ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

90
Modernitetens materialitet
fraMåTBlickaNdETs Epok
Moderniteten relaterar till livsform och till tid, nästan uteslutande också till
rum. Den är således att betrakta som en kronotop, i Michail Bakhtins bemärkelse.
Bakhtin menade ju att begreppet kronotop fick tiden att ”tjockna”,
”lägga på hullet”, bli synlig (Bahktin 1981:84). Vi kan tolka detta som de vanor,
relationer och mentaliteter, samt den materialitet som är utmärkande för en
viss tid och ett visst rum – således just det som arkeologer alltid har sysselsatt
sig med.
Modernitetens rum behöver inte vara begränsat till ”Västerlandet”. Det är
inte heller fråga om en kronotop som helt dominerar i det västerländska rummet.
Vid sidan av moderniteten har i Västerlandet hela tiden funnits en traditionalitet
och dessutom reaktioner mot moderniteten, t.ex. romantiken eller
1800-talets religiösa väckelserörelser. Moderniteten är alltså knappast en epok,
men den finns (eller fanns) inte heller när som helst eller var som helst.
Som kronotop är moderniteten väl lämpad även för ett studium av dess
materialitet, och då kan den också göras till ett arkeologiskt studieobjekt. En
utmärkt illustration till synen på moderniteten som kronotop (även om termen
aldrig används), och en illustration som dessutom speglar modernitetens
baksida, har levererats av Alfredo Gonzales-Ruibal (2006). Han skildrar ett
mörkrets hjärta hos moderniteten; moderniteten som experimentellt implantat
och misslyckande. Moderniseringsarbetet i Etiopien, som är hans fallstudie,
har efterlämnat ruiner, förödda marker och demografiska katastrofer, ett
arkeologiskt landskap med övergivna fabriker, rostande traktorer och sprängda
stridsvagnar, där befolkningen återigen vandrar fram med pilbåge och grävkäpp
i handen och marken ärjas med dragdjurs hjälp. Moderniteten blir alltså
en kronotop genom att ett tankegods omsätts i praktiken i så stor skala att hela
samhället förändras för en tid, men förändringen är inte oåterkallelig.
Som arkeologer vill vi ha en definition av moderniteten som en mentalitet
som genomsyrar större delen av samhället, inte bara tänkandet hos en intellektuell
elit, och som får avtryck i en avläsbar materialitet. 1600-talet kan alltså
inte komma ifråga. Moderniteten begränsas där till tankens spjutspetsar som
Bacon, Descartes, Galileo, Kepler och Newton. Resten av det civila samhället
präglades av konformitet, lydnad, häxprocesser och jantementalitet (Ödman
1995:206ff ). 1600-talets Sverige har kallats den första moderna staten (Maarbjerg
2004), men det var en militärstatens effektivitet, inte en befolkningens
modernitet. På 1700-talets spreds en tillit till förnuftet i allt vidare kretsar.
Idealet blev ordning i vetandet, men förebilderna var lika ofta tillbakablickande
som framåtblickande. 1700-talet var en övergångsperiod, men inte en
fullgången modernitet (Ödman 1995:405).