Ladda ner FJ-4 - Igenom

Bokollon. Foto Dick Nord
Nu lövas det snart här uppe i Norden.
Det kan tyckas sorgligt att vi
bara kan njuta lövträdens grönska
halva året, men å andra sidan kan
vi vara glada att det är så. För det
gör att ljuset, det lilla som når oss
under vinterhalvåret, när solen
knappt orkar lyfta sig över horisonten,
når ända ned på marken.
Där vi är. Tänk dig vinterns mörker
i kombination med sommarens
täta lövverk! Här kommer en
inbjudan till extra observerande
och umgänge med lövträden. Var
vaksam, lyssna med fler sinnen än
du tror dig veta, att du har…
BOK - perfect harmony
Boken har kallats ”skogens moder”. Man
kan också säga, att boken är som ett ”urträd”,
med storlagen gest och av en upphöjd
enkelhet. Mycket lodrät strävar den
i höjden, veden är tung, hård och stark
och ger stor värme när den bränns.
Tidigt om våren får den ljusgröna, enkelt
formade blad. Om hösten glöder
den i röda, varma lysande färger. I oktober
mognar fröna, som är fulla av närande
olja, som kan bevaras i tio år utan
att härskna.
Boken står där som ett väsen som förbinder
höjd och djup, som för in i jordens
djupkraft/tyngdkraft och häver sig
upp över sig själv mot ljuset. Ljus och
värme, de övre elementen, förbinder
sig med jordkraft och jordtyngd, helt i
harmonisk ro, boken visar ingen kamp,
ingen dramatik. Skapelsen är enkel och
vilar i sig själv, barken är slät.
Värdighet och ro är uttryck för en
harmonisk utjämning av alla inre
motsättningar. Detta är bokens gest.
LöVTRäDENS FORMSPRÅK
- om bokens och almens gester med öppna ögon
Till sent på hösten bär den sina frön, genom
hela vintern till ut på våren hänger
mängder av frökapslar på träden. På våren
ser man däruppe de unga, gröna bladen
tillsammans med gamla fjolårslöv.
De verkar såsom materialiserande, fasthållande
erinringar. Jorden är översållad
av nya bokgroddar med sina fröblad. De
bär en skyddande huva på huvudet, åter
som en gammal erinring, som vill hålla
det unga livet tillbaka.
Man minns Goethes ord: ”Naturen
behöver mycket död för att kunna ha
mycket liv.”
Däruppe erinringar utan liv, skalet av
det förgångna, där nere ett överskott av
nytt liv i skapande aktivitet.
Spirande liv, döden med de varma, glödande
färgerna, båda stammar från den
gemensamma urgrunden, där liv och
död ännu inte är motstridande krafter.
Barken och veden är endast litet och enkelt
tecknad, slät och grå. Grått fanns där
innan ljuset var till, innan ljus och mörker
började kämpa mot varandra, så att
färgen uppstod. Diktarna talar om ”den
grå forntiden” för att väcka en känsla för
urtiden, den gång då skapelsen började
lösa sig ur urgrunden. Boken är urträdet,
Saturnuskraftens träd.
ALMEN - bud om våren
Almen är ett gåtfullt träd. Vi förstår det
bättre när vi iakttar hur den förhåller sig
till årsförloppet, och när vi jämför den
med andra träd. Då först finner man den
gest och inre dynamik som har skapat
dess skepnad.
Den är ett bud om våren. När bok och
björk får sina skira, gröna slöjor, då
strålar almen allaredan i ett tätt, saftigt,
lysande grönt. Det är inte blad, men
otaliga blommor, tätt samman i klasar
eller buntar, som små gröna droppar.
Så försvinner det gröna för en tid och
övergår i torrt brunt. Almen står nu naken
och vinterlig mitt emellan de andra
levande, gröna träden. Först i maj kommer
bladen.
Stammen hos gamla almträd visar tjocka
utväxter med buntar av små grenar. Vid
första anblicken kunde man tänka på
eken. Också hos den är stammen en
bild av sammanhållen kraft. Men bilden
förändrar sig upp mot höjden: hos eken
fortsätter denna kraft utåt i de yttersta
bladspetsarna; hos almen strävar stammen
först långsamt, strängt, styvt uppåt,
men så bryter grenarna ut från en mittpunkt,
strålar radialt uppåt och asymmetriskt
utåt till sidorna, delar upp sig
i långa, tunna, skira och sirliga grenar.
På dessa bryter bladen fram, ordnar sig
till höger och vänster, uppåt och utåt, rör
sig fram över grenarna, som stadigt blir
allt lättare och ljusare. Det är som om de
kunde förvandla tyngd till lätthet.
Bladen är asymmetriskt formade, men
i förhållande till ekens oordnade asymmetri
härskar här en tydlig lag. Det är
jämvikt mellan höger och vänster, nere
och uppe, det tunga och det lätta. Först
sent spirar de gröna bladen fram, snart
Almen som vårdträd
Alm i vinterskymning
börjar fruktskapandet och i raskt tempo
ilar almen mot mognad och död. Redan
under sommaren ser man tusentals klasar
med mogna frön. De faller av och
täcker marken, men de flesta av dem är
inte grobara. Almens ved är mörk och
hård som ekens, men den spricker inte
så lätt och låter sig lättare formas. Däremot
visar den inslag av utkristalliserad,
saltaktig substans. Teckningen i det inre
ser ut som om den uppstått av en mycket
fin, skir, skälvande ström. Jämförande
med eken kan man säga: Det fasta har
skilt sig ut som jord. Resten av stoffet
blev pressat in igen i en belivande,
upplösande, mjukare och formskapande
ström.
Alm, Ulmus glabra
1/2007 1/2007
Almens gest är således å ena sidan
tillbakahållen, uppdämd kraft, som
tränger in i det djupa mörka och jordaktiga,
å andra sidan rörlig strömning,
radial utstrålning som strävar
upp mot ljuset, harmoniserande, aktiv
utjämning av polära krafter.
Denna polaritet mellan krafterna mörker
och ljus, tyngd och lätthet, den förbinder
i skridande svängar höger och vänster,
nere och uppe, denna skridande, lätta
rörelse, belivad av inre kraft, är också
karaktäristisk för almen. Almens väsen
vill tränga igenom död och förhärdelse,
veden och stammen visar detta. Men
då uppstår en kraft som springer ur en
hemlig, inre källa, den övervinner det
trånga och hårda, och almen strävar mot
de ljusa höjderna, formar materian lätttare
och lättare.
En jämförelse med boken visar oss almens
väsen också från en annan sida.
Med sina gröna blad hör boken till de
första buden om vår. Livs- och mognadsprocessen
varar från april till oktober,
den ger sig god tid att bära fram sina
många frön till mognad och fruktsamhet.
Den inre värmeprocessen blir helt
indragen i livsströmmen och frambringar
närande olja. Almen får blad och frukt
inom loppet av ett kort tidsrum. Också
den får ett överflöd av frö, men de flesta
är ofruktbara och ”döda”. Ett egendomligt
fenomen! Skall vi bara ta det som ett
tecken på att almens livsprocesser är i
tillbakagång, att den så att säga förfaller
Bok, Fagus silvatica
Yngre bokar har höstkläderna på ända fram
till våren!
till dekadens? Men kanske detta fenomen
visar en hemlig naturlag? ”Naturen
har mycket död, för att ha mycket liv”.
Kanske gömmer sig här i dessa ord från
Goethe en annan, djupare betydelse?
Överallt i naturen frambringas ett överskott
av frö. En del tjänar som näring för
andra varelser, en del frambringar nytt
liv. Resten går tillsynes till jorden utan
nytta. En fråga dyker upp i oss – men det
skall inte vara annat än en fråga – skulle
detta självuppoffrande liv, som tillsynes
går nyttolöst till marken, ha en inneboende
kraft som ges tillbaka till hela jordorganismen?
En kraft som belivar och
helar jorden och ger den möjlighet till
att fortsätta sitt liv? Också almen frambringar
ett överskott av frö, men det är
inte bestämt till att skapa nya almträd. I
almen verkar Merkurius helande kraft,
som gör döden till en spira för ett nytt
liv. Merkuriusstaven är sedan gammalt
en symbol för läkekonsten.
Vera Billing
bearbetning och översättning
av text av Julia Bort, 1930-talet.
Foto V. Billing om inget annat anges
Fotnot: Almen har han- och honblommor
i samma blomma. De flesta andra
lövträd har separata han- och honblommor.
Almen kan därför betraktas som
en stor perenn vedartad ört!
Fler lövträd följer i kommande
nummer.