ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

Modernitetens materialitet
kinesiska resebeskrivningar (Bowe 1999), men den är så gott som okänd arkeologiskt.
Där har funnits såväl samhällselitens lustgårdar, som trädgårdar tillhörande
religiösa inrättningar. I Sri Lanka känner vi från krönikorna omnämnanden
av kungliga lustgårdar redan före vår tideräkning (åtminstone några
var muromgärdade), och vi har från en något senare period ett fantastiskt bevarat
exempel i Sigiriyas 400-talsträdgård (Bandaranayake 1993).
Under medeltiden traderades den geometriska trädgården i islamisk trädgårdskonst,
och i tidigmodern tid fortsätter arvet från det förislamiska Iran i
Mughal-trädgårdarna i nuvarande Indien och Pakistan, till exempel det berömda
Taj Mahal vid Agra och de båda trädgårdar som bär namnet Shalimar
i Srinagar respektive Lahore. I dessa liksom i andra asiatiska trädgårdsanläggningar
är vatten det viktigaste elementet, i dammar, akvedukter, katarakter,
kanaler och, där det var möjligt, fontäner (Moynihan 1970).
I Asien finns emellertid också en assymetrisk, irreguljär, naturimiterande
och ”mystisk” tradition, som återgår på taoistisk och buddhistisk tankevärld
(Bandaranayake 1993). Inom buddhismen finns en typ av ”skogs-kloster”, belägna
i skogs- och bergsområden och främst avsedda för meditation, vilka
kallas ārāma. Ordet betyder egentligen lust i betydelsen lustgård eller park,
jämför engelskans pleasance, danskans lyst, och så vidare. Att plantera sådana
ārāma ansågs vara religiöst meriterande (puñña). De var ofta privata planteringar
som donerades till den monastiska församlingen, sangha (Kalupahana
2005:130; Ratnayaka, ms). Den mest kända av alla dessa monastiska lustgårdar
är Jetavanārāmaya utanför södra stadsporten i Anuradhapura, den antika
huvudstaden i Sri Lanka. Här anlades mot slutet av 200-talet av vår tideräkning
det mäktiga klosterkomplex som vi känner idag, med den antika världens
största byggnadsverk av tegel, en 120 meter hög stupa (Ratnayake 1993), men
ursprungligen var detta en kunglig planterad park, ”skuggig, sval och täckt av
grönska” (Mahavamsa XV, 1–2; Parker 1984:272f ).
Den typiska trädgårdsformen under senare århundraden (och för gemene
man), i den del av landet där Peradeniya Botanic Gardens anlades, är annars
vad som på engelska kallas Kandyan Forest Garden, eller bara ”kandyansk trädgård”
(McConnell 1992). Den kan beskrivas som en form av agro-skogsbruk.
En sådan trädgård ser vid första anblicken ut som en otuktad djungel, men den
är egentligen planterad, med en stor mängd nyttoväxter, träd, buskar och örter
av olika höjd, som ger mat, frukt, kryddor, medicin, gödningsmedel och virke
(fig. 2). Plantorna står inte i samlade bestånd, utan till synes huller om buller,
men är egentligen planterade där jordmån och gradient är gynnsammast för
växten. Dessa trädgårdar ägs oftast av dem som brukar dem och är relativt små,
ofta bara 0,4–2 hektar.
103