ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet
ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet
ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Modernitetens materialitet<br />
<strong>ModErNiTETENs</strong> <strong>MaTErialiTET</strong><br />
arkEologiska pErspEkTiv på dET ModErNa<br />
saMHällETs fraMväxT<br />
rEd. aNNa liHaMMEr & joNas M NordiN<br />
THE MusEuM of NaTioNal aNTiquiTiEs, sTockHolM. sTudiEs 17<br />
3
4<br />
statens historiska museum<br />
box 5428<br />
sE-114 84 stockholm<br />
sweden<br />
www.historiska.se<br />
Modernitetens materialitet<br />
oMslagsillusTraTioN<br />
omslagets collage består av bilder ur inlagan. se hänvisningar och uppgifter om bildrättigheter<br />
vid respektive bild där. undantaget är den lilla röda krokodilen, foto richard orlinski, Wikimedia<br />
commons.<br />
© 2010, författarna<br />
THE MusEuM of NaTioNal aNTiquiTiEs, sTockHolM. sTudiEs<br />
Huvudredaktör: fredrik svanberg<br />
formgivning av layoutmall: Thomas Hansson<br />
Tryckt av Nrs tryckeri, Huskvarna, 2010<br />
THE MusEuM of NaTioNal aNTiquiTiEs, sTockHolM. sTudiEs 17<br />
issN 0349-8182<br />
isBN 978-91-89176-42-3
Modernitetens materialitet<br />
iNNEHåll<br />
förord ...........................................................................................................................................7<br />
iNlEdNiNg. anna lihammer & jonas M Nordin ..............................................................9<br />
ljusETs arkEologi. att bejaka moderniteten. jes Wienberg ..................................17<br />
dolda lasTEr? Magi och modernitet speglat genom kolonial handel<br />
i den nya världen under 1600-talet. gunhild Eriksdotter ................................................27<br />
dET EMBlEMaTiska silvrET. sverige i den atlantiska världen vid<br />
1600-talets mitt. jonas M Nordin .........................................................................................47<br />
ModErNiTET ocH gloBalisEriNg i Norra BoHusläN.<br />
christina rosén ........................................................................................................................71<br />
ModErNiTETEN ocH kuNskapENs Trädgård. den koloniala<br />
ekonomiska botaniken som diskursiv materialitet. Mats Mogren .................................89<br />
ModErNa TidEr? dödsuppfattningar och folkliga traditioner från<br />
medeltid till 1800-tal. kristina jonsson ............................................................................. 113<br />
BYggHErrar ocH porTräTTMoTiv. Ett arkeologiskt perspektiv<br />
på aktörer och individer i det senmedeltida och tidigmoderna Norden.<br />
Martin Hansson ..................................................................................................................... 131<br />
krigET soM social iNsTiTuTioN. Eller vad vi har lärt oss av<br />
snapphanarna. stefan larsson ............................................................................................. 151<br />
arkEologi i vaNsiNNETs gräNslaNd. Modernitet och materiell<br />
kultur i vadstena hospital. Elisabet regner ...................................................................... 167<br />
dE aNdras laNdskap. små berättelser och moderna rum.<br />
anna lihammer ..................................................................................................................... 181<br />
författarpresentationer ....................................................................................................... 195<br />
abstracts ................................................................................................................................. 197<br />
referenser .............................................................................................................................. 201<br />
5
6<br />
Modernitetens materialitet
Modernitetens materialitet<br />
ModErNiTETEN ocH kuNskapENs<br />
T r ä d g å r d<br />
dEN koloNiala EkoNoMiska BoTaNikEN<br />
soM diskursiv <strong>MaTErialiTET</strong><br />
And the wildest dreams of Kew<br />
are the facts of Khatmandhu<br />
Rudyard Kipling<br />
MaTs MogrEN<br />
Moderniteten är ett problematiskt begrepp på många sätt. När var den? Var<br />
var den? Vad utmärkte den? Även om vi hade svaren på dessa grundläggande<br />
frågor så återstår fortfarande åtskilliga oklarheter. Inte minst är detta fallet då<br />
vi studerar moderniteten i en kolonial kontext, moderniteten som imperialism.<br />
Där finner vi ofta att moderniteten innefattade element som egentligen är<br />
förmoderna (aristokratiska) eller traditionaliserande, som till och med strävar<br />
mot modernitetens egen motsats. Problemen till trots är moderniteten möjlig<br />
att studera som materiell kultur och för arkeologer är det just dess materialitet<br />
som blir avgörande när vi vill bestämma dess förekomst i tiden och rummet.<br />
Denna text diskuterar två aspekter av ett speciellt uttryck för modernitetens<br />
materialisering i landskapet: de koloniala botaniska trädgårdarna som imperialistiska<br />
instrument och som diskursiva landskap. Som fallstudie skall en av<br />
de främsta botaniska trädgårdarna inom det viktorianska Brittiska Imperiet,<br />
Peradeniya på Ceylon (nuvarande Sri Lanka), behandlas. De botaniska trädgårdarna<br />
var under 1800-talet i första hand inte inriktade på vare sig estetiska<br />
värden eller ekologiskt skydd, som idag, utan på så kallad ekonomisk botanik<br />
(jfr Wickens 1990). Krasst uttryckt var de ett instrument för att effektivisera<br />
exploaterandet av den tropiska naturen i de västerländska besittningarna på<br />
bästa möjliga sätt. Men betraktade med landskapsarkeologiska glasögon blir<br />
de också till utsagor om västerländsk ordning och dominans.<br />
89
90<br />
Modernitetens materialitet<br />
fraMåTBlickaNdETs Epok<br />
Moderniteten relaterar till livsform och till tid, nästan uteslutande också till<br />
rum. Den är således att betrakta som en kronotop, i Michail Bakhtins bemärkelse.<br />
Bakhtin menade ju att begreppet kronotop fick tiden att ”tjockna”,<br />
”lägga på hullet”, bli synlig (Bahktin 1981:84). Vi kan tolka detta som de vanor,<br />
relationer och mentaliteter, samt den materialitet som är utmärkande för en<br />
viss tid och ett visst rum – således just det som arkeologer alltid har sysselsatt<br />
sig med.<br />
Modernitetens rum behöver inte vara begränsat till ”Västerlandet”. Det är<br />
inte heller fråga om en kronotop som helt dominerar i det västerländska rummet.<br />
Vid sidan av moderniteten har i Västerlandet hela tiden funnits en traditionalitet<br />
och dessutom reaktioner mot moderniteten, t.ex. romantiken eller<br />
1800-talets religiösa väckelserörelser. Moderniteten är alltså knappast en epok,<br />
men den finns (eller fanns) inte heller när som helst eller var som helst.<br />
Som kronotop är moderniteten väl lämpad även för ett studium av dess<br />
materialitet, och då kan den också göras till ett arkeologiskt studieobjekt. En<br />
utmärkt illustration till synen på moderniteten som kronotop (även om termen<br />
aldrig används), och en illustration som dessutom speglar modernitetens<br />
baksida, har levererats av Alfredo Gonzales-Ruibal (2006). Han skildrar ett<br />
mörkrets hjärta hos moderniteten; moderniteten som experimentellt implantat<br />
och misslyckande. Moderniseringsarbetet i Etiopien, som är hans fallstudie,<br />
har efterlämnat ruiner, förödda marker och demografiska katastrofer, ett<br />
arkeologiskt landskap med övergivna fabriker, rostande traktorer och sprängda<br />
stridsvagnar, där befolkningen återigen vandrar fram med pilbåge och grävkäpp<br />
i handen och marken ärjas med dragdjurs hjälp. Moderniteten blir alltså<br />
en kronotop genom att ett tankegods omsätts i praktiken i så stor skala att hela<br />
samhället förändras för en tid, men förändringen är inte oåterkallelig.<br />
Som arkeologer vill vi ha en definition av moderniteten som en mentalitet<br />
som genomsyrar större delen av samhället, inte bara tänkandet hos en intellektuell<br />
elit, och som får avtryck i en avläsbar materialitet. 1600-talet kan alltså<br />
inte komma ifråga. Moderniteten begränsas där till tankens spjutspetsar som<br />
Bacon, Descartes, Galileo, Kepler och Newton. Resten av det civila samhället<br />
präglades av konformitet, lydnad, häxprocesser och jantementalitet (Ödman<br />
1995:206ff ). 1600-talets Sverige har kallats den första moderna staten (Maarbjerg<br />
2004), men det var en militärstatens effektivitet, inte en befolkningens<br />
modernitet. På 1700-talets spreds en tillit till förnuftet i allt vidare kretsar.<br />
Idealet blev ordning i vetandet, men förebilderna var lika ofta tillbakablickande<br />
som framåtblickande. 1700-talet var en övergångsperiod, men inte en<br />
fullgången modernitet (Ödman 1995:405).
Modernitetens materialitet<br />
Det bästa tycks vara att ta fasta på modernitetens egenskap av en framåtblickande<br />
livsform, en tro på framsteg och utveckling, en i bokstavlig bemärkelse<br />
progressiv livsform, som formar de stora massornas tillvaro. Webers, Horkheimers<br />
och Adornos berömda Entzauberung der Welt är ett väsentligt element<br />
i modernitetens mentalitet, dvs. att ”världen förlorar sin trolldomskraft” som<br />
Sven-Eric Liedman översätter det (1997:45).<br />
Vad gäller materialiteten är huvudfrågan: när avsätter moderniteten tydliga<br />
spår i de bredare folklagrens materiella värld? Detta relaterar naturligtvis till<br />
såväl industrialismen och den liberala ekonomin, som till vetenskapens framsteg<br />
i en sekulär tolkningsram, men även till förändrat politiskt tänkande.<br />
Det var framför allt decennierna efter Napoleonkrigen som utgjorde<br />
modernitetens egentliga genombrott i västra och norra Europa och i östra<br />
Nordamerika. Då fick industrikapitalismen drivande kraft genom de stora<br />
infrastrukturella utbyggnadsprojekten. Åren kring 1830 började utbyggnaden<br />
av världens järnvägsnät, vilket under de första 20 åren fram till århundradets<br />
mitt krävde en tredubbling av produktionen av järn och kol i Storbritannien.<br />
Detta var det egentliga genombrottet för industrisamhället, vilken betydde<br />
betydligt mer för industrialismens genombrott på bred front än vad ångdrivna<br />
gruvpumpar och spinnmaskiner hade gjort (jfr Hobsbawm 1997:46f, 69). Ungefär<br />
samtidigt mekaniserades vävandet i Storbritanniens textilindustri och<br />
industrialismen spred sig över till de europeiska och nordamerikanska kontinenterna.<br />
Marknaderna för industriprodukter växte explosionsartat. Inom kort<br />
började också de stora interkontinentala ångbåtslinjerna att byggas ut, vilket<br />
ytterligare ökade efterfrågan på järn och kol.<br />
Vid samma tid fick Adam Smiths idéer om den liberala ekonomin sitt slutgiltiga<br />
genombrott, något som omedelbart fick återverkningar också i vanligt<br />
folks materiella kultur (jfr Shackel 1998). Som ett politiskt kvitto på dessa förändringar<br />
utbröt åren kring 1830 såväl en andra fransk revolution, som ett antal<br />
liberala reformrörelser i andra länder, vilka sammantaget kan sägas ha satt<br />
punkt för aristokratins dominans i samhällslivet i västra Europa. 1830 har med<br />
rätta kallats den borgerliga revolutionen och den (övre) medelklass som nu fick<br />
makten kom att dominera Västerlandet fram till tiden efter Första Världskriget<br />
(Hobsbawm 1997:150ff ). 1830 segrade också det allra första nationalistiska upproret,<br />
i Grekland, vilket gav inspiration för andra till nationell formering.<br />
1830 är ett märkesår också vetenskapligt. Då publicerade Charles Lyell sin<br />
Principles of Geology, och ungefär samtidigt författade Gideon Mantell artikeln<br />
The Age of Reptiles som för första gången relativt korrekt beskrev dinosauriernas<br />
tidsålder. Dessa var de första av de verk som skulle komma att underminera<br />
skapelseläran, genom att beskriva jordens utveckling som oerhört lång. När, en<br />
91
92<br />
Modernitetens materialitet<br />
generation senare, de vetenskapliga upptäckter som Darwin och Wallace presenterade,<br />
slutgiltigt förpassade den grundval till det förgångna, utifrån vilken linnéanerna<br />
och de tidigaste geologerna hade verkat, hade mänskligheten för första<br />
gången i sin historia befriats från behovet av religion; insikten att utvecklingen<br />
saknade avsikt hade slagit igenom och moderniteten fick ett absolut övertag.<br />
M o d E r N i T E T E N s k o l o N i a l a p a r a d o x E r<br />
Att moderniteten gjordes möjlig överhuvudtaget har delvis en förklaring<br />
i dess egen mörka baksida. Industrikapitalismen och därmed moderniteten<br />
hade knappast möjliggjorts utan exploateringen av världen utanför den europeiska<br />
kulturkretsen. Moderniteten och imperialismen var i själva verket sidor<br />
av samma mynt (Said 1978). Kolonialismen, som under århundraden hade<br />
yttrat sig som en semifeodal exploatering av de, genom de stora pandemierna,<br />
nästintill avfolkade amerikanska kontinenterna (jfr Mann 2006) och en<br />
handelskolonialism med synnerligen begränsat besättande av främmande territorier<br />
i Afrika och Asien, övergick nu i en imperialistisk fas under vilken de<br />
främmande kontinenterna styckades upp mellan de europeiska makterna. Vid<br />
samma tid blev européerna för första gången i världshistorien hegemoner; vad<br />
som varit en polycentrisk värld ekonomiskt och militärt, blev åren kring 1830<br />
en värld vars centrum entydigt låg i Västeuropa (Marks 2004).<br />
Detta fick mycket dramatiska konsekvenser inte bara för den politiska<br />
och kulturella situationen i de exploaterade länderna utan även för ekologin.<br />
Det som vi kallar den globala metaboliska klyftan, det vill säga att industrialiseringen<br />
i väst förutsätter ett storskaligt ianspråktagande av land och naturresurser<br />
i andra delar av världen och därmed ett överflyttande av de ekologiska<br />
problemen dit, samtidigt som den frigör resurser i metropolerna som kan användas<br />
till industriutveckling (Foster 1999; Moore 2000; Hornborg 2007), är<br />
sannolikt den viktigaste orsaken till att moderniteten blev så långlivad som<br />
den blev. Hade industrialiseringens och kapitalismens ekologiska problem<br />
dumpats i Europa hade sammanbrottet för framstegstanken troligen kommit<br />
mycket tidigare.<br />
Den modernitet som skall diskuteras här är en västerländsk modernitet i<br />
ett kolonialt rum. En sådan är inte entydig. 1800-talets modernitet med sin<br />
historie- och samhällsvetenskap fick det medeltida och tidigmoderna Europa<br />
att bli fundamentalt annorlunda, i en essentialistisk bemärkelse, än t.ex.<br />
det medeltida-tidigmoderna Islam, Indien eller Kina. Likaså definierades det<br />
samtida Asien och Afrika under 1800-talet som traditionella och statiska. Vi<br />
stöter här på en av modernitetens paradoxer, kanske den egendomligaste av
Modernitetens materialitet<br />
dem alla. Den koloniala moderniteten strävade ibland mot sin motsats, den var ofta<br />
traditionaliserande, de-moderniserande och de-industrialiserande.<br />
Genom indirekt styre, eller styresformer där det inhemska deltagandet<br />
byggde på hövdingar och traditionell aristokrati vilka gavs en rik ceremoniell<br />
inramning, inte på de mest modernitetsbenägna delarna av det inhemska<br />
samhället, inte bara konserverade man ett förflutet utan man reifierade<br />
även konstruerade ”traditioner”. Genom att reifiera ”stammar” eller kaster, och<br />
ibland skissartat kodifiera sedvanerätter, skapade man en judiciell pluralitet<br />
som byggde på kollektiv tillhörighet, inte individer. Detta gällde bland annat<br />
familjelagstiftning, som försämrade kvinnornas ställning, och äganderättslagstiftning,<br />
som förhindrade utvecklingen av en marknad. Den dömande och<br />
den lagstiftande makten hölls aldrig väl åtskilda. Det var främst kolonialtjänstemän<br />
på lokal nivå som motarbetade tendenser till modernitet genom att<br />
blockera införandet av judiciell universalism, fri marknad och representativa<br />
politiska institutioner – men de var däremot mycket intresserade av att ”upptäcka”<br />
och ”återupprätta” antaget traditionella sedvanor, institutioner och relationer,<br />
att återställa ”tingens naturliga ordning” (Misra 2008).<br />
En form av traditionalisering ägde rum också i Västerlandet decennierna<br />
kring sekelskiftet 1900. Även denna byggde på nyuppfunna traditioner som<br />
flaggor, nationalsånger, folkdräkter, och hyllandet av historiska gestalter, och<br />
de gavs former som om de hade varit uråldriga (Hobsbawm & Ranger 1983).<br />
Dessa båda rörelser i kolonin respektive metropolen har många beröringspunkter<br />
och gav näring åt varandra. Den koloniala hierarkin hämtades nästan<br />
uteslutande ur ”gentlemanna-klassen”, en klass som moderniteten hade gett<br />
känslor av anomi, vilket gav bränsle åt medeltidsvurmen i Europa vid denna<br />
tid. I kolonierna byggde gentlemännen i många fall upp samhällen som passade<br />
dem bättre, ceremoniella, hierarkiska operettstater som blev evigt synkrona<br />
och som därför motverkade den avskydda moderniteten (jfr Adas 1995:303).<br />
Moderniteten var alltså en mycket komplex företeelse; inte bara demokratisering<br />
och välfärdsbygge, och en positivistisk hållning till världen, utan också<br />
imperialism, nationalism, rasism, rå exploatering av arbetskraft, traditionalisering<br />
och ekologisk hänsynslöshet.<br />
aTT lägga uT diskursEN i laNdskapET<br />
Om moderniteten är intimt kopplad till imperialismen, till vetenskapsidealen<br />
och till exploateringen av naturen, så vore det förvånande om vi inte skulle finna<br />
en institutionalisering, en form, i vilken alla dessa element löper samman såväl<br />
materiellt som symboliskt. Vi finner den också i de botaniska trädgårdarna.<br />
93
94<br />
Modernitetens materialitet<br />
De två aspekter av de botaniska trädgårdarna som står i fokus här har inspirerats<br />
från olika håll. Den första aspekten handlar om den ekonomiska botaniken<br />
som instrument för kolonial exploatering. Detta är något som har diskuterats<br />
ingående i vetenskaplig litteratur under senare år. Centrala verk har<br />
författats av Lucile H. Brockway (1979) och Donal P. McCracken (1997), vilka<br />
kompletterar varandra på ett utmärkt sätt.<br />
Den andra aspekten, de botaniska trädgårdarna som uttryck för en mer<br />
eller mindre implicit dominansdiskurs, har däremot inte lyfts fram i diskussionen<br />
i motsvarande utsträckning.<br />
Bernard S. Cohn, är portalfiguren inom den forskningsinriktning som diskuterar<br />
kolonialismens kultur utifrån dess kunskapssystem. I två betydande essäsamlingar<br />
(1987; 1996) behandlar han en rad olika dokumentationsprojekt i<br />
kompaniets och vicekungadömets Indien, folkräkningarna, lagstiftningen, lantmäteriet,<br />
lingvistiken, filologin, arkeologin, m.m., som han kallar ”undersökande<br />
modaliteter”. En sådan modalitet inkluderar definitionen av den information<br />
man behöver, metoden för hur den samlas, ordnas och klassificeras, samt hur<br />
den görs tillgänglig i statistik, historieskrivning, regelverk eller encyklopediskt<br />
vetande. Han visar hur dessa till synes oskyldiga projekt har hjälpt till att forma<br />
en kolonial diskurs och en kolonial kultur. Genom att definiera och kategorisera<br />
tog man kontroll; Indien kunde förstås som en serie fakta. Man erövrade<br />
såväl ett territorium som ett epistemologiskt rum (Cohn 1996:3ff ).<br />
Jag ser de tropiska botaniska trädgårdarna som uttryck för en granskande,<br />
kartläggande modalitet (survey modality; Cohn 1996:7f ); de samlar och ordnar<br />
fakta och förmedlar kunskap som stöd för den koloniala plantagenäringen.<br />
Men de är också uttryck för vad Cohn kallar en övervakande modalitet (surveillance<br />
modality; Cohn 1996:10f ); de skapar ett socialt beteendemönster och<br />
konstituerar därigenom ett samhälle.<br />
Min behandling av ämnet går också tillbaka på diskussioner om maktdiskurser<br />
och deras representation i det fysiska landskapet, inom gruppen av historiska<br />
arkeologer i Lund, framför allt vid UV Syd, vilka kan vara värda att citera:<br />
Att skapa nya platser kan summeras som rumsliga uttryck för en ny diskursiv ordning<br />
som förskjutit styrkeförhållandena i samhället. De innebär en annan typ av<br />
organisation och framställningsform av världen med sociala konsekvenser genom<br />
att presentera såväl objekt som subjekt (landskap och människor) på andra sätt<br />
och med andra avgränsningar än tidigare. Vissa typer av handlingar görs relevanta<br />
medan andra utesluts. Det skapas en situation där några grupper kan omformulera<br />
landskapets betydelse och genomdriva denna nya förståelse. Utläggandet av<br />
diskursen i landskapet laddar om både dess form och struktur till nya sociala rum<br />
(Anglert, et al. 2006:49).
Modernitetens materialitet<br />
k u N s k a p E N s T r ä d g å r d a r – p å g o T T<br />
ocH oNT<br />
Botaniska trädgårdar fanns i Kina redan under Han-dynastin, men de västerländska<br />
anläggningarnas upphov ligger i renässansens medelhavsvärld. Det<br />
fanns under den tidigaste portugisiska expansionens 1400-tal ett slags ”acklimatiserings-trädgårdar”<br />
på de atlantiska öarna, där kulturväxter odlades för<br />
spridning inom imperiet (Grove 1996). De äldsta trädgårdar som man betraktar<br />
som äkta botaniska trädgårdar var emellertid de i Pisa, Florens och Padua,<br />
anlagda under 1540-talet. De var den gamla medeltida örtagården i ny form,<br />
anpassad för undervisandet av medicinstudenter i läran om medicinalväxter,<br />
och för att läkare och apotekare skulle ha säker tillgång till kontrollerat odlade<br />
växter. Vid denna tid var botaniken närmast ett bihang till de medicinska vetenskaperna,<br />
men kunskapen om växtriket ökade dramatiskt under 1500-talet<br />
och en självständig botanisk vetenskap höll på att formeras. Under 1500-talets<br />
andra hälft och 1600-talet kom mer och mer vikt att läggas vid rent botaniska<br />
värden i trädgårdarna och man tävlade i antalet odlade arter (Hill 1915).<br />
I och med den tidiga koloniala expansionen växte kunskapen om botaniken<br />
till en global botanik. Mycket av den förlinnéanska systematiken lånades<br />
faktiskt från Indien, vilket trängde undan den antika och arabiska botaniska<br />
förståelsen (Grove 1996). Västerlandets främsta centrum för tropisk botanik<br />
under 1600- och 1700-talen blev <strong>universitet</strong>et i Leiden och dess botaniska<br />
trädgård, där ju även Linné studerade.<br />
Även om man ännu var fast rotad i kristendomens natursyn, formades<br />
utövandet av botaniken under 1700-talet efter de rådande utilistiska idealen.<br />
Linné och hans lärjungar hade naturligtvis stor del i detta, men om en person<br />
skall framhållas som avgörande för institutionaliseringen av den utilistiskt<br />
grundade botaniken, vad som kom att kallas ekonomisk botanik, så är det<br />
Sir Joseph Banks, en mycket förmögen ädling som medföljde kapten Cook<br />
på hans första resa till Stilla Havet, tillsammans med nära vännen svensken<br />
Daniel Solander, och som vid hemkomsten blev kung George III:s vän och<br />
förtrogne, föreståndare för dennes trädgårdar i Kew utanför London från 1773<br />
till sin död 1820, president i Royal Society under nästan 42 år, och en passionerad<br />
och kunnig amatörbotaniker.<br />
Han formerade under decennierna kring 1800 ett koncept om de kungligt<br />
ägda botaniska trädgårdarna i Kew (fig. 1) som centrum i ett nätverk som<br />
omfattade alla de botaniska trädgårdarna i det vidsträckta Brittiska Imperiet,<br />
vilka började anläggas vid denna tid (även om de koloniala trädgårdarna aldrig<br />
underställdes Kew organisatoriskt). Efter hans död 1820 följde två decennier<br />
95
96<br />
Modernitetens materialitet<br />
fig. 1. kew gardens är idag såväl en förstklassig vetenskaplig institution som en oas för londonborna<br />
och en magnet för turister, men det stora palmhuset från 1840-talet minner om den tid<br />
då William j. Hooker omsatte sir joseph Banks program i praktiken och gjorde kew till centrum<br />
i ett globalt nätverk av botaniska trädgårdar. palmhuset var på sin tid en ingenjörsmässig<br />
bedrift och blev en förebild för crystal palace. det utgör därmed en kraftfull symbol för den<br />
viktorianska moderniteten. det är numera helt restaurerat. foto ©: författaren 2002.<br />
av relativt förfall, men när Kew blev en publik institution 1841 inleddes en storhetstid<br />
under dess direktörer William J. Hooker (1841–1865) och efterträdaren<br />
sonen Joseph D. Hooker (1865–1885), båda framstående forskare, den senare<br />
Darwins gode vän och försvarare (Brockway 1979:77–99), och dessa kunde<br />
omsätta Banks nätverkskoncept i verkligheten.<br />
Britterna uppfann inte spridningen av kulturväxter mellan kontinenterna.<br />
Denna har en mångtusenårig historia. Medeltidens muslimska kalifat förenade<br />
det tropiska Asien och Afrika med Europa och Centralasien och ledde till<br />
en mängd introduktioner av kulturväxter, inte minst via al-Andalus (Spanien).<br />
Portugisernas acklimatiserings-trädgårdar har redan nämnts. Det ”kolumbianska<br />
utbytet” efter upptäckten av Amerika förändrade ekologin både på västra<br />
och östra halvklotet.<br />
Under kolonialismens tidiga år skedde många botaniska förflyttningar. Det<br />
påstås att en enda kaffeplanta från Java som år 1706 planterades i Amsterdams<br />
botaniska trädgård var upphovet till näst intill alla kaffeplantager på västra<br />
halvklotet och holländarna smugglade tidigt ut kakao från Venezuela för plan-
Modernitetens materialitet<br />
tering på Ceylon (Brockway 1979:51, 53). Det var emellertid britterna som organiserade<br />
trafiken i större skala. Britterna hade den fördelen framför de andra<br />
kolonialmakterna att de hade besittningar i alla världsdelar och i så gott som<br />
alla biotoper. Nyttiga växter från jordens alla hörn kunde därmed exporteras<br />
dit de ansågs göra bäst nytta. De koloniala botaniska trädgårdarna tog, oftast<br />
via Kew, emot plantor från andra håll i världen, och spred dessa bland kolonins<br />
plantageägare. Man syftade till att eliminera svårigheter (nyttoväxter i svårtillgängliga,<br />
glesbefolkade områden där man hade bristande politisk kontroll)<br />
och utnyttja latenta möjligheter (gynnsam ekologi i områden under brittisk<br />
kontroll, med betydande arbetskraftsresurser), till Imperiets fromma.<br />
En hel del växter smugglades ut från sina hemländer, om dessa inte låg inom<br />
det brittiska maktområdet. En av de första större operationerna var transporten<br />
av brödfruktträd från Tahiti till Karibien. Efter att en första expedition hade<br />
misslyckats (skeppet hette Bounty!), lyckades man i andra försöket leverera en<br />
stor mängd trädplantor till den botaniska trädgården på S:t Vincent. Projektets<br />
storslagenhet var egentligen onödig; det fanns redan bättre föda att tillgå, t.ex.<br />
bananer och cassava, och det fanns brödfrukt att hämta på betydligt närmare<br />
håll, t.ex. på Ceylon eller till och med på det franska Saint Domingue (Haiti).<br />
Projektet var snarast av ideologisk natur. Dels ville man stilla en tilltagande<br />
abolitionistisk opinion i Europa, dels ville man stävja utvecklingen av en av<br />
slavarna kontrollerad ekonomi, som byggde på avsalu från deras lotter för subsistensodling.<br />
Dessutom gillade inte slavarna brödfrukt (DeLoughrey 2008).<br />
Spridningen av växter gynnades av Nathanael Bagshaw Wards uppfinning<br />
av de transportabla växthusen, ”Wardian cases”. Dessa miniatyrväxthus möjliggjorde<br />
Robert Fortunes introduktion av den sydvästkinesiska tebusken i Indien,<br />
via Calcutta. Likaså möjliggjordes Richard Spruces, Robert Cross och<br />
Clements Markhams utsmuggling, i strid med de andinska republikernas lagstiftning,<br />
av flera arter av östandinska cinchonaträd, vilka sedan via Kew fördes<br />
vidare till Nilgiri Hills i Indien och därefter till flera andra besittningar (Hill<br />
1915:205; Brockway 1979:103ff ). De utsmugglade cinchonaträden trivdes emellertid<br />
allra bäst på Java, varför det snopet nog blev holländarna som kom att<br />
dominera världsmarknaden under början av 1900-talet (Brockway 1979:119f ).<br />
Det var cinchona-baserade mediciner, främst kinin, som möjliggjorde erövringen<br />
av Afrika bortom kustens handelsstationer.<br />
En av de viktigaste operationerna, och en av de mest spektakulära, var Henry<br />
Wickhams chartrande av en hel oceanångare i Santarém vid Amazonfloden<br />
år 1876, vilken fylldes med 70 000 frön av Hevea brasiliensis, den mest produktiva<br />
av de många arter som producerar kautschuk, för omedelbar transport till<br />
Kew. Hevea-frön ruttnar lätt, men 2 800 av dessa frön överlevde och grodde<br />
97
98<br />
Modernitetens materialitet<br />
i Kew. De transporterades sedan vidare i Wardian cases till Ceylon där det<br />
första gummiträdet planterades i Heneratgoda Botanic Garden, en liten filial<br />
till Peradeniya Botanic Gardens i låglandet nära Gampaha, redan samma år<br />
(Schultes 1977). Trädet fälldes av en cyklon 1988, men stubben och rotsystemet<br />
har bevarats som ett slags historiskt monument. Från dessa plantor byggdes<br />
sedan hela världens gummiplantager upp. Detta slog undan benen på gummiekonomin<br />
i Amazonas, som byggde på insamlad vildkautschuk, och etablerade<br />
de brittiska besittningarna Ceylon och Malaya, det nederländska Sumatra och<br />
det franska Indokina som de viktigaste gummiproducenterna i världen, och<br />
därmed de västeuropeiska kolonialmakterna som absoluta resurskontrollörer.<br />
I Kew Gardens inte bara samordnades denna trafik, där bedrevs också ett<br />
intensivt utvecklingsarbete med anpassning, hybridisering och odlingsmetodik.<br />
Framför allt sedan Kew överförts från Hovstaten till ”Department for Woods<br />
and Forests” 1841, kom trädgårdarna att bli ett avancerat vetenskapligt centrum,<br />
trots att de aldrig var knutna till något <strong>universitet</strong>. Botaniken blev därmed en<br />
mycket viktig del av imperialismen genom att få kolonierna att bli lönsammare.<br />
Brittiska imperiet hade under drottning Victorias regeringstid (1837 –1901)<br />
136 botaniska trädgårdar, varav 115 utanför Brittiska öarna (McCracken 1997:19;<br />
211ff ). De var av olika dignitet, alltifrån små försöksstationer till stora trädgårdar<br />
anlagda med Kew som förebild. Den äldsta botaniska trädgården i tropikerna<br />
var den i Kingstown på S:t Vincent som grundades redan 1765–1766<br />
(Howard 1954; McCracken 1997:5). Till de stora hörde trädgården i Howrah<br />
utanför Calcutta. Förslag om att etablera den kom 1786 och tre år senare var<br />
den i bruk, vilket gör den till den äldsta i Asien. (Thomas 2006). Howrah var<br />
ett forskningscentrum som endast stod Kew efter. Till de förnämsta räknades<br />
också Peradeniya på Ceylon, anlagd 1821 men med föregångare i Colombo och<br />
Kalutara från 1810, vilken vi strax skall studera närmare. Dessa äger fortfarande<br />
bestånd och har haft obruten kontinuitet, medan historien för flera andra anläggningar<br />
har varit högst intermittent. Det gäller flera av trädgårdarna i Karibien,<br />
i Singapore och Malaya.<br />
Även de andra kolonialmakterna var tidigt ute, men dessa trädgårdar kunde<br />
i antal aldrig mäta sig med de brittiska. Holländarnas mycket tidiga trädgård<br />
i Kapstaden (som delvis finns kvar som park) var egentligen avsedd för att<br />
producera färska grönsaker till Ostindiska kompaniets besättningar, och kan<br />
knappast räknas som en äkta botanisk trädgård. Fransmännen startade emellertid<br />
trädgårdar i Pamplesmousses på Mauritius 1768 och i Cayenne i Franska<br />
Guyana 1786 och spanjorerna grundade en kunglig botanisk trädgård i Mexico<br />
1788 och samma år en trädgård på Tenerife (McCracken 1997:6, 219). Den<br />
kanske främsta koloniala botaniska trädgården av alla var holländarnas hög-
Modernitetens materialitet<br />
klassiga anläggning i Buitenzorg (numera Bogor) på Java, anlagd 1817, och med<br />
vilken britterna ömsom samarbetade, ömsom konkurrerade.<br />
alléEr ocH gräsMaTTor – MaTErialisEradE<br />
koloNiala doMiNaNsdiskursEr<br />
Dessa trädgårdar gavs en landskapsarkitektonisk form som lånades direkt från<br />
de aristokratiska ideal som var rådande i Europa. Idealen kunde ofta vara en<br />
blandning av den under 1600-talet förhärskande ”franska”, ”reguljära” eller<br />
”tvungna smaken”, det vill säga renässansens och barockens geometriskt anlagda<br />
trädgårdar, och den under 1700-talet framväxande ”engelska smaken”,<br />
som betonade det pittoreska och naturefterhärmande.<br />
Denna engelska smak, vars mest kände skapare var den av samhällseliten<br />
i England så ofta anlitade Lancelot ”Capability” Brown, växte fram som ett<br />
medvetet klassmärke. 1700-talets England präglades av vidgande klassklyftor<br />
mellan en allt mer amalgamerad överklass bestående av den högsta samhällseliten,<br />
det lokala lågfrälset, det högre borgerskapet och de akademiska yrkesgrupperna<br />
(sammantaget vad som kallades ”polite society”) å ena sidan, och de<br />
lägre klasserna å den andra. De bemedlade strävade också efter att hålla de<br />
obemedlade utom synhåll. Herrskapsbyggnaderna omgavs av vidsträckta parker<br />
från vilka industriskorstenar, arbetarbostäder och bondgårdar inte var synliga.<br />
All produktiv mark inom godsen förlades också utom synhåll. Måhända<br />
ville man inte bli påmind om hur många av dessa förmögenheter hade skapats;<br />
de georgianska parkernas fundament var ofta det karibiska plantageslaveriet<br />
och dess vidrigheter (Williams 1944; jfr Said 1995:103ff; Johnson 2005).<br />
Parken med sina svepande utsikter, sina träddungar och gräsmattor, var ett<br />
landskap enbart för konsumtion, och avsett att konsumeras enbart av andra<br />
inom den nya vidgade överklassen. Dess betydelser antogs vara bekanta för alla<br />
som hade rest på en Grand Tour till den italienska campagnan i sin ungdom<br />
och som hade åtminstone en Poussin på väggen. Tom Williamson beskriver<br />
träffande dessa parklandskap som tredimensionella vykort; drömlika, idealiserade<br />
versioner av riktiga landskap (Williamson 1999).<br />
Modet med fejkade ruiner, turkiska kiosker eller kineserier som var så vanligt<br />
i de engelska parkerna i Europa, överfördes inte i någon nämnvärd grad<br />
till kolonierna – de var ju så att säga exotiska redan från början – men de<br />
fick sina motsvarigheter i diverse ”memorials”, antikiserande, pittoreska monument<br />
över bemärkta personer, vilka aristokratin i Europa hade smyckat sina<br />
trädgårdar med sedan renässansen.<br />
99
100<br />
Modernitetens materialitet<br />
Två strukturella element som anlades i dessa tropiska landskap, hämtades<br />
emellertid direkt från de europeiska parklandskapen och analogt med Williamssons<br />
betraktande av de engelska parkerna som dominansdiskurser, och<br />
med Cohns övervakande modalitet, kan de betraktas som materialiserade koloniala<br />
dominansdiskurser. Det ena var en i huvudsak fransk uppfinning, det<br />
andra en engelsk: allén och gräsmattan.<br />
Avenyliknande, ofta raka, gångar hade först anlagts i de muromgärdade<br />
antika persiska trädgårdarna och romarna hade planerat skuggande träd längs<br />
landsvägarna. De dök upp i de italienska renässansträdgårdarna, och Palladio<br />
beskrev alléer i sin byggnadslära från 1570. I Nederländerna hade man tidigt<br />
planterat träd i rader längs vägar och kanaler. Det var emellertid i kungliga och<br />
aristokratiska miljöer i Frankrike under loppet av 1600-talet, som allén fick sin<br />
form (Lawrence 1988). Den hade flera syften, som skuggad promenad, som förstärkare<br />
av perspektiv och som ett maktdiskursivt utropstecken; här bor en som<br />
har makt över landskapet. Allén fick som aristokratisk symbol ett starkt genomslag<br />
i större delen av Europa. Till Sverige letade sig företeelsen under loppet av<br />
1600-talet som enstaka nedslag; det var först under 1700-talets senare del som<br />
allémodet fick ett rejält uppsving också i vårt land (Olsson & Jacobsson 2005).<br />
Alléerna hade oftast ingen förankring i de lokala kulturerna i kolonierna,<br />
utan när de anlades i tropisk miljö måste de ses som en europeisk maktsymbol<br />
av stor kraft. Under 1800-talets lopp blev de småningom krökta för den pittoreska<br />
upplevelsens skull, men axialiteten övergavs aldrig helt. Flera av de<br />
koloniala botaniska trädgårdarna är också försedda med palmalléer, berömda<br />
sådana kan ännu beskådas i just Howrah, Peradeniya och Pamplemousses liksom<br />
i botaniska trädgården i Rio de Janeiro (anlagd 1808, som en av de första<br />
åtgärderna för att förvandla ett kolonialt bakvatten till något som liknade en<br />
metropol under de år då Rio var det portugisiska imperiets huvudstad, 1808–<br />
1821; jfr Martins & Abreu 2001). Det var inte alltid inhemska palmarter som<br />
kom till användning. Särskilt kungspalmen (Roystonea regia) från Cuba och<br />
Florida blev populär. Det är en palm som behöver mycket vatten varför man<br />
ibland också blev tvungen att bekosta dyra konstbevattningssystem. Roystonea<br />
oleracea, kålpalm på svenska, användes också flitigt. Den är en palm med upp<br />
till 25–30 meter hög, rak stam. Även den kommer från västra halvklotet.<br />
I detta sammanhang kan man också uppmärksamma de trädplanteringar<br />
längs landsvägar och stadsgator som utfördes i kolonierna. Carl Peter Thunberg,<br />
som besökte Ceylon på 1770-talet, nämner att man redan då, på holländarnas<br />
tid, planterade alléer i städerna. Då användes hibiscus (Thunberg,<br />
uå, del II: 235). Britterna planterade också träd, inte bara längs stadsgatorna<br />
utan också längs landsvägarna. De hade som främsta syfte att skänka skugga
Modernitetens materialitet<br />
längs vägarna under en tid innan bilismen, då färd i häst och vagn kunde vara<br />
långsam, tidsödande och klimatiskt påfrestande, men det finns även en klart<br />
estetisk funktion och en tanke om kolonialmaktens ordnande av landskapet<br />
ligger implicit. Man planterade oftast regnträd (Albizia saman), ett träd som<br />
på singalesiska kallas mara eller para-mara (väg-mara), på tamil enal vakai.<br />
Trädet kommer ursprungligen från Centralamerika och norra Sydamerika<br />
och introducerades på Ceylon 1851. Det blir 25–30 meter högt, med grova<br />
stammar och en tät utbredd paraplyliknande krona som oftast täcker hela<br />
vägbanan. Vid blomningen är det översållat av rosa blommor (Miththrapala<br />
& Miththrapala 1998:16). De boulevardliknande gatorna i Cinnamon Gardens,<br />
elitens residenskvarter i Colombo, har fortfarande åtskilliga skuggande<br />
mara-träd, men längs landsvägarna börjar de försvinna. De huggs ner när<br />
vägarna behöver breddas.<br />
Det är kanske få som tänker på gräsmattor som dominansdiskursiva<br />
element; det senaste halvseklets villaförorter har gjort gräsmattan normal intill<br />
osynlighet. 1700- och 1800-talens gräsmattor var emellertid något helt annat.<br />
De förmedlade status; här bor en person som dels har råd att avsätta enorma<br />
ytor för improduktiva gräsmattor, dels har råd att låta sköta dem. Det brittiska<br />
uttrycket att det tar tre generationer att skapa en gentleman och dubbelt så<br />
lång tid att skapa en högklassig gräsmatta, säger det mesta.<br />
De europeiska privatträdgårdarna i kolonierna kan betraktas som ett slags<br />
förlängningar av bostadshusen. Istället för det asiatiska inåtvända huset med<br />
sin atriumliknande miniatyrträdgård i mitten, byggde européerna bungalowliknande<br />
villor, inte utan palladianska rötter, med öppna planlösningar och<br />
omgivna av verandor för ventilationens skull och en markant portik vid ingången<br />
för solens och regnens skull. Allt arrangerades utifrån parametrarna<br />
sval bris och skugga, och för att fullt ut kunna dra nytta av luftcirkulationen<br />
krävdes relativt stora tomter. På tomterna anlades hybrida trädgårdar, där tropisk<br />
grönska blandades med nostalgiska reminiscenser från hemlandet (Roberts<br />
1998). Småningom växte hela villastäder upp intill de gamla stadscentra i<br />
de koloniala huvudstäderna, såsom Chowringhi i nuvarande centrala Kolkata<br />
(Calcutta) och Cinnamon Gardens i Colombo. Trädgårdarna var försedda med<br />
blommor och fruktodlingar och frön och sticklingar fick man från botaniska<br />
trädgården om en sådan fanns inom räckhåll.<br />
Ännu vid 1700-talets slut, längre än hemma i Europa, anlade man strikt<br />
formella trädgårdar, med raka linjer som skapade djupperspektiv, medan man<br />
en bit in på 1800-talet hade börjat lösa upp geometrin, plantera grupper av träd<br />
här och där, och framför allt skapa stora gräsmattor (Roberts 1998:119). Vid<br />
denna tid hade redan en reaktion mot Capability Browns parklandskap börjat<br />
101
102<br />
Modernitetens materialitet<br />
märkas hemma i England (Williamson 1999:47); kolonierna var således ur fas<br />
med moderlandets utveckling.<br />
Gräsmattan sågs som den koloniala trädgårdens centrum och var platsen<br />
för sociala aktiviteter, där kolonins européer ur den sociala hierarkins övre<br />
strata umgicks, medan infödda tjänare höll sig respektfullt utom synhåll när<br />
de inte serverade. Den fick därigenom en symbolisk laddning av det lokala<br />
dominansförhållandet.<br />
Gräsmattan var en kostsam lyx. Det är ofta mycket svårt att anlägga och<br />
sköta gräsmattor i tropikerna och ändå kan de vara enorma och omfatta flera<br />
hektar. Hugh Fraser Macmillan, i hans på sin tid populära och flera gånger<br />
återutgivna Tropical planting and gardening with special reference to Ceylon<br />
(1935) skriver att det kan vara svårt att så gräsmattor i tropikerna. Det bästa är<br />
att skära torvor från en tätt betad betesmark och lägga ut dem på avsett ställe.<br />
Läsaren får själv föreställa sig vilken inverkan det kan ha haft på boskapsskötseln.<br />
Han rekommenderar också att man, under perioder av svår torka,<br />
vattnar rikligt för att undvika bruna fläckar (Macmillan 1935:66). Inte heller<br />
här upplyses vi om effekterna på det omgivande jordbruket. Den måste klippas<br />
2–3 gånger per vecka under regnperioden, vilket skedde med kortlie, och på<br />
större gräsmattsytor med en oxdragen gräsklippningsmaskin sedan dessa blivit<br />
tillgängliga (Macmillan 1935:67).<br />
Gräsmattan betraktades som ”absolut nödvändig” (Roberts 1998:122). Man<br />
skulle kunna säga att det hierarkiska, koloniala samhället till en del konstituerades<br />
av dessa gröna rum.<br />
Att man vinnlade sig om att anlägga och sköta en så improduktiv och svårskött<br />
landskapsform i en så utilistiskt präglad miljö som en botanisk trädgård,<br />
måste ses som ett uttryck för en implicit maktdiskurs.<br />
a s i aT i s k T r ä d g å r d s T r a d i T i o N – f o r M E l l<br />
ocH iNforMEll<br />
I asiatisk trädgårdstradition finns en geometrisk tradition som framhäver rätlinjighet,<br />
symmetri, hierarki och ordning, allt omgärdat av murar eller vallar.<br />
Detta är en ursprungligen persisk trädgårdsdesign som går tusentals år tillbaka<br />
i tiden. Sådana trädgårdar kallades pairi daeza, ett avestiskt ord som helt enkelt<br />
betyder muromgärdad, och som lånades till grekiskan (παραδεισοσ) då Gamla<br />
Testamentet översattes, för att beteckna Edens lustgård, och sedermera till<br />
arabiskan (firdous) när man i Qur’an ville beskriva det islamiska paradiset.<br />
Indiens trädgårdskonst före medeltiden är känd utifrån skriftliga källor av<br />
högst varierande karaktär, Mahabharata, Kama Sutra, olika shastras och tidiga
Modernitetens materialitet<br />
kinesiska resebeskrivningar (Bowe 1999), men den är så gott som okänd arkeologiskt.<br />
Där har funnits såväl samhällselitens lustgårdar, som trädgårdar tillhörande<br />
religiösa inrättningar. I Sri Lanka känner vi från krönikorna omnämnanden<br />
av kungliga lustgårdar redan före vår tideräkning (åtminstone några<br />
var muromgärdade), och vi har från en något senare period ett fantastiskt bevarat<br />
exempel i Sigiriyas 400-talsträdgård (Bandaranayake 1993).<br />
Under medeltiden traderades den geometriska trädgården i islamisk trädgårdskonst,<br />
och i tidigmodern tid fortsätter arvet från det förislamiska Iran i<br />
Mughal-trädgårdarna i nuvarande Indien och Pakistan, till exempel det berömda<br />
Taj Mahal vid Agra och de båda trädgårdar som bär namnet Shalimar<br />
i Srinagar respektive Lahore. I dessa liksom i andra asiatiska trädgårdsanläggningar<br />
är vatten det viktigaste elementet, i dammar, akvedukter, katarakter,<br />
kanaler och, där det var möjligt, fontäner (Moynihan 1970).<br />
I Asien finns emellertid också en assymetrisk, irreguljär, naturimiterande<br />
och ”mystisk” tradition, som återgår på taoistisk och buddhistisk tankevärld<br />
(Bandaranayake 1993). Inom buddhismen finns en typ av ”skogs-kloster”, belägna<br />
i skogs- och bergsområden och främst avsedda för meditation, vilka<br />
kallas ārāma. Ordet betyder egentligen lust i betydelsen lustgård eller park,<br />
jämför engelskans pleasance, danskans lyst, och så vidare. Att plantera sådana<br />
ārāma ansågs vara religiöst meriterande (puñña). De var ofta privata planteringar<br />
som donerades till den monastiska församlingen, sangha (Kalupahana<br />
2005:130; Ratnayaka, ms). Den mest kända av alla dessa monastiska lustgårdar<br />
är Jetavanārāmaya utanför södra stadsporten i Anuradhapura, den antika<br />
huvudstaden i Sri Lanka. Här anlades mot slutet av 200-talet av vår tideräkning<br />
det mäktiga klosterkomplex som vi känner idag, med den antika världens<br />
största byggnadsverk av tegel, en 120 meter hög stupa (Ratnayake 1993), men<br />
ursprungligen var detta en kunglig planterad park, ”skuggig, sval och täckt av<br />
grönska” (Mahavamsa XV, 1–2; Parker 1984:272f ).<br />
Den typiska trädgårdsformen under senare århundraden (och för gemene<br />
man), i den del av landet där Peradeniya Botanic Gardens anlades, är annars<br />
vad som på engelska kallas Kandyan Forest Garden, eller bara ”kandyansk trädgård”<br />
(McConnell 1992). Den kan beskrivas som en form av agro-skogsbruk.<br />
En sådan trädgård ser vid första anblicken ut som en otuktad djungel, men den<br />
är egentligen planterad, med en stor mängd nyttoväxter, träd, buskar och örter<br />
av olika höjd, som ger mat, frukt, kryddor, medicin, gödningsmedel och virke<br />
(fig. 2). Plantorna står inte i samlade bestånd, utan till synes huller om buller,<br />
men är egentligen planterade där jordmån och gradient är gynnsammast för<br />
växten. Dessa trädgårdar ägs oftast av dem som brukar dem och är relativt små,<br />
ofta bara 0,4–2 hektar.<br />
103
104<br />
Modernitetens materialitet<br />
fig. 2. detta är inte en djungel. det är en välskött och rikt avkastande trädgård. Mr Maliyaraja<br />
kulathunga’s trädgård i Wegiriya, väster om kandy, är ett gott exempel på en kandyan forest<br />
garden, där en stor mängd nyttoväxter växer blandade med varandra och som skördas efterhand<br />
som de mognar. denna trädgård ligger i en brant dal och omfattar ca 1,5 hektar. Mr<br />
kulathunga påstod sig ha femton olika fruktsorter, tolv olika kryddor, grönsaker eller medicinalväxter,<br />
fyra användbara arter av timmerträd (bl.a. mahogny), samt arekanötter som är ett<br />
stimulansmedel, på denna lilla yta. foto ©: författaren 2009.<br />
roYal BoTaNic gardENs i pEradENiYa<br />
I detta landskap lades alltså en ny materialiserad diskurs ut då den botaniska<br />
trädgården i Peradeniya anlades (fig. 3). Det var en diskurs om människans<br />
makt över naturen, om att växterna var där för att utnyttjas, om att den botaniska<br />
vetenskapen skulle tjäna ekonomin, om att ekonomin skulle ordnas så<br />
att den tjänade Imperiet, och att Imperiet skulle manifesteras i landskapets<br />
omvandling.<br />
fig. 3 (följande sida). plan över royal Botanic gardens, peradeniya, ceylon vid 1900-talets<br />
början. Efter Macmillan u.å. [1906].
Modernitetens materialitet<br />
105
106<br />
Modernitetens materialitet<br />
Trädgården inrättades 1821, endast dryga sex år efter det att det kandyanska<br />
kungariket (Tun-Sinhalē) hade annekterats av britterna. Den mark som togs i<br />
anspråk var en före detta kunglig trädgård, anlagd 1780 inom en slinga av floden<br />
Mahaweli strax sydväst om staden Kandy, under kung Kīrtī Srī Rājasimhas<br />
regering (1747–1782), och på mark som varit i kungamaktens ägo sedan 1371<br />
(Pethiayagoda 2007:63).<br />
På sina ägor hade kungarna uppfört ett palats och en monastisk inrättning (vihare)<br />
med en stupa, vilka kunde anas som ruiner då botaniska trädgården anlades.<br />
Vilken av de båda huvudströmningarna i äldre asiatisk trädgårdskonst (geometrisk<br />
eller ”mystisk”), som trädgården i Peradeniya har gått tillbaka på – eller om<br />
den möjligen haft element av båda, som i det mycket äldre Sigiriya – är inte<br />
möjligt att avgöra. Att den skulle ha varit strikt utilistisk och saknat symboliska<br />
element är inte sannolikt, med tanke på vad vi vet om staden Kandy och<br />
dess plan (Duncan 1990).<br />
Alexander Moon, den superintendent för botaniska trädgården som fick<br />
uppdraget att flytta den från Kalutara 1821, har efterlämnat en kartskiss från<br />
1822 som visar att det parallellt med flodstranden fanns ett större dike. Det<br />
går möjligen tillbaka på ett idégods från antiken då de formella trädgårdarna i<br />
Sydasien geometriskt lades ut innanför vallar eller murar och ibland med omgivande<br />
vattengravar, såsom vi ännu kan se i Sigiriya. Sannolikt hade dock diket i<br />
Peradeniya främst den praktiska funktionen att hålla elefanterna ute. I övrigt är<br />
så gott som ingenting känt om trädgårdens plan. Där odlades diverse inhemska<br />
fruktträd och andra nyttoväxter (Karunaratna 1999:277ff; Palipana 2006).<br />
När britterna intog Kandyriket 1815, lade de märke till att det växte kaffebuskar<br />
här och där i trädgårdarna, och de antog att kaffe var en inhemsk växt. Detta<br />
var en felaktig förmodan; kaffet är endemiskt i vild form i Etiopien och norra<br />
Kenya, och hade länge odlats som kulturväxt i Sydarabien. Det hade spridit sig<br />
med muslimska handelsmän över Indien ner till Ceylon och hade planterats i<br />
såväl privata som kungliga trädgårdar under förkolonial tid – och planteras än<br />
idag som enstaka buskar i privata trädgårdar. Britterna förstod emellertid att<br />
de ekologiska förhållandena var gynnsamma för kaffe, och guvernören Sir Edward<br />
Barnes inledde 1824 försöksodlingar i Gannoruwa omedelbart intill den<br />
nya botaniska trädgården. Han stöttade också den förste kommersielle plantern,<br />
George Bird, som redan samma år startade den första egentliga kaffeplantagen,<br />
Sinhapitiya på sluttningarna strax väster om staden Gampola.<br />
Här fick alltså den koloniala botaniska trädgården strax sitt existensberättigande.<br />
Under de första två decennierna hävdades endast ca 16 av de ca 60 hektar<br />
som botaniska trädgården omfattar. Där odlades jak, kokos och grönsaker<br />
som konsumerades av the Government Agent (provinsens högste styresman)
Modernitetens materialitet<br />
i Kandy, men det mesta av ytan planterades med kaffe och kanel, plantor som<br />
sedan delades ut (ofta gratis) till nystartade plantager. Alexander Moon avled<br />
redan 1825 och den botaniska trädgårdens standard föll snabbt till att enbart<br />
vara en köksträdgård för den koloniala regeringen (Pethiyagoda 2007:64). Åren<br />
1825–1844 hade trädgården hela sju olika intendenter (Palipana 2006).<br />
Under de första åren av trädgårdens existens saknade den landsvägsförbindelser<br />
med omvärlden. Den första primitiva kärrvägen mellan Colombo och<br />
Kandy var färdig 1823 och först 1832 öppnades reguljär diligenstrafik. Det är<br />
därför förståeligt att det tog en liten tid innan Peradeniya Botanic Gardens<br />
blev det ”Kew of the East” som det kom att kallas (McCracken 1997:9).<br />
Från 1844 och fram till åren strax innan Första Världskriget följde så en rad<br />
intendenter som dels tog hela området i bruk, dels omvandlade trädgården till<br />
den framstående botaniska anläggning som vi kan se ännu idag. De var såväl<br />
goda botaniska forskare, som publicerade verk om landets flora, som effektiva<br />
tillskyndare av plantagenäringens behov: George Gardner (1844–1849), George<br />
Henry Kendrick Thwaites (1849–1880), Henry Trimen (1880–1896) och<br />
John Christopher Willis (1896–1911) och under den senares period också trädgårdens<br />
curator Hugh Fraser Macmillan (1895–1911). Willis och Macmillan<br />
avgick i protest mot att botaniska trädgården förlorade sin självständighet och<br />
lades under Department of Agriculture. Den senare återanställdes emellertid<br />
som intendent 1912 och verkade fram till 1925. T. H. Parsons var curator fram<br />
till 1943. Den förste inhemske intendenten, D. M. A. Jayaweera tillträdde 1945.<br />
Den starka forskningsprofilen gick efterhand förlorad. Trädgården omvandlades<br />
mer eller mindre till en rekreationspark för allmänheten. På senare år har viss<br />
forskning återupptagits och självständigheten återupprättades 2006 då ett Department<br />
of National Botanic Gardens inrättades (Pethiyagoda 2007:68–87).<br />
Trots att ekonomisk botanik var huvudsyftet, så anlades trädgården som<br />
en engelsk park. Efterhand byggdes monument till minne av både Gardner<br />
(1855) och Thwaites (1885), det första i antikiserande, det andra i kandyansk stil.<br />
Centralt i anläggningen placerades ett museum för ekonomisk botanik, ett<br />
bibliotek, ett herbarium och ett laboratorium (Willis 1900).<br />
Man anlade enormt stora gräsmattor, framför allt ”the Great Lawn” (fig. 4)<br />
och ”the Great Circle”. Den senare anlades först, 1844, och omfattar 1,8 hektar.<br />
”The Great Lawn” anlades 1885 och omfattar 3 hektar. Fram till 1860 var den<br />
ytan ren djungel, som röjdes av för betande boskap, vilka fanns kvar till 1878<br />
(Palipana 2006).<br />
Trädgården försågs också med ett flertal alléer. Gångarna gjordes tillräckligt<br />
breda för att man skulle kunna färdas runt i trädgården med häst och vagn.<br />
”The Central Walk”, den långa raka axeln som löper i SSÖ–NNV genom hela<br />
107
108<br />
Modernitetens materialitet<br />
fig. 4. The great lawn i peradeniya Botanic gardens från väster. jätteträdet ute på gräsmattan är<br />
en benjaminfikus vars krona täcker ca 2500 kvadratmeter. Byggnaden till vänster är det gamla<br />
kontoret som nu inrymmer National Herbarium. foto ©: författaren 2009.<br />
parken, rätades ut och drogs ända fram till floden redan på Gardners tid. Dess<br />
norra del, norr om ”the Great Circle” planterades först 1898 med kungspalmer.<br />
Österut från ”the Great Circle” har år 1887 en ”Palmyra avenue” med palmyrapalmer<br />
(Borassus flabellifer) planterats. Vid dennas östra ände vidtar en krökt<br />
”Cabbage palm avenue” längs floden i öster (fig. 5). Det är trädgårdens äldsta<br />
palmallé, anlagd redan 1855. Den var ursprungligen en kungspalmsallé, men de<br />
byttes mot kålpalmer 1905. En ”Talipot avenue” i sydväst planterades 1880, och<br />
kantades av de inhemska talipotpalmerna (Corypha umbraculifera), de mäktigaste<br />
av alla palmer, som kan bli en meter i diameter. Rester av allén finns kvar<br />
än idag i form av enstaka träd. Den sista av kolonialtidens palmalléer planterades<br />
1905 och består av seyshellpalmer (dubbelkokosnöt; Lodoicea maldivica).
Modernitetens materialitet<br />
fig. 5. The cabbage palm avenue i peradeniya Botanic gardens från söder.<br />
foto ©: författaren 2009.<br />
Den löper upp emot monumentet över George Gardner. Den koloniala traditionen<br />
har levt vidare. Även i nyare tid har alléer anlagts. Från Gardner-monumentet<br />
mot norr längs flodstranden i väster finns sedan 1955 en allé av Cook’s<br />
pines (Araucaria columnaris), ett barrträd från Nya Caledonien (Palipana 2006).<br />
109
110<br />
Modernitetens materialitet<br />
Under Andra Världskriget underställdes hela ön, även guvernören och den<br />
civila förvaltningen, Commander-in-Chief Amiral Layton och Peradeniya<br />
Botanic Gardens togs över av militären i mars 1942. Från början av 1944 var<br />
trädgården högkvarter för Lord Mountbattens över 7 000 man starka South<br />
East Asia Command och ett antal temporära byggnader uppfördes i trädgården<br />
för detta ändamål ( Jackson 2009: 220f ). I filmen The Bridge on the River<br />
Kwai, som spelades in på Ceylon, spelar botaniska trädgården så att säga sig<br />
själv i egenskap av högkvarter.<br />
De båda strukturerande element jag här har studerat, allén och gräsmattan,<br />
finns även i mindre botaniska trädgårdar. Peradenyias lilla filialträdgård<br />
i låglandet, Heneratgoda Botanic Garden vid Gampaha, anlades 1876 i syfte<br />
att acklimatisera gummiträden från Amazonas, men också här på trädgårdens<br />
begränsade 16 hektar, möter vi såväl ett par alléer som en större gräsmatta. Alléerna<br />
består dels av en kungspalmsallé från porten mot sydväst till en centralt<br />
placerad rondell, dels av en nordsydlig axel från rondellen ner till den före<br />
detta södra porten (trädgården har nyligen utvidgats), men detta är originellt<br />
nog en allé av utsparade och delvis planterade inhemska regnskogsträd av olika<br />
arter. Eftersom denna allé utgår från platsen för det första gummiträdet i Asien<br />
kallas den i dagligt tal för ”The Amazon”. Längs dess östra sida utbreder sig<br />
en ”Great Lawn”. Det ansågs alltså nödvändigt även i Heneratgoda, vars hela<br />
existensberättigande var gummiplantornas acklimatiserande, att anlägga dessa<br />
implicit maktdiskursiva landskapselement.<br />
I de botaniska trädgårdarna finns en dubbel diskurs förborgad bland växterna.<br />
Dels finns just detta efterliknande av ”hemma i Europa”, där det aristokratiska<br />
godset är idealet. Det är emellertid också en annan imperialistisk diskurs som<br />
anas. Vi skulle kunna formulera den som makten över landskapet självt. Dels<br />
en makt över den explosivt yppiga tropiska naturen, som ordnades, förstods och<br />
därmed kontrollerades. Dels en manifestation av makt över det kulturlandskap i<br />
vilket anläggningarna inskrevs. Man förändrade helt enkelt platsens kodning.<br />
aTT föräNdra plaTsErs kodNiNg<br />
När botaniska trädgården i Peradeniya anlades hade platsen redan en kodning<br />
som kunde avläsas som ett uttryck för en inhemsk hierarkisk ordning. Där<br />
fanns en kunglig trädgård och i den fanns rester efter buddhistiska monument.<br />
Att trädgården anlades just på denna mark beror naturligtvis till en del på att<br />
den var tillgänglig; då kungadömet upplöstes 1815 övergick den singalesiska<br />
kronans egendomar till den brittiska. Det kan också ses som ett hävdande av<br />
överhöghet. Genom att omvandla marken till en ekonomisk botanisk trädgård
Modernitetens materialitet<br />
fig. 6. den kungliga råds- och audienshallen i kandy, och i bakgrunden, ca tre meter högre upp<br />
i sluttningen, den gamla brittiska kachcheribyggnaden. foto ©: författaren 2009.<br />
förändrades diskursordningen. Nu var nya hierarkier på plats och nu skulle<br />
landskapet definieras, kategoriseras och kontrolleras utifrån behovet av att<br />
göra den nya besittningen lönsam.<br />
Man behöver inte färdas långt för att finna andra exempel på hur man har<br />
omkodat landskapet i syfte att markera dominans. En parallell i närområdet är<br />
omgestaltningen av det regala och sakrala området i staden Kandys centrum.<br />
Där fanns under åren närmast före den brittiska annekteringen ett medvetet<br />
skapat symboliskt landskap med konnotationer till hinduisk och buddhistisk<br />
kosmologi. Vid foten av ett berg med det kungliga skogsreservatet Udawattekelle,<br />
ligger det kungliga palatset och där intill Theravada-buddhismens heligaste<br />
tempel, Dalada Maligawa, där reliken av Buddhas tand förvaras. Placeringen<br />
vid bergssluttningen symboliserade berget Meru på vars sluttningar<br />
gudarnas boningar låg. Den omgivande oceanen, Kiri Samudra, manifesterades<br />
genom en konstgjord sjö, anlagd så sent som 1805 (se Duncan 1990). I detta<br />
starkt symbolmättade landskap anlade britterna sin kachcheri, byggnaden för<br />
den lokala administrationen. Den byggdes strax bakom templet i sluttningen<br />
upp emot Udawattekelle och den ligger ca tre meter högre än den kungliga<br />
råds- och audienshallen som fortfarande står kvar nedanför (fig. 6). I ett enda<br />
111
112<br />
Modernitetens materialitet<br />
symboliskt schackdrag hade platsens diskursiva laddning förändrats helt. Kachcheribyggnadens<br />
högre belägenhet visade tydligt vilka som hade makten.<br />
avläsNiNgar av EN flErTYdig kroNoTop<br />
Det pratas och skrivs ofta om ”det moderna projektet”, en fras som låter bra,<br />
men som trots allt bara är jargong. Moderniteten var aldrig ett projekt. Den<br />
var en kronotop, som hävdades initialt, och som kronotop levdes den, i en bestämd<br />
tid och i ett bestämt rum, och den levdes i relation till andra.<br />
Det vanligaste sättet att läsa av moderniteten i materiella lämningar är att<br />
koncentrera sig på endera konsumtionsmönster – moderniteten anses avspeglas<br />
i konsumtionen av masstillverkade produkter (t.ex. Shackel 1998) – eller på<br />
ordnandet av det sociala rummet, vilket anses kunna avspegla lönearbetets och<br />
maktens nya strukturer (t.ex. Delle 2008). Här har istället ett försök gjorts att<br />
använda andra diskursivt laddade företeelser.<br />
När man i den vetenskapliga litteraturen har diskuterat imperialismens<br />
ideologier har det oftast handlat om frågor kring ras (som diskursivt begrepp)<br />
och/eller klimat, och de materiella konnotationerna som anförs handlar om<br />
företeelser som t.ex. de asiatiska ”hill stations” där avståndet till den koloniserade<br />
var den viktigaste faktorn. Här visar jag istället på betydelsen av omkodningen<br />
av befintliga platser och på inskrivningen i befintliga landskap av nya<br />
element som uttrycker en ny hierarkisk ordning.<br />
Inför artikelns färdigställande har jag haft värdefull hjälp av Sumana Ratnayake,<br />
CTR, <strong>Lunds</strong> <strong>universitet</strong> och Department of Pali & Buddhist Studies, Peradeniya<br />
University, som orienterat mig i buddhismens natursyn och som har låtit mig ta<br />
del av ett ännu opublicerat manuskript. Förre vicedirektören vid Jordbruksministeriet<br />
i Sri Lanka, G.A.S. Ranaweera, har gjort mig förtrogen med de kandyanska<br />
trädgårdarna. Dr Rathnasiri Prematillake och Dr Seneviratne Epitawatta har varit<br />
mina följeslagare i Sri Lankas odlingslandskap. De är samtliga förtjänta av mitt<br />
varma tack. Detsamma gäller Gert Magnusson, med vilken jag under många år,<br />
oftast en passant, diskuterat dominansdiskurser, trädgårdar och annat intressant,<br />
vilket med tiden har mognat till bestämda idéer, och Per Lagerås som har hjälpt<br />
mig med botanisk nomenklatur. Tack också till min hustru Mala Fernando Mogren,<br />
min chefslogistiker och översättare, förutan vilken forskning i Sri Lanka vore<br />
betydligt svårare.