ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

98
Modernitetens materialitet
i Kew. De transporterades sedan vidare i Wardian cases till Ceylon där det
första gummiträdet planterades i Heneratgoda Botanic Garden, en liten filial
till Peradeniya Botanic Gardens i låglandet nära Gampaha, redan samma år
(Schultes 1977). Trädet fälldes av en cyklon 1988, men stubben och rotsystemet
har bevarats som ett slags historiskt monument. Från dessa plantor byggdes
sedan hela världens gummiplantager upp. Detta slog undan benen på gummiekonomin
i Amazonas, som byggde på insamlad vildkautschuk, och etablerade
de brittiska besittningarna Ceylon och Malaya, det nederländska Sumatra och
det franska Indokina som de viktigaste gummiproducenterna i världen, och
därmed de västeuropeiska kolonialmakterna som absoluta resurskontrollörer.
I Kew Gardens inte bara samordnades denna trafik, där bedrevs också ett
intensivt utvecklingsarbete med anpassning, hybridisering och odlingsmetodik.
Framför allt sedan Kew överförts från Hovstaten till ”Department for Woods
and Forests” 1841, kom trädgårdarna att bli ett avancerat vetenskapligt centrum,
trots att de aldrig var knutna till något universitet. Botaniken blev därmed en
mycket viktig del av imperialismen genom att få kolonierna att bli lönsammare.
Brittiska imperiet hade under drottning Victorias regeringstid (1837 –1901)
136 botaniska trädgårdar, varav 115 utanför Brittiska öarna (McCracken 1997:19;
211ff ). De var av olika dignitet, alltifrån små försöksstationer till stora trädgårdar
anlagda med Kew som förebild. Den äldsta botaniska trädgården i tropikerna
var den i Kingstown på S:t Vincent som grundades redan 1765–1766
(Howard 1954; McCracken 1997:5). Till de stora hörde trädgården i Howrah
utanför Calcutta. Förslag om att etablera den kom 1786 och tre år senare var
den i bruk, vilket gör den till den äldsta i Asien. (Thomas 2006). Howrah var
ett forskningscentrum som endast stod Kew efter. Till de förnämsta räknades
också Peradeniya på Ceylon, anlagd 1821 men med föregångare i Colombo och
Kalutara från 1810, vilken vi strax skall studera närmare. Dessa äger fortfarande
bestånd och har haft obruten kontinuitet, medan historien för flera andra anläggningar
har varit högst intermittent. Det gäller flera av trädgårdarna i Karibien,
i Singapore och Malaya.
Även de andra kolonialmakterna var tidigt ute, men dessa trädgårdar kunde
i antal aldrig mäta sig med de brittiska. Holländarnas mycket tidiga trädgård
i Kapstaden (som delvis finns kvar som park) var egentligen avsedd för att
producera färska grönsaker till Ostindiska kompaniets besättningar, och kan
knappast räknas som en äkta botanisk trädgård. Fransmännen startade emellertid
trädgårdar i Pamplesmousses på Mauritius 1768 och i Cayenne i Franska
Guyana 1786 och spanjorerna grundade en kunglig botanisk trädgård i Mexico
1788 och samma år en trädgård på Tenerife (McCracken 1997:6, 219). Den
kanske främsta koloniala botaniska trädgården av alla var holländarnas hög-