle ta 

gäddan, men den fisken var snabbare än storfiskaren. Den 

kvällen skrattades det mycket kan jag lova. Dagen därpå 

var kläderna torra och fiskandet kunde fortsätta. 

Ann-Marie Löfstedt 

Indals Hembygdsförening 


Fiskaren, laget och redskapet 

För bonden vid Indalsälven var laxfisket en nyttighet som kunde göra honom till 

en välbärgad man. Fisket bedrevs i lag och fångsten fördelades efter gårdarnas 

storlek. Foto troligen från 1950-talet. 

När Bergeforsmagasinet i Indalsälven 

började fyllas 1954 ändades en 

mångtusenårig kultur. ”Åren 1952- 

1954 samlades genom Riksatikvarieämbetets 

försorg ett material, som för 

framtiden skall berätta om älven och 

bygden, innan de stora kraftverken 

Håll hårt i fanan - och sjung nationalsången 

Det har under ett antal år vuxit fram 

rörelser med främlingsfientlig och 

extremnationalistisk syn i Sverige. 

Grupper som viftar med svenska fanan 

och sjunger nationalsången och 

därmed ger båda negativ innebörd. 

Vanligt är också påståenden om att 

det svenska kulturarvet utarmas av 

invandring. 

Sveriges hembygdsrörelse har 

därför sedan flera år arbetat för att 

återupprätta de svenska nationalsymbolerna 

och motarbeta främlingsfientlighet. 

För ett antal år sedan bestämde 

man vid en riksstämma att svenska 

fanan alltid ska gå i spetsen i alla typer 

av tåg hos hembygdsrörelsen. Det 


kom till”. 

Ett resultat blev en bok, med överskriftens 

titel, författad av Harald 

Hvarfner. 

I boken redogörs ingående för notfisket 

efter blanklaxen, dess historia, 

fiskets organisation, redskap och till- 

uppmanades också till att så ofta som 

möjligt vid arrangemang sjunga Sveriges 

nationalsång ”för att återerövra 

nationalsymbolerna från rasisterna”. 

Det är viktigt att våra nationalsymboler 

inte blir tecken på främlingsfientlighet 

och extremnationalism. 

I samband med Sveriges Hembygdsförbunds 

riksstämma i Lund 

2009 antogs också ett uttalande med 

samma innebörd kring kulturarvet: 

”Vi tar avstånd från främlingsfientliga 

och nationalistiska grupper i samhället 

som använder kulturarvet för 

att utestänga människor med annan 

etnisk eller religiös bakgrund från vår 

gemenskap. Det svenska kulturarvet – 

vägagångssätt. Byn Östloning, som 

jämte Östanskär kanske hade det mest 

givande fisket, har en framträdande 

roll i Hvarfners studier. 

Lars Holmström i Östloning, född 

1932, var med i notlaget till slutet. 

Resterna av lagets not förvaras ännu i 

hans ”marsch” (logen). 

Lasses berättelser om fisket stämmer 

med Hvarfners. Största laxen 

kom först, redan från 15 juni, och 

sist, däremellan i juli och augusti, var 

laxen mindre men talrikare. De största 

vägde mer än 30 kg. 

Så en intressant uppgift. För att effektivisera 

och rent av möjliggöra 

notfisket, rensades bottnen. Med hjälp 

av stubbrytare placerade i två sammankopplade 

kreatursfärjor och dykare 

rensades bottnen från hinder av 

sten, sjunkvirke och annat, som noten 

kunde fastna i. Dykaren kunde arbeta 

på 12-15 meters djup, ibland ännu djupare. 

Huvudsaken var att han fick luft. 

Luftpumpen sköttes manuellt. 

Ove Johansson 


i alla dess uttryck – är ett resultat av 

många olika kulturers inflytande under 

mycket lång tid. Så formas också 

framtidens svenska kulturarv av alla 

människor som lever här idag.” 

Verkligheten är ju också att invandrade 

från andra länder och kulturer 

har gett den mångkulturella mix som 

utveckling i landet genom historien 

spirat ur – gett oss vår kultur av i dag! 

Dessa kloka ord klippta ur senaste 

Styrnäs-Bladet, författade av dess 

redaktör Kåge Wiklund, vill vi gärna 

föra vidare!

Tynderös laxkuttrar 

Underbart är kort. Och kort i det stora 

perspektivet var onekligen havsfisket 

efter lax på Tynderö. Det blomstrade 

något tiotal år på 40- och 50-talet för 

att tyna bort när industrierna lockade 

med mer lättförtjänta pengar. Roger 

Sedin har forskat kring Tynderös 

laxkuttrar och Harald Nordkvist har 

sammanställt en förnämlig ”skeppslista”. 

Resultatet presenteras här och 

är ett av resultaten av studiecirkeln 

om Tynderös nyare historia som genomfördes 

på Bygdegården i Tynderö 

under våren 2009. 

Vid slutet av 40-talet började inkomsterna 

och efterfrågan på strömming 

att minska för fiskarna här vid 

Medelpadskusten. Det var ju bara 

markägarna som hade tillgång till vattenrätter 

där det var lämpligt att lägga 

laxnät och storryssjor. På grunda vatten 

användes en sedan gammalt beprövad 

metod med så kallade kittor, 

med pålar för att hålla själva fångstgarnet 

på plats. 

Många var det som började fara ut 

på vatten långt ifrån land och prova 

lyckan med linfiske med krok och 

agn. Agnet var hel strömming. Laxen 

tog alltid betet bakifrån. Kroken träddes 

in i huvudet och ner mot buken. 

På stora havsytor utanför Medelpad 

är djupet mellan 75 och 100 meter. 

Det var där man lade sina ”hallelujarevar”. 

Men för att lyckas krävdes större 

båtar än de skötbåtar som var brukliga 

i kustfisket. Det öppna havet krävde 

stora sjödugliga båtar. Under 40-talet 

var laxen relativt nära vår kust. 1950 

och senare hittade man ”stråken” för 

laxen mitt i Bottenhavet. Det höga kilopriset 

för laxen var nog orsaken att 

så många satsade på kuttrar. 

Ända upp mot 25 kr kilot för stor 

lax kunde man få 1950. Det var framför 

allt restaurangerna i Sundsvall 

som var köpare. Lax var på den tiden 

inte mat för arbetarhemmen vid industriorterna 

här i Medelpad. Idag kan 

varje hushåll köpa billig odlad lax för 

30 kr kilot på både ICA och Coop. 

Man köpte eller byggde, mest söderifrån, 

breda och relativt korta båtar 

av kuttertyp, de flesta med tändkulemotorer. 

Säffle, Avance, Västervik 

och Skandia var kända märken. Dessa 

motorer var enormt driftsäkra och 

kända redan f rån seklets början. Den 

motortypen var nog den populäraste 

även i skötbåtarna under 20-, 30-, 40- 

och tidiga 50-talet. Kuttrarna hade 

bara större motorstyrka. 

Anita Eriksson fick som ung flicka 

följa med sin far Moje Bergsten 1952 

till Enånger till båtbyggarna, Bröderna 

Eriksson, för att hämta hem ett nybygge, 

SL 11 Skandy. Vädret var fint 

men en sydostlig dyning gjorde sig 

påmind. Moje tyckte att de skulle hälsa 

på en bekant på Brämökalven när 

de passerade. Far och dotter bjöds på 

fika. Anita fick hallonsaft och toscakaka. 

Det blev för mycket även för 

en fiskarjänta. Både saften och kakan 

hamnade i Sundsvallsfjärden. 

Hur lyckades man mäta vattentemperaturer 

på olika djup innan vår digitala 

teknik fanns? Laxen föredrar 

12- till 14-gradigt vatten. En lina som 

hade knutar på varje famn, (ett mått 

som används än idag av fiskarna). 

Linan fästes i en flaska fylld med något 

tungt t.ex. sand till hälften, eller 

så formades en kopp av bly runt dess 

botten och en nätsäck omkring. En 

vanlig billig termometer lades i flaskan. 

På med en kork med ytterligare 

en lina upp till båten. 

Flaskan sänktes ner till önskat mätt 

djup, ett ryck i linan som var fäst i 

korken, som då lossnar. När luftbubblorna 

slutat komma upp till ytan, hissades 

den vattenfyllda flaskan snabbt 

upp till båten och temperaturen avlästes. 

Sedan flaskan fyllts med vatten 

nere i djupet, kommer ej något ytvatten 

att påverka resultatet. Flaskan 

är ju redan full och det som regel varmare 

ytvattnet påverkar inte resultatet 

från det djupet. 

Säsongen för linfisket efter lax 

varade f rån mitten av augusti till november, 

med toppen fångster i september. 

I början av 50-talet redan började 

fångsterna minska, och arbetsinsatsen 

med långa sjöresor under hårda höst- 

stormar blev för stor. 10-15 timmar 

per dag, 5-6 timmars gångtid ut till 

sina linor var inte ovanligt med den 

låga fart som kuttrarna gjorde. 

Industrierna sökte arbetskraft 

och helårsjobb erbjöds, det blev mer 

och mer lockande. Bolagen ordnade 

med bussar för sina anställda för att 

få ”gubbar” till fabrikerna. Söråker, 

Fagervik, Wivstavarv och Östrand. 

Det gick buss från Tynderö till Timrå 

varje arbetsdag. 

Ett så lättsamt sätt att tjäna sitt 

uppehälle hade inte Tynderöfiskarna 

upplevt tidigare. Efter 1953-54 var de 

goda åren över för detta givande fiske. 

Vad var det som bidrog till de goda 

laxåren, frågar man sig? Bra betalt är 

den stora anledningen. Efterfrågan 

från krogarna ökade. 

Under kriget 1940-45 var det 

hårda isvintrar, laxen fredades i flera 

år i rad. Flera orsaker var bränslebrist, 

och för fiskarna stora investeringar i 

båtar och redskap. 

Som tolvåring fick jag följa min 

far, Brage, till Åstön några dagar. Han 

jobbade på Lv5 och var ibland kommenderad 

till skjutfältet i Skeppshamn. 

Han var sjukvårdare. För att få 

något roligare bad pappa Johan Norlin 

att ta mig med ut till laxlinorna. 

Det var i augusti men ganska stormigt. 

Efter den långa resan ut började 

vittjandet av krokarna. Jag placerades 

i ruffen bak och skulle styra längs linorna. 

Motorn gick på tomgång, röken 

for ner i kajutan och jag kände 

mig sjösjuk. Jag lutade mej ut i aktern 

och kräktes. Det gällde att inte visa 

för gubbarna. Då hade man åkt med 

för sista gången. 

Roger Sedin 


Laxfiske i Indalsälven 

Östlonings notlag. 

Indalsälvens laxfiske nämns första gången i Hälsingelagen 

år 1273. Man tror dock, att fisket var utnyttjat och organiserat 

långt före detta år. 

Laxfisket var betydelsefullt för både kronan och kyrkan, 

som hade stora intressen att bevaka bland annat i form av 

tiondeskatt för saltad lax. 

När Gustav Vasa var kung blev det en annan ordning av 

fisket i älven, inte bara i det svenska Medelpad utan även i 

det norska Jämtland. Den 22 maj 1528 skrev konungen om 

ett fiske, ”Överstefisket” och att detta var kronans. Detta 

fiske låg ovanför Boda by i Liden, nära gränsen till Jämtland 

och Norge. 

Konungen förbjöd då, de som tidigare fiskat i detta område, 

att forsätta, i stället fick Pelle Pedersson i Boda fullmakt 

att fiska ett stycke nedströms. Jöns Jonsson i Kävsta 

och Jon Nilsson och Olof Svensson i Östanskär fick fullmakt 

att fiska på ”Överstefisket”. De fick behålla hälften av 

fångsten och lämna den andra hälften till fogden. Landsprosten 

Erik Andersson i Oviken och prosten i Medelpad 

fick samtidigt en befallning om, att väl packa och salta den 

så kallade ”Biskopslaxen och lämna den till fogden, som 

skulle frakta den till Stockholm. 

Detta fiske hade Östanskärsbönderna kvar fram till 1774. 

Då blev det en rättslig strid om skadegörelse och skövling 

av skogen i Boda. Vid häradstinget i Västerflygge den 21 


oktober 1774 klagade Boda Byamän över att deras skogsutmark 

och andra ägor skadats mycket av dem som färdades 

sjövägen längs Indalsälven och även av dem som brukade 

”Överstefisket”. Dessa hade även med bössa och hund jagat 

i bybornas skatteskog. I tingsutslaget fastslogs det, att 

ingen skulle få ta torv, näver, löv, busk, ved, gärdsel, stör, 

timmer eller något annat på annans ägor eller avdelad skog. 

Enligt Karl IX:s bestämmelser från 1602 skulle det vara 

både krono och enskilt fiske i älven. ”De som några fiske 

bruka skola fiska den ena dagen till kronans bästa och den 

andra åt sig, eller giva var annan fisk av allt det de över året 

bekomme kunde.” 

Bönderna i Indals tingslag, som fiskade i Indalsälven 

misstänktes några år senare för att fuska med fisket, då de 

sade att de fick lite lax. 

År 1613 beslutades att bönderna skulle erlägga en årlig 

”stadga” bestående av 20 tunner ”välpyntad” lax, saltad 

och packad. 1637 höjdes skatten i Indalsälven från 20 till 

24 tunnor. 

Den 6 juni 1796, då Ragundasjön tömdes, hade årets laxfiske 

ännu inte kommit igång. Detta antas vara anledningen 

till att man ej gjorde anspråk på förlusten av nät och not. 

Däremot begärde man ersättning för förlorade laxbodar, ålstugor, 

laxkar och båtar. Totalt längs älven var förlusten av 

laxkar 105 stycken. I Baggböle förlorade bonden Anders

Arkloholmen 1940. Petrus Hallin, Olov Billström, Ture Öhlen, Andreas Söderström och Kondor Hallin. 

Jonsson tre laxkar som rymde 30 lispund var, vilket motsvarar 

204 kg lax i varje kar om de fylldes. 

Efter denna katastrof var laxen motvillig att gå upp i Indalsälven. 

Ändå kunde Östanskärs fiskelag få ganska bra 

med fisk i sitt notlag, medan man däremot fick knappt till 

husbehov vid andra notlag. 

Skatten för saltad lax i Indalsälven var 1830 cirka 1/2 

tunna, som jämförelse kan nämnas att skatten för Ljungans 

lax var 50 tunner eller cirka 5 000 kg under samma period. 

Anledningen var att laxen efter Ragundakatastrofen inte 

gick upp i älven i samma utsträckning som tidigare. 

Indalsälvens lax ansågs större och fetare än den som 

fiskades i Ljungan, därför var också ”markegångstaxan” 

högre här. 

Kunglig Majestäts kungörelse från den 14 december 

1839 fastställde fisketionde till följande: 

Östanskärs fisket, 22 riksdaler 

Östloning fisket, 5 riksdaler 50 öre 

Baggböle fisket, 5 riksdaler 50 öre 

Sunnås fisket, 2 riksdaler 75 öre 

Västloning fisket, 2 riksdaler 75 öre 

Hallsta fisket, 2 riksdaler 75 öre 

Tomming fisket, 2 riksdaler 75 öre 

I 1870 års lönereglering för prästerna i Indals pastorat räknades 

fisketiondet cirka 10 gånger högre för Östanskärsfisket 

än för de flesta andra fiskena i pastoratet. 

En fiskebondes inkomster på 1870-talet var cirka 28 500 

kronor. Av detta svarade lax- och sikfisket för 6 800 kronor. 

Åldern på deltagarna i notlaget kunde variera mellan 16 

och 75 år. När man var 16 år var man bara en ”snörkilling” 

och fick börja med att gå på stranden. 

Jon Andersson i Baggböle berättade, att i hans ungdom 

bestod notlaget av drängar och bondsöner från byn. 

Före oljeställens och gummiklädernas tid användes allmänt 

förskinn. De användes ända fram till 20-talet i Östanskärsfisket, 

framför allt på hösten vid sikfisket. 

På 30-talet kom gummikläderna att användas, det var 

ju nödvändigt att ha skydd mot väta och kyla på hösten. 

Vid laxnotdragningen på sommaren kunde en del också gå 

barfota. Petrus Jonsson i Hängsta berättade att en man i 

notlaget gick barfota. 

Ett gäng i Lagmansörens notlag, som var ganska unga, 

hade på 30-talet skaffat sig vegamössor med vit kulle, som 

de hade på sig vid fisket. 

Gun Hammarberg 



ÅHF:s Höstmöte i Gudmundrå 20091017 

Hembygdsrörelsens roll för vårt landskap och län 

Eva Carron från Länsstyrelsen och moderator för dagen Tommy Lindh vid ÅHF:s höstmöte 

på Gudmundrå hembygdsgård 

Hembygdsrörelsens ideologi, underhåll 

av lokala kulturbyggnader, den lokala 

historieforskningen, hembygdsturism, 

vandringsleder, samarbetet med 

länsstyrelsen, remisser och kommunikation. 

Det var frågor som avdelningschefen 

för näringsliv/samhällsbyggnad 

vid Länsstyrelsen, Eva Carron fick att 

både få och ge information kring vid 

Ångermanlands hembygdsföreningars 

höstmöte i Gudmundrå. Moderator 

Tommy Lindh från möteskommittén 

som önskade att alla som hade frågor 

eller synpunkter tyckte till under mötet 

blev verkligen bönhörd. En livlig 

diskussion kring dessa frågor inledde 

årets höstmöte. Grupparbeten inleddes 

kring de viktiga frågorna: Hur får vi 

fler medlemmar? Hur får vi mer aktiva 

medlemmar? Hembygdsundervisningen 

i skolan och Lekplatser för besökande 

barn. Efter lunch och underhållning 

av Vreeswijk-tolkaren Johan Lindgren 

redovisades och diskuterades resultaten 

av grupparbetena. 

Hur får vi fler medlemmar 

i våra föreningar? 

Några förslag: 

Samarbete mellan olika organisationer 

och studieförbund, erbjuda möjlighet 

till företagsmedlemskap, utåtriktade 

aktiviteter, föreningskunskap, kur- 


ser, studiecirklar och utställningar, 

aktiviteter på hembygdsgårdarna, 

gärna med djur för att locka barnfamiljer. 

Information och utskick till 

alla hushåll, radannonser, erbjuda ett 

års gratis medlemskap till inflyttade, 

jubilerande konfirmander, deltagare i 

klassträffar eller nyblivna femtioåringar. 

Viktigt! Aktivera postmottagarna. Använd 

e-post till alla som har. 

Hur får vi fler aktiva medlemmar? 


Kommande renoveringar eller byggnationer 

på hbg kanske lockar intresserade 

om de offentliggörs. Om möjligt 

skapa en byggnadsvårdsgrupp. 

Delegera arbetsuppgifter. Öppet hus 

med gårdsvärdar, gärna yngre som 

säljer kaffe eller glass och som gärna 

kan berätta om föreningen eller gårdens 

historia. Erbjuda vandringar eller 

utflykter till lokala historiska objekt. 

Var generös med beröm för insatser 

i föreningen och undvik att kritisera. 

Inbjud alla som aktivt ställt upp till 

en årlig fest. 

Hembygdsundervisningen i skolan? 

Ångermanlands hembygdsförbund har 

via motioner till Riksstämmorna 2008 

och 2009 föreslagit att Riksförbundet 

verkar för att obligatorisk historieun- 

dervisning införs på schemat. 


Kontakta skolan och erbjud bakning av 

bröd, guidning i museet med frågor om 

till vad föremål använts. Snitsla stigar 

med frågor kring lokalhistoria eller erbjud 

utflykter till något övergivet torp, 

fäbod eller annan kulturlämning. Tipsa 

lärare om lokalhistoriska böcker och 

skrifter. Ge skolan uppdrag att samla 

40-50-60 tals föremål till museet. 

Lekplats för besökande barn? 


Dans kring midsommarstången med 

lekar. Erbjud besök av barn i förskoleåldern. 

Bygg en sandlåda. Hyr ut till 

barnkalas, tillämpa gamla lekar. Låt 

äldre berätta för barnen. Snitsla en 

trollstig. 

Ordföranden Ann Renström avrundade 

mötet med att rapportera från Samarbetskommittén 

och övrigt i registrering 

och byggnadsvård (inkl resor) samt 

red.kommittén för Angerman(med 

temanummer och namnbyte). Hembygdsdagen 

i februari (tema turism), 

kommande seminarium kring bykistor 

2010. Glöm ej att nominera kandidater 

till kulturpriset vid årsstämman 

i Själevad! Tipsa förbundet om 

lokala nytryckta skrifter och böcker! 

Ett stort TACK till alla som hjälpte till 

vid Gudmundrå hembygdsgård! God 

förplägnad och gemytlig samvaro bidrog 

till ett förträffligt höstmöte. 

Sven-Erik Landin

Grisslan 

”Den söm inte vell si Guss gröne 

jorl, ska väre i Gressla”, sa man 

skämtsamt förr i världen om Grisslan. 

Ja det var knappt att getterna 

kunde finna bete där bland allt berg 

och stenskravel. Men de fick skylla 

sig själva dessa fattigmans kor – under 

ett drygt århundrade hade de betat 

av allt grönt. 

Men nu är det både grönt och 

skönt, den gamla Gritselön är ett 

omtyckt utflyktsmål jämsides med 

Trysunda och Ulvöarna. Grisslan är 

den nordligast belägna av dem. Liksom 

övriga fiskelägen längs kusten 

är också Grisslan ”avfiskad”. 1951 

flyttade de få bofasta för gott över till 

fastlandet – bland dem de fyra sista 

fiskarfamiljerna. Nu nyttjas sjöbodarna 

och stugorna av sommargäster, 

mestadels av ”di gamble”, som 

återkommer sommar efter sommar. 

De yngre av dem vill gärna återuppta 

fisket igen så snart det kan bli ekonomiskt 

lönande. 

Fäbodställena försvann och så, tror 

man, kommer ödet också att bli för 

deras marina antipoder fiskelägena. 

De fiskekunniga, den gamla stammen, 

menar att fisket snart kommer 

att vara en förlorad färdighet. 

Som mest var 32 yrkesfiskare sysselsatta 

på Grisslan. Enligt en fiskeplatskarta, 

uppgjord av grisslanbor, 

bör de ha haft 130 fiskeplatser att 

pröva sin fiskelycka på. Det var allt 

från Bobergsvika i norr inne på fastlandet 

vid Gullviksfjärden till Västervärpet 

syd på Ellö – en sträcka på 

cirka 8 km. En dryg sträcka att ro om 

det inte var vind. En fiskare beskrev 

eländet: ”Rodden ut till fiskeplatserna 

var dryg och påkostande innan 

man hunnit få innerhanden halvsulad 

med slitstark buffelhud.” 

På Grisslan tog man sig ut till 

Matskåpen där fanns alltid fisk, Aplandshälla 

som fått sitt namn efter 

en förrymd apa från en båt eller till 

Klubbveckan där det gick att få god 

fångst en hel vecka lång… En del 

namn är drastiska som Gethelvetet 

och Grötviken. Det senare, beläget 

på Grisselön intill fiskeläget, fick sitt 

namn av att fiskarhustrurna kom dit 

på morgnarna med gröt till sina män. 

Dessa fiskeplatser har anor redan 

från gävlefiskarnas tid. De kom hit 

under förra delen av 1600-talet då 

även kapellet byggdes. Det är odekorerat 

men pryds av en predikstol 

från samma århundrade och två oljemålningar. 

Den ena föreställer en 

Grisslan i motljus 

kvinna med blommor och är signerad 

”H.G.B. G.R. 1765”. Altartavlan 

skildrar hur Kristus förråds och bär 

upptill inskriften ”Gudi til ähra är 

denne tafla kiöpt av samtelig hamnboerne 

för Grisslehamns Cappell 

anno 1747” följd av givarnas initialer. 

Votivskeppet är en fullriggare 

och skänktes 1786 till kapellet av 

Nils Wanberg. På kapellets väderflöjel 

står ”PPSK 1724” – tyde det den 

som kan… 

1756 vandaliserades kapellet av 

två inbrottstjuvar, men de greps och 

dömdes av hamnrätten. 1898 reparerades 

det grundligt, då bland annat 

interiören pärlspåntades och ett 

så kallat tredingstak snickrades. Det 

ligger vackert beläget inom ett staket 

på Vågön, som med en gångbro 

över ”kanalen” står i förbindelse 

med Grisselön. Fiskeläge Grisslan, 

en gång kallad Grisslandshamn, utbreder 

sig på ömse sidor av kanalen 

som egentligen är ett sund. 

1747 fanns här 24 gävlefiskare 

som minskade till 16 stycken tjugo 

år senare för att i senare hälften av 

1800-talet försvinna för gott. Fiskeläget 

övertogs då av ett tiotal byar på 

fastlandet och 1893 kunde 27 yrkesfiskare 

inräknas på ön, eller rättare 

sagt öarna. 

Det var kanske någon av de fiskarna 

som en dag i sitt kokhus fann 

en sjöjungfru sittande på spisen. Han 


ad henne hövligt att ”akta stjärten”. 

”Jag aktar nog min stjärt, bara han 

vaktar sina garn”, sa flickan och försvann. 

Trots den vackra, stilla dagen förstod 

han varslet och varnade sina 

kamrater för storm. Men ingen lyssnade 

på hans berättelse om sjöjungfrun. 

Ensam rodde han ut till fiskeplatsen 

och tog upp sina nät. 

Det sägs att nästan trehundra nät 

försvann i den stormen. 

I en notis från Grisslan under första 

världskriget nämns att endast fyra 

familjer är bosatta på ön över vintern 


och att de fått oväntat besök från 

Norrbyskären av ångaren Nisse. 

Den var tvungen att söka hamn på 

grund av ”kalltjocka”. 

1927 fick ön telefonförbindelse 

med fastlandet, men grisslanborna 

fick själva resa stolparna. Under andra 

världskriget bodde här åtta fiskare 

och barnen hade egen skola på 

ön sedan 1942. 

Men 1951 var det som sagt klippt 

– då flyttade för gott de sista bofasta 

från ön. Förtretsamt nog välsignades 

de samtidigt med elektricitet genom 

kommunens försorg… 

Strömming för mink eller människor? 

På latin klingar namnet poetiskt 

vackert - Clupea harengus membras. 

På svenska och i en inbiten Tynderöbos 

öron låter strömming lika fint. 

Strömmingen har i århundraden 

varit i centrum för arbete och slit, 

glädje och bekymmer på Åstön och 

i Tynderö. 

Denna lilla fisk var med att bygga 

upp hela Sundsvallsdistriktets industrialisering 

på 1800-talet. Den 

födde stadsbor och sågverksarbetare, 

bönder och skogsfolk. För vad skulle 

man annars ha att fylla hungriga magar 

med, förutom potatis och välling. 

Strömmingen var länge själva basen 

för tillvaron, en bas som gjorde 

det möjligt att orka med tolvtimmarsskiften 

på sågen eller ändlösa 

nätter i kolarkojorna i skogen. 

I dagens välfärdssamhälle är 

strömmingens roll mer undanskymd. 

Den behövs inte på samma sätt för 

överlevnaden – åtminstone inte för 

alla dem som tycks kunna överleva 

utan surströmmingens ljuva doft och 

smak eller färskströmmingen med 

potatismos och en dillkvist. 

Men strömmingen står i fokus på 

ett annat sätt. Signalerna om strömmingen 

är alarmerande. Oskars 

surströmming på Tynderö, landets 

största tillverkare, klarade visserligen 

av årets planerade produktion, 

men de senaste åren har det varit 

brist på strömming. Lika illa har det 

varit för övriga salterier längs Norrlandskusten. 

Det har säkert hänt förut i salteriernas 

historia att det vissa år varit 

svårt att få råvara i tillräckliga mängder 

och kvaliteter. Strömmingsfiske 

har alltid varit nyckfullt, ena året har 

havet varit fullt av fisk, nästa år var 

fisket mycket magert. 

De svenska surströmmingsproducenterna 

är överens om orsaken till 

att det finns mindre strömming på 

de gamla fiskeplatserna. Det handlar 

om ett industriellt strömmingsfiske i 

en skala som tidigare århundradens 

strömmingsfiskare aldrig kunnat 

drömma om. 

Moderna trålare med finmaskiga 

nät sopar rent i havet. Salteriägarna 

är kritiska mot Fiskeriverket som 

inte sätter stopp för detta industriella 

fiske, som idag i deras ögon är rena 

rovfisket. 

Oron för framtiden är stor hos 

salteriägarna längs Norrlandskusten. 

Hur ska föryngringen av strömmingen 

kunna säkras med dagens 

Kapellets votivskepp ”Neptunus Försäkrat 

af Nils Wanberg 1786”. 

Text och illustrationer 

Gunnar Erkner 

Ur ”Längs Höga Kusten”, 1984. 

fiskemetoder. Tillväxten är hotad och 

kanske väntar den totala katastrofen 

för surströmmingsälskarna redan 

nästa år. Kommer det överhuvudtaget 

att finnas någon strömming att 

lägga in? 

Enligt fiskerimyndigheterna finns 

det dock ingen risk för utfiskning av 

strömming. Några åtgärder för att 

dämpa det tilltagande industrifisket 

planeras i alla fall inte. 

Ingen annan fiskart i svenska vatten 

fångas i så stor mängd som sill och 

strömming som alltså tillhör samma 

art – Clupea harengus. Fångststatistiken 

för 2004 visar att arten svarar 

för mer än en tredjedel av den totala 

fiskfångsten i saltvatten. Fångsten av 

torsk är till exempel bara en femtedel 

av sill- och strömmingsfångsten. 

Ändå är det ekonomiska värdet av 

det omdebatterade torskfisket 1,7 

gånger större än för strömmingsfisket. 

I fjol fiskades 89 000 ton sill och 

strömming i vattnen kring Sverige. 

Innanhavet Östersjön är den viktigaste 

fångstplatsen. I Östersjön, 

Ålands hav, Bottenhavet och Bottenviken 

fångades drygt 40 000 ton 

strömming i fjol. 

Bland alla dessa siffror döljer sig

det verkligt allvarliga. Hälften av den totala strömmingsfångsten 

i dessa vatten, alltså omkring 20 000 ton, mals 

till fiskmjöl eller blir s k foderfisk på annat sätt. 20 000 

ton högvärdig människoföda blir alltså mat till minkar 

och rävar, framförallt hos finländska pälsfarmare. 

Detta borde vara ett nog så starkt skäl att avstå från 

minkpäls och rävboa i tider då det finns mängder av andra 

material att välja på för att skydda sig mot vinterkyla. 

Det borde också vara en allvarlig tankeställare för miljöministrar, 

landshövdingar och andra myndighetsutövare 

inom natur- och miljöområdet. Lägg ner minst lika 

stor möda på att reglera industrifisket som den möda som 

läggs ner på att utrota storskarven – en minst sagt blygsam 

fiskkonsument i de här sammanhangen! 

Även om strömmingen kan bli en hotad art i delar Östersjön 

till följd av allt för högt fisketryck så finns den 

fortfarande i vattnen runt Tynderö och Åstön. Den räcker 

och blir över för fritidsfiskarna. Synd bara att det inte 

Strömmingen i historien 

I år fattades tonvis med strömming till surströmmingssalterierna. 

Men strömming har varit en bristvara förut. 

Goda strömmingsår har följts av urusla då näten varit 

tomma och nöden stått och lurat bakom dörren. Strömmingen 

är vår viktigaste fiskart och den har både stressat 

och glatt kustborna i århundraden. 

Fanns det något bättre för en Tynderöfiskare för hundra år 

sedan än att få ta sig in till de växande industrisamhällena 

Wiftsavarf, Fagervik och Söråker med sina glittrande strömmingsfjärdingar. 

Här fanns marknaden, en marknad som 

köpte och betalade med de pengar som så väl behövdes. 

Men goda år följdes alltså av dåliga, lika säkert som att 

det blev höst efter sommaren. Sundsvalls Fiskförsäljnings 

statistik kring krigsåren på 1930 och 1940-talet 

är intressant läsning. 

Det var år då 

strömmingen betydde 

lite alldeles 

extra för folkhushållningen 

och det 

gick upp och ner. 

längre finns något riktigt yrkesfiske efter strömming på 

Tynderö – ett fiske i ”gammalmodig” skala som bättre 

harmonierade med moderna hedersbegrepp som ekologi 

och hållbar utveckling. 

Strömmingen har avgjort en framtid i olika förädlade 

former – inte som industrifisk. Surströmmingstillverkningen 

på Tynderö har både traditioner och utvecklingsmöjligheter. 

Denna typiska Tynderödelikatess är på 

marsch söderut. 2003 såldes det till exempel mer surströmming 

söder om Dalälven än i Norrland. 

Detta faktum har nog två förklaringar – de flesta norrlänningar 

bor snart söder om Dalälven och liksom många 

nybörjare prövar de gärna den filéade skinn- och benfria 

surströmming som vinner nya marknader. 

Strömmingsfakta 

Sven Jansson 

Tynderö hembygdsförening 

Strömming och sill tillhör samma art – Clupea harengus. 

Strömmingen har tillägget membras för att visa att det är 

en underart till sillen. 

Arten är unik när det gäller att leva och fortplanta sig. 

Den klarar vitt skilda salthalter i havet – från Atlantens 

sälta till närmast sött vatten i norra Bottenviken. 

De flesta bestånden leker på våren men det finns de som 

leker på hösten. Om en strömming är en strömming och 

inte en sill avgörs av fångstplatsen. All sill fångad norr 

om Kalmar kallas strömming. 

Strömmingen har också biologiska drag som blir alltmer 

utpräglade ju längre norrut den fångas i Bottenhavet. 

Den får ett större huvud i förhållande till kroppslängden, 

den får färre ryggkotor och den innehåller mindre fett. 

Livsmedelsverket gör skillnad på manliga och kvinnliga 

strömmingsätare. Miljögifterna i strömming gör att 

flickor, kvinnor i barnafödande ålder och gravida inte 

bör äta strömming mer än en gång i månaden. Övriga 

kan äta strömming en gång i veckan. 


Ryss-Johansson – en fiskare i Nora 

En vinterdag på 1890-talet kom ryssen 

Ivan Pourtano glidande på en sälskida 

över Bottenviken från Närpes i Finland 

till Höga kusten i Ångermanland. Han 

var på flykt från Arkangelsk i Ryssland 

och tog sig västerut mot Finland. Med 

sina fiender i ryggen fick han låna en 

sälskida i Närpes av en finsk fiskare 

och med den tog han sig över isen och 

kom förmodligen till Ångermanälvens 

mynning på Högsjölandet. 

Ivan Pourtano var född 1859 i Wourkounemi 

utanför Arkangelsk vid Vita 

havet i norra Ryssland. Väl kommen 

till Ådalen träffade han Lisa Johanna 

Karlsdotter Näs, en bonddotter från 

Norrnäs i Närpes församling. Hennes 

föräldrar bodde och arbetade tidvis vid 

Rö sågverk. 

Ivan Pourtano tog det ursvenska 

namnet Johan Johansson. Eftersom 

fästmön Lisa Johanna var skriven i 

Finland kunde hon inte få lysningsbevis 

för att gifta sig med Johan Johansson. 

De levde därför ogifta och fick 

med åren fem s.k. oäkta barn. De tre 

första barnen var födda i Högsjö och 

ordentligt döpta av högsjöprästen Arvid 

Salven. Omkring 1904 flyttade fa- 

Johan Johansson målad av Nora 

konstnären Hampe Svanberg 1 

1 Hampe Svanberg räknas som en genuin konstnär i 

Nora. Han föddes i Lide by 1883. Den konstnärliga 

utbildningen fick han vid flera konstskolor i Sverige 

och utomlands. Förutom att måla och skulptera skrev 

Hampe Svanberg ett flertal krönikor om människor 

och bygder. Han dog 1961. 


miljen till Nora och fick där två barn 

döpta i Nora kyrka. 

Under den första tiden i Nora bodde 

familjen Johansson på Lövvikslandet, 

en idealiskt plats för fiskare med havet 

i öster och Norafjärden i väster. 

År 1912 dog Lisa Johanna blott 33 år 

gammal. Johan fick ensam ansvaret för 

fem barn mellan 3 och 11 år gamla. 

Det finns inte många muntliga berättelser 

om Ryss-Johansson och hans 

familj under Lövikstiden. Först när familjen 

kommer till Eden på 1920-talet 

börjar folkminnet om den ryske undersåten 

att spira. 

Vid sågverket i Edensviken arbetade 

Ryss-Johansson och hans söner bl.a 

som eldare på den ångmaskindrivna 

ramsågen. Familjen bodde på sågverksområdet 

i en koja överöst med 

sågspån. Liksom i Lövik hade Ryss- 

Johansson nära till fiske, nu i Gaviksfjärden. 

På sågverket tillverkades bl.a 

sillstav, d.v.s råämnen för tillverkning 

av silltunnor. I Gaviksfjärden fanns 

ett gott strömmingsfiske och enligt 

1896 års fiskelag 2 kunde även icke 

markägare fiska utanför 180 metersgränsen 

från stranden. På grund av 

oklara konventioner mellan Sverige 

och Ryssland var fiskerätten för ryska 

undersåtar i svenska vatten oklar. Därför 

kunde Johan Johansson fiska både 

inomskärs och utomskärs. Dessutom 

ansågs strömmingstillgången vara så 

god efter Ångermanlandskusten att 

varken markägare eller yrkesfiskare 

hade något emot att vem som helst 

kunde lägga ut sina strömmingsskötar. 

Strömmingsfisket efter kusten. Fiskerätten. 

Fiske efter strömming efter norrlandskusten 

har i alla tider varit av stor betydelse 

för befolkningen och under vissa 

tider även för staten då man krävde in 

del av fångsten som skatt. Strömming- 

2 I förarbetena till 1896 års fiskelag, Fiskerättskommittens 

förslag till fiskelag 1894 (SOU 1947:47), redovisas 

fisket under första hälften av 1900-talet. Bl.a 

finns protokoll från samrådsmöten med fiskare från 

Nordingrå och Nora (sidan 389). 

3 ”100-famnars-område” enligt 1852 års fiskestadga. 

Numera är gränsen 300 m enl. 1950 års fiskelag. 

en är en stimfisk som kan fiskas under 

stora delar av året. För det mesta går 

den på djupt vatten, 10 m, men under 

lektiden byter den uppehållsort och går 

upp på grunt vatten. Av ålder har alla 

medborgare haft rätt till strömmingsfiske 

och att med sina skötar följa 

strömmingsstimmen ända in på annans 

strand. Tidvis och lokalt har vissa begränsningar 

funnits då markägare fiskat 

själv eller arrenderat ut fiskerätt till 

fiskare på sitt enskilda vatten, d.v.s på 

områden inom 180 meter 3 från stranden 

enligt 1896 års lag. 

Ryss-Johansson flyttar till Östbygden 

i Nora. 

Familjen Johansson etablerade sig efter 

Edenstiden i bond- och fiskarbyn 

Berg där öppna havet möter och Gaviksfjärden 

finns intill. I Bergs by ligger 

fiskehamnen Berghamn. I vattnen 

utanför Berghamn har ett livfullt fiske 

ägt rum i långa tider. De s.k Gävlefiskarna 

hade på 1500-talet sina fiskebåtar 

i Berghamn. På 1600-talet fanns 

det 24 Gävlefiskare 4 stationerade i 

Berghamn och därmed var Berghamn 

det största fiskeläget efter Norrlandskusten. 

1749 byggdes Berghamns fiskekapell 

av Gävlefiskarna och timmer 

och material skänktes av ortsbefolkningen. 

Kring år 1800 försvann Gävlefiskarna 

från Nora och fisket brukades 

mest av norabor. Under första hälften 

av 1900-talet fiskade 21 fiskare med 10 

båtar i Berghamn. 

Ryss-Johansson bodde först i Bergböndernas 

fiskebod i Bergdal och därefter 

i en fiskebod i grannbyn Allsta. 

Sonen Valdemar hade blivit vuxen och 

de fiskade tillsammans. 

Ryss-Johansson gick omkring i byarna 

och sålde fisk. Bl.a lade han in 

saltströmming som han sålde i fjärdingar. 

Hans inläggning ansågs vara 

den bästa man kunde köpa. Fram på 

4 År 1587 sålde kung Johan III Storön belägen strax utanför 

Berghamn till menige man, 30 båtroddar, i Nora. 

Kring Storön fick inte Gävlefiskarna fiska. Norabor 

har sedan dess ägt Storön i form av 64 halvroddar 

eller delar därav. På Storöns numera uppgrundade 

gamla fiskehamn fanns ett 30-tal get-och kokhus (källa 

Hampe Svanberg 1926-1927 sid. 66).

Ryss-Johansson med sonen Valdemar lagar nät vid fiskeboden i Bergdal. 

vårkanten hände det att han besökte 

sina kunder från höstens leverans och 

tog upp en strömming från fjärdingen, 

bröt itu den, för att kontrollera kvaliteten 

på inläggningen. Förutom att 

Ryss-Johansson sålde fisk tillverkade 

han korgar av olika slag. Han hade 

speciellt utvalda skogsbackar, bl.a i 

Långänget, där han kunde få tag på 

prima korgämnen. 

Ryss-Johansson var genom sin originalitet 

och sina försäljningsturer runt 

om i Nora en ”känd” person. Många 

berättelser om Ryss-Johanssons öden 

och äventyr finns ännu bland äldre norabor. 

Men det finns också skriftliga 

dokumentationer. År 1932 var Ryss- 

Johansson indirekt inblandad i en 

smuggelaffär, då en smuggelbåt från 

Estland med 4000 liter 96-procentig 

sprit lade till vid fiskeboden i Bergdal. 

Det blåste hårt i höstnatten på både hav 

och fjärd. Den stora smuggelbåten kom 

in i Gaviksfjärden och lade fast båten 

i bryggan till den fiskebod där Ryss- 

Johansson vistades. Han sprang ut och 

sade att bryggan inte höll för båtens 

förtöjning och efter en dispyt flyttade 

estländarna båten 50 m ut i fjärden. 

Strax efteråt kom tullbåten och efter 

en skottväxling kunde smuggelbåtens 

besättning gripas. Spritsmugglingen 

dokumenterade i domstolshandlingarna 

5 . Ryss-Johanssons son var inte 

hemma i sjöboden när smuggelbåten 

kom. Eftersom det blåste hårt den natten 

var sonen Valdemar ute vid Germundsön 

för att rädda näten. Både 

Ryss-Johansson och sonen blev kalllade 

till Rådhusrätten i Härnösand för 

att vittna. De fick tre dagtraktamenten 

vardera à 8 kr samt reseersättning på 

7 kr. 

Ryss-Johansson förekommer sällan i 

Nora kommuns fattigvårdshandlingar. 

Någon enstaka gång fick barnen mat- 

ersättningar. Däremot förmedlade 

kommunen bidrag från staten för ”utländska 

undersåtar”. Kanske var det 

därför kommungubbarna inte var så 

angelägna om att Ryss-Johansson 

skulle bli svensk medborgare. En gång 

kom landsfiskal Borin till sjöboden 

och krävde ryssens personhandlingar. 

Ryss-Johansson sökte en stund men 

konstaterade att råttorna ätit upp alla 

hans papper. Prästerna frikallade Ryss- 

Johansson från husförhör. 

Ryss-Johansson var en invandrare 

som levde på gammalt sätt. Det har 

sagts att han bara hade träkärl att laga 

mat i. Han använde det uråldriga sättet 

att koka vatten med upphettade stenar, 

utreddes noga med många vittesförhör 5 Dom vid Rådhusrätten i Härnösand 1932 mål A1:343. 

s.k. kokstenar. Han uppfostrade fem 

barn och bodde i kojor och sjöbodar 

och försörjde i stort sett sig själv med 

fiske och hantverk. Hans livsstil har 

satt spår i bygden. Det har inte framkommit 

från markägare, fiskerättsägare 

eller andra boende från de byar 

där Ryss-Johansson levde att någon 

missunnade honom att fiska i både allmänna 

och enskilda vatten, att fånga 

ekorre eller ta ved och vedämnen för 

sitt uppehälle. 

Några år efter Ryss-Johanssons död 

var två av hans tonåriga barnbarn ute 

på Ångermanälven för att fiska lax. De 

hade hört att man kunde spränga lax 

med dynamit. På något sätt kom de 

över lite sprängämnen och rodde ut på 

älven och kastade i dynamiten med sin 

stubin. De rodde iväg men strömmen 

tog dynamiten i samma riktning som 

pojkarna rodde. Vid explositionen omkom 

de två pojkarna. 

Dödsolyckan skapade stor förstämning 

i bygden. I dödsannonsen stod 

dikten: 

Min båt är så liten 

men havet så stort 

Men Jesus har fattat våra händer. 

Och nu styr han båten, 

och det går så fort 

på resan till himlens port. 

Tore Ramström 

Nora hembygdsförening 

Litteratur och källor: 

SOU 1947:47 Förslag till fiskelag. 

SOU 1978:75 1973 års fiskevattensutredning. 

Ryss Johansson i Nora. Tore Ramström 2007. 

Nora i Ångermanland. Oscar Parkman 1970. 

Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning. 

1926-1927. a) Ångermanland av Hampe Svanberg, 

sidan 64 ff. b) Gefle fiskeriskaps fångstfärder 

av Henry Littmark, sidan 51 ff. 

Lantmäteriakt Nora 1430 ang. Storön. 

Kyrkböcker från Nora och Högsjö. 

Västernorrlands Allehanda, 25 november 1932, 

2 juli 1951. 

Svenska Journalen nr 12 1944. 

Muntliga berättelser från norabor. 


Livet i vår egen skeppshamn 

Fiskargubbar i Skeppshamn 1915. Fr. v. Daniel Zätterqvist, Erik Rodin, Lars Alfred Westerlund, Petter Zätterqvist. 

Fotot är taget av en kringresande fotograf från Östersund, Petrus Helander. 

Vi reser i tiden! Åstön, längst ut på 

Tynderölandet, började ta form efter 

inlandsisens avsmältning. Det blev vikar 

och uddar, som efterhand växte till 

en vacker kust. Vegetationen tog fart 

och grönskan förenade sig med det blå 

havet. När månniskorna börjde befolka 

vår bygd, så fann de att ute vid havet 

fanns det möjlighet till fiske. Alltså 

byggdes det små kokhus i en del vikar. 

Storhamn och Röviken på 1500-talet 

var de första. Till Skeppshamn kom 

gävlefiskarna på 1700-talet, 1768 

byggdes Skeppshamns kapell och var 

helt färdigt 1788. Ortsbefolkningen 

och gävlefiskarna gjorde gemensam 

sak och än idag står vårt fina kapell på 

sin klippa i Skeppshamn, vår pärla vid 

havet! 

Livet i hamnen förr i tiden var kärvt 

för alla. Fiskebåtarna var de små snibbarna, 

spetsiga i båda ändar och med 

dubbla årpar och en liten mast för seglet. 

Läggplatserna för näten fick inte 


vara för långt borta. Allt arbete fick 

utföras med handkraft. Inga motorer 

och bekvämligheter fanns på den tiden. 

Familjerna var stora, många barn 

var ju den tidens trygghet för mor 

och far – ingen pension och socialhjälp 

var uppfunnen. Medan far och 

söner och även döttrarna var ute och 

fiskade, så fick de större barnen se 

efter sina småsyskon. Alla fick hjälpa 

till efter förmåga. Mor i stugan skulle 

klara sitt tunga arbete, bära vatten, 

bära ut slaskhinken, laga och tvätta 

alla kläder till familjen. Hon skulle 

orka och hinna med att väva, sy soch 

sticka. Nog hade de behövt att trolla 

för att klara familjebestyren. Här gällde 

samma sak för alla! När någon inte 

orkade med sin uppgift så hjälptes 

de åt. Barnafödandet var en sak som 

inte fick ta onödig tid för mammorna. 

Efter ett par timmar så gällde det att 

vara uppe igen, ta hand om den lilla 

nyfödda och låta dagen bli som vanligt. 

”Samarbete” = ett hedersord som 

gällde för alla. 

I min släkt Wikfors finns det flera 

generationer av fiskare som levt sitt 

liv i Skeppshamn. Nu har Åstö Fiskarmuseinämnd 

ett mycket intressant 

fiskarmuseum här nere. Fiskarstuga 

och en stor sjöbod med många gamla 

föremål, som visar hur man fick slita 

hårt för att överleva. Allt skulle man 

tillverka själv – det var många yrken i 

ett. Vi har också tre fiskarstugor som 

vi hyr ut. Även ett nytt servicehus 

finns det. Välkommen ut till Åstön! 

Skeppshamn är paradiset på jorden. 

Karin Sjögren

En intressant 

byggnadsvårdsresa 

Bengt-Erik Näsholm guidar intresserade åhörare på hembygdsgården i Ramsele. 

Lördag 3 okt anordnade Ångermanlands 

Hembygdsförbund tillsammans 

med Länsstyrelsen en intressant heldagstur 

med buss. Resan startade i 

Härnösand och i Veda, Gallsäter, Bollsta 

samt Sollefteå plockades deltagare 

upp, tillresta allt ifrån Trehörningsjö 

till Sundsvall. Första stopp blev i Örbäck, 

Långsele, där ordförande för 

Graninge-Långsele hembygdsförening 

Sören Vedin berättade om föreningens 

stora projekt att försöka rusta 

upp de två gamla timmerhusen på 

den nyligen inköpta grannfastigheten, 

den Palinska gården. Oerhört mycket 

arbete verkar vänta, men resultatet 

kan ge mycket utrymme, något som 

saknas i dagens hembygdsgård. Det 

varma kaffet och de goda mackorna 

och kakan värmde gott i den kulna 

förvinterdagen. 

Sedan fortsatte resan upp till Ramsele 

och SVAR-byggnaden, där en god 

lunch kunde avnjutas, bl a superb fisk, 

dock ej från den nyligen uppsatta, väldiga 

Blue Marlin (svärdfisk) på väggen. 

Därefter väntade en intressant guidning 

på Ramsele Hembygdsgård under 

ledning av kunnige Bengt-Erik 

Näsholm, där t ex den stora ladugård 

som troligen aldrig använts (!) förevi- 

sades. En rolig detalj är de autentiska 

ljud som hörs där, exempelvis en hästs 

gnäggande i spiltan. 

Inne i den mycket trivsamma stugan 

väntade gott kaffe samt hembakat 

bröd. Yvonne Rystedt berättade lite 

minnen, dikter och funderingar från 

sin hemby Finnfors samt sjöng några 

gamla örhängen. 

Så gick bussen vidare ut till Norr- 

Moflo, till en varsamt restaurerad och 

välbevarad 1800-talsgård, som förevisades 

av ägarna Erik Eriksson och 

Inger Lindberg. 

Som avslutning på dagen besöktes 

några gamla lador, som med hjälp 

av bidrag från Länsstyrelsen kunnat 

restaureras och bevaras och som fått 

nya pannplåtstak. Jessica Jönsson från 

Länsstyrelsen informerade här vad 

som gäller för dessa bidrag. 

Så anträddes hemresan, och alla var 

nog nöjda över dagens innehåll, med 

mycken information samt lite tips till 

hur Hembygdsföreningar kan vårda 

sina gårdar och inventarier. 

Så ett stort Tack till arrangörerna av 

denna resa! 

Per-Åke Nordquist 

Nora hembygdsförening 

Hus med 

historia 

Regeringen har beviljat 30 miljoner 

kronor i stöd till byggnader som förvaltas 

av hembygdsrörelsen och som 

representerar lokal byggnadskultur. 

Huvudman för projektet, Hus med 

historia, blir Sveriges Hembygdsförbund. 

Projekttiden är två år. 

Hembygdsrörelsen har länge propagerat 

för behovet av statligt stöd för 

bevarandet av de unika byggnader, 

som finns på våra hembygdsgårdar. 

Nu kommer äntligen pengar för bevarande 

av kulturhistoriskt värdefulla 

hus, oavsett om de är flyttade eller 

inte. Dessutom kan medel också ges 

till utåtriktade aktiveteter som lyfter 

fram vikten av och kunskapen om 

byggnadsvård. 

Pengarna kommer från anslaget för 

bidrag till kulturmiljövård som Riksantikvarie-ämbetet 

förvaltar och fördelas 

på åren 2010 och 2011. Arbetet 

kommer att organiseras under hösten 

och vi i Medelpads och Ångermanlands 

Hembygdsförbund kommer att 

följa arbetet, för att hålla er informerade 

ute i föreningarna. 

Ansökningar från hembygdsföreningarna 

ska vara inne hos länsstyrelsen 

i Västernorrland senast 31 januari 

för 2010 års anslag, så det är ont om 

tid. Därefter ska de regionala förbunden 

samråda med respektive länsstyrelse 

och därefter ska Sveriges Hembygdsförbund 

samråda nationellt med 

Riksantikvarie-ämbetet innan beslut 

tas om fördelning av pengarna. 

En hel del återstår att klargöra, innan 

det är dags att söka anslag. Det viktiga 

är att ni ute i föreningarna börjar 

inventera, vilka behov ni ser. 

Följ utvecklingen av projektet på 

Sveriges Hembygdsförbunds hemsida 

www.hembygd.se. Sveriges Hembygdsförbund 

kommer också centralt 

att gå ut med information till samtliga 

föreningar, hur ansökan ska gå till. 


På spaning bland gamla hus 

Bilder från byggnadsvårdsresan i Ångermanland 

Ann Renström 

”Sockerbiten” där spröjsarna möts är 

typisk för 1700-talet. Detalj av fönster 

på ”kallvinden”. De två gamla timmer- 

husen på Palinska gården som Graninge-Långsele 

hembygdsförening köpt in 

har en lång historia och bär spår från 

olika tider, liksom alla gamla hus. 

Det är spännande att vandra igenom 

byggnaderna och upptäcka olika tidsskeden. 


I en kammare i samma hus tittade en 

handtryckt lumppapperstapet fram under 

flera lager av fabrikstillverkade tapeter. 

Färgställning i svart och orange 

var typisk för empiren eller början av 

1800-talet. 

Norr-Moflo, Ådals-Lidens socken. 

En enkel laddörr – ett kunnigt hantverk! 

Gångjärnen består av självvuxna 

krokar. Tappar är borrade 

genom varje bräda samt genom narorna 

och snedsträvan. Ängsladan 

har restaurerats med hjälp av Länsstyrelsens 

byggnadsvårdsbidrag till 

s k överloppsbyggnader – sådana som 

man inte längre har bruk för. 

Erik Eriksson och Inger Lindberg vårdar sin gård i Norr-Moflo, Ådals-Lidens socken med varsamhet och omsorg. Födorådsstuga, 

lekstuga, mangårdsbyggnad, bryggstuga härbre… några av byggnaderna på gården.

Kom till Murberget! 

Skynda fynda! 

Torsdag 3/12 kl. 17.00 –19.00 

20% på alla varor i museibutiken. 

Vi bjuder på glögg och pepparkakor. 

Julmarknad 

Söndag 13/12 kl. 12.00 –15.00 

Traditionell julmarknad med 

försäljning av hantverk, slöjd 

och matvaror. Smaka på kolbullar. 

Handelsboden öppen, julstök 

i gårdarna, ponnyridning för barn 

mm. 

Fri entré. www.murberget 

Härnösand. Öppet tis-sön 11–17 

Butik, mat & kafé, tfn 0611- 886 00 

Windows 

Tisdag 15/12 kl. 12.30 

NorrDans uppträder med sin 

föreställning Windows i museets 

entréhall. 

Julstök i Wendelas kök 

Söndag 20/12 kl. 12.00–15.00 

Pepparkakasbak och julpyssel 

på 40-talsvis för hela familjen. 

 

Prenumeration på HembYgden 2010 

Julgåva till . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Från . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 


Avs. Medelpads & Ångermanlands Hembygdsförbund 

Åstön 765, 860 35 Söråker 

Reservera 2010-02-27 för den traditionella 

HEMBYGDSDAGEN PÅ MURBERGET 

Som alltid sista lördagen i februari! 

Tema ”kulturturism”. Det blir en heldag med föredragningar, diskussioner 

och underhållning samt ett tillfälle att träffas! 

Mer information följer. 

 


Fortsätt prenumerera på vår tidning 

HembYgden (Angerman) 

eller ge bort en prenumeration till en vän! 

Använd gärna presentkortet nedan. 

Tidningen HembYgden utges av 

Medelpads och Ångermanlands 

Hembygdsförbund 

Genom att sätta in 100:- på BG 5491-5806 

och ange ”Prenumeration Hembygden” 

samt ditt namn och din adress får du 

tidningen i brevlådan. 

4 nummer 100kr 

B 

Föreningsbrev 

God Jul 

och 

Gott Nytt År!

Angerman nr 4 2009 - Kulturarv Västernorrland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?