ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

Modernitetens materialitet
dem alla. Den koloniala moderniteten strävade ibland mot sin motsats, den var ofta
traditionaliserande, de-moderniserande och de-industrialiserande.
Genom indirekt styre, eller styresformer där det inhemska deltagandet
byggde på hövdingar och traditionell aristokrati vilka gavs en rik ceremoniell
inramning, inte på de mest modernitetsbenägna delarna av det inhemska
samhället, inte bara konserverade man ett förflutet utan man reifierade
även konstruerade ”traditioner”. Genom att reifiera ”stammar” eller kaster, och
ibland skissartat kodifiera sedvanerätter, skapade man en judiciell pluralitet
som byggde på kollektiv tillhörighet, inte individer. Detta gällde bland annat
familjelagstiftning, som försämrade kvinnornas ställning, och äganderättslagstiftning,
som förhindrade utvecklingen av en marknad. Den dömande och
den lagstiftande makten hölls aldrig väl åtskilda. Det var främst kolonialtjänstemän
på lokal nivå som motarbetade tendenser till modernitet genom att
blockera införandet av judiciell universalism, fri marknad och representativa
politiska institutioner – men de var däremot mycket intresserade av att ”upptäcka”
och ”återupprätta” antaget traditionella sedvanor, institutioner och relationer,
att återställa ”tingens naturliga ordning” (Misra 2008).
En form av traditionalisering ägde rum också i Västerlandet decennierna
kring sekelskiftet 1900. Även denna byggde på nyuppfunna traditioner som
flaggor, nationalsånger, folkdräkter, och hyllandet av historiska gestalter, och
de gavs former som om de hade varit uråldriga (Hobsbawm & Ranger 1983).
Dessa båda rörelser i kolonin respektive metropolen har många beröringspunkter
och gav näring åt varandra. Den koloniala hierarkin hämtades nästan
uteslutande ur ”gentlemanna-klassen”, en klass som moderniteten hade gett
känslor av anomi, vilket gav bränsle åt medeltidsvurmen i Europa vid denna
tid. I kolonierna byggde gentlemännen i många fall upp samhällen som passade
dem bättre, ceremoniella, hierarkiska operettstater som blev evigt synkrona
och som därför motverkade den avskydda moderniteten (jfr Adas 1995:303).
Moderniteten var alltså en mycket komplex företeelse; inte bara demokratisering
och välfärdsbygge, och en positivistisk hållning till världen, utan också
imperialism, nationalism, rasism, rå exploatering av arbetskraft, traditionalisering
och ekologisk hänsynslöshet.
aTT lägga uT diskursEN i laNdskapET
Om moderniteten är intimt kopplad till imperialismen, till vetenskapsidealen
och till exploateringen av naturen, så vore det förvånande om vi inte skulle finna
en institutionalisering, en form, i vilken alla dessa element löper samman såväl
materiellt som symboliskt. Vi finner den också i de botaniska trädgårdarna.
93