ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

Modernitetens materialitet
tering på Ceylon (Brockway 1979:51, 53). Det var emellertid britterna som organiserade
trafiken i större skala. Britterna hade den fördelen framför de andra
kolonialmakterna att de hade besittningar i alla världsdelar och i så gott som
alla biotoper. Nyttiga växter från jordens alla hörn kunde därmed exporteras
dit de ansågs göra bäst nytta. De koloniala botaniska trädgårdarna tog, oftast
via Kew, emot plantor från andra håll i världen, och spred dessa bland kolonins
plantageägare. Man syftade till att eliminera svårigheter (nyttoväxter i svårtillgängliga,
glesbefolkade områden där man hade bristande politisk kontroll)
och utnyttja latenta möjligheter (gynnsam ekologi i områden under brittisk
kontroll, med betydande arbetskraftsresurser), till Imperiets fromma.
En hel del växter smugglades ut från sina hemländer, om dessa inte låg inom
det brittiska maktområdet. En av de första större operationerna var transporten
av brödfruktträd från Tahiti till Karibien. Efter att en första expedition hade
misslyckats (skeppet hette Bounty!), lyckades man i andra försöket leverera en
stor mängd trädplantor till den botaniska trädgården på S:t Vincent. Projektets
storslagenhet var egentligen onödig; det fanns redan bättre föda att tillgå, t.ex.
bananer och cassava, och det fanns brödfrukt att hämta på betydligt närmare
håll, t.ex. på Ceylon eller till och med på det franska Saint Domingue (Haiti).
Projektet var snarast av ideologisk natur. Dels ville man stilla en tilltagande
abolitionistisk opinion i Europa, dels ville man stävja utvecklingen av en av
slavarna kontrollerad ekonomi, som byggde på avsalu från deras lotter för subsistensodling.
Dessutom gillade inte slavarna brödfrukt (DeLoughrey 2008).
Spridningen av växter gynnades av Nathanael Bagshaw Wards uppfinning
av de transportabla växthusen, ”Wardian cases”. Dessa miniatyrväxthus möjliggjorde
Robert Fortunes introduktion av den sydvästkinesiska tebusken i Indien,
via Calcutta. Likaså möjliggjordes Richard Spruces, Robert Cross och
Clements Markhams utsmuggling, i strid med de andinska republikernas lagstiftning,
av flera arter av östandinska cinchonaträd, vilka sedan via Kew fördes
vidare till Nilgiri Hills i Indien och därefter till flera andra besittningar (Hill
1915:205; Brockway 1979:103ff ). De utsmugglade cinchonaträden trivdes emellertid
allra bäst på Java, varför det snopet nog blev holländarna som kom att
dominera världsmarknaden under början av 1900-talet (Brockway 1979:119f ).
Det var cinchona-baserade mediciner, främst kinin, som möjliggjorde erövringen
av Afrika bortom kustens handelsstationer.
En av de viktigaste operationerna, och en av de mest spektakulära, var Henry
Wickhams chartrande av en hel oceanångare i Santarém vid Amazonfloden
år 1876, vilken fylldes med 70 000 frön av Hevea brasiliensis, den mest produktiva
av de många arter som producerar kautschuk, för omedelbar transport till
Kew. Hevea-frön ruttnar lätt, men 2 800 av dessa frön överlevde och grodde
97