Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
KOLETS KRETSLOPP OcH<br />
HUMUS HEMLIGHET<br />
All slags nedbrytning av organiskt<br />
material ger i slutänden den döda<br />
gasen koldioxid, det mi<strong>ner</strong>aliska,<br />
döda tillståndet hos kol. Hur kommer<br />
det in i naturens kretslopp<br />
igen? Det talas mycket om koldioxidhalter<br />
och global uppvärmning<br />
nuförtiden. I denna artikel<br />
beskrivs på ett fasci<strong>ner</strong>ande och<br />
levande sätt, hur det döda kolet<br />
tas upp i livet igen och hur kretsloppet<br />
sluts med bildningen av<br />
humus, förutsättningen för matjord,<br />
förutsättningen för mat helt<br />
enkelt. Konstgödning går genvägar<br />
– släpper ut koldioxid utan att<br />
återskapa livsförutsättningar för<br />
nytt liv.<br />
Fast, flytande och gas<br />
Kol är det trettonde vanligaste grundämnet.<br />
Det existerar i de tre tillstånden<br />
fast, flytande och gas. Det finns som fast<br />
mi<strong>ner</strong>al, som ren kolsubstans, i den ljusfyllda<br />
kristallina diamanten, det allra<br />
hårdaste naturliga materialet och även<br />
i den opaka gråsvarta som har en ganska<br />
amorf karaktär och skivig struktur<br />
och hör till de allra mjukaste materialen.<br />
Dessa båda polariteter, som det hårdaste<br />
och som den mjukaste mi<strong>ner</strong>alet, relaterad<br />
till ljuset och till mörkret, högt<br />
kristallint och ändå amorft, visar på kolets<br />
unika formkvalitet. Denna kvalitet<br />
gör att levande materia kan visa varje<br />
tänkbar tredimensionell form – naturens<br />
formrikedom tycks obegränsad!<br />
Detta på grund av att kolet finns överallt<br />
i allt levande. Kol finns i fast form<br />
blandad med andra substanser i stenkol<br />
och brunkol, restprodukter från livsprocesser<br />
i gången tid. I dessa e<strong>ner</strong>girika<br />
bergarter finns olika grader av kolinnehåll,<br />
samt även de fyra ”syskon”, som<br />
följer med kolet i allt levande – syre (O),<br />
väte (H), kväve (N) och svavel (S). Det<br />
är samma kombination av grundämnen<br />
som finns i protein och som också finns<br />
i humus!<br />
Stenkol<br />
Kol finns i vätskeform i olika varianter<br />
av oljor. De kommer också från liv i tidigare<br />
jordepoker och finns därför endast<br />
i sedimentära bergarter, berg som kommit<br />
till av sammanpressade avlagringar,<br />
inte av vulkanisk aktivitet. I oljan är<br />
kolet framför allt förenat med väte, i<br />
så kallade kolväten. Andelen syre och<br />
kväve är där mycket mindre, beroende<br />
på att oljan kommer från döda plankton<br />
och fettrika alger i dåvarande hav, inte<br />
från landdjur- och växter.<br />
Slutligen finns kol också i gasform som<br />
koloxid (CO), koldioxid (CO2) och i naturgas,<br />
som är en blandning av kolväten,<br />
i huvudsak metan (80-95%) och finns i<br />
nästan exakt samma områden som olja.<br />
Koldioxid –<br />
kolets döda tillstånd<br />
I alla tre tillstånden och speciellt i kolvätena<br />
bär kol på en inneboende, ärvd<br />
mängd av latent värme. Undantaget är<br />
koldioxid, den gas som representerar<br />
den döda slutprodukten av förbränning,<br />
det högsta stadiet av kolets oxidation.<br />
På samma sätt brin<strong>ner</strong> de olika stenkolsorterna<br />
vi använder som bränsle<br />
ned till aska under avgivande av koldioxid,<br />
liksom olja och dess biprodukter<br />
gör. Samma slutprodukt, koldioxid,<br />
uppstår i det levande genom andningen<br />
hos människor och djur, andningen hos<br />
växternas rötter, jordens andning och<br />
i komposteringsprocessen. Med andra<br />
ord – all slags nedbrytning av organiskt<br />
material ger i slutänden den döda<br />
gasen koldioxid, det mi<strong>ner</strong>aliska, döda<br />
tillståndet hos kol. Hur kommer det in<br />
i naturens kretslopp igen? I det flytande<br />
elementet kan koldioxid lösa upp sig för<br />
att forma kolsyra och hårdna i fast form<br />
till karbonater, dvs. kalksten och krita<br />
(CaCo3). Kalksten har formats historiskt<br />
sett relativt nyligen genom bindande av<br />
avsevärda kvantiteter koldioxid från<br />
havsvatten i världens ocea<strong>ner</strong>. Detta är<br />
en viktig faktor i balanseringen av koldioxidsinnehållet<br />
i atmosfären. Men kol<br />
i koldioxid kan också åter komma in i<br />
kretsloppet via växternas livsprocesser<br />
i solen.<br />
Åter in i liv och rörelse<br />
Kol finns således närvarande i alla stadier<br />
av det fysiska – i jord, vatten, luft<br />
och värme. Även i det mest täta stadiet,<br />
diamanten, behåller det sitt nära förhållande<br />
till värmen. Värme är fjättrad i<br />
den levande naturens alla utsöndringar,<br />
såsom kol, olja och naturgas, helt enkelt<br />
i alla organiska rester. Den är latent och<br />
befrias genom förbränning. I växternas<br />
levande värld lyfts det döda kolet (i form<br />
av koldioxid) in i livet, upp till värmens<br />
element med hjälp av svavel – bäraren<br />
av formens själva idé, av väte – bäraren<br />
av värme, samt av syre – livets bärare.<br />
Genom denna process återfår kolet sin<br />
omformande förmåga, återupprättar<br />
förbindelsen med sina inneboende formande<br />
krafter. Det yttre, fysiska uttrycket<br />
för detta är faktiskt socker – en<br />
kol, väte och syre-kombination.<br />
I bladets ljusfyllda gröna, visar sig kolets<br />
väsen i sitt födelsestadium, såsom<br />
bäraren av all formande kraft i naturen.<br />
Här öppnar kolet sig först till värmen<br />
och ljuset från solen, sedan förtätas processen<br />
i vattnets element – framför allt<br />
i bildandet av protein och vidare allt tätare,<br />
ned till den fasta formen i fibriga<br />
stjälkar, ved och rötter. Kol utvecklar<br />
sin plasticitet genom vad det får från<br />
de krafter som verkar i elementen. Från<br />
dessa modellerar det fram växtvärldens<br />
alla substanser och former i den fysiska<br />
världen. När tätheten ökar, minskar<br />
dock kolets möjlighet till omformning,<br />
den som bärs av värme och ljus. När<br />
förtätningen ökar, dvs. ved bildas, har<br />
formen helt skulpterats ut och ljus och<br />
värme övergår i ett latent tillstånd. Denna<br />
process sker varje år på just detta sätt<br />
i växtvärldens tillblivelse och döende,<br />
en process som i tidigare epoker gav<br />
mäktiga lager av oorganisk jordsubstans<br />
– fossila bränslen. De bär på värme och<br />
ljus, som hållits fångna inom dem från<br />
tillblivelsen och som åter blir fria när de<br />
brin<strong>ner</strong> upp.<br />
Lagar och egna omdömen<br />
Detta kapital, dessa kolreserver från<br />
gångna tider och som aldrig kan öka, är<br />
vad mänskligheten för nuvarande slösar<br />
med. Människans omättliga hunger förtär<br />
detta kapital och frigör därmed värme<br />
och koldioxidgas. Täcket av skadliga<br />
kemikalier som nu snabbt byggs upp i<br />
jordens närmaste, inre atmosfär – inklusive<br />
koldioxid och andra gaser, fint fördelade<br />
aerosoler och alla slags pesticider<br />
– gör å ena sidan att värmen, hettan<br />
från förbränningen av fossila bränslen<br />
inte kan komma undan. Å andra sidan<br />
gör detta skikt att kosmisk värmestrålning<br />
inte kan flöda in och sedan ut,<br />
utan blir instängd nära jordytan. Detta<br />
kallas växthuseffekten. Parallellt med<br />
massiva ökningar i koldioxidutsläpp<br />
fälls konstant enorma områden av tropisk<br />
regnskog, som tidigare absorberat<br />
koldioxid. Resultatet av den globala klimatändringen<br />
mot mer extrema sorters<br />
väder kan inte längre förnekas. Människor<br />
blir alltmer medvetna om det. Än<br />
så länge är försöken att finna lösningar<br />
och sätta dem i verket en droppe i havet<br />
– uppenbart i och med det faktum att<br />
vi år 2005 noterade den hittills högsta<br />
uppmäta nivån av koldioxid i atmosfären.<br />
Reglering genom lagstiftning är en<br />
lösning. Den andra är att varje individ<br />
gör sig omdömen i frågan och beslutar<br />
om aktio<strong>ner</strong> för att hjälpa till att avstyra<br />
problemet.<br />
Kolets rundvandring<br />
Med kol liksom med dess syskon kväve,<br />
syre, väte och svavel, som tillsammans<br />
finns i allt levande protein, kan vi tala<br />
om en cykel mellan vad som händer<br />
ovan jord i luften och värmen och vad<br />
som händer inne i jorden i förbindelsen<br />
med jord och vatten. Denna cykel upprätthålls<br />
av det klorofyllformande växtlivet.<br />
Cykeln rör sig genom alla fyra elementens<br />
stadier – jord, vatten, luft och<br />
värme – och sedan tillbaka igen. Därför<br />
kan vi inte tala om en egen cykel för kol,<br />
där vi endast befattar oss med den fasta<br />
formen av kol, så som med omvandling<br />
av organiskt restavfall. Kol måste förflyttas<br />
över till luften, alltså till gasfas,<br />
död koldioxid. Denna gas, bestående av<br />
grundämnena kol och syre kan sedan<br />
andas in genom öppningarna (stomata)<br />
på undersidan av växternas blad och separeras<br />
i det gröna bladet genom solljus<br />
och värme till livsuppehållande syre och<br />
kol, som alltså återfår sin plasticitet.<br />
Aspekten av något dött som passerar<br />
genom sitt nadir för att väckas igen till<br />
nytt liv är en avgörande komponent i<br />
cykeln. Det stora undret är kolets och<br />
syrets ”återuppståndelse” från döden<br />
genom växten då den blir grön i solljuset<br />
– återkomsten från dött tillstånd till<br />
vilket de båda blivit dömda till i CO2.<br />
De släpps lösa från varandra och stiger<br />
in i nya kombinatio<strong>ner</strong>, dvs. genom<br />
bildandet av socker, stärkelse, fett och<br />
1/2007 1/2007<br />
oljor, som i sin tur åter kan formas om<br />
på många sätt – till protein, varianter av<br />
cellulosa etc. Substanser som i annat fall<br />
endast lyder deras fysiska egenskaper<br />
hålls rörliga, dynamiska och flytande<br />
av växtens livsorganisation. Trots att<br />
kolets fysiska egenskaper enligt dess<br />
inneboende fyrtalighet förblir orörd,<br />
så är det nu öppnat för nästan gränslöst<br />
antal kombinatio<strong>ner</strong> både med sig själv<br />
och med syskonen syre, väte, kväve och<br />
svavel. De bildar tillsammans protein,<br />
grunden för alla aktiva livsformer. Som<br />
protein visar kolet sin allra största plasticitet,<br />
formbarhet. Denna möjlighet uttöms<br />
dels genom bildandet av fetter och<br />
oljor och dels i bildandet av kolhydrater<br />
som cellulosa, strukturens skulptör. Nu<br />
kan vi verkligen säga, att den formande<br />
kraften hos värme och ljus rör sig över<br />
till ett latent tillstånd av värme och ljus i<br />
kolets olika kombinatio<strong>ner</strong>. Så länge det<br />
är frågan om reservsubstanser (protein,<br />
stärkelse, fett, oljor) kan denna latenta<br />
form av värme och ljus överföras till<br />
livet igen, om enzymer bryter upp dem<br />
och förlöser kapaciteten att aktivt forma<br />
liv, som i groddkärnan hos det groende<br />
fröet, eller när vi förbrän<strong>ner</strong> de reservlager<br />
vi byggt in i våra kroppar.<br />
Vad händer <strong>ner</strong>e i jorden?<br />
Under tillväxten behålls det kol växten<br />
andas in och i utbyte andas den ut<br />
överskottet av syre. Vartefter växten utvecklas<br />
och dör sjunker kolstrukturen så<br />
tillbaka till jorden, när växten vissnar.<br />
Härifrån och framåt domi<strong>ner</strong>ar en annan<br />
miljö. Substanserna hålls inte längre flytande<br />
och rörliga av krafterna från solens<br />
värme och ljus och från jorden via<br />
bladen och rötterna. Nu börjar ”arbete<br />
utan ljus” i det mörka, fuktiga jordelementet.<br />
Rötter, stjälkar, blad och blommor<br />
utsätts för successiv nedbrytning.<br />
Det börjar helt av sig självt genom växtenzymer<br />
som ännu är aktiva och som<br />
fortsätter arbeta utan kontroll när de en<br />
gång övergivits av växten. Det första uttrycket<br />
av detta ses i bladens ändring av<br />
färg. Sedan blir växtsubstansen föda för<br />
floran och faunan i jorden, av bakterier<br />
och svampar. Deras kraftkälla är växtavfall<br />
(ett märkligt ord, men det som ännu<br />
används). Jordorganismerna upprätthåller<br />
rörelsen, strömmen av substanser,<br />
inte bara i deras egen metabolism utan<br />
även genom spridning av enzymer genom<br />
hela jordens metabolism.<br />
På detta sätt bibehåller jorden en växtliknande<br />
livskvalitet, som hjälper de<br />
högre växterna att utvecklas ända upp<br />
till bildandet av frukt och frö. Genom<br />
mikrobiotisk aktivitet bryts de döda<br />
växternas kolstruktur ned och friger<br />
än en gång CO2, den döda slutprodukten<br />
från rötternas utsöndringar. Således<br />
sker jordens andning på samma sätt som<br />
hos djur och människor!<br />
Den mikrobiotiska nedbrytningen är<br />
långsammare, ju mer värme och ljus<br />
som blivit latent i de olika delarna hos<br />
växten. Därför bryts ved, som hårdnat<br />
till ett fast tillstånd, ned mycket långsammare<br />
än proteinkombinatio<strong>ner</strong> av<br />
gröngödsling som är kvar i sitt vattenartade<br />
tillstånd. I det proteinrika avfallet<br />
är det kolets syskon som bibehåller<br />
kolets omformbarhet, plasticitet.<br />
Humus bildas<br />
Den metaboliska aktiviteten i jorden löser<br />
upp alla specifika växtdelar till ett<br />
”hav” av encelliga varelser. I den processen<br />
andas en avsevärd del organiskt<br />
avfall ut (CO2) eller blir till mi<strong>ner</strong>aler i<br />
form av salter. Denna process, med upplösande<br />
av låst form och återskapande<br />
av det strömmande och flytande, än en<br />
gång men nu i jordens mörker, genom<br />
kol och dess syskon, i den formlösa,<br />
vattenartade mikrobiotiska jordmassan<br />
är just själva bildandet av närande<br />
humus. För att livets kretslopp skall slutas,<br />
måste denna process ske, som slutar<br />
med mi<strong>ner</strong>alisering och som aktivt<br />
sker genom utsöndringen från rötternas<br />
utandning. Detta eftersom startpunkten<br />
för all utveckling av form på jorden är<br />
dess döda salt, dött vatten och luftens<br />
döda gas (CO2).<br />
Konsekvensen av konstgödning<br />
Om man alltså inte låter kolets kretslopp<br />
slutas genom den jordiska, humusbildande<br />
processen, utan går genvägen via<br />
vattenlösliga näringssalter direkt (olika<br />
sätt att konstgödsla), försvagas kolets<br />
formkraft. I denna situation glöms betydelsen<br />
av den närande humusprocessen<br />
bort. Den process som flyttar sig in i<br />
formlösheten hos den allmänna levande<br />
naturen och utgör det första steget till<br />
bildandet av matjord (moderjord). Vid<br />
nedbrytningen av kolstrukturerna i<br />
växtavfallet och deras övergång till det<br />
allmänna mikrobiotiska livet, frigörs så<br />
att säga växtens själva grundidé. Denna<br />
idé, tanke som har varit bunden till den<br />
specifika formen under växtens livstid<br />
och som nu är fri, rör sig igenom och belivar<br />
jorden, strömmar så att säga runt
Change language