ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

100
Modernitetens materialitet
Två strukturella element som anlades i dessa tropiska landskap, hämtades
emellertid direkt från de europeiska parklandskapen och analogt med Williamssons
betraktande av de engelska parkerna som dominansdiskurser, och
med Cohns övervakande modalitet, kan de betraktas som materialiserade koloniala
dominansdiskurser. Det ena var en i huvudsak fransk uppfinning, det
andra en engelsk: allén och gräsmattan.
Avenyliknande, ofta raka, gångar hade först anlagts i de muromgärdade
antika persiska trädgårdarna och romarna hade planerat skuggande träd längs
landsvägarna. De dök upp i de italienska renässansträdgårdarna, och Palladio
beskrev alléer i sin byggnadslära från 1570. I Nederländerna hade man tidigt
planterat träd i rader längs vägar och kanaler. Det var emellertid i kungliga och
aristokratiska miljöer i Frankrike under loppet av 1600-talet, som allén fick sin
form (Lawrence 1988). Den hade flera syften, som skuggad promenad, som förstärkare
av perspektiv och som ett maktdiskursivt utropstecken; här bor en som
har makt över landskapet. Allén fick som aristokratisk symbol ett starkt genomslag
i större delen av Europa. Till Sverige letade sig företeelsen under loppet av
1600-talet som enstaka nedslag; det var först under 1700-talets senare del som
allémodet fick ett rejält uppsving också i vårt land (Olsson & Jacobsson 2005).
Alléerna hade oftast ingen förankring i de lokala kulturerna i kolonierna,
utan när de anlades i tropisk miljö måste de ses som en europeisk maktsymbol
av stor kraft. Under 1800-talets lopp blev de småningom krökta för den pittoreska
upplevelsens skull, men axialiteten övergavs aldrig helt. Flera av de
koloniala botaniska trädgårdarna är också försedda med palmalléer, berömda
sådana kan ännu beskådas i just Howrah, Peradeniya och Pamplemousses liksom
i botaniska trädgården i Rio de Janeiro (anlagd 1808, som en av de första
åtgärderna för att förvandla ett kolonialt bakvatten till något som liknade en
metropol under de år då Rio var det portugisiska imperiets huvudstad, 1808–
1821; jfr Martins & Abreu 2001). Det var inte alltid inhemska palmarter som
kom till användning. Särskilt kungspalmen (Roystonea regia) från Cuba och
Florida blev populär. Det är en palm som behöver mycket vatten varför man
ibland också blev tvungen att bekosta dyra konstbevattningssystem. Roystonea
oleracea, kålpalm på svenska, användes också flitigt. Den är en palm med upp
till 25–30 meter hög, rak stam. Även den kommer från västra halvklotet.
I detta sammanhang kan man också uppmärksamma de trädplanteringar
längs landsvägar och stadsgator som utfördes i kolonierna. Carl Peter Thunberg,
som besökte Ceylon på 1770-talet, nämner att man redan då, på holländarnas
tid, planterade alléer i städerna. Då användes hibiscus (Thunberg,
uå, del II: 235). Britterna planterade också träd, inte bara längs stadsgatorna
utan också längs landsvägarna. De hade som främsta syfte att skänka skugga