ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

Modernitetens materialitet
klassiga anläggning i Buitenzorg (numera Bogor) på Java, anlagd 1817, och med
vilken britterna ömsom samarbetade, ömsom konkurrerade.
alléEr ocH gräsMaTTor – MaTErialisEradE
koloNiala doMiNaNsdiskursEr
Dessa trädgårdar gavs en landskapsarkitektonisk form som lånades direkt från
de aristokratiska ideal som var rådande i Europa. Idealen kunde ofta vara en
blandning av den under 1600-talet förhärskande ”franska”, ”reguljära” eller
”tvungna smaken”, det vill säga renässansens och barockens geometriskt anlagda
trädgårdar, och den under 1700-talet framväxande ”engelska smaken”,
som betonade det pittoreska och naturefterhärmande.
Denna engelska smak, vars mest kände skapare var den av samhällseliten
i England så ofta anlitade Lancelot ”Capability” Brown, växte fram som ett
medvetet klassmärke. 1700-talets England präglades av vidgande klassklyftor
mellan en allt mer amalgamerad överklass bestående av den högsta samhällseliten,
det lokala lågfrälset, det högre borgerskapet och de akademiska yrkesgrupperna
(sammantaget vad som kallades ”polite society”) å ena sidan, och de
lägre klasserna å den andra. De bemedlade strävade också efter att hålla de
obemedlade utom synhåll. Herrskapsbyggnaderna omgavs av vidsträckta parker
från vilka industriskorstenar, arbetarbostäder och bondgårdar inte var synliga.
All produktiv mark inom godsen förlades också utom synhåll. Måhända
ville man inte bli påmind om hur många av dessa förmögenheter hade skapats;
de georgianska parkernas fundament var ofta det karibiska plantageslaveriet
och dess vidrigheter (Williams 1944; jfr Said 1995:103ff; Johnson 2005).
Parken med sina svepande utsikter, sina träddungar och gräsmattor, var ett
landskap enbart för konsumtion, och avsett att konsumeras enbart av andra
inom den nya vidgade överklassen. Dess betydelser antogs vara bekanta för alla
som hade rest på en Grand Tour till den italienska campagnan i sin ungdom
och som hade åtminstone en Poussin på väggen. Tom Williamson beskriver
träffande dessa parklandskap som tredimensionella vykort; drömlika, idealiserade
versioner av riktiga landskap (Williamson 1999).
Modet med fejkade ruiner, turkiska kiosker eller kineserier som var så vanligt
i de engelska parkerna i Europa, överfördes inte i någon nämnvärd grad
till kolonierna – de var ju så att säga exotiska redan från början – men de
fick sina motsvarigheter i diverse ”memorials”, antikiserande, pittoreska monument
över bemärkta personer, vilka aristokratin i Europa hade smyckat sina
trädgårdar med sedan renässansen.
99