Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
TANKAR KRING<br />
jord, humus och kompost<br />
Vad gör jord till matjord? Varför<br />
tillhör matjorden inte mi<strong>ner</strong>alriket,<br />
där ämnena underkastas<br />
fysikens lagar, sorteras, skiktas,<br />
packas ihop och hårdnar, så<br />
som alltid sker en bit längre <strong>ner</strong><br />
i jorden? Vad är det egentligen<br />
som får jord att bli levande jord?<br />
Vilka krafter kan lösa, lyfta, sammanföra<br />
och organisera ämnena<br />
i marken så att mi<strong>ner</strong>aljord blir<br />
levande mulljord?<br />
Växternas betydelse<br />
Svaret skulle naturligtvis kunna vara<br />
växterna. Varje gång ett frö gror bildas<br />
där ett e<strong>ner</strong>gicentrum i direkt kontakt<br />
med solen som börjar förverkliga fröets<br />
växtidé genom att organisera sin omgivning.<br />
Rötterna finkammar jorden för att<br />
hitta fram till de rätta ämnena. Näringen<br />
finns inte samlad på ett ställe och sällan<br />
väntar den i färdig löst form. Rötterna<br />
själva måste aktivt uppsöka och med<br />
hjälp av rotutsöndringar och mikroorganismer<br />
lösa ut näringsämnen. I rå jord<br />
kan rötterna behöva söka sig långt bort<br />
för att få ihop inte bara ett eller två men<br />
kanske tjugo olika ämnen i rätta proportio<strong>ner</strong>.<br />
Lavar tar itu med mi<strong>ner</strong>aljakten<br />
även på naken sten. De skapar över tid<br />
en liten samling av alla de ämnen som<br />
tillsammans kan underhålla något så<br />
komplicerat som en levande växt. Med<br />
vissnandet och nedbrytningen återförs<br />
även denna växt till jorden. Men nu har<br />
allt det som rötterna och bladen har fört<br />
ihop lokaliserats till en liten fläck på<br />
jordytan. Nästa växt kan bygga sitt livsverk<br />
på detta förarbete. Och så byggs<br />
matjorden upp bit för bit. Men mull är<br />
visst mer än bara en skaplig ansamling<br />
mi<strong>ner</strong>aler. Vad gör den så mjuk och<br />
klibbig?<br />
Luft och vatten<br />
Det mesta som finns i växten är inte<br />
alls mi<strong>ner</strong>aler. Mi<strong>ner</strong>aljorden är liksom<br />
det tyngsta på jordytan som har satt sig<br />
längst <strong>ner</strong> och håller på att tätna och<br />
stelna. Växten, den hör ett annat, lätttare<br />
och rörligare rike till. Den består till<br />
största delen av kolgas, som i det gröna<br />
bladet förenas med vatten och förtätas<br />
till växtsubstans: såkallade kolhydrater<br />
skapas genom fotosyntesen. Även kvävet<br />
hör till luftens lätta substanser. Gasen<br />
finns i markens luftfyllda porer och<br />
därifrån förtätas det till växtnäring av<br />
bakterier. Dessa ämnen tillsammans utgör<br />
det vi kallar organiska beståndsdelar,<br />
som utgör största delen av den matiga<br />
mullen. Växten och mullen är både<br />
släkt med luften och med vattnet.<br />
Humusen är den substans som kan<br />
förmedla mellan växterna och jorden.<br />
Humusbildning försvagas ju längre <strong>ner</strong><br />
i jorden vi kommer, för där saknas alltmer<br />
de element som behövs för liv: värme<br />
och luft. Således är det inte konstigt<br />
att kompostering fungerar bäst när man<br />
lägger upp komposten i luftiga högar<br />
”ovan jord”, där de organiska ämnena<br />
hör hemma. När växtprocessen övergår<br />
från uppbyggnad till <strong>ner</strong>brytning är det<br />
dock inte självklart att ämnena håller<br />
ihop. De vill sticka iväg som lukt och<br />
lakvatten. Vad är det som hindrar de<br />
flyktiga ämnen från att sticka iväg igen<br />
när växtrester vissnar och förgår?<br />
Djurens betydelse<br />
De växtätande djuren är med i alla högsta<br />
grad när matjord skapas. De organiserar<br />
ihop växtsönderfallets substanser<br />
till nya komplicerade molekyler som är<br />
stabila över tiden. Dessa stabila humusmolekyler<br />
består inte bara av kolhydrat<br />
men innehåller även kväve. Och som<br />
stabil proteinaktig substans bär humus<br />
släktskap med djurens kroppar. Humusmolekyler<br />
kan bli decennier gamla. Djuren<br />
ger jorden således just den egenskap<br />
som skiljer dem från växten: deras kroppar<br />
är beständiga i tiden medan växterna<br />
snarare är en flyktiga uppenbarelser<br />
av årstiderna i den större organismen<br />
jorden. När fröet läggs i jorden kan man<br />
tala om en befruktning av ”moder jord”.<br />
Genom humusen har matjorden utvecklats<br />
till en kropp som kan föda och bära<br />
det växtliv som kommer och går med<br />
årstiderna. Redan små encelliga organismer<br />
kan vara med att skapa humus<br />
när rätta villkor bjuds. Men förmågan<br />
att organisera ihop de komplicerade humusmolekylerna<br />
ökar när djuren själva<br />
blir mera kompletta varelser med magar<br />
och tarmar. Daggmasken är en duktig<br />
beredare av humusjord, genom sin förmåga<br />
att leda växtrester genom <strong>ner</strong>brytning<br />
fram till humusbildning i sin långa<br />
tarm.<br />
Men mästaren i denna konst är idisslare<br />
som kor och får. De sköter allt från att<br />
tugga sönder växten, till att bryta <strong>ner</strong> den<br />
med hjälp av mikroorganismer, att lösa<br />
upp och senare åter foga ihop ämnena.<br />
Till slut levereras gödsel, nästan färdig<br />
humus. I odlarens tjänst arbetar daggmasken<br />
hela den långa hösten med att<br />
skapa humus av skörderesterna. Varmblodiga<br />
djur jobbar till och med vintern<br />
igenom med att producera gödsel. Det är<br />
en förklaring varför husdjuren bidrar så<br />
mycket till att förhöja jordens fruktbarhet<br />
speciellt i de kalla klimaten.<br />
De olika husdjuren ägnar sig dock med<br />
varierande hängivenhet åt humusberedningens<br />
mödosamma sysslor. Den utåtvända<br />
och <strong>ner</strong>vösa hönan sköter detta<br />
ytterst slarvigt och helt i förbifarten.<br />
På kort tid far maten genom mag- och<br />
tarmkanalen, den hin<strong>ner</strong> lösas upp men<br />
inte sättas ihop till humus. Hönsgödsel<br />
har således likheter med den lättlösliga<br />
konstgödseln. De inåtvända och lugna<br />
idisslarna ägnar timmar och även dagar<br />
åt varje portion foder som skall smältas<br />
- och bereder också en gödsel som är<br />
stabil och lätt kan införlivas i matjordens<br />
humusförråd.<br />
Kompostmästaren!<br />
Kompostmästaren har gått i kossans<br />
skola. Materialet han samlar blandas och<br />
sönderdelas. Precis som kossan ser han<br />
till att materialet inte är för lätt- eller för<br />
svårsmält eller att den är en blandning<br />
av bådadera. Han bygger komposthögen<br />
som en stor vom, där han reglerar fukt<br />
och värme så att mikroorganismerna<br />
1/2007 1/2007<br />
kan arbeta optimalt. Som kossans mage<br />
vänder och blandar han komposten, ger<br />
den sedan ett hölje som skyddar mot<br />
sol och uttorkning och håller inne fukt<br />
och värme. Sedan kan <strong>ner</strong>brytningsprocesserna<br />
följas av uppbyggnad och<br />
mognad när insekter och masker tar<br />
itu med humusbyggandet i deras egna<br />
”kotarmar”. Utöver detta som kompostmästaren<br />
lärt av kossan kanske han även<br />
tillsätter mi<strong>ner</strong>alrik jord, så att mi<strong>ner</strong>al<br />
och organiskt material förenas redan i<br />
komposthögen. Som redan nämnts ovan<br />
är det komposthögens vara i luftriket<br />
och just utanför det processdämpande,<br />
tunga täta jordriket som intensifierar<br />
humusbildningen.<br />
Människans egen ”kompost”<br />
Man kan tänka olika om människogödseln.<br />
Ser man endast till växtnäringsämnen<br />
när man tänker gödsel, då är det bara<br />
bra med mycket bajs i odlingen. Men<br />
matjorden är mer än ämnen, den är ämnen<br />
i ett stabilt kraftfält som vi kallar för<br />
mull eller humus. För matjorden och för<br />
växterna, som får en välbalanserad kost<br />
från en mullig matjord, är en bra gödsel<br />
den som bygger upp och underhåller humusförrådet.<br />
Fröets organiserande kraft<br />
och sole<strong>ner</strong>gin som lagts <strong>ner</strong> i växtmaterialet<br />
blir delvis förbrukade när djuren<br />
bygger upp sina egna kroppar.<br />
Det kan vara en förklaring varför rovdjur<br />
producerar sämre gödsel än växtätare:<br />
deras spillning består av animalisk<br />
substans som de nu ytterligare tömt<br />
på krafter. Och människan står högst i<br />
kedjan, hon både äter till viss del ani-<br />
maliska och annars ofta värmebehandlade<br />
(dvs. tillagade) livsmedel och hon<br />
är en mycket okoncentrerad ätare. Människor<br />
förbrukar e<strong>ner</strong>gi även till den<br />
unika verksamheten som bara människor<br />
utför: tänkandet. Kvar i avföringen<br />
blir materia som är tömd på livskrafter<br />
och ute i naturen mödosamt behöver<br />
lyftas tillbaka in i levande sammanhang.<br />
Tar man hänsyn till sådana funderingar<br />
använder man människogödsel<br />
återhållsamt i odlingen av livsmedel.<br />
Latrin borde kanske innan dess få genomgå<br />
en ny vitalisering genom att tas<br />
upp i (icke mat)växter och sedan på nytt<br />
komposteras.<br />
Text Peter Müller<br />
Foto Vera Billing