ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

Modernitetens materialitet
k u N s k a p E N s T r ä d g å r d a r – p å g o T T
ocH oNT
Botaniska trädgårdar fanns i Kina redan under Han-dynastin, men de västerländska
anläggningarnas upphov ligger i renässansens medelhavsvärld. Det
fanns under den tidigaste portugisiska expansionens 1400-tal ett slags ”acklimatiserings-trädgårdar”
på de atlantiska öarna, där kulturväxter odlades för
spridning inom imperiet (Grove 1996). De äldsta trädgårdar som man betraktar
som äkta botaniska trädgårdar var emellertid de i Pisa, Florens och Padua,
anlagda under 1540-talet. De var den gamla medeltida örtagården i ny form,
anpassad för undervisandet av medicinstudenter i läran om medicinalväxter,
och för att läkare och apotekare skulle ha säker tillgång till kontrollerat odlade
växter. Vid denna tid var botaniken närmast ett bihang till de medicinska vetenskaperna,
men kunskapen om växtriket ökade dramatiskt under 1500-talet
och en självständig botanisk vetenskap höll på att formeras. Under 1500-talets
andra hälft och 1600-talet kom mer och mer vikt att läggas vid rent botaniska
värden i trädgårdarna och man tävlade i antalet odlade arter (Hill 1915).
I och med den tidiga koloniala expansionen växte kunskapen om botaniken
till en global botanik. Mycket av den förlinnéanska systematiken lånades
faktiskt från Indien, vilket trängde undan den antika och arabiska botaniska
förståelsen (Grove 1996). Västerlandets främsta centrum för tropisk botanik
under 1600- och 1700-talen blev universitetet i Leiden och dess botaniska
trädgård, där ju även Linné studerade.
Även om man ännu var fast rotad i kristendomens natursyn, formades
utövandet av botaniken under 1700-talet efter de rådande utilistiska idealen.
Linné och hans lärjungar hade naturligtvis stor del i detta, men om en person
skall framhållas som avgörande för institutionaliseringen av den utilistiskt
grundade botaniken, vad som kom att kallas ekonomisk botanik, så är det
Sir Joseph Banks, en mycket förmögen ädling som medföljde kapten Cook
på hans första resa till Stilla Havet, tillsammans med nära vännen svensken
Daniel Solander, och som vid hemkomsten blev kung George III:s vän och
förtrogne, föreståndare för dennes trädgårdar i Kew utanför London från 1773
till sin död 1820, president i Royal Society under nästan 42 år, och en passionerad
och kunnig amatörbotaniker.
Han formerade under decennierna kring 1800 ett koncept om de kungligt
ägda botaniska trädgårdarna i Kew (fig. 1) som centrum i ett nätverk som
omfattade alla de botaniska trädgårdarna i det vidsträckta Brittiska Imperiet,
vilka började anläggas vid denna tid (även om de koloniala trädgårdarna aldrig
underställdes Kew organisatoriskt). Efter hans död 1820 följde två decennier
95