ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

Modernitetens materialitet 

ModErNiTETENs MaTErialiTET 

arkEologiska pErspEkTiv på dET ModErNa 

saMHällETs fraMväxT 

rEd. aNNa liHaMMEr & joNas M NordiN 

THE MusEuM of NaTioNal aNTiquiTiEs, sTockHolM. sTudiEs 17 

3

4 

statens historiska museum 

box 5428 

sE-114 84 stockholm 

sweden 

www.historiska.se 


oMslagsillusTraTioN 

omslagets collage består av bilder ur inlagan. se hänvisningar och uppgifter om bildrättigheter 

vid respektive bild där. undantaget är den lilla röda krokodilen, foto richard orlinski, Wikimedia 

commons. 

© 2010, författarna 

THE MusEuM of NaTioNal aNTiquiTiEs, sTockHolM. sTudiEs 

Huvudredaktör: fredrik svanberg 

formgivning av layoutmall: Thomas Hansson 

Tryckt av Nrs tryckeri, Huskvarna, 2010 

THE MusEuM of NaTioNal aNTiquiTiEs, sTockHolM. sTudiEs 17 

issN 0349-8182 

isBN 978-91-89176-42-3


iNNEHåll 

förord ...........................................................................................................................................7 

iNlEdNiNg. anna lihammer & jonas M Nordin ..............................................................9 

ljusETs arkEologi. att bejaka moderniteten. jes Wienberg ..................................17 

dolda lasTEr? Magi och modernitet speglat genom kolonial handel 

i den nya världen under 1600-talet. gunhild Eriksdotter ................................................27 

dET EMBlEMaTiska silvrET. sverige i den atlantiska världen vid 

1600-talets mitt. jonas M Nordin .........................................................................................47 

ModErNiTET ocH gloBalisEriNg i Norra BoHusläN. 

christina rosén ........................................................................................................................71 

ModErNiTETEN ocH kuNskapENs Trädgård. den koloniala 

ekonomiska botaniken som diskursiv materialitet. Mats Mogren .................................89 

ModErNa TidEr? dödsuppfattningar och folkliga traditioner från 

medeltid till 1800-tal. kristina jonsson ............................................................................. 113 

BYggHErrar ocH porTräTTMoTiv. Ett arkeologiskt perspektiv 

på aktörer och individer i det senmedeltida och tidigmoderna Norden. 

Martin Hansson ..................................................................................................................... 131 

krigET soM social iNsTiTuTioN. Eller vad vi har lärt oss av 

snapphanarna. stefan larsson ............................................................................................. 151 

arkEologi i vaNsiNNETs gräNslaNd. Modernitet och materiell 

kultur i vadstena hospital. Elisabet regner ...................................................................... 167 

dE aNdras laNdskap. små berättelser och moderna rum. 

anna lihammer ..................................................................................................................... 181 

författarpresentationer ....................................................................................................... 195 

abstracts ................................................................................................................................. 197 

referenser .............................................................................................................................. 201 

5

6 

Modernitetens materialitet


ModErNiTETEN ocH kuNskapENs 

T r ä d g å r d 

dEN koloNiala EkoNoMiska BoTaNikEN 

soM diskursiv MaTErialiTET 

And the wildest dreams of Kew 

are the facts of Khatmandhu 

Rudyard Kipling 

MaTs MogrEN 

Moderniteten är ett problematiskt begrepp på många sätt. När var den? Var 

var den? Vad utmärkte den? Även om vi hade svaren på dessa grundläggande 

frågor så återstår fortfarande åtskilliga oklarheter. Inte minst är detta fallet då 

vi studerar moderniteten i en kolonial kontext, moderniteten som imperialism. 

Där finner vi ofta att moderniteten innefattade element som egentligen är 

förmoderna (aristokratiska) eller traditionaliserande, som till och med strävar 

mot modernitetens egen motsats. Problemen till trots är moderniteten möjlig 

att studera som materiell kultur och för arkeologer är det just dess materialitet 

som blir avgörande när vi vill bestämma dess förekomst i tiden och rummet. 

Denna text diskuterar två aspekter av ett speciellt uttryck för modernitetens 

materialisering i landskapet: de koloniala botaniska trädgårdarna som imperialistiska 

instrument och som diskursiva landskap. Som fallstudie skall en av 

de främsta botaniska trädgårdarna inom det viktorianska Brittiska Imperiet, 

Peradeniya på Ceylon (nuvarande Sri Lanka), behandlas. De botaniska trädgårdarna 

var under 1800-talet i första hand inte inriktade på vare sig estetiska 

värden eller ekologiskt skydd, som idag, utan på så kallad ekonomisk botanik 

(jfr Wickens 1990). Krasst uttryckt var de ett instrument för att effektivisera 

exploaterandet av den tropiska naturen i de västerländska besittningarna på 

bästa möjliga sätt. Men betraktade med landskapsarkeologiska glasögon blir 

de också till utsagor om västerländsk ordning och dominans. 

89

90 


fraMåTBlickaNdETs Epok 

Moderniteten relaterar till livsform och till tid, nästan uteslutande också till 

rum. Den är således att betrakta som en kronotop, i Michail Bakhtins bemärkelse. 

Bakhtin menade ju att begreppet kronotop fick tiden att ”tjockna”, 

”lägga på hullet”, bli synlig (Bahktin 1981:84). Vi kan tolka detta som de vanor, 

relationer och mentaliteter, samt den materialitet som är utmärkande för en 

viss tid och ett visst rum – således just det som arkeologer alltid har sysselsatt 

sig med. 

Modernitetens rum behöver inte vara begränsat till ”Västerlandet”. Det är 

inte heller fråga om en kronotop som helt dominerar i det västerländska rummet. 

Vid sidan av moderniteten har i Västerlandet hela tiden funnits en traditionalitet 

och dessutom reaktioner mot moderniteten, t.ex. romantiken eller 

1800-talets religiösa väckelserörelser. Moderniteten är alltså knappast en epok, 

men den finns (eller fanns) inte heller när som helst eller var som helst. 

Som kronotop är moderniteten väl lämpad även för ett studium av dess 

materialitet, och då kan den också göras till ett arkeologiskt studieobjekt. En 

utmärkt illustration till synen på moderniteten som kronotop (även om termen 

aldrig används), och en illustration som dessutom speglar modernitetens 

baksida, har levererats av Alfredo Gonzales-Ruibal (2006). Han skildrar ett 

mörkrets hjärta hos moderniteten; moderniteten som experimentellt implantat 

och misslyckande. Moderniseringsarbetet i Etiopien, som är hans fallstudie, 

har efterlämnat ruiner, förödda marker och demografiska katastrofer, ett 

arkeologiskt landskap med övergivna fabriker, rostande traktorer och sprängda 

stridsvagnar, där befolkningen återigen vandrar fram med pilbåge och grävkäpp 

i handen och marken ärjas med dragdjurs hjälp. Moderniteten blir alltså 

en kronotop genom att ett tankegods omsätts i praktiken i så stor skala att hela 

samhället förändras för en tid, men förändringen är inte oåterkallelig. 

Som arkeologer vill vi ha en definition av moderniteten som en mentalitet 

som genomsyrar större delen av samhället, inte bara tänkandet hos en intellektuell 

elit, och som får avtryck i en avläsbar materialitet. 1600-talet kan alltså 

inte komma ifråga. Moderniteten begränsas där till tankens spjutspetsar som 

Bacon, Descartes, Galileo, Kepler och Newton. Resten av det civila samhället 

präglades av konformitet, lydnad, häxprocesser och jantementalitet (Ödman 

1995:206ff ). 1600-talets Sverige har kallats den första moderna staten (Maarbjerg 

2004), men det var en militärstatens effektivitet, inte en befolkningens 

modernitet. På 1700-talets spreds en tillit till förnuftet i allt vidare kretsar. 

Idealet blev ordning i vetandet, men förebilderna var lika ofta tillbakablickande 

som framåtblickande. 1700-talet var en övergångsperiod, men inte en 

fullgången modernitet (Ödman 1995:405).


Det bästa tycks vara att ta fasta på modernitetens egenskap av en framåtblickande 

livsform, en tro på framsteg och utveckling, en i bokstavlig bemärkelse 

progressiv livsform, som formar de stora massornas tillvaro. Webers, Horkheimers 

och Adornos berömda Entzauberung der Welt är ett väsentligt element 

i modernitetens mentalitet, dvs. att ”världen förlorar sin trolldomskraft” som 

Sven-Eric Liedman översätter det (1997:45). 

Vad gäller materialiteten är huvudfrågan: när avsätter moderniteten tydliga 

spår i de bredare folklagrens materiella värld? Detta relaterar naturligtvis till 

såväl industrialismen och den liberala ekonomin, som till vetenskapens framsteg 

i en sekulär tolkningsram, men även till förändrat politiskt tänkande. 

Det var framför allt decennierna efter Napoleonkrigen som utgjorde 

modernitetens egentliga genombrott i västra och norra Europa och i östra 

Nordamerika. Då fick industrikapitalismen drivande kraft genom de stora 

infrastrukturella utbyggnadsprojekten. Åren kring 1830 började utbyggnaden 

av världens järnvägsnät, vilket under de första 20 åren fram till århundradets 

mitt krävde en tredubbling av produktionen av järn och kol i Storbritannien. 

Detta var det egentliga genombrottet för industrisamhället, vilken betydde 

betydligt mer för industrialismens genombrott på bred front än vad ångdrivna 

gruvpumpar och spinnmaskiner hade gjort (jfr Hobsbawm 1997:46f, 69). Ungefär 

samtidigt mekaniserades vävandet i Storbritanniens textilindustri och 

industrialismen spred sig över till de europeiska och nordamerikanska kontinenterna. 

Marknaderna för industriprodukter växte explosionsartat. Inom kort 

började också de stora interkontinentala ångbåtslinjerna att byggas ut, vilket 

ytterligare ökade efterfrågan på järn och kol. 

Vid samma tid fick Adam Smiths idéer om den liberala ekonomin sitt slutgiltiga 

genombrott, något som omedelbart fick återverkningar också i vanligt 

folks materiella kultur (jfr Shackel 1998). Som ett politiskt kvitto på dessa förändringar 

utbröt åren kring 1830 såväl en andra fransk revolution, som ett antal 

liberala reformrörelser i andra länder, vilka sammantaget kan sägas ha satt 

punkt för aristokratins dominans i samhällslivet i västra Europa. 1830 har med 

rätta kallats den borgerliga revolutionen och den (övre) medelklass som nu fick 

makten kom att dominera Västerlandet fram till tiden efter Första Världskriget 

(Hobsbawm 1997:150ff ). 1830 segrade också det allra första nationalistiska upproret, 

i Grekland, vilket gav inspiration för andra till nationell formering. 

1830 är ett märkesår också vetenskapligt. Då publicerade Charles Lyell sin 

Principles of Geology, och ungefär samtidigt författade Gideon Mantell artikeln 

The Age of Reptiles som för första gången relativt korrekt beskrev dinosauriernas 

tidsålder. Dessa var de första av de verk som skulle komma att underminera 

skapelseläran, genom att beskriva jordens utveckling som oerhört lång. När, en 

91

92 


generation senare, de vetenskapliga upptäckter som Darwin och Wallace presenterade, 

slutgiltigt förpassade den grundval till det förgångna, utifrån vilken linnéanerna 

och de tidigaste geologerna hade verkat, hade mänskligheten för första 

gången i sin historia befriats från behovet av religion; insikten att utvecklingen 

saknade avsikt hade slagit igenom och moderniteten fick ett absolut övertag. 

M o d E r N i T E T E N s k o l o N i a l a p a r a d o x E r 

Att moderniteten gjordes möjlig överhuvudtaget har delvis en förklaring 

i dess egen mörka baksida. Industrikapitalismen och därmed moderniteten 

hade knappast möjliggjorts utan exploateringen av världen utanför den europeiska 

kulturkretsen. Moderniteten och imperialismen var i själva verket sidor 

av samma mynt (Said 1978). Kolonialismen, som under århundraden hade 

yttrat sig som en semifeodal exploatering av de, genom de stora pandemierna, 

nästintill avfolkade amerikanska kontinenterna (jfr Mann 2006) och en 

handelskolonialism med synnerligen begränsat besättande av främmande territorier 

i Afrika och Asien, övergick nu i en imperialistisk fas under vilken de 

främmande kontinenterna styckades upp mellan de europeiska makterna. Vid 

samma tid blev européerna för första gången i världshistorien hegemoner; vad 

som varit en polycentrisk värld ekonomiskt och militärt, blev åren kring 1830 

en värld vars centrum entydigt låg i Västeuropa (Marks 2004). 

Detta fick mycket dramatiska konsekvenser inte bara för den politiska 

och kulturella situationen i de exploaterade länderna utan även för ekologin. 

Det som vi kallar den globala metaboliska klyftan, det vill säga att industrialiseringen 

i väst förutsätter ett storskaligt ianspråktagande av land och naturresurser 

i andra delar av världen och därmed ett överflyttande av de ekologiska 

problemen dit, samtidigt som den frigör resurser i metropolerna som kan användas 

till industriutveckling (Foster 1999; Moore 2000; Hornborg 2007), är 

sannolikt den viktigaste orsaken till att moderniteten blev så långlivad som 

den blev. Hade industrialiseringens och kapitalismens ekologiska problem 

dumpats i Europa hade sammanbrottet för framstegstanken troligen kommit 

mycket tidigare. 

Den modernitet som skall diskuteras här är en västerländsk modernitet i 

ett kolonialt rum. En sådan är inte entydig. 1800-talets modernitet med sin 

historie- och samhällsvetenskap fick det medeltida och tidigmoderna Europa 

att bli fundamentalt annorlunda, i en essentialistisk bemärkelse, än t.ex. 

det medeltida-tidigmoderna Islam, Indien eller Kina. Likaså definierades det 

samtida Asien och Afrika under 1800-talet som traditionella och statiska. Vi 

stöter här på en av modernitetens paradoxer, kanske den egendomligaste av


dem alla. Den koloniala moderniteten strävade ibland mot sin motsats, den var ofta 

traditionaliserande, de-moderniserande och de-industrialiserande. 

Genom indirekt styre, eller styresformer där det inhemska deltagandet 

byggde på hövdingar och traditionell aristokrati vilka gavs en rik ceremoniell 

inramning, inte på de mest modernitetsbenägna delarna av det inhemska 

samhället, inte bara konserverade man ett förflutet utan man reifierade 

även konstruerade ”traditioner”. Genom att reifiera ”stammar” eller kaster, och 

ibland skissartat kodifiera sedvanerätter, skapade man en judiciell pluralitet 

som byggde på kollektiv tillhörighet, inte individer. Detta gällde bland annat 

familjelagstiftning, som försämrade kvinnornas ställning, och äganderättslagstiftning, 

som förhindrade utvecklingen av en marknad. Den dömande och 

den lagstiftande makten hölls aldrig väl åtskilda. Det var främst kolonialtjänstemän 

på lokal nivå som motarbetade tendenser till modernitet genom att 

blockera införandet av judiciell universalism, fri marknad och representativa 

politiska institutioner – men de var däremot mycket intresserade av att ”upptäcka” 

och ”återupprätta” antaget traditionella sedvanor, institutioner och relationer, 

att återställa ”tingens naturliga ordning” (Misra 2008). 

En form av traditionalisering ägde rum också i Västerlandet decennierna 

kring sekelskiftet 1900. Även denna byggde på nyuppfunna traditioner som 

flaggor, nationalsånger, folkdräkter, och hyllandet av historiska gestalter, och 

de gavs former som om de hade varit uråldriga (Hobsbawm & Ranger 1983). 

Dessa båda rörelser i kolonin respektive metropolen har många beröringspunkter 

och gav näring åt varandra. Den koloniala hierarkin hämtades nästan 

uteslutande ur ”gentlemanna-klassen”, en klass som moderniteten hade gett 

känslor av anomi, vilket gav bränsle åt medeltidsvurmen i Europa vid denna 

tid. I kolonierna byggde gentlemännen i många fall upp samhällen som passade 

dem bättre, ceremoniella, hierarkiska operettstater som blev evigt synkrona 

och som därför motverkade den avskydda moderniteten (jfr Adas 1995:303). 

Moderniteten var alltså en mycket komplex företeelse; inte bara demokratisering 

och välfärdsbygge, och en positivistisk hållning till världen, utan också 

imperialism, nationalism, rasism, rå exploatering av arbetskraft, traditionalisering 

och ekologisk hänsynslöshet. 

aTT lägga uT diskursEN i laNdskapET 

Om moderniteten är intimt kopplad till imperialismen, till vetenskapsidealen 

och till exploateringen av naturen, så vore det förvånande om vi inte skulle finna 

en institutionalisering, en form, i vilken alla dessa element löper samman såväl 

materiellt som symboliskt. Vi finner den också i de botaniska trädgårdarna. 

93

94 


De två aspekter av de botaniska trädgårdarna som står i fokus här har inspirerats 

från olika håll. Den första aspekten handlar om den ekonomiska botaniken 

som instrument för kolonial exploatering. Detta är något som har diskuterats 

ingående i vetenskaplig litteratur under senare år. Centrala verk har 

författats av Lucile H. Brockway (1979) och Donal P. McCracken (1997), vilka 

kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. 

Den andra aspekten, de botaniska trädgårdarna som uttryck för en mer 

eller mindre implicit dominansdiskurs, har däremot inte lyfts fram i diskussionen 

i motsvarande utsträckning. 

Bernard S. Cohn, är portalfiguren inom den forskningsinriktning som diskuterar 

kolonialismens kultur utifrån dess kunskapssystem. I två betydande essäsamlingar 

(1987; 1996) behandlar han en rad olika dokumentationsprojekt i 

kompaniets och vicekungadömets Indien, folkräkningarna, lagstiftningen, lantmäteriet, 

lingvistiken, filologin, arkeologin, m.m., som han kallar ”undersökande 

modaliteter”. En sådan modalitet inkluderar definitionen av den information 

man behöver, metoden för hur den samlas, ordnas och klassificeras, samt hur 

den görs tillgänglig i statistik, historieskrivning, regelverk eller encyklopediskt 

vetande. Han visar hur dessa till synes oskyldiga projekt har hjälpt till att forma 

en kolonial diskurs och en kolonial kultur. Genom att definiera och kategorisera 

tog man kontroll; Indien kunde förstås som en serie fakta. Man erövrade 

såväl ett territorium som ett epistemologiskt rum (Cohn 1996:3ff ). 

Jag ser de tropiska botaniska trädgårdarna som uttryck för en granskande, 

kartläggande modalitet (survey modality; Cohn 1996:7f ); de samlar och ordnar 

fakta och förmedlar kunskap som stöd för den koloniala plantagenäringen. 

Men de är också uttryck för vad Cohn kallar en övervakande modalitet (surveillance 

modality; Cohn 1996:10f ); de skapar ett socialt beteendemönster och 

konstituerar därigenom ett samhälle. 

Min behandling av ämnet går också tillbaka på diskussioner om maktdiskurser 

och deras representation i det fysiska landskapet, inom gruppen av historiska 

arkeologer i Lund, framför allt vid UV Syd, vilka kan vara värda att citera: 

Att skapa nya platser kan summeras som rumsliga uttryck för en ny diskursiv ordning 

som förskjutit styrkeförhållandena i samhället. De innebär en annan typ av 

organisation och framställningsform av världen med sociala konsekvenser genom 

att presentera såväl objekt som subjekt (landskap och människor) på andra sätt 

och med andra avgränsningar än tidigare. Vissa typer av handlingar görs relevanta 

medan andra utesluts. Det skapas en situation där några grupper kan omformulera 

landskapets betydelse och genomdriva denna nya förståelse. Utläggandet av 

diskursen i landskapet laddar om både dess form och struktur till nya sociala rum 

(Anglert, et al. 2006:49).


k u N s k a p E N s T r ä d g å r d a r – p å g o T T 

ocH oNT 

Botaniska trädgårdar fanns i Kina redan under Han-dynastin, men de västerländska 

anläggningarnas upphov ligger i renässansens medelhavsvärld. Det 

fanns under den tidigaste portugisiska expansionens 1400-tal ett slags ”acklimatiserings-trädgårdar” 

på de atlantiska öarna, där kulturväxter odlades för 

spridning inom imperiet (Grove 1996). De äldsta trädgårdar som man betraktar 

som äkta botaniska trädgårdar var emellertid de i Pisa, Florens och Padua, 

anlagda under 1540-talet. De var den gamla medeltida örtagården i ny form, 

anpassad för undervisandet av medicinstudenter i läran om medicinalväxter, 

och för att läkare och apotekare skulle ha säker tillgång till kontrollerat odlade 

växter. Vid denna tid var botaniken närmast ett bihang till de medicinska vetenskaperna, 

men kunskapen om växtriket ökade dramatiskt under 1500-talet 

och en självständig botanisk vetenskap höll på att formeras. Under 1500-talets 

andra hälft och 1600-talet kom mer och mer vikt att läggas vid rent botaniska 

värden i trädgårdarna och man tävlade i antalet odlade arter (Hill 1915). 

I och med den tidiga koloniala expansionen växte kunskapen om botaniken 

till en global botanik. Mycket av den förlinnéanska systematiken lånades 

faktiskt från Indien, vilket trängde undan den antika och arabiska botaniska 

förståelsen (Grove 1996). Västerlandets främsta centrum för tropisk botanik 

under 1600- och 1700-talen blev universitetet i Leiden och dess botaniska 

trädgård, där ju även Linné studerade. 

Även om man ännu var fast rotad i kristendomens natursyn, formades 

utövandet av botaniken under 1700-talet efter de rådande utilistiska idealen. 

Linné och hans lärjungar hade naturligtvis stor del i detta, men om en person 

skall framhållas som avgörande för institutionaliseringen av den utilistiskt 

grundade botaniken, vad som kom att kallas ekonomisk botanik, så är det 

Sir Joseph Banks, en mycket förmögen ädling som medföljde kapten Cook 

på hans första resa till Stilla Havet, tillsammans med nära vännen svensken 

Daniel Solander, och som vid hemkomsten blev kung George III:s vän och 

förtrogne, föreståndare för dennes trädgårdar i Kew utanför London från 1773 

till sin död 1820, president i Royal Society under nästan 42 år, och en passionerad 

och kunnig amatörbotaniker. 

Han formerade under decennierna kring 1800 ett koncept om de kungligt 

ägda botaniska trädgårdarna i Kew (fig. 1) som centrum i ett nätverk som 

omfattade alla de botaniska trädgårdarna i det vidsträckta Brittiska Imperiet, 

vilka började anläggas vid denna tid (även om de koloniala trädgårdarna aldrig 

underställdes Kew organisatoriskt). Efter hans död 1820 följde två decennier 

95

96 


fig. 1. kew gardens är idag såväl en förstklassig vetenskaplig institution som en oas för londonborna 

och en magnet för turister, men det stora palmhuset från 1840-talet minner om den tid 

då William j. Hooker omsatte sir joseph Banks program i praktiken och gjorde kew till centrum 

i ett globalt nätverk av botaniska trädgårdar. palmhuset var på sin tid en ingenjörsmässig 

bedrift och blev en förebild för crystal palace. det utgör därmed en kraftfull symbol för den 

viktorianska moderniteten. det är numera helt restaurerat. foto ©: författaren 2002. 

av relativt förfall, men när Kew blev en publik institution 1841 inleddes en storhetstid 

under dess direktörer William J. Hooker (1841–1865) och efterträdaren 

sonen Joseph D. Hooker (1865–1885), båda framstående forskare, den senare 

Darwins gode vän och försvarare (Brockway 1979:77–99), och dessa kunde 

omsätta Banks nätverkskoncept i verkligheten. 

Britterna uppfann inte spridningen av kulturväxter mellan kontinenterna. 

Denna har en mångtusenårig historia. Medeltidens muslimska kalifat förenade 

det tropiska Asien och Afrika med Europa och Centralasien och ledde till 

en mängd introduktioner av kulturväxter, inte minst via al-Andalus (Spanien). 

Portugisernas acklimatiserings-trädgårdar har redan nämnts. Det ”kolumbianska 

utbytet” efter upptäckten av Amerika förändrade ekologin både på västra 

och östra halvklotet. 

Under kolonialismens tidiga år skedde många botaniska förflyttningar. Det 

påstås att en enda kaffeplanta från Java som år 1706 planterades i Amsterdams 

botaniska trädgård var upphovet till näst intill alla kaffeplantager på västra 

halvklotet och holländarna smugglade tidigt ut kakao från Venezuela för plan-


tering på Ceylon (Brockway 1979:51, 53). Det var emellertid britterna som organiserade 

trafiken i större skala. Britterna hade den fördelen framför de andra 

kolonialmakterna att de hade besittningar i alla världsdelar och i så gott som 

alla biotoper. Nyttiga växter från jordens alla hörn kunde därmed exporteras 

dit de ansågs göra bäst nytta. De koloniala botaniska trädgårdarna tog, oftast 

via Kew, emot plantor från andra håll i världen, och spred dessa bland kolonins 

plantageägare. Man syftade till att eliminera svårigheter (nyttoväxter i svårtillgängliga, 

glesbefolkade områden där man hade bristande politisk kontroll) 

och utnyttja latenta möjligheter (gynnsam ekologi i områden under brittisk 

kontroll, med betydande arbetskraftsresurser), till Imperiets fromma. 

En hel del växter smugglades ut från sina hemländer, om dessa inte låg inom 

det brittiska maktområdet. En av de första större operationerna var transporten 

av brödfruktträd från Tahiti till Karibien. Efter att en första expedition hade 

misslyckats (skeppet hette Bounty!), lyckades man i andra försöket leverera en 

stor mängd trädplantor till den botaniska trädgården på S:t Vincent. Projektets 

storslagenhet var egentligen onödig; det fanns redan bättre föda att tillgå, t.ex. 

bananer och cassava, och det fanns brödfrukt att hämta på betydligt närmare 

håll, t.ex. på Ceylon eller till och med på det franska Saint Domingue (Haiti). 

Projektet var snarast av ideologisk natur. Dels ville man stilla en tilltagande 

abolitionistisk opinion i Europa, dels ville man stävja utvecklingen av en av 

slavarna kontrollerad ekonomi, som byggde på avsalu från deras lotter för subsistensodling. 

Dessutom gillade inte slavarna brödfrukt (DeLoughrey 2008). 

Spridningen av växter gynnades av Nathanael Bagshaw Wards uppfinning 

av de transportabla växthusen, ”Wardian cases”. Dessa miniatyrväxthus möjliggjorde 

Robert Fortunes introduktion av den sydvästkinesiska tebusken i Indien, 

via Calcutta. Likaså möjliggjordes Richard Spruces, Robert Cross och 

Clements Markhams utsmuggling, i strid med de andinska republikernas lagstiftning, 

av flera arter av östandinska cinchonaträd, vilka sedan via Kew fördes 

vidare till Nilgiri Hills i Indien och därefter till flera andra besittningar (Hill 

1915:205; Brockway 1979:103ff ). De utsmugglade cinchonaträden trivdes emellertid 

allra bäst på Java, varför det snopet nog blev holländarna som kom att 

dominera världsmarknaden under början av 1900-talet (Brockway 1979:119f ). 

Det var cinchona-baserade mediciner, främst kinin, som möjliggjorde erövringen 

av Afrika bortom kustens handelsstationer. 

En av de viktigaste operationerna, och en av de mest spektakulära, var Henry 

Wickhams chartrande av en hel oceanångare i Santarém vid Amazonfloden 

år 1876, vilken fylldes med 70 000 frön av Hevea brasiliensis, den mest produktiva 

av de många arter som producerar kautschuk, för omedelbar transport till 

Kew. Hevea-frön ruttnar lätt, men 2 800 av dessa frön överlevde och grodde 

97

98 


i Kew. De transporterades sedan vidare i Wardian cases till Ceylon där det 

första gummiträdet planterades i Heneratgoda Botanic Garden, en liten filial 

till Peradeniya Botanic Gardens i låglandet nära Gampaha, redan samma år 

(Schultes 1977). Trädet fälldes av en cyklon 1988, men stubben och rotsystemet 

har bevarats som ett slags historiskt monument. Från dessa plantor byggdes 

sedan hela världens gummiplantager upp. Detta slog undan benen på gummiekonomin 

i Amazonas, som byggde på insamlad vildkautschuk, och etablerade 

de brittiska besittningarna Ceylon och Malaya, det nederländska Sumatra och 

det franska Indokina som de viktigaste gummiproducenterna i världen, och 

därmed de västeuropeiska kolonialmakterna som absoluta resurskontrollörer. 

I Kew Gardens inte bara samordnades denna trafik, där bedrevs också ett 

intensivt utvecklingsarbete med anpassning, hybridisering och odlingsmetodik. 

Framför allt sedan Kew överförts från Hovstaten till ”Department for Woods 

and Forests” 1841, kom trädgårdarna att bli ett avancerat vetenskapligt centrum, 

trots att de aldrig var knutna till något universitet. Botaniken blev därmed en 

mycket viktig del av imperialismen genom att få kolonierna att bli lönsammare. 

Brittiska imperiet hade under drottning Victorias regeringstid (1837 –1901) 

136 botaniska trädgårdar, varav 115 utanför Brittiska öarna (McCracken 1997:19; 

211ff ). De var av olika dignitet, alltifrån små försöksstationer till stora trädgårdar 

anlagda med Kew som förebild. Den äldsta botaniska trädgården i tropikerna 

var den i Kingstown på S:t Vincent som grundades redan 1765–1766 

(Howard 1954; McCracken 1997:5). Till de stora hörde trädgården i Howrah 

utanför Calcutta. Förslag om att etablera den kom 1786 och tre år senare var 

den i bruk, vilket gör den till den äldsta i Asien. (Thomas 2006). Howrah var 

ett forskningscentrum som endast stod Kew efter. Till de förnämsta räknades 

också Peradeniya på Ceylon, anlagd 1821 men med föregångare i Colombo och 

Kalutara från 1810, vilken vi strax skall studera närmare. Dessa äger fortfarande 

bestånd och har haft obruten kontinuitet, medan historien för flera andra anläggningar 

har varit högst intermittent. Det gäller flera av trädgårdarna i Karibien, 

i Singapore och Malaya. 

Även de andra kolonialmakterna var tidigt ute, men dessa trädgårdar kunde 

i antal aldrig mäta sig med de brittiska. Holländarnas mycket tidiga trädgård 

i Kapstaden (som delvis finns kvar som park) var egentligen avsedd för att 

producera färska grönsaker till Ostindiska kompaniets besättningar, och kan 

knappast räknas som en äkta botanisk trädgård. Fransmännen startade emellertid 

trädgårdar i Pamplesmousses på Mauritius 1768 och i Cayenne i Franska 

Guyana 1786 och spanjorerna grundade en kunglig botanisk trädgård i Mexico 

1788 och samma år en trädgård på Tenerife (McCracken 1997:6, 219). Den 

kanske främsta koloniala botaniska trädgården av alla var holländarnas hög-


klassiga anläggning i Buitenzorg (numera Bogor) på Java, anlagd 1817, och med 

vilken britterna ömsom samarbetade, ömsom konkurrerade. 

alléEr ocH gräsMaTTor – MaTErialisEradE 

koloNiala doMiNaNsdiskursEr 

Dessa trädgårdar gavs en landskapsarkitektonisk form som lånades direkt från 

de aristokratiska ideal som var rådande i Europa. Idealen kunde ofta vara en 

blandning av den under 1600-talet förhärskande ”franska”, ”reguljära” eller 

”tvungna smaken”, det vill säga renässansens och barockens geometriskt anlagda 

trädgårdar, och den under 1700-talet framväxande ”engelska smaken”, 

som betonade det pittoreska och naturefterhärmande. 

Denna engelska smak, vars mest kände skapare var den av samhällseliten 

i England så ofta anlitade Lancelot ”Capability” Brown, växte fram som ett 

medvetet klassmärke. 1700-talets England präglades av vidgande klassklyftor 

mellan en allt mer amalgamerad överklass bestående av den högsta samhällseliten, 

det lokala lågfrälset, det högre borgerskapet och de akademiska yrkesgrupperna 

(sammantaget vad som kallades ”polite society”) å ena sidan, och de 

lägre klasserna å den andra. De bemedlade strävade också efter att hålla de 

obemedlade utom synhåll. Herrskapsbyggnaderna omgavs av vidsträckta parker 

från vilka industriskorstenar, arbetarbostäder och bondgårdar inte var synliga. 

All produktiv mark inom godsen förlades också utom synhåll. Måhända 

ville man inte bli påmind om hur många av dessa förmögenheter hade skapats; 

de georgianska parkernas fundament var ofta det karibiska plantageslaveriet 

och dess vidrigheter (Williams 1944; jfr Said 1995:103ff; Johnson 2005). 

Parken med sina svepande utsikter, sina träddungar och gräsmattor, var ett 

landskap enbart för konsumtion, och avsett att konsumeras enbart av andra 

inom den nya vidgade överklassen. Dess betydelser antogs vara bekanta för alla 

som hade rest på en Grand Tour till den italienska campagnan i sin ungdom 

och som hade åtminstone en Poussin på väggen. Tom Williamson beskriver 

träffande dessa parklandskap som tredimensionella vykort; drömlika, idealiserade 

versioner av riktiga landskap (Williamson 1999). 

Modet med fejkade ruiner, turkiska kiosker eller kineserier som var så vanligt 

i de engelska parkerna i Europa, överfördes inte i någon nämnvärd grad 

till kolonierna – de var ju så att säga exotiska redan från början – men de 

fick sina motsvarigheter i diverse ”memorials”, antikiserande, pittoreska monument 

över bemärkta personer, vilka aristokratin i Europa hade smyckat sina 

trädgårdar med sedan renässansen. 

99

100 


Två strukturella element som anlades i dessa tropiska landskap, hämtades 

emellertid direkt från de europeiska parklandskapen och analogt med Williamssons 

betraktande av de engelska parkerna som dominansdiskurser, och 

med Cohns övervakande modalitet, kan de betraktas som materialiserade koloniala 

dominansdiskurser. Det ena var en i huvudsak fransk uppfinning, det 

andra en engelsk: allén och gräsmattan. 

Avenyliknande, ofta raka, gångar hade först anlagts i de muromgärdade 

antika persiska trädgårdarna och romarna hade planerat skuggande träd längs 

landsvägarna. De dök upp i de italienska renässansträdgårdarna, och Palladio 

beskrev alléer i sin byggnadslära från 1570. I Nederländerna hade man tidigt 

planterat träd i rader längs vägar och kanaler. Det var emellertid i kungliga och 

aristokratiska miljöer i Frankrike under loppet av 1600-talet, som allén fick sin 

form (Lawrence 1988). Den hade flera syften, som skuggad promenad, som förstärkare 

av perspektiv och som ett maktdiskursivt utropstecken; här bor en som 

har makt över landskapet. Allén fick som aristokratisk symbol ett starkt genomslag 

i större delen av Europa. Till Sverige letade sig företeelsen under loppet av 

1600-talet som enstaka nedslag; det var först under 1700-talets senare del som 

allémodet fick ett rejält uppsving också i vårt land (Olsson & Jacobsson 2005). 

Alléerna hade oftast ingen förankring i de lokala kulturerna i kolonierna, 

utan när de anlades i tropisk miljö måste de ses som en europeisk maktsymbol 

av stor kraft. Under 1800-talets lopp blev de småningom krökta för den pittoreska 

upplevelsens skull, men axialiteten övergavs aldrig helt. Flera av de 

koloniala botaniska trädgårdarna är också försedda med palmalléer, berömda 

sådana kan ännu beskådas i just Howrah, Peradeniya och Pamplemousses liksom 

i botaniska trädgården i Rio de Janeiro (anlagd 1808, som en av de första 

åtgärderna för att förvandla ett kolonialt bakvatten till något som liknade en 

metropol under de år då Rio var det portugisiska imperiets huvudstad, 1808– 

1821; jfr Martins & Abreu 2001). Det var inte alltid inhemska palmarter som 

kom till användning. Särskilt kungspalmen (Roystonea regia) från Cuba och 

Florida blev populär. Det är en palm som behöver mycket vatten varför man 

ibland också blev tvungen att bekosta dyra konstbevattningssystem. Roystonea 

oleracea, kålpalm på svenska, användes också flitigt. Den är en palm med upp 

till 25–30 meter hög, rak stam. Även den kommer från västra halvklotet. 

I detta sammanhang kan man också uppmärksamma de trädplanteringar 

längs landsvägar och stadsgator som utfördes i kolonierna. Carl Peter Thunberg, 

som besökte Ceylon på 1770-talet, nämner att man redan då, på holländarnas 

tid, planterade alléer i städerna. Då användes hibiscus (Thunberg, 

uå, del II: 235). Britterna planterade också träd, inte bara längs stadsgatorna 

utan också längs landsvägarna. De hade som främsta syfte att skänka skugga


längs vägarna under en tid innan bilismen, då färd i häst och vagn kunde vara 

långsam, tidsödande och klimatiskt påfrestande, men det finns även en klart 

estetisk funktion och en tanke om kolonialmaktens ordnande av landskapet 

ligger implicit. Man planterade oftast regnträd (Albizia saman), ett träd som 

på singalesiska kallas mara eller para-mara (väg-mara), på tamil enal vakai. 

Trädet kommer ursprungligen från Centralamerika och norra Sydamerika 

och introducerades på Ceylon 1851. Det blir 25–30 meter högt, med grova 

stammar och en tät utbredd paraplyliknande krona som oftast täcker hela 

vägbanan. Vid blomningen är det översållat av rosa blommor (Miththrapala 

& Miththrapala 1998:16). De boulevardliknande gatorna i Cinnamon Gardens, 

elitens residenskvarter i Colombo, har fortfarande åtskilliga skuggande 

mara-träd, men längs landsvägarna börjar de försvinna. De huggs ner när 

vägarna behöver breddas. 

Det är kanske få som tänker på gräsmattor som dominansdiskursiva 

element; det senaste halvseklets villaförorter har gjort gräsmattan normal intill 

osynlighet. 1700- och 1800-talens gräsmattor var emellertid något helt annat. 

De förmedlade status; här bor en person som dels har råd att avsätta enorma 

ytor för improduktiva gräsmattor, dels har råd att låta sköta dem. Det brittiska 

uttrycket att det tar tre generationer att skapa en gentleman och dubbelt så 

lång tid att skapa en högklassig gräsmatta, säger det mesta. 

De europeiska privatträdgårdarna i kolonierna kan betraktas som ett slags 

förlängningar av bostadshusen. Istället för det asiatiska inåtvända huset med 

sin atriumliknande miniatyrträdgård i mitten, byggde européerna bungalowliknande 

villor, inte utan palladianska rötter, med öppna planlösningar och 

omgivna av verandor för ventilationens skull och en markant portik vid ingången 

för solens och regnens skull. Allt arrangerades utifrån parametrarna 

sval bris och skugga, och för att fullt ut kunna dra nytta av luftcirkulationen 

krävdes relativt stora tomter. På tomterna anlades hybrida trädgårdar, där tropisk 

grönska blandades med nostalgiska reminiscenser från hemlandet (Roberts 

1998). Småningom växte hela villastäder upp intill de gamla stadscentra i 

de koloniala huvudstäderna, såsom Chowringhi i nuvarande centrala Kolkata 

(Calcutta) och Cinnamon Gardens i Colombo. Trädgårdarna var försedda med 

blommor och fruktodlingar och frön och sticklingar fick man från botaniska 

trädgården om en sådan fanns inom räckhåll. 

Ännu vid 1700-talets slut, längre än hemma i Europa, anlade man strikt 

formella trädgårdar, med raka linjer som skapade djupperspektiv, medan man 

en bit in på 1800-talet hade börjat lösa upp geometrin, plantera grupper av träd 

här och där, och framför allt skapa stora gräsmattor (Roberts 1998:119). Vid 

denna tid hade redan en reaktion mot Capability Browns parklandskap börjat 

101

102 


märkas hemma i England (Williamson 1999:47); kolonierna var således ur fas 

med moderlandets utveckling. 

Gräsmattan sågs som den koloniala trädgårdens centrum och var platsen 

för sociala aktiviteter, där kolonins européer ur den sociala hierarkins övre 

strata umgicks, medan infödda tjänare höll sig respektfullt utom synhåll när 

de inte serverade. Den fick därigenom en symbolisk laddning av det lokala 

dominansförhållandet. 

Gräsmattan var en kostsam lyx. Det är ofta mycket svårt att anlägga och 

sköta gräsmattor i tropikerna och ändå kan de vara enorma och omfatta flera 

hektar. Hugh Fraser Macmillan, i hans på sin tid populära och flera gånger 

återutgivna Tropical planting and gardening with special reference to Ceylon 

(1935) skriver att det kan vara svårt att så gräsmattor i tropikerna. Det bästa är 

att skära torvor från en tätt betad betesmark och lägga ut dem på avsett ställe. 

Läsaren får själv föreställa sig vilken inverkan det kan ha haft på boskapsskötseln. 

Han rekommenderar också att man, under perioder av svår torka, 

vattnar rikligt för att undvika bruna fläckar (Macmillan 1935:66). Inte heller 

här upplyses vi om effekterna på det omgivande jordbruket. Den måste klippas 

2–3 gånger per vecka under regnperioden, vilket skedde med kortlie, och på 

större gräsmattsytor med en oxdragen gräsklippningsmaskin sedan dessa blivit 

tillgängliga (Macmillan 1935:67). 

Gräsmattan betraktades som ”absolut nödvändig” (Roberts 1998:122). Man 

skulle kunna säga att det hierarkiska, koloniala samhället till en del konstituerades 

av dessa gröna rum. 

Att man vinnlade sig om att anlägga och sköta en så improduktiv och svårskött 

landskapsform i en så utilistiskt präglad miljö som en botanisk trädgård, 

måste ses som ett uttryck för en implicit maktdiskurs. 

a s i aT i s k T r ä d g å r d s T r a d i T i o N – f o r M E l l 

ocH iNforMEll 

I asiatisk trädgårdstradition finns en geometrisk tradition som framhäver rätlinjighet, 

symmetri, hierarki och ordning, allt omgärdat av murar eller vallar. 

Detta är en ursprungligen persisk trädgårdsdesign som går tusentals år tillbaka 

i tiden. Sådana trädgårdar kallades pairi daeza, ett avestiskt ord som helt enkelt 

betyder muromgärdad, och som lånades till grekiskan (παραδεισοσ) då Gamla 

Testamentet översattes, för att beteckna Edens lustgård, och sedermera till 

arabiskan (firdous) när man i Qur’an ville beskriva det islamiska paradiset. 

Indiens trädgårdskonst före medeltiden är känd utifrån skriftliga källor av 

högst varierande karaktär, Mahabharata, Kama Sutra, olika shastras och tidiga


kinesiska resebeskrivningar (Bowe 1999), men den är så gott som okänd arkeologiskt. 

Där har funnits såväl samhällselitens lustgårdar, som trädgårdar tillhörande 

religiösa inrättningar. I Sri Lanka känner vi från krönikorna omnämnanden 

av kungliga lustgårdar redan före vår tideräkning (åtminstone några 

var muromgärdade), och vi har från en något senare period ett fantastiskt bevarat 

exempel i Sigiriyas 400-talsträdgård (Bandaranayake 1993). 

Under medeltiden traderades den geometriska trädgården i islamisk trädgårdskonst, 

och i tidigmodern tid fortsätter arvet från det förislamiska Iran i 

Mughal-trädgårdarna i nuvarande Indien och Pakistan, till exempel det berömda 

Taj Mahal vid Agra och de båda trädgårdar som bär namnet Shalimar 

i Srinagar respektive Lahore. I dessa liksom i andra asiatiska trädgårdsanläggningar 

är vatten det viktigaste elementet, i dammar, akvedukter, katarakter, 

kanaler och, där det var möjligt, fontäner (Moynihan 1970). 

I Asien finns emellertid också en assymetrisk, irreguljär, naturimiterande 

och ”mystisk” tradition, som återgår på taoistisk och buddhistisk tankevärld 

(Bandaranayake 1993). Inom buddhismen finns en typ av ”skogs-kloster”, belägna 

i skogs- och bergsområden och främst avsedda för meditation, vilka 

kallas ārāma. Ordet betyder egentligen lust i betydelsen lustgård eller park, 

jämför engelskans pleasance, danskans lyst, och så vidare. Att plantera sådana 

ārāma ansågs vara religiöst meriterande (puñña). De var ofta privata planteringar 

som donerades till den monastiska församlingen, sangha (Kalupahana 

2005:130; Ratnayaka, ms). Den mest kända av alla dessa monastiska lustgårdar 

är Jetavanārāmaya utanför södra stadsporten i Anuradhapura, den antika 

huvudstaden i Sri Lanka. Här anlades mot slutet av 200-talet av vår tideräkning 

det mäktiga klosterkomplex som vi känner idag, med den antika världens 

största byggnadsverk av tegel, en 120 meter hög stupa (Ratnayake 1993), men 

ursprungligen var detta en kunglig planterad park, ”skuggig, sval och täckt av 

grönska” (Mahavamsa XV, 1–2; Parker 1984:272f ). 

Den typiska trädgårdsformen under senare århundraden (och för gemene 

man), i den del av landet där Peradeniya Botanic Gardens anlades, är annars 

vad som på engelska kallas Kandyan Forest Garden, eller bara ”kandyansk trädgård” 

(McConnell 1992). Den kan beskrivas som en form av agro-skogsbruk. 

En sådan trädgård ser vid första anblicken ut som en otuktad djungel, men den 

är egentligen planterad, med en stor mängd nyttoväxter, träd, buskar och örter 

av olika höjd, som ger mat, frukt, kryddor, medicin, gödningsmedel och virke 

(fig. 2). Plantorna står inte i samlade bestånd, utan till synes huller om buller, 

men är egentligen planterade där jordmån och gradient är gynnsammast för 

växten. Dessa trädgårdar ägs oftast av dem som brukar dem och är relativt små, 

ofta bara 0,4–2 hektar. 

103

104 


fig. 2. detta är inte en djungel. det är en välskött och rikt avkastande trädgård. Mr Maliyaraja 

kulathunga’s trädgård i Wegiriya, väster om kandy, är ett gott exempel på en kandyan forest 

garden, där en stor mängd nyttoväxter växer blandade med varandra och som skördas efterhand 

som de mognar. denna trädgård ligger i en brant dal och omfattar ca 1,5 hektar. Mr 

kulathunga påstod sig ha femton olika fruktsorter, tolv olika kryddor, grönsaker eller medicinalväxter, 

fyra användbara arter av timmerträd (bl.a. mahogny), samt arekanötter som är ett 

stimulansmedel, på denna lilla yta. foto ©: författaren 2009. 

roYal BoTaNic gardENs i pEradENiYa 

I detta landskap lades alltså en ny materialiserad diskurs ut då den botaniska 

trädgården i Peradeniya anlades (fig. 3). Det var en diskurs om människans 

makt över naturen, om att växterna var där för att utnyttjas, om att den botaniska 

vetenskapen skulle tjäna ekonomin, om att ekonomin skulle ordnas så 

att den tjänade Imperiet, och att Imperiet skulle manifesteras i landskapets 

omvandling. 

fig. 3 (följande sida). plan över royal Botanic gardens, peradeniya, ceylon vid 1900-talets 

början. Efter Macmillan u.å. [1906].


105

106 


Trädgården inrättades 1821, endast dryga sex år efter det att det kandyanska 

kungariket (Tun-Sinhalē) hade annekterats av britterna. Den mark som togs i 

anspråk var en före detta kunglig trädgård, anlagd 1780 inom en slinga av floden 

Mahaweli strax sydväst om staden Kandy, under kung Kīrtī Srī Rājasimhas 

regering (1747–1782), och på mark som varit i kungamaktens ägo sedan 1371 

(Pethiayagoda 2007:63). 

På sina ägor hade kungarna uppfört ett palats och en monastisk inrättning (vihare) 

med en stupa, vilka kunde anas som ruiner då botaniska trädgården anlades. 

Vilken av de båda huvudströmningarna i äldre asiatisk trädgårdskonst (geometrisk 

eller ”mystisk”), som trädgården i Peradeniya har gått tillbaka på – eller om 

den möjligen haft element av båda, som i det mycket äldre Sigiriya – är inte 

möjligt att avgöra. Att den skulle ha varit strikt utilistisk och saknat symboliska 

element är inte sannolikt, med tanke på vad vi vet om staden Kandy och 

dess plan (Duncan 1990). 

Alexander Moon, den superintendent för botaniska trädgården som fick 

uppdraget att flytta den från Kalutara 1821, har efterlämnat en kartskiss från 

1822 som visar att det parallellt med flodstranden fanns ett större dike. Det 

går möjligen tillbaka på ett idégods från antiken då de formella trädgårdarna i 

Sydasien geometriskt lades ut innanför vallar eller murar och ibland med omgivande 

vattengravar, såsom vi ännu kan se i Sigiriya. Sannolikt hade dock diket i 

Peradeniya främst den praktiska funktionen att hålla elefanterna ute. I övrigt är 

så gott som ingenting känt om trädgårdens plan. Där odlades diverse inhemska 

fruktträd och andra nyttoväxter (Karunaratna 1999:277ff; Palipana 2006). 

När britterna intog Kandyriket 1815, lade de märke till att det växte kaffebuskar 

här och där i trädgårdarna, och de antog att kaffe var en inhemsk växt. Detta 

var en felaktig förmodan; kaffet är endemiskt i vild form i Etiopien och norra 

Kenya, och hade länge odlats som kulturväxt i Sydarabien. Det hade spridit sig 

med muslimska handelsmän över Indien ner till Ceylon och hade planterats i 

såväl privata som kungliga trädgårdar under förkolonial tid – och planteras än 

idag som enstaka buskar i privata trädgårdar. Britterna förstod emellertid att 

de ekologiska förhållandena var gynnsamma för kaffe, och guvernören Sir Edward 

Barnes inledde 1824 försöksodlingar i Gannoruwa omedelbart intill den 

nya botaniska trädgården. Han stöttade också den förste kommersielle plantern, 

George Bird, som redan samma år startade den första egentliga kaffeplantagen, 

Sinhapitiya på sluttningarna strax väster om staden Gampola. 

Här fick alltså den koloniala botaniska trädgården strax sitt existensberättigande. 

Under de första två decennierna hävdades endast ca 16 av de ca 60 hektar 

som botaniska trädgården omfattar. Där odlades jak, kokos och grönsaker 

som konsumerades av the Government Agent (provinsens högste styresman)


i Kandy, men det mesta av ytan planterades med kaffe och kanel, plantor som 

sedan delades ut (ofta gratis) till nystartade plantager. Alexander Moon avled 

redan 1825 och den botaniska trädgårdens standard föll snabbt till att enbart 

vara en köksträdgård för den koloniala regeringen (Pethiyagoda 2007:64). Åren 

1825–1844 hade trädgården hela sju olika intendenter (Palipana 2006). 

Under de första åren av trädgårdens existens saknade den landsvägsförbindelser 

med omvärlden. Den första primitiva kärrvägen mellan Colombo och 

Kandy var färdig 1823 och först 1832 öppnades reguljär diligenstrafik. Det är 

därför förståeligt att det tog en liten tid innan Peradeniya Botanic Gardens 

blev det ”Kew of the East” som det kom att kallas (McCracken 1997:9). 

Från 1844 och fram till åren strax innan Första Världskriget följde så en rad 

intendenter som dels tog hela området i bruk, dels omvandlade trädgården till 

den framstående botaniska anläggning som vi kan se ännu idag. De var såväl 

goda botaniska forskare, som publicerade verk om landets flora, som effektiva 

tillskyndare av plantagenäringens behov: George Gardner (1844–1849), George 

Henry Kendrick Thwaites (1849–1880), Henry Trimen (1880–1896) och 

John Christopher Willis (1896–1911) och under den senares period också trädgårdens 

curator Hugh Fraser Macmillan (1895–1911). Willis och Macmillan 

avgick i protest mot att botaniska trädgården förlorade sin självständighet och 

lades under Department of Agriculture. Den senare återanställdes emellertid 

som intendent 1912 och verkade fram till 1925. T. H. Parsons var curator fram 

till 1943. Den förste inhemske intendenten, D. M. A. Jayaweera tillträdde 1945. 

Den starka forskningsprofilen gick efterhand förlorad. Trädgården omvandlades 

mer eller mindre till en rekreationspark för allmänheten. På senare år har viss 

forskning återupptagits och självständigheten återupprättades 2006 då ett Department 

of National Botanic Gardens inrättades (Pethiyagoda 2007:68–87). 

Trots att ekonomisk botanik var huvudsyftet, så anlades trädgården som 

en engelsk park. Efterhand byggdes monument till minne av både Gardner 

(1855) och Thwaites (1885), det första i antikiserande, det andra i kandyansk stil. 

Centralt i anläggningen placerades ett museum för ekonomisk botanik, ett 

bibliotek, ett herbarium och ett laboratorium (Willis 1900). 

Man anlade enormt stora gräsmattor, framför allt ”the Great Lawn” (fig. 4) 

och ”the Great Circle”. Den senare anlades först, 1844, och omfattar 1,8 hektar. 

”The Great Lawn” anlades 1885 och omfattar 3 hektar. Fram till 1860 var den 

ytan ren djungel, som röjdes av för betande boskap, vilka fanns kvar till 1878 

(Palipana 2006). 

Trädgården försågs också med ett flertal alléer. Gångarna gjordes tillräckligt 

breda för att man skulle kunna färdas runt i trädgården med häst och vagn. 

”The Central Walk”, den långa raka axeln som löper i SSÖ–NNV genom hela 

107

108 


fig. 4. The great lawn i peradeniya Botanic gardens från väster. jätteträdet ute på gräsmattan är 

en benjaminfikus vars krona täcker ca 2500 kvadratmeter. Byggnaden till vänster är det gamla 

kontoret som nu inrymmer National Herbarium. foto ©: författaren 2009. 

parken, rätades ut och drogs ända fram till floden redan på Gardners tid. Dess 

norra del, norr om ”the Great Circle” planterades först 1898 med kungspalmer. 

Österut från ”the Great Circle” har år 1887 en ”Palmyra avenue” med palmyrapalmer 

(Borassus flabellifer) planterats. Vid dennas östra ände vidtar en krökt 

”Cabbage palm avenue” längs floden i öster (fig. 5). Det är trädgårdens äldsta 

palmallé, anlagd redan 1855. Den var ursprungligen en kungspalmsallé, men de 

byttes mot kålpalmer 1905. En ”Talipot avenue” i sydväst planterades 1880, och 

kantades av de inhemska talipotpalmerna (Corypha umbraculifera), de mäktigaste 

av alla palmer, som kan bli en meter i diameter. Rester av allén finns kvar 

än idag i form av enstaka träd. Den sista av kolonialtidens palmalléer planterades 

1905 och består av seyshellpalmer (dubbelkokosnöt; Lodoicea maldivica).


fig. 5. The cabbage palm avenue i peradeniya Botanic gardens från söder. 

foto ©: författaren 2009. 

Den löper upp emot monumentet över George Gardner. Den koloniala traditionen 

har levt vidare. Även i nyare tid har alléer anlagts. Från Gardner-monumentet 

mot norr längs flodstranden i väster finns sedan 1955 en allé av Cook’s 

pines (Araucaria columnaris), ett barrträd från Nya Caledonien (Palipana 2006). 

109

110 


Under Andra Världskriget underställdes hela ön, även guvernören och den 

civila förvaltningen, Commander-in-Chief Amiral Layton och Peradeniya 

Botanic Gardens togs över av militären i mars 1942. Från början av 1944 var 

trädgården högkvarter för Lord Mountbattens över 7 000 man starka South 

East Asia Command och ett antal temporära byggnader uppfördes i trädgården 

för detta ändamål ( Jackson 2009: 220f ). I filmen The Bridge on the River 

Kwai, som spelades in på Ceylon, spelar botaniska trädgården så att säga sig 

själv i egenskap av högkvarter. 

De båda strukturerande element jag här har studerat, allén och gräsmattan, 

finns även i mindre botaniska trädgårdar. Peradenyias lilla filialträdgård 

i låglandet, Heneratgoda Botanic Garden vid Gampaha, anlades 1876 i syfte 

att acklimatisera gummiträden från Amazonas, men också här på trädgårdens 

begränsade 16 hektar, möter vi såväl ett par alléer som en större gräsmatta. Alléerna 

består dels av en kungspalmsallé från porten mot sydväst till en centralt 

placerad rondell, dels av en nordsydlig axel från rondellen ner till den före 

detta södra porten (trädgården har nyligen utvidgats), men detta är originellt 

nog en allé av utsparade och delvis planterade inhemska regnskogsträd av olika 

arter. Eftersom denna allé utgår från platsen för det första gummiträdet i Asien 

kallas den i dagligt tal för ”The Amazon”. Längs dess östra sida utbreder sig 

en ”Great Lawn”. Det ansågs alltså nödvändigt även i Heneratgoda, vars hela 

existensberättigande var gummiplantornas acklimatiserande, att anlägga dessa 

implicit maktdiskursiva landskapselement. 

I de botaniska trädgårdarna finns en dubbel diskurs förborgad bland växterna. 

Dels finns just detta efterliknande av ”hemma i Europa”, där det aristokratiska 

godset är idealet. Det är emellertid också en annan imperialistisk diskurs som 

anas. Vi skulle kunna formulera den som makten över landskapet självt. Dels 

en makt över den explosivt yppiga tropiska naturen, som ordnades, förstods och 

därmed kontrollerades. Dels en manifestation av makt över det kulturlandskap i 

vilket anläggningarna inskrevs. Man förändrade helt enkelt platsens kodning. 

aTT föräNdra plaTsErs kodNiNg 

När botaniska trädgården i Peradeniya anlades hade platsen redan en kodning 

som kunde avläsas som ett uttryck för en inhemsk hierarkisk ordning. Där 

fanns en kunglig trädgård och i den fanns rester efter buddhistiska monument. 

Att trädgården anlades just på denna mark beror naturligtvis till en del på att 

den var tillgänglig; då kungadömet upplöstes 1815 övergick den singalesiska 

kronans egendomar till den brittiska. Det kan också ses som ett hävdande av 

överhöghet. Genom att omvandla marken till en ekonomisk botanisk trädgård


fig. 6. den kungliga råds- och audienshallen i kandy, och i bakgrunden, ca tre meter högre upp 

i sluttningen, den gamla brittiska kachcheribyggnaden. foto ©: författaren 2009. 

förändrades diskursordningen. Nu var nya hierarkier på plats och nu skulle 

landskapet definieras, kategoriseras och kontrolleras utifrån behovet av att 

göra den nya besittningen lönsam. 

Man behöver inte färdas långt för att finna andra exempel på hur man har 

omkodat landskapet i syfte att markera dominans. En parallell i närområdet är 

omgestaltningen av det regala och sakrala området i staden Kandys centrum. 

Där fanns under åren närmast före den brittiska annekteringen ett medvetet 

skapat symboliskt landskap med konnotationer till hinduisk och buddhistisk 

kosmologi. Vid foten av ett berg med det kungliga skogsreservatet Udawattekelle, 

ligger det kungliga palatset och där intill Theravada-buddhismens heligaste 

tempel, Dalada Maligawa, där reliken av Buddhas tand förvaras. Placeringen 

vid bergssluttningen symboliserade berget Meru på vars sluttningar 

gudarnas boningar låg. Den omgivande oceanen, Kiri Samudra, manifesterades 

genom en konstgjord sjö, anlagd så sent som 1805 (se Duncan 1990). I detta 

starkt symbolmättade landskap anlade britterna sin kachcheri, byggnaden för 

den lokala administrationen. Den byggdes strax bakom templet i sluttningen 

upp emot Udawattekelle och den ligger ca tre meter högre än den kungliga 

råds- och audienshallen som fortfarande står kvar nedanför (fig. 6). I ett enda 

111

112 


symboliskt schackdrag hade platsens diskursiva laddning förändrats helt. Kachcheribyggnadens 

högre belägenhet visade tydligt vilka som hade makten. 

avläsNiNgar av EN flErTYdig kroNoTop 

Det pratas och skrivs ofta om ”det moderna projektet”, en fras som låter bra, 

men som trots allt bara är jargong. Moderniteten var aldrig ett projekt. Den 

var en kronotop, som hävdades initialt, och som kronotop levdes den, i en bestämd 

tid och i ett bestämt rum, och den levdes i relation till andra. 

Det vanligaste sättet att läsa av moderniteten i materiella lämningar är att 

koncentrera sig på endera konsumtionsmönster – moderniteten anses avspeglas 

i konsumtionen av masstillverkade produkter (t.ex. Shackel 1998) – eller på 

ordnandet av det sociala rummet, vilket anses kunna avspegla lönearbetets och 

maktens nya strukturer (t.ex. Delle 2008). Här har istället ett försök gjorts att 

använda andra diskursivt laddade företeelser. 

När man i den vetenskapliga litteraturen har diskuterat imperialismens 

ideologier har det oftast handlat om frågor kring ras (som diskursivt begrepp) 

och/eller klimat, och de materiella konnotationerna som anförs handlar om 

företeelser som t.ex. de asiatiska ”hill stations” där avståndet till den koloniserade 

var den viktigaste faktorn. Här visar jag istället på betydelsen av omkodningen 

av befintliga platser och på inskrivningen i befintliga landskap av nya 

element som uttrycker en ny hierarkisk ordning. 

Inför artikelns färdigställande har jag haft värdefull hjälp av Sumana Ratnayake, 

CTR, Lunds universitet och Department of Pali & Buddhist Studies, Peradeniya 

University, som orienterat mig i buddhismens natursyn och som har låtit mig ta 

del av ett ännu opublicerat manuskript. Förre vicedirektören vid Jordbruksministeriet 

i Sri Lanka, G.A.S. Ranaweera, har gjort mig förtrogen med de kandyanska 

trädgårdarna. Dr Rathnasiri Prematillake och Dr Seneviratne Epitawatta har varit 

mina följeslagare i Sri Lankas odlingslandskap. De är samtliga förtjänta av mitt 

varma tack. Detsamma gäller Gert Magnusson, med vilken jag under många år, 

oftast en passant, diskuterat dominansdiskurser, trädgårdar och annat intressant, 

vilket med tiden har mognat till bestämda idéer, och Per Lagerås som har hjälpt 

mig med botanisk nomenklatur. Tack också till min hustru Mala Fernando Mogren, 

min chefslogistiker och översättare, förutan vilken forskning i Sri Lanka vore 

betydligt svårare.

ModErNiTETENs MaTErialiTET - Lunds universitet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?