Häfte E-1 - Socialdemokraterna

Häfte E, del 1: 

Välfärd – nya behov, 

nya möjligheter 

Kongress 2005 

29 oktober – 3 november 

Malmö

Häfte E – del 1 

Välfärd – nya behov, nya möjligheter 

Partistyrelsens utlåtanden och motioner som rör 

generell välfärd, sjukförsäkring och socialpolitik, 

motionerna E1-E84 samt E326-E332 ................................ 2 

(motionerna E326-E328 finns på sidorna 20-22 och 

motionerna E329–332 finns på sidorna 109-113) 


sjuk- och tandvård, motionerna E85-E177 .........................125 

Socialdemokratiska partistyrelsen 

överlämnar härmed till partiets 35e ordinarie kongress, 

den 29 oktober–3 november 2005 i Malmö, 

i stadgeenlig ordning inlämnade motioner samt partistyrelsens utlåtanden 

och övriga förslag. 

Detta häfte är utgivet av Socialdemokraterna. 

Tryck: EO Print, Stockholm 

Layout och produktion: EO Print, Stockholm 

Omslag: Gränslösdesign 

ISBN: 91 532 0576 6

2 

Välfärd – nya behov, nya möjligheter 


generell välfärd, sjukförsäkring och socialpolitik. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E1:1-6, E2:1-7, E3:1-7, 

E4, E5:1-2, E6:1-3, E7:1-3, E8, E326, E327 samt E328:1-5 

(generell välfärd) 

I motion E1:1-5 (enskild, Hisingens arbetarekommun) yrkas att ett forum 

skapas som ger förslag på hur de socialdemokratiska visionerna om ett 

hållbart samhälle ska se ut – ett forum där vi ständig utvecklar och omprövar 

vår vision om ett hållbart samhälle, att en uppdatering och årsvis 

avstämning görs, att visionen innehåller följande delar till att börja med: 

bostad och sjukvård som även är hälsoinriktad och styrandet av marknadskraften, 

att arbetet hela tiden sker med sikte på att skapa och bibehålla ett 

socialdemokratiskt hållbart samhälle, samt att en grundtrygghet skapas 

som vilar på en socialdemokratiskt grund som vi har fastställt genom 

beslut på vår kongress. I motion E7:1-3 (Tjörns arbetarekommun) yrkas 

att socialdemokraterna stoppar alla försök till utförsäljning av den generella 

välfärden där det finns vinstsyfte med i bilden, att vi ser till att välfärden 

ska vara efter folkets behov, samt att den ska styras av politiska mandat. 

Motion E6:1-3 (Östergötlands partidistrikt) yrkar att initiativ ska tas 

till att förändra välfärdsystemen inom hälsa och försörjning med utgångspunkt 

från en solidarisk helhetssyn, byggd på samverkan mellan samhällsnivåer, 

samhällsaktörer och med individen i centrum, att detta arbete ska 

utgå från att välfärdssystemen alltid ska vara till stöd och gagn för individens 

växande och möjligheter utifrån behov, samt att hinder tas bort inom 

och mellan nuvarande system som motverkar samarbete och samordning 

och att förutsättningar skapas för att få människor i – eller tillbaka till – 

utbildning, arbete och sysselsättning. Motion E5:1-2 (Kalmars arbetarekommun) 

yrkar att partiet ska arbeta aktivt för att bevara den generella 

välfärden, samt att den generella välfärden ska vara offentligt finansierad. 

Motion E4 (Malmö arbetarekommun) vill att partiet med kraft verkar för 

att socialförsäkringarna bibehålls i samhällets regi och finansieras genom 

skatter. Motion E3:1-7 (enskild, Lunds arbetarekommun) kräver att socialförsäkringarna 

ska finansieras via statens budget, att inga socialförsäkringspengar 

ska förvaltas i aktie- eller statsobligationsfonder, att nivåerna 

i socialförsäkringarna ska vara oberoende av konjunkturcyklerna, att alla 

karensdagar slopas, samt att samtliga socialförsäkringsnivåer ska vara 

minst 80, 90 respektive 100 procent av bidragsgrundande inkomst. I 

motion E2:1-7 (enskild, Lunds arbetarekommun) krävs att socialförsäkringarna 

ska finansieras via statens budget, att inga socialförsäkringspengar 

ska förvaltas i aktie- eller statsobligationsfonder, att nivåerna i socialförsäkringarna 

ska vara oberoende av konjunkturcyklerna, att alla karensdagar 

slopas, att samtliga socialförsäkringsnivåer ska vara 100 procent av 

bidragsgrundande belopp, att socialförsäkringarna inte privatiseras samt 

att även inkomst från obekväm arbetstid ska utgöra grund för beräknandet 

av ersättningen. Motion E8 (Stockholms arbetarekommun) tar upp en 

stor del av problemen inom det socialpolitiska området igenom, flera tan-

kar lyfts, och det yrkas att partistyrelsen verkar i motionens anda. I motion 

E326 ( Jönköpings arbetarekommun) yrkas att regeringen ska genomföra 

höjningar i ersättningstaken i socialförsäkringarna. Motion E327 (Kalmar 

arbetarekommun) vill att regeringen tillsätter en utredning med målsättningen 

att samköra register mellan myndigheter för att minimera missbruk 

i största möjliga utsträckning. Motion E328:1-5 (Linköpings arbetarekommun) 

yrkar att all välfärdsproduktion i princip ska vara skattefinansierad, 

att välfärdspolitiken även i fortsättninge ska vara generell, att 

avvisa principerna för en selektiv socialpolitik, att inkomstbortfallsprincipen 

ska vara den vägledande utgångspunkten vid utformningen av socialförsäkringarna 

samt att socialförsäkringssektorns finansiering och förvaltning 

ska vara kollektiv. 

Välfärdspolitiken spänner över ett vitt spektra av frågor och områden: 

allt ifrån alkoholpolitik och psykiatrisk vård, via bostadspolitik, till skola, 

sjukvård och omsorg om barn, äldre och funktionshindrade. Men välfärdspolitiken 

handlar också om de ekonomiska trygghetssystemen. När vi talar 

om generell välfärd innebär det ett antal principer och värderingar, som i 

stor utsträckning gäller samtliga dessa områden. 

Diskussioner om partiets visioner förs ständigt i partiet. Under arbetet 

med att ta fram det partiprogram som antogs vid senaste ordinarie partikongress 

fördes en bred och livaktig diskussion om partiets visioner. För 

att stärka och utveckla dessa visioner har partistyrelsen beslutat att tillsammans 

med LO och ABF inrätta en tankesmedja. Partiet delfinansierar 

också idétidskriften Tiden. Härutöver bedrivs visionsskapande verksamhet 

kontinuerligt, i allt ifrån små SSU-klubbar till partiets verkställande 

utskott. 

Partiets politik vilar på värderingar som solidaritet, rättvisa, trygghet 

och jämlikhet. I den politiska inriktningen för välfärdsfrågorna ligger 

fokus helt på att skapa ett inte bara ekologiskt, utan också ett socialt hållbart 

samhälle, som garanterar medborgarna en god trygghet i livets olika 

skeden. 

Den generella välfärden, som vi har byggt, drivit fram och nu ständigt 

utvecklar, bygger på ett antal centrala principer: Den är solidariskt 

finansierad via skatten – välbeställda har inte förtur. Alla omfattas av den 

– stödet är i första hand inte behovsprövat. Det innebär att vi säger nej till 

alltför stora inslag av privat finansiering av de centrala delarna av välfärdens 

tjänster och trygghetsförsäkringar. 

Den generella välfärdens främsta förtjänst är att den på ett kraftfullt 

sätt jämnar ut mellan grupper i samhället och mellan olika skeden i livet, 

på ett sätt som ökar rättvisan och jämlikheten i samhället. Sammantaget 

bidrar den generella välfärden till en större trygghet för människor, vilket 

ökar deras frihet, stärker ekonomin och bidrar till att människor och samhälle 

kan utvecklas positivt. 

De sociala försäkringarna bygger på inkomstbortfallsprincipen, det 

vill säga att den ersättning som utgår vid sjukdom, arbetslöshet eller föräldraledighet, 

i så stor utsträckning som möjligt ska täcka upp det 

inkomstbortfall som frånvaro från arbete och utebliven lön medför. Motsatsen 

kallas grundtrygghetsmodellen, och bygger på betydligt lägre 

ersättningsbelopp, ofta kombinerat med mer selektiva stöd till de allra 

mest utsatta. Vi säger nej till en selektiv välfärdspolitik, som är utpekande 

3

4 

och som ökar stigmatiseringen och klyftorna i samhället, samtidigt som 

stödet för trygghetssystemen minskar. 

Partiet har en i grunden mycket kritisk syn på vinstintressen inom 

välfärdens verksamheter – av flera skäl. Vår gemensamma och generella 

välfärd ska vara till för alla, på lika villkor. Ett vinstintresse inom vård, 

skola eller omsorg gör att risken ökar för att de som kan betala väl för sig 

– och då också blir mer lönsamma för företaget som bedriver verksamheten 

– får en bättre tillgång till tjänsterna än de som är mer resurssvaga. Om 

vinstintresset får styra skattefinansierad verksamhet, så innebär det också 

att varje skattekrona inte går till själva verksamheten. I stället går en del av 

skattebetalarnas pengar, som betalats in av solidaritets- och rättviseskäl, 

till kapitalstarka krafter. 

Vidare anser vi att det ska vara syftet med verksamheterna – att möta 

behoven inom vården, omsorgen eller utbildningen – som ska vara drivande, 

inte vinstintresset. Det som skiljer detta från handel med andra tjänster, 

är att välfärdens kärnverksamheter bidrar till att skapa mer jämlika 

livsförutsättningar för människor. Partiet har i kommuner, landsting, 

regioner, riksdag och regering motverkat att vinstintressen har fått styra 

centrala välfärdsverksamheter. 

I kombination med en försvagning av de sociala försäkringarna skulle 

ett system där vinstintresset blir centralt och där privata aktörer tillåts 

dominera genom omfattande utförsäljningar av kärnverksamheterna inom 

den gemensamma välfärden, underminera principen om alla människors 

lika möjligheter till trygghet och utveckling. Välbeställda har i ett sådant 

system – genom att man kan betala bättre för sig – större möjligheter än 

mer resurssvaga att få dels god vård, omsorg och utbildning, dels god ekonomisk 

trygghet när livet förändras. Ställningstagandet mot detta och för 

en stark generell välfärd under demokratisk kontroll, är centralt för socialdemokratiska 

företrädare runt om i hela landet. 

För att bidra till inkomstutjämning och ökad rättvisa och jämlikhet i 

samhället, är det av central betydelse att den generella välfärden också i 

framtiden framför allt är offentligt finansierad. För att minska den privata 

avgiftsfinansieringen, har partiet infört maxtaxa inom barnoch äldreomsorgen, 

och infört allmän förskola för 4- och 5-åringar, och nu vill partistyrelsen 

öka samhällets stöd till tandvården. Partiet motsätter sig också 

alltför långtgående avgiftsfinansiering av välfärdstjänster inom vård och 

omsorg, och säger nej till avgifter inom skolan. 

En annan central princip är att koppla omställningsförsäkringarna till 

arbete. Att många i vårt samhälle arbetar är en förutsättning för en stark 

generell välfärd. De sociala försäkringarna betalas framför allt av löntagarnas 

löneutrymme, via arbetsgivaravgifter – men utgör inte något autonomt 

system, såsom pensionssystemet. I strävan att tydliggöra arbetsgivarens 

ansvar för att förbättra arbetsvillkoren för de anställda, har vi också lagt en 

del av ansvaret för ersättning vid sjukdom direkt på arbetsgivaren. 

Det mest centrala vad gäller de sociala försäkringarna är dock att se 

till att de fungerar som försäkringar – det vill säga täcker upp ett inkomstbortfall 

i händelse av sjukdom, föräldraledighet, arbetslöshet eller skada så 

att arbetsförmågan försvinner. I syfte att stärka – inte försvaga – de sociala 

försäkringarnas långsiktiga hållbarhet, tillsatte regeringen hösten 2004 

en utredning som ska se över framför allt sjukförsäkringen. Partiets ställ-

ningstagande i det arbetet kommer att bygga på våra sedan länge etablerade 

grundprinciper: inkomstbortfallsprincipen, alla ska omfattas, hög försäkringsmässighet, 

stabilitet, omfördelande effekt, solidarisk finansiering, 

allmänna – inte privata – försäkringar ska vara grunden för den ekonomiska 

tryggheten för alla. 

Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna ska vara så höga att de ger 

en god ekonomisk trygghet vid det inkomstbortfall de täcker upp, men 

samtidigt ha en direkt koppling till arbete. Det innebär att omställningsförsäkringar 

som gäller när man under en begränsad tid inte arbetar men 

fortfarande är aktiv på arbetsmarknaden, som sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, 

har högre ersättningsnivåer än sjuk- och aktivitetsersättningen, 

som är en mer pensionsliknande ersättning. Ersättningen ska 

beräknas på den inkomst den försäkrade har – inklusive till exempel. 

ersättning för obekväm arbetstid. 

Karensdagen i sjukförsäkringen innebär en självrisk för den enskilde 

om han eller hon blir sjuk. Den bidrar till att sjukförsäkringen inte överutnyttjas 

eller missbrukas. Samtidigt innebär karensdagen ett inte obetydligt 

ekonomiskt avbräck för den enskilde. Önskemålen om att ta bort 

karensdagen måste dock dels vägas mot andra angelägna reformer, dels ses 

utifrån den övergripande utvecklingen inom ohälsoområdet. 

Det är viktigt för legitimiteten för den generella välfärden att inte 

bara alla är med och betalar, utan också att alla får del av den ekonomiska 

trygghet som socialförsäkringarna erbjuder. I dagens socialförsäkringar 

finns ett inkomsttak, som gör att personer med inkomster över taken, inte 

får ut den ersättningsgrad som anges nominellt – till exempel 80 procent 

i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringarna. Samtidigt har vi i Sverige 

– tack vare starka insatser från arbetarrörelsen i såväl avtalsrörelsen 

som ansvaret för den ekonomiska politiken – haft en god löneutveckling. 

Allt fler, inte bara akademiker, utan också tjänstemän och arbetare, har 

idag inkomster som ligger över taket i socialförsäkringarna. De omfattas 

därmed allt sämre av den ekonomiska tryggheten enligt inkomstbortfallsprincipen. 

Om denna utveckling tillåts fortsätta finns det risk för att 

de allmänna försäkringarna i allt högre grad ersätts av privata. Då minskar 

inkomstutjämningen, och därmed rättvisan, jämlikheten och solidariteten 

i samhället. För den enskilde, som inte har råd med dyra privata försäkringar, 

minskar också tryggheten. Nu höjs taket i föräldraförsäkringen från 

och med den 1 juli 2006 från cirka 24 000 kronor per månad till över 32 

000 kronor per månad. Det är angeläget att taket också i de övriga socialförsäkringarna 

höjs när det statsfinansiella läget medger detta, så att de 

allra flesta i samhället faktiskt omfattas av inkomstbortfallsprincipen, som 

är central för vår generella välfärdsmodell. 

Det är också viktigt för legitimiteten för de sociala försäkringarna 

och trygghetssystemen att fusk, bedrägerier och missbruk motverkas 

kraftfullt. Vi som värnar starka sociala försäkringar och en väl utvecklad 

generell välfärd är också de som är mest upprörda när någon missbrukar 

systemet. Det gör att man tar från alla de som verkligen har rätt till och är 

i behov av ersättningen. Därför har vi vidtagit flera åtgärder mot fusk, 

bedrägerier och missbruk av socialförsäkringarna och trygghetssystemen. 

Bland annat undersöks möjligheterna för ett utökat informationsutbyte 

mellan myndigheter, för att förhindra felaktiga utbetalningar. En sådan 

5

6 

samkörning finns redan mellan Försäkringskassan, CSN och a-kassorna. 

Regeringen har före sommaren fattat beslut om direktiven till en utredning 

för att se över förutsättningarna att utöka samordningen i syfte att 

motverka fusk. Målsättningen är att fusk framför allt ska motverkas 

genom att rätt beslut fattas redan från början. Ökat informationsutbyte 

ökar möjligheterna till detta. 

Välfärdssystemen är till för att möta individens behov. Det är därför 

systemen som ska anpassa sig till individen, inte tvärtom. Som ett led i 

denna tankegång ska nu berörda myndigheter, kommunerna och andra 

samordna sina insatser för att få sjukskrivna och arbetslösa tillbaka till 

arbete eller annan sysselsättning – helt eller delvis. Samma skäl ligger 

bakom att i minskad utsträckning sjukskriva på heltid, om viss arbetsförmåga 

kvarstår – eventuellt med modifierade arbetsuppgifter eller arbetsvillkor. 

Partistyrelsen föreslår kongressen besluta: 

1) att avslå motionerna E2:2-3 och 5 samt E3:2-3 och 5-7, 

2) att anse motionerna E1:1-5, E2:1, 4 och 6-7, E3:1 och 4, E4, 

E5:1-2, E6:1-3, E7:1-3, E8, E326, E327 samt E328:1-5 

besvarade med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E1 

Hisingens arbetarekommun – enskild 

Visionen om ett hållbart samhälle 

I dag så är det marknadskrafterna som styr och påverkar samhället i den 

riktning som ger största möjliga avkastning på kortast möjliga tid. Marknadskrafternas 

vision och syfte är, och har alltid varit, att tjäna mycket pengar. 

Dessa pengar kommer inte samhället tillgodo i den form som samhället är i 

starkt behov av. Aktiemarknaden är idag som ett slags spel där arbetsplatserna 

används som en av brickorna i spelet. Där en av brickorna i spelet nu verkar 

vara att flytta en del av arbetsplatserna till låglöneländer. 

Det är dags att ta tillbaka stora delar av makten från marknadskrafterna, 

för att bättre kunna påverka och styra utvecklingen till ett socialdemokratiskt 

hållbart samhälle. 

Exempelvis dagens fastighetsmarknad. 

Enfamiljshus och bostadsrätter har under dom sista åren har blivit en handelsvara. 

Dagens låneränta är nu den lägsta någonsin detta påverkar hus och 

bostadsrättspriserna som hela tiden stiger, bankerna lånar gärna ut upp till 

mellan 80-95 procent av köpeskillingen som bottenlån. Och allt som oftast 

resten som ett slags topplån. Enda kravet är en disponibel inkomst för familjen 

som motsvarar kostnaderna vid förvärvet. En höjning av räntan med 2-3 

procent skulle inte bara utlösa en finansiell katastrof för de familjer som dom 

senaste åren förvärvat fastigheter eller dylikt utan även föra med sig en nedgång 

på marknaden som i sin tur sätter igång en kedjereaktion av ökade kostnader 

på alla områden, 

Är vår vision att tillåta bankerna att utan någon som helst kontroll fortsätta 

att driva upp prisspiralen medvetna om konsekvenserna som det kommer 

att medföra för vårt samhälle.

Vågar vi tänka tanken på vad bankerna ”tvingas” göra med alla dessa fastigheter 

när dom själva kommer i kris och behöver hjälp. Ska vi tvingas till en 

ny bankakut? 

Eller kan vi skapa en vision om” var mans rätt till en hyresrätt” 

Vad är vår vision för att säkerställa befintliga och erbjuda nya arbetsplatser? 

En del av vår vision borde vara att skapa möjligheter att bygga upp småföretag 

som kan utveckla sig. I dagens samhälla är det närmast omöjligt att 

med egen kraft starta ett företag. Kostnaderna är enorma, och kraven på vinst 

är alldeles för kortsiktiga, samtidigt som många av dom byråkratiska kraven 

för ett företag är alldeles för stora.För 10 år sedan hade vi etiska krav, och 

byggde företag som hade flera ben att stå på, där inte alla var vinstgivande. 

Man visste att man utvecklade och byggde företag för framtiden. Numera har 

dom kortsiktiga vinstintressena tagit över marknaden.Vi förlorar på den kortsiktiga 

utvecklingen. Vi förlorar arbetsplatser och gör ständiga brandkårsutryckningar. 

Vår vision borde vara att ge möjligheter till människor att kunna livnära 

sig på ett eget litet företag och ge dessa företag förutsättningar och möjligheter 

att kunna växa. 

Visionen om ett hållbart samhälle. Dagens skola måste utvecklas. Det 

kan skapas flera alternativ för eleverna med en socialdemokratiskt politik. 

Exempelvis att gymnasieskolan kompletteras med en praktisk del exempelvis 

det gamla lärlingssystemet. En annan väg att gå för att nå den examen som 

skolan syftar till. 

Vad bör vi göra för att få den utveckling inom infrastrukturen som vi vill 

ha i framtiden? Exempelvis för att få trafiksäkra transportfordon in över våra 

gränser, att få utländska transportfordon att ta del av kostnaderna, att miljösäkra 

våra samhällen, och fortsätta utveckla infrastrukturen 

Detta är några av mina tankar om visionen av ett socialdemokratiskt 

hållbart samhället. 

Därför yrkar jag: 

1) att ett forum skapas som gör förslag på hur de socialdemokratiska visionerna 

om ett hållbart samhälle ska se ut. Ett forum där vi ständig utvecklar 

och omprövar vår vision om ett hållbart samhälle, 

2) att göra en uppdatering och årsvis avstämning, 

3) att visionen bör innehålla följande delar till att börja med; bostad och 

sjukvård, som även är hälsoinriktad, styrandet av marknadskraften, 

4) att arbetet hela tiden sker med sikte på att skapa och bibehålla ett socialdemokratiskt 

hållbart samhälle, 

5) att skapa grundtrygghet som vilar på en socialdemokratiskt grund som vi 

har fastställt genom beslut på vår kongress. 

Traudel Sihlbom, Lundby s-förening 

Hisingens arbetarekommun beslöt att sända motion som enskild till kongressen. 

7

8 

Motion E2 

Lunds arbetarekommun – enskild 

Utveckla socialförsäkringarna 

Socialförsäkringarna är en viktig del av den sociala tryggheten. Det behövs till 

exempel för att folk ska ha råd att vara sjuka och vara föräldralediga med småbarn. 

Socialförsäkringarna betalas idag med en skatt på lönen som kallas 

arbetsgivaravgift. Denna skatt ingår sedan som en del av statens budget. Det 

bör den fortsätta att göra. 

Det är viktigt att socialförsäkringarna är en del av statens budget och inte 

fonderas i aktie-eller statsobligationsfonder. Den ironiska konsekvensen som 

sannolikt skulle inträffa om socialförsäkringspengar används i aktiefonder är 

att en del av den avkastning som ska betala sjukpenning mm kommer från 

företag som drivit upp vinsten genom att pressa personalen så hårt i arbetet 

att de blir sjuka. 

Den delen av skatten som går till socialförsäkringarna ska inte användas 

på riskkapitalmarknaden eller andra kapitalmarknader, som vissa borgerliga 

politiker vill. Socialförsäkringarna ska användas när någon ”drabbas” av lyckan 

att få barn eller när någon har oturen att bli sjuk samt vid andra tillfällen 

då socialförsäkringspengar utgår enligt fastställda regler. 

Som socialdemokrater bör vi därför kräva: 

1) att socialförsäkringarna ska finansieras via statens budget, 

2) att inga socialförsäkringspengar ska förvaltas i aktie- eller statsobligationsfonder, 

3) att nivåerna i socialförsäkringarna ska vara oberoende av konjunkturcyklerna, 

4) att alla karensdagar slopas, 

5) att samtliga socialförsäkringsnivåer ska vara 100 procent av bidragsgrundande 

belopp, 

6) att socialförsäkringarna inte privatiseras, 

7) att även inkomst från obekväm arbetstid utgör grund för beräknandet av 

ersättningen. 

Lunds Socialdemokratiska Studentklubb 

Lunds arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E3 

Lunds arbetarekommun – enskild 

Utveckla socialförsäkringarna 

Socialförsäkringarna är en viktig del av den sociala tryggheten. De behövs till 

exempel för att folk ska ha råd att vara sjuka och vara föräldralediga med småbarn.

Socialförsäkringarna betalas idag med en skatt på lönen som kallas 

arbetsgivaravgift. Denna skatt ingår sedan som en del av statens budget. Det 

bör den fortsätta göra. 

Det är viktigt att socialförsäkringarna är en del av statens budget och inte 

fonderas i aktie- eller statsobligationsfonder. Den ironiska konsekvensen som 

sannolikt skulle inträffa om socialförsäkringspengar används i aktiefonder är att 

en del av den avkastning som ska betala sjukpenning mm kommer från företag 

som drivit upp vinsten genom att pressa personalen så hårt att de blir sjuka. 

Den delen av skatten som går till socialförsäkringarna ska inte användas 

på riskkapitalmarknaden eller andra kapitalmarknader, som vissa borgerliga 

politiker vill. Socialförsäkringarna ska användas när någon ”drabbas” av lyckan 

att få barn eller när någon har otur att bli sjuk samt vid andra tillfällen då 

socialförsäkringspengar utgår enligt fastställda regler. 

Det är också viktigt att karensdagarna försvinner så att alla har råd att 

sjukskriva sig, istället för att tvingas slita ut en sjuk kropp på grund av att 

inkomstbortfallet skulle bli för stort vid sjukskrivning. 

Som socialdemokrater kräver vi därför: 

1) att socialförsäkringarna ska finansieras via statens budget, 

2) att inga socialförsäkringspengar ska förvaltas i aktie- eller statsobligationsfonder, 

3) att nivåerna i socialförsäkringarna ska vara oberoende av konjunkturcyklerna, 

4) att alla karensdagar slopas, 

5) att samtliga socialförsäkringsnivåer ska vara minst 80 procent av bidragsgrundande 

inkomst, 


inkomst, 


inkomst. 

SSU-Frihet 

Lunds arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E4 

Malmö arbetarekommun 

Bibehåll socialförsäkringarna i samhällets regi 

I dagens politiska debatt framförs allt oftare påståendet att vi inte längre 

har råd med breda samhälleliga lösningar för sjukförsäkring, pensioner, 

arbetslöshetsförsäkring m m. Problem med höga sjukskrivningstal eller hög 

arbetslöshet ses allt oftare som ett budgetproblem där lösningen blir att angripa 

symptomen inte orsaken. 

All erfarenhet visar att när socialförsäkringar inte längre bekostas av alla 

kommer de med de högsta riskerna att vara de som får betala mest – i den 

9

10 

mån de överhuvudtaget kommer att ha råd. Det är tveksamt om Sverige i 

dagsläget kan kallas ett välfärdssamhälle eftersom revorna i välfärden blir allt 

större. 

Det märkliga är att vi idag sägs inte ha råd med det vi hade råd med för 

20 år sen. För visst har vi råd med välfärd. Faktum är att Sverige, trots allt tal 

om motsatsen, idag är rikare än någonsin. Sveriges bruttonationalprodukt 

2003, vilket framgår av SCB, har aldrig varit högre. 

Svaret är troligtvis att det gamla synsättet – en generell välfärdspolitik 

med små inkomstklyftor – de senaste 10-15 åren ersatts med ett nytt synsätt. 

Trots att samhället totalt är rikare är förklaringen att rikedomen fördelas allt 

mer ojämlikt. 

De rikare blir allt rikare – de fattiga allt mer fattiga. Om de fattiga nu 

dessutom sja avstå mer och betala sin välfärd själva innebär det dödsstöten för 

generell välfärd. Det enda sättet är att tillse att det gemensamma produktionsresultatet 

fördelas rättvist och jämlikt. 

Därför kräver SSU Flamman: 

1) att partiet med kraft verkar för att socialförsäkringen bibehålls i samhällets 

regi och finansieras genom skatter. 

Malmö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E5 

Kalmar arbetarekommun 

Den generella välfärdspolitiken 

Finansdepartementets långtidsutredning 2003/2004 (LU) har kommit fram 

till att den generella välfärden inte kan vara offentligt finansierad utan att 

ökande privata inslag är den enda möjliga utvecklingen. 

Slutsatsen av LU är lika häpnadsväckande som direkt felaktig. Om vi 

överger tanken på en offentligt finansierad generell välfärd så överger vi tanken 

på en generell välfärd. Varje form av privat inslag är ett direkt inslag av 

segregering av välfärden. Tandvården är ett lysande exempel på detta. Tandvården 

har blivit en klassfråga på grund av att många inte längre har råd att 

betala de höga kostnaderna. Privata inslag innebär en uppdelning mellan de 

som har råd och de som inte har råd. 

Redan när offentligt finansierad välfärd överlåts åt exempelvis arbetsmarknadens 

parter uppstår en tudelning av välfärden. I en sådan lösning blir 

uppdelningen inte mellan den som har råd och den som inte har råd utan 

istället mellan den som har jobb och den som inte har jobb. Ett ofrivilligt 

utanförskap skulle ställa stora grupper utanför välfärden. 

Med de två ovanstående exemplen borde det vara bevisat att den som 

säger sig försvara den generella välfärden också säger nej till en ökad privat 

finanssiering. Arbetarrörelsen har sedan folkhemsbygget började drivits av 

den klara insikten att en generell välfärd kräver gemensamma insatser. 

För att värna den generella välfärden måste vi skapa ett samhälle där det 

är en medborgerlig rätt och skyldighet att delta i bevarandet av välfärd. Det 

socialdemokratiska mantrat SKOLA, VÅRD och OMSORG är och ska vara 

byggstenar i det svenska folkhemmet tillsammans med rätten till ARBETE.

Kortsiktig partistrategi för att klara hem en väljarmajoritet som inte stöder 

den generella välfärden får inte vara en väg för socialdemokratin och kan 

inte anses vara förenlig med demokratisk socialism. 

Jag föreslår 

1) att det socialdemokratiska partiet aktivt arbetar för att bevara den generella 

välfärden, 

2) att den generella välfärden ska vara offentligt finansierad. 

Leif Rohdin, Funkabo s-förening 

Kalmar arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E6 

Östergötlands partidistrikt 

Uppgraderat välfärdsbygge – liv och hälsa med demokratiska förmåner 

och solidariska skyldigheter 

Vilket samhälle vill vi ha och leva i och vilket samhälle har vi idag? Vilka slutsatser 

behöver vi dra av det som många av oss möter i politikens och välfärdssystemens 

grå vardag i form av människor som trots välutbyggda trygghetssystemen 

inte känner eller upplever trygghet? Bakom sjukskrivningskostnadens 

ofantliga 100 miljarder kronor per år, bakom arbetslöshetssiffrorna och 

bakom ökande försörjningsstödssiffror döljer sig människor och individer. 

Naturligtvis kan man säga att var och en av dessa individer har ett eget 

ansvar för liv, hälsa och sin egen försörjning. Samtidigt är det inte möjligt för 

var och en att själv ta ansvar för alla omständigheter som påverkar eller motverkar 

möjligheten till att ta eget ansvar för ”huvudrollen” i sitt eget liv. Vi 

behöver utveckla våra system för välfärd inför framtiden. 

Den här motionen utgår ifrån att människors behov inte håller sig till 

gamla – eller nygamla, lappade och lagade, administrativa system och nivåer. 

Den utgår ifrån behovet av att hitta sätt att bygga framtida lösningar på solidarisk 

och demokratisk grund. Som socialdemokrater ser vi det som självklart 

att modernisera och prestigelöst hantera våra gemensamma resurser utifrån 

människors behov. 

Arbetslöshet och sjukskrivning är idag ett gissel för många. Människor 

står utan sysselsättning därför att samhället inte lyckats med övergången från 

ett yrke till ett annat eller för att individen inte känner sig trygg i att ta steget 

ut i en ny yrkestillvaro. 

Många människor står i dag utanför arbetsmarknaden därför att olika 

försörjningssystem inte är anpassade till dagens verklighet eller är synkroniserade 

med varandra. Stela och ibland föråldrade regler gör att människor hamnar 

i kläm. Trygghetssystemen blir på detta sätt en hinderbana för individen 

ofta med inlåsningseffekter eller, vad värre är, med utlåsningseffekter. System 

som inte fyller sitt syfte blir både kontraproduktiva och skapar onödiga kostnader 

för stat, kommun och landsting. 

I en tid då sjukskrivning och långtidsarbetslöshet riskerar att hota hela 

den solidariska välfärden måste vi arbeta för att finna lösningar som gynnar 

individen. Vi kan inte längre enbart klumpa ihop människor i grupper och tro 

11

12 

att alla i gruppen beter sig likadant. Det är också viktigt att se människors 

olika resurser. Du är inte för gammal för att studera bara för att du är över 50 

år och du behöver inte vara sjukskriven på 100 procent om din arbetsförmåga 

är nedsatt till hälften. Möjligheten för människor som av olika anledningar 

inte kan komma tillbaka till sitt gamla jobb att våga prova nytt måste öka. 

Att vara sjukskriven från en arbetsplats innebär inte automatiskt att du behöver 

vara sjukskriven från alla andra. 

Gången mellan olika system är krånglig och sätter många gånger käppar 

i hjulet för den som önskar börja ett nytt yrkesliv. Vi menar att det för den 

enskilde inte ska finnas några hack eller gropar i övergången från ett system 

till ett annat. Idag skapar krångel och olika regler mer problem än möjligheter 

för individen. Vi måste våga prova alla möjligheter ibland också de som ses 

som okonventionella. Olika delar av samhället; stat, kommun, arbetsförmedling 

och försäkringskassa för att nämna några måste alltid samverka kring den 

enskilde individen för att nå bästa resultat. 

Många kan idag vittna om hur trygghetssystemen blir fällor för enskilda; 

hur de motverkar rörlighet på arbetsmarknaden, hälsa och eget livsansvar 

samtidigt som de ibland också för den enskilde upplevs som bestraffande. 

Aktivitet och personlig utveckling måste ersätta den passivitet som 

många människor som av någon hanledning hamnat i sjukskrivning känner. 

Det är därför vi i denna motion yrkar att kongressen uttalar sitt stöd för att vi 

tar vårt ansvar för varandra och vår gemensamma solidaritet genom att skyndsamt 

och kraftfullt arbeta med följande: 

1) att ta initiativ till att förändra välfärdsystemen inom hälsa och försörjning 

med utgångspunkt från en solidarisk helhetssyn, byggd på samverkan 

mellan samhällsnivåer, samhällsaktörer och med individen i centrum, 

2) att i detta arbete utgå från att välfärdssystemen alltid ska vara till stöd 

och gagn för individens växande och möjligheter utifrån behov, 

3) att ta bort hinder inom och mellan nuvarande system som motverkar 

samarbete och samordning och skapa förutsättningar för att få människor 

i – eller tillbaka till – utbildning, arbete och sysselsättning. 

Distriktsstyrelsen, Östergötlands partidistrikt 

Motion E7 

Tjörns arbetarekommun 

Utförsäljningen av den offentliga sektorn 

Sveriges offentliga sektor är på väg att säljas ut till vinstgiriga företag. Vi vet 

att försäkringsbolagen ligger i startgroparna. Genom försäkringar ska den 

enskilde medborgaren gå före i vårdkön, nu ska du som enskild person alltså 

kunna försäkra dig genom den generella välfärden. 

Var är folkhemstanken som vi socialdemokrater har byggt upp i vårt 

land på? 

Detta synsätt med försäkringar kommer ännu mera dela ett redan tydligt 

klassamhälle där de besuttna får gräddfil medan de arbetslösa, kroniskt sjuka,

lågavlönade (alltså de som inte har råd eller inte försäkringsbolagen tar emot) 

inte får del av den generella välfärden. 

Kan vi som socialdemokrater sitta tigande och se på när borgerliga tankar 

slaktar vår folkhemstanke? För det är just detta som sker i storstäderna, 

till exempel i Stockholm där vi i dag endast har ett sjukhus som inte offentligt 

ägt, resten är privata. 

En tanke slår oss: En dotter till en av våra medlemmar har en kronisk 

sjukdom. Det finns inget försäkringsbolag som vill försäkra henne och hon 

kommer troligen inte eller få något fast arbete på grund av sjukersättningsreglerna. 

Hur ska hon ekonomiskt kunna leva ett drägligt liv när vi skrotar tanken 

på alla människors lika värde? 

Är det meningen att vi socialdemokrater ska slå ihop oss med ”klara-digsjälv”-ideologin? 

Vi måste ta tillbaka makten över den generella välfärden! 

Utifrån ovanstående yrkar vi: 

1) att socialdemokraterna stoppar alla försök till utförsäljning av den generella 

välfärden där det finns vinstsyfte med i bilden, 

2) att vi ser till att välfärden ska vara efter folkets behov, 

3) att den ska styras av politiska mandat. 

Tjörns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E8 

Stockholms arbetarekommun 

Framtidens välfärdspolitik 

Socialpolitik kommer av naturliga skäl till stor del att handla om människors 

olyckor och tillkortakommanden. Men det är viktigt att socialpolitiken integreras 

i ett samhällsbygge, kalla det gärna ett folkhem som underlättar ett gott 

liv för alla medborgare. Socialpolitikens roll ska vara att underlätta för individerna 

att bestämma sina egna livsmål och att ge förutsätt-ningar för goda val. 

Det finns många politikområden som gränsar till socialpolitiken och som 

samspelar med den för att bygga det goda folkhemmet: tillgänglighetsfrågor 

för funktionshindrade, vård och omsorg för gamla och sjuka, trygghet mot 

våld och övergrepp, utbildning, fungerande infrastruktur etc. Alla dessa områden 

bygger tillsammans upp den sociala demokrati som är vårt mål. Politiken 

kan skapa förutsättningar för ett gott liv för individerna i ett samhälle, 

Socialpolitiken kan inte fungera utan ett arbetsliv som ger rum för alla 

att bidra efter förmåga till det gemensamma välståndsuppbyggandet och den 

egna försörjningen. Diskriminering och utslagning måste bekämpas, ohälsa 

och skador förebyggas. Utbildning och livslång kompe-tensutveckling måste 

erbjudas för att individerna ska kunna motsvara nya krav när tiderna för-ändras. 

Handikappade och personer i rehabilitering måste erbjudas delaktighet i 

arbetslivet. Ungdomar måste kunna känna sig välkomna och behövda när de 

debuterar på arbetsmarkna-den. 

Formell valfrihet är inte alltid detsamma som att man verkligen kan 

påverka sitt liv i den riktning man önskar. Den som är arbetslös, hemlös eller 

drogberoende har i realiteten få alternativ att välja mellan. Ett mål för politi- 

13

14 

ken måste därför vara att fler faktiskt ,inte bara formellt, ska kunna påverka 

sina liv i gemenskap med andra. 

Människors drömmar avspeglar det samhälle de lever i. Socialdemokratin 

ser med stolthet tillbaka på hur klassbarriärer och förtryck kunnat upphävas 

och människors reella valmöjlig-heter har utvidgats genom ett fredligt 

reformarbete. Men vi ser också framåt mot ett fortsatt arbete för att bygga 

vidare på ett samhälle med hållbara, solidariska lösningar av de grund-läggande 

trygghetsfrågorna, med utrymme för individernas drömmar och strävanden 

efter vad de själva ser som det goda i livet 

Kampen har varit hård för varje steg i samhällsbygget och motkrafterna 

har varit starka. Över-gången från det gamla privilegiesamhället till en 

modern välfärdsstat har ändå kunnat ske i fredliga former, tack vare starka 

folkliga organisationer och den samtidiga framväxten av en politisk demokrati. 

Vårt land har gynnats av att undgå krig och ockupation, och fick därigenom 

ett ekonomiskt försprång efter andra världskriget den s.k. skördetiden. 

Det sociala reformarbetet gick snabbt, även om som Tage Erlander en gång 

påpekade det var svårt att hålla jämna steg med ökande förväntningar. Det 

sociala reformarbetet är långt ifrån avslutat, men har under senare årtionden 

fått en något annan karaktär. Samarbetet inom EU ställer ibland också krav 

på andra lösningar än de traditionellt svenska. 

Det är viktigt att de ideologiska grundvalarna för uppbyggnaden av välfärdssamhället 

också får prägla arbetet med att anpassa de sociala systemen till 

nya förutsättningar. Samma solidaritetstanke och humanistiska människosyn 

som var de socialdemokratiska pionjärernas drivkraft måste styra vår egen tids 

socialpolitiska handlande i stort och smått. Många välfärds-områden överlappar 

varandra och har trots att de inte är definierade som rent socialpolitiska 

stark betydelse för hur en socialdemokratisk social politik formas. Hit hör 

politikområden som integrations- och flyktingpolitik, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik, 

äldre- och handikappolitik. 

Ett försäkrings- och/eller privat finansierat välfärdssystem skulle ställa 

många människor utanför och bädda för såväl social segregation som välgörenhetsinriktad 

socialpolitik. Det finns då betydande risk för att socialpolitiken 

ses och utformas enbart som ett yttersta skydds-nät för de allra mest 

utsatta. Därigenom blir socialpolitiken ett uttryck för medlidande snarare än 

solidaritet. Vårt land har uppnått materiellt välstånd och socialdemokratin har 

tagit ansvar för solidarisk och rättvis fördelning. Det finns krafter som, i likhet 

med socialdemokratin, tror på den enskildes drivkraft och egna förmåga 

men som i motsats till socialdemokratin inte ser nödvändigheten av solidarisk 

fördelning. Uppslutningen kring den solidariska och generella fördelningspolitiken 

är inte given. 

Det finns fortfarande stora ekonomiska och sociala klyftor i vårt land. 

Tillväxten har ett pris i form av hårda arbetsvillkor och höga krav som inte tar 

hänsyn till människors olika förmåga och genom livet varierande förutsättningar. 

De demografiska förändringarna som medför att allt färre ska försörja 

allt fler blir alltmer kännbara. Det innebär stora påfrestningar för möjligheterna 

att finansiera våra sociala trygghetssystem. 

Det förebyggande, hälsofrämjande och trygghetsskapande arbetet är 

mycket betydelsefullt. Det kan sällan ersättas av insatser senare i livet. Vi vill 

säkra, utveckla och modernisera de sociala trygghetssystemen på ett sätt som 

har bred uppslutning hos folkflertalet och som bygger på solidarisk finansiering 

och fördelning. En väl utbyggd social infrastruktur för att möta barns och

ungas behov av trygghet handlar om såväl generella som speciella reformer. 

Mödra- och barnhälsovård, föräldraförsäkring, förskola och skola, fritidsverksamhet 

och sociala stödinsatser är några av socialdemokratins generella välfärdsreformer 

för barn och unga. Att möta barnen i vår tid ställer krav på 

annorlunda och nya sociala reformer som fokuserar på barns rätt till trygghet 

och frihet från otrygghet såväl lokalt som globalt. Barns och ungas livsmiljö 

har förändrats. Unga söker sin identitet, inte enbart ur eller i kontrast till sitt 

ursprung utan också bland de många olika alternativ och utmaningar som 

finns. Det är inte enbart klasstillhörighet som bestämmer valen. Samhället 

präglas av snabb förändring och det skapar föränderliga möjligheter, ett närmast 

oöverskådligt utbud av verkliga eller fiktiva valmöjligheter, produkter, 

informationer, ideal och livsstilar. Trygga och säkra ungdomar kan skapa goda 

och hållbara livsval. Otrygga ungdomar kan komma att skapa sina livsval i 

kretsar där kriminalitet, droger och förtryck utgör norm. Starka sociala nätverk, 

där föräldrar och lokalsamhällets alla aktörer verkar tillsammans, behövs 

som förebilder och motvikter till de negativa normer som existerar i ungas tillvaro. 

Det socialt förebyggande arbetet i sina olika former syftar till att stärka 

och skapa trygga livsarenor där barn och unga kan växa till stabila, självständiga 

vuxna. Barn och unga som av olika skäl behöver stöd i sin vardag ska få 

det på det sätt som behövs och där det behövs. Det ska ges så tidigt, så nära 

och så tätt ihop med familjen och andra stödgivare som möjligt. 

Barn och ungdomar kan behöva någon de upplever som neutral, utanför 

familjen, att vända sig till. Skolsköterska och kurator har nyckelpositioner i 

mötet med barn som behöver stöd, likväl som stöd till andra vuxna i skolan i 

det förebyggande arbetet. För de äldre ungdomarna är ungdomsmottagningarna 

betydelsefulla. De utgör en bas i ett förebyggande arbete, framför-allt i 

frågor som rör ungas sexualitet och samlevnadsfrågor. Alltmer har de kommit 

att utgöra en social rådgivning för ungdomar som lämnat skolans elevvård. 

Ungdomsmottagningarna ska samarbeta med lokalsamhället i det psykosociala 

stödet till unga. 

Barn och unga i skolan ska kunna få det stöd de behöver i sin vardag. 

Stödet till barn och unga i skolan ska ges så tidigt som möjligt och tillsammans 

med familjen och andra stödgivare. Skolan ska, inom ramen för sitt 

uppdrag, aktivt samverka med närsamhället och dess olika institutioner och 

vara öppen för dialog med folkrörelser, politiska partier och näringsliv. 

I många människors liv, ungas så väl som äldres, är det största hotet mot 

tryggheten olika former av brott och våld. Hotet kan komma från främmande 

personer, men våld inom familjen eller mellan närstående är vanligast och 

svårast att bekämpa. Mäns våld mot kvinnor är inget privat problem. Det är 

heller inget kvinnoproblem. Det är ett samhällsproblem och ska bemötas som 

ett sådant. Ytterst bottnar det i urgamla maktstrukturer från ett patriarkalt 

samhälle som vi tar avstånd från. Ökade kunskaper om hur våldet kan upptäckas 

behövs i de professioner som möter kvinnor. Det gäller inte bara rättsväsendet, 

sjukvården, polisen eller socialtjänsten. Det gäller också i lika hög 

grad förskolan och skolan, öppna verksamheter som parkleken och öppna förskolan, 

organisationer och föreningsliv. Att i olika verksamheter skaffa sig 

kunskaper om hur våldsutsatta kvinnor och barn kan uppmärksammas, innebär 

också att man kan agera mot det när situationen uppstår. Våldsamma män 

och våldsutsatta kvinnor har barn. Barn som utsatts för eller blivit vittne till 

våld i familjen är offer och ska ha ett eget stöd och kunna få kompensation 

precis som andra brottsoffer. 

15

16 

Precis som kvinnomisshandel måste prostitution ses som en konsekvens 

av det rådande förtrycket mot kvinnor. Prostitution är ett uttryck för den 

yttersta förnedringen och det gäller både för den som säljer sin kropp och den 

som köper sexuella tjänster. Här ska nolltolerans råda från samhällets sida. 

Köp av sexuella tjänster får aldrig accepteras av samhället. Den som prostituerar 

sig ska få hjälp och stöd att finna ett annat sätt att leva. Här fyller det uppsökande 

arbetet en mycket viktig funktion. Könshandel är en av de grövsta 

former av förtryck som förekommer i vårt samhälle och bottnar i den könsmaktsordning 

som råder idag. Det handlar om vilka normer som råder och 

om vilka normer vi vill ska råda i samhället. Normer skapas genom påverkan 

och hur vi uppträder, men också via lagstiftning. Sedan några år finns en lag 

mot köp av sexuella tjänster. De erfarenheter som hittills framkommit visar att 

lagen har haft en återhållande effekt på gatuprostitutionen. Den form av slavhandel 

som kallas trafficking måste betecknas som den yttersta formen av våld 

mot kvinnor och barn. Under falska förespeglingar, oftast, luras unga kvinnor 

från sina hemländer och tvingas under slavliknande förhållanden till prostitution. 

Här är det angeläget att intensifiera det polisiära arbetet inom landet liksom 

samarbetet över gränserna. Brottsligheten känner inga gränser, kampen 

mot måste också föras gemensamt och överallt där problemet finns. 

Information och synliggörande ska prägla det förebyggandet arbetet 

avseende mäns våld mot kvinnor. Skyddet för de offer som utsatts för våld ska 

utgå från den utsattas behov. Ej vålds-förövaren. 

Sverige har ett väl utbyggt, offentligt finansierat trygghetssystem för att 

tillförsäkra ekonomisk trygghet. Det yttersta skyddsnätet, när försörjning 

genom arbete, pension, sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring inte är möjligt, är 

ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. I grunden gäller, för att vi ska klara välfärdsåtagandet, 

att så många som möjligt är i arbete och egen försörjning. De 

olika trygghetssystemen korresponderar inte alltid med varandra. Det uppstår 

ibland övervältringseffekter myndigheter emellan, som försätter den enskilde i 

en omöjlig situation. Det leder ofta till att ekonomiskt bistånd är den enda försörjning 

som återstår. Vi anser att detta är oacceptabelt. De sociala trygghetssystemen 

måste ses över för att bästa effekt ska nås för den enskildes väg till 

meningsfull sysselsättning efter vars och ens förutsättningar. Ekonomiskt bistånd 

ska alltid ses som en tillfällig insats under en period, präglad av stor aktivitet, 

som ska leda till egen försörjning. Det måste vara utgångspunkten för 

såväl den enskilde som för samhället. Samhällets uppgift är att stödja och förstärka 

den enskildes förmåga att finna vägar till självständighet och egen försörjning. 

Insatserna får inte vara stigmatiserande eller passiviserande. 

Samarbete ska prägla handläggande myndigheters arbete inom de sociala 

trygghetssystemen. Sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska insatser 

ska utgå från den enskildes behov och förutsättningar. Unga arbetslösa ska 

prioriteras i såväl arbetsmarknads- som utbildningspolitiken 

Trygga uppväxtvillkor, god utbildning, möjligheter till egna livsval, tillgång 

till arbete ger förmåga att styra livet. Det är grundläggande för den självtillit 

som behövs för att säga nej till droger och därmed för att kunna leva ett 

självständigt liv. Det är lika viktigt för andras möjlig-heter till en tillvaro fri 

från droger. Samhällets restriktiva politik på området måste bygga på flertalets 

vilja att avstå från droger för egen del. Förebyggande arbete är en grundbult 

i en restriktiv drogpolitik. Att hjälpa barn och unga till ett drogfritt vuxenliv 

är ett dagligt ansvar som åvilar såväl föräldrar, andra vuxna som samhället 

i övrigt. Det förebyggande arbetet ska ske där barn och unga befinner sig,

hemma, i skolan, i föreningslivet, på fritidsgårdar och i andra öppna ungdomsmiljöer 

och ta fasta på ungdomars egen kraft och kompetens. Tillgänglighet 

till droger påverkar användningen och därmed efterfrågan. Det omvända 

förhållandet råder också. Ett framgångsrikt arbete mot droger måste därför 

riktas mot dessa förhållanden och samband. Kunskapen om dessa samband 

är grunden till att vi tagit ansvar för såväl för-säljningsmonopolet av 

alkohol, höga alkoholskatter, restriktiv tillståndsgivning och ålders-gränser för 

inköp och servering. Kunskapen ligger till grund för gränskontroll, införselkvoter 

och arbetet mot langning. Den restriktiva drogpolitikens mer repressiva 

inslag, höga straff på narkotikabrott, kriminalisering av såväl bruk som innehav 

av narkotika härrör från insikten om sambanden mellan tillgänglighet och 

användning. Kunskapen är viktig att bevara och använda sig av i utformandet 

av drogpolitiken såväl internationellt, nationellt som lokalt. I ett samhälle 

öppet mot omvärlden har vi anammat kontinentala vinvanor, nordeuropeiska 

ölvanor och hållit fast vid nordiska starkspritvanor. Införseln ökar, den legala 

såväl som den illegala. Den illegala införseln av droger är nära länkad till organiserad 

brottslighet på andra områden, till exempel. människohandel. Tull och 

polis har en nyckelroll när det gäller de repressiva inslagen för att minska tillgång 

och därmed tillgänglighet till droger. Det internationella polissamarbetet 

är viktigt och behöver utvecklas och förstärkas. De internationella konventioner 

som förespråkar en restriktiv inställning till droger har vårt fulla stöd 

och behövs för att motverka drogliberala krafter och den organiserade brottsligheten. 

Samtidigt som en restriktiv drogpolitik strävar efter att begränsa 

åtkomsten till droger krävs starka insatser för att minska nyrekryteringen av 

missbrukare (förebyggande arbete) och att ge redan aktiva missbrukare tillräckliga 

och väl fungerande möjligheter till vård och behandling. 

Snabb åtkomst till avgiftning, vård och behandling är avgörande för att 

den som vill avbryta ett missbruk också ska kunna ta nästa steg, att inleda en 

längre behandling med målet inställt på återkomst till samhället. Missbruksarbetet 

måste därför finna nya integrerade former där arbete och utbildning, 

boende och fritid är nära kopplat till behandlande insatser för miss-bruket i 

sig. Olika nivåer måste därför samarbeta kring den enskildes vård- och 

behandlings-behov. Den statliga tvångsvården, landstingens avgiftningsenheter 

och kommunens uppsök-ande- och behandlingsansvar måste sammanlänkas 

till hållbara vårdinsatser utifrån den enskildes behov och egna kompetens. 

Den nationella politiken har direkt betydelse för hur den lokala vården kan 

bedrivas. Att nationellt skapa rutiner kring till exempel. Substitutbehandling 

och smittskydd är direkt länkat till hur de lokala insatserna kan utföras. Forskning 

och utbildning ska stärka metodutveckling och följa upp vården. Samhällets 

yttersta ansvar för tvångsingrip-anden innebär samtidigt ett ansvar att 

utföra tvångsinsatser på ett kvalitativt och säkert sätt så att det gynnar den 

enskilde. Arbetet mot droger är en socialdemokratisk uppgift, baserad på djup 

historisk kunskap om missbrukets konsekvenser för såväl individen, omgivningen 

som samhället. Uppgiften ska utföras med all den kunskap, kompetens 

och goda handlag som behövs. 

Målet för svensk alkoholpolitik är att minska alkoholens medicinska och 

sociala skadeverk-ningar. Strategin för att nå målet bygger på att sänka den 

totala alkoholkonsumtionen, för-hindra att människor blir storkonsumenter 

och att påverka storkonsumenternas dryckesbete-ende. Systembolaget fyller 

en viktig funktion i Sverige för att minska alkoholskadorna genom bl a saklig 

information och ålderskontroll vid inköp. Det är viktigt att diskutera en 

17

18 

gemen-skapsstrategi för att minska alkoholrelaterade skador inom unionen. I 

EU måste alkoholfrågan få mera tonvikt på konsekvenser för folkhälsan och 

mindre på konsekvenser för jordbruks- och näringspolitiken. 

Socialdemokratiska företrädare på den internationella arenan ska arbeta 

för högre skatter på alkohol i preventivt syfte. Socialdemokratisk alkoholpolitik 

ska företräda ett bibehållet alkohol- och försäljnings-monopol såväl som 

skatter som syftar till att upprätthålla en restriktiv alkoholpolitik. 

Alla människor kan någon gång i livet råka i situationer som kräver kvalificerat 

stöd av psykologisk eller psykiatrisk art. De flesta sådana situationer 

har att göra med den aktuella livssituationen: förlust av nära och kära, ångest 

för att förlora jobbet, traumatiska följder av olyckor eller våldsbrott m.m. Några 

av oss drabbas också av allvarliga psykiska tillstånd med mindre tydlig grund i 

den existentiella situationen, till exempel. manodepressiva eller schizofrena 

sjukdomstillstånd. En väl fungerande psykiatrisk vårdkedja är ofta av livsavgörande 

betydelse. Vi har en materiell grundtrygghet och många har mer än så. 

Det utgör dock ingen garanti för att alla är friska eller mår bra. Dagens samhälle 

och livsstil ställer krav som för en del tidvis under livet kan kännas övermäktiga. 

Förändringar under livets gång kan vara så problematiska och påfrestande 

att de utlöser psykisk ohälsa. Merparten som drabbas kan genom adekvat 

psykiatriskt stöd gå vidare i livet. Unga är särskilt utsatta. Kroppsfixering, prestationspress, 

en tillvaro i socialt instabila miljöer kan utgöra faktorer som 

bidrar till att utveckla psykisk ohälsa. Barn och ungdomar som riskerar en socialt 

eller psykiskt ogynnsam utveckling måste uppmärksammas och få hjälp i 

tid. Ett sunt samhälle bejakar mångfald. Där finns plats även för dem som 

betraktas som udda och vars beteende bryter mot gängse normer. Normaliteten 

får inte vara så snävt definierad att den hindrar psykiskt avvikande men 

ofarliga personer att leva som medborgare i samhället. Nya behandlingsmetoder, 

kunskaps-utvecklingen inom området och effektiva former av psykoterapi 

i kombination med boende-stöd och en meningsfull vardag kan möjliggöra 

såväl psykisk rehabilitering som möjlighet att klara vardagen. Människor ska så 

långt som möjligt kunna leva ute i samhället och få det stöd som behövs i sin 

dagliga tillvaro och med behandlande insatser från psykiatrin. Psykiatri-reformen 

på 1990-talet innebar kraftiga förbättringar för psykiskt funktionshindrades 

livs-villkor. Den kom i en tid av kraftiga samhälleliga besparingar. Kommunerna 

har ännu inte lyckats svara upp mot reformens krav vad avser boende 

och daglig sysselsättning. Inte heller har landstingen klarat av kraven på 

trygg och säker psykiatrisk vård. Det innebär att uppgiften på många sätt 

kvarstår. Det vi kan konstatera är att de stora mentalsjukhusens tid är förbi de 

har ingen plats i modern psykiatrisk vård och omsorg. Kommuner och landsting 

måste samverka utifrån den enskildes skiftande behov av stöd och vård. 

Det är inte acceptabelt att två huvudmän inte klarar av att gemensamt trygga 

omsorgen. Den möjlighet som nu finns att bilda gemensamma nämnder har 

inte utnyttjats. Bristerna kan inte överbryggas med mindre än att berörda 

huvudmän gemensamt driver verksamheter för dem som behöver insatser från 

båda huvudmännen. Samhället har ett ansvar att underlätta för psykiskt sjuka/ 

funktions-hindrade att leva i samhället, inte utanför. Samtidigt har samhället 

ett ansvar att, om och när det behövs, skydda omgivningen. En förutsättning 

för omsorgsfull vård är att vårdgivaren har de verktyg som behövs för att upprätthålla 

vården, också när den innebär tvångsingripanden mot den enskilde. 

Verksamhet för de personer som är i behov av insats från såväl kommun 

som landsting ska drivas gemensamt av huvudmännen.

Att ha någonstans att bo är en grundläggande mänsklig rättighet. Den 

som inte har en någor-lunda permanent och trygg plats att bo på är utestängd 

från stora delar av samhällslivet. Bostadslöshet och hemlöshet förekommer i 

en mängd olika skepnader. Definitionerna varierar och spänner från mycket 

allvarliga sociala tillstånd av misär (uteliggare) till mer tillfälliga situationer I 

ett livsperspektiv är boendet avgörande för individens möjligheter att förverkliga 

sina mål och leva ett bra liv. Socialtjänsten ska medverka till att om möjligt 

förebygga vräkningar. Likaså ska ytterligare krav ställas på fastighetsägaren 

avseende samarbetet med socialtjänsten då vräkningshot blir aktuellt för 

enskild. Ytterst kan dock den som allvarligt stör andra boende inte få behålla 

bostaden utan hänvisas till boenden, anpassade efter individens och omgivningens 

behov. Efter rehabilitering och, i många fall, vård måste vägen tillbaka 

till reguljärt boende underlättas genom försöks- och träningslägenheter. 

Vid hot om vräkning ska samtliga aktörer, fastighetsägare, socialtjänst 

och den enskilde samverka för att motverka vräkning. 

I det materiella välståndets skugga finns en tillvaro som vi ibland benämner 

tillväxtens bak-sida. Den moderna tillvarons hårda krav på anpassbarhet 

och normalitet lämnar föga utrymme för de udda, de störande och de som inte 

kan reda sig själva. Där ökar kriminaliteten och drogerna, där möter vi utslagna 

och av livet misshandlade, där är utslagningen så hård att människor blir 

hemlösa. Hemlöshet återfinns ofta i kombinationer av djup misär, psykisk ohälsa, 

missbruk och bostadslöshet. Hemlösa kan också återfinnas bland dem som 

lever i till-varons gråzoner, på flykt undan myndigheter, tidvis i behandling, tidvis 

inom kriminalvården men sällan eller aldrig i en egen fast tillvaro med eget 

boende. En ambulerande tillvaro som snabbt leder till ett befäst utanförskap 

utan hållpunkter i vardagen. Det finns stora risker att tillfälligt hemlösa institutionaliseras 

i permanent hemlöshet när kontakterna med nätverk, socialtjänst 

och vårdgivare sakta men säkert upphör. Härbärget blir snabbt den enda hållpunkten 

i tillvaron. Härbärgen och andra korttidsboenden för hemlösa behövs 

men är nödlös-ningar som ska kopplas till aktiva ansträngningar att motivera 

den enskilde till vård, behand-ling och fastare boende. Det uppsökande och 

fältförlagda arbetet är viktigt för att möta behoven där de uppstår. Hemlöshet 

är både en social och en bostadspolitisk fråga. En hög bostadsproduktion leder 

förvisso inte automatiskt till att lösa problem med hemlöshet, men ett kraftigt 

tillskott av bostäder är nödvändigt för att skapa flyttningsrörelser som i slutänden 

friställer lägenheter för människor som idag står utanför bostadsmarknaden. 

Fler bostäder kan också frigöras för anpassade boenden, tränings- och försökslägenheter. 

Det behövs bostäder där människor som tidigare levt som hemlösa 

kan få bosättningsrätt utan risk för att bli vräkta. 

Allmännyttan ska bygga billiga och bra bostäder för medborgarna och 

därmed vilar ett särskilt ansvar på de allmännyttiga bostadsbolagen att få fram 

bostäder för hemlösa. Det ansvaret tar inte privata bostadsbolag och bostadsrättsföreningar. 

Det behövs många olika slags boenden för att möta hemlösas 

skiftande behov. Samtidigt behövs ofta ett kraftigt stöd för att klara boendet 

och vardagen. Rörliga boendestödsteam, i samarbete mellan landstingets 

öppna psykiatri, bostadsbolag, socialtjänst och frivilligorganisationer, kombinerat 

med daglig syssel-sättning och arbetsmöjlighet är exempel på det kraftfulla 

och varsamma stöd som kan behövas. Andra kan säkerligen klara sitt 

boende själva utan risk för att falla tillbaka i hemlös-het. Hemlöshet kan bara 

bemästras om samhället arbetar förebyggande för att förhindra att hemlöshet 

uppstår och med kraftfulla insatser för dem som redan befinner sig i hemlös- 

19

20 

het. Genom hög bostadsproduktion, stöd vid risk för vräkning, boendestöd 

för att kunna behålla bostaden och möjligheter till annat boende för den som 

förlorat boendet kan risken för akut hemlöshet minska. För dem som befinner 

sig i befäst hemlöshet krävs i de flesta fall en kombination av långvarigt, 

varsamt kontaktarbete och kraftfulla vård- och behandlings-insatser. Många 

frivilligorganisationer har särskilda kunskaper och har utvecklat metoder för 

arbete med hemlösa. Ett partnerskap mellan samhälle och frivilligorganisationer 

kan skapa hållbara strukturer som gynnar den enskilde. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi partikongressen besluta 

1) att partistyrelsen får i uppdrag att verka i motionens anda. 

Stockholms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E326 

Jönköpings arbetarekommun 

Höj ersättningstaken i socialförsäkringarna 

Vi i arbetarrörelsen måste se till att prioritera höjningar av ersättningstaken i 

våra gemensamma socialförsäkringar för att hålla dem på en bra nivå så att 

inte privata lösningar kommer in och medverkar till att vi får ökade klassklyftor 

i samhället. Detta kommer dels att innebära att de som har anställning 

inom vissa företag som erbjuder privata lösningar har ett bättre försäkringsskydd 

än anställda på andra företag. 

Privata lösningar i företagen kommer också att innebära att de som är 

arbetslösa och sjuka inte kommer att erbjudas dessa lösningar. Med privata 

lösningar för vissa kommer detta leda till att trycket på att höja ersättningarna 

kommer att avta då det inte förbättrar för alla. 

Vi i Metalls avdelning 85s socialdemokratiska förening vill inte att samhället 

ska utvecklas åt detta håll. 

Metalls avdelning 85s socialdemokratiska förening yrkar därför: 

1) att den socialdemokratiska regeringen genomför höjningar av ersättningstaken 

i socialförsäkringarna. 

Jönköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E327 


Myndighetssamverkan 

I Kalmar län hade en person ett vanligt jobb samtidigt som han sedan fyra år 

var sjukskriven på heltid för panikångest och depression. Samtidigt tog han ut 

full a-kasseersättning. Läkaren bedömde honom som helt arbetsoförmögen 

under resten av sitt liv. 

Bedrägerierna drabbar alltid de svagaste, de som är i störst behov av stöd 

från våra försäkringssystem. Det är miljardbelopp som går till spillo. Idag 

betraktas det som kränkande om myndigheterna samkör register. Vi vill påstå 

att det är mer kränkande för de som verkligen är i behov av stöd från samhäl-

let. Det är kränkande att inte kunna ge en högre ersättning vid arbetslöshet, 

det är kränkande att inte kunna ge högre ersättning vid sjukdom, det är kränkande 

att alla de ensamstående föräldrar inte kan få ersättningar som går att 

leva på. Det kan vara kränkande att behöva gå till socialen för att klara uppehället 

och det kan likväl vara kränkande att åka dit för att man utnyttjat systemet 

men då är det i alla fall rätt grupp som kränks. 

Det sorgliga är att vi värnar mer om integriteten för de som missbrukar 

systemen än de som verkligen är i behov av dem. Det finns enkla lösningar och 

det innebär att olika myndigheter får tala med varandra. Lösningen är inte att 

göra det i varje enskilt fall utan just vetskapen att man får det. Det skulle fungera 

i presumtivt syfte genom att många inte skulle våga utnyttja systemen. 

Det finns naturligtvis många hinder här som måste övervinnas så åtgärden 

måste i första läget bli att utreda frågan i syfte att i någon mån bli mer öppna. 

Det måste finnas uppgifter som inte är integritetskränkande som de olika 

myndigheterna skulle kunna samarbeta kring genom att lyfta av sekretessen i 

vissa frågor. Det kan ex. inte vara integritetskränkande att få reda på att en person 

är sjukpensionär men däremot vilken diagnos som lett fram till det. 

Att myndigheterna får samköra en del register ska heller inte behöva 

betyda att de är offentliga för allmänheten. 

Det skulle samtidigt kunna leda till att vi återupprättar förtroendet för 

våra myndigheter. Det är ändå bättre att myndigheterna beivrar missbruk än 

att vi upparbetar ett angivarsystem där grannar ringer in och tipsar anonymt. 

Med anledning av ovanstående föreslår vi 

1) att regeringen tillsätter en utredning med målsättningen att samköra register 

mellan myndigheter för att minimera missbruk i största möjliga 

utsträckning. 

Jussi Gröhn och Jonas Franzén, Funkabo s-förening 


Motion E328 

Linköpings arbetarekommun 

Välfärdspolitiken 

Ett signum för den socialdemokratiska politiken har varit den generella 

välfärdspolitiken. Den växte fram efter långvariga diskussioner på 1930respektive 

1940-talen och tog på allvar fart efter det andra världskrigets slut. 

Grundtanken bakom denna politik är enkel som den på samma gång är 

genial. Om alla – inte bara några – får del av samhällets välfärd, som exempelvis 

barnomsorg, skola, äldreomsorg respektive sjukvård, är också alla beredda 

att betala skatt. Eftersom välfärden i princip är generell är också den 

gemensamma finansieringen högre i jämförelse med många av de västeuropeiska 

länderna. Många av dessa länder har valt att rikta välfärden till de grupper 

som har de allra största behoven. Någonting som man brukar kalla en 

selektiv socialpolitik. 

Olika välfärdspolitiska studier har gjorts där man jämfört hur de sämst 

ställda har gynnats respektive missgynnats av de skilda välfärdspolitiska systemen. 

Slutsatsen har då blivit att de mest utsatta har tjänat på den generella 

modellen. Detta är allra tydligast för pensionärerna. Här i Sverige har också 

21

22 

studier genomförts angående vilket stöd välfärdspolitiken har i dess generella 

utformning. Slutsatserna har då blivit att de generella åtgärderna har störst 

förankring medan de selektiva liksom de rent behovsprövade har sämst förtroende. 

Ett adelsmärke för utformningen av vårt välfärdssystem har också varit 

arbetslinjen. Det har väldigt starkt betonats att arbete går före kontantstöd. 

Detta av flera skäl. Ett samhälle där full sysselsättning råder är också ett samhälle 

som har mindre inkomstskillnader än ett dito där massarbetslöshet råder. 

Ett annat skäl är naturligtvis att om välfärdspolitiken skall kunna finansieras 

måste så många som möjligt vara i arbete. I många av våra västeuropeiska länder 

är och har inte arbetslinjen varit lika starkt förankrad. Vid situationer av 

hög arbetslöshet har man valt att kontantstödja de drabbade vilket fått till följd 

att personerna i många fall blivit passiviserade och i en del fall så pass utslagna 

att de inte har kunnat stå till arbetsmarknadens förfogande vid kraftiga konjunkturuppgångar. 

Det har t.o.m. gått så långt att arbetskraftsbrist har uppstått 

trots att fortfarande väldigt hög arbetslöshet är vid handen. 

I den aktuella debatten höjs röster för att den enskilde individen skall bli 

sin egen lyckas smed och själv ta ansvar för sin välfärd. Detta har särskilt gällt 

socialförsäkringarna. Under väldigt lång tid har borgerliga politiker, med den 

tidigare Socialförsäkringsministern Bo Könberg i spetsen, fört fram tanken 

att en statlig utredning borde genomlysa hela socialförsäkrings-sektorn med 

syftet att dela upp försäkringarna i en kollektivt finansierad och förvaltad del, 

en del utformad av arbetsmarknadens parter samt sist men inte minst, en egen 

privat och individuellt utformad del. Detta har socialdemokraterna motsatt 

sig ända fram till en frågestund i Sveriges Riksdag, som ägde rum i oktober 

2003. Då gjorde man plötsligt en kovändning och gick med på det borgerliga 

kravet. Under hösten 2004 har också en statlig utredning tillsatts på initiativ 

av Socialminister Berit Andnor. 

Varför då? Om man själv som individ skall spara individuellt till sin egen 

försäkring kommer det att få som konsekvens att plånbokens tjocklek kommer 

att styra. Eftersom inte alla individer har lika tjock plånbok kommer 

detta att öka skillnaderna i samhället mellan de som har och de som inte har. 

Vad kommer då att hända med alla de som av olika skäl, har sämre ekonomiska 

förutsättningar exempelvis de medellösa, arbetslösa, de som inte kan sköta 

sin privatekonomi och så vidare? 

Tillsammans skall vi hjälpas åt för att välfärden ska omfatta alla – inte 

bara några! 

Med anledning av ovanstående hemställer jag: 

1) att all välfärdsproduktion i princip ska vara skattefinansierad, 

2) att välfärdspolitiken även i fortsättningen ska vara generell, 

3) att avvisa principerna för en selektiv socialpolitik, 

4) att inkomstbortfallsprincipen ska vara den vägledande utgångspunkten 

vid utformningen av socialförsäkringarna, 

5) att socialförsäkringssektorns finansiering och förvaltning ska vara kollektiv. 

Ulf Andersson, Innerstadens s-förening 

Linköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E9, E10 och E11:1-3 

(avskaffa landstingen, sjukvårdverk med mera.) 

I motion E9 (enskild, Mölndals arbetarekommun) yrkas samhällets resurser 

ska omfördelas inom sjukvård och omsorg genom att landstingen 

avskaffas. Motion E10 (enskild, Gävle arbetarekommun) yrkas att kongressen 

beslutar utreda förutsättningarna för inrättande av ett statligt sjukvårdsverk 

inkluderande psykvården samt en återföring av skolan under 

statligt huvudmannaskap. I motion E11:1-3 (Skånes partidistrikt) yrkas 

att det svenska samhällets organisation ska underlätta människors engagemang 

och deltagande i den politiska processen, att organisationen även 

ska underlätta olika landsdelars möjligheter att utvecklas utifrån sina förutsättningar 

inom ramen för vad som beslutas nationellt, samt att det även 

i framtiden ska finnas en demokratiskt styrd, direktvald regional nivå med 

egen beskattningsrätt i Sverige. 

Frågan om den framtida organiseringen av offentlig sektor är en viktig 

angelägenhet att diskutera; den är heller inte avgjord en gång för alla. 

För närvarande har den av den socialdemokratiska regeringen tillsatta 

Ansvarskommittén i uppgift att överväga kompetens och arbetsuppgifter 

för stat, kommun och landsting; däri ingår bland annat frågan om den 

regionala nivån överhuvudtaget. Partistyrelsen anser det vara för tidigt att 

för partiets del ta ställning till inriktningen av den offentliga sektorns 

framtida organisering. När förslaget från kommittén väl kommer bör det 

naturligtvis i lämpliga former bli föremål för en bred diskussion. 

Partistyrelsen anser det dock angeläget att understryka vikten av ett 

starkt lokalt inflytande över skolan, något som också var syftet med 1989 

års beslut att förändra relationerna på skolans område mellan stat och 

kommun. Partistyrelsen delar inte uppfattningen att skolan bör återföras 

under statligt huvudmannaskap. Däremot blir även skolans huvudmannaskap 

uppmärksammat genom Ansvarskommitténs arbete eftersom det i 

uppdraget ingår att överväga hur kommunerna kan klara sin välfärdsåtaganden. 

Partistyrelsen vill erinra om att det i direktiven till Ansvarskommittén 

slås fast att en utgångspunkt för dess arbete är att en långtgående kommunal 

självstyrelse ska upprätthållas inom ramen för ett starkt nationellt 

ansvar för medborgarnas rätt till likvärdig välfärd i hela landet, utan att 

därför det yttersta ansvaret rubbas hos riksdag och regering för den offentliga 

verksamheten och för det politiska beslutsfattandet. I detta ingår att 

de samhälleliga uppgifterna organiseras så att människors engagemang 

ska stimuleras och tas tillvara i allra största utsträckning. 


1) att bifalla motion E11:1-2, 

2) att anse motionerna E9, E10 och E11:3 besvarade med hänvisning 

till partistyrelsens utlåtande. 

23

24 

Motion E9 

Mölndals arbetarekommun – enskild 

Ett bättre utnyttjande av resurserna för sjukvård och omsorg 

I tider då administration och kringarbete slukar mer och mer av tillgängliga 

resurser för sjukvård och omsorg bör vi socialdemokrater sträva efter att 

avskaffa en administrativ nivå i det svenska samhället. 

Förslagsvis bör landstingen avskaffas och ej ersättas av någon annan 

regional organisation. I stället tar kommunerna över landstingets resurser och 

åtaganden och samarbetar via sina kommunförbund för att på ett effektivt sätt 

tillhandahålla den sjukvård och omsorg som invånarna har rätt till. Staten tar 

över det övergripande ansvaret för exempelvis forskning och specialistvård. 

Kompetensen inom landstingen förs då automatiskt över till kommunerna 

och klyftan mellan kommun och landsting, som idag orsakar tvister, merarbete 

och att individer ”faller mellan stolarna”, försvinner. 

Vi har sett att alla ”kolosser” som exempelvis SU i Göteborg, Skåneregionen 

och Västra Götalandsregionen har misslyckats kapitalt vad gäller att få 

ut mer faktisk vård för våra skattemedel. Sammanslagningar av det slaget 

leder tydligen till ökade kringkostnader och inte som varit avsikten, samordningsvinster. 

Det är också viktigt att fortsätta på den inslagna vägen att hindra att privata 

vinstintressen tar överhanden på detta område. 

Vi föreslår därför partikongressen besluta att uppdra åt den socialdemokratiska 

riksdagsgruppen att arbeta för: 

1) att omfördela samhällets resurser inom sjukvård och omsorg genom att 

avskaffa landstingen i enlighet med ovanstående förslag 

Solveig Hallin och Ann-Marie Hallin 

Mölndals arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E10 

Gävle arbetarekommun – enskild 

Statligt sjukvårdsverk 

Skäl 

Likvärdig vård, utbildning och omsorg samt de ökande inkomstklyftorna är 

för väljarna brännande och ständigt aktuella frågor. Psykvården har stora brister. 

Inom kommunerna både de av vårt parti och borgerligt styrda är frågan 

om skatteutjämningen en stridsfråga som direkt påverkar väljarna i val. 

Vallöften 

De senaste valrörelserna har vård, skola och omsorg varit de dominerande vallöftena. 

Dessvärre kan med fog sägas att löftena inte har kunnat infrias. 

Vården 

Vårdpersonalen går på knäna och sjukskrivningarna ökar. Pressen på personalen 

är enorm. Landstingens och småkommunernas ekonomi är urusel.

Skolan 

Vad ovan anförts gäller även ansvaret för skolan. Så här i efterhand måste 

konstateras att det var en miss att överföra ansvaret för skolfrågorna till kommunerna 

detta i samband med att tillåta privatskolor gör att vad som nu håller 

på att ske är att den kommunala skola utarmas samtidigt som det blir 

ohållbart för många kommuner att finansiera skolpersonal och skollokaler. 

Vad som sagts om Landstingens personal gäller lika hög grad skolpersonalen. 

Antalet obehöriga lärare ökar vilket medför sämre utbildning. Trycket på lärare 

genom nedskärningar har inneburit att de ofta får vara kuratorer vilket de 

saknar utbildning för. 

Omsorgen 

När det gäller åldringsvården gäller likartade förhållanden. Kommunerna 

gnetar och spar vilket går ut över de vårdbehövande, men även personalen far 

illa vilket de höga sjukskrivningstalen visar. Nedmonteringen av det särskilda 

boendet som fungerade väldigt bra på åttiotalet är en felsyn. Från ansvariga 

politiker hävdas att åldringarna inte efterfrågar särskilt boende. Sanningen är 

den att det blir billigare för kommunerna att vårda, om man nu kan kalla det 

vård att låta gamla sjuka människor ligga ensamma hela dygn och bara få 

korta besök av stressad vårdpersonal. Någon utredning värd namnet har aldrig 

genomförts för att styrka påståendet. 

Det talas allt oftare att anhörigvården måste öka. De som gör sådana 

uttalanden vet inte vad de talar om. Det som inte fungerade, då de flesta 

familjer hade hemmafruar, kan aldrig fungera idag då båda makarna förvärvsarbetar. 

Dessutom har utflyttningen inneburit att anhöriga befinner sig på 

olika orter och ofta ganska långt ifrån varandra. 

Finansiering 

All överföring av verksamhet från staten till kommunerna gör att kostnaderna 

i allt högre utsträckning vältras över på låginkomsttagarna på grund av att 

kommunal-skatten inte är progressiv. Att höja Landstingsskatten, högkostnadsskydden 

och patientavgifterna slår direkt mot låginkomsttagarna. Att 

sänka den statliga skatten ger inget för låginkomsttagarna då gränsen för statlig 

skatt I ligger vid cirka 200000 kronor. 

Statliga bidrag till Landstingen är trubbiga redskap då regeringspartiet 

och riksdagen inte har något inflytande över hur pengarna används i de Landsting 

där det råder borgerlig majoritet och i många fall även där det är socialdemokratisk 

majoritet. Alternativet med öronmärkta pengar är administrativt 

tungrott om det ska ske någon kontroll över hur pengarna används. När det 

gäller kommunal verksamhet gäller samma förutsättningar. Den kommunala 

skattekraften är så väldigt olika inom kommunerna och har nått sådana nivåer 

att det inte är möjligt att höja de kommunala skatterna utan att det direkt 

slår ut låginkomsttagare och Pensionärer. Etableringen av friskolor gör att 

kommunerna ofta står med övertaliga lokaler som det är svårt eller omöjligt 

att i vissa kommuner sälja eller hyra ut. Allt detta talar för att samhällets basfunktioner 

bör finansieras med statligt uttagna skatter som är progressiva. 

Genom detta behövs inte heller någon skatteutjämning mellan kommunerna 

och därmed kan en tvistefråga undanröjas. 

Inkomstklyftorna 

Som ovan anförts innebär överföring av verksamhet till kommunerna att låginkomsttagarna 

drabbas hårdast men även olika bidragsregler verkar i den 

25

26 

riktningen. När det gäller de så kallade fattigpensionärerna det vill säga dem 

som endast har Garantipension så innebär bidragssystemet till att för en 

familj där ena maken har full ATP så erhåller garantipensionären inget 

bostadsbidrag på grund av att det är familjens sammanräknade inkomst som 

ligger till grund för dessa bidrag. I realiteten innebär det att garantipensionärens 

ökade kostnader får bäras av den med full ATP .En konservering av 

kvinnans beroendeställning i förhållande till maken. Ur jämlikhetssynpunkt 

borde de samlade boendekostnaderna fördelas lika mellan makarna och därefter 

ligga till grund för bostadsbidragets storlek. 

Höjning av patientavgifter även om det finns ett högkostnadsskydd slår 

direkt mot låginkomsttagarna då det säger sig självt att varje höjning innebär 

större försämring för den som har låg inkomst än för den med högre inkomst. 

Huvudmannaskap 

Den organisation av vården, skolan och omsorgen som vi har innebär att det 

råder stora skillnader mellan stora och små kommuner och olika Landsting. 

Små kommuner får allt svårare att ge en med större kommuner likvärdig standard. 

Idag förs diskussioner om att förändra huvudmannaskap för vården 

genom en regionalisering av Landstingsuppgifterna och en ny kommunindelningsreform 

för de kommunala uppgifterna. 

Demokratifrågor 

Erfarenheterna från den tidigare kommunindelningsreformen som innebar 

att ett mycket stort antal förtroendevalda med breda kontaktytor försvann ur 

den demokratiska beslutsprocessen talar emot att man ska genomföra ytterligare 

kommunsammanläggningar eller regionaliseringar. 

Priset för en sådan reform är ytterligare försämring av demokratin. En 

överföring av basfunktionerna till staten innebär visserligen att ett antal förtroendemän 

i Landstingen försvinner men kan kompenseras med inrättande 

av Vårdnämnder eller patientnämnder i kommunerna. När det gäller skolan 

hade kommunerna även före kommunaliseringen Skolstyrelser så dessa 

behövs även med en återgång till staten. 

Ansvar för vallöftena 

Partiet kan aldrig genomföra vallöftena om inte en radikal förändring av 

ansvaret för vård skola och omsorg sker. Dagen system håller inte längre. 

Avskaffande av landstingen och inrättande av ett statligt sjukvårdsverk ger 

helt andra förutsättningar för att ge medborgarna en likvärdig och solidariskt 

betalad sjukvård och omsorg. Samma gäller skolan. Enligt min mening finns 

det enormt stora belopp att spara på en sådan åtgärd, dessutom ger det större 

möjligheter att upphandla verksamheter. 

Valet 2006 

Inför 2006 års val är det viktigt ta fram frågor som engagerar väljarna om vi 

ska återta det förlorade inflytandet över samhällsfrågorna. Det här är frågor 

som idag engagerar de flesta väljare.

Förslag: 

1) att kongressen beslutar utreda förutsättningarna för inrättande av ett 

statligt sjukvårdsverk inkluderande psykvården samt en återföring av 

skolan under statligt huvudmannaskap. 

Karl Gustaf Skoog 

Gävle arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E11 

Skånes partidistrikt 

Sveriges framtida samhällsorganisation 

Delaktighet, tydlighet och ansvarstagande 

Frågan om hur vårt land ska vara organiserat är viktig ur många aspekter. Den 

offentliga organisationen och de folkvalda nivåer som finns i vårt land ska på 

ett effektivt och utvecklande sätt kanalisera våra offentliga medel för att bygga 

ett välfärdssamhälle som svarar upp mot människors behov. Samhällsorganisationen 

ska präglas av tydlighet där medborgaren inte bara är uppdragsgivare, 

brukare och finansiär utan där organisationen och formerna stimulerar till 

deltagande och engagemang. Organisationen och ansvarsfördelningen måste 

vara så tydlig att medborgarna kan utkräva ansvar från de folkvalda representanterna 

och så att de folkvalda ges reell möjlighet till ansvarstagande. Med 

detta resonemang som bakgrund anser vi att tre direktvalda nivåer med 

beskattningsrätt bör vara en grundläggande utgångspunkt för den framtida 

samhällsorganisationen. 

En offentlig sektor som präglas av samverkan för patientens bästa 

Den offentliga sektorn är grundbulten i vårt välfärdssamhälle, och allas vårt 

gemensamma ansvar. För att de välfärdtjänster som levereras till medborgarna 

via den offentliga sektorn ska svara upp mot befolkningens behov och prioriteringar 

krävs en lokal och regional förankring, tydliga ansvarsområden och 

väl utvecklade former för samverkan. 

Den regionala nivån diskuteras livligt idag, mot bakgrund av den parlamentariska 

ansvarskommittén som har till uppdrag att se över strukturen och 

fördelningen av uppgifter mellan stat, landsting och kommuner. 

Sjukvårdens huvudansvar vilar idag på den regionala nivån, med vissa 

delar som hanteras av den lokala nivån. De gränssnittsförändringar inom 

sjukvården som genomfördes under 90-talet har börjat finna sina former och 

allt mer av samverkan utvecklas nu för att hitta gemensamma lösningar på 

gemensamma problem. Arbetet är enligt vår bedömning framgångsrikt. I flera 

landsting bedrivs idag ett förnyelsearbete som innebär att patienten tydligare 

sätts i centrum och gamla gränser inom sjukvården suddas ut. På så vis ökar 

samverkan mellan den kommunala hälso- och sjukvården å ena sidan och primärvård 

och sjukhusvård å andra sidan. Framförallt leder detta till en bättre 

vård för patienter som är beroende av vård från många olika vårdnivåer under 

samma period. Denna utveckling är en följd av att den lokala och regionala 

nivån allt mer börjar finna sin roll och utveckla väl fungerande samverkans- 

27

28 

former. Att i detta läge genomföra större förändringar av gränssnittet mellan 

de tre olika nivåerna skulle innebära att nuvarande arbete i vissa delar skulle 

rivas upp och en lång och tidsödande process skulle börja om. Konsekvenserna 

för medborgare och patienter skulle bli stora och förnyelsearbetet inom 

sjukvården skulle drabbas negativt. 

Vårdens framtida utveckling påverkas mer av grundläggande samhällsförändringar 

än av diskussioner om huvudmannaskap och organisation. För 

att på bästa sätt kunna planera hela kedjan från närsjukvård till den högspecialiserade 

vården får vårdens organisationsområde inte vara för litet. Många 

sjukvårdsfrågor kräver ett övergripande perspektiv och ett patientunderlag 

som är större än de allra flesta kommuner innefattar. Därmed är den kommunala 

nivån för snäv för att ändamålsenligt och resursoptimalt kunna ansvara 

för hälso- och sjukvården. En annan viktig princip är att samhällsservicen 

måste vara utformad så att medborgarna får lika möjligheter och stöd oavsett 

var de bor. Eftersom förutsättningarna i stor utsträckning varierar i vårt land 

är det viktigt att samhällsservicen utformas nära medborgarna efter de villkor 

som råder. Med dessa faktorer och viktiga principer som bakgrund blir slutsatsen 

att det huvudsakliga ansvaret för hälso- och sjukvården även i framtiden 

bör ligga på en regional nivå. 

Den regionala nivån växer i betydelse 

Allt fler frågor som berör människors vardag finns på det regionala planet. 

Människors rörlighet ökar vad gäller arbete, utbildning och fritid. Pendling 

och pendlingsavstånd ökar, vilket leder till krav på bättre kommunikationer 

och kortare restider. Över hela Sverige flätas lokala arbetsmarknader alltmer 

ihop och växer långt utöver kommun-gränserna. Alla tecken tyder på att 

utvecklingen med allt större arbetsmarknader kommer att fortsätta. Sådana 

grundläggande förhållanden och utvecklingsförlopp måste få påverka samhällsorganisationens 

utformning. Den här utvecklingen visar att det alldeles 

uppenbart behövs regionala grepp och regionalt beslutsfattande på flera viktiga 

samhällsområden – och det behovet tycks öka. 

Det finns en kraft i det regionala engagemanget som måste stödjas för 

att de nationella ambitionerna och målen ska förverkligas. Den utredning som 

nu arbetar med den framtida samhällsorganisationen borde enligt vår mening 

se den utvecklingskraft som finns på regional och lokal nivå och finna former 

för hur denna utveckling kan stödjas av riksdagen och statliga myndigheter. 

En ansvarsfördelning som erkänner och understödjer den regionala och lokala 

utvecklingskraften bidrar till att stärka välfärdsstaten och sätta medborgarengagemang 

och en effektiv offentlig förvaltning i centrum. Vi anser att Sverige 

i framtiden fortsatt bör bestå av tre nivåer med beskattningsrätt. Den 

regionala nivån bör utformas från ett perspektiv där regionerna bör vara tillräckligt 

stora för att klara av att hantera sjukvård även för smalare diagnosområden 

men inte så stora så att det inte går att hantera utvecklingsfrågorna. 

Vi ser också att ett tydligt regionalt företrädarskap kan innebära fördelar 

i ett internationellt perspektiv. Med ett kombinerat ansvar för det starkt 

utvecklingsinriktade hälso- och sjukvårdsområdet och den regionala utvecklingspolitiken 

blir den regionala nivån en mer tydlig utvecklingskraft även i 

ett internationellt perspektiv. Inte minst för vi ska kunna uppnå målen i Lissabonprocessen, 

där den regionala nivåns betydelse ständigt lyfts fram som en 

förutsättning för framgång.

Vi yrkar att partikongressen beslutar om följande principer: 

1) att det svenska samhällets organisation ska underlätta och stimulera 

människors engagemang och deltagande i den politiska processen, 

2) att organisationen även ska underlätta olika landsdelars möjligheter att 

utvecklas ut ifrån sina förutsättningar inom ramen vad som beslutas 

nationellt, 

3) att det även i framtiden ska finnas en demokratiskt styrd, direktvald 

regional nivå med egen beskattningsrätt i Sverige. 

Socialdemokraterna i Skåne 

Partistyrelsens utlåtande över motion E12 

(framtidens demokratisystem) 

I motion E12 (Norrköpings arbetarekommun) yrkas att partikongressen 

ger partiledningen i uppdrag att ta fram ett förslag till att komplettera 

Ansvarskommittén i enlighet med motionens intentioner. Företrädare för 

kommuner och landsting, riksdag och partier, forskning och folkrörelser, 

samt vissa enskilda människor i personlig kapacitet, bör där i organiserade 

former som är öppna för insyn och bred debatt få riksdagens uppdrag 

att diskutera och lägga förslag till framtidens svenska demokratisystem. 

Under de närmaste åren kommer två mycket centrala frågeställningar 

om samhällets organisation och styrfrågor att aktualiseras. Det ena gäller 

strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen, ett 

utredningsuppdrag som anförtrotts Ansvarskommittén. Det andra gäller 

ett antal konstitutionella frågor, vilket behandlas av grundlagsutredningen. 

Båda dessa utredningar har, på olika sätt, sökt stimulera det allmänna 

intresset för sina uppdrag genom seminarier med mera. 

Partistyrelsen instämmer i motionens syfte om att en bred debatt är 

angelägen kring dessa frågor och de förslag som kan komma ut ur arbetet. 

Inför tillkallandet av grundlagsutredningen genomförde partistyrelsen 

2003 ett rådslag om författningsfrågor. 12 000 exemplar av studie- och 

rådslagsmaterialet ”Fördjupat folkstyre” beställdes och ett stort antal studiecirklar, 

konferenser, öppna möten et cetera för att diskutera frågorna 

genomfördes i partiet. Partistyrelsen anser det dock mindre lämpligt att 

med tanke på de beslutade tidsmarginalerna för ansvarskommittén att på 

det sätt motionen förespråkar ändra förutsättningarna för kommitténs 

arbete. Inför kommande ställningstaganden bör däremot partiet, på det 

sätt som partistyrelsen finner lämpligt, se till att partiets medlemmar kan 

engageras i en debatt kring de centrala frågor som utredningarna har att 

arbeta med. Den metod som föreslås i motionen kan därvid vara en intressant 

väg att också pröva. 


1) att anse motion E12 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

29

30 

Motion E12 

Norrköpings arbetarekommun 

Den framtida samhällsorganisationen – sammankalla svenska folket! 

Vi håller på att få en spännande debatt om demokratin och maktfördelningen 

i framtiden. 1 DN har vår förre partisekreterare Lars Stjernkvist och landshövding 

Björn Eriksson ifrågasatt Sveriges regionala nivå. Den bör staten och 

indirekt demokratiska kommunalförbund stå för, där behövs inga direkt folkvalda, 

menar de. 

Samtidigt förs i spåren av flodvågskatastrofen i Asien en intensiv debatt 

om vår beredskap för att hantera stora, svåra händelser av katastrofkaraktär. 

Detta har diskuterats tidigare i samband med Estoniakatastrofen, stora översvämningar, 

elavbrott, kärnkraftsolyckor etc, men inte fått något kraftfullt 

genomslag i samhällsorganisationen. Ändå blir det alltmer uppenbart att försvaret 

av medborgarnas säkerhet i dag och i framtiden gäller mycket mer än 

militära frågor. 

Därtill har Margot Wallström fått EUs uppdrag att se över den demokratiska 

förankringen på EU-nivån, och möjligheterna att utveckla demokrati, 

dialog och debatt över gränserna. 

Samhället förändras nu så snabbt att det som var möjligt att hantera som 

nationella frågor för något årtionde sedan idag är uppenbart gränsöverskridande 

problem. På samma sätt har gränsen mellan det nationella, det regionala 

och det lokala förändrats. 

Därför måste vi nu få en rejäl och brett förankrad debatt om maktfördelning 

och demokrati i samhället om inte förtroendet för dagens organisationsmodeller 

ska fortsätta svikta. Detta är en punkt där vi faktiskt skulle kunna 

lära av EU! 

Vid den senaste revisionen av EUs fördrag, och tidigare vid skapandet av 

stadgan för medborgerliga rättigheter, har förslagen inte manglats fram i kommissionens 

slutna rum eller i det mellanstatliga ministerrådets hemliga diplomatiska 

förhandlingar. Istället skapades ett brett öppet ”konvent” med företrädare 

för medlemsstaternas regeringar och parlament. Europaparlamentet, de 

kandidatländer som då inte ens var medlemmar, för regioner och kommuner, 

fackföreningar och arbetsgivare etc. 

Sverige borde göra på liknande sätt, och gärna gå ännu längre i riktning 

mot öppenhet och mångfald. Här räcker det inte med en vanlig statlig utredning, 

hur brett den än försöker arbeta. 

Därför vill jag föreslå att landshövding Svegfors ansvarskommitté ges i 

uppdrag att skapa debatt och i organiserade former stimulera det offentliga 

samtalet. Arbetet bör bedrivas med stor öppenhet och stimulera till en bred 

diskussion i hela det svenska samhället. Företrädare för kommuner och landsting, 

riksdag och partier, forskning och folkrörelser, liksom vissa enskilda 

människor i personlig kapacitet bör få riksdagens uppdrag att lägga förslag till 

hur framtidens svenska demokrati- och förvaltningssystem ska se ut: Ska vi ha 

landsting och regionparlament? Vem ska annars ta ansvar för vård, trafik, 

regional utveckling? Hur ska vi påverka gränsöverskridande frågor, EUs beslut 

och effekterna av allt fler hot mot vår säkerhet som inte är av militär karaktär? 

Det skulle bli en spännande modell som kanske kunde bredda det politiska 

intresset, och i varje fall borde innebär en betydligt bredare debatt om 

dessa viktiga framtida demokratifrågor.

Yrkanden: 

1) att partikongressen ger partiledningen i uppdrag att ta fram ett förslag 

till att komplettera landshövding Svegfors ansvarskommitté i enlighet 

med motionens intentioner. Företrädare för kommuner och landsting, 

riksdag och partier, forskning och folkrörelser, samt vissa enskilda människor 

i personlig kapacitet bör där i organiserade former som är öppna 

för insyn och bred debatt få riksdagens uppdrag att diskutera och lägga 

förslag till framtidens svenska demokratisystem. 

Göran Färm, Borgs s-förening 

Norrköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E13, E14:1-4 och 6-7, E15, E16, 

E17:1-3 och E18:1-3 (principer angående privatisering m.m.) 

I motion E13 (Karlskrona arbetarekommun) yrkas att socialdemokraterna 

ska verka för att vård, skola och omsorg inte privatiseras. Motion E14:1- 

4 och 6-7 (Lunds arbetarekommun) yrkar att ytterligare avregleringar och 

privatiseringar omedelbart stoppas, att inga sjukhus eller VA-anläggningar 

ska kunna överlåtas i privat regi, att den gemensamma offentliga sektorn 

utvecklas, det vill säga att vård, skola, omsorg, el- och vattenförsörjning, 

post, telekom och tågtrafik ingår i en långsiktig samhällsplanering 

som grundar sig på jämlik och trygg tillgång, hög kvalitet, miljöhänsyn 

och rimliga arbetsvillkor, att den gemensamma välfärden vitaliseras genom 

ett ökat personal- och brukarinflytande inom den offentliga sektorn och 

genom exempelvis föräldra- och personalkooperativ som driver verksamhet 

utan vinstintresse, att grundläggande välfärdstjänster som utbildning, 

vård, omsorg och vatten ska undantas från tjänstehandelsavtalet GATS 

inom Världshandelsorganisationen (WTO) samt att regeringen aktivt 

verkar inom EU, WTO, Världsbanken (IMF) och FN för att den nyliberala 

linjen med privatiseringar och avregleringar överges. Motion E15 

(Härnösands arbetarekommun) yrkar att kongressen initierar en diskussion 

om organiseringen och rollen av offentlig sektor och att ett principiellt 

ställningstagande görs. Motion E16 (Sollentuna arbetarekommun) vill 

motverka att privata vinstintressen styr inom förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg 

och socialtjänst. Motion E17:1-3 (Kristianstads arbetarekommun) 

kräver att välfärdens viktigaste grund – skolan, sjukvården och äldreomsorgen 

– huvudsakligen ska finansieras med skattemedel, att statens 

bidrag till kommuner och landsting ska vara höga samt att den gemensamt 

offentligt finansierade sjukvården, äldreomsorgen samt för-, grund- och 

gymnasieskolan huvudsakligen ska drivas i offentlig regi. I motion E18:1- 

3 (enskild, Eskilstuna arbetarekommun) vill motionären att partiet verkar 

för att huvuddelen av landstingens sjukhus ska vara offentligt ägda, att 

partiet inte tillämpar entreprenader inom socialtjänsten samt att partiet 

inte tillämpar entreprenader inom äldreomsorgen. 

Välfärden är en gemensam angelägenhet och ska hanteras som en 

sådan. Alla behöver den och ska bidra solidariskt till dess finansiering och 

alla har rätt att påverka hur den sköts. En demokratisk styrning och en 

gemensam finansiering av välfärdstjänsterna huvudsakligen via skatten 

garanterar att alla får tillgång till vård, skola och omsorg av hög kvalitet, 

31

32 

oavsett storlek på den egna inkomsten. Socialdemokraterna slår vakt om 

denna grundläggande allemansrätt till välfärden. De offentliga huvudmännen 

måste därför ha det övergripande ansvaret för välfärdstjänsternas 

utveckling. 

Det är viktigt att kommunerna och landstingen huvudsakligen finansierar 

sin egen verksamhet med sina egna inkomster. Detta är betydelsefullt 

inte minst för att det kommunala självstyret ska fungera. Statens 

bidrag ska vara ett stöd, inte den grundläggande försörjningen. Statens 

stöd och det kommunala utjämningssystemet är två delar i att se till att alla 

kommuner får likvärdiga möjligheter att ge sina medborgare bra service. 

Partistyrelsen anser att bidragen till kommunerna och landstingen i dag är 

höga och vill därmed bifalla motion E17:2 liksom motion E17:1 om att 

vård, skola och omsorg huvudsaklighen ska finansieras med skattemedel. 

Hela den offentliga sektorn måste alltid arbeta med att organisera sig 

på bästa sätt. Inom många områden är det sedan länge vanligt att entreprenörer 

utför verksamheten, till exempel inom sophämtning och städning. 

Valet att lägga en verksamhet på entreprenad ska alltid föregås av 

diskussioner om hur offentliga sektorns pengar bäst kan användas för att 

ge medborgarna så god service som möjligt. På senare år har det blivit vanligare 

med entreprenader även inom vård och omsorg, samt med friskolor. 

Det kan vara personalkooperativ som driver vårdcentraler, föräldragrupper 

som driver skolor i sin hemort, eller företag som genom att de organiserar 

sig på annat sätt kan ge en bättre service till medborgarna till lägre priser. 

Denna utveckling har varit positiv, då det kan ge större frihet för personal 

eller medborgare att organisera sin service på andra och ofta för sin situation 

effektivare sätt. 

Partistyrelsen delar motion E16:s uppfattning att privata vinstintressen 

inte ska få styra inom välfärdsområdet. Socialdemokraterna har haft 

principen att varje kommun och landsting bäst vet sina egna behov och sin 

möjlighet att bedriva sin verksamhet. Partistyrelsen vill därför inte säga i 

vilka fall verksamheter ska vara på entreprenad eller inte. Det måste 

bestämmas lokalt, där det finns kännedom om det specifika läget. Det som 

är helt rätt att ha i egen regi i en kommun, kan vara helt fel i en annan. 

Det handlar om kommunernas och landstingens rätt till självstyre, som 

gör att situationen kan skilja sig åt i landet. Partistyrelsen delar motion 

E15:s önskan om en djupare diskussion om detta och anser att principen 

om att kommunernas och landstingens självstyre angående entreprenader 

fortfarande ska gälla. Partistyrelsen vill däremot inte bifalla motion E18:2- 

3 och bestämma att varken socialtjänst eller äldreomsorg får använda 

entreprenader, eftersom det även där kan finnas behov och möjligheter till 

bättre service via entreprenader. 

Partistyrelsen vill inte reglera hur stor del av vård, skola och omsorg 

som bör ske i offentlig regi. Det är däremot rimligt att en stor del drivs 

offentligt, och därför vill partistyrelsen bifalla motion E17:3. Partistyrelsen 

är dock oroad över att kommuner och landsting säljer ut verksamhet 

som behövs även i framtiden. Förra mandatperiodens försäljningar av 

sjukhus är ett typiskt exempel på hur det inte får gå till. Sjukhus, särskilt 

med forskningsresurser, bör behållas i offentlig ägo. Vi håller därför med 

motion E13 om att vård, skola och omsorg inte ska privatiseras i form av 

att säljas ut om verksamheten även i fortsättningen ska finansieras av

offentliga medel. Partistyrelsen vill även bifalla motion E18:1:s intention 

om att huvuddelen av landstingens sjukhus ska vara offentligt ägda, då vi 

anser att det är viktigt att det i varje landsting finns offentligt ägda sjukhus. 

Det är samtidigt viktigt att poängtera att det fortfarande kan finns 

delar av offentlig sektor som är för hårt reglerade, eller som i framtiden 

inte ska ägas offentligt. Därför vill partistyrelsen avslå motion E14:1. 

Sjukhus och VA-anläggningar är dock viktigt att äga offentligt, och partistyrelsen 

vill bifalla motion E14:2. 

Partistyrelsen bifaller motion E14:3-4:s yrkanden om att utveckla 

offentliga sektorn långsiktigt och att den gemensamma välfärden kan vitaliseras 

genom ökat personal- och brukarinflytade, till exempel genom kooperativ. 

Varje land bör själv avgöra hur de behöver reglera sin marknad. Partistyrelsen 

motsätter sig avregleringar och privatiseringar som görs med 

det enda syftet att minska reglerna för marknaden och minska offentlig 

sektor. Socialdemokratin fokuserar i stället på att handeln ska vara fri och 

konkurrensen god, vilket enbart kan ske via regler på marknaden, till 

exempel konkurrensregler. Syftet med den fria handeln är att öka välfärden 

i landet och öka levnadsstandarden för befolkningen. I många länder, 

som tidigare varit hårt reglerade och haft ett stort offentligt ägande, 

behövs avregleringar och privatiseringar för att förbättra välfärden, medan 

andra länder behöver motsatsen. Partistyrelsen bifaller motion E14:6-7:s 

yrkande på att motverka de nyliberala idéerna inom internationella organisationer. 


1) att bifalla motionerna E13, E14:2-4 och 6-7, E15, E16, 

E17:1-3 och E18:1, 

2) att avslå motionerna E14:1 och E18:2-3. 

Motion E13 

Karlskrona arbetarekommun 

Privatiseringar 

Socialdemokraterna måste ta en klarare ställning mot den obalans som skett 

när det gäller marknaden och medierna. Marknaden har tagit över och politikerna 

tappar makt. Man måste ha en valfrihet så inte samhällets resurser flyter 

bort åt olika håll, det vill säga politisk kontroll över hur pengarna används. 

Man konkurrensutsätter allt på bekostnad av vård och omsorg. Man privatiserar 

allmännyttan, säljer ut sjukhusen och öppnar friskolor. 

Vi socialdemokrater måste ta mera hänsyn till de enskilda människorna, 

alla ensamstående mammor, pappor, de lågavlönade barnfamiljerna, pensionärer 

med låg pension, arbetslösa, sjuka och handikappade, listan kan göras 

lång. Vi ska sträva efter jämlikhet, trygghet och gemenskap, vi ska värna om 

vår välfärd. 

Vi ska solidariskt finansiera tjänster som skola, vård och omsorg och ta 

upp kampen mot privatiseringsivern. 

33

34 

Vi föreslår kongressen besluta: 

1) att verka för att skolor, vård och omsorg inte privatiseras. 

RASP-gruppen, LO-facken i Karlskrona 

Karlskrona arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E14 

Lunds arbetarekommun 

Rättvisa och gemensam välfärd! 

Under de senaste åren har Sverige förändrats i sina grundvalar. Viktiga samhällsfunktioner 

som el, post, telekom och tågtrafik har avreglerats och drivs 

inte längre utifrån gemensamma välfärdsmål. I stället är det strikt företagsekonomisk 

logik och vinstintressen som gäller. Kommuner anlitar privata 

företag inom vård, skola, omsorg och vattendistribution. Stora delar av allmännyttans 

lägenheter har sålts ut. Motiven till denna nyliberala omställning 

har sagts vara att skapa ökad valfrihet, lägre priser och bättre kvalitet. Det har 

dock visat sig att retorik är en sak – verkligheten något helt annat. 

Avreglenngen av elmarknaden har exempelvis lett till att elpriserna 

chockhöjts och elbolagen har berikats med vinster i mångmiljardformat. 

Samtidigt har elavbrotten ökat, eftersom långsiktiga investeringar och underhåll 

eftersatts. De anställda har drabbats av försämrade arbetsvillkor i takt 

med att kostnadspressen ökat. Det numera bolagiserade statliga Vattenfall 

fungerar inte längre som en motvikt til den privata marknaden utan har i stället 

anpassat sig till marknadens spelregler. Liknande mönster kan iakttas i 

bransch efter bransch. 

Vi har även fått se hur en liten grupp transnationella företag konkurrerar 

ut övriga aktörer eller köper upp konkurrenterna, bland annat inom kollektivtrafik 

och elbranschen. Så i stället för en ökad valfrihet ser vi en utveckling 

i riktning mot privata oligopol och monopol, såväl i Sverige som i resten 

av världen. De transnationella företagen är angelägna om att ännu fler välfärdstjänster 

förvandlas till handelsvaror och vill därför att förhandlingarna 

om tjänstehandelsavtalet GATS inom Världshandelsorganisationen WTO 

skyndas på. 

Den gemensamma välfärd som byggdes under 1900-talet var ett uttryck 

för folkflertalets vilja att leva i ett solidariskt samhälle. I kölvattnet av den 

nyliberala politiken med avregleringar och privatiseringar växer ett helt annat 

samhälle fram. När girighet, egoism och privata vinstintressen får råda ökar 

klyftorna och den ekonomiska basen för den gemensamma välfärden undermineras. 

När vård, skola och omsorg drivs med privata vinstintressen blir det 

mindre pengar över till barn, sjuka och gamla. Ännu tydligare blir de ökade 

klyftorna när girigheten får ett ansikte. De tre miljarder kronor som elva 

Skandiachefer kvitterat ut i bonus skulle kunna täcka ungefär hälften underskottet 

i Sveriges alla kommuner och landsting för 2003. Privat rikedom och 

offentlig fattigdom växer fram sida vid sida. 

Ändå fortsätter den nyliberala offensiven. Svenskt Näringsliv förespråkar 

ett helt igenom privatiserat sjukförsäkringssystem och statsministern har initierat 

en diskussion om att systemet kan kompletteras med privata försäkringar. 

Inom EU verkar starka krafter för att vattensektorn ska avregleras och bli

en del av den inre marknaden. Den statliga jäm vägsutredningen föreslår en 

utökad privatisering av tågtrafiken. Riksdagen ska också ta ställning till privat 

drift av våra sjukhus. 

Privatiseringspolitiken fortsätter alltså trots att den saknar stöd bland allmänheten. 

I den statliga vårdutredningen konstateras det att en tydlig majoritet 

av befolkningen vill ha kvar sjukhusen i offentlig ägo (SOU 2003:23). En 

SIFO-undersökning visar dessutom att 60 procent är negativa till avregleringen 

av tågtrafik, post och el. Men detta ignoreras av beslutsfattarna 

Det är hög tid att regeringen tar intryck av det starka motståndet mot 

privatiseringspolitiken och i stället börjar bedriva en politik som målmedvetet 

gynnar rättvisa och en gemensam välfärd. Vi har definitivt fatt nog av detta 

experimenterande med samhällets viktigaste funktioner och kräver att bli 

behandlade som medborgare i ett demokratiskt och solidariskt samhälle och 

inte reduceras till kunder på en marknad. 

Lunds socialdemokratiska studentklubb kräver därför: 

1) att ytterligare avregleringar och privatiseringar omedelbart stoppas, 

2) att inga sjukhus eller VA-anläggningar ska kunna överlåtas i privat regi, 

3) att den gemensamma offentliga sektorn utvecklas, det vill säga att vård, 

skola, omsorg, el- och vattenförsörjning, post, telekom och tågtrafik 

ingår i en långsiktig samhällsplanering som grundar sig på jämlik och 

trygg tillgång, hög kvalitet, miljöhänsyn och rimliga arbetsvillkor, 

4) att den gemensamma välfärden vitaliseras genom ett ökat personal- och 

brukarinflytande inom den offentliga sektorn och genom exempelvis föräldra- 

och personalkooperativ som driver verksamhet utan vinstintresse, 

5) att Sverige ratificerar ILO-konvention 94 som innebär att kontrakt för 

offentlig upphandling ska fastställa löner, arbetstid och andra arbetsvillkor 

i enlighet med gällande kollektivavtal. Samhället ska ställa sociala 

kräv vid upphandling av varor och tjänster, 

6) att grundläggande välfärdstiänster som utbildning, vård, omsorg och vatten 

ska undantas från tiänstehandelsavtalet GATS inom Världshandelsorganisationen 

WTO. 

7) att regeringen verkar inom EU, WTO, Världsbanken, IMF och FN 

aktivt för att den nyliberala linjen med privatiseringar och avregleringar 

överges. 

Lunds Socialdemokratiska Studentklubb 

Lunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E15 

Härnösands arbetarekommun 

Offentliga sektorns roll 

Socialdemokraterna har sedan grundandet haft solidaritet och jämlikhet som 

grundbultar. Ett sätt att uppnå detta har varit att genom gemensamt ägande 

och förvaltande under demokratisk kontroll och inflytande kunna leda och 

påverka, lokalt anpassa och på lika villkor ge människor en god samhällsser- 

35

36 

vice och inte låta privata och kortsiktiga vinstintressen styra. Tidigare ansåg 

vi socialdemokrater att många verksamheter därför kunde och skulle ägas och 

förvaltas av det offentliga. Banker, badhus, bussbolag, naturtillgångar, energibolag, 

skolor sjukvård m fl var självklara objekt som skulle drivas av det 

offentliga. Privat och privatisering var nästan ett skällsord. 

Pendeln har nu vägt över och det som var rätt och socialdemokratisk 

politik för några år sedan är nu fel och förlegat. Vad ska väljarna tro? 

Jag har full förståelse för att vår politik måste utvecklas och anpassas. Det 

måste dock finnas gränser och vi måste tro på demokratin och den offentliga 

sektorn, att vi inom den offentliga sektorn kan göra en bra insats i samhället, 

särskilt om man ser det långsiktigt och med en helhetssyn. Vi får därför inte 

förledas till att tro att inte den offentliga sektorn kan göra bra insatser. Vi klarar 

mycket bra av sjukvård, skola, omsorg, renhållning och så vidare. Men 

även på dessa områden finns krafter som anser att privata kan sköta detta 

bättre och billigare – men till vilket pris? 

Tendenser finns även inom våra landsting och våra kommuner att lägga 

ut uppgifter på privata bolag. Inom vissa gränser kan detta vara bra. Dock 

måste det finna principer och riktlinjer i detta. Det måste finnas skillnader 

mellan socialdemokratisk politik och borgerlig. Socialdemokratisk politik kan 

inte vara kamrerspolitik och ta in anbud och ta det ”lägsta”. Demokratin, jämlikheten, 

samhället och offentliganställda kräver mer än detta. 

Varför kan det vara socialdemokratisk politik i ena kommunen att lägga 

ut skolverksamhet, energibolag mm på privata företag och tvärt om i en 

annan? Har vi olika partiprogram? En princip som anförs är att ”kärnfrågorna” 

ska skötas av det offentliga. Positionerna flyttas och även kärnfrågorna 

läggs nu ut på privata företag i socialdemokratiskt styrda kommuner runt om 

i landet. 

Principen att ”desto närmare patienten/människan, desto viktigare är att 

det offentliga sköter detta” är bra. Dock finns anledning att ha mer tydliga 

regler och principer i dessa frågor för att tydliggöra vår politik för väljarna och 

anställda inom offentliga sektorn och inte späda på ”ståndskaet” mot den 

offentliga sektorn som ”tärande” och ineffektiv. 

Mot denna bakgrund föreslås: 

1) att kongressen initierar en diskussion kring detta och att en principiell 

ställning tas. 

Bo-Anders Öberg 

Härnösands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E16 

Sollentuna arbetarekommun 

Vinstintresse i offentligt finansierad verksamhet 

”I det goda hemmet hjälper familjemedlemmarna varandra. Det är inte vinstintresset 

som lockar til insatser utan känslan av samhörighet och solidaritet.” 

Tage Erlander, 1979 

Sedan i början av 1990-talet har välfärdssektorn förändrats. Delar av sjukvården, 

äldreomsorgen, förskolan, skolan och vissa delar av socialtjänsten har

ytt från offentliga till privata utförare. I syfte att öka egenmakten och spara 

pengar har konkurrensutsättningar genomförts och kundvalssystem införts. I 

Stockholms län har t o m ett akutsjukhus sålts till en privat aktör av landstinget. 

Detta har skett inom välfärdssektorn där det grundläggande ska vara att det 

är individens behov inte betalningsförmåga som ska vara avgörande. 

Debatten har hittills mest varit fokuserad på driftsformen och vem som 

varit utföraren. Det är hög tid att flytta fokus från själva driftsformen till att 

handla om möjligheten att driva offentligt finansierad verksamhet med vinstintresse. 

Under senare år har vinstdrivande företag etablerat sig på det som 

blivit en välfärdsmarknad. Uppköp och fusioner sker som gör att företagen 

växer i storlek och sprider sig över landet. Det som förenar dessa företag är att 

de genererar vinst till sina ägare på en marknad där verksamheten är offentligt 

finansierad. 

Vi tycker att det är fel att privata företag ska få göra vinst på offentligt 

finansierad verksamhet. Med vinst menar vi vinst/utdelning till ägarna inte 

återinvestering i verksamheten. Den vinst som leverantörer gör på att leverera 

till offentligt finansierad verksamhet omfattas ska inte heller räknas in. 

De verksamheter som inte bör omfattas av vinstintresse är förskola, 

skola, sjukvård, äldreomsorg och socialtjänst. 

Mot bakgrund i ovanstående föreslår vi partikongressen att besluta: 

1) att motverka att privata vinstintressen styr inom förskola, skola, sjukvård, 

äldreomsorg samt socialtjänst. 

Åke Burstedt, Roger Sjöberg, Berit Forsberg, Alfonso Ramirez, Lennart Östling, 

Robin Sjöberg, Larsaxel Johansson och Margareta Henkel 

Sollentuna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E17 

Kristianstads arbetarekommun 

Välfärdens grunder 

Socialdemokratins uppgift är att utjämna och avskaffa klassklyftor. Detta gör 

vi bland annat genom den offentliga välfärden. Välfärden som finansieras 

gemensamt via skatten och fördelas efter behov bidrar till att skapa ett rättvisare 

samhälle. 

Den största delen av den offentliga välfärdens verksamhetsdel drivs av 

kommunerna och landstingen. Detta gäller bland annat sjukvård, grundskolor, 

gymnasieskolor, kommunal vuxenutbildning, äldreboenden, hemtjänst, 

hemsjukvård, socialtjänst och barnomsorg. Kommunen har också bibliotek, 

badhus och andra fritidsanläggningar samt mycket mer. Allt detta finansieras 

med skatten och kommer alla invånare till del. 

I framtiden kommer behoven av resurser till välfärden växa än mer och 

bli mycket stora. Skolan kommer behöva än mer resurser, så också barnomsorgen. 

Vi lever längre och behöver därmed mer pensioner och m er äldreomsorg. 

Sjukvården kommer behöva mer resurser i takt med att våra krav och 

önskemål ökar. Detta samtidigt som vi faktiskt producerar mer och mer varor. 

Samhället blir ständigt rikare genom att produktionen effektiviseras i ett 

rasande tempo. 

37

38 

Sett ur detta perspektiv behöver vi högre skatter – inte lägre, bara de tas 

ut på ett rättvist sätt. Vi behöver mer offentlig sektor. Den ökade rikedom vi 

får bör utmynna i bättre välfärd, inte fler TV-apparater och bilar. Därför bör 

inte skatten sänkas. 

Skatteuttaget för att finansiera den primär- och landstingskommunala 

välfärden bör inte bara ligga på kommunerna och landstingen. Staten har 

möjlighet att ta ut skatter som är mer rättviseskapande än de kommunala 

icke-progressiva inkomstskatterna. Staten bör därför ge stora bidrag till kommunerna 

och landstingen. 

Vissa principer för den offentliga välfärden är grundläggande. Avgifterna 

bör vara låga så att folk upplever nyttan med skatterna som stor. Verksamheten 

bör också vara socialt integrerande. Om de ekonomiskt starka grupperna 

i samhället köper självfinansierade alternativ så minskar deras lojalitet med 

systemet. Privata alternativ i välfärdens grund är därför alltid riskfyllt. Huvud 

regeln bör därför vara att välfärdens grund – skolan, omsorgen och vården – 

ska drivas i offentlig regi. 

Även skattefinansierad privat verksamhet är riskfylld. Om privata extraavgifter 

i sådan verksamhet tillåts så kommer de rika att söka sig bort från den 

offentliga verksamheten genom att betala för dyrare alternativ. 

Även om privata extraavgifter inte är tillåtet så är det riskfyllt med privata 

inslag i välfärdens grund. Rika grupper tenderar att isolera sig till egna 

alternativ, skattefmansierade, men med exklusiva grupper som brukare. 

Så är exempelvis fallet avseende skolan, i och med den kraftiga framväxten 

av skattefinansierade privatskolor (så kallade friskolor). Alla barn möts 

inte i den kommunala skolan längre. Detta medför att samhället splittras upp 

och de rika inte vill vara med och betala vår välfärd. 

Den kraftiga framväxten av friskolor bör därför bromsas upp och drivas 

tillbaka. Dagens system som innebär att en privatskola som skolverket godkänner 

som kommunal bidragsmottagare har rätt till bidrag från kommunerna 

är inte rimligt. Beslut om att ge bidrag till privatskolor bör fattas av kommunerna 

själva. 

Med hänvisning till ovanstående yrkar vi: 

1) att välfärdens viktigaste grund – skolan, sjukvården och äldreomsorgen 

– huvudsakligen ska finansieras med skattemedel, 

2) att statens bidrag till kommuner och landsting ska vara höga, 

3) att den gemensamt offentligt finansierade sjukvården, äldreomsorgen 

samt för-, grund- och gymnasieskolan huvudsakligen ska drivas i offentlig 

regi, 

4) att det ska ankomma på berörd kommun att själv besluta huruvida av 

skolverket godkänd friskola ska erhålla kommunala bidrag eller ej. 

Styrelsen för Kristianstads arbetarekommun 

Kristianstads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E18 

Eskilstuna arbetarekommun – enskild 

Välfärdens organisering 

Svensk socialdemokrati saknar idag samsyn på nationell nivå om välfärdens 

organisering när det gäller entreprenad och privatiseringar. Det har fått till 

följd en stor åsiktsskillnad mellan (s) i kommunerna och drivit fram en ny 

marknad för privata omsorgsföretag. I förlängningen riskerar vi att bli sårbara 

för renodlade privatiseringar vid ett nytt borgligt maktskifte. 

Den 10 december 2004 skriver vård- och omsorgsminister Ylva Johansson 

på Aftonbladets debattsida om 5 punkter hon vill driva när det gäller 

framtidens sjukvård. 

Att universitetssjukhus är var i allmän ägo. 

Att minst ett sjukhus i varje landsting är allmänt ägt och demokratiskt styrt 

Att forskning och utveckling garanteras långsiktig utveckling. 

Att högspecialiserad vård samordnas mellan landstingen. 

Att medborgarna har inflytande och insyn i vården 

Dagen efter – den 11 december, formulerar aftonbladets ledarskribent Åsa 

Petersen i en krönika som visserligen välkomnar stopplagen, en välgrundad 

kritik mot ministerns låga ambitionsnivån som väl illustrerar regeringens och 

partiets vilsenhet i frågan. 

”Landstingens högspecialiserade vård och akutvård får självklart inte 

vara beroende av privata entreprenörers verksamhet. Medborgarna har, för sitt 

långsiktiga trygghets skull, rätt att kräva sjukhusvård som drivs i offentlig regi. 

Kravet att ”minst ett” sjukhus i varje landsting ska vara allmänt ägt borde därför 

ändras till ”huvuddelen” av landstingens sjukhus ska vara allmänt ägda. 

Landstingen är olika stora, de har olika många invånare. Ett offentligt ägt 

räcker kanske i Örebro , men knappast i Stockholm och Västra Götaland.” 

Entreprenad 

Entreprenader kan vara användbara när det gäller tjänster som kommuner har 

svårt att bekosta, exempelvis en egen fordonspark. Men det finns två grundläggande 

problem; 

Svårigheten att mäta kvalitet i tjänster riktade mot människor. 

Det är lätt att mäta om entreprenören plogat när det snöat 2 centimeter, 

men hur mäter man entreprenörens arbete när det gäller i omsorg eller socialpsykiatri? 

Det är svårt att via avtal fånga in alla individuella behov i avtal och 

sedan mäta det. Entreprenörens huvudsyfte är att tjäna pengar vilket ofta 

leder till en kostnadspress riktad direkt mot brukarens service eller personalens 

arbetssituation utan att beställaren kan anmärka på verksamheten såtillvida 

inte väldigt tydliga övergrepp sker. 

Kommun/landsting överger styrning över organiseringen. 

Politik reduceras till avtalsskrivande med entreprenörer. Detta minskar i 

förlängningen det demokratiska inflytandet över samhällslivet i stort. 

Ett alternativ till entreprenad kan vara tillämpning av intraprenad. Skillnaden 

med intraprenad ligger i att upphandlingen inte sker i samma öppna 

konkurrens med privata utförare och deras privata vinstintresse som huvudmål. 

Det finns även en demokrati aspekt. Kommunen avsäger sig visserligen 

styrningen över organisationen vid en intraprenad men skillnaden ligger i att 

man kan återta styrningen vid missnöje med intraprenadens utförande. Det är 

39

40 

i praktiken omöjligt vid entreprenader då en kommun avvecklat alla sina egna 

möjligheter att bedriva samma verksamhet. 

Svensk socialdemokrati måste få en tydlig linje till entreprenader inom 

offentlig sektor. En rimlig linje är att välfärdstjänster inom socialtjänst och 

äldre omsorg ej ska bedrivas genom entreprenad för att slippa direkt kostnadspress 

mot brukarna. 

Med anledning av ovanstående argumentation föreslås den partikongressen 

besluta 

1) att SAP verkar för att huvuddelen av landstingens sjukhus ska vara allmänt 

ägda, 

2) att SAP ej tillämpar entreprenader inom socialtjänsten, 

3) att SAP ej tillämpar entreprenader inom äldreomsorgen. 

Fredrik Strömqvist 

Eskilstuna arbetarekommun beslöt att skicka motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E19:1-2 

(kommunernas ekonomi) 

I motion E19:1-2 (Tjörns arbetarekommun) yrkas att regeringen ser över 

kommunernas ekonomi och stödjer de kommuner som inte har möjligheter 

att klara den generella välfärden, samt att regeringen tar fram nyckeltal 

för vård, skola och omsorg, så att vi får en likvärdig välfärd över hela 

landet. 

Kommunerna svarar för grundläggande delar av den samhälleliga 

verksamheten. Den långtgående kommunala självstyrelsen är enligt partistyrelsen 

viktig att värna om. I denna ingår att kommunerna har rätt att 

ta ut skatt av sina invånare, för att jämte avgifter finansiera verksamheten. 

Därtill bidrar staten med bidrag, både generella och direkt riktade. Inom 

den kommunala sektorn medverkar ett särskilt inomkommunalt utjämningssystem 

till att ge medborgarna en likvärdig tillgång till de samhälleliga 

tjänsterna. Partistyrelsen anser att denna ordning väl tjänar de socialdemokratiska 

värderingarna om vilka uppgifter samhället har och hur det 

ska vara organiserat. 

De samlade effekterna av skatter, bidrag och avgifter för den kommunala 

ekonomin följs också successivt upp med hänsyn till samhällsutvecklingen. 

Kommunerna har stor frihet att utforma sin organisation så 

att den är så effektiv som möjligt sett ur medborgarnas perspektiv. Det kan 

bland annat ske genom samverkan med andra kommuner. Partistyrelsen 

vill också erinra om att de mer långsiktiga frågorna om samhällets service 

och organisation behandlas av Ansvarskommittén. 

Möjligheten för kommuner att jämföra kvaliteten på sin service med 

andra kommuner är viktig för kommunernas möjlighet att utvecklas och 

förbättra sin verksamhet. En kommunal databas finns – den har hittills 

utvecklats av Rådet för kommunala analyser och jämförelser. Syftet med 

databasen är att skapa kvalitetssäkrade nyckeltal som ger möjlighet att 

jämföra kommuner. Det finns också bra statistik med nyckeltal från Sve-

iges kommuner och landsting för vård, skola och omsorg (till exempel 

”Vad kostar verksamheten i din kommun?”) som kan användas. 


1) att anse motion E19:1-2 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion E19 

Tjörns arbetarekommun 

Sveriges kommuners ekonomi 

Sverige har idag ett antal kommuner som inte går ihop ekonomiskt. Detta 

kan få fasansfulla följder när det gäller den generella välfärden. 

Vi inom arbetarrörelsen har alltid slagits för en stark offentlig sektor som 

ska var till gagn för de breda folklagren. Vi anser att detta är en av de viktigaste 

frågor vi har att brottats med i vårt land. Det är ju inte meningen att de som 

har feta bankkonto ska gå före uteliggaren vare sig i vårdkön eller i sjuk kön. 

Vi socialdemokrater har alltid slagits för alla människors lika värde och 

ska vi i fortsättningen kunna stå för detta måste vi tala om för Sveriges medborgare 

var vi står i dessa frågor. 


1) att regeringen ser över kommunernas ekonomi och stödjer dessa kommuner 

som inte har möjligheter att klara den generella välfärden, 

2) att regeringen tar fram nyckeltal för skola, vård, och omsorg, så vi får en 

likvärdig välfärd över hela landet. 

Tjörns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E20 

(sanktionsmöjligheter mot kommuner och landsting) 

Motion E20 (Sollentuna arbetarekommun) yrkar på att det införs sanktionsmöjligheter 

mot kommuner och landsting som bryter mot alla gällande 

lagar. 

Kommunerna och landstingen har en hög grad av kommunalt självstyre 

och stor makt att själva utforma och organisera sin service. För att 

garantera en viss nivå på servicen för medborgare oavsett var de bor, har 

riksdag och regering fastställt lagar och regler som reglerar kommunerna 

och landstingens verksamhet. Inom vissa områden finns precis som 

motionären skriver ett personligt ansvar som politiker och vitesföreläggande 

mot kommunen när lagar bryts. Inom andra områden finns inte dessa 

sanktionsmöjligheter. 

Partistyrelsen håller med motionären om att det är ett problem om 

lagar och regler inte följs, men någon generell ändring som påverkar all 

lagstiftning är inte möjlig. 



utlåtande. 

41

42 

Motion E20 


Sanktionsmöjligheter mot kommuner och landsting som bryter mot lagen 

Under senare år har det blivit vanligare att förtroendevalda medvetet fattar 

beslut som går emot gällande lagar. 

De borgerliga majoriteterna i Stockholms läns landsting och Region 

Skåne bröt under mandatperioden 1998-2002 medvetet mot lagens krav om 

att budgeten ska vara i balans. I åtminstone Stockholms läns landsting handlade 

det i retoriken om en protest mot utjämningssystemet. 

I vår hemkommun Sollentuna har den borgerliga majoriteten ignorerat 

kritik från Skolverket om det kommunens införande av flexibel skolstart, vilket 

inte är förenligt med Skollagen. Men då Skolverket inte har några sanktionsmöjligheter 

mot kommuner som inte rättar sig efter verkets kritik så 

fortsatte Sollentuna kommun med flexibel skolstart och därmed med lagbrott 

under en period. 

Idag finns det sanktionsmöjligheter mot kommuner och landsting inom 

vissa områden. Det handlar om t ex vitesförelägganden när inte vård enligt 

LSS ordnats enligt lagens intentioner. För brott mot miljöbalken kan politiker 

dömas i domstol. Aktiebolagslagen ställer också andra krav på förtroendevalda 

i kommunala bolag än vad kommunallagen gör generellt. 

Det sänder fel signaler ut till medborgarna när förtroendevalda bryter 

mot gällande lagar för att de på olika sätt inte gillar vad lagarna står för. Den 

kritik som en myndighet, t ex Skolverket, då riktar mot en kommun eller ett 

landsting blir verkningslös om inte kommunen rättar sig efter tillsynsmyndighetens 

kritik med motiveringen att sanktionsmöjligheter saknas. En tänkbar 

hantering av detta vore att öppna för möjligheten att döma ut vitesföreläggande 

mot en kommun eller landsting som bryter mot lagen samt inte följer den 

kritik som riktats mot dem av behörig tillsynsmyndighet. 


1) att verka för att det införs sanktionsmöjligheter mot kommuner och 

landsting som bryter mot alla gällande lagar. 

Roger Sjöberg, Kjell Ekdahl, Larsaxel Johansson, Lars Westberg, Berit Forsberg, 

Alfonso Ramirez, Ove Nilsson, Åke Burstedt, Robin Sjöberg, Lennart 

Östling och Margareta Henkel 



(kommunägda fastighetsbolag) 

Motion E21:1-2 (Lycksele arbetarekommun) yrkar att det genom lagstiftning 

klarläggs vilka befogenheter som kan tillkomma kommunägda fastighetsbolag 

samt att det därvid klarläggs att kommunägda fastighetsbolag 

inom kommuner med utflyttning får bedriva verksamhet som omfattar 

förvärva, bebygga, förvalta, uthyra och försälja fastigheter eller tomträtter 

avsedda för hantverk, industri, handel och tjänsteverksamhet. 

Partistyrelsen anser att motionären tar upp en viktig fråga. Många 

kommuner har i dag behov av lokaler, i form av mindre kontor och mind-

e industrifastigheter, för att få igång småföretagandet på orten. På många 

håll finns kommunägda fastighetsbolag som hjälper till med detta fastighetsbehov. 

Det är dock inte meningen att kommunernas fastighetsbolag 

ska konkurrera med det privata näringslivet och hyresvärdar. En del av ett 

väl fungerande lokalt näringsliv är en livaktig privat fastighetsmarknad, för 

både bostäder och lokaler för affärsverksamhet. 

Kommunerna och dess bolag har befogenhet att generellt stödja det 

privata näringslivet, men då ska stödet vara riktat så att alla privata näringsidkare 

har samma förutsättningar att få ta del av stödet. I kommuner 

där den privata fastighetsmarknaden inte fungerar, till exempel. på grund 

av utflyttning från området, kan kommunerna besluta att låta egna bolag 

verka på fastighetsmarknaden. Då det redan finns lagar om detta och en 

praxis har framarbetats inom rättsväsendet, vill partistyrelsen anse motionen 

besvarad. 



utlåtande. 

Motion E21 

Lycksele arbetarekommun 

Kommunala befogenheter 

I många kommuner finns etablerade kommunägda fastighetsbolag som bygger 

och förvaltar lokaler för olika ändamål. Det är givetvis av stor betydelse 

för kapitalsvaga etableringar eller nystarter som sker att lokaler finns tillgängliga. 

Många kommuner stöder därför sedan lång tid etableringar och nystarter 

genom att tillhandahålla lokaler genom dessa fastighetsbolag. En åtgärd 

som är ägnad att helt allmänt stödja det enskilda näringslivet i kommunen 

och därmed i förlängningen är ägnad att motverka arbetslöshet. 

Den allmänna förutsättningen för att en kommun ska få tillskapa ett s.k. 

kommunalt bolag för en kommunal verksamhet är att det med hänsyn till 

innehållet i bland annat bolagsordningen framstår som i någon grad sannolikt 

eller tryggat att verksamheten i bolaget kommer att utövas inom de gränser 

som kompetensrätten ställer upp för den kommunens egen verksamhet och 

att verksamheten också kommer att utövas i enlighet med de principer som 

gäller för kommunens egen verksamhet. 

Verksamheten ska för att följa ordalydelsen i den praxis som vuxit fram 

under 1960 och 1970-talet för det första tillgodose hantverkets och den 

mindre industrins behov av lokaler och för det andra inrikta sig på detta företagarkollektiv 

i allmänhet. Tanken bakom denna reglering är givetvis att det 

gynnar det allmänna att uppföra byggnader och andra anläggningar som kredit- 

och kapitalsvaga småföretag inte har möjlighet att uppföra. 

Ett exempel på sådan verksamhet finns i Tranemo kommun som för sitt 

helägda fastighetsbolag den 15 december 2003 antagit en bolagsordning med 

följande lydelse: ”Bolaget har till föremål för sin verksamhet att inom Tranemo 

kommun förvärva, bebygga, förvalta, uthyra och försälja fastigheter eller 

tomträtter avsedda för hantverk, industri, handel och tjänsteverksamhet samt 

även bedriva annan därmed sammanhängande verksamhet.” Vidare anges ”att 

ändamålet med bolagets verksamhet är att främja kommunens näringsliv och 

43

44 

vara en del av kommunens näringslivspolitik bland annat genom att tillhandahålla 

lokaler och mark.”. Länsrätten i Vänersborg avslog den 23 juni 2004 

i mål 95-04 överklagan som riktade anmärkning mot denna omfattning. 

Kammarrätten meddelade inte prövningstillstånd varför detta beslut gäller. 

I andra kommuner har efter kommunala besvär prövats likartade verksamhetsbeskrivningar 

och mål för dessa bolag. Tyvärr har dessa prövningar 

inte resulterat i likartad bedömning. I vissa domar fäster man alltför stor vikt 

vid ordalydelsen i mer än 30 år gamla rättsfall. 

Vi menar att man bör tillämpa de allmänna principer som praxis ger 

uttryck för och klä dessa principer i dagens ord. Man ska därvid särskilt hålla 

i minnet att under den långa tid som löpt sedan Regeringsrätten senast prövat 

frågan har samhället genomgått stora förändringar såsom att tjänsteföretagen 

och affärshusen har fått ökad betydelse. Även Kommunallagen har 

genomgått förändringar. Vi är numera anslutna till EU. 

Vi menar att om den allmänna bakomliggande principen som tidigare 

lagts fast i praxis nu idag skulle skrivas ned av Regeringsrätten skulle den 

säkerligen uttryckas med andra ord än som användes tidigare. Man kan anta 

att det som tidigare uttrycktes med orden hantverk och småindustri idag skulle 

uttryckas med orden tjänster, handel, hantverk och småindustri. 

Vid prövningen av denna fråga bör särskilt uppmärksammas att näringslivet 

i mindre attraktiva delar av landet där utflyttning kontinuerligt sker helt 

saknar inslag av större industrier och att det är svårt att få nya företag att 

etablera sig om de tvingas uppföra lokaler av egna medel och mot egen säkerhet. 

Dessa kommuners näringsliv omfattar uteslutande vad som inom EU 

betecknas som mindre företag. Det föreligger vidare inom dessa regioner ett 

konstant behov av nyetableringar och nystartade verksamheter för att motverka 

en pågående utflyttning. Detta behov påminner starkt om de behov som 

förelåg över hela Sverige i slutet på 1940-talet och under 1950-talet då kommunerna 

fann det nödvändigt att vidta åtgärder för att främja näringslivet 

genom bland annat lokalförsörjningen. Dessa åtgärder som fortsatt sedan dess 

anses idag vara en naturlig del av den kommunala verksamheten. 

Den verksamhet som kommunernas fastighetsbolag bedriver har stor 

betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Detta gäller i synnerhet för de kommuner 

där befolkningsunderlaget sviktar. 

Till banker och andra kreditinstituts restriktiva hållning gentemot Norrlands 

inland har under 2004 kommit förändrade regler om förmånsrätt för 

olika skulder vilka ytterligare minskat förutsättningarna för privata initiativ på 

detta område. 

Sammanfattningsvis menar vi att Lång tid har löpt sedan lagstiftaren 

eller regeringsrätten senast prövatfrågan.Det har visat sig svårt att nå en prövning 

som klarlägger denna befogenhetsfråga. Detta har givit till resultat att 

kommunallagen såvitt avser frågan vilken befogenhet ett kommunalt bolag 

ska ha tillämpas olika i olika delar av landet. Det är således angeläget att frågan 

fullständigt belyses, att därvid en samordning sker och att det tydligt 

anges vad som ska gälla i denna fråga för hela landet. Inom de kommuner där 

utflyttning sker saknas idag tillräckligt starka incitament för att privata företag 

ska uppföra affärsbyggnader varför det bör ingå i den kommunala befogenheten 

att bedriva verksamhet som anges ovan.

Med stöd av ovan anförda hemställer Lyckseles socialdemokrater att kongressen 

ger partistyrelsen i uppdrag att verka för: 

1) att det genom lagstiftning klarläggs vilka befogenheter som kan tillkomma 

kommunägda fastighetsbolag, 

2) att det därvid klarläggs att kommunägda fastighetsbolag inom kommuner 

med utflyttning får bedriva verksamhet som omfattar förvärva, 

bebygga, förvalta, uthyra och försälja fastigheter eller tomträtter avsedda 

för hantverk, industri, handel och tjänsteverksamhet. 

Lycksele arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E22:2-3, E23:1-2, E24:2-3 

och E25:2 (ändrade regler i LSS-lagstiftningen) 

I motion E22:2-3 (Vingåkers arbetarekommun) yrkas att riksdagen beslutar 

att fastställa tydliga regler eller förändringar i LSS-lagstiftningen eller 

i utjämningssystemet så att man omöjliggör social dumpning och kostnadsövervältring 

vad det avser denna grupp av brukare, samt att bidraget 

enligt utjämningssystemet tillfaller beslutande kommun avseende denna 

grupp av brukare. I motion E23:1-2 (Trosa arbetarekommun) yrkas att 

kongressen ska uppdra till riksdagsgruppen och regeringen att utarbeta 

tydliga regler och/eller förändringar i LSS-lagstiftningen så att man 

omöjliggör social dumpning och kostnadsövervältring för den här brukargruppen, 

samt att bidraget enligt utjämningssystemet tillfaller beslutande 

kommun avseende denna grupp. I motion E24:1-2 (Södermanlands partidistrikt) 

yrkas riksdagen beslutar att fastställa tydliga regler eller förändringar 

i LSS-lagstiftningen eller i utjämningssystemet så att man omöjliggör 

social dumpning och kostnadsövervältring vad avser denna grupp av 

brukare, samt att bidraget enligt utjämningssystemet tillfaller beslutande 

kommun avseende denna grupp av brukare. I motion E25:2 (Hudiksvalls 

arbetarekommun) yrkas LSS finansieras fullt ut av staten via statsskatten 

eller att riksdagen beslutar att fastställa tydliga regler eller förändringar i 

LSS-lagstiftningen eller i utjämningssystemet så att man omöjliggör kostnadsövervältring 

vad avser denna grupp av brukare. 

Utgångspunkten i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 

(LSS) är att den enskilde ska få stöd och service i den kommun där 

han eller hon är bosatt. Det kan dock uppstå situationer när behovet inte 

kan tillgodoses i hemkommunen. Det kan handla om personer som har 

komplicerade funktionshinder och som därför behöver mycket speciella 

insatser som inte finns i hemkommunen. Ett annat exempel är när det 

behövs särskilda insatser i en annan kommun i avvaktan på att hemkommunen 

utvecklar motsvarande stöd. 

För att det ska vara möjligt att få en insats i en annan kommun utan 

att flytta kan en hemkommun från den 1 januari 2001 träffa ett avtal med 

en annan kommun eller med en enskild vårdgivare om kostnadsansvaret. 

Avtalet kan tecknas med stöd av LSS. 

Den 1 mars 2004 infördes ett kommunalt utjämningssystem för att 

kostnaderna för LSS skulle fördelas rättvisare och mer solidariskt mellan 

kommuner. Partistyrelsen vill i sammanhanget betona att systemet för 

45

46 

kostnadsutjämning inte har ändrat på några förutsättningar när det gäller 

insatser eller myndighetsutövning enligt LSS. Systemet stödjer inte en 

överflyttning av ärenden mellan kommuner eller att avtal om kostnadsansvar 

sägs upp. Det finns dessutom ingen bestämmelse i LSS som gör det 

möjligt för kommuner att flytta över ärenden mellan varandra. 

Personer med omfattande funktionshinder har samma rätt som alla 

andra att bestämma var de ska bo. De får inte godtyckligt flyttas mellan 

kommuner. Partistyrelsen är därför orolig för en eventuell utveckling där 

människor med omfattande funktionshinder inte får det stöd de behöver 

och har rätt till, på grund av att kommuner utan stöd i lagen säger upp 

avtal om kostnadsansvar. 

Det är allvarligt och helt oacceptabelt om enskilda drabbas av att 

kommuner tvistar om kostnader. Socialstyrelsen och länsstyrelserna har 

därför fått i uppdrag att följa upp hur kommunerna tillämpar möjligheten 

att träffa avtal och hur det fungerar i praktiken, liksom hur vanligt det är 

att avtal sägs upp och vilka konsekvenser det får för den enskilde. Uppdraget 

ska vara klart senast den 1 december i år. 


1) att anse motionerna E22:2-3, E23:1-2, E24:1-2 och E25:2 


Motion E22 

Vingåkers arbetarekommun 

Ansvarig kommun enligt LSS 

Från och med 2004 infördes ett nationellt kostnadsutjämningssystem för 

verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade 

(LSS). Med hänvisning till införande av det nationella kostnadsutjämningssystemet 

har flera kommuner däribland Vingåker, Gnesta och Trosa 

uppmanats att ta över ansvaret för ett stort antal ärenden där andra kommuner 

köpt plats hos eller gjort placeringar vid privat institution i kommunen. 

Av anmaningarna framgår att köpande/placerande kommuner gjort gällande 

att införandet av utjämningssystemet medför att ansvaret övergår till de 

ovan nämnda kommunerna. 

Ansvarsfrågan 

Vilken kommun som är ansvarig regleras i 16 § LSS, som bland annat anger 

att en kommuns ansvar enligt lagen gäller gentemot dem som är bosatta i 

kommunen. Av förarbetena till bestämmelsen framgår inte annat än att man 

vid bedömningen av var en person ska anses bosatt kan hämta ledning frän 

folkbokföringslagens bestämmelser om rätt folkbokföringsort. En person kan 

alltså i regel anses bosatt på den ort där han eller hon är folkbokförd (se prop. 

1992/93:159, sid. 185). 

Samtidigt anges i lagen två situationer som kan sägas utgöra undantag 

från principen om att ansvarig kommun är den kommun där den enskilde 

brukaren är bosatt. Det första undantaget omfattar den situationen att brukaren 

önskar flytta till och bosätta sig i annan kommun (förhandsbesked, se 16 

§ andra stycket). Det andra omfattar den situation då en kommun köper 

boendeplatser i en annan kommun (se 17a § LSS).

I jämförelse med socialtjänstlagen kan noteras att LSS saknar formella 

bestämmelser om överflyttning av ett ärende från en kommun till en annan. 

Detta medför att bara en kommun kan vara ansvarig. Som huvudregel gäller 

att ansvaret enligt LSS är odelat, i den meningen att den kommun som är 

ansvarig ska svara för såväl insatserna för stöd och service enligt lagen som 

kostnaden för dessa. Undantag finns endast för länsvisa mellan kommunala 

kostnadsutjämningssystem enligt 17 § LSS. 

Brukaren har rätt till insatser som det åligger kommunen att ansvara för. 

Detta innefattar en skyldighet för ursprungligen kommun att tillgodose brukarens 

behov upp till goda levnadsvillkor också över tid, dvs så länge han eller 

hon har ett behov av fortsatt stöd och service. 

Att nu hänvisa till utjämningssystemet för att övervältra vårdkostnaderna 

på den kommun där vården ges försätter dessa kommuner i en orimlig ekonomisk 

situation. Ursprungskommunen har fattat ett beslut enligt LSS, ej 

klarat av att ge brukaren vården i hemkommunen, funnit ett vårdalternativ i 

en annan kommun och beslutat om placering där. Ofta är detta privata vårdgivare 

med hög kompetens och därmed hög vårdkostnad. Dessa institutioner 

utgör för många det enda alternativet till en godtagbar vård. Brukaren flyttar 

således inte till en kommun utan flyttar till institutionen som råkar befinna sig 

i en annan kommun. Att nu hänvisa till utjämningssystemet för att slippa 

betala för en tjänst man själv beslutat om är orimligt. Vi talar om vårdkostnader 

upp till 8000 kr/dygn. Detta är ingenting annat än social dumpning och 

omöjliggör förstås fortsatt etablering av privata vårdalternativ i kommunerna. 

Vilken kommun vill att någon etablerar sig om resultatet blir att man får överta 

kostnaderna från andra kommuner som beslutar om vård av brukare där. 

Riksdagen, svar på fråga: 

Fråga 2003/04:1431 av Fredrik Olovsson om utjämningssystemet för LSS. 

Frågan gällde om statsrådet avser att agera för att systemet inte ska utnyttjas 

på ett sätt som övervältrar stora kostnader på de kommuner som har vårdplatser 

för personer som kan komma i fråga för LSS. Statsråd Lars-Erik Lövdén 

svarade; I prop. 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service 

till funktionshindrade, har regeringen inte framfört att avtalen ska sägas 

upp och därmed överföra kostnadsansvar från en kommun till en annan kommun. 

Statsråd Berit Andor har den 9 juni besvarat en annan fråga som berör 

en del av den problematik som jag gärna vill hänvisa till. Jag instämmer med 

Berit Andnors svar att det kan vara en bra lösning att personer kan vara folkbokförda 

och fullvärdiga kommuninnevånare där de faktiskt är bosatta samtidigt 

som deras hemkommuner står för kostnaderna i de särskilda fall kommunen 

inte kan erbjuda den speciella insatsen på hemmaplan. Det är viktigt att 

kommuner tar till sig intentionen i lagstiftningen och agerar solidariskt i dessa 

ärenden. 

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet 

I veckobrevet från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet kan 

man den 13 december 2004 läsa: LSS är en viktig lag. Den ger funktionshindrade 

samma möjligheter som andra att leva ett värdigt liv. LSS är också en rättighetslag. 

Samma rättigheter ska gälla för alla, oavsett om man bor i en rik 

eller fattig kommun. Men finansieringen är ett stort problem. Handikappreformen 

var underfinansierad från början. Det skriver ledande företrädare för 

Landstingsförbundet och Kommunförbundet i en debattartikel som skickats 

47

48 

ut till tidningar runt om i landet. 1997 kostade hela handikappomsorgen 17,6 

miljarder kronor för kommunerna. År 2003 hade kostnaderna sprungit i väg 

till 38 miljarder kronor, varav 31 miljarder bestod av LSS. 

Statens lösning att införa ett kommunalt utjämningssystem löser inte 

problemen, eftersom utjämningen inte fyller på med nya pengar i systemet. I 

denna situation kräver förbunden att en rättighet som LSS, som ska gälla lika 

över hela landet, självklart finansieras av staten via statsskatten. 

Verkligheten 

Trots ovanstående finns det ett antal kommuner (Stockholms stad, Täby et 

cetera) som vill övervältra sina kostnader på andra kommuner med hänvisning 

till utjämningssystemet. 

Vi vill därför att partikongressen uppdrar till riksdagsgruppen, regeringen: 

1) att LSS finansieras fullt ut av staten via statsskatten eller att riksdagen 

beslutar, 

2) att fastställa tydliga regler eller förändringar i LSS-lagstiftningen eller i 

utjämningssystemet så att man omöjliggör social dumpning och kostnadsövervältring 

vad avser denna grupp av brukare, 

3) att bidraget enligt utjämningssystemet tillfaller beslutande kommun avseende 

denna grupp av brukare. 

Viking Jonsson 

Vingåkers arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E23 

Trosa arbetarekommun 

Kostnadsutjämningssystem för verksamhet enligt LSS 

Från och med 2004 infördes ett nationellt kostnadsutjämningssystem för 

verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade 


har flera kommuner däribland Finspång, Vingåker, Gnesta 

och Trosa uppmanats att ta över ansvaret för ett stort antal ärenden där andra 

kommuner köpt plats hos eller gjort placeringar vid privat institution i kommunen. 




Genomgående för den uppkomna situationen är sammanblandningen 

mellan LSS-lagen med det nya utjämningssystemet. Det kan aldrig ha varit 

lagstiftaren mening att kommuner ska kunna placera dyra, omvårdskrävande 

personer enligt LSS och sedan avhända sig ansvaret för dessa personer till 

andra kommuner. Resultatet av dessa kommuners agerande leder till en 

urholkning och en rasering av hela LSS-lagstiftningen. Lagstiftaren riskerar 

att legalisera export av personer som kommunerna inte vill ha kvar i den egna 

kommunen. Det blir också lönsamt att inte skapa egna verksamheter enligt 

LSS utan köpa platser i privat verksamhet förbinda sig med myndighetsbeslut

och efter en lämplig tid säga upp dessa avtal och sedan peka på kommunen 

som har verksamheten. Kommuner som blir utsatta för detta kommer bl a via 

sitt detaljplaneinstrument att omöjliggöra den här typen av etableringar för 

privata vårdgivare. 

Enligt en artikel i en av våra tidningar har Socialminister Berit Andnor 

även uppmärksammat problemen i samband med tolkningen av LSS och 

konstaterat att det är oacceptabelt att enskilda drabbas när kommuner inte 

kommer överens. Därför har regeringen lämnat ett uppdrag till Socialstyrelsen 

att i samverkan med länsstyrelserna följa upp hur kommunerna tillämpar 

möjligheten att träffa avtal och hur det fungerar i praktiken. För Trosas del är 

svaret redan klart vi kommer att använda oss av detaljplaneinstrumentet för 

omöjliggörande av nyetableringar för privata vårdgivare och vi kommer inte 

att betala för de av andra kommuners placerade kommunmedborgarna eftersom 

det både saknas myndighetsbeslut och avtal med de privata vårdgivarna. 

Uppföljningen kan nog vara bra på kort sikt men slutsatsen som vi gör är att 

utjämningssystemet är kostnadsdrivande, framförallt i de kommuner som 

hamnat på bidragssidan i systemet, och tvärtom för kommuner som är på 

avgiftssidan. Svenska Kommunförbundet avstyrkte LSS-kommitténs förslag 

till mellankommunalt utjämningssystem och föreslog istället ett riktat statsbidrag 

till LSS-verksamheten. Förbundet förslog också att ansvaret för personlig 

assistans helt förs över till staten. 

Trosa arbetarekommun föreslår därför 

1) att kongressen uppdrar till riksdagsgruppen, regeringen att utarbeta tydliga 

regler och/eller förändringar i LSS-lagstiftningen så att man omöjliggör 

social dumping och kostnadsövervältring för den här brukargruppen, 

2) att bidraget enligt utjämningssystemet tillfaller beslutande kommun 

avseende denna grupp, 

3) att ett riktat statsbidrag ges till den här verksamheten, 

4) att ansvaret för personlig assistans förs över till staten. 

Greger Tidlund 

Trosa arbetarekommuns beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E24 

Sörmlands partidistrikt 


Bakgrund 

Från och med 2004 införs ett nationellt kostnadsutjämningssystem för verksamhet 

enligt lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade 


har flera kommuner däribland Vingåker, Gnesta och Trosa 

uppmanats att ta över ansvaret för ett stort antal ärenden där andra kommuner 

köpt plats hos eller gjort placeringar vid privat institution i kommunen. 

49

50 





Vilken kommun som är ansvarig regleras i 16 § LSS, som bland annat anger 

att en kommuns ansvar enligt lagen gäller gentemot dem som är bosatta i 

kommunen. Av förarbetena till bestämmelsen framgår inte annat än att man 

vid bedömningen av var en person ska anses bosatt kan hämta ledning från 

folkbokföringslagens bestämmelser om rätt folkbokföringsort. En person kan 

alltså i regel anses bosatt på den ort där han eller hon är folkbokförd (se prop. 

1992/93:159, sid. 185). 



brukaren är bosatt. Det första undantaget omfattar den situationen att brukaren 

önskar flytta till och bosätta sig i annan kommun (förhandsbesked, se 16 

§ andra stycket). Det andra omfattar den situation då en kommun köper 

boendeplatser i en annan kommun (se 17a § LSS). 



Detta medför att bara en kommun kan vara ansvarig. 

Som huvudregel gäller att ansvaret enligt LSS är odelat, i den meningen 

att den kommun som är ansvarig ska svara för såväl insatserna för stöd och 

service enligt lagen som kostnaden för dessa. Undantag finns endast för länsvisa 

mellankommunala kostnadsutjämningssystem enligt 17 § LSS. 


Detta innefattar en skyldighet för ursprungligen kommun att tillgodose brukarens 

behov upp till goda levnadsvillkor också över tid, dvs så länge han eller 

hon har ett behov av fortsatt stöd och service. 



situation. Ursprungskommunen har fattat ett beslut enligt LSS, ej 

klarat av att ge brukaren vården i hemkommunen, funnit ett vårdalternativ i 

en annan kommun och beslutat om placering där. Ofta är detta privata vårdgivare 

med hög kompetens och därmed hög vårdkostnad. Dessa institutioner 

utgör för många det enda alternativet till en godtagbar vård. Brukaren flyttar 

således inte till en kommun utan flyttar till institutionen som råkar befinna sig 

i en annan kommun. Att nu hänvisa till utjämningssystemet för att slippa 

betala för en tjänst man själv beslutat om är orimligt. Vi talar om vårdkostnader 

upp till 8 000 kronor/dygn. 

Detta är ingenting annat än social dumpning och omöjliggör förstås 

fortsatt etablering av privata vårdalternativ i kommunerna. Vilken kommun 

vill att någon etablerar sig om resultatet blir att man får överta kostnaderna 

från andra kommuner som beslutar om vård av brukare där. 

Riksdagen; svar på fråga: 

Fråga 2003/04:1431 av Fredrik Olovsson om utjämningssystemet för LSS 

Frågan gällde om statsrådet avser att agera för att systemet inte ska utnyttjas 

på ett sätt som övervältrar stora kostnader på de kommuner som har vårdplatser 

för personer som kan komma i fråga för LSS. 

Statsråd Lars-Erik Lövdén svarade; I prop. 2002/03:151 Utjämning av

vissa kostnader för stöd och service till funktionshindrade, har regeringen inte 

framfört att avtalen ska sägas upp och därmed överföra kostnadsansvar från 

en kommun till en annan kommun. 

Statsråd Berit Andor har den 9 juni besvarat en annan fråga som berör 

en del av den problematik som jag gärna vill hänvisa till. Jag instämmer med 

Berit Andors svar att det kan vara en bra lösning att personer kan vara folkbokförda 

och fullvärdiga kommuninnevånare där de faktiskt är bosatta samtidigt 

som deras hemkommuner står för kostnaderna i de särskilda fall kommunen 

inte kan erbjuda den speciella insatsen på hemmaplan. Det är viktigt att 

kommuner tar till sig intentionen i lagstiftningen och agerar solidariskt i dessa 

ärenden. 


I veckobrevet från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet kan 

man den 13 december 2004 läsa: LSS är en viktig lag. Den ger funktionshindrade 

samma möjligheter som andra att leva ett värdigt liv. LSS är också en rättighetslag. 

Samma rättigheter ska gälla för alla, oavsett om man bor i en rik 

eller fattig kommun. Men finansieringen är ett stort problem. Handikappreformen 

var underfinansierad från början. Det skriver ledande företrädare för 

Landstingsförbundet och Kommunförbundet i en debattartikel som skickats 

ut till tidningar runt om i landet. 1997 kostade hela handikappomsorgen 17,6 

miljarder kronor för kommunerna. År 2003 hade kostnaderna sprungit i väg 

till 38 miljarder kronor, varav 31 miljarder bestod av LSS. Statens lösning att 

införa ett kommunalt utjämningssystem löser inte problemen, eftersom 

utjämningen inte fyller på med nya pengar i systemet. I denna situation kräver 

förbunden att en rättighet som LSS, som ska gälla lika över hela landet, 

självklart finansieras av staten via statsskatten. 

Verkligheten 

Trots ovanstående finns det ett antal kommuner (Stockholms stad, Täby etc) 

som vill övervältra sina kostnader på andra kommuner med hänvisning till 

utjämningssystemet. 

Vi vill därför att partikongressen uppdrar till riksdagsgruppen, regeringen; 

1) att LSS finansieras fullt ut av staten via statsskatten, eller att riksdagen 

beslutar att fastställa tydliga regler eller förändringar i LSS-lagstiftningen 

eller i utjämningssystemt så att man omöjliggör social dumpning och 

kostnadsövervältring vad avser denna grupp av brukare, 

2) att bidraget enligt utjämningssystemet tillfaller beslutande kommun 

avseende denna grupp av brukare. 

Sörmlands partidistrikt beslöt att anta motionen som sin egen. 

51

52 

Motion E25 

Hudiksvalls arbetarekommun 


Bakgrund 

Från och med 2004 införs ett nationellt kostnadsutjämningssystem för verksamhet 

enligt lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade 


kommer flera kommuner däribland Hudiksvall att tvingas ta 

över ansvaret för ett antal ärenden där andra kommuner köpt plats hos eller 

gjort placeringar vid privat institution i kommunen. 

Köpande/placerande kommuner hävdar alltså att införandet av utjämningssystemet 

medför att ansvaret övergår till de här kommunerna. 


Vilken kommun som är ansvarig regleras i 16§ LSS, som bland annat anger 

att en kommuns ansvar enligt lagen gäller gentemot de som är bosatta i kommunen. 

Av förarbetena till bestämmelsen framgår inte annat än att man vid 

bedömningen av var en person ska anses bosatt kan hämta ledning från folkbokföringslagens 

bestämmelser om rätt folkbokföringsort. En person kan 

alltså i regel anses bosatt på den ort där han eller hon är folkbokförd (se proposition 

1992/93:159, sidan 185). 



brukaren är bosatt. En av dessa situationer är då en kommun köper boendeplatser 

i en annan kommun (se 17a § LSS) 



Detta medför att bara en kommun kan vara ansvarig. Som huvudregel gäller 

att ansvaret enligt LSS är odelat, i den meningen att den kommun som är 

ansvarig ska svara för såväl insatserna för stöd och service enligt lagen som 

kostnaden för dessa. Undantag finns endast för länsvisa mellankommunala 

kostnadsutjämningssystem enligt 17§ LSS. 


Detta innefattar en skyldighet för hemkommunen att tillgodose brukarens 

behov upp till goda levnadsvillkor också över tid, dvs. så länge han eller hon 

har ett behov av fortsatt stöd och service. 



situation, och brukaren i en situation där en god omvårdnad blir en 

källa till irritation och osämja mellan kommunerna, ett förhållande som inte 

är värdigt en så viktig lagstiftning som LSS! Hemkommunen som fattat ett 

beslut enligt LSS, och ej klarat av att ge brukaren vården i hemkommunen, 

har valt ett vårdalternativ i en annan kommun och beslutat om placering där. 

Ofta är detta privata vårdgivare med hög kompetens och därmed hög vårdkostnad. 

Dessa institutioner utgör för många det enda alternativet till en godtagbar 

vård. Brukaren flyttar således inte till en kommun utan flyttar till en 

institution som råkar befinna sig i en annan kommun. Att nu hänvisa till 

utjämningssystemet för att slippa betala för en tjänst man själv beslutat om 

och som man inte klarar av att erbjuda är orimligt.


I veckobrev från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet kan 

man den 13 december 2004 läsa följande: – LSS är en viktig lag. Den ger 

funktionshindrade samma möjligheter som andra att leva ett värdigt liv. LSS 

är också en rättighetslag. Samma rättigheter ska gälla för alla, oavsett om man 

bor i en rik eller fattig kommun. Finansieringen är ett problem. Handikappreformen 

var underfinansierad från början, 1997 kostade hela handikappomsorgen 

17,6 miljarder kronor för kommunerna. År 2003 hade kostnaderna 

sprungit i väg till 38 miljarder kronor, varav 31 miljarder bestod av LSS. Statens 

lösning att införa ett kommunalt utjämningssystem löser inte problemen, 

eftersom utjämningen inte fyller på med nya pengar i systemet. I denna situation 

kräver förbunden att en rättighet som LSS, som ska gälla lika över hela 

landet, självklart finansieras av staten via statsskatten. 

Verkligheten 

Trots ovanstående finns det ett antal kommuner som nu, genom utjämningssystemet, 

slipper kostnader för vård i annan kommun och som på detta sätt 

alltså övervältrar kostnader på den kommun där vården bedrivs. 

Vi vill därför att partikongressen uppdrar till riksdagsgruppen och regeringen 

att verka för: 

1) att LSS finansieras fullt ut av staten via statsskatten, eller 

2) att riksdagen beslutar att fastställa tydliga regler eller förändringar i LSSlagstiftningen 

eller i utjämningssystemet så att man omöjliggör kostnadsövervältring 

vad avser denna grupp av brukare. 

Carina Holm 

Hudiksvalls arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E22:1, E23:3-4, E24:1, 

E25:1, E26, E27, E28:1-2 och E29:1-2 (finansiering av LSS) 

I motion E22:1 (Vingåkers arbetarekommun) yrkas att LSS finansieras 

fullt ut av staten via statsskatten. I motion E23:3-4 (Trosa arbetarekommun) 

yrkas att ett riktat statsbidrag ges till LSS-verksamheten samt att 

ansvaret för personlig assistans förs över till staten. I motionerna E24:1 

(Södermanlands partidistrikt) och E25:1 (Hudiksvalls arbetarekommun) 

yrkas att LSS finansieras fullt ut av staten via statsskatten. I motion E26 

(Södertälje arbetarekommun) yrkas att ansvaret för lagen om stöd och service 

för vissa funktionshindrade (LSS) och de insatser som lagen resulterar 

i överförs från kommunerna till staten. Motion E27 (Uppsala arbetarekommun) 

yrkar att ansvaret för lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade 

(LSS) och de insatser som lagen resulterar i överförs från 

kommunerna till staten. I motion E28:1-2 (Eskilstuna arbetarekommun) 

yrkas att kongressen uppdrar åt regeringen att avskaffa dagens utjämningssystem 

gällande LSS och att ett riktat statsbidrag införs för att kompensera 

kommunerna och säkerställa det kommunala självstyret. I motion 

E29:1-2 (Västerås arbetarekommun) yrkas det att partistyrelsen kraftfullt 

ska driva principen att den som beslutar ska betala och att staten därmed 

måste finansiera sina beslut fullt ut, samt att partistyrelsen ska agera aktivt 

53

54 

för att staten återtar det fulla finansiella ansvaret för de rättighetslagar som 

riksdagen redan har beslutat om. 

Lagen och stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en 

av 1990-talets viktigaste socialpolitiska reformer. Målet med lagstiftningen 

är att funktionshindrade ska ha möjlighet att leva som andra. Kommunerna 

har ansvar för alla sina medborgare – ung som gammal, funktionshindrad 

eller inte. 

Genom att lägga ansvaret för personlig assistans och de olika insatserna 

enligt LSS hos kommunerna, tydliggjordes funktionshindrades roll 

som kommunmedborgare. Motsvarande skedde även för andra grupper i 

samhället, till exempel. äldre genom ädelreformen. 

Partistyrelsen är medveten om att kostnaderna för LSS har ökat kraftigt 

sedan lagstiftningen infördes. Lagstiftningen fick betydande konsekvenser 

för vissa kommuner. Den 1 mars 2004 infördes ett kommunalt 

utjämningssystem för LSS-kostnader. Anledningen var att man under ett 

antal år kunnat konstatera stora kostnadsskillnader mellan olika kommuner. 

Kostnaderna kunde variera mellan 400 kronor per invånare till 6 000 

kronor per invånare från kommun till kommun. Utjämningssystemet 

infördes för att kostnaderna för LSS skulle fördelas mer rättvist och solidariskt 

inom kommunsektorn. 

Regeringskansliet tittar nu på hur LSS-utjämningen fungerat samt på 

hur kostnaderna inom området utvecklats. En kommitté har även tillsatts 

för att bland annat analysera orsakerna till kostnadsutvecklingen för personlig 

assistans. Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 december 2006. 

Förslagen om en statlig finansiering av LSS innebär i praktiken ett 

avsteg från en grundläggande princip, nämligen att ansvar och finansiering 

ska ligga på den huvudman som ansvarar för verksamheten. Att låta 

kommunerna ha kvar myndighetsutövningen, det vill säga ansvaret för att 

verkställa besluten enligt LSS, och sedan låta staten ha kostnadsansvaret 

riskerar att bli samhällsekonomiskt ohållbart. Det rimliga vore i så fall att 

staten även övertog myndighetsutövningen. En sådan ordning skulle dock 

motverka den kommunala demokratin, det vill säga att beslut ska fattas så 

nära medborgaren som möjligt. 

Partistyrelsen anser därför att myndighetsutövningen och finansieringen 

av LSS även i fortsättningen ska vara ett kommunalt ansvar. 


1) att avslå motionerna E22:1, E23:3-4, E24:1, E25:1, E26, E27, 

E28:1-2 och E29:1-2. 

Motion E26 

Södertälje arbetarekommun 

Överför ansvaret för LSS till staten 

Det har nu gått drygt tio år sedan Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade 

(LSS) trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen har inneburit en 

kraftig förbättring för Sveriges funktionshindrade och den har utan tvekan 

varit ett viktigt steg på vägen för att ge dem möjlighet att så långt som möjligt 

leva som andra. 

Samtidigt som lagen är positiv för de funktionshindrade har den dock

stora brister och skapar problem, både för de funktionshindrade och för samhällsorganisationen. 

Det finns därför nu efter tio år anledningen för socialdemokratin 

att utvärdera och diskutera LSS-lagstiftningen, och lägga fast den 

framtida inriktningen för samhällets stöd och service för funktionshindrade. 

LSS-lagstiftningen ska säkerställa att personer med stora och varaktiga 

funktionshinder får insatser när stödet enligt andra lagar är otillräckligt. Den 

absolut vanligaste insatsen enligt LSS är så kallad daglig verksamhet, som 

idag omfattar i storleksordningen 22 000 personer i hela landet. Därefter följer 

boende för vuxna, vilket berör cirka 18 000 personer. 

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) tillförsäkrar 

personer med stora funktionshinder rätt till stöd och service, och som kräver 

att kommunerna tillgodoser behoven av stöd och service för de personer 

som lagen omfattar. 

LSS omfattar personer med bland annat: utvecklingsstörning eller 

autism; begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, 

förorsakad av yttre våld eller sjukdom; andra stora och varaktiga funktionshinder 

som medför betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed 

ett omfattande behov av stöd och service. 

Bra grundtanke, men ... 

Grundtanken i LSS-lagstiftningen är mycket god och självklart är det viktigt 

att bibehålla intentionerna i lagen i samband med de förändringar som måste 

genomföras. Självklart ska vårt välfärdssamhälle garantera alla funktionshindrade 

en väl fungerande vård och omsorg. För att detta ska fungera måste vi ha 

en ansvarsfördelning, en organisation och finansiering som är långsiktigt hållbar, 

och som skapar förutsättningar för att ge de funktionshindrade den stöd 

och service de har rätt att få. 

Det största problemet med LSS är den oklara ansvarsfördelningen. LSSlagen 

är en rättighetslag, där staten genom riksdagen och genom domstolarnas 

tolkning står för besluten, medan kommunerna står får finansiering och 

genomförande. Denna modell lämnar i praktiken ett mycket litet, eller i praktiken 

till och med obefintligt, utrymme för kommunerna att själva bestämma 

över verksamhetens innehåll och omfattning. 

Sedan lagen trädde i kraft 1994 har kommunernas kostnadsökning för 

LSS-verksamheten i genomsnitt varit drygt 10 procent per år. För att klara 

denna nya uppgift har kommunerna därför varit tvingade att prioritera ned 

annan verksamhet. Eftersom den kommunala verksamheten i huvudsak 

omfattar barnomsorg, skola och äldreomsorg har dessa verksamheter fått 

mindre resurser än vad som annars varit fallet. 

En rättighetslagstiftning som denna, som dessutom enbart omfattar ett 

begränsat antal personer i hela landet, bör vara ett statligt åtagande. LSS-lagstiftningen 

kan mycket väl jämföras med systemet för förtidspensioner, och på 

samma sätt som detta administreras av Försäkringskassan. Idag ligger ansvaret 

för LSS i huvudsak på kommunerna, samtidigt som kommunernas inflytande 

är så gott som obefintligt. 

Den mycket kraftiga kostnadsutvecklingen gör det också nödvändigt att 

inför framtiden se över såväl omfattningen av lagen, som av insatserna. Detta 

är en grannlaga uppgift eftersom det samtidigt är viktigt att bibehålla en kvalitativt 

god verksamhet för de funktionshindrade. 

Ett annat problem är att såväl de funktionshindrade som verksamheten 

för dessa grupper är mycket ojämnt fördelad över landets kommuner. Fram- 

55

56 

för allt beror detta på att ett antal kommuner inte byggt ut sin verksamhet för 

funktionshindrade på det sätt som skulle ha behövts för att klara de egna invånarna, 

och att man i andra kommuner tvärtom byggt upp en kvalitativt god 

verksamhet som efterfrågats även utanför den egna kommunen. Små kommuner 

har dessutom självklart svårt att bygga upp en kvalitativt god verksamhet 

för någon eller några få personer. 

För att utjämna skillnaderna och kostnaderna har ett speciellt utjämningssystem 

införts från och med 2005. Tyvärr har detta inte minskat, utan 

tvärtom ökat problemen. Det finns otaliga exempel på där kommuner ”bollat” 

ansvaret för enskilda funktionshindrade mellan sig, och även exempel på där 

man tvingat funktionshindrade att skriva sig i en annan kommun. Det är inte 

värdigt ett modernt samhälle att behandla funktionshindrade på det sätt som 

det nya utjämningssystemet tyvärr bidragit till. 

Utjämningssystemet ersätter inte heller fullt ut för kostnaderna, vilket 

innebär att en del kommuner kan komma att avveckla eller förändra verksamheter, 

speciellt för de mer kvalificerade vårdinsatserna. Det råder dessutom 

olika synsätt kring vilka placeringar som ska ingå i utjämningen och vilka som 

respektive kommun ska bibehålla ansvaret för enligt paragrafen 17a i LSSlagen. 

Ytterligare ett problem med utjämningssystemet är att det finns en glapperiod 

från det att en kommun meddelar in sitt ansvar för en individ till det 

att ersättning erhålls. Detta innebär i reella siffror 15-27 månader innan en 

kommun får ersättning. Vilket i sin tur leder till att den mottagande kommunen 

tvingas stå med kostnaderna för placeringen medan ersättningen under 

tiden tillfaller den avlämnande kommunen. 

Förutom de ovannämnda oklarheterna och svårigheterna med utjämningssystemet 

tillkommer ytterligare ett problem som har sin grund i att systemet 

enbart utjämnar till en genomsnittsnivå. Konsekvensen av detta är att 

en del kommuner inte får den ersättning som motsvarar de faktiska kostnaderna 

för placeringen. Detta innebär också att få kommuner kommer att vara 

intresserade att ta ansvar för de mer kvalificerade vårdfallen. 

Regeringen har i december 2004 gett Socialstyrelsen och SCB i uppdrag 

att se över utjämningen. Att detta uppdrag ges redan innan utjämningssystemet 

börjat fungera är en illustration om de brister och problem som finns. 

Att regeringen gett dessa utredningsuppdrag är bra, men det räcker inte. 

LSS-lagstiftningen är så hårt styrd av statliga regler att det inte finns något 

utrymme för den lokala, kommunala, nivån. För att ge de funktionshindrade 

samma rättigheter och möjligheter över hela landet, och för att skapa rättvisa 

mellan olika kommuner är det enda rimliga att ansvaret för LSS-lagstiftningen 

förs över från kommunerna till staten. Med tanke på att kommunerna idag 

står för huvuddelen av kostnaderna för LSS-verksamheten är det också rimligt 

att överförande från kommun till stat skatteregleras. 

I de fall det är lämpligt kan kommunerna fortsätta bedriva verksamheten, 

på samma sätt som privata utförare idag gör detta på uppdrag av kommunerna. 

Kongressen föreslås besluta: 

1) att ansvaret för Lagen om Stöd och Service för vissa funktionshindrade 

(LSS) och de insatser som lagen resulterar i överförs från kommunerna 

till staten. 

Södertälje arbetarekommunen beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E27 

Uppsala arbetarekommun 

Överför ansvaret för LSS till staten 

Det har nu gått drygt tio år sedan Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade 

(LSS) trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen har inneburit en 

kraftig förbättring för Sveriges funktionshindrade och den har utan tvekan 

varit ett viktigt steg på vägen för att ge dem möjlighet att så långt som möjligt 

leva som andra. 

Samtidigt som lagen är positiv för de funktionshindrade har den dock 

stora brister och skapar problem, både för de funktionshindrade och för samhällsorganisationen. 

Det finns därför nu efter tio år anledningen för socialdemokratin 

att utvärdera och diskutera LSS-lagstiftningen, och lägga fast den 

framtida inriktningen för samhällets stöd och service för funktionshindrade. 

LSS-lagstiftningen ska säkerställa att personer med stora och varaktiga 

funktionshinder får insatser när stödet enligt andra lagar är otillräckligt. Den 

absolut vanligaste insatsen enligt LSS är s k daglig verksamhet, som idag 

omfattar i storleksordningen 22 000 personer i hela landet. Därefter följer 

boende för vuxna, vilket berör cirka 18 000 personer. 

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) tillförsäkrar 

personer med stora funktionshinder rätt till stöd och service, och som kräver 

att kommunerna tillgodoser behoven av stöd och service för de personer 

som lagen omfattar. 

LSS omfattar personer med bl a: 

utvecklingsstörning eller autism, 

begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, förorsakad 

av yttre våld eller sjukdom, andra stora och varaktiga funktionshinder som 

medför betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett 

omfattande behov av stöd och service. 

Bra grundtanke, men ... 

Grundtanken i LSS-lagstiftningen är mycket god och självklart är det viktigt 

att bibehålla intentionerna i lagen i samband med de förändringar som måste 

genomföras. Självklart ska vårt välfärdssamhälle garantera alla funktionshindrade 

en väl fungerande vård och omsorg. För att detta ska fungera måste vi ha 

en ansvarsfördelning, en organisation och finansiering som är långsiktigt hållbar, 

och som skapar förutsättningar för att ge de funktionshindrade den stöd 

och service de har rätt att få. 

Det största problemet med LSS är den oklara ansvarsfördelningen. LSSlagen 

är en rättighetslag, där staten genom riksdagen och genom domstolarnas 

tolkning står för besluten, medan kommunerna står får finansiering och 

genomförande. Denna modell lämnar i praktiken ett mycket litet, eller i praktiken 

till och med obefintligt, utrymme för kommunerna att själva bestämma 

över verksamhetens innehåll och omfattning. 

Sedan lagen trädde i kraft 1994 har kommunernas kostnadsökning för 

LSS-verksamheten i genomsnitt varit drygt 10 procent per år. För att klara 

denna nya uppgift har kommunerna därför varit tvingade att prioritera ned 

annan verksamhet. Eftersom den kommunala verksamheten i huvudsak omfattar 

barnomsorg, skola och äldreomsorg har dessa verksamheter fått mindre 

resurser än vad som annars varit fallet. 

57

58 

En rättighetslagstiftning som denna, som dessutom enbart omfattar ett 

begränsat antal personer i hela landet, bör vara ett statligt åtagande. LSS-lagstiftningen 

kan mycket väl jämföras med systemet för förtidspensioner, och på 

samma sätt som detta administreras av Försäkringskassan. Idag ligger ansvaret 

för LSS i huvudsak på kommunerna, samtidigt som kommunernas inflytande 

är så gott som obefintligt. 

Den mycket kraftiga kostnadsutvecklingen gör det också nödvändigt att 

inför framtiden se över såväl omfattningen av lagen, som av insatserna. Detta 

är en grannlaga uppgift eftersom det samtidigt är viktigt att bibehålla en kvalitativt 

god verksamhet för de funktionshindrade. 

Ett annat problem är att såväl de funktionshindrade som verksamheten 

för dessa grupper är mycket ojämnt fördelad över landets kommuner. Framför 

allt beror detta på att ett antal kommuner inte byggt ut sin verksamhet för 

funktionshindrade på det sätt som skulle behövts för att klara de egna invånarna, 

och att man i andra kommuner tvärtom byggt upp en kvalitativt god 

verksamhet som efterfrågats även utanför den egna kommunen. Små kommuner 

har dessutom självklart svårt att bygga upp en kvalitativt god verksamhet 

för någon eller några få personer. 

För att utjämna skillnaderna och kostnaderna har ett speciellt utjämningssystem 

införts från och med 2005. Tyvärr har detta inte minskat, utan 

tvärtom ökat problemen. Det finns otaliga exempel på där kommuner ”bollat” 

ansvaret för enskilda funktionshindrade mellan sig, och även exempel på där 

man tvingat funktionshindrade att skriva sig i en annan kommun. Det är inte 

värdigt ett modernt samhälle att behandla funktionshindrade på det sätt som 

det nya utjämningssystemet tyvärr bidragit till. 

Utjämningssystemet ersätter inte heller fullt ut för kostnaderna, vilket 

innebär att en del kommuner kan komma att avveckla eller förändra verksamheter, 

speciellt för de mer kvalificerade vårdinsatserna. Det råder dessutom 

olika synsätt kring vilka placeringar som ska ingå i utjämningen och vilka som 

respektive kommun ska bibehålla ansvaret för enligt paragrafen 17a i LSSlagen. 

Ytterligare ett problem med utjämningssystemet är att det finns en glapperiod 

från det att en kommun meddelar in sitt ansvar för en individ till det 

att ersättning erhålls. Detta innebär i reella siffror 15-27 månader innan en 

kommun får ersättning. Vilket i sin tur leder till att den mottagande kommunen 

tvingas stå med kostnaderna för placeringen medan ersättningen under 

tiden tillfaller den avlämnande kommunen. 

Förutom de ovannämnda oklarheterna och svårigheterna med utjämningssystemet 

tillkommer ytterligare ett problem som har sin grund i att systemet 

enbart utjämnar till en genomsnittsnivå. Konsekvensen av detta är att 

en del kommuner inte får den ersättning som motsvarar de faktiska kostnaderna 

för placeringen. Detta innebär också att få kommuner kommer att vara 

intresserade att ta ansvar för de mer kvalificerade vårdfallen. 

Regeringen har i december 2004 gett Socialstyrelsen och SCB i uppdrag 

att se över utjämningen. Att detta uppdrag ges redan innan utjämningssystemet 

börjat fungera är en illustration om de brister och problem som finns. 

Att regeringen gett dessa utredningsuppdrag är bra, men det räcker inte. 

LSS-lagstiftningen är så hårt styrd av statliga regler att det inte finns något 

utrymme för den lokala, kommunala, nivån. För att ge de funktionshindrade 

samma rättigheter och möjligheter över hela landet, och för att skapa rättvisa 

mellan olika kommuner är det enda rimliga att ansvaret för LSS-lagstiftning-

en förs över från kommunerna till staten. Med tanke på att kommunerna idag 

står för huvuddelen av kostnaderna för LSS-verksamheten är det också rimligt 

att överförande från kommun till stat skatteregleras. 

I de fall det är lämpligt kan kommunerna fortsätta bedriva verksamheten, 

på samma sätt som privata utförare idag gör detta på uppdrag av kommunerna. 

Partikongressen föreslås besluta 

1) att Ansvaret för Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade 

(LSS) och de insatser som lagen resulterar i överförs från kommunerna 

till staten. 

Stavros Giangozoglu, Jan Ask och Lena Hartwig 

Uppsala arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E28 

Eskilstuna arbetarekommun 

Underfinansierade reformer 

Lagen om särskild stöd och service (LSS) ger individen en rättighet till ett 

värdigt liv. Grundtanken med lagen är att skapa en mininivå gällande rättigheter 

för personer med funktionshinder. I regeringsförklaringen 1999 slog 

regeringen fast att alla hinder för människor med funktionshinder skulle röjas 

undan. För oss socialdemokrater är detta naturligtvis självklart och obestridbart. 

Funktionshinder är på många sätt skapat av omgivningen och det är 

samhällets ansvar att göra samhället tillgängligt. 

Reformen gav personer med omfattande och varaktiga funktionshinder 

en lagstadgad rätt till stöd och service. Problemen med LSS-reformen är att 

det har inneburit stora kostnadsökningar för kommunerna runt om i landet, 

dessutom ställs kommuner mot varandra rent ekonomiskt i det utjämningssystem 

som tillämpas. 

I det av riksdagen antagna nya utjämningssystemet tas ingen hänsyn till 

behovet av specialinstitutioner, vilket inneburit en koncentration i vissa kommuner. 

Det nya utjämningssystemet har inte nått fram till att skapa regler som 

ger både de funktionshindrade möjlighet till vård och omsorg där man bor 

och som skapar rättvisa mellan kommunerna. För att nå den målsättningen 

behövs ett klart ställningstagande antingen så att staten tar över det fulla 

ansvaret eller väl fungerande utjämningssystem. Risken är annars att de funktionshindrade 

blir lidande. 

Under 97-01 steg de totala kostnaderna för kommunerna med nära 8 

miljarder kronor. Skälet till detta är att LSS verksamheten omfattas av en 

starkt styrande rättighetslag som innebär att man utlämnar väldigt begränsad 

möjlighet för kommuner att själva avgöra för vem som omfattas och vad som 

omfattas av lagen. Lägg där till den fria etableringsrätten för LSS verksamheterna 

vilket ger kommunerna en väldigt begränsad möjlighet att påverka nyetableringar. 

Om kommunerna inte verkställer en dom kan länsrätten döma 

kommunerna till skadestånd från 10000 kronor upp till en miljonkronor. 

Kommunernas ställning som politiska självstyrelseorgan innebär att de i 

första hand ska anförtros uppgifter som kräver lokala politiska avvägningar 

59

60 

och beslut. En rättighetslagstiftning, med långtgående statlig detaljreglering 

och möjligheter för den enskilde att få besluten prövade av förvaltningsdomstol, 

begränsar starkt det kommunala handlingsutrymmet och är svårt att förena 

med den kommunala självstyrelsen. 

Om utrymmet för lokala avvägningar i princip är obefintligt ska verksamheten 

finansieras av staten. Verksamheter, vars kostnader kommunerna 

inte kan påverka ska inte finansieras med kommunala skattemedel och generella 

statsbidrag, eftersom det i praktiken inte finns någon möjlighet att pröva 

dessa utgifter mot andra kommunala utgifter i den årliga budgetprocessen. 

Kommunerna kan agera utförare på uppdrag av staten, men utan ansvar för 

att väga behoven inom detta område mot behoven av annan verksamhet. 

Med anledning av ovanstående text föreslår jag den ordinarie socialdemokratiska 

kongressen 

1) att uppdra regeringen att avskaffa dagens utjämningssystem gällande 

LSS, 

2) att ett riktat statsbidrag införs för att kompensera kommunerna och 

säkerställa det kommunala självstyret. 

Mattias Vepsä 

Eskilstuna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E29 

Västerås arbetarekommun 

Finansiering av rättighetslagar 

Under det senaste decenniet har ett växande antal så kallade rättighetslagar 

beslutats av riksdagen. Rättighetslagarna innehåller ofta en kostnadsdrivande 

dynamik, vilket medför att den som ska leverera de av riksdagen beställda rättigheterna 

inte har full kontroll över kostnaderna. Sjukförsäkringen är en rättighetslag 

som ger rätt till ekonomiskt stöd vid sjukdom. Vi har alla kunnat 

bevittna hur statsmakternas haft mycket stora svårigheter att hantera de skenande 

kostnadsökningar som nu är aktuella. 

Kostnadsökningarna inom sjukförsäkringen är av en sådan omfattning 

att stabiliteten i samhällsekonomin hotas. För att lösa en del av statens kostnadsproblem 

har kostnadsproblemen till en del vältrats över på kommuner 

och landsting liksom på enskilda företag. 

De rättighetslagar som kommunerna ålagts att genomföra och finansiera 

rymmer samma problematik. Det finns som exempel en tydlig statlig styrning 

och reglering av det kommunala försörjningsstödet, en reglering som även 

omfattar prövning i domstol av kommunens beslut. Lagen om särskilt stöd och 

service (LSS) till funktionshindrade är ett annat exempel på omfattande och 

detaljerad statlig styrningen. LSS är en rättighetslag som innebär att kommunen 

är skyldig att ansvara för att alla som omfattas av lagen får sina rättigheter. 

Syftet med LSS är mycket bra. Lagen har inneburit väsentliga förbättringar 

för dem som ingår i den personkrets som har rätt till hjälp med stöd av lagen. 

Problemet är att kommunernas kostnader ökar långt mycket snabbare än 

intäkterna. För Västerås del har kostnaderna långt mer än fördubblats de

senaste åtta åren. En så snabb kostnadsökning utan motsvarande intäktsökning 

leder till resursproblem. 

I förlängningen drabbar resursbristen antingen dem som omfattas av 

LSS eller något annat viktigt kommunalt verksamhetsområde som exempelvis 

förskola, skola eller äldreomsorg. Riksdagen har även anvisat maktmedel 

för att korrigera en kommun som av resursskäl inte kan leverera de av riksdagen 

föreskrivna insatserna tillräckligt snabbt. Staten kan exempelvis låta kommunen 

betala böter på upp till en miljon kronor för ett enskilt ärende. 

Kommunernas resursproblem kan naturligtvis lösas på flera sätt. Ett vanligt 

vägval är att rationalisera och effektivisera hårt i andra kommunala verksamheter. 

Omkring 85-90 procent av en kommunal budget går till skola, vård 

och omsorg. Därför finns det en betydande risk att besparingar går ut över 

förskola, skola och äldreomsorg. Men även inom dessa verksamheter finns det 

ofta en långtgående statlig reglering och styrning. En annan möjlighet är att 

kommunerna förbättrar sina intäkter genom att höja kommunalskatten. Av 

samhällsekonomiska skäl bedömer vi dock att skattehöjningar i de allra flesta 

fall bör undvikas så långt det går. 

Vårt krav är istället att riksdagen måste ta ett fullt och odelat finansiellt 

ansvar för sina beslut. Stiftar riksdagen en rättighetslag som LSS måste riksdagen 

även ta fram de resurser som behövs för att täcka kostnaderna för den 

nya lagen. Det är inte i något läge önskvärt att kommunerna måste höja kommunalskatten 

för att betala beslut som fattas av riksdagen. I fråga om LSS ser 

vi att vissa kommuner försöker undvika de kostnader som LSS för med sig. 

Funktionshindrade som omfattas av LSS medför sådana stora kostnader att 

en del kommuner med många olika medel försöker få andra kommuner att ta 

kostnaden istället. Detta ovärdiga ”Svarte Petter”-spel kan hota de funktionshindrades 

fria flyttningsrätt. Ett fulltständigt statligt ansvar för finansiering 

av rättighetslagar som LSS är därför även till gagn även för dem som berörs 

av lagarna. 

En grundprincip i samspelet mellan stat och kommun ska vara att den 

som beslutar ska betala. I nuläget ställs kommunalt förtroendevalda allt oftare 

till svars för brister i verksamheter som staten beslutat om eller därför att 

man måste föra resurser till dessa områden. Detta är ett systemfel i samspelet 

mellan självstyrelseorganen, ett systemfel som är oacceptabelt ur demokratisk 

synpunkt. Det är djupt otillfredsställande, särskilt i ett perspektiv där allt färre 

ser det som intressant och meningsfullt att lägga ned tid och möda på kommunala 

förtroendeuppdrag. Det lokala engagemanget och de lokala lösningarna 

spelar ju ingen roll eftersom det ändå är staten som bestämmer. 

Vi föreslår att kongressen beslutar: 

1) att partistyrelsen kraftfullt ska driva principen att den som beslutar ska 

betala, och att staten därmed måste finansiera sina beslut fullt ut, 

2) att partistyrelsen ska agera aktivt för att staten återtar det fulla finansiella 

ansvaret för de rättighetslagar som riksdagen redan har beslutat om. 

Åke Hillman och Jörgen Eklund, Bäckby s-förening 

Västerås arbetarekommun har beslutat att anta motionen som sin egen. 

61

62 

Partistyrelsens utlåtande över motion E30 (utbetalningsdatum 

för ersättningar) 

I motion E30 (Uddevalla arbetarekommun) yrkas att rutinerna för handläggning 

och utbetalning från statliga myndigheter ses över enligt motionens 

intentioner. 

Partistyrelsen delar motionens intentioner, men frågan om när utbetalningar 

från olika myndigheter äger rum är mer komplex än vad som i 

förstone kan antas. Utbetalningsdatum för olika ersättningar avgörs av 

relevant lagstiftning och föreskrifter för varje enskild myndighet. Somliga 

ersättningar, exempelvis studielån, utbetalas heller inte månatligen. Likviditeten 

i ekonomisystemen och tekniska begränsningar att hantera alla 

utbetalningar vid samma tidpunkt är två faktorer som spelar in när datum 

för utbetalning bestäms. 

Oaktat dessa praktiska begränsningar är det enligt partistyrelsens 

uppfattning ofta att föredra att utbetalningar av olika ersättningar sker i 

slutet av månaden. 



utlåtande. 

Motion E30 

Uddevalla arbetarekomun 

Handläggning hos statliga myndigheter 

Vi måste betala våra räkningar i slutet av varje månad (hyra, lån, löpandekostnader 

m.m.). Detta är något som alla måste rätta sig efter för att inte åka på 

förseningsavgifter/kronofogden och så vidare. Statliga myndigheter så som 

A-kassan, försäkringskassan, centrala studiestödsnämnden m.m. har rutiner 

för utbetalning av ersättningar som inte stämmer överens med övriga samhället. 

Om man behöver få ut ersättningar så drabbas man av att utbetalningarna 

inte stämmer överens med förfallodatumen på ens räkningar. Långa handläggningstider 

är också ett problem. Alla har ju inte en årslön på banken som 

buffert. 

Förslag: 

1) att rutinerna för handläggning och utbetalning från statliga myndigheter 

ses över enligt 0motionens intentioner. 

Byggfackens s-förening 

Uddevalla arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E31:1-2 och E32:1-2 

(begravningsväsendet) 

I motion E31:1-2 (Malmö arbetarekommun) yrkas på att den borgerliga 

kommunen ges ansvar för att tillhandahålla minnesplatser, lokaler och förrättare 

för den icke troende/konfessionslöse samt att kyrkans rätt att ta ut

en administrativ avgift överföres till kommunen för den grupp som inte 

tillhör Svenska kyrkan. Motion E32:1-2 (Haninge arbetarekommun) 

yrkar att socialdemokraterna principiellt ska uttala uppfattningen att 

begravningsväsendet ska vara skiljt från Svenska kyrkan samt att förutsättningarna 

för ett kommunalt huvudmannaskap för begravningsväsendet 

utreds. 

Partistyrelsen anser att det är naturligt att Svenska kyrkan tar hand 

om begravningar. Kyrkogårdar ägs och drivs av Svenska kyrkan, som har en 

vana och tradition av att sköta begravningar. Majoriteten av Sveriges 

befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan och har kristna begravningar. 

Partistyrelsen håller med motionärerna om att det är viktigt att personer av 

annan religion får möjlighet att ha sina begravningsceremonier. I dag finns 

många begravningskapell, där alla religioner och icke-religiösa begravningar 

kan äga rum, eftersom inga kristna symboler finns i kapellen. 

Redan i dag är kommunen är skyldig att tillhandahålla så kallad borgerlig 

begravningsförrättare. Begravningsavgiften beslutas inte av församlingen 

utan den ger ett förslag till Kammarkollegiet (statlig myndighet) 

som ytterst beslutar om avgiften. I princip alla kommuner har sagt nej till 

att överta begravningsväsendet och istället infördes modellen att kyrkan 

har det på statens uppdrag. När det gäller avgiften skulle det förmodligen 

bli en mycket tung administrativ apparat om varje kommun skulle besluta 

om denna på förslag av församlingen. Den lösning som nu finns att staten 

gör det för alla församlingar är betydligt smidigare och billigare. 


1) att avslå motionerna E31:1-2 och E32:1-2. 

Motion E31 


Konfessionslösas rättigheter 

I det första socialdemokratiska partiprogrammet från 1897 står det: 

Religionen förklaras för privat sak. 

103 år senare skiljs äntligen kyrkan från staten och Sverige borde därmed 

vara ett sekulärt samhälle där religionen är en privatsak. Men för icke troende/konfessionslösa 

medborgare har staten låtit kyrkan behålla sitt grepp kvar 

genom den administrativa avgift som uttages för till exempel bränning och 

plats i minneslund på kyrkogård. 

1926 tilläts borgerlig begravning och det är dags att ge konfessionslösa 

fullständig befrielse från religionen och kyrkan. 

Med ovanstående hemställer vi 

1) att den borgerliga kommunen ges ansvar för att tillhandahålla minnesplatser, 

lokaler och förrättare för den icke troende/konfessionslösa, 

2) att kyrkans rätt att uttaga administrativ avgift överföres till kommunen 

för denna grupp som inte tillhör svenska kyrkan. 

Bodil Arnsberger, Kvinnoklubben K.A.R.L 

Malmö arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

63

64 

Motion E32 

Haninge arbetarekommun 

Kommunalisera begravningsväsendet 

Svenska kyrkan har nu ett antal år varit skild från staten och är idag att jämställa 

med andra trossamfund i samhället. Dock finns det en verksamhet kvar 

inom Svenska kyrkan som är allas angelägenhet, nämligen ansvaret för begravningsväsendet. 

Alla är idag inte med i Svenska kyrkan. Det är en rimlig hypotes att anta 

att en allt mindre del av befolkningen i framtiden kommer att vara medlem. 

Fler kommer gå ur och färre kommer aktivt att gå med. Som en direkt följd 

av detta kommer Svenska kyrkans ekonomi att försämras. Vi menar att risken 

för att avgiften för begravningsväsendet på sikt sammanblandas med medlemsavgiften 

är påtaglig och kan leda till att begravningsväsendet rationaliseras 

till förmån för den kristna verksamheten. 

En stor andel av vår befolkning kommer från andra länder och kulturer, 

inte minst i storstadsområdena. Många av dessa tillhör en annan religion än 

den kristna. Ett fristående begravningsväsende skulle vara mer neutralt och på 

ett bättre sätt garantera alla människors rättigheter och önskemål i dessa sammanhang. 

För att Svenska kyrkan ska vara det fria trossamfund som är meningen, 

ska även ansvaret för begravningsväsendet skiljas från Svenska kyrkan 

och lämpligen bli ett kommunalt ansvar. 

Vi föreslår partikongressen besluta: 

1) att partiet principiellt uttalar uppfattningen att begravningsväsendet bör 

vara skiljt från Svenska kyrkan, samt, 

2) att utreda förutsättningarna för ett kommunalt huvudmannaskap för begravningsväsendet. 

Pelle Svensson och Staffan Holmberg 

Haninge arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E33, E34, E35, E36, 

E37:1-2, E38, E39, E40, E41:1-2, E42, E43:1-2 och E44:1-2 

(ersättningsgrad i sjukförsäkringen) 

I motion E33 (Malå arbetarekommun) föreslås att det införs ett tak och 

samma beräkningsgrunder i våra sociala trygghetssystem. Motion E34 

(Malå arbetarekommun) föreslår att lagen ändras så att ersättning beräknas 

på den inkomst som skulle ha betalats vid arbete. I motion E35 (Borås 

arbetarekommun) föreslås att ersättningen i sjukersättningen höjs till 90 

procent. Motion E36 (Borås arbetarekommun) föreslår att taket i sjukförsäkringen 

höjs. Motion E37:1-2 (Nyköpings arbetarekommun) föreslår 

att socialdemokraterna verkar för att den generella sjukförsäkringen blir 

kvar i ett skattefinansierat system och att taket för rätt till ersättning höjs. 

Motion E38 (Karlskrona arbetarekommun) föreslår att partistyrelsen tillsätter 

en snabbutredning med direktiv att sjukpenning med 80 procent ska 

utgå under hela tiden man är sjuk. Motion E39 (Sjöbo arbetarekommun) 

föreslår att ersättningen ändras för permanent och tillfällig sjukersättning, 

så att den följer den aktuella lönenivån som om man skulle ha arbetat just

det året då ersättningen betalas ut. Motion E40 (enskild, Skellefteå arbetarekommun) 

föreslår att ramtiden för regler för sjukersättning ändras till 

tio år oavsett ålder. I motion E41:1-2 (Skellefteå arbetarekommun) föreslås 

en förändrad uträkningsmodell vid fastställande av sjukersättningens 

storlek, så att tid med sjukpenning och/eller a-kassa blir överhoppningsbar 

samt att ramtiden förlängs bakåt i tiden motsvarande den överhoppningsbara 

tiden. Motion E42 (Skellefteå arbetarekommun) föreslår att 

partistyrelsen verkar för att arbetsskade-, social- och arbetslöshetsförsäkringen 

i framtiden är gemensamt finansierad på en sådan nivå att inga tillläggsförsäkringar 

är nödvändiga. Motion E43:1-2 (enskild, Sollentuna 

arbetarekommun) föreslår att socialdemokraterna före valet 2006 återställer 

sjukpenningens högsta nivå för arbetslösa till densamma som för 

anställda och företagare (f.n. 7,5 basbelopp, samt att partiets tidigare 

inriktning att a-kasse- och sjukpenningsbegränsning ska jämställas genom 

höjd a-kassa och inte genom sänkt sjukpenning. Motion E44:1-2 (Eksjö 

arbetarekommun) yrkar att den sjukpenninggrundande inkomsten höjs till 

10 gånger basbeloppet (=394 000 kronor/år) och att avgiften höjs i motsvarande 

grad för att täcka försäkringsskyddet. 

Våra gemensamma, offentligt finansierade, socialförsäkringar är centrala 

inslag i den svenska välfärden. Vetskapen om att man inte blir ställd 

utan tak över huvudet och mat på bordet om man exempelvis blir sjuk 

innebär en stor trygghet för människor i vardagen. 

Höjda löner har resulterat i att taket i socialförsäkringarna har blivit 

alltför lågt. Stora grupper av löntagare, som har helt vanliga inkomster, omfattas 

inte längre av ett fullgott försäkringsskydd. Allt fler grupper skaffar 

sig därför egna lösningar. På så sätt riskerar viljan att bidra till den gemensamma 

finansieringen att minska. I enlighet med tidigare kongressbeslut 

delar därför partistyrelsen uppfattningen att taket i sjukförsäkringen bör 

höjas, eftersom det handlar om hela försäkringens trovärdighet. Partistyrelsen 

vill därför se en kraftig höjning av taken redan under denna mandatperiod. 

Ersättningen vid sjukdom är 80 procent av den sjukpenninggrundande 

inkomsten. Ohälsan börjar nu minska, men den ligger fortfarande på 

nivåer som innebär stora utgifter för staten. 

Partistyrelsen förstår önskemålen om en höjning av ersättningsgraden, 

men tror med anledning av de fortfarande höga ohälsotalen att man 

inte bör låsa sig till en sådan höjning. Redan i dag uppbär många försäkrade 

partsavtalade tilläggsförsäkringar som ger en slutlig ersättningsnivå 

på 90 procent. När det gäller sjukersättningen (tidigare förtidspension) är 

ersättningsgraden 64 procent. Många av dem som erhåller sjukersättning 

har också tillägg från avtalsförsäkringar. Avtalsförsäkringarna ger ca 15 

procentenheters påslag på ersättningsnivån och är en väl inarbetad komplettering 

till den allmänna sjukförsäkringen. Många med sjukersättning 

får därutöver det allmänna bostadstillägget och avlastning med upp till 91 

procent av boendekostnaden. 

Sjukersättningen beräknas utifrån de tre bästa inkomståren inom en 

åldersbaserad ramtid på mellan fem och åtta år från året före försäkringsfallet. 

Systemet har därmed utformats så att även längre perioder med 

sjukpenning eller arbetslöshetsersättning (mellan två och fem år) inte 

påverkar sjukersättningens storlek. Utformningen innebär att den lön som 

den enskilde uppburit närmast före försäkringsfallet ligger till grund för 

65

66 

sjukersättningen. Därmed upprätthålls inkomstbortfallsprincipen, att 

ersättningen grundas på den enskildes lön. Yngre försäkrade, särskilt kvinnor, 

har en mer ojämn inkomstutveckling för att senare med tiden få en 

allt jämnare inkomst. 

Den åldersbaserade ramtiden är utformad för att tillgodose att sjukersättningen 

baseras på den inkomst som var gällande vid försäkringsfallet 

samtidigt som den ibland ojämna inkomstutvecklingen vid yngre år, 

med vissa sämre inkomstår, inte slår igenom för kraftfullt vid fastställande 

av ersättning. Sjukpenningen för anställda baseras på den enskildes lön 

och följer löneutvecklingen. Partistyrelsen anser att detta är en god ordning. 

Däremot skulle det innebära en stor administrativ börda för Försäkringskassan 

att även ta hänsyn till retroaktiva löneökningar. 

Enligt nu borttagna regler kunde en sjukskriven arbetslös tidigare ha 

en högre ersättning än en arbetslös som sökte arbete. Det nu gällande 

regelverket innebär att sjukpenning till arbetslösa inte kan utges med 

högre belopp än högsta taket i arbetslöshetsförsäkringen. Eftersom en 

anställd normalt sett har lägre ersättning som sjuk ansågs det orimligt att 

en arbetslös som blir sjuk hamnar i motsatt situation. Partistyrelsen finner 

den nuvarande ordningen överensstämma med de principer som reglerar 

socialförsäkringarna. Det är partistyrelsens uppfattning att samhället 

genom att ha sjukförsäkringen inom statsbudgeten tar ett helhetsansvar 

och förändringar inom försäkringen kan fördelas på ett mer jämlikt och 

solidariskt sätt. Att lyfta ut sjukförsäkringen ur statsbudgeten skulle möjligen 

göra kopplingen mellan avgift och utbetalning tydligare, men med 

en sjukförsäkring utanför statsbudgeten minskar möjligheterna att fördela 

kostnaderna. 

Partistyrelsen har förståelse för synpunkten att de olika allmänna försäkringarna 

borde ha samma beräkningssystem och taknivåer. Partistyrelsen 

vill emellertid erinra om att arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen 

är två helt olika försäkringar och att det därutöver är rimligt att invänta den 

utredning som socialförsäkringarna står inför och därefter ta ställning till 

hur de olika försäkringssystemen korresponderar med varandra. 


1) att anse motionerna E33, E34, E35, E36, E37:1-2, E38, E39, E40, 

E41:1-2, E42, E43 och E44:1-2 besvarade med hänvisning till 

partistyrelsens utlåtande. 

Motion E33 

Malå arbetarekommun 

Sociala förmåner 

I dag finns det olika regler för, och olika nivåer i vårt sociala skyddsnät. Akassan 

har sina regler, föräldrapenning sina, sjukersättning sina, et cetera. 

Partiet har fört en diskussion om att nivån för sociala förmåner måste 

svara mot den erlagda insatsen för att inkomstbortfalls principen ska kunna 

motiveras. Vi vill inte ha ett system med garantinivåer. 

A-kassan ger 80 procent på den inkomst man haft 12 månader bakåt 5 

dagar/vecka i 100 dagar (730 kronor), cirka 6,2 basbelopp, därefter 680 kronor, 

cirka 5,8 basbelopp i 200 dagar. Fem karensdagar .

Sjukpenning ger 80 procent per kalenderdag på den inkomst man beräknas 

tjäna under året, men till högst 7,5 basbelopp för de dagar man skulle ha 

arbetet. En karensdag per sjukperiod. Arbetsgivaren betalar första 14 dagarna 

sjuklön på 80 procent enligt avtal. 

Föräldrapenning: 80 procent per kalenderdag i 390 dagar på den inkomst 

man beräknas tjäna under året men till högst 7,5 basbelopp. 

Partiet har lovat att höja sjukersättningens tak till 10 basbelopp. Det 

högsta taket. 1 juli 2003 gjordes en ändring i reglerna som innebär att man 

kan inte få högre ersättning än a-kassa om man är arbetslös och blir sjuk. Det 

finns fler exempel på systemfel som gör att man kan ”tjäna” eller ”förlora” 

beroende på varifrån man hämtar sin ersättning och i vilket skede i livet man 

befinner sig. 

Ett sätt att lösa detta skulle vara att det infördes samma ” tak” och liknande 

beräkningsgrunder i våra sociala trygghetssystem. 


1) att det införs ett ”tak” och samma beräkningsgrunder i våra sociala trygghetssystem. 

Martin Norehn 

Malå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E34 

Malå arbetarekommun 

Sjukpenninggrundande inkomst 

Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) styr en mängd av det sociala skyddsnätet 

som finns, till exempel sjukpenning och föräldrapenning. Nivån på SGI 

avgörs av den inkomst man har vid anmälningstillfället. Är jag sjuk eller föräldraledig 

när ett löneavtal går ut förlorar jag ersättning. 

Enligt Försäkringskassans regler från 1974 får jag tillgodoräkna mig ett 

nytt löneavtal från den dag det lokala avtalet är underskrivet och inte från det 

datum det nya avtalet gäller. Har jag de första 14 dagarna av en sjukperiod 

under denna period får jag tillgodoräkna mig den högre lönen vid beräkning 

av sjuklön enligt avtal. Det betyder att jag kan ha olika ersättning under 

samma avtalsperiod beroende på när jag söker ersättning. 

Vi föreslår: 

1) att lagens regler ändras så att ersättning beräknas på den inkomst som 

skulle ha betalats om jag varit i arbete. 

Malå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

67

68 

Motion E35 

Borås arbetarekommun 

Sjukersättningen 

Problemet med människor som ej har råd att vara sjuka kvarstår. Karensdagen 

och den låga ersättningsnivån spelar självklart en stor del i detta. Istället väljer 

många att ta ut semester eller komptid, eller går helt enkelt till jobbet 

sjuka! En konsekvens av detta kan självklart bli att individen till slut har så 

nedsatt motståndskraft, att det slutar i långtidssjukskrivning. Vilket i sin tur 

leder till sämre livskvalitet och ekonomi för individen och högre kostnader för 

samhället. 

Vi yrkar: 

1) att ersättningsnivån i sjukförsäkringen höjs till 90 procent. 

Kommunals s-förening 

Borås arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E36 



Problemet med människor som ej har råd att vara sjuka kvarstår. Karensdagen 

och den låga ersättningsnivån spelar självklart en stor del i detta. Istället väljer 

många att ta ut semester eller komptid, eller går helt enkelt till jobbet 

sjuka! En konsekvens av detta kan självklart bli att individen till slut har så 

nedsatt motståndskraft, att det slutar i långtidssjukskrivning. Vilket i sin tur 

leder till sämre livskvalitet och ekonomi för individen och högre kostnader för 

samhället. 

Vi yrkar: 

1) att taket i sjukförsäkringen höjs. 


Borås arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E37 

Nyköpings arbetarekommun 

Avseende vårt generella skattefinansierade sjukförsäkringssystem 

Sveriges generella sjukförsäkringssystem håller på att raseras, bland annat på 

grund av högre kostnader för de alltmer skenande sjukskrivningstalen. Det 

diskuteras allt oftare om privata tilläggsförsäkringslösningar. 

Hela vårt socialförsäkringssystem bygger på inkomstbortfallsprincipen 

och procentsats i ersättningsnivåerna. Många med högre inkomst har egna 

tilläggsförsäkringar idag, beroende på att ”taket” i den generella sjukförsäkringen 

är för lågt satt, alltså får den sjukförsäkrade inte ut tillräckligt mycket 

av inkomstbortfallet för att anse det värt att vara med och finansiera den.

Det talas om att sänka skatten för alla för att kunna bekosta egna privata 

försäkringslösningar. Den genomsnittlige LO-medlemmen betalar ingen 

eller ytterst lite statlig skatt idag. Detta skulle i förlängningen innebära, att 

staten måste ta detta ifrån kommunal- och landstingsskatten, vilket i slutänden 

reducerar tillväxten/servicen inom bland annat vård, skola och omsorg. 

Vad är skillnaden på skatt och avgift? Hur många av LO-medlemmarna 

kommer att stå utanför en sådan försäkring på grund av kostnaden? Kommer 

alla våra kamrater som drabbats av sjukdom att komma in i en sådan försäkring? 

Vilka restriktioner kommer att finnas för till exempel. kronisk åkomma 

eller upprepade sjukfall med samma diagnos? Hur hög blir avgiften för dessa 

medlemmar i så fall? Erfarenheten visar att ”nyttjas” systemet mycket så måste 

avgiften höjas. Är det den amerikanska försäkringsmodellen vi vill ha? Nej 

tack. 

Därför yrkar vi att Socialdemokraterna verkar för att: 

1) den generella sjukförsäkringen blir kvar i ett skattefinansierat system, 

2) taket för rätt till ersättning i sjukförsäkringen höjs. 

LO-Fackens s-förening i Nyköping 

Nyköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E38 


Sjukpenning/sjukersättning 

Sjukpenningen är 80 procent av inkomsten samt AGS 10 procent under 360 

dagar, vilket betyder att man har 90 procent av lönen under första året. 

De nya reglerna från och med den 1 januari 2003 betyder att efter till 

exempel ett år, kan försäkringskassan göra en bedömning att arbetsoförmåga 

kommer att vara nedsatt under minst ett år , beslutar kassan att byta ut sjukpenning 

mot tidsbegränsad sjukersättning som är 64 procent av sin tidigare 

inkomst. 

Exempel: om en löntagare som är 38 år är långtidssjuk är ersättningen 64 

procent av lönen som är till exempel 18 500 i månaden, (under första året med 

sjukpenning och AGS är den 16 650 kr i månaden) 11 840 kr i månaden. 

Hur ska man klara en försörjning med en bra livskvalitet om man bara 

får en ersättning som är 64 procentav tidigare inkomst ? 

Om vi socialdemokrater tycker att vi ska ha en bra generell välfärd för 

alla, även för de mest drabbade måste vi snarast ändra lagstiftningen så att 

man har 80 procent i sjukpenning under tiden man är sjuk. 


1) att partistyrelsen tillsätter en snabbutredning med direktiv att sjukpenning 

med 80 procent ska utgå under hela tiden man är sjuk. 

RASP-gruppen, LO-facken Karlskrona 


69

70 

Motion E39 

Sjöbo arbetarekommun 

Ersättningsnivåer till personer med permanent och 

tillfällig sjukersättning 

När man är sjuk och har ersättning från försäkringskassan, så får man en 

ersättning som är direkt grundad på den lön som är aktuell under det år som 

man är sjuk. Blir lönen höjd, då stiger naturligtvis sjukpenningen, så att man 

får samma procent av lönen hela tiden i jämförelse med den lön som man 

skulle ha haft under motsvarande tid som man annars skulle ha arbetat. 

Men så är det inte om man får tillfällig sjukersättning eller permanent 

sjukersättning, ersättningsformer som en del personer kan ha under många år. 

Vid permanent sjukersättning ända fram tills 65 års ålder. Och längden på 

ersättningstiden är ju naturligtvis då beroende på vilken ålder man har när 

man blir sjuk. 

När man blir beviljad tillfällig eller permanent sjukersättning, så sätts 

ersättningsnivån helt i förhållande till den lön man hade när man blev sjuk, 

oavsett om det skett lönehöjningar på arbetsplatsen eller i nya fackliga avtal. 

Eftersom ersättningstiden kan bli ganska lång, så kan det innebära att 

ersättningen kan vara satt efter en lönenivå som på sikt är både tio och femton 

år gammal. 

Detta innebär att man indirekt hänvisar dessa personer som har sjukersättning 

till socialtjänsten för att söka bidrag, så att de har pengar att överleva 

på en basbehovsnivå. Efter hand som löner och priserna stiger i samhället 

så tvingas de som har sjukersättning att begära bidrag på grund av bristande 

ersättning från samhällets sjukersättning. 

Det borde vara en naturlighet att den sjukersättning man får under en 

längre tid, är på något sätt satt i förhållande till en rimlig levnadsstandard. Det 

kan inte vara målsättningen med en sådan här ersättning att man ska behöva 

söka ytterligare ersättning via kommunens sociala myndigheter 

Har vi nu en sjukförsäkring som är hela Sveriges ansvar, borde det inom 

det systemet finnas en garanti för att man får en skälig levnadsstandard, när 

man är sjuk. Detta innebär att vi kan inte längre ha ett system som helt utan 

rättvisa slår ut de som blir sjuka och som arbetat i många år och bidragit till 

samhället genom sitt arbete. 

Vi måste förändra hur vi beräknar ersättning för permanent och tillfällig 

sjukersättning. 

Socialdemokraterna i Sjöbo vill: 

1) att ersättningen ändras för permanent och tillfällig sjukersättning, så att 

den följer den aktuella lönenivå som om man skulle ha arbetat just det 

året då ersättningen betalas ut. 

Arne Alfredhsson 

Sjöbo arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E40 

Skellefteå arbetarekommun – enskild 

Ändrade regler för sjukersättning 

Vi har under de senaste åren haft en ökad sjukfrånvaro och har nu många 

långtidssjukskrivna som fått sin sjukpenning utbytt mot sjukersättning. 

Sjukersättningen kan vara tidsbegränsad upp till tre år eller gälla tills 

vidare. Den sjukersättning som utgår fastställs utifrån snittlön under en treårsperiod. 

Ramtiden för att fastställa snittlönen är de sista fem – åtta åren, 

beroende på den sjukes ålder. 

För den som är 53 år eller äldre räknas årsinkomsten på de tre bästa åren 

inom senaste femårsperioden. För den som är 46 år eller yngre är ramtiden 

åtta år. Ersättningen bestäms sedan till 64 procent av intjänad lön. I praktiken 

innebär detta att den som blir arbetslös i 50 års ålder och har haft en snittlön 

på 216 000 kronor/år (det vill säga 18 000 kronor/månad) de sista yrkesverksamma 

åren drabbas mycket hårt. Får man a-kassa i två år och sedan blir sjuk 

i tre år fastställs sjukersättningen till cirka 122 000 kronor/år (10 167 kronor/månad). 

Vi har många över 53 år som beviljats denna sjukersättning. Många av 

dessa har först varit arbetslösa några år och sedan blivit sjuka. Deras inkomst 

de sista fem åren består då av a-kassa och sjukpenning. 

Jag föreslår därför 

1) att ramtiden ändras till tio år för alla oavsett ålder. 

Ulla-Britt Kulin, Lövånger 

Skellefteå arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E41 

Skellefteå arbetarekommun 


Många människor i vårt land är tyvärr idag sjukskrivna, och har inte ett arbete 

som de kan gå till. Enligt all statistik så är den största gruppen inom offentlig 

sektor. En grupp som till största del utgörs av kvinnor med låga löner. 

Arbetsgivaren har ansvaret för rehabilitering och erbjudandet om ett 

annat arbete, för att möjliggöra att den sjukskrivne kan komma tillbaka till 

arbetslivet. Dessvärre fungerar det inte i alla fall, utan en hel sjukersättning är 

tyvärr den enda utvägen för många. 

Försäkringskassan har en uträkningsmodell, för att veta hur stor ersättning 

den sjuke ska få. För att besluta om storleken på den inkomstrelaterande 

sjukersättningen, utgår Försäkringskassan från en så kallad antagandeinkomst. 

Den får de fram genom att räkna fram genomsnittet av de tre högsta 

omräknade bruttoårsinkomsterna som den sjukskrivne har haft under en 

period som kallas ramtid. Ramtiden är en bestämd period bakåt i tiden, från 

och med året innan försäkringsfallet. Tiden är mellan fem och åtta år beroende 

på åldern vid försäkringsfallet. Ju äldre du är desto kortare tid. Sjukersättningen 

är sedan 64 procent av antagandeinkomsten. 

71

72 

Det får i allt för många fall otrevliga konsekvenser för många. De som 

har varit sjukskrivna i flera år innan försäkringsfallet, får ju sin sjukersättning 

baserat på flera års sjukskrivningar, vilket innebär 64 procent av 80 procent. 

Därför föreslår jag: 

1) att man förändrar uträkningsmodellen vid fastställande av sjukersättningens 

storlek, så att tid med sjukpenning och/eller a-kassa under ramtiden 

blir överhoppningsbar, 

2) att ramtiden förlängs bakåt i tiden motsvarande den överhoppningsbara 

tiden. 

Janeth Lundberg, Storselet 

Skellefteå arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen. 

Motion E42 

Skellefteå arbetarekommun 

En trygghet som gör att man vågar 

Under flera år har vi dels sett en försämring av vårt socialförsäkringssystem dels 

ett mer borgerligt synsätt när det gäller våra försäkringssystem under devisen 

”ökat individuellt ansvar”. Dessa två delar har tillsammans bidragit till ett ökat 

intresse för, och behov av individuella eller kollektiva tilläggsförsäkringar. 

Vi vill slå vakt om ett gemensamt finansierat trygghetssystem i samhället, 

ett skyddsnät som är tillräckligt starkt så att medborgarna slipper försäkra 

upp sig privat. Ett viktigt skäl för detta synsätt är att stora LO-grupper med 

tyngre arbetsmiljö och sämre arbetsvillkor tvingas betala högre premier för 

dessa tilläggsförsäkringar än många tjänstemannagrupper. Detta är därför en 

klassfråga. 

Ett bra och stabilt trygghetssystem gör också att människor vågar gå 

vidare – byta arbete, yrke och ibland bostadsort – vilket är en viktig del i en 

politik för tillväxt och bra välfärd. 

Vi föreslår kongressen besluta ge partistyrelsen i uppdrag att verka för: 

1) att arbetsskade-, social- och arbetslöshetsförsäkringen i framtiden är 

gemensamt solidariskt finansierad och på en sådan nivå att inga tilläggsförsäkringar 

är nödvändiga. 

Inga-Lis Karlsson, Handels s-fackklubb, Christer Forssell, Byggfackens sfackklubb, 

Mona Bergquist, Kommunals s-fackklubb, Per Lindbäck, Metalls 

s-fackklubb, Robert Ignberg, SEKOs s-fackklubb 

Skellefteå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E43 

Sollentuna arbetarekommun – enskild 

Återställ sjukpenningen för arbetslösa! 

En orättvis besparing genomfördes av Riksdagen när den biföll regeringens 

budgetproposition 2003: Arbetslösas sjukpenning begränsas till samma nivå 

som gäller för arbetslöshetskassorna. Att arbetslösa skulle ha mindre behov än 

anställda och företagare när de är sjuka är självklart felaktigt. För ett parti — 

socialdemokraterna — som tar småfolkets parti kan denna budgetbesparing 

inte vara ett uttryck för dess ideologi. Eftersom socialdemokraterna tidigare 

vid en partikongress fastslagit målet — om än långsiktigt — att av rättviseskäl 

kraftigt höja den nuvarande begränsningen av arbetslöshetsersättningen är 

det nu dags att sätta punkt för besparingen på de arbetslösas bekostnad. 

Med bakgrund i ovanstående föreslår jag partikongressen att besluta 

1) att socialdemokraterna innan valet 2006 ska återställa sjukpenningens 

högsta nivå för arbetslösa till densamma som för anställda och företagare 

(f.n. 7,5 basbelopp), 

2) att partiets tidigare inriktning att a-kasse- och sjukpenningbegränsning 

ska jämställas inte genom en sänkt sjukpenning utan genom en höjd akassa. 

Alfonso Ramírez, Edsbergs s-förening 

Sollentuna arbetarekommun beslöt att skicka motionen som enskild till kongressen. 

Motion E44 

Eksjö arbetarekommun 

Basbeloppet (PBB) 

Motionärerna vill peka på ett missförhållande inom välfärdssystemet som gör 

att solidariteten inom detsamma urholkas. Många av våra väljare inom industri- 

och byggnadssektorerna samt tjänstesektorn har i många fall högre inkomster 

än de som är grundläggande för högsta beloppet vid sjukförsäkring, 

295 500 kronor/år=7,5 x basbeloppet. 

Dessa väljare får naturligtvis teckna en privat försäkring för att täcka upp 

sin i många fall högre levnadsstandard och solidariteten med de övriga löntagarna 

försvinner och vi får ett förstärkt klassamhälle. 

Därför yrkar undertecknad 

1) att den sjukpenningsgrundande inkomsten höjs till 10 gånger basbeloppet 

= 394 000 kronor/år, 

2) att i motsvarande grad höja avgiften för att täcka denna förstärkning av 

försäkringsskyddet. 

Per Erlandsson 

Eksjö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

73

74 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E45, E46, E47, 

E48 och E49 (karensdag) 

I motionerna E45 (Borås arbetarekommun) föreslår att karensdagen vid 

sjukdom tas bort. Motion E46 (Bodens arbetarekommun) föreslår att 

karensdagen i sjukförsäkringen tas bort. Motion E47 (Karlskrona arbetarekommun) 

vill att kongressen beslutar att verka för att karensdagen i 

lagen om sjuklön tas bort. I motion E48 (Sollentuna arbetarekommun) 

yrkas att avdraget för den tid som den anställde är frånvarande på grund 

av sjukdom, oavsett när sjukanmälan görs, blir maximalt 20 procent av 

veckoarbetstiden om sjukfrånvaron överstiger en vecka och 20 procent av 

arbetstiden om sjukfrånvaron understiger en vecka. Motion E49 (Sollentuna 

arbetarekommun, enskild) vill att karensdagen i den allmänna sjukförsäkringen 

avskaffas. 

Våra socialförsäkringar utgör ett viktigt stöd i människors vardag och 

ersättningarna måste vara rimliga för att försäkringen ska kunna fylla sin 

funktion och ge ekonomisk trygghet vid exempelvis sjukdom. Ersättningarna 

från våra socialförsäkringar utgår från inkomstbortfallsprincipen. Det 

innebär att ersättningen baseras på inkomsten som går förlorad på grund 

av exempelvis sjukdom. Samtidigt finns inom socialförsäkringarna en viss 

nivå av självrisk, i form av en ersättningsgrad under 100 procent och en 

karensperiod. 

Karensdagen är ett bortfall av ersättning, och partistyrelsen kan därför 

förstå kravet på slopandet av karensdagen. Det bör också framhävas att 

den försäkrade inom försäkringssystemet skyddas genom en återinsjuknanderegel 

som innebär att karensdag uteblir vid tätt återkommande sjukfrånvaro. 

Det finns också ett högriskskydd som undantar människor som 

riskerar omfattande sjukfrånvaro från karensdagar. Införandet av ett så 

kallat karensavdrag i stället för karensdag har varit aktuellt, men detta har 

trots omfattande ansträngningar visat sig mycket svårare än väntat att 

införa. En av anledningarna är kollektivavtalens olika utformning. 


1) att anse motionerna E45, E46, E47, E48 och E49 besvarade med 

hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E45 


Slopa karensdagen 

Karensdagen drabbar lågavlönade grupper hårt idag. Vid sjukdom blir karensdagen 

ett stort lönebortfall för dessa människor. Det drabbar den enskildes 

ekonomi hårt. 

Förslag: 

1) att SAP arbetar för att slopa karensdagen vid sjukdom. 


Borås arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E46 

Bodens arbetarekommun 

Karensdag vid egen sjukdom 

En karensdag vid sjukdom drabbar våra lågavlönade medlemmar hårt. Många 

tar ut semester, komptid, försöker byta dag med en arbetskamrat eller går till 

arbetet sjuka. På sikt ökar arbetsskador och långtidssjukskrivningar. 

Med hänvisning av ovanstående yrkar vi 

1) att karensdagen tas bort i sjukförsäkringen. 

Jan Oskarsson, Kommunal Norrbotten, sektion 12 

Bodens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E47 


Karensdagen 

Enligt Lagen om Allmän Försäkring, Lagen om Sjuklön, så utges inte sjuklön 

för första dagen för vilken sjuklön kan utges. Detta anser vi för med sig 

att många arbetstagare med arbetsgivarens goda minne tar ut annan ledighet 

till exempel. semester för att undvika en ekonomisk förlust. 

De arbetstagare som sjukskriver sig och får en karensdag, tror vi är sjukskrivna 

längre än de nödvändigtvis behöver. Detta för att inte bli sjuka igen 

och därigenom riskera få en ny sjukskrivning med ny karensdag. 

Vår uppfattning är att samhället rent ekonomiskt inte tjänar eller sparar 

något genom att ha en karensdag i Lagen om Sjukförsäkring. Men även att 

medborgarna, kanske speciellt många låginkomsttagare minskar ner på sina 

semesterdagar som de så väl behöver för att vila upp sig och få andra intryck 

utanför sin arbetsplats. 


1) att verka för att karensdagen i Lagen om Sjuklön snarast tas bort. 

RASP-gruppen, LO-facken i Karlskrona 


Motion E48 


Rättvist karensavdrag vid sjukdom 

Dagens bestämmelser angående löneavdrag för karens vid sjukdom har en, 

enligt vår uppfattning, alltför stor skillnad i utfall för den enskilde individen. 

Enligt vissa avtal räcker det med att man sjukskriver sig de sista 6 minuterna 

av ett arbetspass och då får ett löneavdrag på 0,3 procent om veckoarbetstiden 

är 38 timmar. Enligt andra avtal råder helt annorlunda villkor. I det 

fall man istället till exempel. är deltidsarbetande, med t ex en 50 procent sys- 

75

76 

selsättningsgrad, och dessutom är skiftarbetande med nattarbete och arbetspass 

på 10,5 timmar. Detta är en helt annorlunda situation jämfört med det 

första exemplet. Den beskriva arbetssituationen är inte är ovanligt inom 

många serviceyrken eller inom vårdsektorn. I det sista fallet blir löneavdraget 

58,3 procent, vid en veckoarbetstid på 36 timmar, om man är sjuk hela passet. 

Genom detta ses karensavdraget som en självrisk. 

Genom att se på karensavdraget som en självrisk skapas risken att den som 

är sjuk av ekonomiska skäl väljer att gå till arbetet, trots att man är sjuk, och 

därmed riskerar att bli sjuk längre tid än vad man annars skulle ha varit samt 

smittar ner andra. Det sistnämnda är olyckligt inte minst om man är anställd 

inom vårdsektorn. För att komma ifrån detta borde karensavdraget vara lika i 

relation till veckoarbetstiden. Vi anser därför att det bör införas en reglering om 

hur stor del av veckolönen som kan gå förlorad p g a karensdagen. 


1) att avdraget blir för den tid som den anställde är frånvarande på grund 

av sjukdom om det är under 20 procent av veckoarbetstiden, eller maximalt 

20 procent av veckoarbetstiden om sjukfrånvaron är längre oavsett 

när sjukanmälan görs. 

Ove Nilsson, Roger Sjöberg, Lars Westberg, Åke Burstedt, Larsaxel Johansson, 

Lennart Östling och Robin Sjöberg 


Motion E49 

Sollentuna arbetarekommun – enskild 

Avskaffa den orättvisa karensdagen i sjukförsäkringen! 

Med tanke på hur orättvist mellan olika grupper av sjukförsäkrade karensdagen 

slår bör den avskaffas. Lågavlönade, deltidsanställda och anställda med 

långa skift är grupper som vid varje sjukfall frestas att släpa sig till jobbet för 

att de inte vill eller kan ta den ekonomiska smäll karensdagen medför. 

Vårdanställda, livsmedelsarbetare, restaurangpersonal med flera bryter ju 

till och med mot lagen om de går sjuka till jobbet. 

På grund av den orättvisa karensen i sjukförsäkringen har särlösningar 

diskuterats och införts för vissa grupper; vinterkräksjuka i vården och arbetsskadade 

ska slippa karensdagen. Vi är rädda för att en annan särlösning — att 

maximera avdraget för karensdagen för deltidsanställda med koncentrerad 

arbetstid och/eller arbetare med långa skiftpass — anses leda till nya orättvisor. 

(Sjukförsäkrade med fem eller sju arbetsdagar i veckan drabbas ju oftare 

av karensdag än de som har färre arbetsdagar. Detta beroende på att deras fridagar 

är färre.) 

Vi vet att många högavlönade med femdagars arbetsveckor manipulerar 

för att undslippa karensdagen genom att till exempel ta ut semester i stället 

för kortvarig sjukskrivning eller tar sig till arbetet för att sjukskriva sig endast 

en del av en arbetsdag. Arbetare med hårdare fysiska arbetsvillkor har inte 

samma möjligheter att mygla.

Med bakgrund i ovanstående föreslås partikongressen att besluta 

1) att karensdagen i den allmänna sjukförsäkringen avskaffas. 

Alfonso Ramírez och Stig Nyman, Edsbergs s-förening 

Sollentuna arbetarekommun beslöt att skicka motionen som enskild till kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E50 (arbetsgivarperiod) 

I motion E50 (enskild, Östra Göinge arbetarekommun) yrkas att reglerna 

för sjuklöneperiod ändras för att underlätta för arbetsgivare vars anställda 

har förtroendeuppdrag under en sjukperiod. 

Partistyrelsen vill först och främst betona att sjukförsäkringen måste 

kunna stimulera till aktivitet för att främja återgång till arbete. Motionären 

berör det faktum att om en sjukperiod avbryts till förmån för politiskt 

arbete är arbetsgivaren skyldig att betala ytterligare sjuklöneperiod om 

man återgår till sjukskrivning igen efter den period som man arbetat med 

förtroendeuppdraget. Inom sjukförsäkringen finns ett högriskskydd som 

beviljas försäkrade med risk för omfattande sjukfrånvaro. Högriskskyddet 

innebär att den försäkrades arbetsgivare befrias från kostnader för sjuklöneperiod 

och medfinansiering. Detta innebär ett ekonomisk skydd för 

arbetsgivare vars arbetstagare har en sjukdom som ger upphov till omfattande 

sjukfrånvaro. 



utlåtande. 

Motion E50 

Östra Göinge arbetarekommun – enskild 

Reglerna för arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen 

Som lagen är skriven idag så kan man inte gå in och göra ett arbete under kortare 

tid som förtroendevald om man är helt sjukskriven från sitt ordinarie 

arbete utan att arbetsgivaren får en ny arbetsgivarperiod på 21 dagar. Jag som 

person är skyddad eftersom jag slipper karensdagen om jag sjukskriver mig 

igen för samma sjukdom/skada inom en femdagarsperiod. 

Detta kan försvåra rehabiliteringen och kan hindrar ett naturligt sätt att 

hålla kontakten med arbetslivet under en längre sjukskrivningsperiod. Det är 

inte alla förtroendeuppdrag som innebär att man kan vara sjukskriven på 75 

procent från sitt ordinarie arbete och arbeta med förtroendeuppdraget i 25 

procent. 

Om man till exempel arbetar fackligt en dag och sedan gå tillbaks till 

sjukskrivningen, så måste arbetsgivaren betala ut en ny arbetsgivarperiod på 

21 dagar och detta är inte särskilt intressant för särskilt många arbetsgivare 

och i just detta fall kan jag inte klandra dom. 

Detta problem berör även deltidspolitiker och andra som innehar ett icke 

heltids förtroendeuppdrag som råkar ut för en längre sjukskrivning från sitt 

ordinarie arbete. 

77

78 

Hade däremot lagen ändrats så att arbetsgivarperioden inte föll ut om 

man sjukskriver sig för samma sjukdom inom till exempel en femdagarsperiod 

samt göra det möjligt att beräkna sjukskrivningen i timmar och inte 25, 50, 

75 eller 100 procent, så skulle detta bli en morot till att aktiverar sig mer under 

sin sjukskrivning och snabbare komma tillbaks till ett heltidsarbete samtidigt 

som man skulle spara in pengar på sjukskrivningarna eftersom man skulle få 

betala ut ersättning för färre dagar. 

Detta är inget stort problem för samhället i sig, men det kan underlätta 

för den drabbade att komma tillbaks till arbete väl förberedd. 

Därför förslår jag att kongressen beslutar: 

1) att verka för en förändring i motionens anda. 

Leif Källström 

Östra Göinges arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till 

kongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motion E51 (sjukförsäkring för 

småföretagare) 

Motion E51 (Centrala Göteborgs arbetarekommun) vill att sjukförsäkringen 

för ensam- och småföretagare ses över. 

Partistyrelsen anser att socialförsäkringen ska omfatta alla grupper, 

oavsett om man är anställd eller företagare. Den socialdemokratiskta regeringen 

har också gett en utredare i uppdrag att genomföra en översyn av 

nuvarande socialförsäkringar. I detta uppdrag ska särskilt fokus ägnas 

trygghetssystemen för egenföretagare i syfte att försäkringsvillkoren ska 

bli tydligare, enklare och mer förutsägbara. 



utlåtande. 

Motion E51 

Centrala Göteborgs arbetarekommun 

Sjukförsäkring för småföretagare 

Sjukförsäkringssystemet för småföretagare bör ses över då många står så gott 

som oskyddade under en sjukdomsperiod. Sjukpenningen beräknas idag på 

den nettoinkomst som deklarerats från föregående år. (När företagaren gjort 

avdrag för alla löpande utgifter såsom lokalhyra, el, telefon, bilkostnader, 

materialkostnader mm återstår nettoinkomsten). Den sjukpenning som betalas 

ut går ej att överleva på, varken som företagare eller som samhällsmedborgare. 

Många har under arbetslöshetsperioder uppmuntrats att starta eget och 

senare upptäckt de faktiska förhållandena och fått svårt att klara sig ekonomiskt 

vid sjukdomsfall. Privat sjukförsäkring är mycket svårt att få idag, särskilt 

om man är kvinna och redan drabbats av någon åkomma. Flera försäkringsbolag 

har gjort inskränkningar i sina tidigare regelsystem och har man 

fyllt 50 är eller mer är åldern i sig avgörande för att inte få någon försäkring.

Det är viktigt att frågan om sjukförsäkringssystemet för småföretagare 

ses över dä det lians samhällsekonomiska vinster att göra. Många håller kvar 

fasta anställningar, halvtid eller deltid, för att hålla sjukpengen på en sådan 

nivå att de kan klara sig och överleva som egen företagare under en sjukskrivningsperiod. 

(Som anställd beräknas sjukpengen på bruttoinkomsten – som 

egenföretagare beräknas den på nettoinkomsten). Som fortsatt anställd räknas 

dessa båda samman som sjukpenninggrundande inkomst. 

Om frågan kunde lösas på ett fungerande sätt skulle fler småföretagare 

våga släppa sina deltidstjänster och satsa fullt ut på sitt företag. Detta skulle i 

sin tur innebära att andra skulle kunna anställas på de tjänster som blev lediga. 

Med hänsyn till att ensam- och småföretagande utgör en så stor andel av företagandet 

i Sverige så är frågan av hög dignitet. 

1) att sjukförsäkringen för ensam- och småföretagare ses över. 

Socialdemokratiska Näringslivsklubben i Västra Götaland 

Centrala Göteborgs arbetarekommun beslöt anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E52, E53, E54:1-3, 

E55:1-2, E56:1-6, E57, E58, E59:1-7, E60:1-6, E61:1-3, E62:1-5, 

E63:1-2, E64:1-6, E65, E66:1-2, E67:1-2, E68:1-2, E69, E70, 

E71:1-3, E72:1-2, E73, E74:1-6 , E75, C10:11 och C85:1-4 

(rehabiliterings- och sjukskrivningsprocessen) 

Motion E52 (Bollnäs arbetarekommun) yrkar att inga avslag av sjuklön 

och sjukpenning får ske utan att Försäkringskassans läkare träffat den 

sjukskrivne. Motion E53 (enskild, Österåkers arbetarekommun) yrkar att 

partistyrelsen verkar för att landstingskommunerna tar över Försäkringskassans 

uppgifter och resurser. I motion E54:1-3 (Österåkers arbetarekommun) 

föreslås att riksdagen ser över regler och lagar inom sjukförsäkrings- 

och arbetslöshetssystemen så att de anpassas mer till varandra och 

underlättar de problem som beskrivs i motionen, att instruktionen till 

Försäkringskassan ändras så att de inte ensidigt kan friskskriva sjuka personer 

samt att en bättre samordning skapas mellan Arbetsförmedlingen 

och Försäkringskassan, så att det på sikt blir en huvudman för all arbetsmarknadsinriktad 

rehabilitering. Motion E55:1-2 (Hallsbergs arbetarekommun) 

föreslår kongressen att besluta att uppdra till ansvarig minister 

att göra en ordentlig översyn och förändring av de regler som styr Försäkringskassans 

verksamhet, samt att våra riksdagsledamöter agerar så att en 

likvärdig handläggning garanteras i hela landet. I motion E56:1-6 (Borlänge 

arbetarekommun) föreslås kongressen besluta att verka för att Försäkringskassans 

rehabiliterande roll stärks och preciseras, att Försäkringskassan 

och Arbetsförmedlingen har samma arbetsförhetsbegrepp, att försäkringsläkarens 

bedömning av arbetsförmåga ska grundas på en utredning 

av exempelvis arbetslivstjänster eller företagshälsovård, att beslut om 

indragning av sjukpenning tas i socialförsäkringsnämnd, att Försäkringskassan 

åläggs att betala sjukpenning under utredningstiden samt att 

arbetsgivare stimuleras att anställa betingat arbetsföra personer. Motion 

E57 (Nyköpings arbetarekommun) yrkar att Försäkringskassan inte ska 

kunna besluta om att dra in sjukpenning från personer som inte fått möj- 

79

80 

lighet att arbetspröva på ett arbete på ett riktigt arbete på öppna arbetsmarknaden. 

Motion E58 (Nyköpings arbetarekommun) yrkar att texter i 

lag och förordningar ändras så att rehabiliteringsersättning kan utgå vid 

längre yrkesinriktad utbildning, upp till maximalt tre år. I motion E59:1- 

7 (Arvika arbetarekommun) yrkas att FINSAM eller likvärdigt system 

införs i alla regionförsäkringskassor, att Försäkringskassans rehabiliteringsansvar 

förtydligas i 3 kap. 7§ AFL, att indragning av sjukpenning ska 

prövas i socialförsäkringsnämnd, att försäkringsläkarens bedömning av 

arbetsförhet ska bygga på en utredning av arbetslivstjänster eller liknande 

eller företagshälsovård, att Försäkringskassan ska betala ut sjukpenning 

under den tid det tar att utreda rätten till sjukpenning, att ett gemensamt 

arbetsförhetsbegrepp införs samt att samhället stimulerar arbetsgivare att 

anställa rehabiliterade personer. I motion E60:1-6 (Sollefteå arbetarekommun) 

föreslås att kongressen beslutar att verka för att Försäkringskassans 

rehabiliterande roll stärks och preciseras, att Försäkringskassan och 

Arbetsförmedlingen har samma arbetsförhetsbegrepp, att försäkringsläkarens 

bedömning av arbetsförmåga ska grundas på en utredning av exempelvis 

arbetslivstjänster eller företagshälsovård, att indragning av sjukpenning 

ska beslutas i socialförsäkringsnämnd, att Försäkringskassan åläggs 

att betala sjukpenning under utredningstiden och att arbetsgivare stimuleras 

att anställa betingat arbetsföra personer. I motion E61:1-3 (Trollhättans 

arbetarekommun) föreslås att Försäkringskassan inte får neka sjukpenning 

i efterhand, att sjukförsäkringen ska vara värd namnet, samt att 

Försäkringskassans hantering ses över utifrån regeringens uppdrag. 

Motion E62:1-5 (Hisingens arbetarekommun) vill att klara och tydliga 

regler för sjukskrivna människors återinträde på arbetsmarknaden skapas, 

att dessa regler anpassas så att ingen faller mellan stolarna i den mening 

att de friskskrivs trots att de är för sjuka/skadade för att arbeta och därmed 

riskerar att hamna utan försörjning, att samordningen förbättras mellan 

försäkringskassa och arbetsförmedling vad gäller sjukskrivnas arbetsförmåga, 

att ingen friskförklaras innan arbetsbedömning gjorts och att en 

fungerande rehabilitering utformas i varje fall. I motion E63:1-2 (Lunds 

arbetarekommun) yrkas på ett starkare gemensamt ansvar mellan försäkringskassa 

och arbetsgivare för att förhindra utslagning samt att förtroendeläkarens 

ensidiga bedömning inte blir utslagsgivande. I motion E64:1- 

6 (Härnösands arbetarekommun) yrkas att kongressen beslutar att verka 

för att Försäkringskassans rehabiliterande roll stärks och preciseras, att 

verka för att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har samma 

arbetsförhetsbegrepp, att försäkringsläkarens bedömning av arbetsförmåga 

ska grundas på utredning av exempelvis arbetslivstjänster eller företagshälsovård, 

att indragning av sjukpenning ska beslutas i socialförsäkringsnämnd, 

att Försäkringskassan åläggs att betala sjukpenning under utredningstiden 

och att arbetsgivare stimuleras att anställa betingat arbetsföra 

personer. I motion C10:11 (Örebro arbetarekommun) yrkas att inte 

enskilda människor ska behöva hamna mellan stolarna i a-kassornas och 

Försäkringskassans olika regelverk. Motion E65 (enskild, Skellefteå arbetarekommun) 

vill att en allmän utredningsersättning införs som skyddar 

individen från att falla mellan stolarna, medan Arbetsförmedlingen och 

Försäkringskassan skyller ifrån sig när det gäller vem som ska ansvara för 

individens försörjning. Motion E66:1-2 (enskild, Ludvika arbetarekom-

mun) yrkar att Försäkringskassan inte får ta retroaktiva beslut och att 

prövning av rätten till sjukpenning inte får ha längre handläggningstid än 

14 dagar. I motion E67:1-2 (enskild, Ronneby arbetarekommun) föreslås 

att riksdagsgruppen får i uppdrag att verka för att det snarast tillsätts en 

utredning för att se över förutsättningarna för ett organisatoriskt samgående 

mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med kommunerna 

och att de frigjorda resurserna tillförs kommunerna. Motion E68:1-2 

(Vänersborgs arbetarekommun) yrkar att lagregler ger något samhällsorgan 

huvudansvaret för ovanstående gruppers rehabilitering där varje individs 

möjligheter får prövas och utgöra grunden för sådan rehabilitering 

samt att det för dessa grupper kan ges möjlighet till stöttning med psykolog 

eller liknande och att de kan erbjudas olika möjliga utbildningsvägar 

för att därigenom komma närmare arbetsmarknaden. I motion E69 (Västernorrlands 

partidistrikt) föreslås att partistyrelsen får i uppdrag att via 

den riksdagsgruppen verka för att en utredningsersättning införs inom den 

allmänna sjukförsäkringen i enlighet med motionens intentioner. Motion 

E70 (Östersunds arbetarekommun) yrkar att beslut om avslag på sjukpenning 

inte ska gälla retroaktivt utan från beslutsdatum. I motion C85:1-4 

(Stockholms arbetarekommun) föreslås att en påföljd införs för arbetsgivare 

som inte sköter sitt rehabiliteringsansvar, att större krav ställs på 

arbetsgivaren när det gäller att erbjuda anpassade arbetsuppgifter, att 

riktlinjerna för bedömning av en persons arbetsförmåga i på arbetsmarknaden 

förekommande arbeten ska utvecklas och förbättras och att det ska 

ingå i en rehabiliteringsutredning att beakta om och hur anpassning av 

arbetsuppgifter, omplacering och omplacering efter utredning har skett, 

samt att dokumentera arbetet med dessa steg. Motion E71:1-3 (Stenungssunds 

arbetarekommun) vill att partistyrelsen verkar för att främja 

tillkomsten av gemensamma mål och regler för ansvaret för ekonomisk 

trygghet och rehabilitering av människor som är arbetslösa och sjukskrivna, 

att fördjupa samordningen och samarbetet mellan staten (AMS/AMV 

och Försäkringskassan) och kommunerna i syfte att stärka möjligheten för 

arbetslösa och/eller sjukskrivna att återinträda i arbetslivet, samt att det 

sker en översyn av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i syfte att öka 

utbytet av dem. Motion E72:1-2 (Smedjebackens arbetarekommun) yrkar 

att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tvingas till en slutlig lösning 

för att förhindra att sökande faller mellan stolarna och att den drabbade 

i lagtext ska vara skyddad mot att bli utförsäkrad från sjukersättning 

eller a-kassa. Motion E73 (Gotlands arbetarekommun) vill att Försäkringskassan 

ska vara skyldig att betala sjukpenning under utredningstiden 

till den nivå som sjukskrivande läkare har angivit. I motion E74 (Umeå 

arbetarekommun vad gäller att-satserna 1-3 och 5-6, enskild att-sats vad 

gäller 4) föreslås kongressen besluta att verka för att Försäkringskassans 

rehabiliterande roll stärks och preciseras, att Försäkringskassan och 

Arbetsförmedlingen har samma arbetsförhetsbegrepp, att Försäkringskassan 

ska genomföra avstämningsträff innan sjukpenning dras in, att indragning 

av sjukpenning ska beslutas i socialförsäkringsnämnd, att Försäkringskassan 

åläggs att betala sjukpenning under utredningstiden och att 

arbetsgivare stimuleras att anställa betingat arbetsföra personer. Motion 

E75 (Kumla arbetarekommun) föreslår att samordningsansvaret för rehabilitering 

läggs på kommunerna. 

81

82 

Partistyrelsen delar det stora engagemanget bland motionärerna 

beträffande frågor om rehabilitering, prövning av arbetsförmåga och 

administrationen av sjukförsäkringen. Under en längre tid har vi nu kunna 

se att inflödet till sjukförsäkringen minskar – allt färre blir sjuka – men att 

antalet långa sjukfall är fortsatt högt. 

Partistyrelsen vill liksom många av motionerna understryka vikten av 

förbättrade förhållanden för sjukskrivna för att underlätta en återgång till 

arbete. Det är alldeles nödvändigt att nu lägga stora krafter på de längre 

sjukfallen. Vi har tagit flera steg för att just förbättra rehabiliteringen och 

återgången till arbete för sjukskrivna, bland annat genom att ytterligare 

öppna upp möjligheterna att studera som sjukskriven och därmed kunna 

byta yrke till ett inom vilket man har arbetsförmåga. 

Samordningen av resurser och erfarenheter mellan alla inblandade i 

en sjukskrivningsprocess är centralt. För bättre samordning i de enskilda 

fallen har möjligheterna att genomföra så kallade avstämningsmöten 

införts. Mötet innebär att den sjukskrivne, arbetsgivaren, läkaren och Försäkringskassan 

träffas tidigt under sjukskrivningen och går igenom vilka 

åtgärder som kan genomföras för att underlätta och påskynda en återgång 

till arbete. Även representanter från socialtjänst och arbetsförmedling kan 

medverka på mötet. 

Samordningen mellan myndigheter i rehabiliteringsärenden måste 

underlättas. Genom den införda möjligheten till finansiell samordning 

inom rehabiliteringsområdet kan kommun, landsting, försäkringskassa 

och länsarbetsnämnd samordna sina resurser i rehabiliteringsfrågor för 

människor som är i behov av insatser från flera av de samverkande parterna. 

Samverkan bygger på lokala överenskommelser. Det krävs ett lokalt 

engagemang för att denna typ av samverkan ska fungera väl. Även fortsättningsvis 

bör därför samordningen vila på lokala parters engagemang. 

För att tillskapa en enhetlig tillämpning av försäkringen över hela landet 

har regeringen genomfört en sammanslagning av landets 21 försäkringskassor 

och Riksförsäkringsverket till en ny sammanhållen statlig myndighet 

under namnet Försäkringskassan. En ytterligare omfattande omorganisering 

bedöms mindre lämplig. Den nya socialförsäkringsadministrationen 

måste nu få hitta sina arbetsformer. 

Partistyrelsen anser att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen (i 

form av främst arbetsträning, arbetsprövning, utbildning, omplacering och 

arbetsplatsanpassning) ska handhas av dem som bäst känner till förhållandena 

på arbetsplatsen – det vill säga arbetsgivaren i samspel med arbetstagaren. 

Det har funnits oklarheter kring hur mycket av rehabiliteringsansvaret 

som ligger på arbetsgivaren och hur mycket som kan krävas av Försäkringskassan. 

Den oklara ansvarsfördelningen har varit olycklig, och 

därför har den socialdemokratiska regeringen tillsatt en utredning som ska 

klargöra frågan om arbetsgivarnas ansvar för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. 

Utredningen ska även beröra frågan om påföljd vid bristande 

efterlevnad. Även fortsättningsvis bör emellertid Försäkringskassan ha 

samordningsansvaret för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och 

bland annat se till att avstämningsmöten hålls. 

I Försäkringskassans arbete ingår också att ta fram vägledningar för 

administrationen av socialförsäkringarna. I vägledningen för sjukförsäkring 

och rehabilitering anges att en rehabiliteringsutredning alltid bör

innehålla uppgifter om arbetsgivarens möjligheter att anpassa eller att 

hitta andra lämpliga arbetsuppgifter och_vidtagna och planerade rehabiliteringsinsatser 

på arbetsplatsen som det finns eller funnits behov av. Försäkringskassan 

kan vid behov anlita externa specialister på utredningar 

som rör försäkrades medicinska tillstånd, arbetsförmåga och behov av eller 

möjligheter till rehabilitering. Försäkringskassan ansvarar för att de anlitade 

utredarna möter kompetenskraven och därutöver bland annat bemöter 

den försäkrade väl. 

Partistyrelsen anser att det är av yttersta vikt att människor får den 

ersättning de har rätt till och att det i oklara fall snabbt måste meddelas 

den försäkrade om han eller hon inte har rätt till ersättning. Det är därför 

med tillfredställelse man kan konstatera att Försäkringskassan nu tillämpar 

rutiner som innebär att tveksamheter kring rätten till sjukpenning 

skyndsamt meddelas den enskilde. På detta sätt undviks situationer där 

den enskilde först efter en längre tids frånvaro från jobb eller arbetsförmedling 

meddelas att sjukpenning inte kommer att utbetalas. Partistyrelsen 

menar vidare att en ordning där ersättning från sjukförsäkringen utbetalas 

till människor som senare bedöms sakna rätt till ersättning skulle 

undergräva försäkringens legitimitet. 

I det fall en arbetslös person nekas sjukpenning har Försäkringskassan 

och Arbetsmarknadsstyrelsen avtalat att ett möte ska ordnas med den 

enskilde och representanter för myndigheterna, så att en smidig övergång 

kan ordnas. Begreppen ”arbetsförmåga” och ”anställningsbarhet” är i detta 

sammanhang kompletterande begrepp där en försäkrad som bedöms ha 

arbetsförmåga ibland behöver stöd från arbetsmarknadspolitiska insatser 

för att bli anställningsbar. Det är Försäkringskassan som med ledning av 

sjukintyg och försäkringsläkares bedömning beslutar om rätt till sjukpenning. 

Därefter kan den försäkrade kräva omprövning och överklaga Försäkringskassans 

beslut. Den socialdemokratiska regeringen har verkat för 

en utökad utbildning i försäkringsmedicin för läkare så att kvaliteten på 

arbetsförmågebedömningarna höjs. 

Inom ramen för det så kallade Farosprojektet (Faros – fritid, arbete, 

rehabilitering och samverkan) har ett särskilt anställningsstöd för sjukskrivna 

som behöver en ny arbetsgivare prövats. Projektet avslutas under 

hösten och tanken är att det ska utvärderas för att se om och hur denna 

ekonomiska stimulans till arbetsgivare kan utvecklas. En omfattande översyn 

av socialförsäkringarna har vidare initierats av den socialdemokratiska 

regeringen, socialförsäkringssystemets framtida utformning utgör en betydande 

del av översynen. 


1) att avslå motionerna E52, E53, E54:2-3, E55:1, E56:3-5, E57, 

E59:1 och 3-6, E60:2-5, E61:3, E64:3-5, E65, E67:1-2, E69, 

E72:2, E73, E74:4 och E75, 

2) att anse motionerna E54:1, E55:2, E56:1-2 och 6, E58, 

E59:2 och 7, E60:1 och 6, E61:1-2, E62:1-5, E63:1-2, 

E64:1-2 och 6, E66:1-2, E68:1-2, E70, E71:1-3, E72:1, 

E74:1-3 och 5-6, C10:11 och C85:1-4 besvarade med hänvisning 

till partistyrelsens utlåtande. 

83

84 

Motion E52 

Bollnäs arbetarekommun 

Rätt till sjukskrivning? 

Försäkringskassan skriver följande om sjukskrivning: ”Om du är sjuk och 

borta från ditt arbete mer än en vecka måste du ha läkarintyg. Läkarintyget är 

till för att din arbetsgivare och Försäkringskassan ska kunna bedöma din rätt 

till sjuklön och sjukpenning. Intyget är bara en rekommendation och det ger 

inte automatiskt rätt till sjuklön.” Försäkringskassan anlitar egna läkare som 

tolkar sjukintyg kassan har att bedöma. 

– Ingen medicinsk bedömning utifrån personlig kontakt utan mer grundat 

på det regelverk vi har att följa, säger Eva Alner-Liljedahl som är rehabchef 

på Försäkringskassan i länet. (Detta enligt Ljusnan 050112). 

Vi anser att sjukskrivning sker för att vederbörande inte mår bra och läkaren 

gör samma bedömning utifrån sin yrkesroll. Om inte försäkringskassan gör 

samma bedömning anser vi att kassans läkare ska träffa den sjukskrivne. 

Sjukskrivningen ska gälla tills kassans läkare har träffat den sjukskrivne. 

Försäkringskassans bedömning ska ej gälla retroaktivt. Detta skulle stärka den 

sjuke mot försäkringskassan. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi kongressen: 

1) att inga avslag av sjuklön och sjukpenning får ske utan att försäkringskassans 

läkare träffat den sjukskrivne. 

Marlene Johansson och Bo Lindgren 

Bollnäs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E53 

Österåkers arbetarekommun – enskild 

Försäkringskassan till landstingen 

Allt för ofta kan vi se att olika myndigheter försöker knuffa över ansvaret och 

kostnader till annan myndighet och det drabbar nästan alltid den lilla människan 

i en utsatt situation. Våra gemensamma resurser i samhället skulle kunna 

utnyttjas bättre med en större samordning och kanske till och med sammanslagning 

av verksamheter. 

För de sjuka vore det en fördel med samordning av försäkringskassan och 

landstingen. Idag kan en person uppbära sjukpenning under lång tid i väntan 

på sjukvård för att kunna återgå i arbete. Om landstingen tog över försäkringskassan 

med dess resurser kunde pengarna användas till större resurser 

inom sjukvården. Fler operationer i stället för sjukpenning i väntan på operation. 

Mer resurser till rehabilitering och färre sjukskrivna. 

Alla, såväl drabbade individer som landstingen och hela samhället skulle 

bli vinnare med en sammanslagning av försäkringskassan och landstingen. 

Därför hemställer jag att kongressen beslutar att ge partistyrelsen i uppdrag: 

1) att verka för att landstingskommunerna tar över försäkringskassans uppgifter 

och resurser. 

Roger Svalhede 

Österåkers arbetarekommunen beslöt att sända motionen till partikongressen 

som enskild.

Motion E54 

Österåkers arbetarekommun 

Aktiva insatser för att minska antalet långtidssjukskrivna 

Österåkers arbetarekommun tycker att det är en mycket viktigt och riktig 

åtgärd att regeringen aktivt arbetar med att minska antalet personer som är 

långtidssjuka. De insatser som sker för att bland annat förmå arbetsgivare att 

ta ett större ansvar för rehabilitering, och i bästa fall, att förebygga att människor 

blir långtidssjuka är en betydelsefull del i arbetet. 

Direktiv har också gått ut till försäkringskassorna att minska antalet 

sjukskrivna. Men vi har en känsla av att det nu håller på att gå lite över styr. 

Idag friskskriver försäkringskassorna människor som har varit långtidssjuka 

med motiveringen att de visst kan söka, om inte alla, så åtminstone vissa jobb. 

Och därmed ska de inte uppbära någon form av sjukersättning. 

De som har fått sin sjukersättning indragen har ofta fått det med kort 

varsel och utan att någon läkare har bedömt deras arbetsförmåga eller oförmåga. 

Noterbart är att försäkringskassan är en försäkringsinstitution finansierad 

med arbetsgivaravgifter som i sin tur är avstått löneutrymme för den försäkrade 

löntagaren. Enligt uppgift har försäkringskassorna många sjukfrånvarande 

och belastningen är stor på de som ska handlägga ärendena. Detta kan 

påverka kvaliteten i kassornas bedömning. 

Försäkringstagaren uppmanas att gå till arbetsförmedlingen, vilket de 

också gör. På arbetsförmedlingen får de oftast beskedet att de inte kan få 

någon ersättning då de inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Deras 

begränsningar i arbetsoförmågan kvarstår och då kan de inte ta vilka jobb som 

helst. Resultatet är ofta en personlig katastrof. 

Lite av moment 22 alltså. För frisk för att vara sjuk och för sjuk för att 

vara frisk. Vad återstår då? Jo, att söka socialbidrag. Och hur lätt är det att få 

bidrag? 

Till bilden hör även förflyttningen av ekonomiskt ansvar från försäkringskassan 

till den kommunala budgeten. Socialnämndernas kostnader ökar 

i en allt snabbare takt då antalet sökande av socialbidrag i samtliga kommuner 

ökar. 

Hur länge dröjer det innan kommunernas kassa inte räcker till alla som 

behöver stöd? Och hur ska vi lösa problemet på lång sikt? 

Att förebygga så att inte människor blir långtidssjuka är naturligtvis det 

bästa. Men vi har redan en stor grupp människor som är drabbade och vad gör 

vi för att förbättra deras situation? 

Vi har inte lösningen men är övertygade om att väldigt mycket av långtidssjukskrivning 

emanerar från förhållanden på arbetsplatsen. De fysiska 

konsekvenserna av dålig arbetsmiljö är ofta visuella och kan identifieras och 

förebyggas med hjälpmedel och säkerhetsåtgärder. De psykosomatiska är inte 

lika synbara. 

Här behövs andra åtgärder som minskar exempelvis mobbning, dålig 

arbetsorganisation och vanmakt. På listan över vad som är viktigt i en inställning 

kommer inflytande på arbetet ofta före lönenivåer. 

Vi har idag en mycket god service för alla de som vänder sig till folktandvården. 

De ser till att patienterna regelbundet kontrolleras och justeras om 

tänderna har fått karies eller på annat sätt skadats. 

I dag kan arbetstagare gå igenom ett helt arbetsliv utan att ha varit kontakt 

med läkare vid något annat tillfälle än vid anställningen. 

85

86 

Många av de som i dag befinner sig i en långtidssjukskrivning skulle förmodligen 

inte ha behövt befinnas sig där om företagshälsovården hade fungerat 

som folktandvården. 

Österåkers arbetarekommunens styrelse föreslår att partikongressen ger partistyrelsen 

i uppdrag att 

1) att se till att riksdagen ser över de regler och lagar som finns inom sjukförsäkringssystemet 

och arbetslöshetssystemet så att de anpassas mer till 

varandra och underlättar ovanstående beskrivna problem, 

2) att ändra instruktionen till Försäkringskassan så att de inte ensidigt kan 

friskskriva sjuka personer, 

3) att skapa en bättre samordning mellan arbetsförmedlingen och Försäkringskassan 

så att det på sikt, blir en huvudman för all arbetsmarknadsinriktad 

rehabilitering, 

4) att utreda möjligheterna för en reform som medför att vuxna regelbundet 

kallas till hälsokontroll. 

Styrelsen för Österåkers arbetarekommun 

Österåkers arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E55 

Hallsbergs arbetarekommun 

Försäkringskassans regler och arbete 

Som arbetskamrater, anhöriga och medmänniskor kommer vi ofta i kontakt 

med hur Försäkringskassan fungerar. 

Vi får veta att kassans handläggare, inte läkare, överprövar läkarintyg och 

gör andra bedömningar av arbetsförmåga än behandlande läkare gör. 

Vi får veta att människor som är sjukskrivna men vill försöka återgå till 

arbete får veta att sjukskrivningen upphör så fort de prövar. Om de inte 

orkar/kan uppmanas de att utnyttja möjligheten att utan läkarintyg vara sjukskrivna 

ett par dagar. 

Vi får veta att den som är sjukskriven måste vara det till 100 , 75, 50 eller 

25 procent Med den konstruktionen kan man inte anpassa återgången till 

arbete efter förmågan! 

Den stora utmaningen för samhället är att människor ska kunna arbeta 

och få ekonomiskt stöd som går att klara sig på när man blir sjuk. Att rehabilitera 

dem som drabbats av sjukdom och skada är den enskilt viktigaste åtgärden 

för att samhället ska klara finansieringen av sjukförsäkringen också i 

framtiden. 

Regler eller tillämpning av regler måste vara tydliga och medverka till att 

anpassa försäkringen till de enskilda förhållanden som människor lever under. 

Byråkratisk stelbenthet eller övertro på den egna förmågan skapar inte vare sig 

tilltro eller tillit till samhällssystem som ska garantera trygghet och stärka viljan 

till att ta ett solidariskt ansvar!


1) att uppdra åt ansvarig minister att det sker en ordentlig översyn och förändring 

av de regler som styr Försäkringskassans verksamhet, 

2) att våra riksdagsledamöter agerar så att en likvärdig handläggning garanteras 

i hela landet. 

Siv Palmgren, Göran Palmgren, Kicki Johansson, Dan Åström, Ulf Ström, 

Inga-Britt Ritzman och Kjell Rapp 

Hallsbergs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E56 

Borlänge arbetarekommun 

Sjukförsäkringen 

Regeringen har satt upp målet att antalet sjukpenningdagar ska halveras från 

92 miljoner dagar till 46 miljoner dagar år 2008. Det är en bra målsättning 

och vi delar regeringens syn på att människor har rätt att vara friska och 

kunna försörja sig själva. Arbetslinjen ska gälla. Det är inte acceptabelt med 

de senaste årens sjukskrivningstal, varken med hänsyn till individens välfärd 

eller ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. 

Försäkringskassan har fått uppdraget att vidta de åtgärder som behövs 

för att målet om en halvering ska kunna nås. Att verkställa halveringsmålet är 

ingen lätt uppgift. Det visar sig bland annat i att försäkringskassans arbete i 

många fall resulterat i att sjuka människor hamnar mellan trygghetssystemen 

och att vissa snarare slussas från arbete än till. Detta främjar inte arbetslinjen. 

Aldrig har så många förtidspensionerats som nu vilket sänker sjuktalet 

men inte ohälsan. Samtidigt som kostnaderna för det gemensamma ökar är 

det ett svek mot människor som vill komma tillbaka till arbetslivet att mot sin 

vilja förtidspensioneras. Om resurserna i stället användes till rehabilitering 

kan stora mänskliga och ekonomiska vinster göras. 

Sedan juli 2003 har Försäkringskassan dragit in sjukpenning för cirka 

5 000 personer. Flera av dem har, i stället för att bli erbjudna en adekvat rehabilitering, 

blivit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning. Ersättning från 

a-kassan har inte heller varit ett alternativ då bedömningen gjorts att individen 

varit för sjuk för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är 

inte svårt att föreställa sig den oro och vanmakt som dessa människor känner. 

Arbetsförhetsbegreppet bör vara detsamma oavsett vilken myndighet som 

tillämpar det. 

Det är självklart att Försäkringskassan ska göra en bedömning av om 

man har rätt till sjukpenning eller inte. Men det bör i försäkringskassans 

handläggning fokuseras mer på rehabilitering. För att besluten ska uppfattas 

som mer rättssäkra än i dag föreslår vi att indragningsbeslut ska fattas i socialförsäkringsnämnd. 

Att beslutet ska föregås av en grundlig utredning av den 

sjukes arbetsförmåga och möjlighet att återgå till arbete, utfört av arbetslivstjänster 

eller liknande utredningsinstitut, anser vi vara nödvändigt. Det kan 

inte heller vara rimligt att den enskilde står utan ersättning under den tid 

bedömningen har tagit. 

Försäkringskassans arbetssätt med att halvera antalet sjukpenningdagar 

87

88 

löser säkerligen en del problem men det skapar andra. Vi måste alla satsa på 

rehabilitering så att sjukskrivna människor får möjlighet att söka sig ut på 

arbetsmarknaden rehabiliterade och därmed anställningsbara för att kunna stå 

till arbetsmarknadens förfogande. 

Finansiell samordning FINSAM kan i dag ske frivilligt mellan en försäkringskassa, 

ett landsting, en länsarbetsnämnd samt en eller flera kommuner. 

Den finansiella samordningen mellan olika huvudmän inom rehabiliteringsområdet 

ska underlätta en effektiv resursanvändning bland annat genom 

att finansiera samordnade insatser. Dessa insatser ska syfta till att den enskilde 

ska uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. 

Vi menar att FINSAM eller liknande system ska införas i hela Försäkringskassan. 

Men det räcker inte med att rehabilitera. Det måste leda till ett arbete 

också. Förslaget om medfinansiering av sjukpenningen har fått arbetsgivare 

som redan tidigare varit tveksamma till att anställa personer med en ”sjukhistoria”, 

att öppet deklarera att de nu tänker bli ännu mer restriktiva när de 

anställer personal. Därför är det viktigt att de som rehabiliteras slussas till yrken 

med lämpliga krav och att arbetsgivarna stimuleras till att anställa betingat 

arbetsföra det vill säga anställa dem som har ett begränsat arbetsutbud. 

Därför föreslår vi kongressen besluta: 

1) att verka för att försäkringskassans rehabiliterande roll stärks och preciseras, 

2) att verka för att försäkringskassan och arbetsförmedlingen har samma 

arbetsförhetsbegrepp, 

3) att försäkringsläkarens bedömning av arbetsförmåga ska grundas på en 

utredning av exempelvis arbetslivstjänster eller företagshälsovård, 

4) att beslut om indragning av sjukpenning tas i socialförsäkringsnämnd, 

5) att försäkringskassan åläggs att betala ut sjukpenning under utredningstiden, 

6) att arbetsgivare stimuleras att anställa betingat arbetsföra personer. 

Metalls s-facklubb 

Borlänge arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E57 


Indragen sjukpenning 

Många av samhällets medborgare drabbades under 90-talets nedskärningar av 

arbetslöshet. En stor del började då studera (mest kvinnor), både på gymnasienivå 

och även högskola, vilket var positivt. En del av dem har tyvärr inte 

kunnat fullfölja studierna på grund av sjukdom och långtidssjukskrivning som 

följd och därför inte kommit in på arbetsmarknaden igen. 

Dessa medlemmar trillar ofta genom stolarna, då de inte har någon 

arbetsgivare som tar rehabiliteringsansvar för dem. De är ofta helt utlämnade 

till Försäkringskassan.

Försäkringskassan är idag ivrig på att få ner sjuktalen för alla grupper i 

samhället, för att minska de skenande kostnaderna. Detta sker endera med 

avlösning till sjukersättning (före detta sjukbidrag) eller indragning av sjukpenning, 

för att den sjuke ska anmäla sig på arbetsförmedlingen och stå till 

arbetsmarknadens förfogande. 

Att stå till arbetsmarknadens förfogande och inte vara fullt frisk och inte 

kunna ta vilket arbete som helst, är en stor felaktighet anser vi. Helt plötsligt 

står medlemmen utan något försäkringsskydd, vilket är en katastrof för medlemmen 

och detta ska inte kunna inträffa i en välfärdsstat som vårt land 

ändå är. 

Bedömningen som görs innan sjukpenning dras in, bygger ofta på en 

arbetsträning på någon inrättning som Försäkringskassan upphandlar. Den 

sjuke kan till exempel. sitta och måla korgar eller liknade lättare arbetsuppgifter, 

samt samtal och observationer från till exempel. arbetsterapeuter, beteendevetare 

och läkare på inrättningen. Läkaren gör sedan bedömningen, att medlemmen 

är fullt arbetsför och sjukpenningen dras in. Ingen arbetsträning i 

någon riktig verklig arbetssituation/arbetsmiljö har förekommit. Detta kan ske 

även för anställda, men då måste arbetsgivaren ta sitt ansvar och betala ut lön. 

Därför yrkar vi att Socialdemokraterna verkar för: 

1) att Försäkringskassan ej kan besluta att dra in sjukpenning från någon 

person, som inte har fått någon chans att arbetspröva på ett riktigt arbete 

ute på öppna arbetsmarknaden. 



Motion E58 


Rehabiliteringsersättning för längre yrkesinriktade utbildningar vid 

långtidssjukskrivning 

Långtidssjukskrivningarna har under flera år ökat inom verksamheter där 

samhällsmedborgare arbetar. Det är väl känt, att diagnoser som utmattningsdepressioner, 

utbrändhet och andra stressymptom förekommer mest, där man 

arbetar nära med andra människor, men även i andra verksamheter inom 

dagens alltmer stressade samhälle. Många av människorna drabbas också av 

problem i rörelseapparaten med långtidssjukskrivning som följd och kan inte 

gå tillbaka till ordinarie arbetsuppgifter. 

Efter att ha varit långtidssjukskri ven under flera år, med en mödosam 

väg tillbaka till arbetslivet, behövs ofta en ny utbildning för att bli anställningsbar. 

Den långtidssjukskrivne har arbetstränat med rehabiliteringspenning 

från Försäkringskassan inom olika områden och förhoppningsvis funnit 

sin nisch. De lättare arbetsuppgifterna är idag begränsade hos de flesta arbetsgivare. 

Utbildning är ibland den enda utvägen att bli anställningsbar i ett nytt 

yrke. Arbetsgivarna är idag inte villiga att betala någon längre utbildning som 

leder till anställning utanför den egna verksamheten. 

89

90 

En allt vanligare modell har blivit, att den långtidssjukskrivne anställde 

erbjuds några månadslöner eller en kortare kurs mot att den anställde säger 

upp sig själv. Många medlemmar uppfattar detta som ”ett flott erbjudande” 

och upptäcker senare, att de stängs av från rätten till ersättning från A-kassan 

under motsvarande tid (summan omräknad i månadslön och tid). Har jag fått 

3 månadslöner eller en summa motsvarande 3 månadslöner av arbetsgivaren 

blir jag avstängd 3 månader från och med den dagen jag ansöker om ersättning 

från A-kassan. 

Som organisation måste alla fackliga företrädare på alla nivåer ta ett större 

ansvar gentemot långtidssjukskrivna medlemmar, då alla medlemmar inte 

tar kontakt med ”facket” när de är sjuka. Arbetsgivaren har huvudansvaret, 

men många arbetsgivare har tyvärr brustit i sin roll av olika anledningar. 

Arbetsträning/prövning med Rehabiliteringsersättning från Försäkringskassan 

går bra. Även en 1-årig yrkesinriktad utbildning med Rehabiliteringsersättning 

går bra, men är utbildning 2-årig är det stopp. Då beviljas inte 

ens Rehabiliteringsersättning det första året av de två. 

Besluten grundar sig på Lagen om allmän försäkring förordning 

(1991:1321) § 3 om rehabiliteringsersättning där det bland annat framgår att 

utbildning som kan finansieras med studiemedel enligt studiestödsförordningen 

(2000:655) och därmed jämförlig utbildning får rehabiliteringsersättning 

endast lämnas om utbildningen omfattar högst 40 studieveckor och 

1. inte är en fortsättning eller avslutning på tidigare påbörjad eftergymnasial 

utbildning 

2. inte heller en del av en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning. 

Att börja studera efter flera års sjukskrivning är en chansning, som kräver 

stor motivation, men man vet inte om varken kropp eller själ klarar den 

utmaningen. Att då vara tvungen att friskskriva sig och ta studielån direkt för 

att utbildningen är 2-årig kan innebära ytterligare ett bakslag för individen. 

Dessa personer är ofta väldigt sköra. Att ta studielån, som ska betalas tillbaka 

senare, för något som kanske efter ett tag visat sig vara alltför tufft och man 

är osäker på om man orkar fullfölja utbildningen, kan vara orsak nog att minska 

motivationen att ens börja studera. 

Alla parter ska arbeta för att få ner de höga sjuktalen, samtidigt som de 

sjukskrivna ska få ett meningsfullt liv. Ett sätt är då, att förändra texten i ovan 

nämnda Lag med tillhörande förordningar och på detta sätt underlätta för de 

långtidssjuka att utbilda sig och hitta nya arbeten. 

Därför yrkar vi att socialdemokraterna arbetar för: 

1) att texterna i ovanstående lag och alla hänvisade förordningar ändras, så 

att rehabiliteringsersättning kan utgå vid en längre yrkesinriktad utbildning, 

upp till maximalt tre år. 


Nyköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E59 

Arvika arbetarekommun 


Regeringen har satt som mål att Försäkringskassan ska halvera antalet utbetalda 

sjukpenningdagar från 92 miljoner dagar till 46 miljoner dagar. Det ska 

vara genomfört till i juni 2008. Det är ett tufft mål som har satts upp men vi 

delar regeringens syn att människor har rätt att vara friska och att de ska 

kunna arbeta och försörja sig på sitt arbete. 

Försäkringskassans sätt att nå målet, menar vi, stödjer inte arbetslinjen. 

Det verkar som om försäkringskassan bara vill städa i sina register och ingen 

blir friskare eller mer arbetsför av det. Aldrig har så många förtidspensionerats 

som nu. Det sänker sjuktalet men ohälsan finns kvar. Vi anser att det är 

ett svek mot en människa att förtidspensionera henne mot hennes vilja när 

hon anser att hon kan arbeta. Om fler arbetade med rehabilitering inom försäkringskassan 

hade sådant inte behövt ske. 

Försäkringskassan har sedan juli 2003 dragit in sjukpenning för cirka 

5000 personer. Om alla skulle ha varit sjukskrivna i ett år motsvarar det 

knappt 2 miljoner sjukdagar. Om regeringens mål ska nås bara med indragen 

sjukpenning tar det 23 år att nå dit. Många tidningsartiklar speglar den oro 

och vanmakt som många av dem som fått sjukpenningen indragen känner. 

Dessa människor blir inte friskare av att försörja sig på socialhjälp som har blivit 

samhällets stöd till dem som A- kassan nekat ersättning eftersom de anser 

den arbetssökande för sjuk för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. 

En del har gjort sjukanmälan men efter flera månader fått besked av försäkringskassan 

att de inte får någon sjukpenning. Den som har arbete har då 

varit olovligt frånvarande från arbetet och riskerar avsked. Den arbetslöse som 

sjukskrivit sig då hon inte anser sig frisk nog att arbeta får varken sjukpenning 

eller A- kassa. 

För frisk för att få sjukpenning, för sjuk för att få A- kassa. Vi måste bestämma 

oss. Arbetsförhetsbegreppet måsta vara samma oavsett vilken myndighet 

som tillämpar det. Vi anser också att det tycks vara försäkringskassans 

bedömning som är felaktig. Det är två företeelser som stödjer vår uppfattning. 

A- kassan nekar oftare den friskskrivne ersättning då hon fortfarande anses 

sjuk av dem. Länsrätterna ändrar i större omfattning försäkringskassans beslut 

nu. Länsrätten i Jönköping exempelvis har ökat sin bifallsfrekvens från ca 10 

procent till ca 40 procent. Vi är övertygade om att det gäller indragen sjukpenning. 

Detta är ingen framkomlig väg. Det här sättet att arbeta skapar fler problem 

än det löser. Därför är det trist att höra att Försäkringskassans nye generaldirektör 

säger sig vara beredd att betala bonus till dem som lyckas avstänga 

mest. Den rehabiliteringshandläggare som lyckas få en person anställningsbar 

däremot är värd bonus. 

Ska regeringens mål nås måste försäkringskassan arbeta annorlunda. De 

måste satsa på rehabilitering så att de kan överlämna anställningsbara människor 

till arbetsförmedlingen. 

Men försäkringskassan måste få fler och bättre verktyg. 

Vi föreslår därför kongressen att besluta 

1) att FINSAM eller likvärdigt system införs i alla regionförsäkringskassor, 

91

92 

2) att försäkringskassans rehabiliteringsansvar görs tydligare i 3 kap 7§ 

AFL, 

3) att indragning av sjukpenning ska prövas i socialförsäkringsnämnd, 

4) att försäkringsläkarens bedömning av arbetsförhet ska bygga på utredning 

av arbetslivstjänster eller liknande eller företagshälsovård, 

5) att försäkringskassan betalar ut sjukpenning under den tid det tar att 

utreda rätten till sjukpenning, 

6) att ett gemensamt arbetsförhetsbegrepp införs, 

7) att samhället stimulerar arbetsgivare att anställa rehabiliterade personer. 

Metalls s-förening, avdelning 18, Arvika 

Arvika arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E60 

Sollefteå arbetarekommun 



92 miljoner dagar till 46 miljoner år 2008. Det är en bra målsättning och vi 

delar regeringens syn på att människor har rätt att vara friska och kunna försörja 

sig själva. Arbetslinjen ska gälla. Det är inte acceptabelt med de senaste 

årens sjukskrivningstal, varken med hänsyn till individens välfärd eller ur ett 

samhällsekonomiskt perspektiv. 


för att målet om en halvering ska kunna uppnås. Att verkställa halveringsmålet 

är ingen lätt uppgift. Aldrig har så många förtidspensionerats som nu vilket 

sänker sjuktalet men inte ohälsan. Samtidigt som kostnaderna för det 

gemensamma ökar är det ett svek mot människor som vill komma tillbaka till 

arbetslivet att mot sin vilja förtidspensioneras. Om resurserna i stället användes 

till rehabilitering kan stora mänskliga och ekonomiska vinster göras. 

Tyvärr har det också visat sig att sjuka människor hamnat mellan trygghetssystemen 

och att vissa snarare slussats från arbete än till. Detta främjar 

inte arbetslinjen. 

Sedan juli 2003 har Försäkringskassan dragit in sjukpenning för cirka 

5 000 personer. Flera av dem har, i stället för att bli erbjudna en adekvat rehabilitering, 








man har rätt till sjukpenning eller inte. Men för att försäkringskassans handläggning 

ska fokuseras på rehabilitering och att besluten ska uppfattas som 

mer rättssäkra än idag föreslår vi att indragningsbeslut ska fattas i socialförsäkringsnämnd. 

Att beslutet ska föregås av en grundlig utredning av den sjukes 

arbetsförmåga och möjlighet att återgå till arbete, utfört av arbetslivstjäns-

ter eller liknande utredningsinstitut, anser vi vara nödvändigt. Det kan inte 

heller vara rimligt att den enskilde står utan ersättning under den tid bedömningen 

har tagit. 


löser säkerligen en del problem men det skapar uppenbarligen andra. Vi 

måste satsa på rehabilitering så att sjukskrivna människor får möjlighet att 

söka sig ut på arbetsmarknaden rehabiliterade och anställningsbara och därmed 

kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. 

Finansiell samordning FINSAM kan idag ske frivilligt mellan en försäkringskassa, 



ska underlätta en effektiv resursanvändning bland annat genom att 

finansiera samordnade insatser. Dessa insatser ska syfta till att den enskilde 

ska uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. Vi menar att FIN- 

SAM eller liknande system ska införas i hela Försäkringskassan. 

Men det räcker inte med att rehabilitera människor. De måste få ett 

arbete också. Förslaget om medfinansiering av sjukpenning har fått arbetsgivare 

som redan tidigare varit tveksamma till att anställa personer med en 

”sjukhistoria”, att öppet deklarera att de nu tänker bli ännu mer restriktiva när 

de anställer personal. Därför måste de som rehabiliteras slussas mot yrken 

som har lägre fysiska krav och arbetsgivarna stimuleras till att anställa betingat 

arbetsföra. 

Därför föreslår vi kongressen besluta 

1) att verka för att försäkringskassans rehabiliterande roll stärks och preciseras 


arbetsförhetsbegrepp 


utredning av exempelvis arbetslivstjänster eller företagshälsovård 

4) att beslut om indragning av sjukpenning tas i socialförsäkringsnämnd 

5) att försäkringskassan åläggs att betala ut sjukpenning under utredningstiden 


Lennart Önblad och Sven-Göran Johansson, Metallsossen i Sollefteå 

Sollefteå arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E61 

Trollhättans arbetarekommun 


En allt större del av våra sjuka medborgare drabbas av besparingsiver på Försäkringskassan 

på uppdrag av regeringen. Sjukskrivna har efter några månader 

fått avslag på sin sjukpenning. Man anses inte vara sjuk fast läkare har 

ansett detta. Människor hamnar mellan ”två stolar”, för frisk för att få sjukpenning, 

för sjuk för att arbeta, eller stå till arbetsmarknadens förfogande. 

93

94 

Uppdraget som Försäkringskassan fick av regeringen är väl knappast detta, att 

spara till varje pris. Om så är fallet får man verkligen beklaga denna cyniska 

syn man har fått på sjukskrivna personer. 

Jag föreslår: 

1) att Försäkringskassan aldrig i efterhand kan neka sjukpenning, 

2) att sjukförsäkringen ska vara värd namnet, 

3) att man ser över Försäkringskassans hantering av det uppdrag som regeringen 

gav dem. 

Jörgen Jörgensen 

Trollhättans arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E62 

Hisingens arbetarekommun 

Ordentlig bedömning av arbetsförmåga krävs 

Sedan en tid tillbaka verkar det som om att det ställs allt hårdare krav på sjukskrivna 

människor att komma tillbaka till arbetet. Frågan måste ställas om det 

är riktigt om det nu är så att friskskrivningar ”forceras” fram. 

Helt klart måste sjukskrivningarna minska, människor måste ha en så 

pass dräglig miljö på såväl sina arbeten som sin fritid att de håller sig friska. 

Men det får inte bli så att människor som har varit eller är sjuka får för hårda 

krav på sig för snabbt efter sjukdom eller olycksfall. Då blir det ingen lösning 

på problemet, då döljs bara problemet och den enskilda människan får betala 

ett högt pris genom att i värsta fall stå utan försörjning, vilket kan leda till tragedier. 

Problemet kan se ut så att en läkare genom en diagnos säger att en person 

inte kan arbeta, men försäkringskassan kan göra en annan bedömning, det 

vill säga att människa i fråga kan arbeta. Då kan människa ifråga inte arbeta 

och står utan möjlighet att få ersättning från försäkringskassan för att hon 

eller han anses för frisk och från arbetslöshetsförsäkringen för att hon eller 

han är för sjuk/skadad för att stå till arbetsmarknadens förfogande. 

Ett sådant förfarande sätter människor under stor press och då kan 

ambitionen att minska sjukskrivningarna bli kontraproduktiv. Risken är överhängande 

att människor som sätts under press får en längre väg tillbaka till 

arbetslivet eller i värsta fall att det slås ut från arbetsmarknaden vilket skapar 

oerhörda problem. 

Klara och tydliga regler måste gälla för vad som gäller vid återinträdet på 

arbetsmarknaden efter en sjukskrivningsperiod. Läkares diagnoser, såväl fysiska 

som psykiska, måste värderas högt och en människa kan inte anses arbeta 

full tid motiverat enbart med att hon eller han kan arbeta ett par timmar i 

sträck utan värk. En ordentlig arbetsbedömning måste göras och kombineras 

med en individuellt utformad rehabilitering 

Kongressen föreslås besluta 

1) att klara och tydliga regler för sjukskrivna människors återinträde på 

arbetsmarknaden skapas,

2) att dessa regler anpassas så att inga människor på arbetsmarknaden faller 

mellan stolarna i den meningen att de friskskrivs trots att de är för 

sjuka/skadade för att arbeta och därmed riskerar att hamna utan försörjning, 

3) att samordningen förbättras mellan försäkringskassa och arbetslöshetsförmedling 

om en sjukskriven människas förmåga att arbeta, 

4) att ingen friskförklaras innan en arbetsbedömning gjorts, 

5) att en fungerande rehabilitering utformas i varje fall. 

Johan Kanmert 

Hisingens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E63 


Ett starkare försäkringsskydd 

Vi har medlemmar som fått sjukpenningen indragen i efterhand och blivit 

hänvisade till arbetsförmedlingen. De kan inte arbeta på grund av sjukdom 

men bedöms av Försäkringskassan att ha arbetsförmåga. De kan inte gå tillbaka 

till sitt nuvarande arbete. De kan stå till arbetsmarknadens förfogande 

men erhåller ej något arbete på grund av sin sjukdom. Handläggningen från 

försäkringskassan är fullständigt oacceptabel och leder till utslagning. 

Vi föreslår att kongressen måtte besluta: 

1) att verka för ett starkare gemensamt ansvar mellan Försäkringskassa och 

arbetsgivare för att förhindra utslagning, 

2) att förtroendeläkarens ensidiga bedömning inte blir utslagsgivande. 

Lunds Tvärfackliga s-förening 


Motion E64 

Härnösands arbetarekommun 



92 miljoner dagar till 46 miljoner dagar år 2008. Det är en bra målsättning 

och vi delar regeringens syn på att människor har rätt att vara friska och 

kunna försörja sig själva. Arbetslinjen ska gälla. Det är inte acceptabelt med 

de senaste årens sjukskrivningstal, varken med hänsyn till individens välfärd 

eller ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. 


för att målet om en halvering ska kunna uppnås. Att verkställa halveringsmålet 

är ingen lätt uppgift. Aldrig har så många förtidspensionerats som nu vilket 

sänker sjuktalet men inte ohälsan. Samtidigt som kostnaderna för det 

gemensamma ökar är det ett svek mot människor som vill komma tillbaka till 

95

96 

arbetslivet att mot sin vilja förtidspensioneras. Om resurserna i stället användes 

till rehabilitering kan stora mänskliga och ekonomiska vinster göras. 

Tyvärr har det också visat sig att sjuka människor hamnat mellan trygghetssystemen 

och att vissa snarare slussats från arbete än till. Detta främjar 

inte arbetslinjen. 

Sedan juli 2003 har Försäkringskassan dragit in sjukpenning för cirka 5 

000 personer. Flera av dem har, i stället för att bli erbjudna en adekvat rehabilitering, 





Arbetsförhetsbegreppet bör vara detsamma oavsett vilken myndighet 

som tillämpar det. Det är självklart att Försäkringskassan ska göra en bedömning 

av om man har rätt till sjukpenning eller inte. Men för att försäkringskassans 

handläggning ska fokuseras på rehabilitering och att besluten ska 

uppfattas som mer rättssäkra än idag föreslår vi att indragningsbeslut ska fattas 

i socialförsäkringsnämnd. Att beslutet ska föregås av en grundlig utredning 

av den sjukes arbetsförmåga och möjlighet att återgå till arbete, utfört av 

arbetslivstjänster eller liknande utredningsinstitut, anser vi vara nödvändigt. 

Det kan inte heller vara rimligt att den enskilde står utan ersättning under den 

tid bedömningen har tagit. 


löser säkerligen en del problem men det skapar uppenbarligen andra. Vi 

måste satsa på rehabilitering så att sjukskrivna människor får möjlighet att 

söka sig ut på arbetsmarknaden rehabiliterade och anställningsbara och därmed 

kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. 

Finansiell samordning, FINSAM, kan i dag ske frivilligt mellan en försäkringskassa, 




att finansiera samordnade insatser. 

Dessa insatser ska syfta till att den enskilde ska uppnå eller förbättra sin 

förmåga till förvärvsarbete. Vi menar att FINSAM eller liknande system ska 

införas i hela Försäkringskassan. 

Men det räcker inte med att rehabilitera människor. De måste få ett arbete 

också. Förslaget om medfmansiering av sjukpenning har fått arbetsgivare 

som redan tidigare varit tveksamma till att anställa personer med en ”sjukhistoria”, 

att öppet deklarera att de nu tänker bli ännu mer restriktiva när de anställer 

personal. Därför måste de som rehabiliteras slussas mot yrken som har lägre 

fysiska krav och arbetsgivarna stimuleras till att anställa betingat arbetsföra. 

Därför föreslår vi kongressen besluta: 





utredning av exempelvis arbetslivstjänster eller företagshälsovård, 

4) att beslut om indragning av sjukpenning tas i socialförsäkringsnämnd,

5) att försäkringskassan åläggs att betala ut sjukpenning under utredningstiden, 


Nils Henriksson, Metall 47 Ådalen 

Härnösands arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E65 

Skellefteå arbetarekommun – enskild 

Slut på att falla mellan stolarna 

Under de senaste åren har vi sett en oacceptabel konsekvens av besparingspolitiken 

i socialförsäkringssystemen, nämligen att människor faller mellan stolarna. 

De anses vara färdigrehabiliterade, ej längre sjuka, och därför överlämnade 

till arbetslöshets-försäkringen för att garanteras försörjning. Hos arbetsförmedlingen 

anses de inte stå till arbetsmarknadens förfogande, eller saknar 

upparbetad ersättningsrätt enligt arbetslöshetsförsäkringens regelverk. 

När konsekvensen av dåliga regler eller att tillämpningen av regelverken 

är sådan att enskilda människor faller mellan stolarna då är det fel på systemen! 

Vi föreslår kongressen besluta ge partistyrelsen i uppdrag att verka för: 

1) att en allmän utredningsersättning införs som skyddar individen att falla 

mellan stolarna medan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan skyller 

ifrån sig när det gäller vem som ska ansvara för individens försörjning. 

Inga-Lis Karlsson, Handels s-fackklubb, Christer Forssell, Byggfackens sfackklubb, 

Mona Bergquist, Kommunals s-fackklubb, Per Lindbäck, Metalls 

s-fackklubb, Robert Ignberg, SEKOs s-fackklubb 

Skellefteå arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E66 

Ludvika arbetarekommun – enskild 

Sjukförsäkring 

Som läget är i dag kan försäkringskassan ta retroaktiva beslut så att individer 

kan bli utan sjukersättning eller bli återbetalnings skyldig vilket inte ar acceptabelt 

då det inte är föranlett av något bedrägligt förfarande. 

Därför hemställer vi att kongressen beslutar att partiet ska verka för: 

1) att försäkringskassan ej får ta retroaktiva beslut, 

2) att prövning av rätten till sjukpenning ej får ha en längre handläggningstid 

än 14 dagar. 

Grängesbergs s-förening 

Ludvika arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

97

98 

Motion E67 

Ronneby arbetarekommun – enskild 

Samordning av Försäkringskassans, Arbetsmarknadsverkets och 

kommunala resurser 

I dag finns det tre myndigheter, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och 

socialkontoren i kommunerna, som dels hanterar/beviljar ekonomisk ersättning 

för de människor som är sjuka, saknar arbete eller är beroende av ekonomiskt 

bistånd (socialbidrag) dels genom olika insatser arbetar för att dessa 

människor ska ut på arbetsmarknaden. 

Det är viktigt att medborgarna, får en enhetlig rättstillämpning, får 

snabbt beslut/ersättning, att det finns transparens, får hjälp med att förstå rättigheter 

och skyldigheter och får ett individanpassat bemötande och framför 

allt inte hamnar mellan myndighetsgränser och hänvisas till olika handläggare 

inom myndigheten. 

Dessa myndigheter lägger mycket tid och kraft på att hitta samverkansformer. 

Ibland lyckas det och ibland inte. Det gemensamma målet är att medborgarna 

ska ut i arbetsmarknaden och inte vara beroende av hjälp från myndigheterna. 

Ett första steg mot samordning är redan taget genom Lag (2004:793) 

om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser (möjlighet att bilda samordningsförbund), 

men även denna samordning förutsätter att samtliga parter 

är villiga att ingå i samverkan och det kräver tid att formalisera denna samverkan. 

Vi tycker att det är dags för ett organisatoriskt samgående av dessa myndigheter 

genom att samtliga resurser samlas hos kommunen för att på detta 

sätt skapa en myndighet i medborgarnas tjänst. Vi är övertygade om att förutsättningarna 

för att lyckas med erforderliga insatser ökar. Vi är övertygade 

om att eftersom det blir en kontaktpunkt inom kommunen skapas ett förtroende 

mellan den enskilde och handläggaren som är en förutsättning för ett 

bra resultat. Vi är övertygade om att detta kommer att ge samhällsekonomiska 

vinster. 

Motionärerna föreslår att den socialdemokratiska partikongressen beslutar: 

1) att ge de socialdemokratiska riksdagsledamöterna i uppdrag att verka för 

att det snarast startas en utredning med uppgift att utreda förutsättningarna 

för ett organisatoriskt samgående av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen 

med kommunerna, 

2) att frigjorda resurser tillförs kommunerna. 

Teo Zickbauer, Ronneby s-förening och Nils-Olov Olofsson, 

Saxemara s-förening 

Ronneby arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till 

kongressen.

Motion E68 

Vänersborgs arbetarekommun 

Att hamna ”mellan stolarna” eller vem som får ”Svarte Petter” 

Sedan slutet av 1990-talet har antalet långtidssjukskrivningar dramatiskt 

ökat. Ingen kan med säkerhet säga vad det beror på. Orsakerna bakom ökningen 

är säkert många och komplexa. Märkligt kan tyckas att den kraftiga 

ökningen av sjukfrånvaron inte speglar någon motsvarande försämring av 

svenska folkets hälsa. Orsaker som ändå brukar nämnas i debatten är ett tuffare 

arbetsklimat, nya sjukdomsbegrepp och ändrade attityder. 

Bland de sjukskrivna kan man prata om två olika grupper. Först den 

grupp som har anställning och där arbetsgivaren är ålagd att göra rehabiliteringsutredning. 

Arbetsgivaren ska stötta den sjukskrivne genom att erbjuda 

anpassad arbetsplats, kunna medverka till förändrade arbetstider och ordna 

med utbildning. På många arbetsplatser finns även möjlighet att få stöd av 

psykolog eller kurator. Kraven på arbetsgivaren som ansvarig för rehabiliteringsinsatserna 

har på senare år ytterligare markerats genom politiska beslut. 

I dag följer dessutom ofta företagsledningar och ibland också styrelser sjukfrånvarostatistiken 

i syfte att kunna möta ökad sjukfrånvaro med olika typer 

av åtgärder. 

För den andra gruppen av sjukskrivna, de som inte har någon anställning, 

är verkligheten en helt annan. Det är om dessa denna motion handlar 

om. Enligt försäkringskassans egna direktiv så är det försäkringskassan själv 

som har rehabiliteringsansvaret för dessa långtidssjukskrivna. Försäkringskassan 

skriver själv ”För dig som inte har en anställning ligger detta ansvar på 

Försäkringskassan”. De har samma ansvar på liknande sätt som arbetsgivaren 

har för den som är anställd. Men det fungerar inte så i verkligheten. Medan 

Försäkringskassan kan ställa krav på arbetsgivare är det i dag ingen som ställer 

krav på Försäkringskassans eget rehabiliteringsansvar! 

Försäkringskassan formulerar själv sitt uppdrag så här. ”Som sjukskriven 

behöver man ibland stöd för att kunna börja arbeta igen. Rehabilitering är ett 

samlingsbegrepp för alla åtgärder av medicinsk, psykologisk, social och 

arbetslivsinriktad art som ska hjälpa sjuka och skadade att återvinna bästa 

möjliga funktionsförmåga och förutsättningar för ett normalt liv. Olika myndigheter 

ansvarar för olika områden. Sjukvården ansvarar för den medicinska 

behandlingen och rehabiliteringen. Arbetsgivaren eller arbetsförmedlingen 

har ansvaret för de arbetslivsinriktade åtgärderna och kommunen för de sociala 

åtgärderna.” 

Detta innebär att om man är sjukskriven utan anställning och behöver 

hjälp och stöd i form av hjälp av psykolog eller kurator så är det sjukvårdens 

ansvar. Har någon då otur och det är lång kö till sådan behandling får man 

vänta i upp till ett år och i värsta fall flera år. Under tiden betalar försäkringskassan 

sjukpenning till en allt ”sjukare” medmänniska. 

Det är också vanligt att gruppen sjukskrivna utan anställning, som vill 

börja arbeta igen har mycket svårt att komma ut på arbetsmarknaden om man 

inte får alldeles särskilt stöd. Men många i den här gruppen möter idag någon 

nitisk försäkringstjänsteman som gärna erbjuder sjukersättningen (före detta 

förtidspension) vilken är en betydligt lägre ersättning än sjukpenningen. I 

Västra Götaland har det förekommit en mediedebatt där det framkommit att 

försäkringstjänstemän erbjuds extra löneersättningar om man lyckas med uppgiften 

att istället ”förtidspensionera”. Man kan kanske ana att detta är för att 

99

100 

minska statens kostnader men utan tvekan är konsekvenserna mycket inhumana, 

cyniska och leder till långsiktiga förvärrade samhällsekonomiska problem. 

Som en följd av detta kommer de långtidssjukskrivna (förtidspensionerade) 

allt längre från arbetsmarknaden. Detta leder till ett onödigt förlängt 

samhällsekonomiskt ansvar. Det kortsiktiga intresset går tvärs mot det långsiktiga 

perspektivet. Lyckas istället försäkringstjänstemannen få den långtidssjukskrivne 

utan anställning att bli ”friskförklarad” överlämnas ansvaret från 

försäkringskassan till arbetsförmedlingen. Har man ingen rätt till a-kassa så 

blir det kommunens ansvar och då för socialtjänsten. Det bör vara känt för alla 

att det är mycket svårt att få ett arbete för langtidssjukskrivna och ofta mår de 

psykiskt dåligt. Har man ingen ersättning från arbetslöshetskassan utan hänvisas 

till kommunen för att få socialbidrag så är man snart sjukskriven på nytt. 

Systemet cirklar lätt gärna runt och det är i dag inte lätt att komma ur. 

I socialdemokratins partiprogram har vi texten. ”Full sysselsättning är ett 

socialt likaväl som ekonomiskt mål. Den gör alla delaktiga i skapandet av välfärden 

och hindrar arbetslöshetens utanförskap med de ojämlikheter och 

mänskliga skador den för med sig.” Där står också: ”Socialdemokratins tillväxtpolitik 

bygger på rätten till meningsfullt arbete med goda arbetsvillkor 

inom alla delar av arbetslivet...” 

På det sätt som de långtidssjukskrivna utan anställning behandlas idag är 

det både osolidariskt och ovärdigt för oss Socialdemokrater. Det är förutom 

ett ovärdigt sätt att behandla människor på också ett ekonomiskt ineffektivt 

system. Och ytterst är det skattebetalaren som finansierar detta och högljudda 

protester från dem vore inte orimliga. Det är bristen på ett samlat ansvar 

som gör att enskilda lider på det mänskliga planet och samhället lider lika 

svårt på det ekonomiska. 

Med hänvisning till ovan föreslås: 

1) att lagregler ger något samhällsorgan huvudansvaret för ovanstående 

gruppers rehabilitering och där varje individs möjligheter får prövas och 

utgöra grunden för sådan rehabilitering, 

2) att det för dessa grupper kan ges möjlighet till stöttning med psykolog 

eller liknande samt att de kan erbjudas olika möjliga utbildningsvägar för 

att därigenom komma närmare arbetsmarknaden. 

Brålanda s-förening 

Vänersborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E69 

Västernorrlands partidistrikt 

Ansvar för utbetalning av sjukpenning – individens rättigheter 

De senaste årens oroväckande utveckling av ohälsan, med ökande sjuskrivningar 

som en av flera konsekvenser, har satt fokus på tillämpningen av den 

allmänna sjukförsäkringen. I den offentliga debatten, inte minst i media, råder 

en rad olika uppfattningar, ibland också missuppfattningar, om de olika aktörernas 

roller i processen. Vem som fattar beslut om rätten till sjukpenning, 

hälso- och sjukvårdens roll och hur den nuvarande försäkringens regelverk 

fungerar.

Sammantaget, grunden för den allmänna sjukförsäkringen är att den är 

obligatorisk, solidariskt finansierad och försäkringsmässig i sin konstruktion. 

Den bygger på inkomstbortfallsprincipen och ska ge ekonomisk trygghet vid 

sjukdom som medför arbetsoförmåga. Grundläggande är också att den ska befrämja 

den s.k. arbetslinjen. Viktiga förutsättningar som inte diskuterats tillräckligt 

under senare år, inte minst inom arbetarrörelsen. 

För att upprätthålla en allmän sjukförsäkring enligt dessa förutsättningar, 

krävs en rad saker. Korrekt och försäkringsmässig tillämpning, som i sin tur 

kräver både resurser och kompetens hos den som är satt att tillämpa försäkringen, 

Försäkringskassan. Vidare ett bra och förtroendefullt samarbete mellan 

Försäkringskassan, den försäkrade och hälso- och sjukvården. 

I nuvarande regelverk inom Försäkringskassan avseende sjukförsäkringen 

stipuleras att den försäkrade ska erhålla beslut om sin rätt till sjukpenning 

inom 30 dagar efter att komplett ansökan inkommit. Observera, erhålla 

beslut. Det innebär inte att man per automatik är berättigad till sjukpenning, 

försäkringsmässigheten gäller. 

Regeln om beslut inom 30 dagar förmår inte Försäkringskassan i dag 

leva upp till, inte på långa vägar när. I vissa delar av landet klarar man detta i 

bara drygt 50 procent av fallen och genomsnittstiderna tenderar att öka och 

ligger inom vissa regioner på mer än 55 dagar. Orsakerna till detta är flera, 

resursbrist inom socialförsäkringsadministrationen, för stor olikhet i metodtillämpning 

inom myndigheten, brister i kommunikation och förståelse från 

hälso- och sjukvården. Brister i beslutsunderlaget kan också bero på den 

enskilde försäkrade. 

Konsekvenserna för den enskilde när beslut om rätt till sjukpenning dröjer 

och överstiger den tid man kan förvänta sig som försäkrad kan bli ytterligt 

kännbara, inte minst ekonomiskt. Grundprincipen bör rimligen vara att sjukpenningen 

ska utbetalas vid samma tid som den lön den försäkrade skulle ha 

erhållit om sjukdom ej inträffat. I annat fall tvingas många människor vända 

sig till respektive kommuns socialförvaltning och ansöka om försörjningsstöd. 

För att upprätthålla legitimiteten i en obligatorisk försäkring som handlar 

om inkomsttrygghet krävs att den enskilde kan känna tilltro till såväl försäkringen 

som myndigheten i fråga och inte ska drabbas av ekonomiska problem 

förorsakade av myndighetens tillkortakommande. 

I de fall där den enskilde försäkrade uppfyllt sina skyldigheter enligt försäkringen 

men Försäkringskassan trots detta inte kan lämna besked om rätt 

till sjukpenning inom föreskriven är det rimligt att myndigheten åläggs betala 

en UTREDNINGSERSÄTTNING som motsvarar aktuell sjukpenning 

tills beslut fattats. 

Vi föreslår kongressen besluta; 

1) att uppdra till partistyrelsen, att via riksdagsgruppen verka för att en 

utredningsersättning införs inom den allmänna sjukförsäkringen i enlighet 

med motionens intentioner. 

Socialdemokraterna i Västernorrland 

101

102 

Motion E70 

Östersunds arbetarekommun 

Regler i socialförsäkringssystemet 

Ett av våra största samhällsproblem är utvecklingen av ohälsan, både ur 

mänskligt och samhällsekonomiskt perspektiv. Därför har vi alla ett stort 

ansvar att nå målet om halverad sjukskrivning 2008. 

I det arbetet har rubriken ”Vårda försäkringen” blivit en viktig ingrediens. 

I den processen med en striktare arbetsoförmågeprövning har det i vissa 

fall uppstått helt orimliga konsekvenser för den enskilde. 

Låt mig peka på ett exempel. 

Person A insjuknar, arbetsgivaren betalar sjuklön i två veckor utifrån 

individens läkarintyg. Från och med vecka 3 ska arbetsoförmågan prövas av 

försäkringskassan. Enligt läkarintyget bedöms individen ha fortsatt nedsatt 

arbetsförmåga. Efter ytterligare fyra veckor beslutar försäkringskassan att ej 

godkänna nedsatt arbetsförmåga. Beslutet tas den 1 juni och gäller retroaktivt 

från 1 maj. Det innebär att individen inte har någon som helst inkomst varken 

från arbetsgivaren eller socialförsäkringssystemet under maj månad. Det 

går inte att börja arbeta retroaktivt! Konsekvensen för individen blir helt 

orimlig och stämmer inte med andemeningen i socialförsäkringssystemet. 

En praktisk lösning kan vara att arbetsgivarens godkännande under sjuklöneperioden, 

gäller fram till försäkringskassans beslutsdatum och finansieras 

med sjukpenning. 

Undertecknad föreslår kongressen besluta 

1) att beslut om avslag på sjukpenning inte ska gälla retroaktivt utan endast 

från och med beslutsdatum. 

Christer Åkerlind 

Östersunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E71 

Stenungsunds arbetarekommun 

Bättre insatser till stöd för arbetslösa sjukskrivna 

I tider av en oacceptabelt hög arbetslöshet riktas fokus på den praktiska tilllämpningen 

av dels regler och villkor i arbetslöshetsförsäkringen, dels utbytet 

av program och åtgärder i arbetsmarknadspolitiken. 

Vittnesmålen om brister i handläggningen vid arbetsförmedlingarna har 

blivit fler, och ingen kan bortse från dem oavsett deras omfattning eller sakliga 

grund. Tillämpningen av reglerna i arbetslöshetsförsäkringen blir också 

svårare i tider då det saknas arbetstillfällen som kan vara relevanta för arbetslösa 

visar andra erfarenheter. 

För arbetslösa sjukskrivna framstår osäkerheten om villkoren som 

uppenbara. Det är med en växande idignation vi ser att människor antingen 

bedöms ha arbetsförmåga av en myndighet samtidigt som en annan inte anser 

det. Resultatet blir att ännu fler människor riskerar hamna utanför de generella 

trygghetssystemen, och hänvisas istället till det yttersta skyddsnätet, dvs. 

kommunernas socialtjänst för att klara sin försörjning.

Den uppmärksammade problematiken ger intryck av att regelsystemen i 

arbetslöshets- och sjukförsäkringarna inte är tillräckligt starkt samordnade 

med varandra. Gemensamma mål för AMS/AMV respektive Försäkringskassan 

förefaller inte heller vägleda uppdragen. I alla fall inte beträffande människor 

som är både arbetslösa och sjukskrivna. 

Samspelet mellan olika ersättningssystem måste därför uppmärksammas, 

och behovet av att tidiga insatser för att motverka både arbetslöshet och sjukdom 

har vuxit i takt med att antalet arbetslösa sjukskrivna har ökat. 

Insatserna fordrar ett långtgående samarbete mellan Arbetsförmedling 

och Försäkringskassan inom ramen för den så kallade finansiella samordningen 

Den framstår som otillräcklig, och en behöver involvera kommunerna på 

ett tydligt sätt för att bryta mönster bland människor som står utanför arbetsmarknaden 

därför att de är arbetslösa, sjuka eller av andra skäl. 

Samtidigt konstateras att de arbetsmarknadspolitiska programmen är 

många. De bör bli föremål för en koncentration och översyn. Det kan på goda 

grunder ifrågasättas om det är ändamålsenligt att till exempel. låta arbetslösa 

människor delta i s.k. söka – jobb – kurser flera gånger. 

Av omsorg om enskilda människor måste sådana förhållanden och oklarheter 

undanröjas på ett offensivt sätt. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslås partikongressen besluta uppdra åt partistyrelsen 

att verka för: 

1) att främja tillkomsten av gemensamma mål och regler för ansvaret för 

ekonomisk trygghet och rehabilitering av människor som är arbetslösa 

och sjukskrivna, 

2) att fördjupa samordningen och samarbetet mellan staten (AMS/AMV 

och Försäkringskassan) och kommunerna i syfte att stärka möjligheterna 

för arbetslösa och/eller sjukskrivna människor att återinträda i arbetslivet, 

3) att det sker en översyn av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i syfte 

att öka utbytet av dem. 

Gunnel Lundgren 

Stenungsunds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E72 

Smedjebackens arbetarekommun 

Samarbete A-kassa och Försäkringskassa 

En av socialdemokratins hörnstenar i uppbyggnaden av den sociala välfärden 

är skyddsnätet. Ett skyddsnät som ska rädda utsatta personer från att drabbas 

av social misär. En arbetsförmedling mot arbetslöshet. En försäkringskassa 

vid hjälp vid sjukdom. 

Vad som sker ofta i dag, är att dessa instanser nu i överdriven nitisk anda, 

i stället stjälper personer som förr fick det stöd och hjälp de var behov av. 

Många praktikfall finns att relatera till då försäkringskassor och arbetsförmedlingar 

hänvisar till varandras åtaganden. Det vill säga att personer anses 

vara för friska för sjukersättning och för sjuka att arbeta. Detta i förekommande 

fall då läkare varken träffat eller talat med den sjukskrivne. 

103

104 

För att förhindra att utsatta personer blir helt utan hjälp bör dessa verk 

tvingas till ett samarbete för den enskilde personens bästa i stället för slippa 

åtagandet. 

Jag kräver kongressen besluta 

1) att Försäkringskassan och arbetsförmedlingen tvingas till en slutlig lösning 

för att förhindra att sökande faller mellan två stolar, 

2) att den drabbade i lagtext är skyddad mot att bli utförsäkrad från endera 

sjukersättning eller a-kassa. 

Björn Elf 

Smedjebackens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E73 

Gotlands arbetarekommun 

Ersättning under utredningstid 

Under de senaste åren så har antalet sjukskrivna personer i Sverige ökat lavinartat. 

Förutom allt mänskligt lidande så har det inneburit enorma kostnader 

för samhället med risk för att våra välfärdssystem utarmas om vi inte kommer 

till rätta med problematiken. 

Anledningarna till sjukskrivningarna är förmodligen lika många som det 

finns sjukskrivna, problemet är komplext och det finns inga enkla lösningar. 

Regering och riksdag har på olika sätt försökt angripa problematiken för att 

få människor friskare och för att få arbetsgivarna att ta större ansvar för sina 

medarbetare. 

En åtgärd har varit att få Försäkringskassorna att arbeta striktare enligt 

de regler som finns för att det inte ska råda några oklarheter mellan olika Försäkringskassor 

i landet. 

Fram till dag 21 vid sjukskrivning så gäller sjukskrivande läkares utlåtande 

och ersättning utgår från arbetsgivaren enligt den nivå läkaren har rekommenderat. 

När en person blir anmäld som sjukskriven, efter dag 22, så har 

Försäkringskassan fyra veckor på sig att utreda sjukskrivningen och besluta 

huruvida man ska bevilja sjukpenning. Personen kan bedömas som helt, 75 

procent, halvt, 25 procent eller inte arbetsför. Då den sjukskrivne har möjlighet 

att överklaga beslutet inom två veckor så kan det dröja upp till sex veckor 

innan någon ersättning betalas ut. Om Försäkringskassan dessutom beslutar 

att den sjukskrivne inte är berättigad till hel sjukpenning så kommer ersättningen 

inte bara sent utan kan också vara till exempel halverad. 

Alla människor har inte kapital på banken eller möjlighet att betala sina räkningar 

utan någon inkomst alls under sex veckor. För att blir sjuk så måste 

man idag se till att ha reserver för att gardera sig under Försäkringskassans 

utredningstid. Så ska människor inte behandlas i vårt välfärdssystem och därför 

kräver jag: 

1) att Försäkringskassan ska vara skyldig att betala ut sjukpenning under 

utredningstiden till den nivå som sjukskrivande läkare har angivit. 

Janica Sörestedt, Unga (s) 

Gotlands arbetarekommun beslöt att anta motionens som sin egen.

Motion E74 

Umeå arbetarekommun 


Regeringen har satt upp målet att sjukpenningdagar ska halveras från 92 miljoner 

dagar till 46 miljoner år 2008. Vi delar regeringens syn på att människor 

har rätt att vara friska och kunna försörja sig själva samt att arbetslinjen ska 

gälla. Det är inte acceptabelt med de senaste årens sjukskrivningstal, varken 

med hänsyn till individens välfärd eller ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. 


för att målet om en halvering ska kunna nås. Att verkställa halveringsmålet är 

ingen lätt uppgift. Det visar sig bland annat i att försäkringskassans arbete i 

många fall resulterat i att sjuka människor hamnar mellan trygghetssystemen 

och att vissa snarare slussas från arbete än till. Detta främjar inte arbetslinjen. 

Aldrig har så många förtidspensionerats som nu, vilket sänker sjuktalet 

men inte ohälsan. Samtidigt som kostnaderna för det gemensamma ökar är 

det ett svek mot människor som vill komma tillbaka till arbetslivet att mot sin 

vilja förtidspensioneras. Om resurserna i stället användes till rehabilitering 

kan stora mänskliga och ekonomiska vinster göras. 

Sedan juli 2003 har Försäkringskassan dragit in sjukpenning för ca 5 500 

personer. Flera av dem har, i stället för att bli erbjudna en adekvat rehabilitering, 

blivit hänvisade till socialbidrag för sin försörjning. Ersättning från akassan 

har inte heller varit ett alternativ då bedömningen gjorts att individen 

varit för sjuk för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är inte 

svårt att föreställa sig den oro och vanmakt som dessa människor känner. 




man har rätt till sjukpenning eller inte. Men det bör i Försäkringskassans 

handläggning fokuseras mer på rehabilitering. För att besluten ska uppfattas 

som mer rättssäkra än i dag föreslår vi att indragningsbeslut ska fattas i socialförsäkringsnämnd. 

Att beslutet ska föregås av en grundlig utredning av den 

sjukes arbetsförmåga och möjlighet att återgå till arbete, utfört av arbetslivstjänster 

eller liknande utredningsinstitut, anser vi vara nödvändigt. Det kan 

inte heller vara rimligt att den enskilde står utan ersättning under den tid 

bedömningen har tagit. 

Försäkringskassans arbetssätt med att halvera antalet sjukpenningsdagar 

löser säkerligen en del problem, men det skapar andra. Vi måste alla satsa på 

rehabilitering så att sjukskrivna människor får möjlighet att söka sig ut på 

arbetsmarknaden rehabiliterade och därmed anställningsbara för att kunna stå 

till arbetsmarknadens förfogande. 

Finansiell samordning FINSAM kan i dag ske frivilligt mellan en försäkringskassa, 




att finansiera samordnade insatser. Dessa insatser ska syfta till att den enskilde 

ska uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. Vi menar att FIN- 

SAM eller liknande system ska införas i hela Försäkringskassan. 

Men det räcker inte med att rehabilitera. Det måste leda till ett arbete 

också. Förslaget om medfinansiering av sjukpenningen har fått arbetsgivare 

som redan tidigare varit tveksamma till att anställa personer med en ”sjukhis- 

105

106 

toria”, att öppet deklarera att de nu tänker bli ännu mer restriktiva när det 

anställer personal. Därför är det viktigt att de som rehabiliteras slussas till 

yrken med lämpliga krav och att arbetsgivarna stimuleras till att anställa 

betingat arbetsföra, det vill säga, anställa de som har ett begränsat arbetsutbud. 

Vi föreslår därför kongressen besluta 




3) att verka för att försäkringskassan ska genomföra avstämningsträff innan 

sjukpenning dras in, 

4) att verka för att indragning av sjukpenning ska tas i socialförsäkringsnämnd, 

5) att verka för att försäkringskassan åläggs att betala ut sjukpenning under 

utredningstiden, 

6) att verka för att arbetsgivare stimuleras att anställa betingat arbetsföra 

personer. 

Umeå arbetarekommun beslöt att anta motionens att-satser 1, 2, 3, 5 och 6 

som sina egna, samt att skicka in motionens att-sats 4 som enskild till kongressen. 

Motion E75 

Kumla arbetarekommun 

Samordning av arbetsförmedlingen och försäkringskassans samt 

kommunernas samordningsansvar gällande rehabilitering 

Under senare tid har beslut fattats på regeringsnivå som betyder att rehabilitering 

ska samordnas mellan arbetsförmedling och försäkringskassa. Vi 

kan konstatera att arbetsformen inte fungerar på grund av att man skyller på 

varandra och ingen vill ta det egentliga ansvaret och kommunen har i stort 

sett inget inflytande. Det kan inte vara möjligt att vi som socialdemokrater ska 

acceptera att medborgarnas rehabilitering tillbaka till arbete eller utbildning 

ska fungera så dåligt. Vi socialdemokrater i Kumla är övertygade om att kommunen 

måste få ta ett större samordningsansvar över den totala rehabiliteringen. 

Kumlas socialdemokrater har aktivt deltagit i kommunens arbete när 

det gäller kunskapslyftet och kunde då konstatera att våra kontakter med 

företag och andra organisationer kunde hjälpa många till en bra utbildning. 

Ett annat intressant projekt som vi deltar i handlar om flyktingmottagning 

där samma koncept används med stor framgång. I båda fallen har kommunen 

varit huvudansvarig men arbetat tillsammans med arbetsförmedlingen och 

försäkringskassan. Vi tror att detta är en förutsättning för att nå ett bra resultat 

för de berörda.

Därför yrkar vi 

1) att samordningsansvaret för rehabilitering läggs på kommunerna. 

Lennart Eriksson 

Kumla arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E329:1-3, E330:1-3, 

E331:1-3 och E332 (försäkringskassan) 

I motion E329:1-3 (Melleruds arbetarekommun) föreslås att uppdragen 

och befogenheterna för socialförsäkringsnämnderna tydliggörs, att principerna 

för sammansättning av socialförsäkringsnämnderna värnas och att 

behovet av ett starkt och lokalt lekmannainflytande i socialförsäkringsnämnderna 

hävdas. I motion E330:1-3 (Oskarshamns arbetarekommun) 

yrkas att en utredning tillsätts som syftar till att klarlägga förutsättningarna 

för att återbörda Försäkringskassan till de försäkrade så att deras uppdrag 

blir entydigt och klart avseende på vems uppdrag de agerar och vems 

intressen de tjänar, att Försäkringskassan i framtiden blir en från staten 

och det offentliga fristående organisation med uppdrag att tillförsäkra sina 

medlemmar sina rättigheter enligt gällande lagar, regler och villkor, samt 

att Försäkringskassan inte ska kontrolleras, styras eller regleras av andra än 

de egna medlemmarna och medförsäkrade, vilket kan ske genom lokala, 

regionala och nationella styrelser som utses av de försäkrade som i vilken 

annan förening som helst. Motion E331:1-3 (Orust arbetarekommun) vill 

att partikongressen ska verka för att upprätthålla en decentraliserad organisation 

för socialförsäkringsnämnder som ska ha en stark förankring i 

lokalsamhället, att kraven på tydliga uppdrag för socialförsäkringsnämnderna 

ska säkras och att ett starkt lekmannainflytande ska hävdas samtidigt 

som principerna för sammansättning av socialförsäkringsnämnderna 

värnas. Motion E332 (enskild, Österåkers arbetarekommun) föreslår att 

att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att verka för att landstingskommunerna 

tar över försäkringskassans uppgifter och resurser. 

Precis som en av motionärerna framhåller har det gemensamma 

ansvaret för försäkringar vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet en lång 

tradition i vårt land. När Sverige i mitten av 1800-talet började industrialiseras 

ökade den ekonomiska sårbarheten vid ohälsa, olycksfall i arbetet 

och hög ålder. Kravet på sociala reformer växte, och när människor fick en 

mer utsatt situation i samhället än tidigare började vår tids socialförsäkring 

växa fram. I slutet av 1800-talet började människor slå sig samman och 

bildade föreningar, så kallade sjukhjelpskassor. År 1931 blev föreningarna 

godkända av staten och fick kallas sjukkassor och erhålla statligt stöd för 

sin verksamhet. År 1955 såg dagens försäkringskassa ljuset för första 

gången. Något frivilligt medlemskap var det inte längre frågan om. Alla 

som bodde eller arbetade i Sverige omfattades av socialförsäkringen. I takt 

med att samhället förändras har reformer stegvis genomförts och förbättringarna 

varit många. 

Vid årsskiftet 2004–2005 genomfördes en av de största organisatoriska 

förändringarna av Försäkringskassan. Riksförsäkringsverket och de 

21 från staten fristående försäkringskassorna blev en gemensam myndighet, 

Försäkringskassan. Den dåvarande organisationen hade då funnits 

107

108 

sedan 1962, och någon motsvarighet till den organisationsformen fanns 

inte inom den statliga förvaltningen. En av orsakerna till förändringen var 

de brister och olikheter i handläggningen som vid upprepade tillfällen 

framkom. Både ett antal utredningar och Justitieombudsmannens granskning 

visade att medborgarna inte får tillgång till socialförsäkringarna på 

lika villkor i hela landet. Andelen ärenden med kritik riktad mot försäkringskassorna 

var under en tioårsperiod högre än hos andra verksamheter. 

Trots flera åtgärder visade det sig att skillnaderna mellan försäkringskassorna 

i olika delar av landet inte minskade. Förklaringen till de stora skillnaderna 

i handläggningen stod i huvudsak att finna i interna faktorer 

inom administrationen, främst ledning, kontroll och styrning. 

När utredningen om en ny statlig myndighet för socialförsäkringens 

administration skickades ut på remiss visade det sig att den stora merparten 

av remissinstanserna var positiva till förändringen, inte minst de fackliga 

organisationerna. 

Några av de viktigaste uppgifterna för den nya myndigheten är att 

skapa ett tydligt ledningsansvar, nationell samsyn och likformighet samt 

att ha fokus på gemensam verksamhetsutveckling. 

Förutom detta betonas behovet av att medborgarnas insyn och inflytande 

i verksamheten. Det är viktigt för allmänhetens förtroende för socialförsäkringarna 

att medborgarinsynen och medborgarinflytandet värnas. 

Därför tillskapades försäkringsdelegationerna, en per län. Det här är en 

helt ny modell för medborgarinflytande i en statlig myndighet. I varje 

delegation finns mellan sju och elva ledamöter, beroende på länets storlek. 

Ledamöterna utses av regeringen efter förslag från riksdagspartiernas 

organisationer. Försäkringsdelegationerna bevakar att Försäkringskassans 

verksamhet i länet bedrivs effektivt, att länets invånare och arbetsgivare får 

ett bra bemötande och att kontakterna underlättas genom god service och 

information. Det innebär att det finns kontakter och dialog mellan försäkringsdelegationerna 

och medborgarna, brukarorganisationer, arbetsgivare 

med flera. 

Delegationerna hanterar inga enskilda försäkringsärenden utan deras 

arbete ligger på strategisk nivå. Varje år lämnar försäkringsdelegationerna 

en skriftlig rapport direkt till regeringen om de iakttagelser och erfarenheter 

de gjort i fråga om insyn och inflytande. Försäkringsdelegationerna 

har också ett direkt inflytande över rehabiliteringsverksamheten eftersom 

de fattar beslut om samverkan inom rehabiliteringsområdet. 

Förtroendevalda finns också i 180 socialförsäkringsnämnder. Ledamöterna 

i socialförsäkringsnämnderna har till och med 2004 utsetts av 

försäkringskassornas styrelser men från och med 2005 är det försäkringsdelegationerna 

som utser dem. Det görs efter förslag från de politiska partierna, 

fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna 

Socialförsäkringsnämnderna avgör vissa ärenden som till exempel 

sjuk- och aktivitetsersättning, assistansersättning, bilstöd och arbetsskadefrågor. 

De ärenden som nämnden beslutar om har framför allt stor betydelse 

för medborgarnas ekonomiska trygghet samtidigt som de innehåller 

ett stort inslag av skälighetsbedömning och avvägning. Här ska nämndens 

ledamöter bidra med sina erfarenheter och kunskaper om samhället, 

arbetsmarknaden, lokala och regionala förhållanden med mera och på så 

sätt komplettera socialförsäkringens regler och praxis.

Viktigt är också att Försäkringskassan samverkar med andra myndigheter 

och organisationer som är inblandade i sjukskrivnings- och rehabiliteringsärenden 

för att snabbt och effektivt kunna ge det stöd de försäkrade 

behöver. Det gäller exemeplvis landstingen och sjukvården där sjukskrivande 

läkare exempelvis kan delta i de avstämningsmöten som Försäkringskassan 

kan kalla till för att diskutera bästa möjliga väg framåt i ett 

sjukskrivningsfall. Arbetsförmedlingen är en annan viktig aktör att samverka 

med inte minst när det rör individer som behöver byta arbete för att 

komma tillbaks till arbetslivet och en egen försörjning. 

Den nya organisationen trädde i kraft den 1 januari 2005. Uppdraget 

är tydligt och medborgarnas insyn och inflytande är säkrat dels genom 

försäkringsdelegationerna och socialförsäkringsnämnderna men också 

genom den styrning som regeringen utövar genom regleringsbreven. Det 

är nu viktigt att den nya organisationen får möjlighet att i lugn och ro 

arbeta med de uppdrag den har fått. Partistyrelsen kommer noga att följa 

detta arbete. Någon anledning att för närvarande se över organisationen 

finns inte. 


1) att avslå motion E332, 

2) att anse motionerna E329:1-3, E330:1-3 och E331:1-3 besvarade 

med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E329 

Melleruds arbetarekommun 

Socialförsäkringsnämnder 

Förändringarna inom socialförsäkringsområdet har bl.a. medfört att lekmannainflytande 

i de tidigare försäkringskassorna i praktiken har upphört. Försäkringsdelegationer 

i varje län har visserligen inrättats men saknar reella 

befogenheter. 

Övergången till Försäkringskassan Sverige kännetecknas ur dessa synpunkter 

av en ökad centralisering. Det finns också tendenser till ett ökat expert 

och/eller förvaltningsmässigt beslutsfattande inom socialförsäkringarna. 

Oron för att begränsa lekmannainflytandet ännu mer är berättigat, och 

handlar då kanske om att förändra socialförsäkringsnämnderna. Olika utredningar 

som har behandlat dessa har emellertid inte ännu föranlett några 

åtgärder. Det kan också konstateras att beträffande behandlingen av arbetsskador 

sker i Västra Götalandsregionen en mycket stark koncentration och 

centralisering av handläggningen till enbart Göteborgsområdet. 

Istället för att förstärka de här tendenserna ännu mer finns det anledning 

att understryka betydelsen av ett fortsatt starkt lekmannainflytande inom 

socialförsäkringsområdet. I de ärenden som f.n. Handläggs i socialförsäkringsnämnder 

är detta ett ofrånkomligt inslag för att vidmakthålla legitimiteten 

för socialförsäkringarna. De lokala perspektiven måste framhållas mycket 

starkt och tydligt, och väga mycket tungt vid eventuella förändringar. 

109

110 

Mot bakgrund av ovanstående föreslås partikongressen besluta att: 

1) uppdragen och befogenheterna tydliggörs för socialförsäkringsnämnderna, 

2) värna principerna för sammansättning av socialförsäkringsnämnder, 

3) hävda behovet av ett starkt och lokalt lekmannainflytande i socialförsäkringsnämnderna. 

Kent Bohlin 

Melleruds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E330 

Oskarshamns arbetarekommun 

Återför Försäkringskassan till de försäkrade 

I alla tider har människor gått samman för att stödja varandra vid sjukdom 

och ålderdom. Redan under medeltiden bildade hantverkare och köpmän föreningar, 

som hjälpte sina medlemmar när de blev sjuka eller hamnade i andra 

besvärliga livssituationer. 

Till följd av industrialiseringen på 1800-talet uppstod det många sociala 

problem och frivilliga sjuk- och begravningskassor, fackförbunds- och yrkesskadekassor, 

bruks- och fabrikskassor växte fram. De bildade en av de största 

folkrörelserna i Sverige vid sidan om fackförenings- och nykterhetsrörelserna. 

Alla byggde de på frivilligt medlemskap. Medlemmarna själva valde styrelse 

och beslöt vilka avgifter, regler och förmåner som skulle gälla – och kontrollerade 

också själva att försäkringen utnyttjades på rätt sätt. Försäkringarna 

utvecklades gradvis till att täcka allt större grupper av befolkningen samtidigt 

som försäkringsvillkoren blev mer enhetliga. 

Staten främjade den utvecklingen genom att ta ett allt större ansvar. Från 

1950-talet började försäkringarna samordnas i större utsträckning. De allmänna 

försäkringskassorna bildades 1963 och fick ansvar för administrationen 

av allt fler statliga och kommunala försäkringar och förmåner. Försäkringskassorna 

hade kanske kunnat bevara sin unika ställning inom svensk 

offentlig förvaltning om de fått utvecklas just som medborgarnas egen och 

självständiga försäkringskassa. I stället har försäkringskassan blivit en statlig 

myndighet som administrerar sjuk- och socialförsäkringar 

Men från och med 1 januari 2005 har RFV upphört som myndighet och 

blivit en integrerad del av ”statliga försäkringskassan” som administrerar de 

försäkringar och bidrag som ingår i socialförsäkringen. Från en decentraliserad, 

demokratisk och transparant folkrörelseorganisation har försäkringskassan 

nu nått sin högsta utvecklingsform av Centralisering och vi väntar bara på 

att dom andra förslagen som presenteras i SOU 2003:106 rörande Koncentration, 

Standardisering, Synkronisering och Specialisering skall verkställs. 

Försäkringskassan genomgår nu sin sista ”industrialiseringsfas”. Man har 

snart nått vägs ände innan systemet med nödvändighet slutligen totalt tappar 

sin trovärdighet i de försäkrades och medborgarnas ögon.. 

Det historiska arv som Försäkringskassan borde förvalta, alltså folkrörelsetraditionen 

och direktkontakten med de lokalt försäkrade och deras förtroendevalda, 

lever tyvärr inte kvar. Det är nu dags att börja den process som ger 

de försäkrade sin försäkringskassa tillbaka och därmed också förtroendet för

försäkringskassan. Idag vet man inte i vems intresse försäkringskassan verkar 

– dess egen, statens, företagens eller de försäkrades. 

Det nya uppdraget skall vara entydigt; 

Försäkringskassan skall med hänsyn till alla sin försäkrades intresse och 

med sina till buds stående medel, på kortast möjliga tid utifrån det försäkrade 

kollektivets behov, önskningar och intresse upphandla den vård, rehabilitering 

och social service som krävs för att erhålla ett så fullgott liv som förutsättningarna 

medger för varje individ som söker deras stöd som försäkringstagare. 

Det innebär att man har bara ett uppdrag och det är den försäkrades 

intresse. Idag hör vi dagligen upprörande exempel på hur försäkrade förvägras 

sina rättigheter, långa väntetider och ibland utebliven ersättning på grund 

av Försäkringsläkarnas bedömningar. 

Värdet på en insatt resurs skall sättas i relation till individens behov avseende 

hälsoprofil, förkortat lidande, beräknad återhämtningstid avseende maximal 

individuell arbetsförmåga samt med hänsyn tagen till sociala faktorer och 

samhällsekonomiska hänsyn. 

Försäkringskassan skall i enlighet med denna motion i framtiden, enbart 

och endast vara den försäkrades professionella konsult- och upphandlingsorganisation 

som har till uppgift att med de medel och kompetens som kassan 

har till förfogande lösa den individuella problematiken på snabbast, enklast 

och billigaste sätt med hänsyn till de faktorer som räknats upp. 

Försäkringskassan skall för varje individ upprätta en individuell plan och 

en totalkalkyl som tar hänsyn till alla individens, kassans och samhällsnyttan 

i nämnd ordning. Dessa faktorer och som klart kan utvisa att det alternativ 

man valde var det sammantaget mest fördelaktiga. Minskat lidande, korta 

sjukskrivningsperioder, bibehållna sociala och ekonomiska strukturer samt 

frekvens på ohälsa skall vägas in i bedömningen. 

Återfall och nya insatser drar ner resultatet vilket bör leda till att andra 

åtgärder prövas och utvärderas. 

Med ett sådant klart definierat uppdrag och med 400 miljarder i resurser 

så borde man kunna göra ett bättre jobb för de försäkrade än vad man idag 

åstadkommer. 

Därför föreslås 

1) att en utredning tillsätts som syftar till att klarlägga förutsättningarna för 

att återbörda Försäkringskassan till de försäkrade så att deras uppdrag 

blir entydigt och klart avseende på vems uppdrag de agerar och vem intressen 

de tjänar, 

2) att Försäkringskassan i framtiden blir en från staten och det offentliga 

fristående organisation med uppdrag att tillförsäkra sina medlemmar 

sina rättigheter enligt gällande lagar, regler och villkor, 

3) att Försäkringskassan inte kontrolleras, styrs eller regleras av andra än 

deras egna medlemmar och medförsäkrade. Detta kan se genom lokala, 

regionala och nationella styrelser som utses av de försäkrade som i vilken 

annan förening som helst. 

Stefan Windh, Påskallaviks s-förening 

Oskarshamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

111

112 

Motion E331 

Orust arbetarekommun 

Socialförsäkringsnämnder 

Försäkringskassan Sverige innebar både ett förstatligande av, och en centralisering 

av beslutsfattandet inom socialförsäkringarna. Motiven för dessa förändringar 

handlar sammanfattningsvis om att de antas ge ökad effektivitet, 

större rättsäkerhet och en mera enhetlig handläggning av ärenden inom socialförsäkringarna. 

Förändringarna innebär också att det inrättas försäkringsdelegationer i 

varje län. De ersätter de tidigare styrelserna för de självständiga Försäkringskassorna. 

Framtiden för socialförsäkringsnämnderna, och även handläggningen 

av arbetsskadeärendena måste uppmärksammas då de hittills genomförda 

förändringarna inte har avsett detta. De har dock varit föremål för en översyn. 

Utredningen – ”En handläggningslag – om förfarandet hos Försäkringskassorna; 

SOU 2001:47”-redovisade bland annat förslag som innebar att fler 

experter i beslutande organ, dvs. i socialförsäkringsnämnderna, eller särskilt 

utvalda experter i dessa, skulle vara en garanti för öka effektivitet, mer likformig 

behandling och ökad rättssäkerhet. 

Det här synsättet präglade i ännu högre grad ett av huvudförslagen i 

utredningen om en ökad koncentration av handläggning av arbetsskadeärenden 

m.m. (SOU 2002:80). Nya beslutsorgan- arbetsskadenämnder – som 

föreslogs av utredningen – skulle innebära att dessa får en mycket stark och 

ensidig expertorienterad sammansättning. En tydlig lokal förankring av 

nämndernas ledamöter försvinner, och i praktiken kommer även deltagandet 

från företrädare för arbetslivet att upphöra. 

Det är då motsägelsefullt att i andra sammanhang understryka betydelsen 

av dels lokalt och regionalt ansvar, inflytande och samverkan dels att 

arbetsskador (inkl. frågor om arbetsskadelivränta) ska behandlas väldigt nära 

de försäkrade, deras arbetsplatser och ”närmiljö” i övrigt. 

De förändringar, och tendenser som gör sig mycket tydliga inom nämnda 

områden visar att två grundläggande synsätt står mot varandra: ökad centralisering 

och expertorienterat beslutsfattande eller fortsatt en i huvudsak 

decentraliserad verksamhet, och lokala eller regionala lekmannastyrelser för 

beslutsfattande. 

Den nyordning som trädde ikraft vid det senaste årsskiftet innebär bland 

annat också att beslut om antalet socialförsäkringsnämnder i framtiden kommer 

att avgöras av ledningen för Försäkringskassan Sverige. Försäkringsdelegationerna 

har dock bemyndigats att utse ledamöter i de framtida socialförsäkringsnämnderna. 

Det finns därför anledning att ytterligare understryka vikten av ett fortsatt 

starkt lekmannainflytande inom ramen för Försäkringskassan Sverige. I 

de ärenden som för närvarande handläggs i socialförsäkringsnämnder är detta 

ett ofrånkomlig inslag för vidmakthålla legitimiteten för socialförsäkringarna. 

Även ur rättsäkerhetssynpunkt är detta viktigt då lokalkännedom, och närheten 

mellan förtroendevalda och försäkrade är så oerhört betydelsefull. De 

lokala perspektiven måste framhållas mycket starkt och tydligt, och väga 

mycket tungt vid eventuella förändringar i detta avseende.

Mot bakgrund av ovanstående föreslås partikongressen verka för: 

1) att upprätthålla en decentraliserad organisation för socialförsäkringsnämnder 

som ska ha en stråk förankring i lokalsamhälle, 

2) att säkra kraven på tydliga uppdrag och befogenheter för socialförsäkringsnämnderna, 

3) att hävda ett starkt lekmannainflytande och värna principerna för sammansättningen 

av socialförsäkringsnämnderna. 

Orust arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E332 

Österåkers arbetarekommun – enskild 

Försäkringskassan till landstingen 

Allt för ofta kan vi se att olika myndigheter försöker knuffa över ansvaret och 

kostnader till annan myndighet och det drabbar nästan alltid den lilla människan 

i en utsatt situation. Våra gemensamma resurser i samhället skulle kunna 

utnyttjas bättre med en större samordning och kanske till och med sammanslagning 

av verksamheter. 

För de sjuka vore det en fördel med samordning av försäkringskassan och 

landstingen. I dag kan en person uppbära sjukpenning under lång tid i väntan 

på sjukvård för att kunna återgå i arbete. Om landstingen tog över försäkringskassan 

med dess resurser kunde pengarna användas till större resurser 

inom sjukvården. Fler operationer i stället för sjukpenning i väntan på operation. 

Mer resurser till rehabilitering och färre sjukskrivna. 

Alla, såväl drabbade individer som landstingen och hela samhället skulle 

bli vinnare med en sammanslagning av försäkringskassan och landstingen. 

Därför hemställer jag att kongressen beslutar att ge partistyrelsen i uppdrag: 

1) att verka för att landstingskommunerna tar över försäkringskassans uppgifter 

och resurser. 


Österåkers arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till partikongressen. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E76, E77, E78, E79, E80, 

E81 och E82 (socialbidrag och sommarjobbande ungdomar) 

Motion E76 (Österåkers arbetarekommun) yrkar att lagtexten ses över när 

det gäller minderårigas inkomster vid sommarjobb i relation till socialbidrag, 

så att de inte av sociala myndigheter betraktas som ”familjeförsörjare”. 

Motion E77 (enskild, Malmö arbetarekommun), motion E80 (enskild, 

Botkyrka arbetarekommun) och motion E81 (Uddevalla arbetarekommun) 

yrkar samtliga att inkomstgränsen för barn och ungdomar som lever i 

familjer med bistånd avskaffas. Motion E82 (enskild, Örebro arbetarekommun) 

yrkar att inkomstgränsen för barn och ungdomar som lever i familjer 

113

114 

med försörjningsstöd avskaffas. Motion E78 (enskild, Malmö arbetarekommun) 

yrkar att ingen inkomstgräns får finnas för barn under 18 år i 

familjer med bistånd. Motion E79 (Ängelholms arbetarekommun) föreslår 

att socialtjänstlagen ändras så att sommarjobbande ungdomar i socialbidragsberoende 

familjer får behålla sina inkomster själva. 

Motionerna tar upp problematiken med att barns och ungdomars 

inkomster från feriearbete räknas in i ett hushålls inkomster när socialbidraget 

prövas. Det leder i extremfallet till att socialbidraget för familjen 

minskar med samma belopp som barnens inkomster, vilket alltså innebär 

att barnen därmed kan sägas försörja föräldrarna under denna period. 

Detta leder också till att ungdomar från dessa familjer inte stimuleras till 

att söka och ta arbete under helger och lov, eftersom de inte får behålla sin 

inkomst – trots att det på många sätt kan antas vara just dessa ungdomar 

som mest skulle behöva både egna inkomster och arbetslivserfarenhet. 

I motionerna framförs krav på att inkomstgränsen för barn och ungdomar 

som lever i familjer med socialbidrag ses över alternativt avskaffas. 

Här illustreras en del av det inneboende problemet med socialbidragssystemet. 

Eftersom socialbidragen är ett strikt behovsprövat system 

och samhällets yttersta skyddsnät, så blir marginaleffekterna när man tar 

ett kortvarigt, lågbetalt arbete – till exempel. ett sommarjobb – mycket 

höga. Ofta försvinner hela inkomstökningen när socialbidraget räknas ner. 

Motionärerna har rätt i att samhället måste ha system som stimulerar 

till arbete, och som underlättar för den enskilde att gå från bidrag till arbete. 

De rapporter som nämns i motionerna om antalet barn i familjer med 

låga inkomster, är korrekt refererade, men det bör nämnas att båda rapporterna 

också konstaterar att antalet barn i ekonomiskt utsatta situationer har 

minskat kraftigt på senare år. Mellan 2001 och 2002 minskade antalet barn 

i vad Rädda Barnen definierar som fattiga familjer med 10 000 barn. I 

Socialdepartementets rapport anges att antalet barn i familjer med ekonomiskt 

bistånd någon gång under 2003 var 142 700, vilket är 28 000 färre än 

1990. Jämfört med 1996 hamnar minskningen på 108 000 barn. Sammantaget 

har antalet socialbidragstagare sedan 1997 nästan halverats. 

Det har alltså gått åt rätt håll, men det innebär naturligtvis inte att 

problemet ska förringas. Tvärtom måste systemet ändras så att det lönar 

sig för ungdomar i alla familjer att ta sommarjobb. Detta har uppmärksammats 

av regeringen, som i februari 2005 gav en utredare i uppdrag att 

lägga förslag i denna riktning. 

En möjlig lösning är att ange en summa som en ungdom kan få tjäna, 

innan socialbidraget skärs ner, det vill säga ett slags fribelopp. Att inte ha 

någon inkomstgräns alls är emellertid enligt partistyrelsens uppfattning 

att gå för långt. Det skulle innebära att en 17-åring som bor hemma och 

har en heltidsinkomst skulle kunna tjäna hundratusentals kronor utan att 

hushållets socialbidrag skulle påverkas. Det skulle också öppna för ekonomisk 

planering, där inkomster skrivs över på barnen för att få högre socialbidrag. 

Detta kan inte vara motionärernas mening, men det blir likväl 

konsekvenserna av en konstruktion där inkomstgränserna slopas helt. 

Partistyrelsen föreslår kongressen besluta 

1) att bifalla motion E76, 

2) att avslå motionerna E77, E78, E79, E80, E81 och E82.

Motion E76 


Sommarjobbande ungdomar betraktas som familjeförsörjare 

I familjer där socialbidrag utgår till hela familjen finns ungdomar som arbetar 

under sommarlovet. Deras inkomster räknas som hela familjens och sociala 

nämnder sänker bidragen för familjen. Genom ett sådant förfarande så gör 

man den minderårige till ”familjeförsörjare”. Någon lagtext som stöder detta 

kan jag inte finna och därför anser jag att det är emot lagen. 

Jag anser också att detta leder till ”svartjobb” då ungdomarna hellre arbetar 

”svart” och deras familjer då kan behålla hela sitt sociala understöd. 

Vi kan givetvis inte utgå ifrån att ungdomens lön enbart används till 

”nöjen”. Det är säkerligen så att de många gånger fyller på sin garderob och 

det är också en del av familjens gemensamma utgifter. Men även om så är fallet 

så ger det inget stöd i lagen att behandla dem som om de har ”försörjningsplikt”. 

Ungdomarna skaffar sig erfarenheter av olika yrken genom sina sommarjobb, 

erfarenheter som de bär med sig i ett senare yrkesval. Låt oss ta tillvara 

dessa möjligheter för de unga genom att verka för att ännu fler ”vita” sommarjobb 

erbjuds dem. Även om familjerna lever på socialbidrag. Det ger en stor 

vinst för samhället på lång sikt. 


1) att lagtexten ses över då det gäller minderårigas inkomster vid sommarjobb 

i relation till socialbidrag, så att de inte av sociala myndigheter betraktas 

som ”familjeförsörjare”, 

Inga-Britt Svärd 


Motion E77 

Malmö arbetarekommun – enskild 

Inkomstgränsen för barn och ungdomar 

Om man gör en resa genom Sverige så är det lätt att charmas av dess idylliska 

karaktär. Dock är situationen på många håll oroande när det gäller levnadsförhållandena 

för barn och ungdomar. Vi kan tydligt se en utveckling i kommunerna 

där barn och ungdomars aktiviteter avgiftsbeläggs. Skolan är på 

inget sätt idag befriad från inslag av avgifter. En situation som för många är 

hanterbar eller kanske inte ens kännbar. Men för en allt mer tilltagande grupp 

så verkar sammantaget deras grundläggande ekonomiska situation tillsammans 

med tillkomsten av fler avgifter utgöra grunden för en cementerad och 

närmas omöjlig start i livet träda fram. 

Rädda Barnen publicerar på sin hemsida ett så kallat ”Barnfattigdoms 

index”, siffrorna är från 2001 och visar på en oroväckande hög nivå om man 

bara vid första anblicken kontrollerar siffrorna för våra tre storstäder Stockholm, 

Malmö och Göteborg. Indexet visar andel barn 0-17 år i hushåll med 

låg inkomststandard och/eller socialbidrag. I Stockholm så lever cirka 20 procent 

av barnen och ungdomarna med låg inkomststandard och/eller socialbi- 

115

116 

drag. I Göteborg och Malmö så lever drygt 23 respektive drygt 32 procent av 

barnen och ungdomarna under dessa förhållanden. 

Ytterligare fakta stärker bilden av barn och ungdomars utsatta situation. 

Socialdepartementet släppte 2004 rapporten ”Ekonomiskt utsatta barn” där 

bilden ovan bekräftas. Rapporten visar att hela 12,3 procent eller 235 000 

barn och ungdomar mellan 0-17 år lever i familjer med låg ekonomisk standard. 

Det är knappas en underdrift att påstå att många barn och ungdomar 

befinner sig i en minst sagt besvärlig situation. 

Många ungdomar arbetar idag extra på sin fritid eller under loven. Det 

är ett sätt för många att kanske kunna köpa det där man gått och drömt om 

eller så är det en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna göra något extra 

av sin överskjutande fritid. Problemet uppstår dock för många ungdomar i 

landets kommuner när dessa tjänar mer än den tillåtna inkomstgräns som 

ställts upp av kommunen innan inkomsten inräknas i familjens. I många fall 

rör det sig om att man inte får tjäna mer än ca 4000 kr på ett år innan man 

implicit blir familjeförsörjare. 

Det kan aldrig ha varit och vara socialdemokratins mening att som konsekvensen 

är nu att unga människor cementeras i fattigdomsliknande förhållanden 

utan möjlighet att göra något åt sin egen situation. Att födas till fattigdom 

är en sak, men att inte kunna tillåtas att påverka sin egen situation kan 

aldrig tolereras. 

Därför yrkar vi med stöd av ovan: 

1) att inkomstgränsen för barn och ungdomar som lever i familjer med bistånd 

avskaffas. 

Adrian Kaba, Marcelo Arce, Milan Obaradovic och Joseph Prai 

Malmö arbetarekommun beslöt att sända motionen till kongressen som 

enskild. 

Motion E78 


Familjeförsörjande barn 

Barn ska inte försörja sina familjer. Ändå är det detta som blir konsekvensen 

när barn i familjer med bistånd jobbar extra på fritid och lov och deras 

inkomst räknas in i familjens totala inkomst, med följden att socialbidraget 

sänks. Det är orimligt. Det försätter barn, som redan lever under besvärliga 

förhållanden, i ett läge där de inte kan påverka sin livssituation. Det ska givetvis 

inte finnas en inkomstgräns för barn under 18 år i familjer med bistånd. 

Jag yrkar därför 

1) att ingen inkomstgräns får finnas för barn under 18 år i familjer med bistånd. 

Daniel Hedén, Unga Socialdemokrater 

Malmö arbetarekommun beslöt att sända motionen till kongressen som 

enskild.

Motion E79 

Ängelholms arbetarekommun 

Låt sommarjobbande ungdomar till socialbidragsberoende familjer få 

behålla sina inkomster själva 

Det finns stora skillnader mellan hur olika kommuner i landet behandlar de 

inkomster som sommarjobbande ungdomar till socialbidragsberoende familjer 

tjänar. I vissa kommuner påverkas familjens socialbidrag av sommarjobbet. 

Ungdomarna får i så fall bidra med sin del till familjens ekonomi och kan inte 

själv disponera sina inkomster för egen räkning. Incitamentet att ta ett ”vitt” 

sommarjobb blir lågt för dessa ungdomar. Risken ökar att de väljer att inte 

arbeta eller att ta ett ”svart” sommarjobb istället. Detta är ingen bra början för 

deras kommande yrkesliv. 

För att säkerställa dessa ungdomars ställning och att de får behålla sin 

intjänade inkomst under sommaren måste socialtjänstlagen ändras. 


1) att socialtjänstlagen ändras så att sommarjobbande ungdomar till socialbidragsberoende 

familjer får behålla sina inkomster själva. 

Mikael Geraldsson 

Ängelholms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E80 

Botkyrka arbetarekommun – enskild 

Inkomstgräns 














låg inkomststandard och/eller socialbidrag. I Stockholm så lever cirka 20 procent 

av barnen och ungdomarna med låg inkomststandard och/eller socialbidrag. 

I Göteborg och Malmö så lever drygt 23 respektive drygt 32 procent av 

barnen och ungdomarna under dessa förhållanden. 







117

118 














Därför yrkar jag med stöd av ovan: 

1) att inkomstgränsen för barn och ungdomar som lever i familjer med 

bistånd avskaffas. 

Botkyrka arbetarekommun beslöt att sända motionen till kongressen som 

enskild. 

Motion E81 

Uddevalla arbetarekommun 

Inkomstgräns för familjer med bistånd 














låg inkomststandard och/eller socialbidrag. I Stockholm så lever ca 20 procent 

av barnen och ungdomarna med låg inkomststandard och/eller socialbidrag. I 

Göteborg och Malmö så lever drygt 23 respektive drygt 32 procent av barnen 

och ungdomarna under dessa förhållanden. 








är ett sätt för många att kanske kunna köpa det där man gått och drömt om












Därför yrkar vi: 

1) att inkomstgränsen för barn och ungdomar som lever i familjer med bistånd 

avskaffas. 

Stefan Skoglund och Johan Lundgren 

Uddevalla arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E82 

Örebro arbetarekommun – enskild 

Inkomstgränsen för försörjningsstöd 

Om man gör en resa genom Sverige så är det lätt att charmas av landets idylliska 


för barn och ungdomar. Vi kan tydligt se en utveckling i 

kommunerna där barn och ungdomars aktiviteter avgiftsbeläggs. Skolan är på 

inget sätt idag befriad från inslag av avgifter. Denna situation är för många 




närmast omöjlig start i livet. 

Rädda Barnen publicerar på sin hemsida ett så kallat barnfattigdomsindex. 

Siffrorna är från 2001 och visar på en oroväckande hög nivå om man 

kontrollerar siffrorna för våra tre storstäder Stockholm, Malmö och Göteborg. 

Indexet visar andel barn 0-17 år i hushåll med låg inkomststandard 

och/eller socialbidrag. I Stockholm lever cirka 20 procent av barnen och ungdomarna 

med låg inkomststandard och/eller socialbidrag. I Göteborg och 

Malmö lever drygt 23 respektive drygt 32 procent av barnen och ungdomarna 

under dessa förhållanden. 



bilden ovan bekräftas. Rapporten visar att hela 12,3 procent, eller 235 000, av 


Det är knappast en underdrift att påstå att många barn och ungdomar 





119

120 

på sin fritid. Problem uppstår dock i många av landets kommuner för dessa 

ungdomar när de tjänar mer än den tillåtna inkomstgräns som ställts upp av 

kommunen innan inkomsten inräknas i familjens. I många fall rör det sig om 

att man inte får tjäna mer än ca 4000 kr på ett år innan man implicit blir 

familjeförsörjare. 



utan möjlighet att göra något åt sin egen situation. Det kan tvärtom 


Därför yrkar vi med stöd av ovan: 

1) att inkomstgränsen för barn och ungdomar som lever i familjer med försörjningsstöd 

avskaffas. 

Tobias Dahl, Emma Lidell och Alaa Idris, SSU Örebro 

Örebro arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 


(narkotikapolitiska frågor) 

Motion E83:1-2 (Malmö arbetarekommun) yrkar att större prioritering 

ska göras på det förebyggande arbetet mot narkotika samt att konsekvenserna 

för Skåne med dess utsatta läge analyseras vad gäller narkotikainförsel, 

och att rätt dimensionerade resurser avseende tull, polis och rättsväsende 

ställs till förfogande. 

Socialdemokratins politik mot narkotika ska bygga på tre starka fundament: 

kontroll över utbudet av narkotika genom kraftfulla insatser mot 

narkotikabrottsligheten ett välutbyggt system för vård- och behandling för 

att stödja människor att komma ur missbruk förebyggande arbete för att 

fler ska säga nej till narkotika. 

Insatser på alla dessa tre områden möjliggör ett förverkligande av 

målet om ett narkotikafritt samhälle. Partistyrelsen delar därför motionärernas 

uppfattning om betydelsen av förebyggande insatser och bekämpning 

av narkotikabrott. Regeringen har också gett narkotikapolitiken en 

hög prioritet. Stora satsningar har gjorts på de förebyggande insatserna 

genom ”Mobilisering mot narkotika”, där ett arbete sker för att samordna 

och stödja insatser på nationell, regional och lokal nivå, samt med kunskaps- 

och opinionsbildning. Resurser har skjutits till för anställningar av 

lokala och regionala samordnare för det förebyggande arbetet inom narkotikapolitiken. 

Trots att tillgången på narkotika kanske är högre än någonsin är det 

allt färre ungdomar som prövar narkotika. Av landets niondeklassare är det 

93 procent som aldrig använt eller prövat narkotika. Partistyrelsen menar 

att det är angeläget att satsningar fortsätter på det förebyggande arbetet 

för att uppnå en uthållighet i alla de insatser som måste ske från nationell 

till lokal nivå för att vinna varje ny generations vilja att säga nej till droger. 

Partistyrelsen vill också framhålla att regeringen har riktat större 

resurser till rättsväsendet, vilket till exempel. innebär att 4 000 nya poliser 

ska utbildas under denna mandatperiod. Regeringen har också gett Tull-

verket i uppdrag att prioritera insatserna mot narkotikasmugglingen. Inom 

Kriminalvården genomförs dessutom en särskild satsning mot narkotika 

som för i år och de kommande två åren tillförs 120 miljoner kronor. 

Satsningar görs också för att uppnå en effektivare narkotikabekämpning 

för att kunna möta den internationellt förgrenade organiserade 

brottslighet som ofta är förknippad med tillverkning, smuggling och försäljning 

av narkotika. Insatserna innehåller till exempel främjandet av 

samordningen mellan de brottsbekämpande myndigheterna och utveckling 

av metoder, analyser och teknikanvändning samt stärkt underrättelseverksamhet. 

Behovet av ökad internationell samverkan har uppmärksammats av 

regeringen. Inom ramen för Europeiska unionen är Sverige aktivt inom 

bland annat polissamarbetet Europol och åklagarsamarbetet Eurojust. 

Bilateralt pågår till exempel. ett polisiärt samarbete med de baltiska länderna. 

Sverige är också en stor bidragsgivare till FN:s narkotikabekämpningsorgan, 

UNODC. 

Partistyrelsen menar att de insatser som sammantaget genomförs 

stärker polisens och andra brottsförebyggande och brottsbekämpande 

myndigheters förutsättningar att göra analyser och att dimensionera insatser 

utifrån Skånes och andra utsatta regioners förutsättningar. 



utlåtande. 

Motion E83 


Förebyggande arbete mot narkotika 

Ohälsan i arbetslivet är ett av den svenska välfärdens största problem. Konsumtionen 

av alkohol och narkotika ökar kraftigt. Inte på 100 år har det konsumerats 

så mycket som det görs idag. 

Antalet tunga narkomaner blir fler och fler. Dödsfallen p g a narkotika 

ökar för varje dag. 8 procent av eleverna i årsklass 9 har prövat narkotika. I 

Malmö har 22 procent av gymnasieeleverna prövat narkotika. Skåne är mer 

utsatt än övriga landet. Sammantaget har var tionde man och var tjugonde 

kvinna drogrelaterade problem, vilket kostar i både mänskligt och ekonomiskt 

lidande. 

För alkohol och narkotikamissbruk är samhällets mer än 250 miljarder 

kronor per år. Det är priset vi betalar för trafikskador, dödsfall, förtidspensioner, 

arbetsolyckor, sjukfrånvaro, sjukhusvård, inbrott, rån, kvinnomisshandel, 

arbetsbelastning för polis och domstolar och de många otrygga hemmiljöer 

som många barn tvingas växa upp i. I Malmö kostar enbart alkoholskadorna 

4 miljarder kronor eller 15 000 kronor per invånare och år. Det motsvarar 

kostnaden för 50 000 nya förskoleplatser eller 10 000 nya poliser. 

Vi vet att 70 procent av all narkotika som kommer in i Sverige passerar 

Skåne. De många hamnarna och Öresundsbron gör att Skåne är särskilt utsatt 

för drogproblem. 

Arbetsplatserna såväl som skolor är bra arenor att ta tag i och informera 

om drogproblematiken. Varken alkohol eller narkotika hör hemma där. Dro- 

121

122 

ger av olika slag hotar både folkhälsan och arbetskraftförsörjningen. Vi vill 

inte se anställda eller deras barn eller barnbarn bli missbrukare! 

Vi föreslår den socialdemokratiska partikongressen besluta: 

1) att större prioritering ska göras av det förebyggande arbetet mot narkotika, 

2) att konsekvenserna för Skåne med dess utsatta läge analyseras vad gäller 

narkotikainförsel, och att rätt dimensionerade resurser avseende tull, 

polis och rättsväsende ställs till förfogande. 

Eva Sjöstedt, SEKO s-förening 



(fria sprutor för narkomaner) 

I motion E84:1-2 (Uddevalla arbetarekommun) framförs att socialdemokratin 

inte ska medverka till att narkomaner får tillgång till fria sprutor 

genom samhällets försorg samt att socialdemokratin ska medverka till att 

resurserna för narkotikamissbrukare kraftigt ökar i syfte att nå målet ett 

narkotikafritt samhälle. 

Sprutbytesverksamhet för narkotikamissbrukare är kontroversiell, 

eftersom den kan uppfattas som en åtgärd som inte står i samklang med 

den svenska narkotikapolitiken och målet om ett narkotikafritt samhälle. 

Liksom motionären anser vi att det är viktigt att narkotikapolitiken 

är tydlig och att olika delar behöver samverka för att resultatet ska bli bra. 

Det handlar om att minska både efterfrågan på och tillgången till narkotika. 

Det handlar också om att erbjuda missbrukare behandling för att 

komma ur sitt beroende. Vi menar att flera intressen måste vägas in när 

man bedömer narkotikapolitikens olika delar. Då finns det skäl som motiverar 

verksamhet där intravenösa missbrukare ska kunna byta begagnade 

sprutor och kanyler mot rena. 

Det första skälet är samhällets intresse av att förhindra spridning av 

hiv i första hand. Ett utbrott av en hivepidemi bland injektionsmissbrukare 

i Sverige skulle resultera i en mycket snabb spridning av smittan i vårt 

land. Det är samhällets ansvar att försöka förhindra att livsfarliga sjukdomar 

sprids. Olika utvärderingar har visat att sprutbytesverksamhet kan 

bidra till minskad smittspridning utan att andra oönskade effekter uppstår, 

till exempel. nyrekrytering av missbrukare. I Malmö och Lund, där 

verksamhet med sprutbyte bedrivits i snart 20 år, har mycket få fall av hiv 

noterats. Sprutbytesverksamhet bör ses som en smittskyddsåtgärd – inte 

som en narkotikapolitisk insats. 

Det andra skälet för att erbjuda injektionsmissbrukare att byta in sina 

använda sprutor är att man kan skapa kontakt med missbrukare och kunna 

motivera till vård och behandling. Intravenösa missbrukare är en mycket 

utsatt grupp på i stort sett alla sociala områden – arbete, social trygghet, 

ordnat boende och hälsa. Sjukligheten och dödligheten är mycket hög. 

För många socialt utslagna människor är sprutbytesprogram den enda 

möjligheten att komma i kontakt med samhällets sjukvård.

Men för att sprutbytesverksamhet ska stå i samklang med den svenska 

narkotikapolitiken, så måste sådan verksamhet vara förknippad med 

strikta regler, för att bland annat förhindra läckage av sprutor till den illegala 

marknaden. Ett grundläggande krav är också att resurser finns för 

både avgiftning och missbrukarvård i den region där sprutbytesverksamhet 

är tänkt att bedrivas. Det är inte rimligt att samhället kan förse narkomaner 

rena sprutor och kanyler utan att samtidigt förmå erbjuda behandling 

för att komma ifrån drogberoendet. 

Att som en smittskyddsåtgärd bedriva sprutbytesverksamhet som är 

förenad med en rad villkor är inte ett avsteg från vår restriktiva narkotikapolitik. 

Missbruk av narkotika är olagligt i Sverige. 

Partistyrelsen delar motionärens uppfattning om att satsning på 

missbrukarvård är mycket angelägen. Utvecklingen under de senaste åren 

har varit alarmerande – med en ökad tillgänglighet till narkotika, fler 

tunga missbrukare och en ökad dödlighet bland narkomaner. Regeringen 

genomför nu en stor satsning på missbrukarvården. Under åren 

2005–2007 avsätts 820 miljoner kronor, varav 120 miljoner kronor ska riktas 

till kriminalvården så att de intagna ska få bättre möjlighet till behandling 

för sitt missbruk under anstaltstiden, samt 700 miljoner kronor avsättas 

till kommunernas missbrukarvård. Det handlar både om att förbättra 

tvångsvården och den frivilliga vården. De ökade resurserna ska göra det 

lättare för kommunerna att finansiera missbrukarvården. En del av pengarna 

används även för att sänka avgifterna i den statliga missbrukarvården, 

så att det blir billigare för kommunerna att köpa de tjänsterna. 

I gengäld ska kommunerna bli bättre på eftervård. När man kommer 

ut från en behandling är en förutsättning att det finns en bostad, ett arbete 

eller en utbildning och gärna också ett nytt umgänge. Man måste kunna 

få vård i rimlig tid. Och hela vårdkedjan ska fungera – från avgiftning till 

behandling och rehabilitering. Att stärka missbrukarvården är ett gemensamt 

ansvar, som ett handslag, mellan stat och kommunsektorn. Därför 

har satsningen fått namnet ”Ett kontrakt för livet”. 


1) att avslå motion E84:1, 

1) att anse motion E84:2 besvarad med hänvisning till partistyrelsens 

utlåtande. 

Motion E84 

Uddevalla arbetarekommun – enskild 

Tillgång till fria sprutor för narkomaner 

I regeringen proposition 2001/02:91 sägs att målet för narkotikapolitiken är 

att Sve-rige ska vara ett narkotikafritt land. Regeringen har vidtagit många 

positiva åtgärder bland annat genom inrättandet av Mobilisering Mot Narkotika. 

Detta organ har för åren 2002-2005 angivit följande delmål 

• Fler ska engagera sig i arbetet mot narkotika 

• Fler ska säga nej till narkotika 

• Fler ska kunskaper om narkotikans medicinska och sociala konsekvenser 

123

124 

• Färre ska börja använda narkotika 

• Fler missbrukare ska få hjälp att leva fritt från droger och kriminalitet 

Tillgången på narkotika ska strypas. 

Mot den bakgrunden syns det orimligt att regeringen genom Mobilisering 

Mot Narko-tika överväger att införa tillgång till fria sprutor för missbrukare. 

Även om det talas om strikta restriktioner är det ett kontraproduktivt förslag. 

Trycket på de politiska partierna i andra länder har lett till att man gått 

med på detta för att få bort missbrukarna från gatorna. Erfarenheterna visar 

då, att målet att färre ska missbruka narkotika inte håller, när fria sprutor tilllåtits. 

Efter det att poliserna blivit villrådiga när de ertappat någon för innehav 

av narkotika, men som av samhället fått en spruta för att kunna inta den 

illegala drogen, har polisen ställt krav på s.k. sprutrum, eftersom de inte kunnat 

utnyttja gällande lagstiftning mot missbruket. Det är för-nedrande för en 

individ att samhället på detta sätt visar sitt nederlag mot narkotika-kapitalet. 

I Sverige har det pågått försök i södra Sverige med utdelning av sprutor. Erfarenheterna 

från dessa försök i relation till exempel. med missbruksvården i 

Göteborg visar att sprututdelningen inte visar på bättre resultat vad gäller 

aids/hiv eller hepatit. Fria sprutor har varit ett av argumenten för förslaget om 

fria sprutor. Fria sprutor är ett av narkotikalibe-ralernas stora program i bland 

annat talet om vård och behandling. 

I stället krävs det en kraftig ökning av antalet vårdplatser. I dagsläget har 

vi 10.000 fler narkomaner än tidigare år. Samtidigt har antalet vårdplatser 

kraftigt reducerats. Kommunernas tal om öppen vård har i princip havererat. 

Det blir oftast de frivilliga organisationerna som med frivilliga medel får ta 

hand om missbrukarna. 

Ett annat av argumenten har varit att man undviker smitta och att missbrukarna 

hålls under kontroll. Eftersom bruket av sprutor sker utan kontroll 

kan man inte beivra att den som får sprutor delar med sig till andra. Risken 

finns snarare att missbrukaren delar med sig till dem som är nya missbrukare 

eller på väg att bli grövre missbrukare. 

Förslaget har från flera håll möts av kraftig kritik från såväl inom området 

verksamma förebyggande organisationer som av åtskilliga forskare. 

Mot ovanstående bakgrund föreslås att partikongressen fattar beslut 

1) att socialdemokratin inte ska medverka till att narkomaner får tillgång 

till fria sprutor genom samhällets försorg, 

2) att socialdemokratin ska medverka till att resurserna för narkotikamissbrukare 

kraftigt ökar i syfte att nå målet om ett narkotikafritt samhälle. 

Ulf Wallin 

Uddevalla arbetarekommun beslöt att sända motionen till kongressen som 

enskild.


sjuk- och tandvård. 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E54:4, E85:1-2, E86:1-2, 

E87:1-2, E88, E89, E90, E91, E92:1-3, E93, E94, E95, E96, E97:1-2, 

E98, E99, E100:1 och 3, E101, E102, E103:1-2 och E128:2 

(hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation) 

Motionerna E85:1-2 (Stockholms läns partidistrikt) och E86:1-2 (Stockholms 

arbetarekommun) vill uppdra åt partistyrelsen att före valet utforma 

ett kortare riksövergripande punktprogram för vårdens utveckling under 

nästa mandatperiod samt att förbereda och genomföra ett mer genomgripande 

sjukvårdspolitiskt programarbete som ska vara slutfört innan 2007 

års utgång. Motion E87:1-2 (Östergötlands partidistrikt, Västmanlands 

partidistrikt, Uppsala läns partidistrikt, Södermanlands partidistrikt, 

Örebro läns partidistrikt) föreslår att ett särskilt program för framtidens 

vård och omsorg utarbetas och att debatten om framtidens vård och 

omsorg stimuleras med programmet som grund. Motion E54:4 (Österåkers 

arbetarekommun) vill uppdra åt partistyrelsen att utreda möjligheterna 

för en reform som medför att vuxna regelbundet kallas till hälsokontroll. 

Motion E128:2 (Österåkers arbetarekommun) vill uppdra åt partistyrelsen 

att snarast utreda husläkarsystemet för att undanröja brister och missbruk i 

systemet. Motion E88 (Österåkers arbetarekommun) föreslår att ett system 

med hembesök av läkare hos sjuka och orkeslösa äldre utarbetas. Motion 

E89 (Malmö arbetarekommun) vill att partiet med kraft ska verka för att 

resurser tillförs, så att patienten får den rehabilitering och efterkontroll den 

har rätt att få enligt hälso- och sjukvårdslagen. Motion E90 (Malmö arbetarekommun) 

yrkar att partikongressen med kraft verkar för att resurser 

tillförs i sådan omfattning att vårdlagens krav uppfylls. Motion E91 (Nässjö 

arbetarekommun) föreslår att kongressen ser över olikheterna när det 

gäller väntetid [avseende hörapparater] för olika landsting, samordnar 

verksamheterna, så att möjlighet ges till att vända sig till ett landsting med 

kortare väntetid om så behövs och då självklart med samma kostnader för 

hjälpmedel oavsett var man bor. Motion E92:1-3 (Bodens arbetarekommun) 

yrkar att kommuner och landsting tillförs mer resurser till vården, att 

det finns tillräckligt med personal utifrån behov samt att det utreds lagförslag 

i ovanstående. Motion E93 (Arboga arbetarekommun) vill uppdra åt 

partistyrelsen att verka för förslagen i motionen [om ökad patientsäkerhet 

inom sjukvården]. Motion E94 (Karlskrona arbetarekommun) vill att partikongressen 

ska uppdra åt landets BVC och grundskolor att rutinmässigt 

ta blodtryck på barn vid deras hälsoundersökningar. Motion E95 (enskild, 

Älmhults arbetarekommun) kräver att privatisering av vårdcentraler ska 

upphöra och att kommunerna bör erbjudas att överta vårdcentralerna i 

syfte att få en effektiv och ansvarsfull närsjukvård. Motion E96 (Danderyds 

arbetarekommun) vill uppdra åt partistyrelsen att verka för förändringar i 

regelsystemet, så att den nationella vårdtaxan avvecklas och ersätts med 

vårdavtal; vårdavtal bör vara en förutsättning för att landstingen ska betala 

ersättning till privata vårdgivare. Motion E97:1-2 (enskild, Ronneby arbetarekommun) 

föreslår att alla ungdomar mellan 12 och 18 år som idrottar 

regelbundet ska genomgå läkarundersökning en gång per år för att upp- 

125

126 

täcka eventuella hjärtfel eller svaga hjärtan samt att dessa läkarundersökningar 

ska finansieras av statliga medel. Motion E98 (Kristinehamns arbetarekommun) 

yrkar att en omskrivning av lagtexten [gällande verksamhetschefens 

ansvar] görs, så att det blir tydligare för berörda parter. Motion 

E99 (enskild, Järfälla arbetarekommun) föreslår att kongressen ska uppmana 

regeringen att tillsätta en utredning som prövar såväl de praktiska som 

ekonomiska konsekvenserna av en förtida investering inom sjukvården. 

Motion E100:1 och 3 ( Järfälla arbetarekommun) vill att partikongressen 

ger partistyrelsen i uppdrag att utarbeta ett program för fler utbildade 

anställda i vård och omsorg samt att partikongressen ska förorda mer forskning 

och utveckling av innovationer inom vård- och omsorgsområdet. 

Motion E101 (Stockholms arbetarekommun) föreslår att kongressen ska ta 

ställning för att ändra namnet så att det heter föräldracentral i stället för 

mödravårdscentral. Motion E102 (Kristianstads arbetarekommun) vill att 

den nationella läkarvårdstaxan avskaffas. Motion E103:1-2 (enskild, 

Hudiksvalls arbetarekommun) föreslår att alla barn till och med det år de 

fyller 18 ska ha fri hälso- och sjukvård utan patientavgifter samt att även 

läkemedlen ska vara kostnadsfria. 

Partistyrelsen anser, i likhet med de tre förstnämnda motionerna, att 

socialdemokratin behöver en gemensam politik för framtidens hälso- och 

sjukvård. Att utforma ett sjukvårdspolitiskt manifest inför valet 2006 och, 

i linje med detta, ett sjukvårdspolitiskt program av mer genomgripande 

och långsiktig karaktär, är därför ett förslag som förordas av partistyrelsen. 

Stockholms läns partidistrikt och Stockholms arbetarekommun tar 

upp sju värdeord som utgångspunkt för diskussionen om sjukvårdens 

framtid: delaktighet, tillgänglighet, öppenhet, tydlighet, synlighet, närhet 

och helhet, och ett antal partidistrikt ställer två viktiga frågor: 

”Hur mycket är vi svenskar beredda att betala, i skatt eller enskilt, för 

en god hälso- och sjukvård?” . ”Är det möjligt att med dagens ekonomiska 

resurser upprätthålla en god hälso- och sjukvård också för att möta 

morgondagens behov?”. 

Dessa övergripande motioner om hälso- och sjukvårdens finansiering 

och organisation ligger väl i linje med det arbete som socialdemokrater på 

alla politiska nivåer bidrar till och som alltså skulle tjäna på en ökad samordning. 

Partistyrelsen vill också framhålla värdet av att det programarbete, 

som partikongressen föreslås fatta beslut om, tillförs tankegångar och 

förslag som presenteras i de motioner som omfattas av detta utlåtande. 

Det handlar om behovet av tillräckliga ekonomiska resurser till kommuner 

och landsting, kraftfull lagstiftning och tillsyn samt arbetsmiljö, 

utbildning, forskning. Det handlar också om specifika verksamheter, som 

hemsjukvård för äldre, fri barnsjukvård, rehabilitering och förebyggande 

hälsoarbete samt patientsäkerhet, taxor och vissa regler. Partistyrelsen vill 

också peka på primärvården och den högspecialiserade vården som centrala 

framtidsfrågor. Mycket av allt detta utformar landstingen och regionerna 

utifrån lokala förhållanden. 

Samtidigt får detta faktum inte hindra oss från att söka formulera 

vissa gemensamma principer och idéer som kan tillämpas i hela landet. 

Därav behovet av ett sjukvårdspolitiskt programarbete i partiets regi. 

Vissa av motionerna innehåller förslag som partistyrelsen inte kan 

ställa sig bakom. Avslagsyrkandena omfattar bland annat förslag om in-

skränkningar i landstingens rätt att avgöra på vilket sätt de driver sina 

vårdcentraler samt att staten skulle låna upp kapital för att anställa sjukvårdspersonal. 

Motion E96 föreslår att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för förändringar 

i regelsystemen så att den nationella vårdtaxan avvecklas och 

ersätts med vårdavtal och att vårdavtal bör vara en förutsättning för att 

landstingen ska betala ersättning till privata vårdgivare. Systemet med en 

nationell taxa för läkaretablering infördes av den borgerliga regeringen 

1991-1994 som ett led i en aggressiv privatiseringspolitik. Systemet har 

från början varit behäftat med allvarliga brister som motverkat en god 

ekonomisk hushållning med skattemedel, såväl som god vårdkvalitet i 

form av väl fungerande vårdkedjor. Som framhålls i motionen motverkar 

systemet även strävan efter en rättvis fördelning av vårdens resurser utifrån 

behoven, eftersom läkarna själva kunde välja etableringsort. Effekten har 

blivit överetablering på vissa orter. Den handlingslinje som idag tillämpas 

av landstingen är att inga nya vårdgivare tillåts etableras på basis av den 

nationella taxan. I stället tecknas vårdavtal, varigenom landstingen kan 

styra etableringsort, kostnader och verksamhetsinnehåll med mera. För de 

redan etablerade läkare som väljer att fortsätta verka på den nationella 

taxan saknar dock landstingen styrmedel. Vi vill arbeta för att avveckla 

systemet med de nationella taxorna så att sjukvårdshuvudmännen fullt ut 

kan styra lokalisering, inriktning och finansiering. 

Med anledning av riktlinjerna som beslutades på 2001 års partikongress 

bedriver regeringen och socialdemokratiskt styrda landsting, regioner 

och kommuner en offensiv sjukvårdspolitik. En av de största reformerna 

som genomförts på länge är vårdgarantin som gäller från och med den 

1 november 2005. Det innebär att alla patienter, oavsett var i landet man 

bor, garanteras vård inom 90 dagar efter beslut om behandling. För att 

landstingen ska klara detta har staten skjutit till 700 miljoner kronor 2005 

och 500 miljoner kronor per år från och med 2006. Dessutom satsas ytterligare 

1,25 miljarder kronor per år för att öka tillgängligheten. 

Ett annat exempel på kraftfulla insatser för att säkerställa en långsiktigt 

hållbar sjukvård är de tydliga regler som upprättats för att universitetssjukhusen 

samt minst ett sjukhus i varje landsting under alla omständigheter 

måste förbli landstingsdrivna. Regeringen har också satt stopp för 

gräddfiler inom den offentligt finansierade sjukvården. Med andra ord ska 

vård alltid ges efter behov, baserat på medicinska bedömningar. Den som 

har mer pengar i plånboken, ska alltså inte kunna köpa sig förbi en medpatient. 

För oss socialdemokrater är detta en oavlåtlig princip, som berör 

den generella välfärdens innersta kärna. 

Ytterligare en viktig princip är att eventuellt överskott från offentligt 

finansierade sjukhus inte ska kunna användas till vinstutdelning, utan att 

resurserna ska återinvesteras i hälso- och sjukvården. 

Den av regeringen tillsatta Ansvarskommittén arbetar med att se 

över välfärdens långsiktiga organisation och finansiering och detta inkluderar 

även sjukvården. Kommittén ska lägga fram sitt slutbetänkande i 

februari år 2007. 

Partistyrelsen anser att utgångsläget är gott för en fortsatt utveckling 

av svensk hälso- och sjukvård, med socialdemokratin som den drivande 

kraften på alla politiska nivåer. Grunden är våra gemensamma värdering- 

127

128 

ar om en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård, där alla och envar har 

samma rätt till bästa tänkbara vård och omsorg utifrån behov, inte plånbokens 

tjocklek. 


1) att bifalla motionerna E85:1-2, E86:1-2, E87:1-2 och E96, 

2) att avslå motionerna E95, E99 och E102, 

3) att anse motionerna E54:4, E88, E89, E90, E91, E92:1-3, E93, 

E94, E97:1-2, E98, E100:1 och 3, E101, E103:1-2 och E128:2, 


Motion E85 

Stockholms läns partidistrikt 

Framtidens sjukvård 

Att drabbas av sjukdomar och skador är en del av livet. När vi drab-bas så önskar 

vi att så snart som möjligt komma tillbaka till ett friskt och verk-samt liv 

och vi önskar samma sak för våra nära och kära. Sjukdomen inskränker vår 

frihet och vår möjlighet att verka i samhället. Därför är tillgången till en välfun-gerande 

sjukvård grundläggande för vår trygghet och välfärd. Det behovet 

av tryggh-et känner inga klassgränser, vi är lika oroliga för sjukdomar oavsett 

status i samhället. 

Den gemensamma tryggheten vi skapar i sjukvården och andra välfärdsverksamheter 

är nödvändig för vår egen frihet och ett av de grund-läg-gande 

skälen att vi sluter oss samman i samhällen. Därför är det också samhällets 

viktigaste uppgift att ge alla möjligheten att få vård. 

Grundsatserna för en socialdemokratisk vårdpolitik är att sjukvården ska 

vara offentligt finansierad och offentligt styrd. Vården ska betalas efter förmåga 

och fördelas efter behov. Tillgången till vård ska vara lika för alla. Detta 

skapar en grundläggande trygghet hos alla samhällsmedborgare och är främjande 

för både tillväxt och sammanhållning i samhället. 

Vår vision för framtidens sjukvård ska klara av att svara på en rad fundamentala 

frågor som varje person någon gång ställer sig. Kan jag vara säker på 

att jag och mina anhöriga får den vård vi behöver? Lever vården upp till sitt 

åtagande gentemot mina grannar och arbetskamrater? Känner vi inte att svaret 

är ett givet ja på dessa frå-gor drabbas vi av oro och kommer att söka andra 

lösningar för att stärka vår egen trygghet. 

Under 1990-talet har resurserna till vår gemensamma sjukvård ökat. 

Kompetensnivån i vården har tydligt förbättrats. Produktionen av sjukvård 

har blivit större. Vi klarar idag av att bota fler sjukdomar och rädda livet på 

allt fler. Men även om sjukvården idag har större resurser så ökar kostnaderna 

för ohälsan i samhället. Sjukförsäkringen, kostnaderna för förtids- och 

sjukpensionering och delar av kom-munernas socialbidragskostnader är alla 

exempel på kostnader som sam-hället får bära för ohälsan. 

Finansdepartementets långtidsutredning pekar på att den privata efterfrågan 

på sikt kraftigt kommer överstiga till-växten i den offentliga sektorn. 

Det är rimligt att anta att en stor del av denna efterfrågan kommer att rikta 

sig mot välfärdstjänster i allmänhet och hälso- och sjukvård i synnerhet. Om

detta antagande är sant eller inte får framtiden utvisa men det är rimligt att 

dra slutsatsen att det är dags att starta en omfattande debatt om den fram-tida 

finansieringen av hälso- och sjukvård i hela landet och glappet som kan uppstå 

mellan den offentliga sektorns utbud och medborgarnas efterfrågan på 

vård. 

De finansieringsproblem som hela den offentliga sektorn, men kanske 

framför allt omsorgs- och vårdsektorerna, står inför har varit kända under en 

lång tid. Vid 1980-talets slut påtalades i det socialdemokratiska ”90-talsprogrammet” 

de problem som nu är mycket märkbara. En åldrande befolkning 

med allt färre i arbetskraften som ska bära ett allt större åtagande kräver en 

genomgripande översyn av finansieringsfrågorna för hela den offent-liga sektorn. 

Den offentligt finansierade vården, tillgänglig och öppen för alla som 

behöver, är en bra modell också för framtiden. Den har visat sig kostnadseffektiv 

och i allt väsentligt rättvis. Men vi måste våga ifrågasätta förhållanden 

mellan de olika finansieringsformerna inom hela ohälsoområdet. Precis som 

man konstaterade i slutet av 80-talet är det nödvändigt att i större utsträckning 

låta samhällets resurser styras till verksamhet från de stora transfereringssystemen. 

Vi måste också våga diskutera hur man ska hantera det glapp 

som uppstår emellan privat efterfrågan och offentligt utbud. Blir glappet för 

stort kommer det att innebära en förtroendekris för hela sjukvården. 

Patienternas krav på tillgänglighet, rimliga väntetider, flexibilitet och 

kvalitet i vår-den är hörnstenar i den vård vi vill organisera. Klarar vi inte av 

att motsvara kraven och förväntningarna kommer det uppstå en förtroendeklyfta 

mellan det offentliga, som vårdens huvudman, och patienterna. I ett 

skattefinansierat sjukvårdssystem leder en sådan förtroendeklyfta till att beredvilligheten 

att betala skatt minskar och att människor kommer att söka sig 

till system där deras krav tillgodoses. 

För att komma till en situation där vårdens utbud, som ändå alltid kommer 

ha be-grän-sade resurser, och patienternas förväntningar möts är det viktigt 

att det finns tydliga spelregler som alla inblandade känner till. Där blir ett 

åtagande från vården i form av en sjukvårdsgaranti en viktig del, tydliga regler 

för hur jag som patient ska agera när sjukvården inte levererar en annan. Det 

är rätt och riktigt att jag som patient ska kunna välja en annan vårdgivare om 

jag inte får vård i rimlig tid. 

Skillnaden mellan den öppna och den högspecialiserade vården påverkar 

också förhålandet mellan patienten och sjukvårdsorganisationen. Ska vi klara 

av att ha värl-dens bästa högspecialiserade vård måste den vara koncentrerad 

till ett fåtal platser i landet. På sikt får vi nog också acceptera att koncentrationen 

av den högspecialiserade vården också sker i ett europaperspektiv. Trots 

detta måste patienten kunna känna trygghet i sin rätt att ta del av den allra 

bästa behandlingen. 

Vårdens prioriteringar ska vara väl kända för den enskilde medborgaren. 

Eftersom resurserna är begränsade måste största behov komma först. Det är 

den skattefinansierade vårdens styrka, människovärdet går före storleken på 

plånbok. Det är i grunden rättvist system som vi är övertygade om har stöd 

bland medborgarna i allmänhet. 

Sjukvården är en viktig tillväxtfaktor i svensk ekonomi. Den medicinska 

och kliniska forskningen skapar stora mervärden i samhället och driver på en 

utveckling som vi alla tjänar på och drar nytta av i form av ett friskare och mer 

rörligt liv. Forskningen leder till framsteg på två nivåer, den bidrar till tillväxt 

och arbetstillfällen och den utvecklar vården och hälsan i samhället. Socialde- 

129

130 

mokratins styrka har historiskt varit att kunna förena en stark offentligfinansierad 

vård med höga ambitioner på forsknings- och utvecklingsområdet. 

En, av forskningen pådriven, enastående medicinsk utveckling har gjort 

att vården i Sverige kan bota allt svårare sjuka och allt äldre patienter. Samtidigt 

leder ökade behandlings-möj-lig-heter till ökade förväntningar hos oss 

på vad vården ska prestera. När vården kan göra mer, så förväntar vi oss att 

vården levererar mer. Den medicinska och den medicintekniska utvecklingen 

har drivit på en förändring som lett till allt kortare vårdtider i den slutna vården 

och samtidigt tillåtit en större del av vården att ske utanför sjukhusen. De 

senaste årens förändringar i vården har i stort varit nödvändiga, men inte alltid 

burits upp av en tydlig vision. Där-för har det sällan getts utrymme att förklara 

förändringarna ur ett långsiktigt perspektiv. Tvärtom finns idag en bild 

av att vården ständigt är i kris. 

Det är nödvändigt att vården bärs upp av en långsiktig vision. Det övergripande 

målet för vården bör vara att erbjuda oss som medborgare trygghet. 

Alla har vi rätt till den trygghet som det innebär att veta att jag och mina 

medmänniskor får den hjälp vi behöver om vi drabbas av sjukdom. Alla har vi 

rätt till den frihet som sjukvården skänker oss genom att hålla oss friska och 

göra det möjligt för oss att skapa och verka allt längre. För att ge trygghet och 

frihet måste idén om en allmän sjukvård upplevas som trovärdig av oss. 

Annars litar vi inte på att vi får den vård vi behöver. 

En diskussion om vårdens framtid skulle kunna utgå från följande värdeord: 

Delaktighet. Vår personliga kunskap och våra värderingar måste tas tillvara 

i vården. Sjukvården ska utgå från patientens behov och vilja. Samråd ska 

alltid ske där det är möjligt. 

Tillgänglighet. När vi behöver stöd från vården så ska det gå fort och 

utan krångel. Antingen det handlar om sjukvårdsrådgivning per telefon, bokning 

av läkarbesök, eller annat. 

Öppenhet. För medborgarna ska det vara lätt att bilda sig en uppfattning 

om enskilda vårdgivares kvalitet genom medicinska resultat och kvalitetsredovisningar. 

Som medborgare har jag också rätt att ta del av grunderna för sjukvårdens 

prioriteringar och hur de offentliga medlen används i vården. 

Tydlighet. Alla ska kunna ta del och ha kunskap om de rättigheter vi har 

som patienter och den kvalitet i omhändertagande som det är rimligt att vi 

förväntar oss, oavsett var vi bor och oavsett vilken vårdgivare vi vänder oss till. 

Synlighet. Samhället har ett särskilt ansvar för att vården är synlig och 

lätt att finna för oss som behöver den. 

Närhet. Den ”vardagssjukvård” som vi behöver oftare behöver finnas så 

nära oss som möjligt. Närheten behöver inte för alla grupper vara geografisk 

utan handlar också om tillgänglighet i tid och kunskap om hur man snabbt 

får tillgång till rådgivning. 

Helhet. Vårdens insatser ska utformas efter våra behov som individer. De 

av oss som får insatser från olika vårdgivare ska inte behöva oroa sig för att 

trilla mellan stolarna. Som patient ska man kunna lita på att det finns starka 

vårdkedjor och att mina behov tillgodoses utifrån en helhetssyn på mig som 

patient. 

Som människor behöver vi olika typer och grader av service för att känna 

oss trygga och fria. För många av oss är det viktigaste att snabbt få träffa en 

läkare när man blir sjuk, även om man får åka en sträcka för att träffa en läkare 

som man aldrig ser igen. Andra värdesätter högre att alltid få träffa samma

läkare. Vissa är i stort behov av att ha servicen väldigt nära, kanske som besök 

i det egna hemmet. För att alla ska uppleva det förtroende för vården som gör 

oss trygga, måste vården klara av att tillgodose alla dessa behov av service, 

men med olika tonvikt beroende på individen. Den nationella handlingsplanen 

innebar en strategisk prioritering av vårdens resurser som vi menar kan 

diskuteras. Handlingsplanen förespråkar att ”alla invånare som så önskar bör 

få tillgång till och kunna välja en egen läkare, en familjeläkare (…) som fungerar 

som patientens rådgivare och samordnare av olika insatser”. Handlingsplanen 

utgick dock från bedömningen att förutsättningarna för att infria detta 

löfte inte fanns, bland annat på grund av brist på utbildade allmänspecialister. 

Dessa förutsättningar finns inte heller idag. Inte heller svarar prioriteringen 

av en fast läkarkontakt som generallösning för allt och alla upp mot de individuella 

och olika behov som finns hos oss medborgare. För de tillfälligt sjuka 

är det kanske många gånger viktigare att snabbt och enkelt få hjälp med sina 

besvär än att träffa en egen familjeläkare. 

Den svenska sjukvården har genomgått stora förändringar under det 

senaste decenniet men än större förändringar står för dörren. I det förändringsarbete 

som har skett och som kommer att ske så har det socialdemokratiska 

partiet formulerat sig mycket sparsamt. 

De förändrade förutsättningarna för vårdens framtida finansiering, diskussionen 

– bland annat i ansvarskommittén – om sjukvårdens framtida organisation 

samt behovet av en tydligt formulerad vision om de värden som ska 

utgöra grunden för framtidens sjukvård gör att vi ser ett stort behov av att det 

socialdemokratiska arbetarepartiet formulerar sig i ett programarbete kring 

framtidens sjukvård. Detta arbete bör vara slutfört innan regering och riksdag 

tar ställning till ansvarskommitténs förslag och innan en ny nationell handlingsplan 

läggs på riksdagens bord. 

Stockholms läns partidistrikt föreslår partikongressen besluta 

1) att partistyrelsen får i uppdrag att innan valet utforma ett kortare riksövergripande 

punktprogram för vårdens utveckling under nästa mandatperiod, 

2) att partistyrelsen får i uppdrag att förbereda och genomföra ett mer 

genomgripande sjukvårdspolitiskt programarbete som ska vara slutfört 

innan 2007 års utgång. 

Motion E86 


Framtidens sjukvård 

Att drabbas av sjukdomar och skador är en del av livet. När vi drabbas så önskar 

vi att så snart som möjligt komma tillbaka till ett friskt och verksamt liv 

och vi önskar samma sak för våra nära och kära. Sjukdomen inskränker vår 

frihet och vår möjlighet att verka i samhället. Därför är tillgången till en välfungerande 

sjukvård grundläggande för vår trygghet och välfärd. Det behovet 

av trygghet känner inga klassgränser, vi är lika oroliga för sjukdomar oavsett 

status i samhället. 

Den gemensamma tryggheten vi skapar i sjukvården och andra välfärdsverksamheter 

är nödvändig för vår egen frihet och ett av de grundläggande 

131

132 

skälen att vi sluter oss samman i samhällen. Därför är det också samhällets 

viktigaste uppgift att ge alla möjligheten att få vård. 

Grundsatserna för en socialdemokratisk vårdpolitik är att sjukvården ska 

vara offentligt finansierad och offentligt styrd. Vården ska betalas efter förmåga 

och fördelas efter behov. Tillgången till vård ska vara lika för alla. Detta 

skapar en grundläggande trygghet hos alla samhällsmedborgare och är främjande 

för både tillväxt och sammanhållning i samhället. 

Vår vision för framtidens sjukvård ska klara av att svara på en rad fundamentala 

frågor som varje person någon gång ställer sig. Kan jag vara säker på 

att jag och mina anhöriga får den vård vi behöver? Lever vården upp till sitt 

åtagande gentemot mina grannar och arbetskamrater? Känner vi inte att svaret 

är ett givet ja på dessa frågor drabbas vi av oro och kommer att söka andra 

lösningar för att stärka vår egen trygghet. 

Under 90-talet har resurserna till vår gemensamma sjukvård ökat. Kompetensnivån 

i vården har tydligt förbättrats. Produktionen av sjukvård har blivit 

större. Vi klarar idag av att bota fler sjukdomar och rädda livet på allt fler. 

Men även om sjukvården idag har större resurser så ökar kostnaderna för 

ohälsan i samhället. Sjukförsäkringen, kostnaderna för förtids- och sjukpensionering 

och delar av kommunernas social-bidragskostnader är alla exempel 

på kostnader som samhället får bära för ohälsan. 

Finansdepartementets långtidsutredning pekar på att den privata efterfrågan 

på sikt kraftigt kommer överstiga tillväxten i den offentliga sektorn. Det 

är rimligt att anta att en stor del av denna efterfrågan kommer att rikta sig mot 

välfärdstjänster i allmänhet och hälso- och sjukvård i synnerhet. Om detta 

antagande är sant eller inte får framtiden utvisa men det är rimligt att dra slutsatsen 

att det är dags att starta en omfattande debatt om den framtida finansieringen 

av hälso- och sjukvård i hela landet och glappet som kan uppstå mellan 

den offentliga sektorns utbud och medborgarnas efterfrågan på vård. 

De finansieringsproblem som hela den offentliga sektorn, men kanske 

framför allt omsorgs- och vårdsektorerna, står inför har varit kända under en 

lång tid. Vid 80-talets slut påtalades i det socialdemokratiska ”90-talsprogrammet” 

de problem som nu är mycket märkbara. En åldrande befolkning 

med allt färre i arbetskraften som ska bära ett allt större åtagande kräver en 

genomgripande översyn av finansieringsfrågorna för hela den offentliga sektorn. 

Den offentligt finansierade vården, tillgänglig och öppen för alla som 

behöver, är en bra modell också för framtiden. Den har visat sig kostnadseffektiv 

och i allt väsentligt rättvis. Men vi måste våga ifrågasätta förhållanden 

mellan de olika finansieringsformerna inom hela ohälsoområdet. Precis som 

man konstaterade i slutet av 80-talet är det nödvändigt att i större utsträckning 

låta samhällets resurser styras till verksamhet från de stora transfereringssystemen. 

Vi måste också våga diskutera hur man ska hantera det glapp 

som uppstår emellan privat efterfrågan och offentligt utbud. Blir glappet för 

stort kommer det att innebära en förtroendekris för hela sjukvården. 

Patienternas krav på tillgänglighet, rimliga väntetider, flexibilitet och 

kvalitet i vården är hörnstenar i den vård vi vill organisera. Klarar vi inte av att 

motsvara kraven och förväntningarna kommer det uppstå en förtroendeklyfta 

mellan det offentliga, som vårdens huvudman, och patienterna. I ett skattefinansierat 

sjukvårdssystem leder en sådan förtroendeklyfta till att beredvilligheten 

att betala skatt minskar och att människor kommer att söka sig till 

system där deras krav tillgodoses.

För att komma till en situation där vårdens utbud, som ändå alltid kommer 

ha begränsade resurser, och patienternas förväntningar möts är det viktigt 

att det finns tydliga spelregler som alla inblandade känner till. Där blir ett 

åtagande från vården i form av en sjukvårdsgaranti en viktig del, tydliga regler 

för hur jag som patient ska agera när sjukvården inte levererar en annan. Det 

är rätt och riktigt att jag som patient ska kunna välja en annan vårdgivare om 

jag inte får vård i rimlig tid. 

Skillnaden mellan den öppna och den högspecialiserade vården påverkar 

också förhållandet mellan patienten och sjukvårdsorganisationen. Ska vi klara 

av att ha världens bästa högspecialiserade vård måste den vara koncentrerad 

till ett fåtal platser i landet. På sikt får vi nog också acceptera att koncentrationen 

av den högspecialiserade vården också sker i ett europaperspektiv. Trots 

detta måste patienten kunna känna trygghet i sin rätt att ta del av den allra 

bästa behandlingen. 

Vårdens prioriteringar ska vara väl kända för den enskilde medborgaren. 

Eftersom resurserna är begränsade måste största behov komma först. Det är 

den skattefinansierade vården styrka, människovärdet går före storleken på 

plånbok. Det är i grunden rättvist system som vi är övertygade om har stöd 

bland medborgarna i allmänhet. 

Sjukvården är en viktig tillväxtfaktor i svensk ekonomi. Den medicinska 

och kliniska forskningen skapar stora mervärden i samhället och driver på en 

utveckling som vi alla tjänar på och drar nytta av i form av ett friskare och mer 

rörligt liv. Forskningen leder till framsteg på två nivåer, den bidrar till tillväxt 

och arbetstillfällen och den utvecklar vården och hälsan i samhället. Socialdemokratins 

styrka har historiskt varit att kunna förena en stark offentligfinansierad 

vård med höga ambitioner på forsknings- och utvecklingsområdet. 

En, av forskningen pådriven, enastående medicinsk utveckling har gjort 

att vården i Sverige kan bota allt svårare sjuka och allt äldre patienter. Samtidigt 

leder ökade behandlingsmöjligheter till ökade förväntningar hos oss på 

vad vården ska prestera. När vården kan göra mer, så förväntar vi oss att vården 

levererar mer. Den medicinska och den medicintekniska utvecklingen har 

drivit på en förändring som lett till allt kortare vårdtider i den slutna vården 

och samtidigt tillåtit en större del av vården att ske utanför sjukhusen. De 

senaste årens förändringar i vården har i stort varit nödvändiga, men inte alltid 

burits upp av en tydlig vision. Därför har det sällan getts utrymme att förklara 

förändringarna ur ett långsiktigt perspektiv. Tvärtom finns idag en bild 

av att vården ständigt är i kris. 

Det är nödvändigt att vården bärs upp av en långsiktig vision. Det övergripande 

målet för vården bör vara att erbjuda oss som medborgare trygghet. 

Alla har vi rätt till den trygghet som det innebär att veta att jag och mina 

medmänniskor får den hjälp vi behöver om vi drabbas av sjukdom. Alla har vi 

rätt till den frihet som hälso- och sjukvården skänker oss genom att hålla oss 

friska och göra det möjligt för oss att skapa och verka allt längre. För att ge 

trygghet och frihet måste idén om en allmän sjukvård upplevas som trovärdig 

av oss. Annars litar vi inte på att vi får den vård vi behöver. 

En diskussion om vårdens framtid skulle kunna utgå från följande värdeord: 

Delaktighet. Vår personliga kunskap och våra värderingar måste tas tillvara 

i vården. Sjukvården ska utgå från patientens behov och vilja. Samråd ska 

alltid ske där det är möjligt. 

Tillgänglighet. När vi behöver stöd från vården så ska det gå fort och 

133

134 

utan krångel. Antingen det handlar om sjukvårdsrådgivning per telefon, bokning 

av läkarbesök, eller annat. 

Öppenhet. För medborgarna ska det vara lätt att bilda sig en uppfattning 

om enskilda vårdgivares kvalitet genom medicinska resultat och kvalitetsredovisningar. 

Som medborgare har jag också rätt att ta del av grunderna för sjukvårdens 

prioriteringar och hur de offentliga medlen används i vården. 

Tydlighet. Alla ska kunna ta del och ha kunskap om de rättigheter vi har 

som patienter och den kvalitet i omhändertagande som det är rimligt att vi 

förväntar oss, oavsett var vi bor och oavsett vilken vårdgivare vi vänder oss till. 

Synlighet. Samhället har ett särskilt ansvar för att vården är synlig och 

lätt att finna för oss som behöver den. 

Närhet. Den ”vardagssjukvård” som vi behöver oftare behöver finnas så 

nära oss som möjligt. Närheten behöver inte för alla grupper vara geografisk 

utan handlar också om tillgänglighet i tid och kunskap om hur man snabbt 

får tillgång till rådgivning. 

Helhet. Vårdens insatser ska utformas efter våra behov som individer. De 

av oss som får insatser från olika vårdgivare ska inte behöva oroa sig för att 

trilla mellan stolarna. Som patient ska man kunna lita på att det finns starka 

vårdkedjor och att mina behov tillgodoses utifrån en helhetssyn på mig som 

patient. 

Som människor behöver vi olika typer och grader av service för att känna 

oss trygga och fria. För många av oss är det viktigaste att snabbt få träffa en 

läkare när man blir sjuk, även om man får åka en sträcka för att träffa en läkare 

som man aldrig ser igen. Andra värdesätter högre att alltid få träffa samma 

läkare. Vissa är i stort behov av att ha servicen väldigt nära, kanske som besök 

i det egna hemmet. För att alla ska uppleva det förtroende för vården som gör 

oss trygga, måste vården klara av att tillgodose alla dessa behov av service, 

men med olika tonvikt beroende på individen. 

Den nationella handlingsplanen innebar en strategisk prioritering av vårdens 

resurser som vi menar kan diskuteras. Handlingsplanen förespråkar att 

”alla invånare som så önskar bör få tillgång till och kunna välja en egen läkare, 

en familjeläkare (…) som fungerar som patientens rådgivare och samordnare 

av olika insatser”. Handlingsplanen utgick dock från bedömningen att förutsättningarna 

för att infria detta löfte inte fanns, bland annat på grund av brist 

på utbildade allmänspecialister. Dessa förutsättningar finns inte heller idag. 

Inte heller svarar prioriteringen av en fast läkarkontakt som generallösning för 

allt och alla upp mot de individuella och olika behov som finns hos oss medborgare. 

För de tillfälligt sjuka är det kanske många gånger viktigare att snabbt 

och enkelt få hjälp med sina besvär än att träffa en egen familjeläkare. 

Den svenska sjukvården har genomgått stora förändringar under det 

senaste decenniet men än större förändringar står för dörren. I det förändringsarbete 

som har skett och som kommer att ske så har det socialdemokratiska 

partiet formulerat sig mycket sparsamt. 

De förändrade förutsättningarna för vårdens framtida finansiering, diskussionen 

– bland annat i ansvarskommittén – om sjukvårdens framtida organisation 

samt behovet av en tydligt formulerad vision om de värden som ska 

utgöra grunden för framtidens sjukvård gör att vi ser ett stort behov av att det 

socialdemokratiska arbetarepartiet formulerar sig i ett programarbete kring 

framtidens sjukvård. Detta arbete bör vara slutfört innan regering och riksdag 

tar ställning till ansvarskommitténs förslag och innan en ny nationell handlingsplan 

läggs på riksdagens bord.

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi partikongressen besluta 

1) att partistyrelsen får i uppdrag att innan valet utforma ett kortare, riksövergripande 

punktprogram för vårdens utveckling under nästa mandatperiod, 

2) att partistyrelsen får i uppdrag att förbereda och genomföra ett mer 

genomgripande sjukvårdspolitiskt programarbete som ska vara slutfört 

innan 2007 års utgång. 


Motion E87 

Östergötlands, Västmanlands, Uppsala läns, 

Sörmlands och Örebro läns partidistrikt 

Hälso- och sjukvården 

Den svenska hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar. Sjukvården 

kan idag utföra allt mer avancerade ingrepp vilket skapar oerhörda möjligheter 

till överlevnad från sjukdomar som för bara några år sedan innebar en 

dödsdom eller ett livslångt lidande. Men möjligheterna skapar också utmaningar. 

Hur och vem ska finansiera en allt mer avancerad och i många fall 

också allt dyrare vård? 

Medicinska framsteg gör att svensken lever ett längre och allt friskare liv, 

något som resulterat i att Sverige i dag har den äldsta befolkningen i hela 

Europa. Det är en fantastisk utveckling som vi alla ska vara stolta över men 

det är samtidigt en utveckling som ställer krav och skapar stora utmaningar 

för hälso- och sjukvårdens personal, politiker och medborgare. Samtidigt som 

hälso- och sjukvården rent medicinskt kan utföra allt mer ökar inte resurserna 

i samma takt. Sjukvården kan helt enkelt inte ekonomiskt utföra allt det 

som den kan erbjuda medicinskt. De stora utmaningarna ligger i hur hälsooch 

sjukvården ska finansieras och organiseras så att också framtida generationer 

kan garanteras en solidarisk och långsiktigt hållbar sjukvård. Detta är 

utmaningar som hela välfärdssektorn ställs inför och som socialdemokratin 

måste ta sig an. 

Det behövs en bred diskussion kring finansieringen av framtidens välfärdssamhälle, 

där hälso- och sjukvården är en del. Hur mycket är vi svenskar 

beredda att betala, i skatt eller enskilt, för en god hälso- och sjukvård? Är det 

möjligt att med dagens ekonomiska resurser upprätthålla en god hälso- och 

sjukvård också för att möta morgondagens behov? 

Vi motionärer anser att det är en politisk uppgift att ta ansvar för och 

styra hälso- och sjukvården. För oss är det självklart att i ett läge där pengarna 

inte räcker till allt, styra sjukvårdens resurser till de grupper där behoven är 

som allra störst. Politiken måste vara röst åt den som inte själv har den möjligheten. 

Som socialdemokrater kan vi aldrig acceptera att resurser tilldelas 

den som ropar högst eller som har den starkaste lobbygruppen eller läkarkollektivet 

i ryggen. Det är behoven och ingenting annat som ska vara styrande 

när resurser fördelas till hälso- och sjukvården. Men resurna är inte oändliga 

och ibland kan det bli nödvändigt att göra prioriteringar. I den solidariska 

sjukvården är det självklart att den med störst behov får vård först. 

135

136 

I vår vision om den svenska hälso- och sjukvården blir individen bemött 

med respekt för sin person. Undersökningar visar att vården blir mer effektiv 

och patienten mer benägen att ta till sig av professionens råd om han eller hon 

upplever sig bli väl bemött och respekterad av läkare och annan personal. Det 

är patienten och dennes behov som står i centrum för professionens arbete. 

Många diskussioner har på senare tid förts gällande styrningen av hälsooch 

sjukvården – många gånger enligt oss med fel fokus för ögonen. I diskussionen 

om styret av framtidens hälso- och sjukvård hamnar patienten allt som 

oftast i skuggan. Det är organisationen: landstinget, kommunen eller staten 

som hamnat i debattens fokus. Vi vill se styrningen av hälso- och sjukvården 

ur ett behovs-, befolknings- och patientperspektiv. Vägen från första kontakt 

med vården via sjukvårdsupplysning och vårdcentral till specialistsjukvård ska 

flyta utan problem och komplikationer för den enskilde. Varje steg i vårdkedjan 

ska vara tydligt för patienten. Om styrningen av vårdens organisation 

delas upp på fler och alltför olika aktörer finns det en stor risk att patienten är 

den som hamnar i kläm. Vi anser att den som styr över hälso- och sjukvården 

måste ha överblick över hela vårdkedjan och menar därför att en alltför stor 

uppdelning av vården mellan olika aktörer är olycklig. Vi menar också att det 

är omöjligt att dra gränsen var ett styre bör gå över från en aktör till en annan 

– var den enes ansvar slutar och någon annans tar vid – eftersom människan 

som söker vård är en person. 

Vi socialdemokrater vill ha en sjukvård där processen mellan vårdens 

olika delar sköts smidigt utan problem för den enskilde individen. Patienten 

ska inte uppleva problem när han eller hon färdas mellan olika vårdnivåer. Det 

är orimligt att den enskilde ska få vänta på besked när provsvaret väntas 

komma eller när man förväntas få en eventuell ny tid. Redan vid första besöket 

ska patienten meddelas eventuell tid för återbesök, när provsvaren förväntas 

komma och om det kan tänkas bli någon fortsatt behandling. Det ska vara 

rimligt att kunna komma i kontakt med sjukvården på tider som passar den 

förvärvsarbetande. 

Trygghet i vården innebär inte bara kompetens och kunskap, bot och 

behandling. Trygghet i vården innebär lika mycket en känsla av att ha vården 

nära sig och att veta att man alltid – på något sätt – kan komma i kontakt med 

vården om man mår dåligt eller undrar över något. Runt om i landet finns 

sjukvårdsupplysningar dit medborgarna kan vända sig med frågor rörande 

vård och hälsa i lägen som inte är akuta. Undersökningar visar att existerande 

sjukvårdsupplysningar har fått mycket goda omdömen och därför ser vi det 

som angeläget att verksamheten införs i hela landet. 

Sjukvården kan vara så mycket mer än sjukhus och vårdcentraler. Närsjukhus, 

hemsjukvård, ambulanshelikopter, nya tidens ambulanser med 

behandling på väg till sjukhuset har förändrat sjukvården och ökat kvaliteten 

och överlevnaden för patienten. För att få ut mer av resurserna och spetsa 

kompetensen ska sjukvården specialiseras. Den vård vi behöver en eller kanske 

ett par gånger i livet kan finnas på ett sjukhus lite längre bort, kanske inte 

ens i det egna landstinget eller regionen. En ökad specialisering av vården där 

olika sjukhus profilerar sig på olika ingrepp skapar högre kvalitet för oss medborgare 

när vi är i behov av hälso- och sjukvård. Å andra sidan finns den vård 

vi behöver ofta och den akuta vården nära patienten. Det kan gälla vanligt 

förekommande sjukdomar som många drabbas av men också vård till den 

kroniskt sjuke som många gånger har behov av daglig kontakt med hälso- och 

sjukvården.

Vård måste kunna utföras på många olika sätt och på många fler platser 

än vad som varit fallet historiskt. Det måste finnas möjlighet att få delar av sin 

vård utförd i hemmet. Det kan handla om återkommande behandlingar, 

behandling för den som på olika sätt är förhindrad eller oförmögen att besöka 

vården eller om vård i livets slutskede. Naturligtvis ska den som så önskar 

ha rätt att dö i sitt egna hem. Satsningar på den palliativa vården är en viktig 

angelägenhet för oss socialdemokrater. 

Devisen hela Sverige ska leva får inte bli en pappersprodukt; när det gäller 

sjukvård ska alla människor, oavsett var de bor, känna trygghet i att vården 

aldrig är långt borta. Men vården måste också få se annorlunda ut beroende 

på var vi bor och beroende på hur befolkningens sammansättning ser ut. Ett 

område med många ungdomar har andra vårdbehov än ett område där en 

majoritet av befolkningen är pensionärer. För att garantera en likvärdig vård 

över hela landet måste vårdens organisation kunna få se olika ut beroende på 

var i landet man befinner sig. Stora kommuner kan ta ett större eget ansvar 

för hälso- och sjukvården än vad mindre kommuner kan. Där måste istället 

regionen ansvara för att alla invånare garanteras en trygg och säker hälso- och 

sjukvård. 

Dagens landsting är många gånger alltför små och har därmed svårt att 

klara en del uppgifter. Samordning i större direktvalda regioner kan vara en 

möjlighet; även andra samverkansformer kan vara lämpliga. Vården får en 

bättre samordning och drar nytta av att inom samma region ha tillgång till allt 

från distriktssköterskor till specialistvård och forskning på universitetssjukhus. 

I många fall är samarbete mellan kommun och landsting/region en förutsättning 

för god vård och omsorg, inte minst när det gäller våra äldre medborgare. 

Detta är något positivt och förhoppningsvis kommer sådana samarbeten 

att dyka upp på fler ställen runt om i landet. Det är viktigt att varje 

region/landsting och kommun själva får forma hur just deras samarbete ska se 

ut eftersom förutsättningarna och möjligheterna skiljer sig åt över landet. 

Vi socialdemokrater vill ha en vård på lika villkor efter de behov som 

finns. I den socialdemokratiskt styrda vården bemöts varje människa med 

respekt. Trygghet och modernitet är ledord för all verksamhet och för all styrning. 

Sjukvården förändras liksom våra krav på den och för detta måste socialdemokratin 

vara lyhörd. Om medborgarna också i framtiden ska få den allra 

bästa sjukvården måste styrningen vara tydlig så att resurserna fördelas utifrån 

de socialdemokratiska ledorden trygghet, solidaritet och respekt. 

Socialdemokraterna i CDUTE-regionen föreslår partikongressen 

1) att ett särskilt program för framtidens vård och omsorg utarbetas, 

2) att med programmet som grund stimulera debatten om framtidens vård 

och omsorg. 

Östergötlands, Västmanlands, Uppsala läns, Sörmlands och Örebro läns partidistrikt 

137

138 

Motion E88 


System med hembesök av läkare hos sjuka äldre 

En human åtgärd vore att man äntligen inrättade ett system där sk äldrevårdsläkare 

också gjorde hembesök hos äldre, (samma läkare som man brukar 

vända sig till). Det kan anses omänskligt att krassliga äldre ska ta sig till vårdcentralen 

och sitta och vänta, kanske i timmar, i ovisshet innan de får komma 

in och träffa sin läkare. Också hemfärden för de sjuka patienterna kan upplevas 

som besvärlig. 

För övrigt anser jag att det inför valet vore en bra insats att visa att socialdemokraterna 

bryr sig och visar omsorg om sin åldrande befolkning. Det 

stora och ökande antalet äldre torde vara en icke föraktfull valpotential. 


1) att ett system med hembesök av läkare hos sjuka och orkeslösa äldre 

utarbetas. 

Natalie Lunin 

Österåkers arbetarekommunen beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E89 


Uppföljningsansvar inom sjukvården och tandvården 

Vid medicinsk färdigbehandling måste finnas större ansvar från sjukvården 

och tandvården vad gäller efterkontroll, rehabilitering et cetera. 

Det får inte förekomma att människor som blivit färdigbehandlade 

släpps hem för tidigt och/eller inte får tillräcklig eftervård. 

Med stöd av ovanstående yrkar vi: 

1) att partiet med kraft verkar för att resurser tillförs så att patienten får den 

rehabilitering och efterkontroll den har rätt att få enligt Hälso- och 

Sjukvårdslagen. 

Berit Holtz, Kirseberg-Segevångs s-förening. 


Motion E90 


Sjukvården 

Vi är många som upplever att sjukvården har vissa brister. 

• Långa väntetider, svårt att få kontakt, att boka tid, att få tid et cetera. 

• Otillräcklig bemanning. 

• Ej tillräckligt utbyggd förebyggande sjukvård.

• Onödigt lidande för patienterna. 

• Avsaknad av snabb och effektiv hjälp åt sjuka. 

• Svårt för icke-svensk talande patienter att få likvärdig behandling. 

Ingen skugga ska falla över personalen som arbetar hårt och gör vad de förmår. 

Som vi ser detär det bristande resurser som orsakar sjukvårdsbristen. 

Med stöd av ovanstående yrkar vi: 

1) att partikongressen med kraft verkar för att resurser tillföres i sådan 

omfattning att vårdlagens krav uppfylles. 

Kirseberg-Segevångs S-förening 


Motion E91 

Nässjö arbetarekommun 

Kostnader och väntetid på hörapparater 

När det gäller hörapparater kan väntetiden för att få tillgång till sådant hjälpmedel 

variera beroende på i vilket landsting man bor. I en del landsting kan 

man få vänta i flera år. Det innebär att de hörselproblem som en person har, 

kan förbli olösta under flera år. 

Konsekvenserna av detta innebär onödigt lidande för den enskilde, långtidssjukskrivningar, 

sociala problem, onödiga kostnader. Detta är inte rimligt 

utifrån de värderingar vi står för. 

Därför föreslår vi 

1) att kongressen ser över olikheterna när det gäller väntetid för olika landsting, 

samordnar verksamheterna, så att möjlighet ges till att vända sig 

till ett landsting med kortare väntetid om så behövs och då självklart med 

samma kostnader för hjälpmedel, oavsett var man bor. 

Socialdemokratiska handikapputskottet 

Nässjö arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E92 

Bodens arbetarekommun 

Resurser till vården 

Vården i Sverige och delvis även i vårt eget län börjar få problem med att upprätthålla 

kvaliteten. Besparingar gör att kvarvarande personal är hårt belastad. 

Detta är mycket oroande. 

Det behövs mer resurser. Tillräckligt med personal med rätt utbildning 

behövs för att våra gamla och sjuka ska få den vård och omsorg som varje 

människa ska ha rätt till. 

Det är inte i första hand fler sjuksköterskor eller annan högre utbildad 

personal som behövs. Det vi behöver är personal ”på golvet” för att våra gamla 

139

140 

ska få näringsriktig mat, tid till matning, toalettbesök och någon att tala med 

i en lugn och trivsam miljö. 

En uppvärdering/statushöjning av vårdyrkena kan ske på flera sätt. 

Några verktyg kan vara: bra arbetsmiljö, arbetstidsförkortning, ej tillåta delade 

turer/långa turer, ekonomiska resurser till mer personal med mera. 

Att lagstadga i dessa frågor verkar tyvärr vara enda sättet att komma tillrätta 

med de omfattande brister som finns i dag. 


1) att kommuner och landsting tillförs mer resurser till vården, 

2) att det finns tillräckligt med personal utifrån behov, 

3) att det utreds lagförslag i ovanstående. 

Inger Ek, Kommunal Norrbotten, sektion 12 

Bodens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E93 

Arboga arbetarekommun 

Ökad patientsäkerhet inom sjukvården 

Patientsäkerhet uppmärksammas alltmer runt om i världen. Enbart i USA 

beräknas antalet patienter som avlider till följd av skador under vård och 

behandling uppgå till mellan 44.000 – 98.000 årligen. Dödsfall som bedöms 

vara möjliga att förebygga. I Sverige finns det ännu inga vetenskapliga studier 

som påvisar omfattningen. Det vi däremot vet är att 120 000 skador är 

registrerade i enbart LÖF:s (Landstingets Ömsesidiga Försäkringsbolag) 

databas. Vi har en omfattande sjukvård med massor av olika händelser som 

sker av en duktig personal. Den alltmer ökande tidspressen ökar riskerna samt 

omorganisationer kan ge upphov till att det blir fel i arbetet. 

Men ibland kan det ske som inte ska ske och misstag blir det med olika 

konsekvenser. Vi alla kan göra misstag av olika slag och i regel går det att rätta 

till, men konsekvenserna inom sjukvården kan bli ödesdiger för den som 

drabbas. 

Patientsäkerhet handlar om att alla inom Hälso- och sjukvården vill arbeta 

för patienternas bästa. Visionen är att skapa förutsättningar att göra rätt 

från början. Viktiga delmål på vägen är att förebygga uppkomst av fel, göra 

uppkomna fel synliga för lärande, förhindra oönskade konsekvenser av uppkomna 

problem samt att tillvägagångssättet utgår ifrån att verksamhetsnära 

team arbetar med prioriterade högriskområden genom nulägesanalyser, förändringstester, 

nya analyser och så vidare. Kliniska resultatförbättringar, 

säkerhetskultur, överföringsrisker, vårdrelaterade infektioner, läkemedelsanvändning 

och fall är några av dessa prioriterade områden. 

FMEA – Failure Mode* and Effects Analysis *Mode är det latinska 

ordet för form, manér FMEA är en matematisk model för att identifiera, 

förebygga och prioritera risker. Det är ett hjälpmedel för att analysera framför 

allt tre saker: 

svårighetsgrad av uppkommen händelse 

sannolikhet att händelse uppkommer 

sannolikhet av upptäckt

Det är ett förebyggande riskanalys- instrument, ett verktyg för att prioritera 

förbättringar i en process innan fel uppkommit som kan skada patienten. Det 

görs strukturerat systematisk och kan användas kontinuerligt. 

FMEA kan användas för att analysera orsaker till att fel och brister har 

inträffat men syftet är också att finna orsaker till fel/brister och så att dessa 

och andra problem kan förebyggas Riskanalyser har använts sedan 40-talet. 

FMEA används t ex inom armen, bilindustrin, flygindustrin, kärnvapenindustrin, 

livsmedelsproduktion och numera också inom hälso- och sjukvården. 

Exempel på högriskprocesser är läkemedel, blodkomponenter, återupplivning 

m.m. I FMEA-programmen deltar tvärprofessionella team med 5-8 

deltagare, expertkunskap och projektledare. Under arbetets gång väljer teamen 

ut mätresultat, som hjälper till att fastställa om en planerad förändring 

blir framgångsrik eller ej. En bred utbildning bör ske om FMEA. Jönköpings 

läns Landsting och Qulturum har goda erfarenheter av FMEA-metoden Jag 

är medveten om att respektive landsting eller region beslutar själva beträffande 

vilka åtgärder som bör sättas in vad gäller ökad patientsäkerhet. Men de 

åtgärder som jag har beskrivit ovan kostar en hel del i initialskedet varför jag 

anser att det är befogat med statsbidrag för att få fart på en landsomfattande 

utbildning i FMEA eller annan metod som gör sjukvården säkrare för patienterna 

genom förebyggande åtgärder. 

Med ovanstående som grund föreslår jag 

1) att partikongressen beslutar att partistyrelsen får i uppdrag att verka för 

förslagen i motionen. 

Sven Larsson 

Arboga arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E94 


Rutinkontroll av barns blodtryck på BVC och i skolan 

De senaste åren har vi mötts av fasansfulla nyheter att små barn (mest pojkar 

av någon anledning) utan förvarning har segnat ner och avlidit i samband 

med idrottsutövning. 

Frågetecknen är varje gång lika stora och man ställer sig frågan är det 

föräldrarna som driver på barnen för hårt eller är det något annat som ligger 

bakom. 

Bengt Eriksson, professor i barnkardiologi på Sahlgrenska sjukhuset i 

Göteborg, har stor erfarenhet av plötslig död bland idrottare. Han säger att det 

inte är kostnadsmässigt försvarbart att alla idrottare ska genomgå en ordentlig 

hjärtundersökning med EKG. Men han tycker det är skamligt att man inte 

kollar barnens blodtryck på barnavårdscentralen och på skolhälsoundersökningar. 

Gjorde man det skulle man kunna fånga upp de flesta fallen. 

Bengt Eriksson kan även svara på frågan om den plötsliga döden har 

något att göra med att barnen tränar för hårt? Han säger: Nej, man har gjort 

stora undersökningar som visar att kroppen och organen inte tar skada. Är 

man frisk är det inte farligt att träna. 

141

142 

S-kvinnor i Karlskrona föreslår därför partikongressen besluta 

1) att uppdra åt landets BVC och grundskolor att rutinmässigt blodtryck 

tas på barn vid deras hälsoundersökningar . 


Motion E95 

Älmhults arbetarekommun – enskild 

Primärvården 

Landstingens framtid diskuteras. Vissa landsting, även där socialdemokrater 

har inflytande privatiserar vårdcentraler. Så har skett i Kronobergs län.Detta 

trots protester från lokala socialdemokratiska organisationer, kommunala 

pensionärsråd, PRO-organisationer med flera. 

Vid kommunkonferensen i Stockholm den 4 februari i år varnade statsministern 

tillika partiordföranden ”för att privatisera och släppa in vinstintressen 

i vården”. Det är bra. 

Kommunerna har ett betydande vårdansvar i hemsjukvården och inom 

särskilt boende. Samordningen med vårdcentralerna är viktig och nödvändig. 

Denna samordning försvåras när privata vinstintressen får styra inom primärvårdens 

vårdcentraler. Landstingspolitiker och dess chefstjänstemän sätter 

själva betyg på sin förmåga när de tror att privata vinstintressen i vården är att 

föredra framför den kompetens som borde finnas inom landstingsverksamheten. 

Utvecklingen mot privatisering inom vårdsektorn är allvarlig och beklaglig. 

Förslag: 

1) att privatisering av vårdcentraler upphör. Kommunerna bör erbjudas att 

överta vårdcentralerna i syfte att få en effektiv och ansvarsfull närsjukvård. 

Rune Ströberg 

Älmhults arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E96 

Danderyds arbetarekommun 

Krav på vårdavtal för privata läkare i öppen vård 

Landstingen har enligt hälso- och sjukvårdslagen ett planeringsansvar för all 

hälso- och sjukvård och en skyldighet att se till att målet om en god vård på 

lika villkor för hela befolkningen uppnås. 

Det är ett samhällsintresse att landstingen ges reella möjligheter att 

efterleva lagens krav. En förutsättning för detta är att de läkare som är finansierade 

av landstingen arbetar där behovet av deras insatser är störst. Här finns 

tyvärr stora brister, särskilt i storstadsregionerna. Många vårdcentraler och 

psykiatriska mottagningar har vakanser samtidigt som en mängd specialister i

allmän medicin och psykiatri arbetar som privatläkare enligt den nationella 

vårdtaxan. 

Genom sin konstruktion förhindrar den nationella taxan en rättvis 

resursfördelning efter befolkningens behov och leder till en orättvis fördelning 

efter var läkarna finner för gott att verka. Med vårdavtal ges landstingen möjlighet 

att inlemma de privata vårdgivarna i en organisation med effektiva 

vårdkedjor, samordning mellan vårdgivare, lagarbete och samverkan mellan 

olika kompetenser. Genom vårdavtal ges landstingen också inflytande över 

verksamheternas lokalisering, inriktning och finansiering och kan därigenom 

bättre leva upp till de mål som hälso- och sjukvårdslagen anger. 

Med hänvisning till ovanstående föreslår jag partikongressen besluta: 

1) att partistyrelsen får i uppdrag att verka för förändringar i regelsystemet 

så att den nationella vårdtaxan avvecklas och ersätts med vårdavtal. Vårdavtal 

bör vara en förutsättning för att landstingen ska betala ersättning 

till privata vårdgivare. 

Tove Sander 

Danderyds arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E97 

Ronneby arbetarekommun – enskild 

Idrottande ungdomar 

Under de senaste åren har många unga idrottare avlidit på grund av att hjärtat 

inte orkat med fysiska överansträngningar i samband med idrottsutövningar. 

Vissa länder i EU erbjuder läkarundersökning till sina ungdomar, och vi 

tycker att ungdomarna som bor i Sverige också ska erbjudas denna viktiga 

kontroll av sitt hjärta. 

Vi föreslår därför: 

1) att alla ungdomar mellan 12 och 18 år, som idrottar regelbundet ska 

genomgå en läkarundersökning en (1) gång per år, för att upptäcka eventuella 

hjärtfel eller svaga hjärtan, 

2) att dessa läkarundersökningar ska finansieras av statliga medel. 

Monika Lindqvist och Ulrik Lindqvist, Bräkne-Hoby s-förening 

Ronneby arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

143

144 

Motion E98 

Kristinehamns arbetarekommun 

Omskrivning och förtydligande av lagtext 

I lagtexten gällande hälso- och sjukvården i förordningen (1996:933; ändrad 

senast 1998:1517). Om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården 2§ p3. 

står följande: 

”Verksamhetschefen ska ansvara för att överförmyndaren underrättas när 

en intagen person kan antas behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken 

samt när ett förvaltarskap bör upphöra.” 

Eftersom det i dag råder tveksamhet hur lagen ska efterlevas yrkar vi på: 

1) att en omskrivning av lagtexten görs så att det blir tydligare för berörda 

parter. 

Inga-Lill Röhr och Lars Johansson 

Kristinehamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E99 

Järfälla arbetarekommun – enskild 

Skattefinansiera sjukvården temporärt 

Vi har haft och har en lång kö av människor som väntar på sin tur att komma 

under vård och behandling. Kunde denna kö drastiskt minskas skulle mycket 

onödigt lidande förhindras och sjukvårdens renommé förbättras. 

I dag sker tyvärr en utveckling i motsatt riktning. Sjukvården tvingas 

minska sin kapacitet främst på grund av minskad tillgång på personal och vårdplatser. 

Orsaken till denna olyckliga utveckling, är som bekant, landstingens 

men också kommunernas svåra ekonomiska situation. Måste vi acceptera 

denna besvärande situation? Kan vi inte göra något radikalt och tillfälligt strunta 

i budgetsystemet? Låt staten låna upp erfoderligt kapital. anställ personal och 

öka antalet vårdplatser. Målsättningen är att köerna snabbt ska forsvinna. 

Detta blir således en förtida investering för behandlingarna ska, som bekant, 

ändock utföras, men senare. Upplåningen kan faktiskt bliva lönsam 

genom: 

Att de sjukskrivna snabbare återgår till produktionen. 

Att de snabbare kommer under vård med mindre risk för sjukpension. 

Att fler anställda genererar mer skattepengar. 

Att försäkringskassorna belastas mindre samt 

Att de anställda får bättre arbetsklimat. 

Det viktigaste är dock att vi härmed minskar onödigt lidande som nuvarande 

förhållande orsakar. 

Med hänvisning till vad som ovan framförts föreslås: 

1) att kongressen uppmanar regeringen tillsätta en utredning som prövar 

såväl de praktiska som ekonomiska konsekvenserna av denna förtida investering 

inom sjukvården. 

Gunnar Friis 

Järfälla arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen.

Motion E100 

Järfälla arbetarekommun 

Jobb inom vård och omsorg 

Trots dagens höga arbetslöshet diskuteras redan i dag hur vi ska kunna få fler 

personer att arbeta i vård och omsorgsyrken i framtiden. Behovet av personal 

kommer att öka på sikt, dels på grund av att vi lever längre och dels för att fler 

invånare blir äldre. Vi måste redan nu leta efter lösningar som kan klara morgondagens 

personalbehov. Det gäller självklart att göra vårdyrken attraktiva 

för ungdomar så att vi kan nyanställa men också att få dem som idag är 

anställda att stanna kvar. 

Omsorgsarbetet behöver uppvärderas för att vi ska klara de framtida utmaningarna 

med generationsväxling, kontinuitet i arbetet och inte minst för att 

ha en hög kvalitet i vården och omsorgen. Många personer som arbetar i vården 

känner att deras fulla kompetens inte helt tas tillvara. Det vill vi ändra på! 

• Vi behöver en gymnasieutbildning som attraherar fler elever 

Börja med att se över gymnasieskolans vårdprogram. Få elever söker sig dit 

om de som genomgått programmet går i regel vidare till andra yrken. De flesta 

som anställs kommer i stället från vuxenutbildningen. Undersök hur den 

utbildningsmöjligheten kan göras mer tillgänglig. Omsorgen måste ses som 

en framtidsbransch! Då måste också personalen som arbetar i den ha en god 

grundutbildning. 

• För att få utveckling i arbetet behövs karriärmöjligheter 

Mänga av dem som arbetar inom sjukvården idag har lång erfarenhet, mångårig 

arbetslivserfarenhet och en mycket stor förtrogenhetskunskap. Dagens 

arbetsliv bygger på ett livslångt lärande som leder till att arbetstagarna får en 

ökad kompetens inom sitt yrke. Men -det ska märkas i såväl lönekuvertet som 

i arbetsuppgifterna att jag har en grundutbildning, har genomgått en kompetenshöj 

ande vidareutbildning och skaffat erfarenhet. Formell kunskap ska 

självfallet vara meriterande, men det gäller att se till och värdesätta vad de 

anställda verkligen kan. Genom att förbättra och utnyttja validering kan vi 

finna metoder för att utveckla personalen för framtida karriärmöjligheter. Precis 

som i annan verksamhet behöver den utveckling som jag har inom mitt 

yrke följas av en löneutveckling. Inte minst är detta viktigt för att locka män 

till vård- och omsorgsyrken. Även om hälften av kvinnorna arbetar i den privata 

sektorn är det fortfarande kvinnor som bär upp verksamheten i kommuner 

och landsting. Av de anställda i vården och omsorgen är fyra av fem kvinnor 

medan fyra av fem män arbetar i privata sektorn. 

• En god arbetsmiljö gynnar hälsan och verksamheten 

De anställdas arbetsförhållanden måste ses över. I dag erbjuds nya arbetssökande 

i regel timanställning eller i bästa fall vikariat i de flesta kommuner. För 

dem som blir anställda per timme eller korta vikariat ökar både stressen att få 

vara kvar och stressen över att inte få jobba tillräckligt mycket för att tjäna in 

till hyra och andra fasta utgifter. De tillfälligt anställda omfattas ofta heller 

inte av andra förmåner som företagshälsovård och erbjudanden om friskvård. 

Fasta tjänster där heltidsarbete är en rättighet och deltidsarbete en möjlighet 

ska självfallet erbjudas. Satsningar på anställningar är också en satsning på 

arbetsmiljön. 

145

146 

Dagen situation med hög andel tillfälliga timanställningar och deltidsanställningar 

är ingen nyhet utan har funnits under lång tid. Av tradition har 

arbete inom omsorg, med både gamla och barn, varit ett deltidsarbete. Nu 

finns det nya behov som ställer andra krav. I bland framförs det i debatten att 

ohälsan är störst bland anställda som arbetar heltid och att det blir billigare 

för arbetsgivaren med korttidsanställda. Detta stämmer inte. I stället bör 

framhävas att för heltidsarbetande finns det både intensiva perioder under 

arbetstiden och mindre intensiva som ger tid för reflektion och samtal samt 

tid för att planera verksamheten även om dessa stunder blir kortare och kortare 

med dagens höga arbetstempo, underbemanning och höga arbetsbelastning. 

Deltidsanställda arbetar oftare intensivt med små möjligheter till någon 

lugn period under arbetsdagen. 

Vad gäller kostnader så måste arbetsgivaren räkna på alla kostnader. 

Rekrytering av arbetskraft kostar samt även introduktion av nyanställda. Därför 

blir det dyrare för verksamheten med många tillfälliga anställningar av 

olika karaktär än att anställa tillsvidare. Lagen om anställning behöver ses 

över och förändras så att heltid blir en rättighet och deltid en möjlighet samt 

att fasta tillsvidareanställningar blir norm. 

• Måna dem som jobbar tillfälligt 

Många som arbetar inom omsorgen börjar med att arbeta tillfälligt. De siktar 

i regel på något annat men arbetar under tiden de studerar eller inte vet just 

vilken yrkeskarriär de vill satsa på. Deras arbetskraft måste tas tillvara! Under 

en period av livet ska det vara kul att jobba inom omsorgen. Att arbeta med 

andra människor för deras bästa välbefinnanden oavsett om de är unga eller 

gamla innebär oftast en utveckling av en själv. Detta måste tas tillvara så att 

de som tillfälligt valt omsorgen känner att detta yrke är utvecklande och stannar 

kvar eller kommer tillbaka efter att ha provat på något annat. 

• Bra chefer ger bättre personal 

Kraven ställs högt på en god arbetsledning inom vården och omsorgen. Det 

krävs mycket utbildning och arbete för att vara och uppfattas som en bra ledare. 

Utbildning av chefer och arbetsledare på alla nivåer är viktig för att förbättra 

arbetsledningens förmåga att ta tillvara initiativ från sin personal. Det 

gäller att dra nytta av alla personers kunskaper i arbetslaget och få med nya 

medarbetare genom mentorskap och introduktionskurser och bidra med förmåga 

att sätta yrket i ett sammanhang. Rekrytering och utbildning av ledare 

bör därför ges en mycket hög prioritet. 

• Mer forskning och utveckling behövs också inom vården 

Verksamheten inom vård och omsorg utvecklas ständigt. Nya tekniska uppfinningar 

introduceras och har visat sig vara mycket behjälpliga vid exempelvis 

tunga lyft. Nya medicinska upptäckter gör att personer som tidigare hade 

ett stort behov av vård kan klara sig nästan helt själva. Det är viktigt att det 

finns en stor acceptans inom såväl kommun som landstingssektorn att ta till 

sig och prova nya tekniska möjligheter och bättre arbetsmetoder. Innovationer 

som armband med inbyggd pulsmätare, pyjamasar med inbyggd febertermometer 

vilka kan avläsas i en dator belägen på annan plats är exempel på 

tekniska uppfinningar som förbättrar arbetet för de anställda och samtidigt 

ger servicetagaren förutsättningar till bättre omsorg. Forskning och utveckling 

kring vårdens verksamheter måste fortsätta och helst öka. Sverige ligger i

framkant med sin utvecklade vård och omsorg för alla och har också kommit 

långt inom biotekniska innovationer. Vi bör också kunna ligga i framkant 

med tekniska landvinningar inom omsorgsområdet. 

Kommunalsossen i Järfälla yrkar: 

1) att partikongressen ger partistyrelsen i uppdrag att utarbeta ett program 

för fler utbildade anställda i vård och omsorg, 

2) att partikongressen uttalar behovet att se över lagen om anställningsskydd 

i syfte att åstadkomma heltidstjänster som rättighet och deltidstjänster 

som möjlighet, 

3) att partikongressen förordar mer forskning och utveckling av innovationer 

inom vård- och omsorgsområdet. 

Järfälla arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E101 


Mödravårdscentral – eller föräldracentral? 

Under året har det varit väldigt mycket diskussioner kring föräldraskap och 

vilken roll en pappa egentligen har i sitt barns uppväxt. Detta beror antagligen 

till stor del på grund av att man har börjat diskutera en individualisering 

av föräldraförsäkringen. 

Det finns mycket i vårt samhälle som vi inte reflekterar över dagligen, 

men som kanske ändå betyder något för hur vi uppfattar saker. En sådan sak 

är att man kallar mödravårdscentralen just mödravårdscentralen. Varför heter 

det så? Visst är det kvinnan som bär barnet, men varför skulle hon vara den 

som man riktar sig till då det faktiskt handlar om två föräldrar? Pappan, eller 

den andra föräldern, är väl också en del av graviditeten och vad som händer? 

Vi föreslår därför att namnet byts till föräldracentral. Verksamheten 

kommer fortfarande att bevaka moderns och fostrets hälsa. Samtidigt ska man 

precis som idag förbereda båda föräldrarna för föräldraskapet. 

Det här är ingen svår fråga, det handlar om symbolik. Vi anser inte att 

man ska bidra till att stärka bilden av en förälder som en moder. 

Vi anser därför att kongressen ska ta ställning för 

1) att ändra namnet så att det heter föräldracentral istället för mödravårdscentral. 

Unga S-kvinnor Rebella 


147

148 

Motion E102 


Avskaffa den nationella läkarvårdstaxan! 

Mig veterligt finns det ingen annan yrkeskår i Sverige som har det så förspänt 

som läkarna. I alla fall om jag beskriver privatpraktiserande läkare med en 

etablering i botten Den förra borgerliga regeringen införde den så kallade fria 

rätten för läkarkåren att etablera sig precis var som helst i Sverige och samtidigt 

vars; garanterade en ersättning från landstingen för utförd vård. Allt i det 

så kallade fria vårdsökandets namn. 

Resultatet kan vi se idag. Av förklariga skäl så valde läkarna att etablera 

sig i storstadsregionerna för att där finns ju flertalet av ”kundstocken”. Få om 

någon valde att etablera sig i glesbygd av lika förklariga skäl. Detta bland 

annat leder till mycket av det problem som diskuteras idag. Svårt att få läkare 

till små vårdcentraler och en ”överkonsumtion” av vård i storstäderna. En 

av Socialdemokratins hörnpelare gällande samma rätt till sjukvård oavsett 

storlek på plånbok eller var du bor blir därmed en chimär. För att ge landstingen 

en reell chans att planera hur sjukvården ska fördelas måste den nationella 

läkartaxan bort så fort det bara är möjligt. 

Jag vill att: 

1) den nationella läkarvårdstaxan avskaffas. 

Ulf Roos 

Kristianstads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E103 

Hudiksvalls arbetarekommun – enskild 

Fri barnsjukvård 

Enligt FNs konvention för barns rättigheter så ska barns bästa alltid komma 

i första rummet. Det ska också gälla hur stat, kommun och landsting behandlar 

dessa våra framtidshopp. Att tillförsäkras en fri hälso- och sjukvård för våra 

barn borde vara en rättighet. Föräldrarnas enskilda ekonomi kan aldrig få vara 

styrande för hur barns möjligheter att nyttja sjukvården är. 

Därför föreslås kongressen besluta: 

1) att alla barn till och med det år de fyller 18 ska ha fri hälso- och sjukvård 

utan patientavgifter samt, 

2) att även läkemedlen ska vara kostnadsfria. 

Sven-Erik Joelsson 

Hudiksvalls arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen.

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E104, E105:1-4, E106:1-3 

och E107:1-2 (jämställd vård) 

Motion E104 (Malmö arbetarekommun) kräver att forskning kring kvinnors 

kroppar, symtom och sjukdomar uppmuntras för att därmed förebygga 

sämre behandling av kvinnor vid diagnostisering och vård. Motion 

E105:1-4 (Sundsvalls arbetarekommun) föreslår att partikongressen ska 

uppdra åt Socialstyrelsen att analysera de ovan beskrivna problemen som 

motionären anser inte på något sätt är acceptabelt, att partikongressen ska 

utforma beslut om åtgärder hur en ökad tillsyn i frågan ska ske från myndigheten, 

att partikongressen ska fastslå att i vården ska alla människor ha 

lika värde och samma rätt samt att förslagen om åtgärder därefter tillställes 

landstingen. Motion E106:1-3 (Svedala arbetarekommun) yrkar att 

det undersöks hur medel fördelas mellan mäns och kvinnors sjukdomar, 

att sjukvård och forskning ska bedrivas på lika villkor ur ett genusperspektiv, 

samt att partiet utarbetar program för hantering, genomförande och 

utvärdering av att-sats ett och två. Motion E107:1-2 (Stockholms arbetarekommun) 

vill uppdra åt partistyrelsen att kartlägga och synliggöra brister 

i jämställdhet i hälso- och sjukvården samt att utarbeta en handlingsplan 

för jämställd hälso- och sjukvård utifrån resultatet av kartläggningen. 

Den viktiga frågan om jämställd vård behandlades även av partikongressen 

2001. Partistyrelsen vidhåller sin uppfattning att jämställd vård är 

en självklarhet och grundförutsättning i den svenska hälso- och sjukvården 

och att de könsspecifika skillnaderna ständigt måste uppmärksammas 

och betonas i forskningen. Särskilt viktigt är det inom discipliner som 

medicin, vård och hälsoforskning, där de biologiska skillnaderna mellan 

könen är tydliga. Men även forskning på könet som kulturell och social 

konstruktion är viktig inom dessa discipliner för att både mäns och kvinnors 

behov av sjukvård ska kunna tillgodoses. 

Socialdemokratiska initiativ har gjorts på politikens olika nivåer, för 

att verka i denna anda. Bland annat har Socialstyrelsen haft i uppdrag att, 

i samverkan med sjukvårdshuvudmännen och berörda myndigheter, analysera 

och redovisa könsskillnader inom och hälso- och sjukvårdens och 

socialtjänstens verksamhetsområden. I mars 2004 lämnade Socialstyrelsen 

rapporten ”Jämställd vård? – Könsperspektiv på hälso- och sjukvården”. 

Denna och andra rapporter visar att det fortfarande finns brister avseende 

kunskap och behandlingspraxis när det gäller mäns och kvinnors olika 

behov och tillgång till hälso- och sjukvård. 

Regeringen har också i skrivelsen ”Jämt och ständigt – Regeringens 

jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden” framhållit 

nödvändigheten av att forskning som genererar könsspecifika kunskaper 

om vårdbehov ges ett fortsatt stöd. I regleringsbreven till Vetenskapsrådet 

och Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap slås också fast att 

genusperspektivet ska finnas med på ett självklart sätt. På läkemedelsområdet 

har regeringen gett Läkemedelsverket uppdraget att undersöka 

behovet av att förbättra skillnader i läkemedlens verkningsgrad eller bieffekter. 

Dessutom kommer diskussioner tas upp på EU-nivå för att få en 

förbättrad könsspecifik information även i EU-gemensamma dokument. 

Landstingsförbundet, som står under socialdemokratisk ledning, har 

genomfört ett projekt till stöd för utvecklingsarbeten i landstingen, erbjudit 

utbildning i jämställdhetsintegrering för tjänstemän och politiker och 

149

150 

strävar efter att könsuppdela statistiken både för anställda och medborgare. 

Det sistnämnda är inte minst viktigt för att synliggöra och analysera 

skillnader i arbets- och livsvillkor för kvinnor och män. Landstingsförbundet 

arbetar också för att invånarna ska ha en effektiv vård av god kvalitet 

på lika villkor för kvinnor och män. Förbundet har arrangerat konferenser 

med jämställd vård som tema för att bland annat belysa skillnader i hälsa, 

livsvillkor, sjukvårds- och läkemedelskonsumtion. 

Allt detta är viktiga steg på vägen, men självklart återstår mycket att 

göra. Partistyrelsen delar uppfattningen att såväl hälso- och sjukvård, socialtjänst 

och forskning och utbildning måste fortsätta att prioritera utvecklingen 

av jämställdhet i alla delar, och det är vi socialdemokrater som ska 

vara drivande i detta arbete. 


1) att bifalla motionerna E104, E105:3 och E106:2, 

2) att anse motionerna E105:1-2 och 4, E106:1 och 3 samt E107:1-2 


Motion E104 


Kvinnors sjukdomar 

Redan på läkarutbildningen påbörjas osynliggörandet av kvinnors sjukdomar. 

Majoriteten av fallstudierna för läkarstudenterna gäller manliga patienter. 

Ofta anges kvinnors symptom på olika sjukdomar, om de alls finns med, inom 

parentes längst ner på sidan i läroböckerna. På en medicintenta gällde fyra av 

fem exempel män. Den femte var könlös. I ett fall talas om ”subgrupper” som 

inte räknades med i en exempelförteckning. Dessa ”subgrupper” utgjordes av 

kvinnor och diabetiker, som tillsammans utgör mer än 50 procent! 

Genomgående behandlas mannen, hans kropp och symptom som norm. 

Kvinnan anses som avvikande och osynliggörs. Dessutom påverkas läkarstudenterna 

av sina föreställningar om manligt och kvinnligt när de bedömer 

symptom. Något som även drabbar män. Som exempel kan nämnas en sluttentamen 

där 289 AT-läkare deltog. Patienten hade samma symptom, magsmärtor 

och tarmproblem, i alla proven men presenterades slumpvis som 

antingen man eller kvinna. En stor del av läkarstudenterna drog slutsatsen att 

de kvinnliga patienterna led av rubbningar i ämnesomsättningen medan de 

manliga patienterna antogs ha alkoholproblem. Visserligen lider fler kvinnor 

än män av ämnesomsättningsrubbningar liksom fler män än kvinnor har alkoholproblem. 

Men att dra förhastade slutsatser utifrån kön är farligt eftersom 

de individuella skillnaderna mellan patienterna oftast är större än mellan 

kvinnor och män som grupper. 

Ute i vården finns tydliga indikationer på att kvinnors symptom inte tas 

på allvar, om de inte överensstämmer med de vanligaste manliga symptomen 

på samma sjukdomar. Ett exempel är hjärtinfarkt. Typiska symptom är domnad 

arm och starka bröstsmärtor strax innan hjärtattacken. Problemet är att 

dessa symptom, som gjorts synonyma med en hjärtinfarkt, bara gäller män. 

Kvinnor har tidigare förutsatts ha samma symptom vid hjärtinfarkt.

För drygt ett år sedan kom en amerikansk studie som visade att kvinnors 

symptom på en annalkande hjärtattack avvek från männens i de flesta avseenden. 

Redan en månad innan hjärtattacken upplevde 70 procent av kvinnorna 

extrem trötthet. Den beskrivs av en kvinna som att vada i meterhög snö. Nästan 

hälften hade svårt att sova. En tredjedel kände sig ängsliga och oroliga och 

var fjärde var mer andfådd än vanligt. Bröstsmärta eller andra tecken på hjärtpåverkan, 

som värk eller en känsla av tyngd och press över bröstet, upplevdes 

däremot inte ens av var tredje kvinna under tiden före infarkten. De flesta 

kvinnor förknippade inte heller denna smärta med hjärtat utan med ryggen 

eller övre delen av bröstkorgen. 

Under själva infarkten upplevde enbart var fjärde kvinna bröstsmärta. 

Med tanke på att kvinnors symptom på en infarkt börjar så lång tid före 

attacken är det mycket viktigt att kvinnor i riskgruppen, främst överviktiga 

och diabetiker, informeras så att de är på sin vakt för liknande symptom. Än 

viktigare är att kvinnor som söker hjälp för sina besvär får rätt diagnos av läkaren. 

Även om forskningen då och då kastar nytt ljus över kvinnors sjukdom 

återstår oerhört mycket. En anledning till att fallstudierna på läkarlinjen 

handlar om män är just den bristande forskningen, och därmed otillräckliga 

kunskapen, om kvinnors symptom och sjukdomar. 

Vi bör därför från samhällets håll uppmuntra forskning kring kvinnors 

kroppar, symptom och sjukdomar för att råda bot på det missförhållande som 

råder idag, nämligen att mannen är norm och kvinnan anses avvikande eller 

helt osynliggörs. 

Därför kräver vi: 

1) att forskning kring kvinnors kroppar, symptom och sjukdomar uppmuntras 

för att därmed förebygga sämre behandling av kvinnor vid 

diagnostisering och vård. 

Hillevi Larsson, S-kvinnoklubben Avantgarde Skåne 


Motion E105 

Sundsvalls arbetarekommun 

Sämre vård till kvinnor 

Under senare tid har vi fått rapporter om att kvinnor får sämre vård än 

män. Det är en generell tolkning vilket uppmärksammas i Socialstyrelsens 

rapport ”Jämställd vård” 2004 och som också presenterats i media. 

Det finns säkert också goda exempel i vårt land där vårdgivarna inte ska 

omfattas av kritiken. Vi vet också att kvinnor nyttjar vården betydligt mer än 

männen och i de redovisningar som patientnämnderna i de olika landstingen 

lämnar så är ca. 25 – 30 procent fler kvinnor än män som anmäler in ärenden. 

Varför det är så beror säkert på att kvinnor föder barn har fler kontroller med 

ex. mammografi m.m. så egentligen så är den siffran inte anmärkningsvärd. 

Vad som däremot är ytterst beklagligt är en del vårdgivares attityder mot 

kvinnor där både bemötande och behandling har upplevts negativt. Då socialstyrelsen 

är tillsynsmyndighet för vården bör frågorna aktualiseras av myndigheten 

i anledning av rapporten. I vården ska alla människor ha lika värde 

151

152 

och samma rätt. Landstingen lever inte alltid upp till detta som borde vara en 

självklarhet. 

Jag föreslår därför 

1) att partikongressen beslutar uppdra till socialstyrelsen att analysera de 

ovan beskrivna problemen som jag anser inte på något sätt är acceptabelt, 

2) att utforma beslut om åtgärder hur en ökad tillsyn i frågan ska ske från 

myndigheten, 

3) att fastslå att i vården ska alla människor ha lika värde och samma rätt, 

4) att förslagen om åtgärder därefter tillställes landstingen. 

Kevin Seminger 

Sundsvalls arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E106 

Svedala arbetarekommun 

Jämställd sjukvård 

Kvinnors och mäns sjukdomar bedöms och behandlas olika trots lika sjukdom. 

I forskningen är det mannen som utgör typexemplet för studier och behandling 

av den aktuella sjukdomen. Mannens kropp utgör med andra ord normen. Man 

får också lätt intrycket av att forskning om kvinnors sjukdomar inte står lika 

högt upp på dagordningen som forskning om männens. Detta har på senare år 

uppmärksammats, bland annat därför att det kan påverka den medicinska 

behandlingen, exempelvis genom den mängd läkemedel som ordineras. Vi tror 

oss också veta att kvinnors sjukdomar inte tas på samma stora allvar som mäns. 

I syfte att säkerställa jämställdhetsfrågorna har ändringar gjorts i ett flertal 

examensordningar. Kunskap som rör jämställdhet belyses nu i examensordningen 

för jurister, läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, psykologer, psykoterapeuter, 

socionomer, teologer och i social omsorgs-examen. Detta till trots 

finns det en stor oro bland medborgarna att sjukvård inte ges enligt likabehandlingsprincipen, 

utan att kön, i tider av prioriteringslistor för olika sjukdomar, 

bland annat bestämmer kötiden. 

Det är en viktig samhällsfråga att tilltron till sjukvården och forskningen 

är så stor som möjligt och att den är väl förankrad hos medborgarna. Annars 

kan det bli svårt att leva upp till vad som står i sjukvårdslagen om att vården 

ska vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet. Det är 

därför angeläget att det fortgående utvärderas huruvida sjukvård och forskning 

bedrivs på lika villkor ur ett könsperspektiv samt hur medel fördelas mellan 

mäns och kvinnors sjukdomar. Det är viktigt att partiet utarbetar program för 

att hantera frågan utifrån motions andemening om att uppföljning och utvärdering 

av vård och forskning sker ur ett jämställdhetsperspektiv. 

Vi yrkar därför 

1) att hur medel fördelas mellan mäns och kvinnors sjukdomar undersöks, 

2) att sjukvård och forskning ska, ur ett genusperspektiv, bedrivas på lika 

villkor,

3) att partiet utarbetar program för hantering, genomförande och utvärdering 

av att-sats ett och två. 

Ronny Olander, Byggfackens s-förening i Svedala 

Svedala arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E107 


Jämställd sjuk- och hälsovård 

Kvinnor och män får idag inte tillgång till samma hälso- och sjukvård, vilket 

visar sig på en rad olika områden. Anledningen till att det ser ut så beror både 

på fördomar och på okunskap och i grunden på att kvinnors hälsoproblem och 

sjukdomar tycks värderas lägre än mäns hälsoproblem och sjukdomar. 

En betydande orsak till att okunskapen kring kvinnors sjukdomar, sjukdomssymptom 

samt vilka effekter olika mediciner har på kvinnor är att den 

medicinska forskningen i huvudsak baseras på undersökningar som män deltagit 

i och att många mediciner är utprovade på män. Totalt sett medför detta 

man vet mindre om kvinnors symptom, sjukdomar och vilka effekter olika 

mediciner har på kvinnor. För att nå jämställdhet i hälso- och sjukvården 

måste denna ordning brytas. 

En annan orsak till bristen på jämställdhet i sjuk- och hälsovård handlar 

om skillnader i bemötande och attityder till människor. Ett tydligt exempel är 

att kvinnojourer återkommande vittnar om att kvinnor som misshandlats eller 

som blivit utsatta för våldtäkt upplever kontakterna med sjukvården som 

bristfälliga och ibland till och med som kränkande. 

Alla kategorier av vårdpersonal måste därför, såväl i sin grundläggande 

utbildning som i fort- och vidareutbildning, delges kunskaper om såväl strukturella 

förutsättningar som medicinska skillnader mellan män och kvinnor när 

det gäller sjuk- och hälsovård och särkilt bör mäns våld mot kvinnor uppmärksammas 

i högre grad. Där handlar det i allra högsta grad om att öka kunskaperna 

om vad våld i nära relationer innebär och att förändra attityder till 

misshandlade kvinnor så att bemötandet förbättras. 

Vi föreslår att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag 

1) att kartlägga och synliggöra brister i jämställdhet inom hälso- och sjukvården, 

2) att utarbeta en handlingsplan för jämställd hälso- och sjukvård utifrån 

resultatet av kartläggningen. 

Handels s-förening avd 20 


153

154 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E108, E109 och E110:1-2 

(läkemedel) 

Motion E108 (Höörs arbetarekommun) föreslår att partiledningen får i 

uppgift att undersöka möjligheten att starta forskning, utveckling och 

produktion av vaccin och antibiotika i statlig eller EU-ledd regi. Motion 

E109 (Trollhättans arbetarekommun) vill att partikongressen ska besluta 

att rättigheten att förskriva recept eller sjukskriva patienter ska vara möjlig 

endast för yrkesverksamma läkare. Motion E110:1-2 (Kristianstads 

arbetarekommun) kräver att kongressen ska verka för att högkostnadsskyddet 

återställs till den tidigare nivån samt att kostnaden för medicin på 

sikt införs under den allmänna sjukförsäkringen. 

Partistyrelsen vill framhålla den solidariskt finansierade läkemedelsförmånen 

som grundläggande för välfärdssamhället. Alla ska få del av den 

enorma utvecklingen inom läkemedelsområdet, vilken gör att sjukdomar 

som tidigare inte var möjliga att behandla i dag kan botas. Dock är det av 

största vikt att samhället har kontroll över prisutvecklingen. Detta kostar 

dock pengar. En allt dyrare läkemedelsnota tränger obönhörligen ut annan 

hälso- och sjukvård, och därför är det av största vikt att samhället har kontroll 

på prisutvecklingen. Från och med 2002 är det landstingen som 

ansvarar för finansieringen av läkemedelsförmånen. I avtalet mellan staten 

och Sveriges kommuner och landsting garanteras att läkemedelskostnaderna 

inte tränger ut annan sjukvård. 

Den 1 oktober 2002 trädde också lagen om läkemedelsförmåner i 

kraft, vilket bland annat innebär att apoteken byter ut ett läkemedel till det 

billigaste utbytbara läkemedlet som finns tillgängligt. Det nya systemet 

har inneburit att kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånerna har förbättrats 

betydligt. Redan 2003 dämpades kostnadsökningen till endast 

drygt 2 procent och under 2004 planade utvecklingen ut helt. Partistyrelsen 

vill i detta sammanhang särskilt framhålla Apotekets stora betydelse, 

inte bara vad det gäller prispress, utan också för säkerhet och tillgänglighet 

i hela landet. Den 31 maj 2005 kom dessutom 

EG-domstolens besked att Sverige kan behålla apoteksmonopolet, 

under förutsättning att bland annat tillgängligheten förbättras. Detta 

arbete pågår nu för fullt. 

Partistyrelsen anser att den socialdemokratiska politiken på läkemedelsområdet 

är framgångsrik och ser därför inte skäl att förändra den i 

enlighet med motionerna. 



2) att anse motionerna E109 och E110:1-2 besvarade med hänvisning 

till partistyrelsens utlåtande.

Motion E108 

Höörs arbetarekommun 

Solidarisk tillverkning av läkemedel 

Bakgrund 

Fler och fler rapporter kommer om att de idag allt större och mäktigare läkemedelsbolagen 

tenderar att satsar mer på att snabbt vinstmaximera sina investeringar 

än att ge mänskligheten ett sjukdomsskydd när de forskar och utvecklar 

virusmediciner och antibiotika. Detta medför att sjukdomar som i första 

hand drabbar svaga och fattiga grupper inte är intressanta att forska vidare på 

därför att vinsten beräknas blir så liten vid framställandet av läkemedlet. Sjukdomar 

såsom Malaria, Tyfus, Mässling med flera far därför svåra konsekvenser 

inte minst för barnen som ofta dör i onödan därför att medicinerna är dyra eller 

inte finns tillgängligt där barnet bor. För oss i Sverige får koncentrationen av 

medicinsk forskning och framställning av mediciner till några få multinationella 

bolag den konsekvensen att vid en eventuell pandanomi kommer vi att få 

köpa in vaccin på en öppen världsmarknad där efterfrågan och tillgång kommer 

att sätta priset. Detta kommer förmodligen att medföra att vi tvingas omprioritera 

i statens och landstingens budget men också att vi ställer oss före fattigare 

länders befolkning enbart beroende på att vi kan betala för vaccinet. 

Förslag – för att motverka detta och öka konkurrensen föreslår jag: 

1) att partiledningen får i uppgift undersöka möjligheten starta forskning, 

utveckling och produktion av vaccin och antibiotika i statlig eller EUledd 

regi. 

Stefan Lissmark 

Höörs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E109 


Kostnader för läkemedel och sjukskrivning 

Kostnaderna för läkemedel har ökat drastiskt de senaste åren. Skälen är 

många. Främst är det behovet som styr vilka läkemedel som skrivs ut. Men 

det kan också vara krav från patienter som gör att behandlande läkare har 

svårt avstå från att skriva ut recept. 

Ständigt utvecklas nya läkemedel. Många av dessa ersätter andra 

behandlingsformer. Eller botar och lindrar sjukdomar som inte tidigare har 

varit behandlingsbara. Denna utveckling har vi anledning att bejaka. Medvetenheten 

om att skriva ut alternativa billigare läkemedel tillsammans med 

Apotekens ansvar, har haft positiv effekt. 

Det är viktigt att lägga ut ansvaret av de ekonomiska medlen till förskrivarna. 

De kan ju på ett aktivt sätt påverka förskrivningsmönstret. Detta förutsätter 

givetvis ett ekonomiskt ansvarstagande. 

Ett problem uppstår när pensionerade, ej aktivt verksamma, läkare fortsätter 

att förskriva läkemedel utan att behöva ta ekonomiskt ansvar. Ofta sker 

förskrivning av läkemedel utan undersökning. Tidigare patienter eller personer 

i vänkretsen är oftast tacksamma receptmottagare. 

Samma förfaringssätt förekommer var gäller sjukskrivning. 

155

156 

Undertecknad föreslår partikongressen besluta: 

1) att rättigheten att förskriva recept eller sjukskriva patienter ska vara möjlig 

endast för yrkesverksamma läkare. 

Ingela Eriksson, Upphärads s-förening 


Motion E110 


Högkostnadsskyddet – medicin 

Många av våra LO-medlemmar tvingas äta medicin för att få ett friskare liv, 

vi har många som har kroniska sjukdomar vilket medför medicin hela livet. 

Detta medför höga kostnader för våra medlemmar som inte tillhör de 

högavlönade. 

Regeringens beslut om förändringar i högkostnadsskyddet får svåra ekonomiska 

följder. Flera hamnar hos kronofogden då de inte klarar av att betala 

sina mediciner. När de behöver sin medicin, då får de inte ut medicinen och 

hamnar ännu mer snett. Och blir sämre för den skull. 

Vi ska inte tvingas att på apoteket bli förödmjukade med att inte kunna 

betala hela medicinkostnaden vid utlösandet. Det är förödmjukande för LOs 

stolta yrkesgrupper. 

Vi kräver därför av kongressen att: 

1) verka för att högkostnadsskyddet återställs till den tidigare nivån, 

2) kostnaden för medicin på sikt införs under den allmänna sjukförsäkringen. 

Harriet Ljunggren 


Partistyrelsens utlåtande över motionerna E111, E112:1-3, E113:1-3, 

E114:1-2 och E115:1-3 (psykiatri) 

Motionen E111 (Malmö arbetarekommun) kräver att barnoch ungdomspsykiatrin 

får sin rättmätiga del av kommande satsningar på vården. 

Motion E112:1-3 (Hisingens arbetarekommun) hemställer att partikongressen 

ska uttala sitt stöd för att av de totala sjukvårdskostnaderna tillförs 

resurser till den psykiatriska vården i proportion till efterfrågan, att sjukvårdens 

organisation utformas så att samverkan mellan socialtjänst, somatisk 

psykologisk och psykiatrisk vård kommer att ske, samt att fortbildning 

och seminarier för personal inom psykiatri och psykologverksamhet 

genomförs i syfte att stärka dessa delar i ”vårdapparaten”. Motion E113:1- 

3 (Hisingens arbetarekommun) föreslår att psykiska sjukdomar måste få 

resurser i proportion till förekomst i total andel av sjukdomsförekomst, att 

psykiatri som specialitet värderas högre samt att arbetet med att eliminera 

psykiska sjukdomar är viktigt för samhällsekonomin. Motion E114:1-2 

(Kristinehamns arbetarekommun) yrkar att en prioritering av psykiatrin

ör ske i dagens sjukvård, eftersom det är lika viktigt med en läkande och 

vårdande psykisk behandling som en somatisk operation, i enlighet med 

psykiatriutredningens intentioner, samt att regering och riksdag ger kommuner 

och landsting riktade pengar för förebyggande barnhälsovård inom 

psykiatrins område. Motion E115:1-3 (Smedjebackens arbetarekommun) 

hemställer att kongressen ska besluta att psykvården tilldelas tillräckliga 

resurser för att snabbt ta sig an sjuka som ber om hjälp, att psykiatrins status 

höjs för att locka fler läkare till psykvården samt uppföljning och noggrannare 

analysering av problemen. 

Ett välfärdssamhälle måste kunna ge sina utsatta medborgare – personer 

med psykisk sjukdom och människor med missbruksproblem – en 

god vård och stöd för att klara sin vardag. Att förstärka psykiatrin och 

missbrukarvården hör därför till några av socialdemokratins mest prioriterade 

uppgifter. Bristerna inom psykiatrin handlar dels om otillräckliga 

resurser, dels om att samverkan inte fungerar som den borde mellan kommuner 

och landsting. Det har skett en minskning av antalet vårdplatser 

inom den slutna vården i psykiatrin, samtidigt som samhället inte förmått 

erbjuda tillräckligt stöd för att alla psykiskt funktionshindrade ska kunna 

leva ett värdigt liv. Det gäller såväl öppenvård, boende som daglig sysselsättning. 

För att vända denna utveckling ökas resurserna till både psykiatrin 

och missbrukarvården. Åren 2005 och 2006 satsar staten 700 miljoner 

kronor för att förstärka den psykiatriska vården och socialtjänstens insatser 

för personer med psykiska sjukdomar. Detta sker samtidigt som kommuner 

och landsting får nya miljarder i ökade statsbidrag. Regeringen vill 

höja ambitionsnivån inom psykiatrin. Öppenvården ska förbättras. Den 

som mår dåligt och lider av psykisk sjukdom ska självklart inte avvisas utan 

få den vård man har rätt till. Det behövs fler mobila team som bedriver 

uppsökande verksamhet. Erfarenheten visar att många psykiskt sjuka drar 

sig för att själva kontakta vården. Utvecklingen inom domstolsväsendet 

och rättspsykiatrin pekar på att antalet slutenvårdsplatser behöver öka. 

Vårdkedjorna för missbrukare och personer med psykos eller personlighetsstörningar 

behöver stärkas. Likaså behöver samarbetet mellan kommuner 

och landsting förbättras. Det är därför viktigt att utveckla olika 

typer av mellanvårdformer för att komplettera det vårdutbud som finns 

idag i form av öppen- och slutenvårdsplatser. 

Psykiatrin kostar cirka 20 miljarder kronor om året. För att åstadkomma 

en förbättring krävs ökade resurser. Men det räcker inte. Insatserna 

måste också effektiviseras. Därför arbetar regeringen för att skärpa den 

nationella uppföljningen inom psykiatrin och utveckla ett nationellt kvalitetsregister 

så att kommuner och landsting kan göra jämförelser om vårdens 

kvalitet. En springande punkt är att förbättra samverkan mellan 

landsting och kommuner, till exempel i samband med utskrivningar från 

tvångsvård. Här har stora brister uppmärksammats. 

Till de prioriterade insatserna hör också en målmedveten förstärkning 

av den psykiatriska vården för barn och ungdomar. Samspelet med 

skolhälsovården måste utvecklas, liksom övergången mellan ungdomspsykiatrin 

och vuxenpsykiatrin. 

Partistyrelsen vill mot bakgrund av detta instämma i de motioner 

som kräver en fortsatt satsning på den psykiatriska vården i Sverige. I de 

157

158 

lägen då utrymme finns för satsningar på hälso- och sjukvården ska psykiatrin 

tilldelas resurser i tillräcklig omfattning. Detta måste vara en uttalad 

ambition – inte bara för regeringen, utan också för socialdemokratiska 

beslutsfattare i landsting, regioner och kommuner. 


1) att bifalla motionerna E111, E112:2 samt E113:3, 

2) att anse motionerna E112:1 och 3, E113:1-2, E114:1-2 och 

E115:1-3 besvarade med hänvisning till partistyrelsens utlåtande. 

Motion E111 


Satsa på barnoch ungdomspsykiatrin! 

Problemen inom barnoch ungdomspsykiatrin har under senare år förvärrats. 

Nedskärningar under 90-talet har lett till färre kuratorer på skolorna och otillräckliga 

resurser på ungdomsmottagningarna. Detta har i sin tur ökat trycket 

på barnoch ungdomspsykiatrin (BUP). Men även BUP har drabbats av nedskärningsåren, 

vilket ytterligare förvärrat läget. 

På sina håll i landet har barn och ungdomar i desperat behov av hjälp 

tvingats vänta upp till 2 år på behandling. Däremot har utskrivningen av beroendeframkallande 

psykofarmaka till barn och ungdomar ökat rejält under 

samma tid. I väntan på behandling med samtalsterapi besöker barnen och 

ungdomarna psykiatriker som skriver ut mediciner som sedan kan intas för att 

lugna nerverna. Det är nämligen betydligt billigare att äta medicin än att gå i 

regelbunden psykoterapi. 

Barn ända ner i femårsåldern får medicin utskriven för alltifrån sömnsvårigheter 

till apati. Därigenom får barnen och de unga en möjlighet att lindra 

symptomen av mer djupgående problem eller sjukdomar. Problemets rot 

och orsaker tar man dock inte itu med! Barn och unga med en problematisk 

familjesituation och de som blir mobbade får ingen hjälp att lösa problemen 

genom att äta piller. Likaså gäller det dem som genomgår kriser efter tragiska 

händelser, som dödsfall eller andra separationer. 

Många barn på högstadiet uppger att de inte har någon vuxen att tala 

med, vare sig hemma eller någon annanstans. Hur kan pillerkonsumtion 

utgöra en ersättning för förtroendefulla vuxenkontakter? Förutom att pillren 

bara behandlar symptomen av sjukdomen, och inte dess rot, riskerar de att 

grundlägga ett läkemedelsberoende långt ner i åldrarna samtidigt som barnen 

fortsätter att må dåligt. Många mediciner har dessutom bara en tillfällig effekt 

och doserna måste hela tiden ökas för att vara verksamma. Det förekommer 

också en utbredd ”självmedicinering” där unga tar till alkohol och droger för 

att döva sin ångest. Detta leder i sin tur till beroende och missbruk med tragiska 

följder. 

Även de barn som har psykiska sjukdomar skulle behöva hjälp inom 

barnoch ungdomspsykiatrin, både i form av terapi och i allvarliga fall vård 

dygnet runt. Piller räcker oftast inte. Detta gäller överlag barn och unga som 

mår så dåligt att de utgör ett allvarligt hot mot sig själva eller andra. Sluten 

vård är idag mycket svårt att få ens om barnen eller deras anhöriga begär det. 

Köerna är helt enkelt för långa och resurserna för knappa. På sina håll finns

hårresande exempel på detta. Unga som begått upprepade självmordsförsök 

tvingas ändå vänta på vård och kan under denna väntetid hinna med ytterligare 

försök – i värsta fall ”framgångsrika”. Likaså finns exempel på tonåringar 

som på grund av. platsbrist på BUP läggs in för slutenvård på vuxenavdelningar 

i stället, med katastrofala resultat. 

Synen på psykiatrisk vård måste förändras i grunden. En människa i 

desperat psykisk kris är i samma behov av snabb vård som patienter med akuta 

fysiska åkommor. Obehandlade psykiska sjukdomstillstånd leder lätt till 

destruktivt beteende som i värsta fall kan få dödlig utgång. Det är särskilt viktigt 

att satsa på de unga med psykiska problem eftersom en människas framtid 

ofta avgörs redan i barnoch ungdomsåren. Får man inte hjälp då är risken 

att problemen förvärras och leder till utslagning – psykiskt, fysiskt och 

socialt. Detta är en enorm förlust för samhället som helhet. 

Vi kräver: 

1) att barnoch ungdomspsykiatrin får sin rättmätiga del i kommande satsningar 

på vården. 

Hillevi Larsson, Global (s) 


Motion E112 


Resursbehovet till psykiatri och psykologverksamhet 

Under de senaste hundra åren har samhällsomvandlingen gått från bondesamhälle 

till industrisamhälle. Nu befinner vi oss i tjänste- och kunskapssamhället. 

Man börjar även tala om interaktionssamhället, där det krävs att vi ständigt är 

uppkopplade och tillgängliga via email, mobiltelefon, personsökare m.m. Det 

ställs inte bara krav på att vi ska hålla oss ständigt informerade. Vi förväntas 

även att omedelbart reagera och svara på alla signaler från omvärlden. 

Bonde- och industrisamhället präglades av en kroppsarbetarkultur. Det 

var främst den fysiska människan som utsattes för påfrestningar i arbetet. I 

dag dominerar psykiska och stressrelaterade skador såsom utmattningssyndrom 

och depressioner. Inom sjukvården görs en resursfördelning som om vi 

lever kvar i bonde- och industrisamhället. Förslitningsskador i hjärnan är lika 

allvarliga som förslitning i axlar och knän. 

Ett konkret exempel: 

Rapporter visar att före psykiatrireformen omfattade den psykiatriska vården 

cirka 30 procent av de totala sjukvårdskostnaderna i Sverige. I dag är motsvarande 

siffra 10 procent. Samtidigt har behovet av psykologisk och psykiatrisk 

behandling ökat bland befolkningen. De många långtidssjukskrivna är bland 

annat en följd av den ökade stressen privat och i arbetslivet och minskade 

resurser inom psykiatrin och psykologverksamheterna. 

Här följer beskrivningen av en situation från Sverige i dag: 

En kvinna, 58 år, är sjukskriven sedan oktober 2002 på grund av utmattningssyndrom. 

Det är tredje gången hon drabbas av stressrelaterad sjukdom. Flera 

159

160 

olika symtom uppträder, såsom minnesstörningar, brus från halspulsådern och 

upp mot örat, tryck över bröstet och ångestattacker. Allmänläkaren på kvinnans 

vårdcentral remitterar henne till minnesklinik och till specialist för att 

undersöka hjärtfunktionen. Hon ordineras Cipralex, som är långtids-verkande 

mot depression och kan ha en botande effekt och Xanor vid akut ångest. 

Hjärtspecialisten konstaterar att patienten har ett litet läckage i hjärtat som 

bedöms som ofarligt. Läckaget kan ha orsakats av stress. På minneskliniken 

konstateras att patienten inte har någon begynnande demens eller Alzheimers 

sjukdom. Minnesstörningarna är stressrelaterade. Efter cirka 3 månader 

rekommenderas patienten psykologterapi. Hon får beskedet att väntetiden är 

minst ett halvt år. Ett och ett halvt år senare kallas hon till psykolog. I dag vet 

man att stress påverkar den psykiska balansen och då uppstår konkreta, synliga 

skador i nervbanorna. En långt utdragen väntan för att få behandling av 

psykolog eller psykiatriker kan ha en liknande effekt som när ett benbrott inte 

kommer under behandling i tid. 

Personer som blir långtidssjukskrivna får svårt att återgå i arbete. Efter 

ett års frånvaro är behovet av ”inskolning” i arbetet påtagligt. Efter två till tre 

års frånvaro har erfarenheten visat att de flesta inte klarar att börja jobba igen. 

I detta exempel blev väntetiden för att få psykologisk terapi exceptionellt lång. 

En väntetid på ett halvt till ett år är vanligare. Till detta kommer en behandlingstid 

på ca ett år. 

Hierarkin inom sjukvården styr resursfördelningen mer än de politiska 

besluten. En kirurg får mer resurser än en psykiatriker eller psykolog på grund 

av psykiatrins låga status. I TV:s Uppdrag granskning framgår att Västra 

Götalandsregionen fick cirka 350 miljoner i statligt stöd för att stärka psykiatri- 

och psykologverksamheten. 300 miljoner gick till andra delar av sjukvården 

eftersom pengarna inte var öronmärkta. 

Ungefär 30 procent av patienterna som vänder sig till vårdcentralerna har 

behov av psykologisk eller psykiatrisk hjälp. 2-3 procent av resurserna går till 

den psykiatriska och psykologiska behandlingen. Vårdcentralerna är oftast 

den första instans människor vänder sig till när ohälsan gör sig påmind. Därför 

är det extra viktigt att resurserna i denna verksamhet fördelas i proportion 

till efterfrågan. 

Tjänstemannautlåtanden som ligger till grund för politiska beslut är ofta 

dåligt genomarbetade och ger ibland en felaktig bild av rådande förhållanden. 

Tjänstemän har ofta behov av att undvika förändringar. 

Bristen på resurser inom ”psykvården” leder till att oseriösa personer 

utger sig för att vara terapeuter eller psykologer utan att ha legitimation. Hierarkin 

och sjukvårdens stora administrativa enheter leder till strikta specialiseringar 

där en helhetssyn på människan går förlorad. Samarbete mellan olika 

kompetenser uteblir för att organisationen är för tungrodd. 

Det är inte bara arbetslivet som leder till utmattningssyndrom för en del 

människor. Även livsstilen gör det. Bristen på förebyggande åtgärder i arbetslivet 

och förebyggande insatser i vården ökar risken att drabbas av utmattningssyndrom. 

”Utbrända” och psykiskt sjuka människor skäms ofta för sin belägenhet 

och de blir därför en tyst grupp. De tysta glöms lätt bort. ”Kommunerna tar 

för lite ansvar för hur människor mår!” 

Mot bakgrund av ovanstående framstår det som klart att de medel som 

avsätts till psykiatrisk vård är helt otillräckliga för den vård som krävs.

Vi hemställer därför till partikongressen att uttala sitt stöd för: 

1) att av de totala sjukvårdskostnaderna tillförs resurser till den psykiatriska 

vården i proportion till efterfrågan, 

2) att sjukvårdens organisation utformas så att samverkan mellan socialtjänst, 

somatisk, psykologisk och psykiatrisk vård kommer att ske, samt 

3) att fortbildning och seminarier för personal inom psykiatri och psykologverksamhet 

genomförs i syfte att stärka dessa delar i ”vårdapparaten”. 

Karl Spendrup, Backa s-förening 


Motion E113 


Utbyggnad av den psykiatriska vården 

Allt större del av sjukdomar beror på psykisk ohälsa, detsamma gäller påfrestningar 

för sjukfrånvaro. I dag överträffas psykiska sjukdomar endast av hjärtoch 

kärlsjukdomar, förslitningsskador har minskat. 

Trots att psykisk sjukdom är bland den största orsaken till ohälsa och 

påfrestningar på samhällsekonomin så får psykiatrin inte resurser i proportion 

till detta. Psykiatrin som specialitet har heller inte den status som skulle behövas 

utan ses av många med tveksamhet, trots att specialiteten har behandlingsmetoder 

som är vetenskapligt bevisat fungerande. 

Det är oerhört viktigt att psykiatrin får de resurser som krävs och att 

sjukvården utvecklar en lika stor effektivitet i behandlingen av psykiska som 

kroppsliga sjukdomar. 

På ett mera allmänt plan gäller det att avdramatisera attityderna till psykisk 

sjukdom. Det finns ingen anledning till misstänksamhet mot vare sig de 

som är psykiskt sjuka eller de som arbetar med att bota dessa sjukdomar. 

Att minska den psykiska ohälsan måste vara viktigt eftersom den kostar 

gigantiska summor. 


1) att psykiska sjukdomar måste få resurser i proportion till förekomst i 

total andel sjukdomsförekomst, 

2) att psykiatri som specialitet värderas högre, 

3) att arbetet med att eliminera psykiska sjukdomar är viktigt för samhällsekonomin. 

Johan Kanmert 


161

162 

Motion E114 


Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar 

Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar är ett allvarligt hälsoproblem och därmed 

ett angeläget område. Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar har 

ökat. Mer än 90 procent av skolhälsovårdens personal uppger att den psykiska 

hälsan är sämre nu än för tio år sedan. 

Behandling för barn inom barnpsykiatrin kan ha köer och väntetider på 

upp till ett år. Det är oacceptabelt att barn ska behöva vänta så länge på vård 

och behandling. För att lyckas måste samverkan med kommunerna förbättras. 

Det är också viktigt att vårdcentralernas kompetens för att behandla och utreda 

psykisk ohälsa förstärks. Psykvården behöver ses över så att köerna kortas 

och att vård kan ges i ett mycket tidigare skede av sjukdomen. 

Vi yrkar: 

1) att en prioritering av psykiatrin bör ske i dagens sjukvård. Det är lika viktigt 

med en läkande och vårdande psykisk behandling som en somatisk 

operation. I enlighet med psykiatriutredningens intentioner, 

2) att regering och riksdag ger kommuner och landsting riktade pengar för 

förebyggande barnhälsovård inom psykiatrins område. 



Motion E115 


Snabbare och bättre hjälp för psyksjuka 

Åter igen blir vi påminda om hur meningslösa barbariska oprovocerade brott 

utförs av psykiskt sjuka människor. Unga såväl som äldre. Barn och äldre får 

sätta livet till på grund av sjuka människors beteende. Barn går ej säkra på 

daghemmen. Skolbarnens väg till skolan är så osäker att föräldrar tvingats 

följa dem till skolgården. 

I ett så socialt och vad vi kallar den trygga välfärd vi har i Sverige, ska vi 

kunna stå och vänta vid busshållplatsen eller annan stans utan att känna rädsla 

för vansinnesdåd. Gärningsmännen som sedermera tas om hand har en lång 

och invecklad resa bakom sig med många hopplösa försök att få den hjälp de 

bevisligen borde ha fått långt tidigare. Samhället är på dessa grunder medskyldiga 

till offren och de medlidande. 

Jag hemställer kongressen besluta: 

1) att psykvården tilldelas tillräckliga resurser för att snabbt ta sig an sjuka 

som ber om hjälp, 

2) att psykiatrins status höjs för att locka fler läkare till psykvården, 

3) att uppföljning och noggrannare analysering av problemen. 

Björn Elf Smedjebacken 

Smedjebackens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E116:1-2, E117:1-2, 

E118:1-3, E119:1-3, E120:1-2, C172:2, och C175:4-5 

(alkoholpolitiska frågor) 

Motion E116:1-2 (enskild, Helsingborgs arbetarekommun) yrkar att Systembolaget 

ska tvingas bli effektivare och att Systembolaget ska sänka priserna. 

Motion C172:2 (Härjedalens arbetarekommun) yrkar att Systembolagets 

alkoholmonopol upprätthålls. Motion E117:1-2 (Halmstads 

arbetarekommun) yrkar att Sverige verkar för att EU:s alkoholpolitik sätter 

sociala hänsyn och folkhälsofrågor i första rummet och att berörda 

svenska myndigheter, till exempel polismyndigheten och Tullverket, får de 

resurser och verktyg de behöver för att kunna stoppa langning och missbruk. 

Motion E118:1-3 (Nacka arbetarekommun) yrkar att det i varje 

svensk kommun ska finnas ett åtgärdsinriktat alkoholpolitiskt handlingsprogram 

som med jämna mellanrum utvärderas och uppdateras och att 

detta alkoholpolitiska handlingsprogram ska innehålla riktlinjer för kommunens 

arbete med att kontrollera att livsmedelsbutiker respekterar 18årsgränsen 

för försäljning av folköl, väga in sociala skäl vid prövningen av 

serveringstillstånd, ge all skolpersonal återkommande kompetensutveckling 

inom alkoholområdet, erbjuda kommunens ungdomar attraktiva 

alkoholfria miljöer, göra information om alkohol och andra droger till en 

naturlig del av kommunens brottsförebyggande arbete, ställa krav på ett 

alkoholfritt föreningsliv och aktivt sörja för att enskilda alkoholmissbrukare 

ska få den hjälp och vård de behöver för att komma från missbruket, 

samt att kommunen som arbetsgivare ska ta fram skriftlig alkoholpolicy 

som utvärderas och uppdateras. Motion E119:1-3 (Nacka arbetarekommun) 

yrkar att alla flaskor och andra förpackningar med alkohol ska förses 

med varningstexter om alkoholens skadeverkningar, att alla alkoholförpackningar 

ska förses med information om vart man kan vända sig för att 

få hjälp med alkoholproblem och att alla menyer och vinlistor på restauranger 

ska förses med information om alkoholens negativa effekter. 

Motion E120:1-2 (Höörs arbetarekommun) yrkar att servering av folköl 

på idrottsarenor ska falla under alkohollagen och i andra hand att livsmedelslagen 

förtydligas så att samma villkor ska gälla för servering av folköl 

som för starköl vad gäller serveringsyta, ansvaret för att inget överlämnande 

sker och att överserverade personer avvisas. Motion C175:4-5 (Uddevalla 

arbetarekommun) yrkar på att den som ertappas för grov varusmuggling 

ska dömas till fängelse och att staten vid grov varusmuggling ska 

kunna beslagta det fordon som använts och att det sedan lämnas till skrotning 

sedan domen vunnit laga kraft. 

Partistyrelsen menar att en socialdemokratisk alkoholpolitik ska präglas 

av satsningar på förebyggande insatser, insatser för att bekämpa kriminell 

alkoholhantering och satsningar på vård och behandling för de människor 

som drabbats medicinskt och socialt av alkoholens skadeverkningar. 

Vårt alkoholpolitiska arbete ska ha en räckvidd som omfattar såväl gränsöverskridande 

samverkan som insatser nationellt, regionalt och lokalt. 

Inom ramen för världshälsoorganisationen (WHO), Nordiska rådet och 

Europeiska unionen har regeringen aktivt agerat för att alkoholpolitiken 

ska lyftas fram i ett folkhälso- och socialt ansvarstagande perspektiv. Partistyrelsen 

menar att den socialdemokratiska alkoholpolitiken även fortsättningsvis 

ska rymma ett aktivt arbete inom ramen för EU-samarbetet. 

163

164 

På nationell nivå har det genom regeringens försorg skett omfattande 

satsningar på det alkoholförebyggande arbetet. Sedan 2001 har närmare 

en miljard kronor avsätts för detta ändamål. Resurser har riktats till 

Alkoholkommitténs arbete med att samordna och stimulera till insatser på 

nationell, regional och lokal nivå samt med att arbeta med information 

och opinionsbildning. Statliga resurser har även riktats till stöd för lokala 

och regionala verksamheter med anställningar av lokala och regionala 

samordnare för det förebyggande arbetet inom alkoholpolitiken. Regeringens 

”handslag” med idrottsrörelsen, som är en fyraårig satsning där 

idrottsrörelsen tillförs sammanlagt en miljard kronor, innefattar också ett 

utvecklingsområde inom det förebyggande alkoholpolitiska arbetet. 

Partistyrelsen menar att de insatser som sker lokalt och som involverar 

föräldrar, skolor, idrottsrörelsen, föreningslivet, fackliga organisationer 

och alla andra som verkar nära människor i deras vardag är avgörande för 

genomslaget för det alkoholförebyggande arbetet. Kommunala handlingsplaner 

har i detta sammanhang betydelse. Många av landets kommuner har 

också sådana planer. Partistyrelsen menar dock att dessa planer måste 

utformas utifrån de förutsättningar som gäller i varje enskild kommun för 

att få en förankring inom alla de kommunala verksamhetsområden som 

berörs och för att kunna anpassas till de varierande förhållanden som råder 

i varje enskild kommun. Därför vore det mindre lämpligt att ha ett generellt 

påbud som kräver att varje kommun ska ha en alkoholpolitisk handlingsplan 

och att dessutom i detalj föreskriva vad denna plan ska innehålla. 

Partistyrelsen menar att insatser som når människor på deras arbetsplatser 

medverkar till att flytta fram positionerna för att skapa sunda attityder 

kring alkoholkonsumtion och bidra till förverkligandet av målet om 

ett narkotikafritt samhälle. Genom att i samverkan mellan fackliga organisationer 

och företag/arbetsgivare lyfta fram frågan inom ramen för bland 

annat systematiskt arbetsmiljöarbete där arbetsskyddsorganisationer och 

företagshälsovård används, ger goda möjligheter att tidigt upptäcka och ge 

stöd till människor som har en riskfylld alkoholkonsumtion eller missbrukar 

droger. Både mänskliga och ekonomiska vinster kan också göras 

genom att förhindra arbetsplatsolyckor och undvika produktionsbortfall 

via minskad sjukfrånvaro. Partistyrelsen anser därför att insatser, inom 

såväl offentlig som privat sektor, där arbetsgivare i samverkan med fackliga 

organisationer tar fram alkohol- och drogpolicys bör kunna vara en del 

i ett engagemang på lokal, regional och nationell nivå, för att få ett större 

genomslag för vår svenska alkoholpolitik. 

En viktig del av kommunernas ansvar inom alkoholpolitiken är tillståndsgivningen 

för servering av alkoholhaltiga drycker och tillsynen att 

kraven på dessa tillstånd efterlevs. När det gäller tillståndsgivningen för 

folkölsförsäljning på idrottsarenor har kommunerna sedan mitten av 

1990-talet ansvaret för tillståndsgivning och tillsyn. Med detta följer också 

möjligheten att ta ut avgifter. Under senare år har det också skett ett antal 

lagändringar för att underlätta kommunernas uppgifter. Bland annat är 

inte längre folkölsförsäljning tillåten på exempelvis idrottsarenor, såvida 

det inte sker från godkänd livsmedelslokal. Lagändringar har också gjorts 

för att inte längre göra det möjligt för den som har särskilt tillstånd att 

sälja livsmedel att också sälja folköl. Kommunerna har fått möjlighet att ta 

ut avgifter för tillsynen av folkölsförsäljning. Förtydligande av alkoholla-

gen har gjort för att stärka kommunernas möjlighet att väga in så kallade 

alkoholpolitiska olägenheter vid bedömning av tillståndsgivning. 

Den samlade bilden är att kommunerna i dag har ett starkt lagstöd 

för sina tillstånds- och tillsynsverksamheter. Partistyrelsen vill inte utesluta 

ett framtida behovet av lagändringar för att främja kommunernas uppgifter 

med en ansvarsfull tillstånds- och tillsynsverksamhet, men vill framför 

allt framhålla behovet av lokalt engagemang för att alkoholpolitiska 

hänsyn får genomslag vid tillståndsgivning och tillsynsverksamhet. 

När det gäller Systembolagets roll i den svenska alkoholpolitiken 

menar partistyrelsen att det är viktigt att slå vakt om Systembolagets uppgift 

att vara en garant för att alkohol inte säljs till minderåriga eller personer 

som är berusade samt att inte öka alkoholkonsumtion i landet genom 

att vara vinstmaximerande och merförsäljande. I och med att Systembolaget 

från och med i år också har fått ett uppdrag inom det förebyggande 

arbetet, genom det så kallade IQ-initiativet som satsar 100 miljoner kronor 

under fem år, förtydligas Systembolagets viktiga ställning i den svenska 

alkoholpolitiken. Systembolaget ska också medverka till en god service 

och tillgänglighet, vilket också ska ses i ljuset av försäljningsmonopolets 

folkliga förankring. Systembolaget har i dag, genom sina över 400 butiker 

och närmare 600 ombud, en god tillgänglighet som kan erbjuda kunderna 

ett brett sortiment. Undersökningar visar också att kunderna är nöjda med 

Systembolagets service, tillgänglighet och utbud. Partistyrelsen kan därför 

inte dela uppfattningen att Systembolaget ska tvingas att bli effektivare 

eller att priserna generellt sett ska sänkas. 

När det gäller varningstexter på dryckesförpackningar, menyer och 

vinlistor samt att alkoholförpackningar ska förses med information om 

vart man kan vända sig för att få hjälp med alkoholproblem har partistyrelsen 

sympati för tanken på att införa ett krav på varningstexter på dryckesförpackningar 

men vill påminna om att denna fråga har prövats i samband 

med att regeringen förra året lade fram en alkoholpolitisk proposition. 

Möjligheterna att införa krav på varningstexter eller liknande har 

visat sig vara oförenlig med EG-rättens bestämmelser om att motverka 

handelshinder. EG-domstolen har också påtalat detta i flera domar. 

Partistyrelsen menar dock att regeringen som ett led i ett aktivt engagemang 

för att framhålla alkoholpolitiken i sammanhang av socialt 

ansvarstagande och folkhälsoperspektiv bör fortsätta följa utvecklingen 

inom EU för att förnyat se på eventuella möjligheter till införandet av varningstexter 

eller motsvarande på dryckesförpackningar. När det gäller krav 

på varningstexter på menyer och vinlistor etc. ställer sig partistyrelsen 

tveksam till att detta är förenligt med vår svenska tryckfrihetsförordning. 

Med tanke på att menyer och vinlistor kan se väsentligt varierande ut är 

det inte möjligt att generellt likställa dessa med kommersiella annonser för 

alkoholhaltiga drycker. 

När det gäller polisens förutsättningar att ingripa mot illegal alkoholhantering 

och straffen för smuggling, så har insatserna mot den kriminella 

alkoholhanteringen kommit att spela en allt viktigare roll i takt med att 

våra gränser blivit mer öppna för omvärlden. Partistyrelsen vill framhålla 

att regeringen har vidtagit en mängd åtgärder för att stärka tullens och 

polisens möjligheter att agera mot den illegala alkoholhanteringen. Polisen 

har över tiden fått förstärkta resurser, vilket till exempel innebär att det 

165

166 

mellan åren 2000 och 2005 har skett en nettoförstärkning med 1 200 fler 

poliser och 550 fler civilanställda. 

Rikspolisstyrelsen och Tullverket har på regeringens uppdrag tagit 

fram en handlingsplan för att förstärka insatserna mot den alkoholrelaterande 

brottsligheten, och regeringen har i år lagt fram förslag till riksdagen 

som bland annat innebär att straffen för de grova brotten för olovlig försäljning 

och tillverkning av alkoholdrycker skärps till att kunna ge fängelse i 

lägst sex månader och högst sex år. Det innebär att straffsatserna ska ligga 

i linje med dagens straff för grov smuggling. Därtill har också regeringen 

tagit fram förslag om att höja straffen för olovligt innehav av alkoholdrycker 

till att kunna ge fängelse i högst två år. För att stärka polisens möjligheter 

att slå till mot olaglig försäljning av alkohol under disk från till exempel 

små närbutiker eller från bakluckan på vad som i dagligt tal kallas sprit- och 

ölbilar har ett förvaringsförbud av alkohol i butiker införts och ett förtydligande 

har gjorts av förbudet mot innehav av alkoholdrycker i olagligt försäljningssyfte. 

Polisen ges också befogenheter att förverka transportmedel 

och andra hjälpmedel som används vid smuggling. 


1) att bifalla motionerna E117:1 och C172:2, 

2) att avslå motionerna E116:1-2, E118:1-2 och E119:1-3, 

3) att anse motionerna E117:2, E118:3, E120:1-2 och C175:4-5 


Motion E116 

Helsingborgs arbetarekommun – enskild 

Alkoholskatten 

Det är inte alkoholskatten som ska sänkas utan Systembolaget som ska tvingas 

bli effektivare och sänka sina priser, samt skattesatsen på alkohol ska harmoniseras 

till EU-nivå. 

Ett räkneexempel ur den verkliga världen, där våra folkvalda politiker 

alltför sällan befinner sig. En burk Carlberg Sort Guld (ett vanligt importöl) 

kostar i dag på Systembolaget 10:90. Skatten på denna burk är 2:67 kronor. 

Om skatten sänks med 30 procent är den alltså istället 1:87 och burken kommer 

att kosta 10:10 på Systembolaget. 

Samma öl kostar 59-69 danska kronor per flak, alltså max cirka 3:50 

svenska kronor per burk och i Tyskland cirka 3:20 svenska kronor. Det innebär 

att ett flak Sort Guld på Systembolaget är cirka 160 kronor dyrare än i 

Tyskland. Du kan ta in 13 flak öl på en ranson, vilket innebär cirka 2 100 kronor 

i prisskillnad. Det täcker med marginal kostnaden för färjebiljetter och 

bensin, och då har jag inte ens diskuterat prisskillnaderna på all sprit och vin 

man kan föra med sig samtidigt. 

Är man dessutom fler än en person i bilen är ju kostanden för resan också 

minst halverad. Även om vi sänker skatten på öl till noll kronor är Sort Guld 

i Sverige mer än dubbelt så dyr som den är i Tyskland. 

Vårt stora problem är alltså inte alkoholskatten (även om den påverkar 

en till en liten del) utan att Systembolagets avans per burk öl är absurt stor 

jämfört med avansen för en tysk handlare.

Så länge Systembolaget tar ut 8:20 kronor för att täcka inköp, löner, hyra, 

vinst och annat och den tyske handlaren tar ut 3:20 för samma vara (skatten 

i Tyskland är cirka 30 öre per burk) kommer svenskarna att fortsätta importera 

öl, vin och sprit istället för att handla det på Systembolaget. 

Jag yrkar att den socialdemokratiska partikongressen beslutar: 

1) att Systembolaget ska tvingas bli effektivare, 

2) att Systembolaget ska sänka priserna, 

3) att skattesatsen på alkohol ska harmoniseras till EU-nivå. 

Stefan A. Johansson 

Helsingborgs arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till 

partikongressen. 

Motion E117 

Halmstads arbetarekommun 

Svensk alkoholpolitik i mötet med EU 

Inom EU betraktas alkohol idag som en jordbruksprodukt vilken som helst 

och faller inom jordbruks- eller näringspolitik. EU subventionerar vinodling 

liksom annan jordbruks-produktion. 

I Sverige identifierades dryckenskapen redan för drygt hundra år sedan 

som en av arbetarrörelsens allvarligaste fiender. Försiktighet och restriktivitet 

när det gäller alkohol har varit en viktig beståndsdel av det svenska samhällets 

demokratisering och modernisering. Sverige har, utifrån en helhetssyn på 

problemet, skaffat sig en unik och bred erfarenhet av vad en aktiv alkoholpolitik 

betyder för social välfärd och folkhälsa. 

Störst betydelse för att minska alkoholskador visar vetenskap och beprövad 

erfarenhet att förebyggande insatser har. En viktigt kunskap forskarna 

nått är att alkoholproblemet inte reduceras i någon större utsträckning genom 

vård och behandling. 

Däremot påverkar förebyggande insatser i form av restriktiva åtgärder de 

flesta människors värderingar och alkoholvanor i önskad riktning mot ökad 

försiktighet. Det är alltså mycket viktigt att begränsa alkoholens tillgänglighet. 

I enlighet med detta har det privata alkoholkapitalet i Sverige inte fått 

spela någon roll i produktion, import, partihandel och detaljhandel i fråga om 

spritdrycker och vin ända fram till Sveriges EU-anslutning. Ett socialt motiverat 

statligt monopol har hindrat både det internationella alkoholkapitalet 

och svenska försäljningsintressen att öva något väsentligt inflytande på alkoholpolitiken. 

Nu är detta drastiskt förändrat. Den europeiska integrationen har på 

mycket kort tid förändrat alkoholsituationen i Sverige. 

Vi har fått in nya kommersiella aktörer, den illegala införseln har ökat 

genom att gräns-kontrollen försvagats, priserna på alkoholdrycker har sjunkit 

i reala termer, bland annat på grund av en ökad gränshandel och en förväntad 

nödtvungen skatteanpassning till EU-länderna. Allt detta sammantaget gör 

att tillgängligheten och därmed alkoholkonsumtionen och alkoholrelaterade 

skador har ökat markant i Sverige. 

167

168 

Om Sverige tar initiativ till en EU politik i alkoholfrågor som sätter folkhälsan 

och människors välbefinnande i centrum så stimulerar vi samtidigt de 

socialt och medicinskt medvetna krafter som finns inom andra EU-länder. 

Vi yrkar: 

1) att Sverige verkar för att EU:s alkoholpolitik sätter sociala hänsyn och 

folkhälsofrågor i första rummet, 

2) att berörda svenska myndigheter, till exempel polismyndigheten och 

tullverket, får de resurser och de verktyg de behöver för att kunna stoppa 

langning och missbruk. 

Östers s-förening 

Halmstads arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E118 

Nacka arbetarekommun 

Alkoholpolitiskt handlingsprogram i alla kommuner 

Alkoholkonsumtionen i Sverige har ökat med 30 procent sedan slutet av 

1990-talet, och allt tyder på att ökningen fortsätter. Konsumtionen motsvarar 

idag drygt 10 liter ren (100 procent) alkohol per person och år. I takt med att 

konsumtionen ökar, ökar också alkoholens skadeverkningar i form av våld, 

sjukdomar, olyckor och social utslagning. 

Bara i Stockholms län kostar alkoholen i samhället 40 miljarder kronor 

varje år. Det är lika mycket pengar som hela det svenska försvaret kostar, eller 

mer än hela kostnaden för hälso- och sjukvården i Stockholms län som har en 

budget på drygt 36 miljarder kronor för år 2005. För hela landet uppskattas 

samhällets samlade kostnader för alkohol uppgå till 160 miljarder kronor. 

Största delen av dessa miljarder står produktionsbortfallet för – människor 

dör i förtid, sjukskrivs eller förtidspensioneras. Sjukvård, socialvård och 

kriminalvård kostar också samhället stora pengar. 

Målet för den socialdemokratiska alkoholpolitiken är att minska den 

totala alkoholkonsumtionen, förebygga missbruk samt minska alkoholens 

medicinska och sociala skadeverkningar. 

Den socialdemokratiska alkoholpolitiken syftar även till att skapa ett klart 

förhållningssätt till alkoholen i sig. Det gäller att åstadkomma alkoholfria miljöer 

och alkoholfria faser i livet – graviditeten, uppväxtåren, arbetslivet, trafiken. 

Att ge alla barn och ungdomar en bra start i livet är särskilt angeläget. 

Kommunen har ett stort och växande ansvar i dagens alkoholpolitik. När 

de alkoholpolitiska verktyg som traditionellt funnits på nationell nivå, som 

höga skatter och försäljningsmonopol, urholkas genom EU-medlemskapet, 

ställs kommunerna inför nya stora utmaningar. Det ökar kraven på att varje 

kommun utvecklar en tydlig och effektiv alkoholpolitik. 

Vi föreslår därför 

1) att det i varje svensk kommun ska finnas ett åtgärdsinriktat alkoholpolitiskt 

handlingsprogram som med jämna mellanrum utvärderas och uppdateras 

samt,

2) att detta alkoholpolitiska handlingsprogram ska innehålla riktlinjer för 

kommunens arbete med att kontrollera att livsmedelsbutiker respekterar 

18-årsgränsen för försäljning av folköl, 

väga in sociala skäl vid prövning av serveringstillstånd, 

ge all skolpersonal återkommande kompetensutveckling inom alkoholområdet,, 

erbjuda kommunens ungdomar attraktiva alkoholfria miljöer, 

göra information om alkohol och andra droger till en naturlig del av 

kommunens brottsförebyggande arbete, 

ställa krav på ett alkoholfritt föreningsliv, 

aktivt sörja för att enskilda alkoholmissbrukare ska få den hjälp och vård 

de behöver för att komma från missbruket. 

3) att kommunen som arbetsgivare ska ta fram en skriftlig alkoholpolicy 

som utvärderas och uppdateras. 

Lena Rönnerstam, Eva Åhlström, Holger Forsström, Mattias Qvarsell, Zakia 

Wain, Lennart Ängeby, Ingrid Lundahl och Ingrid Moberg 

Nacka arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E119 

Nacka arbetarekommun 

Information om alkoholens skadeverkningar 

De senaste årens utveckling av alkoholkonsumtionen i Sverige, inte minst 

bland barn och ungdomar, gör det nödvändigt att se över det förebyggande 

arbetet kring alkohol och andra droger. Erfarenheten visar att ett bra förebyggande 

arbete kräver samverkan mellan många aktörer, folkligt engagemang 

och aktiva, medvetna insatser på många fronter. 

Reglerna för införsel av alkohol har successivt blivit allt mer generösa, 

samtidigt som det blivit tillåtet att påverka konsumtionen genom reklam. 

Alkoholreklam har varit föremål för utredning och kommer att omgärdas med 

vissa restriktioner. Det finns ändå all anledning att se över den omfattande 

exponeringen av alkohol i medier av alla de slag. 

För många är konsumtion av alkohol relaterad till vardagssituationer 

som restaurang- eller kafébesök. Få tänker då på att alkoholen också kan ha 

allvarliga skadeverkningar. Som en motvikt mot den ensidigt positiva bild 

som sprids genom reklamen behövs saklig information om alkoholens negativa 

effekter. Riksdagen har i december 2004 beslutat om en ändring i alkohollagen 

så att kommersiella annonser från den 1 januari 2005 måste innehålla 

information om alkoholens skadeverkningar. Det är ett steg i rätt riktning, 

men vi anser att motsvarande information också krävs på förpackningar, på 

samma sätt som på cigarettpaket, och på restaurangernas vinlistor. 

Vi föreslår därför att partikongressen beslutar 

1) att alla flaskor och andra förpackningar med alkohol ska förses med varningstexter 

om alkoholens skadeverkningar, 

2) att alla alkoholförpackningar ska förses med information om vart man 

kan vända sig för att få hjälp med alkoholproblem, 

169

170 

3) att alla menyer och vinlistor på restauranger ska förses med information 

om alkoholens negativa effekter. 

Nacka arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E120 

Höörs arbetarekommun 

Försäljning av folköl på idrottsarenor 

Bakgrund 

Folköl faller under livsmedelslagen vilken är en skyddslag utifrån hälsoskyddsaspekten 

då den säljs i butiker och över disk. För tillfällig försäljning av folköl 

på idrottsarenor, festivaler och dyigt fodras det ett så kallat § 22 tillstånd 

enligt livsmedelslagen vilket beviljas av Miljö- och hälsovårdsnämnden i 

kommunerna. 

Servering av starköl och vin faller under alkohollagen som är en skyddslag 

som utgår ifrån folkhälsan. Alkohollagen tar som utgångspunkt att så 

långt som möjligt skydda människor ifrån alkoholens skadeverkningar. Särskilt 

skyddsvärt är att barn och ungdomar inte ska bli serverade öl och vin på 

krogen. 

På våra idrottsarenor runt om i landet serveras det folköl från korv- och 

hamburgerkiosker vilka är godkända som livsmedelslokal enligt §22 Livsmedelslagen. 

Det kommunen inte uppmärksammar vid tillståndsgivning är att 

serveringen av folkölen sker utanför lokalen, oftast ute i publikhavet långt 

ifrån försäljningsstället. Detta medför att säljaren inte har någon som helst 

kontroll på om ölen lämnas över till underårig eller till en redan berusad person. 

På grund av denna bristande kontroll uppstår ofta grogrund för att bråk 

kan uppstå eller att de i pressen så kallade ”Huliganbråken” där spelare och 

domare utsätts för glåpord, inkastade föremål och i bland också inrusande 

publik uppstår. Vid samtliga dessa tillfällen är det personer som berusat sig på 

arenan försåld folköl som utmärker sig. 

Förslag 

För att i framtiden stävja bråk på våra idrottsarenor runt om i landet och motverka 

fylleri och ”huliganbråk” föreslår jag i första hand: 

1) att servering av folköl på idrottsarenor ska falla under alkohollagen, i 

andra hand, 

2) att Livsmedelslagen förtydligas så att samma villkor ska gälla för servering 

av folköl som för starköl vad gäller serveringsyta, ansvaret för att 

inget överlämnande sker och att överserverade personer avvisas. 

Stefan Lissmark 

Höörs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E121:1-5, E122:2-3, E123 

och D246:1 (vissa folkhälsopolitiska frågor) 

Motion E121:1-5 (Simrishamns arbetarekommun) yrkar att partiet 

genomför en utbildningssatsning och kunskapsinhämtning i frågorna 

[god kosthållning och fysisk aktivitet] för att öka kunskaperna och insikterna 

samt för att förstå den stora vikt de har, att socialdemokraterna tar 

fram ett hälsopolitiskt program med åtgärdsförslag, att en momssänkning 

görs på frukt och grönsaker, att ett informations- och åtgärdsprogram för 

landets skolor, förskolor och ungdomar tas fram och att olika stimulansoch 

subventionsmöjligheter för ökad motion och hälsa arbetas fram. 

Motion E122:2-3 (Helsingborgs arbetarekommun) yrkar att barn ska 

aktiveras mer fysiskt än i dag och att Sverige tar ett nationellt helhetsgrepp 

över problemet. Motion D246:1 (Skara arbetarekommun) yrkar att samhället 

verkar för nationellt folkhälsomål angående näringsrik kost och 

goda matvanor och att det nationella folkhälsomålet utvecklas till att belysa 

sockrets påverkan. Motion E123 (Mölndals arbetarekommun) yrkar att 

kongressen ger i uppdrag åt s-riksdagsledamöterna att verka för att ekonomiska 

medel ges till kommunerna för folkhälsoarbete i enlighet med de 

elva målen och finansieringsprincipen. 

Partistyrelsen delar oron över de risker som är förenade med övervikt 

och fetma. I dag beräknas nära 2,5 miljoner människor vara överviktiga i 

Sverige och över en halv miljon lida av fetma. Antalet personer med fetma 

har nästan fördubblats under bara de senaste 20 åren. Undersökningar 

visar att upp till en femtedel av landets tioåringar är överviktiga eller har 

fetma. Brister i kosthållning och otillräcklig fysisk aktivitet innebär att 

livsstilsrelaterad ohälsa och följdsjukdomar, till exempel högt blodtryck, 

typ 2-diabetes, ledproblem, hjärtinfarkt, gallsten och vissa cancersjukdomar, 

riskerar att bli vanligare. Liksom inom många andra folkhäloområden 

ser vi även på detta område ojämlikheter i människors hälsa grundade 

på klasstillhörighet – något som gör frågan särskilt angelägen för oss 

i arbetarrörelsen. 

På området som rör insatser för att stimulera till ökad fysisk aktivitet 

för barn och ungdomar genomförs en serie åtgärder via insatser från regeringen. 

”Handslag med idrottsrörelsen” medverkar till att idrotten når fler 

grupper av barn och ungdomar och vidareutvecklar samverkan mellan 

skolor och olika lokala idrottsföreningar. Regeringen har gjort ett tillägg i 

läroplanen för att skolan ska erbjuda eleverna daglig fysisk aktivitet. Regeringen 

har också vid universitetet i Örebro inrättat ”Nationellt centrum för 

främjande av fysisk aktivitetet hos barn och ungdom”, som bland annat ger 

skolorna stöd i arbetet för att hitta bra former för hur målet om minst en 

halvtimmes fysiska aktiviteter om dagen ska förverkligas. 

Den socialdemokratiska regeringen har också gett Livsmedelsverket 

och Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att ta fram ett underlag för en 

handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet. Rapporten 

innehåller sammantaget 79 konkreta åtgärdsförslag, bland annat förslag 

som handlar om insatser inom förskolan, skolan och för ungdomar. När 

det gäller yrkandet att sänka momsen på frukt och grönsaker, så finns det 

i rapporten ett resonemang på motsvarande tema i form av en diskussion 

om skattehöjningar på livsmedel med mycket socker och fett. En trasslighet 

som måste kunna hanteras vid övervägande om momsen ska kunna 

171

172 

ändras för att endera minska konsumtionen av socker och fett eller öka 

konsumtionen av frukt och grönsaker är gränsdragningsfrågan, till exempel 

hur man hanterar momssatsen för livsmedel som innehåller många 

olika sorters livsmedelsingredienser. 

Fram till sommaren i år har rapporten om goda matvanor och ökad 

fysisk aktivitet skickats ut för att hämta in synpunkter på alla de 79 förslag 

som rapporten innehåller. Regeringen kommer inom alla de olika politikområden 

som berörs att följa upp rapporten och bedöma förutsättningarna 

att genomföra varje enskilt förslag. Partistyrelsen vill också framhålla att en 

stor del av rapportens förslag handlar om insatser inom kommunernas och 

landstingens ansvarsområden, och kan på så sätt vara en inspirationskälla 

för att utveckla det folkhälsopolitiska arbete som idag engagerar många av 

våra partiaktiva i kommunerna och landstingen. Partistyrelsen menar att 

det idag finns ett stort kunskapsunderlag och många förslag till åtgärder för 

att på olika nivåer i samhället arbeta vidare med den viktiga frågan om bättre 

matvanor och ökad fysisk aktivitet. Partistyrelsen vill framhålla partiets 

och LO:s gemensamma satsning ”Hälsolyftet” – som vänder sig till partimedlemmar 

och medlemmar i LO-anslutna fackförbund, näringsliv och 

allmänhet. Syftet med satsningen är att på alla nivåer i samhället skapa opinion 

för en bred hälsopolitik och ett mänskligare arbetsliv. Hälsolyftet är 

en del i förberedelserna inför valet 2006, och pågår fram till och med 2008. 

Med hänvisning till detta pågående arbetet ser partistyrelsen inget omedelbart 

behov av att arbeta fram ett särskilt hälsopolitiskt program eller 

genomföra ytterligare utbildningssatsning på området. 

När det gäller förslag om subventionsmöjligheter för motion och 

hälsa vill partistyrelsen framhålla att det i dag finns generösa möjligheter 

för arbetsgivare att erbjuda skattefri friskvård och motion för arbetstagare. 

Regeringen utvidgade denna möjlighet så sent som 2004. 

Den folkhälsoproposition som regeringen presenterade 2003 omfattar 

elva målområden som ska ha inverkan på ett stort antal verksamheter 

på lokal, regional, nationell och gränsöverskridande nivå. Bland dessa elva 

målområdena återfinns ”goda matvanor och säkra livsmedel”. Den nationella 

folkhälsopolitiken innehåller dock inte några krav på kommunerna 

att ta fram lokala folkhälsoprogram, varför partistyrelsen inte anser det 

vara aktuellt att överväga några krav på statlig finansiering för sådana program. 


1) att avslå motionerna E121:1-2 och E123, 

2) att anse motionerna E121:3-5, E122:2-3 och D246:1 besvarade 

med hänvisning till partistyrelsens utlåtande.

Motion E121 

Simrishamns arbetarekommun 

Vikten av en medveten och specialinriktad hälsopolitik – en ödesfråga 

och viktig profil för socialdemokratin! 

Ett av de största västerländska problemen, och som inte minst även vårt eget 

land står inför, är de hälsoproblem som uppstår genom vår livsföring. Vi lider 

som bekant bland annat av en allt mer och mer tilltagande övervikt och av allt 

fler och omfattande uttryck för sjukdomar som hänger samman med hur vi 

lever och vår tilltagande fetma. 

Det handlar inte bara om ett enormt mänskligt och humant lidande 

genom att vi förstör våra kroppar, utan det handlar också om mycket stora 

samhälleliga kostnader. Inte minst då i form av sjukvårdskostnader, sjukskrivningar 

och produktionsbortfall. Här kan man verkligen tala om undanträngningseffekter! 

Genom ett hälsoriktigare liv skulle vi både må bättre och till på 

köpet frigöra resurser såväl för sjukvården som för samhället i stort! 

Sammanfattningsvis äter vi i dag för mycket fett och socker, men för lite 

frukt, grönsaker och fiber. Dessutom motionerar vi på tok för litet. Problemen 

går dessvärre också allt längre ner i åldrarna. Vi har stora viktproblem bland 

våra barn och t.o.m. sjukdomar såsom till exempel. diabetes drabbar dem i 

mycket tidiga åldrar. Vi sitter verkligen på en galopperande bomb! 

Det har som bekant dessutom visat sig att hälsofrågorna och hälsoprofilen 

är en klassfråga! Den hänger samman med samhällsutvecklingen, visar 

bland annat aktuell forskning. Förr i tiden var det endast förunnat de rika att 

kunna äta mycket och ”gott” såsom feta biffar och de fattiga längtade efter den 

dag då de också skulle kunna göra detsamma. I dag äter i synnerhet arbetarklassen, 

de fattiga och utsatta grupperna, sämst och hälsovådlig mat, medan 

över- och medelklassen genom de nya insikterna och kunskaperna inom hälsoområdet 

ändrat sina kostvanor och sin livsföring. De äter hälsoriktigare mat 

och motionerar och så vidare. 

Socialdemokraterna MÅSTE nu ta tag i frågorna på allvar och göra 

dessa till profilfrågor. I synnerhet vårt parti måste alltså ur många och olika 

aspekter/utgångspunkter ta tag i utvecklingen och agera i dag – i morgon kan 

det vara försent! 

Det handlar i hög grad om politik! Bland annat vad vi stimulerar respektive 

inte stimulerar.Hur vi beskattar och subventionerar och vilka frågor vi lyfter 

fram och så vidare. Frågan har dessutom i högsta grad en global och EUaspekt. 

Vi subventionerar till exempel. genom allmänna och politiska medel 

tobaksodlingar och fet mjölk samtidigt som livsmedel såsom frukt, grönsaker 

och andra hälsobefrämjande matvaror är dyra och ofta väljs bort. Köttberg 

subventioneras/prissänks bort, medan lastbil efter lastbil tippar sin last av 

frukt och grönsaker på soptippen! 

Vad grundas en sådan verklighet på?! Inte ”sunt” tänkande i alla fall! 

Mot denna bakgrund föreslås partikongressen besluta; 

1) att partiet genomför en utbildningssatsning och kunskapsinhämtning i 

frågorna för att öka kunskaperna och insikterna samt för att förstå den 

stora vikt de har, 

2) att Socialdemokraterna tar fram ett hälsopolitiskt program med åtgärdsförslag, 

173

174 

3) att en momssänkning görs på frukt och grönsaker, 

4) att ett informations- och åtgärdsprogram för landets skolor, förskolor 

och ungdomar tas fram, 

5) att olika stimulansoch subventionsmöjligheter för ökad motion och 

hälsa arbetas fram, 

6) att frågorna om hälsa och vilka produkter som stimuleras och subventioneras 

till köp, lyfts fram även globalt och inom EU. 

Christer Grankvist 

Simrishamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E122 

Helsingborgs arbetarekommun 

Fetmaexplosionen hos barn hotar medellivslängden 

Antalet överviktiga barn i EU-länderna ökar med 400 000 barn om året enligt 

kommissionären för folkhälsofrågor, Markos Kyprianou. 

Sverige är inget undantag. Redan i dag är vart fjärde barn i tioårsåldern 

överviktig. Vi ser redan en tydlig trend att allt fler i yngre åldrar också är på 

väg att passera gränsen för övervikt. Forskningen visar tydligt att överviktiga 

lever ett kortare liv än normalviktiga. De kommer också att vara högförbrukare 

av sjukvård på grund av sin övervikt. 

Den statistik som finns i dag visar att en person som har 40 i BMI när 

han/hon fyller 20 förkortar sitt liv med cirka 13 år jämfört med en normalviktig 

person i samma ålder. Varken alkoholen eller narkotikan kommer att skörda 

lika många liv som fetman i framtiden. Alkohol köps i speciella butiker, 

men titta hur butikskedjorna exponerar godis, chips och läsk i höjd för vilka 

de vill ska köpa. De måste ta sitt ansvar. 

Jag yrkar att socialdemokratiska partikongressen beslutar: 

1) att införa ett förbud mot att använda populära barnseriefigurer i reklam 

för skräpmat, 

2) att barn ska aktiveras mer fysiskt än i dag, 

3) att Sverige tar ett nationellt helhetsgrepp på problemet. 

Stefan A. Johansson 

Helsingborgs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E123 

Mölndals arbetarekommun 

Medel till förebyggande folkhälsoarbete 

Sverige har antagit femton miljömål och pekar ut en möjlig väg till ett 

samhälle där vi inte ska förbruka våra resurser, vi ska bruka och återlämna våra 

resurser till kommande generationer. Till detta har ställts ekonomiska medel 

i form av Lip- och Klimp- pengar som kommunerna kan ansöka om.

Våren 2003 antog riksdagen elva mål om folkhälsoarbete vilka ska bidra 

till ett bättre samhälle. Dessa må ska också anpassas regionalt och lokalt. 

Kommunerna ska ta fram sina lokala folkhälsoprogram. För att detta ska vara 

möjligt och att sedan genomföra programmen krävs också ekonomiska resurser. 

Vi kan konstatera att sådana finns ej idag. 

Med anledning av ovanstående föreslår jag: 

1) att kongressen ger i uppdrag åt s-riksdagsledamöterna att verka för att 

ekonomiska medel ges till kommunerna för folkhälsoarbete i enlighet 

med de elva målen och finansieringsprincipen. 

Berndt A. Runberg 

Mölndals arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 


(tobakspolitiska frågor) 

Motion E124: 1-2 (Hisingens arbetarekommun) yrkar att rökningens 

totala effekter kartläggs och att partistyrelsen får i uppgift att till nästa 

ordinarie partikongress sammanställa vad de totala effekterna av rökningen 

innebär för samhällsekonomin. 

Partistyrelsen instämmer med motionären om att rökning är ett stort 

folkhälsoproblem, men ställer sig tveksam till förslaget att inom partiet ta 

fram en kartläggning och sammanställning av rökningens totala effekter. 

Tobaksrökningens skadeverkningar är väl dokumenterade. Partistyrelsen 

kan till exempel. peka på Socialstyrelsens senaste folkhälsorapport 

som på ett antal områden går igenom rökningens skadeverkningar i form 

av till exempel. hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer. Rapporten visar 

också att de hälsorisker som är förenade med rökning följer klass- och 

könsmässiga mönster. Så sent som i april förra året presenterades en 

omfattande vetenskaplig studie från Lunds universitet om rökningens 

samhällsekonomiska kostnader. Studien har tagit tagits fram på uppdrag 

av Statens folkhälsoinstitut och visar att de samhällsekonomiska kostnaderna 

uppgår till minst 26 miljarder kronor per år. Dessa rön har tillsammans 

med arbetsmiljöskäl och övergripande folkhälsopolitiska motiv 

bland annat lett fram till beslutet om rökfria krogmiljöer. 



utlåtande. 

Motion E124 


Rökningens totala effekter 

Rökning innebär ett oerhört stort problem för samhället. Givetvis utsätter de 

som röker sig själva för stora risker genom att inhalera livsfarliga ämnen, men 

även andra människor som valt att inte inhalera dessa livsfarliga ämnen (samt 

de som inte kan välja, exempelvis barn), får genom passiv rökning i sig de livsfarliga 

ämnen som rökning innebär. 

175

176 

Frågan är hur farlig rökningen totalt, vilka är de totala effekterna med 

dödlig utgång, sjukdom, ökad sjukskrivning, nedsatta kroppsfunktioner och 

allergier. Ur ett tillväxtperspektiv bör frågan ställas hur mycket resurser som 

går upp i rök. Hämmas tillväxten av att enorma summor används till att införskaffa 

tobak? Räcker skatteintäkterna till att täcka skadeverkningarna? Är det 

lönsamt att från samhällets sida intensifiera åtgärderna för att få människor 

att sluta röka? Är det rimligt att rökare får utsätta andra människor för den 

farliga röken? 


1) att rökningens totala effekter kartläggs, 

2) att partistyrelsen får i uppgift att till nästa ordinarie partikongress sammanställa 

vad de totala effekterna av rökningen innebär för samhällsekonomin. 

Johan Kanmert 


Partistyrelsens utlåtande över motionerna E125:1-2 och E126 

(glasögon) 

Motion E125:1-2 (Lunds arbetarekommun) anser att rätten till glasögon/linser 

ska gälla alla samt att möjliga subventioneringsmöjligheter ses 

över. Motion E126 (Krokoms arbetarekommun) föreslår att prissubventionerna 

för synundersökning och glasögon/linser för barn och ungdomar 

återinförs. 

Partikongressen 2001 gjorde bedömningen att det inte var en prioriterad 

satsning att glasögon skulle ingå i det försäkringsskydd som betalas 

med skattemedel. När nu frågan återkommer ser partistyrelsen ingen 

anledning att föreslå en kursändring. Fortfarande finns andra samhälleliga 

behov som måste betraktas som mer akuta och angelägna, än att alla 

svenskar ska få sina glasögon och linser subventionerade. Det står dock 

varje landsting fritt att anta andra principer, så att exempelvis patienter 

med avsaknad av lins (afaki) eller dubbelseende, kan få bidrag till glasögon. 

På samma sätt kan barn och ungdomar genom särskilda beslut i 

respektive landsting få glasögon gratis eller till reducerat pris. 


1) att anse motionerna E125:1-2 och E126 besvarade med hänvisning 

till partistyrelsens utlåtande.

Motion E125 


Rätten till en god syn 

För en person med nedsatt syn är det av yttersta vikt att personen har tillgång 

till glasögon eller linser. Detta för att dels kunna fungera i samhällslivet och 

på arbetsplatsen dels för att må bra. Då det växer fram en allt större, allt fattigare 

grupp i samhället har frågan om glasögon och linser kommit att bli en 

klassfråga. I dag är det inte ovanligt att ett par glasögon kostar 3000-5000 

kronor vilket är en omöjlig utgift för dem som redan lever på marginalen, inte 

sällan är man dessutom flera med behov av glasögon i samma familj. 

Därför anser Lunds Socialdemokratiska Studentklubb: 

1) att rätten till glasögon/linser ska gälla alla, 

2) att möjliga subventioneringsmöjligheter ses över. 


Motion E126 

Krokoms arbetarekommun 

Ögonen, en del av kroppen 

Sverige är nästan världsbäst på att hjälpa och ta tillvara de handikappades problem 

och att lösa dessa på ett bra sätt. Detta betalas vanligen av det allmänna. 

Vi subventionerar barns tänder och hälsovård. För läkemedel finns ett 

subventionerat system, högkostnadsskydd, och man kan även lägga ihop summan 

för syskon i familjen. 

Varför subventioneras inte glasögon för barn – ungdomar på samma sätt? 

Vid glasögonbehov/linser så måste man betala fullt pris för såväl synundersökning 

som för glasögon/linser. I vissa åldrar måste detta göras ofta. 

Det är en stor kostnad för barnfamiljer som redan idag är hårt prövade. 

Barn med behov av synhjälpmedel måste få stöd till detta av samhället, 

ögonen tillhör kroppen och är viktiga för utvecklingen. 

Vi föreslår : 

1) att prissubventionerna för synundersökning och glasögon/linser för barn 

och ungdomar återinförs. 

Åsa Thunell och Ritva Svemark 

Krokoms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

177

178 

Partistyrelsens utlåtande över motionerna E127, E128:1, E129, E130, 

E131:1-3, E132, E133, E134:1-2, E135, E136, E137, E138, E139:1-6, 

E140:1-2, E141, E142:1-2, E143:1-2, E144:1-2, E145, E146, 

E147:1-7, E148, E149:1-2, E150, E151, E152:1-4, E153, E154, E155, 

E156, E157, E158:1-4, E159, E160, E161:1-3, E162:1-2, E163:1-3, 

E164:1-4, E165, E166:1-2, E167:1-2, E168:1-2, E169:1-2, E170, 

E171, E172, E173, E174:1-2, E175:1-4 och E176 (tandvårdsstödet) 

Motion E127 (Österåkers arbetarekommun) föreslår att tänderna ska räknas 

till kroppen så att tandsjukdomar behandlas som andra sjukdomar och 

kostnadsmässigt går in i det vanliga högkostnadsskyddet. Motion E128:1 

(Österåkers arbetarekommun) vill uppdra åt partistyrelsen att snarast utreda 

frågan om finansiering av tandvårdsförsäkringen. Motion E129 (Härjedalens 

arbetarekommun) yrkar att det socialdemokratiska partiet i folkhälsans 

namn verkar för att införliva tandvården i den allmänna sjukförsäkringen. 

Motion E130 (Lidköpings arbetarekommun) föreslår att en 

generell tandvårdreform genomförs så att alla har råd med regelbunden 

tandvård. Motion E131:1-3 (Malmö arbetarekommun) kräver att den allmänna 

tandvården utvecklas så att privata företag inte tillåts dominera 

marknaden och göra vinst på samhällets subventioner till tandvård, att den 

okontrollerade prisutvecklingen inom tandvården stävjas och om inget 

annat hjälper tillgripa statlig prisreglering samt att tandvården på sikt blir 

en integrerad del av vården och bekostas på samma sätt. Motion E132 

(Malmö arbetarekommun) föreslår att tandvårdsförsäkringen ges en översyn 

i syfte att skydda alla grupper mot höga tandvårdskostnader. Motion 

E133 (Malmö arbetarekommun) yrkar att partikongressen med kraft verkar 

för att tandvården förs in under högkostnadsskyddet. Motion E134:1- 

2 (Malmö arbetarekommun) föreslår att tandvårdskostnader ska ingå i den 

allmänna sjukförsäkringen samt att tänder jämställs med övriga kroppsdelar. 

Motion E135 (enskild, Malmö arbetarekommun) vill att kongressen 

beslutar att verka för att tandläkarnas kostnader ska maximeras såväl för 

utfört arbete som för material. Motion E136 (Hjo arbetarekommun) vill 

att tandvårdsförsäkringen ses över och att våra politiker arbetar för en mer 

subventionerad och billigare tandvård för människor i de lägre inkomstklasserna. 

Motion E137 (Arbetarekommunen Väst Göteborg) föreslår att 

staten från början av nästa år och under mandatperioden 2007-2010 börjar 

avsätta pengar till en tandvårdsreform. Motion E138 (Södertälje arbetarekommun) 

föreslår att tandvård ska likställas med sjukvård och därför 

ska omfattas av samma system med högkostnadsskydd som sjukvården har 

i dag. Motion E139:1-6 (Ängelholms arbetarekommun) vill uppdra åt 

partistyrelsen att verka för förändringar i tandvårdsförsäkringen så att systemet 

med friskvårdskontrakt förbättras genom höjning av subventionen 

och förlängning av tidsperioder, att landstingen får ansvar för att administrera 

frisktandvården, att en tandsjukvårdsförsäkring skapas som ett komplement 

med högkostnadsskydd för godtagbar standard, att antalet patientgrupper 

som omfattas av den del av 1999 års reform som nu administreras 

av landstingen utökas, att statens subvention av åtgärdstaxan slopas 

samt att vårdgivarnas möjlighet att fastställa sin taxa behålls. Motion 

E140:1-2 (Gävle arbetarekommun) vill att partikongressen ska uppdra åt 

regeringen att snarast låta utreda förutsättningarna för införande av en allmän 

tandvårdsförsäkring som innebär patientavgifter och kostnadstak

som i vanlig sjukvård samt att denna reform prioriteras före andra – kanske 

väl så lovvärda – reformer. Motion E141 (Kalmar arbetarekommun) 

kräver att tandvården förs in i sjukförsäkringen. Motion E142:1-2 (Karlshamns 

arbetarekommun) vill i ett första steg återgå till den tidigare tandvårdsförsäkringen 

samt i nästa steg införa en tandvårdsreform med samma 

status som övrig sjukvård. Motion E143:1-2 (Marks arbetarekommun) 

vill att partikongressen ska uppdra åt regeringen att skyndsamt utreda 

finansieringen av en reform där sjukvård och tandvård införs under den 

allmänna sjukförsäkringen samt verka för att högkostnadsskydd införs och 

tillämpas på samma sätt som vid övrig sjukvårdsbehandling. Motion 

E144:1-2 (Ragunda arbetarekommun) föreslår att kongressen antar 

motionen som en viljeinriktning och ett mål för partiet att arbeta för, och 

att målet ska vara att hela kroppen ska omfattas av sjukvårdsförsäkringen 

2010. Motion E145 (Borås arbetarekommun) föreslår partiet arbetar för 

att tandvårdskostnaden för den enskilde hamnar på en rimlig nivå. Motion 

E146 (Borlänge arbetarekommun) yrkar att tandvårdsförsäkringen snarast 

förändras så att kostnaden för patienten blir lika med övrig sjukvård i samhället. 

Motion E147:1-7 (Åstorps arbetarekommun) uppdrar åt partistyrelsen 

att verka för att ersättningen i frisktandvårdskontrakt höjs till mellan 

500 och 800 kronor, att kontraktstiden i frisktandvården utökas till tre 

år, att landstingen får ansvar för att administrera frisktandvården, att en 

tandsjukvårdsförsäkring skapas som ett komplement med högkostnadsskydd 

för godtagbar standard enligt idén ovan, att antalet patientgrupper 

som omfattas av den del av 1999 års reform som nu administreras av landstingen 

utökas, att statens subvention av åtgärdstaxan slopas samt att vårdgivarnas 

möjlighet att fastställa sin taxa behålls. Motion E148 (Nyköpings 

arbetarekommun) yrkar att en generell tandvårdsreform återskapas, som 

gör det möjligt att alla har råd med kontinuerlig tandvård. Motion 

E149:1-2 (Arvika arbetarekommun) föreslår att det inrättas en allmän 

tandvårdsförsäkring som innebär att alla människor i Sverige får en bra 

tandvård samt att tandvårdsförsäkringen jämställs med övrig sjukvård. 

Motion E150 (Karlskrona arbetarekommun) föreslår att tandvårdsförsäkringen 

ska ingå i sjukförsäkringen. Motion E151 ( Jönköpings arbetarekommun) 

föreslår att tandvårdsförsäkringen reformeras och jämställs med 

den allmänna sjukvårdsförsäkringen så att vanligt folk har råd att gå till 

tandläkaren. Motion E152:1-4 ( Jämtlands partidistrikt) vill uppdra åt 

partistyrelsen att verka för att ersättningen för frisktandvården höjs, att 

landstingen får ansvar för att administrera frisktandvården, att en tandvårdsförsäkring 

med högkostnadsskydd skapas som ett komplement, samt 

att statens subvention av åtgärdstaxan slopas. Motion E153 (Vimmerby 

arbetarekommun) yrkar att kongressen ska låta utreda förutsättningarna 

för införandet av högkostnadsskydd för tandvård och att detta införs 

under kommande mandatperiod. Motion E154 (Hisingens arbetarekommun) 

föreslår att partiet ska verka för att tandvårdsförsäkringen likställs 

med sjukförsäkringen. Motion E155 (Trollhättans arbetarekommun) vill 

låta utvärdera hela tandvårdsstödet mot bakgrund av att tänderna är en del 

av kroppen, med inriktning att införa samma subventioner som inom den 

öppna hälso- och sjukvården. Motion E156 (Trollhättans arbetarekommun) 

föreslår att partikongressen beslutar om en kraftigare prioritering för 

en billigare tandvård i enlighet med den allmänna sjukförsäkringen. 

179

180 

Motion E157 (Lunds arbetarekommun) föreslår att kongressen ställer sig 

bakom kravet att jämställa tandvårdsförsäkringen med sjukvårdsförsäkringen. 

Motion E158:1-4 (Örebro läns partidistrikt, Södermanlands partidistrikt, 

Uppsala läns partidistrikt, Västmanlands partidistrikt och 

Östergötlands partidistrikt) föreslår partikongressen beslutar att inför 

2006 års val ta initiativ till en tandvårdsreform som både stärker den förebyggande 

tandvården och gör det möjligt också för låginkomsttagare att 

genomföra mer omfattande tandvårdsbehandlingar, att uppdra åt våra (s)förtroendevalda 

i regering och riksdag att avsätta erforderliga resurser för 

en tandvårdsreform under kommande mandatperiod, att uppdra åt våra 

(s)-förtroendevalda i regering och riksdag att se över och samordna det 

särskilda tandvårdsstödet till människor som på grund av sjukdom behöver 

särskilda subventioner samt att uppdra åt våra (s)-förtroendevalda i 

regering och riksdag att ta initiativ till att offensiva nationella mål för 

tandhälsan tas fram. Motion E159 (Krokoms arbetarekommun) hemställer 

att partiet arbetar för att tandvårdsförsäkringen jämställs med sjukvårdsförsäkringen. 

Motion E160 (Ludvika arbetarekommun) vill uppdra 

åt partistyrelsen att verka för att ett högkostnadsskydd liknande det som 

finns för sjukvården införs för tandvården. Motion E161:1-3 (Kristinehamns 

arbetarekommun) yrkar att en första undersökning för personer 

mellan 20 och 29 år ersätts fullt ut av Försäkringskassan (en undersökning 

per år), att ersättningar på övriga behandlingar för personer mellan 20 och 

29 år höjs till 2005 års ersättningsnivå samt att ett liknande system som 

sjukvårdens högkostnadsskydd utarbetas för personer mellan 20 och 29 år. 

Motion E162:1-2 (Salems arbetarekommun) vill ge partistyrelsen i uppdrag 

att utforma förslag som grundas på att jämställa tandhälsan med 

kroppshälsan och därmed införliva tandvården med sjukvården i sjukförsäkringen 

samt att detta förslag överlämnas till regeringen. Motion 

E163:1-3 (Hudiksvalls arbetarekommun) yrkar att en utredning tillsätts 

som visar på hur stora besparing hälso- och sjukvården kan göra på onödigt 

lidande, både fysiska och psykiska besvär som orsakas av dåliga tänder, 

att tandvårdsförsäkringen ses över samt att tandvården ska ingå i 

hälso- och sjukvården. Motion E164:1-4 (Skurups arbetarekommun) vill 

ompröva befintligt administrativt system inom tandvårdsförsäkringen, 

utreda kostnaderna för den administrativa apparaten, Försäkringskassans 

förhandsprövningar, landstingens del, grönt kort med mera samt åtgången 

av tandläkartid och hur mycket vård man kan få för dessa pengar, satsa 

på förebyggande åtgärder genom att erbjuda frisktandvårdsabonnemang 

vid 20 års ålder med ett successivt införande uppåt i åldrarna, samt finansiera 

tandvård som sjukvård, dvs. jämställa tandsjukvård med övrig sjukvård 

– samma avgiftssystem som gäller inom sjukvården. Motion E165 

(Smedjebackens arbetarekommun) hemställer att tandvårdstaxan blir likställd 

sjukvårdstaxan. Motion E166:1-2 (Kristianstads arbetarekommun) 

föreslår att ett högkostnadsskydd införs i den allmänna tandvårdsförsäkringen 

samt att detta är samma högkostnadsskydd som i läkemedelshögkostnadsskyddet. 

Motion E167:1-2 (Kristianstads arbetarekommun) 

föreslår att det införs en nationell abonnemangstandvård under en övergångsperiod 

samt att tandvård ska betraktas som nödvändig sjukvård med 

högkostnadsskydd på samma sätt. Motion E168:1-2 (Huddinge arbetarekommun) 

föreslår att den långsiktiga målsättningen ska vara att jämställa

tandvårdsförsäkringen med övrig hälso- och sjukvård samt att partistyrelsen 

får i uppdrag att presentera en politik för att väljarna i valet 2006 som 

förbättrar tandhälsan. Motion E169:1-2 (Falkenbergs arbetarekommun) 

vill uppdra åt regeringen att skyndsamt utreda finansieringen av en reform 

där sjukvård och tandvård införs under den allmänna sjukförsäkringen 

samt verka för att högkostnadsskydd införs och tillämpas på samma sätt 

som vid övrig sjukvårdsbehandling. Motion E170 (Örebro arbetarekommun) 

föreslår att socialdemokratin inför 2006 års val går till val på en 

tandvårdsreform, som både ger utrymme för en satsning på förebyggande 

tandvård och sådana subventioner av mer omfattande behandlingar att de 

blir tillgängliga också för den som har låg inkomst. Motion E171 (Örebro 

arbetarekommun) föreslår att partiet driver frågan om en utbyggd tandvårdsförsäkring 

som omfattar alla i samhället. Motion E172 (enskild, 

Hudiksvalls arbetarekommun) föreslår att tandvård inklusive material ska 

lyftas in i den allmänna hälso- och sjukvården. Motion E173 (Haninge 

arbetarekommun) vill uppdra åt partistyrelsen att verka för att tandvård 

jämställs med övrig hälso- och sjukvård. Motion E174:1-2 (Avesta arbetarekommun) 

hemställer att stödet till tandvården ska ses över i ett helhetsperspektiv 

samt att tandvården successivt inryms under den allmänna 

sjukvårdsförsäkringen. Motion E175:1-4 (Eskilstuna arbetarekommun) 

föreslår att en allmän tandvårdsförsäkring införs i sjukvårdssystemet, att 

kostnaderna för detta solidariskt omfattas av högkostnadsskyddet vid 

sjukdom, att en omfattande informationskampanj genomförs beträffande 

munhygien och förebyggande arbete samt att genomförandet av en allmän 

tandvårdsförsäkring sker snarast. Motion E176 (Eskilstuna arbetarekommun) 

föreslår att en utredning prioriteras för att främja minskade patientavgifter 

inom tandvården. 

Partistyrelsen betraktar arbetet för att hela befolkningen ska ha en 

god tandhälsa som en av de viktigaste välfärdsfrågorna i vår tid. Som socialdemokrater 

kan vi inte acceptera att människors tandstatus är ett klassmärke. 

Sedan partikongressen 2001 har ett viktigt steg tagits. Den 1 juli 

2002 infördes ett högkostnadsskydd för protetik, vilket gäller från och 

med det år man fyller 65 år. Patienten betalar ett karensbelopp på 7 700 

kronor för protetisk behandling under en behandlingsomgång. Samtidigt 

höjdes ersättningen för så kallad bastandvård för denna åldersgrupp. Den 

1 januari 2004 gjordes vissa ändringar i tandvårdslagen, tandvårdsförordningen 

och förordningen om tandvårdstaxa. Ersättningen till privata vårdgivare 

knöts till folktandvårdens pris både för protetik inom högkostnadsskyddet 

för personer över 65 år och för nödvändig tandvård och tandvård 

som utgör ett led i en sjukdomsbehandling. 

För att finansiera dessa förbättringar i tandvårdsstödet höjdes det 

statliga anslaget med 700 miljoner kronor under 2001-2003. Då högkostnadsskyddet 

visade sig bli dyrare än beräknat har ytterligare medel fått 

skjutas till. För 2004 uppgår anslaget för tandvårdsersättning till omkring 

4 miljarder kronor. Därefter beräknas kostnaderna sjunka, eftersom det 

stora antal ansökningar om förhandsprövning som inkom under högkostnadsskyddets 

första tid har klarats av. Att denna socialdemokratiska 

reform på tandvårdens område har kommit många människor till godo 

råder det alltså ingen tvekan om. 

181

182 

Sedan den fria prissättningen infördes 1998 har stora prisökningar 

skett, beroende dels på vårdgivarnas prishöjningar, dels på förändringar i 

tandvårdsstödet. Sett till hela befolkningen uppgick patientavgifterna 

2002 till över 10,4 miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 60 procent av 

totalsumman. Regeringen har därför uppdragit åt Försäkringskassan att 

noga följa tandvårdsprisernas fortsatta utveckling och redovisa resultatet 

av uppföljningen i en särskild rapport senast den 31 oktober 2005. Först 

därefter är det aktuellt att ta ställning till frågan om prisreglering. 

Regeringen har också gett Socialstyrelsen och Försäkringskassan ett 

gemensamt uppdrag att utveckla statistiken inom tandvården på så sätt att 

det finns tillgång till riksomfattande jämförbar statistik inom området. De 

båda myndigheterna ska också ta fram underlag som gör det möjligt att 

bedöma befolkningens tandhälsa samt analysera tandvårdsförsäkringens 

eventuella påverkan och effekter på tandhälsan. Detta underlag är mycket 

viktigt för att den fortsatta reformeringen av tandvårdssystemet ska bli så 

verkningsfull och ekonomisk som möjligt. 

Partikongressen 2001 beslöt att det långsiktiga målet bör vara att 

även tandvården innefattas i sjukvårdens avgiftssystem och jämställs med 

annan hälso- och sjukvård samt att ett högkostnadsskydd införs som på 

sikt tillämpas på samma sätt som vid övrig sjukvårdande behandling. 

Huvuddelen av årets tandvårdsmotioner innehåller yrkanden av snarlik 

karaktär. 

Partistyrelsen menar att det nu är tid att förbättra tandvårdsförsäkringen. 

Tandvårdspriserna har stigit och alltför många avstår från sina 

tandläkarbesök. Vi socialdemokrater är djupt oroade av denna utveckling. 

Tänderna får inte bli ett nytt klassmärke. Alla har rätt till en god tandhälsa. 

Vi socialdemokrater vill därför successivt införa en ny tandvårdsförsäkring. 

Den ska stärka den förebyggande tandvården och ge ett bättre skydd 

mot höga kostnader. 



2) att anse motionerna E127, E128:1, E129, E130, E131:1-3, E132, 

E133, E134:1-2, E136, E137, E138, E139:1-6, E140:1-2, E141, 

E142:1-2, E143:1-2, E144:1-2, E145, E146, E147:1-7, E148, 

E149:1-2, E150, E151, E152:1-4, E153, E154, E155, E156, E157, 

E158:1-4, E159, E160, E161:1-3, E162:1-2, E163:1-3, E164:1-4, 

E165, E166:1-2, E167:1-2, E168:1-2, E169:1-2, E170, E171, 

E172, E173, E174:1-2, E175:1-4 samt E176 besvarade med 

hänvisning till partistyrelsens utlåtande.

Motion E127 


Tandhälsan en klassfråga? 

Tänderna är en del av kroppen och då tandsjukdomar behandlas på samma 

sätt som andra sjukdomar borde de självklart ingå i det nuvarande högkostnadsskyddet. 

Åtminstone kunde man börja med pensionärerna för flertalet 

pensionärer har bara sin begränsade pension att leva av. (Barn har ju gratis 

tandvård upp till 18 år.) Aktuell forskning har pekat på tydliga kopplingar 

mellan infektioner i munhålan och hjärt-kärlsjukdomar. Sådana sjukdomar 

kan komma att kosta vårdapparaten ännu mera. 

Fram för en ny socialpolitisk reform – den att införa en ny tandvårdsförsäkring 

som innebär att tandsjukdomar som kariesangrepp, rotfyllningar mm 

bör behandlas som andra sjukdomar och därför bör ingå i det nuvarande högkostnadsskyddet 

för vård och behandling. Och börja med pensionärerna. 


1) att tänderna ska räknas till kroppen så att tandsjukdomar behandlas som 

andra sjukdomar och kostnadsmässigt går in i det vanliga högkostnadsskyddet. 

Natalie Lunin 


Motion E128 


Stoppa frikorten till våra skattepengar 

Privata företag som husläkare och tandläkare fick av den borgerliga regeringen, 

åren 1991-1993, frikort till våra skattepengar. Pengar som ska finansiera 

vår välfärd som skola, vård och omsorg. Tyvärr har vi inte slopat dessa frikort 

ännu och våra skattepengar strömmar ut till privata vinster. 

Allt för många tandläkare som bedriver sin verksamhet i privat regi lockas 

till missbruk av vårt system. Det kan handla om att ”laga” hål som inte finns 

eller ”undersökningar” av patienter som inte varit där. Allt för att komma åt 

våra skattepengar från landstingen. Tandvårdsmottagningar i offentlig regi 

vinner inget på ”övervård” varför våra skattepengar då går till rätt saker – 

tandvård och inte till privata vinster. 

Husläkarsystemet är sjukt då våra skattepengar till sjukvård förbrukas på 

friska människor. Privata husläkare erhåller våra skattepengar genom att ha 

människor listade i sitt företag. Det är för husläkarna teoretiskt möjligt att 

driva sin verksamhet med god lönsamhet utan att behandla en enda patient. 

I praktiken är det oftare så att läkare ställer en snabb diagnos, skriver ut recept 

på medicin som de sedan kan få provision eller andra belöningar av läkemedelsföretag 

för. 

Sjukvård i offentlig regi vinner bara på att vårda och våra skattepengar 

går då till behandling av sjuka inte till privata vinster genom listning av friska 

patienter. Det är för vårdtagarna en fördel att kunna återkomma till samma 

läkare och vända sig till i förtroende. Att kunna välja läkare möjliggjordes av 

183

184 

den socialdemokratiska regeringen redan innan borgarna tog makten 1991. 

Ska vi verkligen finansiera privata bolag med skattepengar? 

Att konkurrensutsätta den offentliga verksamheten påstås leda till effektiviseringar 

men i dessa former är det väl knappast att utnyttja våra gemensamma 

resurser på bästa sätt. I vissa kommuner har det uppstått privata 

monopol på primärvården. Känns det rätt att människor tvingas listas sig hos 

privata företag för att få vård? 

Ideologiskt känns det förkastligt att våra gemensamma skattepengar ska 

gå till privata bolags vinster i stället för till allas vår välfärd. 

Ekonomiskt är det förkastligt att dränera vår sjukvård på pengar genom 

de system med tandläkare och husläkare som idag råder. 

Våra skattepengar ska gå till skola, vård och omsorg – inte till privata 

vinster. 

Jag hemställer att kongressen beslutar att ge partistyrelsen i uppdrag: 

1) att snarast utreda frågan om finansiering av tandvårdsförsäkringen, 

2) att snarast utreda husläkarsystemet för att undanröja brister och missbruk 

i systemet. 



Motion E129 

Härjedalens arbetarekommun 

Tandvården 

Medicinsk forskning har lyckats klarlägga ett tydligt samband mellan tandhälsa 

eller rättare sagt tandohälsa och hjärtsjukdom. Med dessa forskningsresultat 

torde det vara mera samhällsekonomiskt att införliva tandvården i den 

allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Därför föreslår Svegs s-förening att partikongressen ska besluta om: 

1) att det socialdemokratiska partiet i folkhälsans namn verkar för att införliva 

tandvården i den allmänna sjukförsäkringen. 

Jonny Springe 

Härjedalens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E130 

Lidköpings arbetarekommun 

Tandhälsa 

Under 1999 försämrades tandförsäkringsskyddet dramatiskt för gemene 

person över 18 år. Då infördes ett nytt tandvårdsstöd och fri prissättning för 

vårdgivarna. Omläggningen av systemet har resulterat i högre patientavgifter 

och sämre skydd mot höga tandvårdskostnader. Riksförsäkringsverket visar i

en studie att sedan prisregleringen av tandvården försvann har priserna ökat 

betydligt snabbare än andra priser. 

LO-kongressen i juni 2004 ansåg att dagens tandvårdsförsäkring inte ger 

tillräckligt stöd. Det visas också av RFV:s studie som visar att nära en miljon 

personer avstår helt eller delvis från tandvård eftersom de inte har råd med 

detta. Det är främst inkomstsvaga grupper som hamnar i denna situation. Särskilt 

oroväckande är det att yngre människor inte har råd med tandläkarbesök, 

då detta riskerar att lägga grunden för ytterligare stora tandhälsoproblem 

i framtiden. 

Den fria tandvården för barn och unga och de förbättringar för äldre, 

som genomfördes 2001 och 2002, visar åt rätt riktning vad det gäller en fungerande 

tandvårdsförsäkring oavsett ålder. En god tandhälsa ska inte vara ett 

klassmärke. Människor har rätt till bra tänder oberoende av plånbokens storlek. 

Det borde vara en självklar prioritering för socialdemokratin, med ett 

långsiktigt mål om att likställa tandvård med annan sjuk- och hälsovård. 

Ett sätt att finansiera reformen är att införa en obligatorisk egenavgift 

som används till tandvårdsförsäkring. Ett annat alternativ till dagens system 

skulle vara ett försäkringssystem som mer liknar systemet före reformen 1999. 

Skyddet mot höga tandvårdskonstanter skulle stärkas för alla vilket är en fördel 

för personer som har mer omfattande behov av åtgärder. Det är också viktigt 

att en generell tandvårdsförsäkring inte bidrar till att driva fram prisökningar 

och att den inte ska skapa ökad byråkrati. Frågan om hur tandvårdsförsäkringen 

kan reformeras bör prioriteras och utredas snarast. 

Vi föreslår att kongressen beslutar 

1) att en generell tandvårdsreform genomförs så att alla råd med regelbunden 

tandvård. 

Lidköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E131 


Allemansrätt i tandvården 

När man förlorar tänderna har det gått för långt. Tänderna har då förstörts 

inifrån av karies eller inflammationer i tandköttet som så småningom förstört 

benvävnaden i käken och lett till tandlossning. Tandsjukdomar bekämpas bäst 

genom förebyggande tandvård och instruktioner till patienterna om hur de 

själva ska sköta sin tandhygien. Huvuddelen av det förebyggande arbetet 

måste skötas av den enskilde. 

Det är viktigt att det inte uppstår en lucka i kontinuiteten vad gäller 

tandläkarbesök när den fria barnoch ungdomstandvården upphör. I värsta 

fall besöker inte patienterna tandvården på nytt förrän efter flera år, när svåra 

oåterkalleliga skador redan uppstått. Det förebyggande arbetet bygger på att 

patienterna besöker tandvården i tid, helst innan de fått ont eller har problem. 

Dålig tandstatus innebär ständiga infektioner som är en belastning för 

den totala hälsan och även påverkar näringstillförseln, vilket kan orsaka bristsjukdomar. 

Nya rön pekar på att dessa infektioner är en bidragande orsak till 

hjärt- och kärlsjukdomar. Det ligger i samhällets intresse att förebygga tandproblem, 

både av ekonomiska och mänskliga skäl. 

185

186 

Därför är det synnerligen oroande att så många som var fjärde, enligt en 

undersökning från SCB, uppger att de inte har råd med den tandvård de anser 

sig behöva. Tandhälsa får inte vara en klassfråga! 

Uppenbarligen räcker inte våra subventioner i form av gratis barn och 

ungdomstandvård, prioritering av förebyggande tandvård och reducerad kostnad 

för pensionärer. Samhället bör stå för huvuddelen av den förebyggande 

tandvården och bastandvården. När det gäller dyrare ingrepp bör dessa bedömas 

från fall till fall av läkare, på samma sätt som gäller plastikkirurgiska 

ingrepp inom sjukvården. Hälsoskäl väger vid denna bedömning tyngre än 

rent kosmetiska skäl. Detsamma bör gälla tandvård. 

För att begränsa samhällets kostnader bör den allmänna tandvården 

utvecklas. Ska samhället betala en större del av kostnaden ska inte marknadskrafterna 

få lägga beslag på en ökad andel genom prishöjningar som möjliggörs 

på grund av en ökad efterfrågan av tandvård. Om samhället subventionerar 

tandvården i högre grad är det viktigt att detta kommer allmänheten till 

godo i form av bättre tandvård och inte leder till högre vinster inom den privata 

tandvården. Den allmänna tandvården bör således utvecklas. 

Tänderna är en del av kroppen och tandproblem kan orsaka lika stort 

lidande för den enskilde som andra fysiska åkommor. Målet på lång sikt måste 

därför vara att tandvården blir en integrerad del av sjukvården och bekostas på 

samma sätt. För att vi ska kunna finansiera en sådan reform krävs det att de 

senaste årens okontrollerade prisutveckling inom såväl folktandvården som 

den privata tandvården stävjas. Fungerar ingenting annat är prisreglering nödvändig. 

Om tandvården i framtiden fullt ut ska kunna bli en integrerad del av 

den allmänna vården bör man noga överväga finansieringen. Skattehöjning är 

ett alternativ. Ett annat alternativ är att högkostnadsskyddet höjs med någon 

hundralapp. Lyckas vi i kampen mot den ekonomiska brottsligheten finns det 

bara där miljardbelopp att hämta in. Att pengarna idag inte finns är således 

inget skäl att ge upp visionen om allemansrätt i tandvården! Ytterst är det en 

prioriteringsfråga. 

Allas rätt till vård, oavsett plånbokens tjocklek, är en grundbult i den 

socialdemokratiska ideologin. Denna vision kan inte anses fullt ut förverkligad 

så länge människor tvingas avstå från nödvändig tandvård av kostnadsskäl. 

Det får aldrig vara så att klasstillhörigheten syns på tänderna. 

Vi kräver: 

1) att den allmänna tandvården utvecklas så att privata företag inte tillåts 

dominera marknaden och göra vinst på samhällets subventioner till 

tandvård, 

2) att den okontrollerade prisutvecklingen inom tandvården stävjas. Om 

inget annat hjälper krävs statlig prisreglering, 

3) att tandvården på sikt blir en integrerad del av vården och bekostas på 

samma sätt. 

Hillevi Larsson och Jamal El-Haj, Fabriks 3:ans s-fackklubb och Global (s) 

Malmö arbetarekommun beslutade att anta motionen som sin egen.

Motion E132 


Tandvårdsförsäkringen 

Tandvården har blivit ett svårlöst politiskt problem. Ett stort antal motioner 

skrevs till LO:s senaste kongress. Många anser sig inte ha råd att gå till tandläkaren 

varken för regelbundna kontroller eller för tandbehandlingar. Det går 

redan nu att se klasskillnader i tänderna. 

Den generösa tandvårdsförsäkringen som trädde i kraft 1974 omfattade 

alla typer av behandlingar och alla åtgärder subventionerades. Samhällets 

satsning var stor med total investering på 100 miljarder kronor, varav 60 miljarder 

kronor för vuxentandvården, resten gick till barn och ungdomstandvården. 

Försäkringen skulle göra tandvården billig och tillgänglig för alla, i hela 

landet. Individens ekonomiska förutsättningar skulle inte begränsa tillgängligheten. 

Under 1990-talets ekonomiska kris blev en rad förändringar och besparingar 

oundvikliga. Som en följd av det kom tandvårdsförsäkringen 1999 att 

begränsas kraftigt. Förändringen innebar att en stor del av kostnaderna flyttades 

över från försäkringen till den enskilde. Avregleringen av priserna på 

tandvårdstjänster medförde dessutom att kostnaderna ökade för den enskilde, 

betydligt mer än beslutsfattarna räknat med. Avsikten var att det skulle bli fri 

konkurrens och det skulle bli billigare för patienten. 

Regelbundna besök hos tandläkaren eller tandhygienist ansas ha en förebyggande 

betydelse för tandhälsan och ingår i den s k bastandvården. Statistiska 

Centralbyrån har sedan slutet av 1970-talet undersökt hur besöksvanorna 

hos tandläkare har utvecklats. Deras undersökningar visar bland annat att 

en kraftig minskning av tandvårdsbesöken började under åren 1998/1999 och 

har sedan fortsatt nedåt. I åldersgrupperna 16-84 år har besöksfrekvensen 

2001 sjunkit till samma nivå som för 1984/1985, till cirka 67 procent. Särskilt 

stor för åldersgrupperna 25-34 år. 

Konsumentverket genomförde 2003 en webbenkät där frågor ställdes bl 

a om tandläkarbesök och ev samband med hushållsekonomin. 62 procent av 

de som mer sällan eller aldrig går till tandläkaren uppgav privatekonomin som 

anledning. Bland personer som tjänar 0-199 000 kronor svarade varannan att 

de söker tandvård mer sällan än vartannat år motsvarande andel i de högre 

inkomstklasserna var bara 19 procent, 72 procent av de personer som uppgav 

att de ändrat sina besöksvanor svarade att de inte har råd att gå tilltandläkaren 

lika ofta nu som förr. 

Resultatet tyder på att det finns ett samband mellan de senaste årens 

minskade antal tandläkarbesök och hushållens ekonomiska utrymme. 

Ett bra skydd mot höga kostnader för hela befolkningen, utan skillnad i 

ålder eller liknande faktorer, medför högre kostnader för den offentliga kassan. 

Sådana kostnader finansieras antingen med nya pengar, genom höjda 

skatter eller genom omprioriteringar mellan olika åtaganden. 

Tandvården är en svår politisk fråga som dock inte har hög prioritet. 

Socialdemokratiska partiet har sagt att problemet ska lösas så snart finanserna 

tillåter. Men vad innebär det? När anses statsfinanserna klara detta? Det 

kan dröja hur länge som helst, men allmänhetens tandhälsa blir inte bättre av 

att statsfinanserna ska tillåta. 

187

188 


1) att tandvårdsförsäkringen ges en översyn i syfte att skydda alla grupper 

mot höga tandvårdskostnader. 

Marianne Giheden, Kommunals s-fackklubb i Malmö 


Motion E133 


Tandvårdsreform 

Tandstatusen hos människor får ej ha en social grund, dvs det är inte ens tillgångar 

som ska avgöra ens tandhälsa. Lika god tandvård åt alla måste givetvis 

vara grundläggande för alla socialdemokrater. 

I dagens samhälle tenderar det att tandstatusen och tandvården har blivit 

en fråga om ekonomisk tillgång. 

Vi anser att tandvården måste ingå i högkostnadsskyddet. Detta kan delvis 

finansieras genom att höja sjukvårdsavgiften något, till förmån för tandvårdens 

införande under högkostnadsskyddet. 

Vi yrkar: 

1) att partikongressen med kraft verkar för att tandvården förs in under 

högkostnadskyddet. 

Berit Holtz , Kirseberg-Segevångs s-förening. 


Motion E134 


Högkostnadsskydd för hela kroppen 

LO-sektionen i Malmö och Svedalas s-fackklubb anser det vara en självklarhet 

att tandvårdsförsäkringen ingår i den allmänna sjukförsäkringen. 

Tekniken har gjort att det inte längre gör så fruktansvärt ont att laga tänderna. 

Vad vi nu vill förhindra, är att det heller inte ska göra så fruktansvärt 

ont i plånboken. (Som det är idag gör det mer ont i plånboken än i munnen, 

när man besöker tandläkaren). 

Nuvarande tandvårdsförsäkring innebär att den del av befolkningen som 

i dag är i arbetsför ålder (20-64 år), saknar skydd mot de höga tandvårdskostnaderna. 

Det finns studier som visar på att allt fler människor helt avstår från 

tandvården av ekonomiska skäl. RFVs undersökning visar bland annat att år 

2000 var det 15 procent som trots tandbesvär inte besökte tandläkaren. 

SCB;s nya studie visar att andelen svenskar som varit hos tandläkaren 

det senaste året, har minskat med ungefär en tiondel sedan början av 1990talet.

Detta kommer snabbt att leda till en försämrad allmänhälsa för hela 

svenska folket. 

För att återfå en god tandhälsa och allas lika rätt till en god tandvård, 

kräver vi att tandförsäkringen likställs med sjukförsäkringen. 

LO-sektionen i Malmö och Svedalas s-fackklubb föreslår: 

1) att tandvårdskostnader ska ingå i den allmänna sjukförsäkringen, 

2) att tänder jämställs med övriga kroppsdelar. 

LO-sektionen i Malmö och Svedalas s-fackklubb 


Motion E135 


Tandläkarnas kostnader 

För några år sedan skulle allting privatiseras och konkurrenssättas, så också 

tandläkarna. Jag hänvisar till Göran Perssons yttrande i sin bok. Att han ej 

ville se i folkets mun om vederbörande tillhörde den privilegierade klassen. 

Motivering många vanliga inkomsttagare och pensionärer anser sig icke 

ha möjlighet till de svindyra priserna efter ett besök hos tandläkarna. Visserligen 

har pensionärerna ett högkostnadsskydd på 7 700 kronor i arbetskostnader, 

dock icke för materialet. 

Jag hemställer: 

1) att kongressen beslutar att verka för att tandläkarnas kostnader ska 

maximeras såväl för utfört arbete som material. 

Allan Lind, Söderkulla S-förening 

Malmö arbetarekommun beslutade att skicka motionen till kongressen som 

enskild. 

Motion E136 

Hjo arbetarekommun 

Tandförsäkringen 

Vi kan i dag konstatera hur medborgarnas kostnader för tandvård har ökat så 

till den milda grad att detta har blivit en klassfråga. Tyvärr har ungdomar, 

många äldre, arbetslösa och lågutbildade ej råd att gå till tandläkaren. 

Undertecknad har samma erfarenhet som vår statsminister har hur tandvården 

såg ut i min barndom. Då hade de flesta personer i 50-60-års ålder löständer 

med de besvär som följde med, tal- och ätsvårigheter och inte minst 

livskvalitet! 

För äldre människor blir detta en katastrof eftersom kosten är en av ljuspunkterna 

i livet på äldre dagar. Dåliga tänder ger dålig livskvalitet. 

För de yngre är det nödvändigt med god tandvård i tidiga år, eftersom 

kostnaderna blir högre när årlig översyn av tänderna ej sker. 

189

190 

Jag har fått mig tillhanda att folktandvården på vissa håll är dyrare än 

privattandvården och detta är givetvis inte bra. 

På många medmänniskors uppdrag vädjar jag: 

1) att tandvårdsförsäkringen ses över och att våra politiker arbetar för en 

mer subventionerad och billigare tandvård för människor i de lägre inkomstklasserna. 

Maj-Britt Axén 

Hjo arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E137 

Arbetarekommun Väst, Göteborg 

En tandvårdsförsäkring värt namnet 

Vi får återkommande rapporter hur det står till med det svenska medborgarnas 

tänder. Vi vet att det är fler och fler som inte har rådatt gå till tandläkaren. 

Den subversion som vi har nu när vi besöker tandläkaren är klart otillräcklig. 

Om vi inte tar i denna fråga nu så kommer det att, bli ännu dyrare i 

framtiden. Jag är väl medveten om att det är en stor kostnad för staten (10 

miljarder) men detta är en rättvisefråga för alla. 

Jag vill: 

1) att man från början av nästa år mandatperiod 2007-2010 börjar att avsätta 

pengar till denna reform. 

Askims s-förening 

ArbetarekommunVäst, Göteborg beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E138 

Södertälje arbetarekommun 

Likställ tandvård med övrig sjukvård 

Munnen är en del av kroppen och bör inte särbehandlas som nu sker. I dag 

finns ett högkostnadsskydd för läkemedel, ett för läkarvård och en nästan fri 

prissättning för tandvård. Dessa områden gäller alla människors hälsotillstånd 

och välbefinnande. Men de delas upp i olika betalningsgrupper. Det borde 

vara en självklarhet att behandla sjukvårdskostnaderna på ett enhetligt sätt. 

Alla kostnader i sjukvården ska ingå i ett enda sjukvårdskort som ska omfatta 

den totala kostnaden för läkemedels-, sjukvårds- och tandvårdskostnaderna. 

Den nya tandvårdsreformen som trädde i kraft den 1 januari 1999 har 

inneburit fördelar för vissa grupper och stora svårigheter för andra grupper. I 

dag har många människor inte råd att gå till tandläkaren. Det framgår allt 

oftare och tydligare att tandvård är en klassfråga som särskilt drabbar de som 

har det svårt ekonomiskt. 

Tandvård på lika villkor som annan sjukvård gynnar i första hand låginkomsttagare 

och inte höginkomsttagare vilket ju rimligen borde vara vad vi 

inom socialdemokraterna står för. Det är ett underbetyg för ett solidariskt

samhälle att människor måste avstå nödvändig tandvård på grund av ekonomiska 

skäl. 


1) att verka för att tandvård ska likställas med sjukvård och därför ska 

omfattas av samma system med högkostnadsskydd som sjukvården har i 

dag. 

Södertälje arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E139 

Ängelholms arbetarekommun 

Förslag till förbättringar i tandvårdsstödet 

Tandvård är ett ständigt aktuellt ämne i debatten. Ord som ”kris” och 

”klassfråga” används ofta. Många röster höjs för att nuvarande samhällsstöd 

behöver omarbetas och ges en ny inriktning. 

Framtidens tandvårdsstöd behöver bygga på att: 

• bevara den uppnådda tandhälsan, 

• stärka patientens ställning i tandvården, 

• varje vårdgivare ska få sätta sin egen taxa, 

• minimera administrationen, 

• tandvård ska ges på lika villkor i hela landet, 

• vara ett hälsoinriktat tandvårdsstöd som också skyddar/stödjer dem med 

störst behov av samhällets stöd, 

• vård ges på rätt vårdnivå, och stimulerar fram rätt personalsammansättning 

i tandvården. 

Samhällets tandvårdsstöd bör innehålla följande komponenter: 

• Tandhälsoförsäkring = frisktandvård/abonnemangstandvård. 

• Tandsjukvårdsförsäkring = högkostnadsskydd för alla, eventuellt 

inkomstprövat. 

• Tandvård vid sjukdom och funktionshinder till öppenvårdsavgift (900kronan). 

Den mörka bilden av svensk tandvård 

Många går inte till tandläkaren för att det är för dyrt och snart kommer allt 

fler i Sverige att gå med tandvärk och få tandluckor. Tänderna blir återigen 

ett tydligt klassmärke. Svenska tandläkare kommer att flytta utomlands om de 

inte får ha fri prissättning, resten går snart i pension, så vi kommer snart att 

ha sådan brist på tandläkare i Sverige att ord som katastrof nämns. Den senaste 

ändringen i tandvårdsförsäkringen (65+ ) kostar mycket pengar. 

Den ljusa bilden 

Svenskarnas tandhälsa är bland den bästa i världen. Vi har duktig tandvårdspersonal 

och har lyckats med unika och framgångsrika satsningar på förebyggande 

tandvård. 

Vi har ett bra stöd för vissa svårt sjuka och funktionshindrade, där tandvården 

ingår i sjukvårdens ersättningssystem. Detta tillkom i 1999 år tandvårdsreform, 

191

192 

Vi har en befolkning som i hög grad är intresserad av egenvård och hälsa 

och är välinformerad om orsakerna till tandsjukdomar. 

Härutöver finns en politisk målsättning, i vart fall inom socialdemokratin, 

att tandvård ska ingå i den allmänna sjukförsäkringen. 

Det är dags att försöka kombinera dessa mörka och ljusa bilder samt önskemål 

genom att dra nytta av de erfarenheter som dagens tandvårdsförsäkring 

som finns, data från aktuella undersökningar om svenskarnas tänder, samt vad 

den framgångsrika barnoch ungdomstandvården lärt oss, och vad vi idag vet 

om tandsjukdomarna. 

Fakta 

Färsk statistik visar att hälften av dem som besöker tandläkare i dag inte 

behöver borra i sina tänder vilket är det som kostar mest. Av den andra hälften 

behöver de flesta reparera gamla fyllningar som gått sönder eller reparera för 

att bitar av tänderna lossnat. Det är endast en liten grupp som har mycket hål 

varje gång de går till tandläkare. Det finns hos dem oftast en koppling till 

sjukdomar, medicinering och livsstil som tyvärr ofta har socioekonomiska 

samband. Tänderna är på så sätt relaterade till klass, om man med det menar 

de som är socioekonomiskt svaga dvs. invandrare och lågutbildade, långtidssjuka 

och arbetslösa. 

Forskning visar att det tar relativt lång tid för karies och tandlossning att 

utvecklas och dessa sjukdomar kan behandlas utan att borren eller tången 

behöver användas. 

Studier av befolkningens tandhälsa från senare tid visar att nästan ingen 

under 65 har löständer. Bland 55-åringar är tandlöshet i det närmaste okänt. 

Nästan ingen under 50 år saknar några tänder, dvs. har luckor i tandraden. 

Studierna visar också att tänder som aldrig blir borrade i klarar sig bättre 

upp åldrarna och även hos de personer som drabbas av sjukdom. 

Tandhälsoförsäkring = frisktandvård 

Samhällsstödet bör stimulera den enskilde att bevara ”originaldelarna” och 

hålla dem friska. De blir billigare framförallt för dem själva men även för samhället. 

Enligt en SBU-rapport är det mest betydelsefulla det vardagliga omhändertagandet, 

det vill säga. hur mycket tid och omsorg den enskilde lägger ner 

på sin munvård. Detta bör stimuleras av ett stöd. Det är dags att införa en 

tandhälsoförsäkring, frisktandvård, som basen i tandvårdsstödet Det innebär 

att den som tecknar en sådan försäkring får en fast, överblickbar, årlig kostnad 

för sin tandvård. Systemet finns redan i dag och några landsting är framgångsrika. 

Skåne, Värmland och Gävleborg ska nämnas. Systemet liknar en 

utbyggnad av barnoch ungdomstandvården och bygger på riskbedömning 

och riskfördelning enligt vanlig försäkringsmodell. Kontraktstiden behöver 

dock utökas till 3 år (från nuvarande 2 år). 

Patienten betalar en fast årlig avgift (som kan delas upp på månadsinbetalningar) 

oavsett vilken behandling som behöver göras. Storleken på avgiften 

(premien) bestäms av vilken risk man har för tandohälsa. Ju friskare desto 

lägre avgift. Håller man sig frisk en längre tid sjunker avgiften. Det stimulerar 

till egenvård och därmed minskar risken för att borren måste fram. Kontrollerade 

studier har visat att färre tänder behöver lagas, att de patienter som 

är med i systemet har större intresse för egenvård och det är en av förklaringarna 

till att kostnaden kan hållas så låg. Det stimulerar också till att organise-

a tandvården effektivare till lägsta effektiva omhändertagande nivå. Systemet 

är inte heller vårddrivande. Det är på detta sätt barntandvården är organiserad 

i hela Sverige. De flesta privata vårdgivare deltar i detta system. System 

för riskspridning bör finnas. Den billigaste premien i Skåne är för närvarande 

35 kronor/månad. Tyvärr är statens bidrag i tandvårdsförsäkringen idag så 

lågt att åldersgrupper äldre än 40 år i dagsläget undantagsvis kan erbjudas en 

premie som är attraktiv för det stora flertalet. Statens bidrag är i dag 200 kronor/år/person 

som tecknar sig. Det borde höjas till förslagsvis 500 kronor för 

yngre åldersgrupper och 700-800 kronor för äldre. 

Fördelarna för staten är att det går lättare att kalkylera kostnaden, administrationen 

på försäkringskassorna blir betydligt mindre, (ett belopp per person/år, 

en transaktion med vårdgivaren per år) istället för som i dag hålla reda 

på ett otal kostnadsposter i tandvårdstaxan. Vårdgivarnas prissättning bör vara 

fri. Eftersom tjänsten är ”Hjälp mej att hålla mej frisk” är det möjligt för patienten 

att jämföra priser mellan vårdgivare, och patientens ställning stärks därmed. 

Frisktandvård är enkelt att kommunicera: ”Går du med i denna form av 

hälsoförsäkring kan du få fasta låga kostnader för din tandvård.” Per månad 

blir frisktandvård billigare än en öl på krogen eller en kopp kaffe och en mazarin 

på kaféet”. Det blir ett högkostnadsskydd mot måttligt höga tandvårdskostnader. 

Frisktandvårds-konceptet utgör verkligen ett högkostnadsskydd som 

borde tilltala en stor grupp svenskar som vill ha trygghet, kontroll på sina 

kostnader och vill hålla sina tandvårdskostnader låga. Flera studier av personer 

som har sin tandvård ordnad på detta sätt anger den förutsägbara kostnaden 

som en viktig fördel. Tandhälsoförsäkringen, frisktandvård, ligger alltså i 

linje med tandhälsoutvecklingen. Den stimulerar till egenvård och så lite 

borrning som möjligt och stimulerar dessutom till utveckling av tandvårdsorganisationerna. 

Den bygger på riskspridning, så därför bör många vara med 

vilket motiverar statens satsning på detta. De flesta landsting ligger i startgroparna 

för att införa frisktandvård. 

Landstingen bör få ansvar för denna försäkringsform som kan ses som en 

förlängning av den organiserade barnoch ungdomstandvården. Ett åläggande 

för landstingen att administrera denna försäkring skulle också sprida 

ersättningarna rättvisare över landet utan den koncentration av stöd till tandläkartäta 

områden som sker i dag. 

Tandsjukvårdsförsäkring 

För att alla personer ska kunna ges möjlighet att kunna erhålla ett erbjudande 

om att få ingå i frisktandvården måste man vara färdigbehandlad. Detta är 

för många en oöverstiglig tröskel. För personer som drabbas av stora tandskador 

på grund av tandsjukdom bör det finnas ett högkostnadsskydd som liknar 

det som idag gäller för de över 65 år. Skyddet bör omfatta godtagbar standard 

för de tänder som syns och som man behöver för att kunna tugga hyfsat med. 

En kontroll med förhandsprövning behövs för att reducera risken för övervård 

som denna typ av högkostnadsskydd innebär. Prissättningen ska inte heller 

vara fri utan bör antingen likna dagens system vid 65 +, eller att staten 

bestämmer priset på åtgärderna. Risken är annars stor att högskostnadskyddet 

– förutom att vara vårddrivande, dessutom blir prisdrivande. 

193

194 

Vilka behöver tandsjukvårdsförsäkring. 

De som drabbas av stora tandskador i dag är framförallt de som är socioekonomiskt 

svaga och dessutom har en eller flera sjukdomar eller är socialt 

utslagna. Högkostnadsskyddet för 65 + ligger idag på 7 700 kronor + material, 

vilket innebär att kostnaden för den enskilde ibland blir så hög som 

15 000-30 000 kronor. Statens subvention kan vara 50 000 kr-100 000 kr. En 

sådan egenavgift är en oöverkomlig summa för många vilket innebär att högkostnadsskyddet 

i nuläget ger åt dem som redan har mycket resurser och kanske 

lämnar de som behöver det mest utan stöd. 

Inkomstprövning? 

En möjlighet är att ha ett inkomstprövat högkostnadsskydd. Det är dock 

krångligt och administrativt besvärligt och därmed en dyr kontroll. 

Initialt borde det dock gå att konstruera ett system som innebär att bara 

de med mycket låga inkomster åtnjuter det bästa högkostnadsskyddet och de 

med höga inkomster får nöja sig med en mindre statlig subvention men att de 

i alla fall får något. Det borde gå att hitta system där de med de sämsta tänderna 

och betalningsmöjligheterna har möjlighet att få bättre tandstatus till 

rimliga kostnader. 

Detta stöd kommer inte att innebära att stora skaror kommer att söka 

tandvård för att totalsanering av munhålan. De flesta i åldrarna 20-65 har 

många tänder kvar i gott skick, de kommer inte i fråga för stödet. De som har 

dåligt tandstatus är vissa av de sämst ställda. Många av dem har dock i de flesta 

fall godtagbar standard på sina tänder. 

Tandvård vid sjukdom och funktionshinder till öppenvårdsavgift (900-kronan) 

Personer med förhöjda behov av tandvård bör även fortsättningsvis ges möjlighet 

att få sin tandvård inom hälso- och sjukvårdens avgiftssystem som i dag 

administreras av landstinget. Dagens system bör tillföras fler grupper till 

exempel dem som drabbas av stora tandskador vid ätstörningar, vid psykisk 

sjukdom, långvariga smärtor, samt vissa andra sjukdomar. Det är många gånger 

personer som har svag ekonomi och andra stora kostnader för sitt leverne 

på grund av sina sjukdomar och dessutom ofta har förhöjda tandvårdsbehov 

till följd av sjukdom, medicinering och funktionsnedsättning.Dagens stöd har 

inneburit mycket bra hjälp för de svårast sjuka personerna som till exempel 

bor på sjukhem men borde alltså omfatta fler. 

Beroende på hur högkostnadsskyddet konstrueras kan det möjligtvis finnas 

tandvårdsåtgärder som precis som i dag behöver en extra subvention från 

staten, till exempel löständer och andra avtagbara proteser. 

Tandvård utan subventioner- åtgärdstandvård 

Många människor vill ha möjlighet att få vara fria, att välja hur de vill, vill 

råda över sig själv och är beredda att ta risker. Den möjligheten bör självklart 

finnas i ett modernt tandvårdsstödssystem också. 

Det finns många personer som inte vill ändra sitt beteende, inte vill delta 

i en tandhälsoförsäkring, – det får vara hur bra som helst. Några vill gå endast 

när de själva vill. Andra vill kunna gå till sin vanlige tandläkare en, två eller 

fler gånger per år vare sig det behövs eller inte, de vill ha det bästa som tandläkaren 

förslår. Det finns många privata vårdgivare som vill tillgodose dessa 

behov och som kraftigt skulle motsätta sig att delta i en tandhälsoförsäkring.

Detta borde gå utmärkt att få göra i dagens Sverige och det är möjligt med fri 

prissättning utan skattesubventioner. 

Vi bör därför slopa dagens subvention av åtgärdstaxan. Den innebär i 

dag en subvention på 10-20 procent. Administrationen är krånglig och ger 

ingen stimulans till hälsobeteende hos konsumenten. Den stimulerar tandläkaren 

till borrande, vilket i sin tur leder till fler reparationer i framtiden. I 

sämsta fall kan nuvarande åtgärdssubventionen beskrivas som ett näringsbidrag 

till tandvården. Genom den låga subvention dagens nivå innebär, kan 

den tas bort utan att det märks särskilt mycket för de flesta som idag väljer att 

betala sin tandvård på detta sätt. 

Man kan spekulera i att om många blir intresserade av tandhälsoförsäkringen 

frisktandvård kommer det att ske en överströmning från åtgärdstaxa 

till fastpristaxa. Genom att göra åtgärdstandvården utan subvention kan det 

innebära utbudsökning av tandläkartjänster och kan vara återhållande på prisutvecklingen. 

Om tandvården vill behålla dagens intjäning borde det ge 10 

procents utbudsökning motsvarande 400-500 tandläkare i landet. Dessutom 

borde det förenkla för försäkringskassorna som behöver hantera betydligt 

färre ärenden och transaktioner och kan reducera sina kontroller. Tid som kan 

ägnas de krångligare förhandsprövningar som blir följden av ett ev. inkomstprövat 

högkostnadsskydd. 

Genom att ta bort den statliga subventionen så behöver ingen bekymra 

sig över samhällskostnaden för denna typ av tandvård eller ens den enskildes 

kostnader eftersom de valt att få sin tandvård utförd utan subvention. 

Tycker patienterna att tandvården blir dyr kan man hänvisa till tandhälsoförsäkringen 

frisktandvården som innebär fasta låga kostnader. Har man 

låga inkomster och stora tandvårdsbehov finns tandsjukvårdsförsäkringen. Är 

man mycket sjuk och har funktionsnedsättning, erhålles tandvård mot avgift 

enligt den öppna hälso- och sjukvårdens avgiftssystem enligt dagens system. 

Hur ska detta finansieras? 

Utan att ha gjort några djupare analyser bör slopandet av subventioner för 

åtgärdstaxan, olika nivåer på ett åldersmässigt utökat högkostnadsskydd och 

att högkostnadsskyddet ersätter godtagbar standard innebära att förslaget 

skulle kunna klaras utan att kostnaden för dagens totala statliga subvention 

överskrids. 

Förslaget innehåller förstås mycket detaljer som behöver detaljgranskas 

och prövas på olika sätt, men mycket finns redan beskrivet i tidigare tandvårdsutredningar 

till exempel ”Tandvården mot 2010” (SOU 2002:53) Tandhälsoförsäkringen, 

frisktandvård (som där kallas abonnemangstandvård) 

omnämns men beskrivs inte djupare och kostnadsberäknas ej. Utökningen av 

tandvård vid sjukdom och funktionshinder beskrivs också, men är inte kostnadsberäknad. 

Ovanstående förslag bör passa tandvårdens olika aktörer och stimulera 

till att utveckla verksamheter i takt med tandhälsoförbättringarna. Förslaget 

tillgodoser fler medborgares behov utan att statskassan belastats i större 

omfattning än idag. Förslaget har en tydlig inriktning på förebyggande insatser. 

Det tillvaratar samtidigt intresset för dem som behöver samhällets skydd 

och stöd av vårdbehovsskäl eller av ekonomiska skäl. Alltså tillgodoses en god 

tandhälsa för alla, vilket vi socialdemokrater har som målsättning med vår 

tandvårsdspolitik. 

195

196 

Med anledning av ovanstående föreslås att partikongressen 2005 ger partistyrelsen 

i uppdrag att verka för förändringar i tandvårdsförsäkringen så 

1) att systemet med friskvårdskontrakt förbättras genom höjning av subventionen 

och förlängning av tidsperioder, 

2) att landstingen får ansvar för att administrera frisktandvården, 

3) att som ett komplement skapa en tandsjukvårdsförsäkring med högkostnadsskydd 

för godtagbar standard, 

4) att utöka antalet patientgrupper som omfattas av den del av 1999 års 

reform som nu administreras av landstingen, 

5) att slopa statens subvention av åtgärdstaxan, 

6) att behålla vårdgivarnas möjlighet att fastställa sin taxa 

Kerstin Engle 

Ängelholms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E140 

Gävle arbetarekommun 

Införande av ny allmän tandvårdsförsäkring 

Statsminister Göran Persson höll ett tal på LO-kongressen den 4 september 

2000. I sitt tal sa han bland annat: 

”Vi har tandvården, en annan social försäkring som inte fungerar idag. 

Det är alldeles för många människor som har en försämrad tandhälsa. Det är 

också en reform som det är dags att diskutera, om vi kan förbättra och utveckla 

tandvården. Vi kommer att satsa ytterligare pengar på tandvården i den 

budget som kommer. Det kanske inte räcker. Min uppfattning är att när tandvårdsförsäkringen 

blivit så dålig att man ser vilken samhällsklass folk kommer 

ifrån när de öppnar munnen, då har vi vridit klockan tillbaka. 

Tandhälsan får inte bli ett klassmärke som den en gång i tiden var. Det 

växte jag upp med och många av er som sitter här. Vi kan se tendenserna 

komma tillbaka återigen. Är det någonting som är viktigare för oss än just 

tandvårdsförsäkringen? Ja, kanske, men den står på reformlistan och jag kan 

försäkra att vi ska ta oss an den när vi har de ekonomiska förutsättningarna 

och de ligger faktiskt om hörnet. Tandvårdsförsäkringen är viktig.” 

Riksdagens beslut om folktandvård år 1938 var ett första steg för en bättre 

tandvård för alla svenskar. Beslutet innebar att tandvården för unga upp till 

15 år blev gratis och att även vuxna fick en del av sin tandvård subventionerad 

av stat och kommun. 

Det skulle dock dröja med en allmän tandvårdsförsäkring. Först år 1973 

beslöt riksdagen om att införa en allmän tandvårdsförsäkring. Bakom beslutet 

låg flera utredningar om det svenska folkets tandstatus. Man kunde klart 

se i utredningarna att människors tandstatus var klassbetonat. Personer med 

låg lön hade sämre tandstatus än personer med hög inkomst. Personer med 

låg utbildning hade sämre tandstatus än personer med hög utbildning. Personer 

på landsbygden hade sämre tandstatus än personer i tätorter. 

Många människor, i många fall förhållandevis unga, hade tandprotes. 

Det var ofta det enda alternativet när karies och tandlossning gått för långt.

Att sätta in bryggor och liknande hade man inte råd med. 

År 1974 började den nya tandvårdsförsäkringen att gälla. Försäkringen 

betalade 50 procent av kostnaden upp till ett tak. Över detta tak var ersättningen 

75 procent. Ersättningen gällde från första debiterade kronan. Försäkringen 

gjorde att Sveriges befolkning, speciellt människor med låga löner, 

kunde få en förstklassig tandvård till rimlig kostnad. I en intervju sa Socialstyrelsens 

övertandläkare Nils Bäckman: ”Den var en av våra stora socialpolitiska 

reformer, ett led i att avskaffa klassamhället.” 

Redan i mitten av 1980-talet kom de första besparingarna i tandvårdsförsäkringen. 

Reformen tog oerhört med stryk under den sanering av landets 

ekonomi som gjordes. Den 1 januari 1999 kom en ny tandvårdsförsäkring. 

Den innebar att landstingen och de privata tandläkarna själva fick sätta priset 

på tandvård. 

I slutet av 1990-talet rapporterade Riksförsäkringsverket att allt färre 

hade råd att gå till tandläkaren. Priserna för tandvård har enligt RFV ökat 

explosionsartat de senaste åren. På en del behandlingar hade priserna fördubblats 

bara på några år. 

Barn och ungdomar upp till och med 19 år har kostnadsfri tandvård. 

Personer mellan 20-29 år har en viss subvention av tandvården. Vidare finns 

en typ av tandvårdsförsäkring för äldre. Men personer mellan 30-65 år har 

inte något liknande försäkringsskydd. 

I dag avstår många människor från att gå till tandläkaren. De har inte 

råd. Det finns siffror som visar att så många som en miljon människor tvingas 

välja bort vård av sina tänder. Resultatet säger sig själv. Tänder som har 

lossnat, tandproteser och kanske i värsta fall inga tänder alls. 

Den allmänna sjukvården ingår i den generella välfärden. Patienterna 

betalar en avgift per besök upp till ett tak. Därefter är sjukvården kostnadsfri 

för patienten. Ingen skulle komma på tanken att patienterna ska betala vad 

den medicinska behandlingen kostar i verkligheten. 

Men så är fallet med tandvård. Att laga några hål kan knäcka ekonomin 

för många. Att få råd att sätta in en brygga är en oöverstiglig kostnad för väldigt 

många. En sådan behandling kan kosta tiotusentals kronor. Pengar som 

många människor inte har. 

Med hänvisning till att munnen är en del av kroppen fastslog LO:s kongress 

år 2000 att det bör vara samma avgifter för tandvård som för övrig hälsooch 

sjukvård. 

Vi socialdemokrater tycker det är dags att genomföra det som Göran 

Persson pratade om på LO-kongressen år 2000. En tandvårdsförsäkring som 

möjliggör för människor med låga inkomster att få en bra och billig tandvård. 

Det rimliga är givetvis att även tandvården omfattas av den allmänna välfärden. 

Likaväl som en käkoperation till största delen betalas med skattemedel 

så ska givetvis även en operation/reparation av tänderna i munnen betalas av 

skattemedel. Patientavgifter och tak för kostnader ska även omfatta tandvård. 

Bomhus Socialdemokratiska Stadsdelsförening yrkar 

1) att partikongressen beslutar uppdra till regeringen att snarast låta utreda 

förutsättningarna för införande av en allmän tandvårdsförsäkring som 

innebär patientavgifter och kostnadstak som finns i vanlig sjukvård, 

2) att denna reform prioriteras före andra – kanske väl så lovvärda reformer. 

Gävle arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

197

198 

Motion E141 


Tandvård 

Det finns en del av kroppen som inte innefattas av sjukvården, och det är tänderna. 

Av okänd anledning så räknas inte tänderna som en del av kroppen och 

ingår därför inte sjukförsäkringen. 

”Låt inte leendet bli ett överklassnöje” hörde jag en gång en vis man säga, 

och det håller jag med om fullständigt. Det är dags att vi tar frågan på allvar 

och låter tandvården ingå i sjukförsäkringen. 

Låginkomsttagare har inte råd med tandvård och undviker att gå till 

tandläkaren så mycket som möjligt. Höginkomsttagare däremot har alltid 

möjlighet att le utan att skämmas. 

Med anledning av ovanstående kräver vi 

1) att tandvården förs in i sjukförsäkringen 

Jussi Gröhn och Jonas Franzén, Funkabo s-förening 


Motion E142 

Karlshamns arbetarekommun 

Tandvårdsförsäkring 

Rapporter visar att kostnader för tandvård har så gott som fördubblats 

under den senaste 10-årsperioden. De grupper i samhället som detta drabbar 

är först och främst de som har en dålig ekonomi. Tandvården får inte vara en 

klassfråga. Det borde på sikt vara självklart att tandvårdsförsäkringen ska ingå 

i den allmänna sjukförsäkringen eftersom även tänderna är en del av kroppen. 

Vi föreslår kongressen besluta att: 

1) i ett första steg återgå till den tidigare tandvårdsförsäkringen och, 

2) i nästa steg införa en tandvårdsreform med samma status som övrig 

sjukvård. 

Metalls s-förening Karlshamn 

Karlshamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E143 

Marks arbetarekommun 

Finansiering av bättre tandhälsa 

Tiden är nu mogen for ett tydligare utökat samarbete mellan tandvård och 

sjukvård vad gäller framtidens viktigaste folkhälsofrågor. Sedan lång tid tillbaka 

har företrädare för tandvården hävdat sambandet mellan munhålan och 

kroppen i övrigt.

Järnbrist, andra bristtillstånd, vissa hudsjukdomar och en del medfödda 

systemsjukdomar kopplas till olika manifestationer, ofta i slemhinnan och på 

tungan men även på benvävnad och tänder. Förutom ökande biologiska kunskaper 

vidgas också helhetsbilden genom epidemiologiska data som kan 

beskriva socioekonomiska samband for såväl karies som. tandlossning. 

Frågan om det självklara sambandet mellan allmänhälsa och munhälsa 

har således de allra senaste åren skjutit fart och man talar idag inte bara om 

hur allmänhälsan återspeglar sig i munnen utan också hur olika tillstånd i 

munnen påverkar allmänhälsan.( FoU rapport nr 3) Utifrån denna rapport 

och våra värderingar när det gäller människors lika värde borde vi ta steget 

fullt ut och inte låta tandvården återigen bli en klassfråga. Vi måste inse att 

munnen tillhör kroppen. 

En god tandhälsa hänger ihop med allmänt välmående och påverkar 

kroppen i högsta grad. Därför vill jag att det ska införas ett högkostnadsskydd 

inom tandvården, så att alla ska få. möjlighet till samma behandling. Det är 

en bit på vägen till en rättvisare sjukvård. 

Som sagt, frågan är inte ny. Detta har varit föremål for diskussion och beslut 

vid kongresser både inom SAP och LO tidigare. Detta sade vi i de politiska 

riktlinjerna vid förra SAP kongressen. ”Tandhälsan får inte bli ett klassmärke. 

Tandvården är ett mycket viktigt välfärdsområde. Vi Socialdemokrater kan 

inte acceptera att människor med låga inkomster inte har råd att sköta och laga 

sina tänder. Tandvården ska stärkas. Vi vill ha ett högkostnadsskydd för alla.” 

Det är nu dags att fylla de svarta gluggarna som blir allt vanligare. Dags 

att visa att arbetarrörelsen menar allvar med de tidigare kongress besluten. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslås kongressen besluta att: 

1) att regeringen ges i uppdrag att skyndsamt utreda finansieringen av en 

reform där sjukvård och tandvård införs under den allmänna sjukförsäkringen, 

2) att verka for att högkostnadsskydd införs och tillämpas på samma sätt 

som vid övrig sjukvårdsbehandling. 

Krister Andersson, Fritsla 

Marks arbetarekommun beslöt anta motionen som sin egen. 

Motion E144 

Ragunda arbetarekommun 

Hela kroppen ska omfattas av sjukvårdens försäkring 

Det är pinsamt och ett fattigdomsbevis, att vissa delar av kroppen är undantagna 

sjukvårdsförsäkringen. Både munnens hårda delar (tänderna) samt 

synen är undantagna. Att detta är av ekonomiska skäl torde vara helt klart. 

Munnens mjuka delar omfattas av försäkringen, men inte tänderna. 

Tänderna är i dag väldigt dyra att hålla i bra status. Det börjar märkas 

allt mer att tandvården får stå tillbaka av rent ekonomiska skäl. Att laga ett 

enkelt litet hål kostar i dag uppemot tusenlappen. Är det fleras hål, så skjuts 

tandläkarbesöket upp, med resultat att det blir ändå dyrare när besöket 

”måste” göras. 

199

200 

Längre upp i åldrarna, när det ofta krävs lite större ingrepp på tänderna, 

blir kostnaderna ändå högre. Där märks det nu mycket väl att tänderna återigen 

har blivit en klassfråga. Det är nu hög tid att hela munnen omfattas av 

sjukvårdsförsäkringen. 

När det gäller ögat så gäller försäkringen. Men inte när det gäller ögats 

funktion! Har man ont i ögat eller om ögat ser konstigt ut, så gäller försäkringen. 

Men inte om funktionen är nedsatt så att man ser sämre och behöver 

hjälpmedel. 

En paradox torde vara om sjukvården efter en skada lagade benen så att 

de var snygga att titta på, men helt odugliga att stå på och gå med. Kryckor 

och rullstol finns att köpa på Domus. 

Tack och adjö! 

Förslag: 

1) att kongressen antar motionen som en viljeriktning och ett mål för partiet 

att arbeta mot, 

2) att målet ska vara att hela kroppen ska omfattas av sjukvårdsförsäkringen 

2010. 

Ragunda arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E145 



I dag är åter tandvården en klassfråga. Efter en utbyggnad av en statlig finansierad 

tandvård under 1940-1980-talen, har kostnaderna under 1990-talet 

flyttats över på den enskilda patienten, med följden att många prioriterar bort 

eller inte har råd med tandvård. 

Efter decennier av ökad tandstatus hos hela befolkningen finns nu en 

uppenbar risk att vi återigen hamnar i samma situation som innan folktandvårdsreformen 

1938. 

Vi vill att SAP jobbar för att minska den enskildes kostnader för tandvården. 

Det kan ske genom att man inför liknande system som vid läkarbesök, 

med högkostnadsskydd. 

Förslag: 

1) att SAP arbetar för att tandvårdskostnaden för den enskilde hamnar på 

en rimlig nivå. 


Borås arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E146 

Borlänge arbetarekommun 

Tandvård 

Den gamla klasstämpeln i form av gluggar i munnen börjar återigen göra sig 

synlig ute i samhället. De mindre bemedlades möjligheter att skaffa sig en 

hygglig tandvård har blivit omöjligt de senaste åren. I valet mellan en billigare 

tandutdragning eller rotfyllning går plånbokens storlek segrande ur striden 

och luckan i garnityret är ett faktum. 

Mer kvalificerad tandvård börjar bli en utopi för arbetarklassen, den blir 

för dyr. Men det som har varit, och förhoppningsvis fortfarande är socialdemokratisk 

politik är att vi valt de generella lösningarna för att välfärden ska 

komma alla till del. Så ska vi även göra i framtiden. 

Det som oroar är, att i takt med allt fler privata försäkringslösningar blir 

den politiska frestelsen stor att inte till fullo restaurera upp den generella 

tandvårdförsäkringen. Väljer vi den vägen, fortsätter vi att underminera det 

socialdemokratiska förtroendekapitalet. Med otydlighet och svajiga lösningar, 

tappar vi förtroende hos de fattiga och minskar våra möjligheter att föra en 

tydligt arbetarvänlig politik. 

Vi vill påminna om att partiet gick till val 1973 med kravet på en allmän 

tandvårdsförsäkring. Val affischen med det kravet hängde på fackets anslagstavlor 

runt om i landet. Bilden föreställde en leende arbetare i omklädningsrummet 

på jobbet. Han behövde inte skämmas för sitt leende, där fanns det 

inga gluggar. Vi ska därför rusta upp tandvårdförsäkringen till nivåer där alla 

har råd med en kvalificerad tandvård. 

Vi föreslår att partikongressen beslutar: 

1) att tandvårdsförsäkringen snarast förändras så att kostnaden för patienten 

blir lika med övrig sjukvård i samhället. 

Duv Lars Gunnar Lech och Hans Björke 

Borlänge arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E147 

Åstorps arbetarekommun 

Förslag till förbättringar i tandvårdsstödet 

Tandvård är ett ständigt aktuellt ämne i debatten. Ord som ”kris” och ”klassfråga” 

används ofta. Många röster höjs för att nuvarande samhällsstöd behöver 

omarbetas och ges en ny inriktning. 

Framtidens tandvårdsstöd behöver bygga på att: 

bevara den uppnådda tandhälsan 

stärka patientens ställning i tandvården 

varje vårdgivare ska få sätta sin egen taxa 

minimera administrationen 

tandvård ska ges på lika villkor i hela landet 

vara ett hälsoinriktat tandvårdsstöd som också skyddar /stödjer dem med 

störst behov av samhällets stöd 

201

202 

vård ges på rätt vårdnivå, och stimulerar fram rätt personalsammansättning i 

tandvården. 

Samhällets tandvårdsstöd bör innehålla följande komponenter: 

Tandhälsoförsäkring = frisktandvård/abonnemangstandvård 

Tandsjukvårdsförsäkring = högkostnadsskydd för alla, eventuellt inkomstprövat 

Tandvård vid sjukdom och funktionshinder till öppenvårdsavgift 

Den mörka bilden av svensk tandvård 

Många går inte till tandläkaren för att det är för dyrt, och snart kommer 

många i Sverige att gå med tandvärk och få tandluckor. Tänderna blir återigen 

ett tydligt klassmärke. Svenska tandläkare kommer att flytta utomlands 

om de inte får ha fri prissättning, resten går snart i pension, så vi kommer 

snart att ha sådan brist på tandläkare i Sverige att ord som katastrof nämns. 

Den sista ändringen i tandvårdsförsäkringen (65+ ) kostar mycket pengar. 

Den ljusa bilden 

Svenskarnas tandhälsa är bland den bästa i världen. Vi har duktig tandvårdspersonal 

och har lyckats med unika och framgångsrika satsningar på förebyggande 

tandvård. Vi har ett bra stöd för vissa svårt sjuka och funktionshindrade, 

som tillkom i 1999 år tandvårdsreform, där tandvården ingår i sjukvårdens 

ersättningssystem. Vi har en befolkning som i hög grad är intresserad av egenvård 

och sin hälsa, samt känner till orsakerna till tandsjukdomar. Härutöver 

finns politiskt tankar på att tandvård ska ingå i den allmänna sjukförsäkringen 

och att en utökning av högkostnadsskyddet till att omfatta alla åldersgrupper 

bör göras. 

Kombinera 

Det är dags att försöka kombinera ihop dessa mörka och ljusa bilder samt 

önskemål, genom att dra nytta av de erfarenheter som dagens tandvårdsförsäkring, 

data från aktuella undersökningar om svenskarnas tänder, samt vad 

den framgångsrika barnoch ungdomstandvården lärt oss, och vad vi idag vet 

om tandsjukdomarna. 

Fakta 

Färsk statistik visar att hälften av dem som besöker tandläkare idag inte behöver 

borra i sina tänder vilket är det som kostar mest (och gör mest ont). Av 

den andra hälften behöver de flesta reparera gamla fyllningar som gått sönder 

eller reparera för att bitar av tänderna lossnat. Det är endast en liten grupp 

som har mycket hål varje gång de går till tandläkare. Det finns hos dem oftast 

en koppling till sjukdomar, medicinering och livsstil som tyvärr ofta har socioekonomiska 

samband. Tänderna är på så sätt relaterade till klass, om man med 

det menar de som är socioekonomiskt svaga dvs. invandrare och lågutbildade, 

långtidssjuka och arbetslösa. 

Forskning visar att det tar relativt lång tid för karies och tandlossning att 

utvecklas, och dessa sjukdomar kan behandlas utan att borren eller tången 

behöver användas. Studier av befolkningens tandhälsa från senare tid visar att 

nästan ingen under 65 har löständer. Bland 55-åringar är tandlöshet i det närmaste 

okänt. Nästan ingen under 50 år saknar några tänder, dvs. har luckor i 

tandraden. Studierna visar också att tänder som aldrig blir borrade i, klarar sig 

bättre upp åldrarna och hos de personer som drabbas av sjukdom.

Tandhälsoförsäkring = frisktandvård 

Samhällsstödet bör stimulera den enskilde att bevara ”originaldelarna” och 

hålla dem friska. De blir billigare framförallt för dem själva, men även för 

samhället. 

Tandvården kan lägga ner kanske någon timme på förebyggande om året 

medan det som har betydelse är det vardagliga omhändertagandet, dvs. hur 

mycket tid och omsorg den enskilde lägger ner på sin egna munvård (SBUrapporten) 

och det bör stimuleras av ett stöd. Det är dags att införa en tandhälsoförsäkring; 

frisktandvård, som basen i tandvårdsstödet. Detta innebär att 

den som tecknar en sådan får en fast, överblickbar, årlig kostnad för sin tandvård. 

Systemet finns redan idag och några landsting är framgångsrika, Skåne, 

Värmland och Gävleborg ska nämnas. Systemet liknar en utbyggnad av barnoch 

ungdomstandvården och bygger på riskbedömning och riskfördelning 

enligt vanlig försäkringsmodell. 

Kontraktstiden behöver dock utökas till 3 år (från nuvarande 2 år). Patienten 

betalar en fast årlig avgift (som kan delas upp på månadsinbetalningar 

via autogiro) oavsett vilken behandling som behöver göras. Storleken på 

avgiften (premien) bestäms av vilken risk man har för tandohälsa. Ju friskare, 

desto lägre avgift, och håller man sig frisk en längre tid sjunker avgiften. Det 

stimulerar till egenvård och därmed minskar risken för att borren måste fram. 

Kontrollerade studier har visat att färre tänder behöver lagas, att de patienter 

som är med i systemet har större intresse för egenvård och det är en av förklaringarna 

till att kostnaden kan hållas så låg. Det stimulerar också till att organisera 

tandvården effektivare till lägsta effektiva omhändertagande nivå – 

BEON. Systemet är inte heller vårddrivande. Det är på detta sätt barntandvården 

är organiserat i hela Sverige och där deltar de flesta privata vårdgivare, 

så det borde inte vara något problem för dem heller att delta i detta vårdsystem. 

System för riskspridning bör finnas. 

Den billigaste premien i Skåne kostar för närvarande 35 kronor/månad. 

Tyvärr är statens bidrag i tandvårdsförsäkringen idag så lågt att åldersgrupper 

äldre än 40 år i dagsläget undantagsvis kan erbjudas en premie som 

är attraktiv för det stora flertalet. Statens bidrag är idag 200 kronor/år/person 

som tecknar sig. Det kunde höjas till förslagsvis 500 kronor för yngre åldersgrupper 

och 700-800 kronor för äldre. 

Fördelarna för staten är att det går lättare att kalkylera kostnaden, administrationen 

på försäkringskassorna blir betydligt mindre, (ett belopp per person/år, 

en transaktion med vårdgivaren per år,) i stället för som idag hålla reda 

på ett otal kostnadsposter i tandvårdstaxan. 

Vårdgivarnas prissättning bör dock vara fri. Eftersom tjänsten är ”Hjälp 

mej att hålla mej frisk” är det möjligt för patienten att jämföra priser mellan 

vårdgivare, och patientens ställning stärks därmed. 

Frisktandvård är enkelt att kommunicera: ”Går du med i denna form av 

Hälsoförsäkring kan du få fasta låga kostnader för din tandvård.” Per månad 

blir frisktandvård billigare än en öl på krogen eller en kopp kaffe och en mazarin 

på kaféet. Det blir ett högkostnadsskydd mot måttligt höga tandvårdskostnader. 

Frisktandvårds-konceptet utgör verkligen ett högkostnadsskydd som 

borde tilltala en stor grupp svenskar som vill ha trygghet, kontroll på sina 

kostnader och vill hålla sina tandvårdskostnader låga. Flera studier av personer 

som har sin tandvård ordnad på detta sätt anger den förutsägbara kostnaden 

som en viktig fördel. Tandhälsoförsäkringen, frisktandvård, ligger alltså i 

203

204 

linje med tandhälsoutvecklingen. Den stimulerar till egenvård och så lite 

borrning som möjligt och stimulerar dessutom till utveckling av tandvårdsorganisationerna. 

Den bygger på riskspridning, så därför bör många vara med 

vilket motiverar statens satsning på detta. De flesta landsting ligger i startgroparna 

för att införa frisktandvård. 

Landstingen bör få ansvar för denna försäkringsform som kan ses som en 

förlängning av den organiserade barnoch ungdomstandvården. Ett åläggande 

för landstingen att administrera denna försäkring skulle också sprida 

ersättningarna rättvisare över landet utan den koncentration av stöd till tandläkartäta 

områden som sker i dag. 


För att alla personer ska kunna ges möjlighet att kunna erhålla ett erbjudande 

om att få ingå i frisktandvården måste man var färdigbehandlad. Detta är 

för många en oöverstiglig tröskel. För personer som drabbas av stora tandskador 

på grund av tandsjukdom bör det finnas ett högkostnadsskydd som liknar 

det som idag gäller för personer 65+. 

Skyddet bör omfatta godtagbar standard för de tänder som syns och som 

man behöver för att kunna tugga hyfsat med. En kontroll med förhandsprövning 

behövs för att reducera risken för övervård som denna typ av högkostnadsskydd 

innebär. 

Prissättningen ska inte heller vara fri utan bör antingen likna dagens system 

vid 65 +, eller att staten bestämmer priset på åtgärderna. Risken är annars 

stor att högskostnadskyddet förutom att vara vårddrivande, dessutom blir 

prisdrivande. 

Vilka behöver tandsjukvårdsförsäkring? 

De som drabbas av stora tandskador idag är framförallt de som är socioekonomiskt 

svaga och dessutom har en eller flera sjukdomar eller är socialt 

utslagna. Högkostnadsskyddet för 65 + ligger idag på 7 700 kronor + material, 

vilket innebär att kostnaden för den enskilde ibland blir så hög som 15000- 

30000 kronor. Statens subvention kan vara 50 000-100 000 kronor. En sådan 

egenavgift är en oöverkomlig summa för många socioekonomiskt svaga vilket 

innebär att högkostnadsskyddet i nuläget ger åt dem som redan har mycket 

resurser och kanske lämnar de som behöver det mest, utan stöd alls. 

Inkomstprövning? 

En möjlighet är att ha ett inkomstprövat högkostnadskydd. Det är dock 

krångligt och administrativt besvärligt och därmed en dyr kontroll. 

Det borde dock gå att konstruera ett system som innebär att bara de med 

mycket låga inkomster åtnjuter det bästa högkostnadsskyddet och de med 

höga inkomster inte göre sig besvär med att ens inkomstprövas utan får nöja 

sig med en mindre statlig subvention men att de i alla fall får något. 

Man kan tänka sig att ha olika nivåer i högkostnadsskyddet som innebär 

att den som har mycket låga inkomster/tillgångar får ett högkostnadsskydd 

med låg ribba, medan de med höga inkomster får en högre. Den som vill 

utnyttja de lägre nivåerna får finna sig i att redovisa inkomster/alt. medge att 

försäkringskassan använder uppgifter de redan har eller hämtar ytterligare 

uppgifter från taxeringsmyndigheterna. För personer med högre inkomster 

kan tandläkaren redan vid behandlingsförslag och diskussionen om högkostnadsskydd 

säga att det högkostnadsskyddet för bättre subvention gäller bara

de med inkomster/tillgångar under x kronor. Då kan patienten redan i det 

läget meddela att det inte är aktuellt med bästa skyddet och förhandsprövningen 

kan hanteras på samma sätt som idag, utan att behöva redovisa för 

tandläkaren sina inkomster. 

Det borde reducera antalet ärenden som ska prövas på detta sätt och bör 

innebära att de med de sämsta tänderna och betalningsmöjligheterna har 

möjlighet att få bättre tandtillstånd till rimliga kostnader. 

Detta stöd kommer inte att innebära att stora skaror kommer att söka 

tandvård för att totalsanering av munhålan. De flesta i åldrarna 20-65 har 

många tänder kvar i gott skick, de kommer inte i fråga för stödet. De som 

har dåligt tandstatus är vissa av de sämst ställda, arbetslösa och långtidssjukskrivna. 

Många av dem har dock i de flesta fall godtagbar standard på sina 

tänder. 

Tandvård vid sjukdom och funktionshinder till öppenvårdsavgift (900 

kronan)Personer med förhöjda behov av tandvård bör även fortsättningsvis 

ges möjlighet att få sin tandvård inom hälso- och sjukvårdens avgiftssystem 

som idag administreras av landstinget. Dagens system bör tillföras fler grupper, 

till exempel. dem som drabbas av stora tandskador vid ätstörningar, vid 

psykisk sjukdom, långvariga smärtor, samt vissa sjukdomar. Det är många 

gånger personer som har svag ekonomi och andra stora kostnader för sitt 

leverne på grund av sina sjukdomar och dessutom ofta har förhöjda tandvårdsbehov 

till följd av sjukdom, medicinering och funktionsnedsättning. 

Dagens stöd har inneburit mycket bra hjälp för de svårast sjuka personerna 

som bor på sjukhem, är utvecklingsstörda med mera, men borde alltså 

omfatta fler. 

Beroende på hur högkostnadsskyddet konstrueras kan det möjligtvis finnas 

tandvårdsåtgärder som precis som i dag behöver en extra subvention från 

staten, till exempel löständer och andra avtagbar proteser. 

Tandvård utan subventioner – åtgärdstandvård 

Många människor vill ha möjlighet att få vara fria, att välja hur de vill, vill 

råda över sig själv och är beredda att ta risker. Den möjligheten bör självklart 

finnas i ett modernt tandvårdsstödssystem också. 

Det finns många personer som inte vill ändra sitt beteende, inte vill delta 

i en tandhälsoförsäkring – det får vara hur bra som helst. Några vill gå endast 

när de själva vill. Andra vill kunna gå till sin vanlige tandläkare en, två eller 

fler gånger per år vare sig det behövs eller inte, de vill ha det bästa som tandläkaren 

förslår. Det finns många privata vårdgivare som vill tillgodose dessa 

behov och som kraftigt skulle motsätta sig att delta i en tandhälsoförsäkring. 

Detta borde gå utmärkt att få göra i dagens Sverige och det är möjligt 

med fri prissättning utan skattesubventioner. 

Vi bör därför slopa dagens subvention av åtgärdstaxan. Den innebär idag 

en subvention på drygt 10 procent, (13 procent gällande Folktandvården Skånes 

samtliga patienter 2004). Administrationen är krånglig och ger ingen stimulans 

till hälsobeteende hos konsumenten. Konstruktionen av stödet stimulerar 

tandläkaren till borrande vilket i sin tur leder till fler reparationer i framtiden. 

I sämsta fall kan nuvarande åtgärdssubventionen beskrivas som ett 

näringsbidrag till tandvården. Genom den låga subvention dagens nivå innebär, 

kan den tas bort utan att det märks särskilt mycket för de flesta som idag 

väljer att betala sin tandvård på detta sätt. 

205

206 

Man kan spekulera i att om många blir intresserade av tandhälsoförsäkringen 

frisktandvård kommer det att ske en överströmning från åtgärdstaxa 

till fastpristaxa (och BEON principen enligt ovan). Genom att göra åtgärdstandvården 

utan subvention kan det innebära utbudsökning av tandläkartjänster 

och kan vara återhållande på prisutvecklingen. Om tandvården vill 

behålla dagens intjäning borde det ge 10 procent utbudsökning motsvarande 

400-500 tandläkare i landet. Dessutom borde det förenkla för försäkringskassorna 

som behöver hantera betydligt färre ärenden och transaktioner och kan 

reducera sina kontroller. Tid som kan ägnas de krångligare förhandsprövningar 

som blir följden av ett eventuellt inkomstprövat högkostnadsskydd. 

Genom att ta bort den statliga subventionen behöver ingen bekymra sig 

över samhällskostnaden för denna typ av tandvård, eller ens den enskildes 

kostnader, eftersom de valt att få sin tandvård utförd utan subvention. 

Tycker patienterna att tandvården blir dyr kan man hänvisa till tandhälsoförsäkringen 

frisktandvård som innebär fasta låga kostnader. Har man låga 

inkomster och stora tandvårdsbehov finns tandsjukvårdsförsäkringen. Är man 

mycket sjuk och har funktionsnedsättning, erhålles tandvård mot avgift enligt 

den öppna hälso- och sjukvårdens avgiftssystem enligt dagens system men för 

fler grupper enligt förslaget. 

Hur ska detta finansieras? 

Utan att ha gjort några djupare analyser bör slopandet av subventioner för 

åtgärdstaxan, olika nivåer på ett åldersmässigt utökat högkostnadsskydd och 

att högkostnadsskyddet ersätter godtagbar standard innebära att förslaget 

skulle kunna klaras utan att kostnaden för dagens totala statliga subvention 

överskrids. 

Förslag innehåller förstås mycket detaljer som behöver granskas och prövas 

på olika sätt, men mycket finns redan beskrivet i tidigare tandvårdsutredningar 

t ex ”Tandvården mot 2010” (SOU 2002:53) Tandhälsoförsäkringen, 

frisktandvård (som där kallas abonnemangstandvård) omnämns, men beskrivs 

inte djupare och kostnadsberäknas ej. Utökningen av tandvård vid sjukdom 

och funktionshinder beskrivs också, men är inte kostnadsberäknad. 

Privattandläkare blir tillfredsställda av förslaget. Fri prissättning och 

högkostnadsskydd som är behovsprövat har de önskat vid de tillfällen då jag 

hört dem tala om detta offentligt under 2004. De talar också om att inte längre 

vara med i nuvarande tandvårdsförsäkring på grund av. krånglig byråkrati. 

Tandhälsoförsäkringen, frisktandvård, bör också kunna accepteras av privattandläkare 

eftersom de accepterar de modeller för barntandvård som i stort 

sett är lika över landet med en fast årlig ersättning och system med riskspridning. 

Privattandvården har ansvar för 10-15 procent av barnen i en del landsting. 

Det borde också vara en framtidsfråga för dem och deras kår att vilja vara 

framåt och utveckla sin verksamhet i takt med tandhälsoförbättringarna. Det 

behöver dock finnas en modell för riskfördelning där Praktikertjänst kan vara 

en bra aktör. Tandhälsoförsäkringen frisktandvården torde inte innebära 

någon konkurrensfördel för Folktandvården. 

Jag föreslår med hänvisning till ovanstående att partikongressen beslutar att 

ge partistyrelsen i uppdrag att verka för: 

1) att ersättningen per frisktandvårdskontrakt höjs till mellan 500 och 800 

kronor,

2) att kontraktstiden i frisktandvården utökas till 3 år, 


4) att som ett komplement skapa en tandsjukvårdsförsäkring med högkostnadsskydd 

för godtagbar standard enligt idén ovan, 

5) att utöka antalet patientgrupper som omfattas av den del av reformen 

1999 som nu administreras av landstingen, 

6) att slopa statens subvention av åtgärdstaxan, 

7) att behålla vårdgivarnas möjlighet att fastställa sin taxa. 

Monica Lundgren 

Åstorps arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E148 


Avseende generell tandvårdsreform 

Vårt land hade tidigare en väl fungerande generell tandvårdsreform. Den som 

så mycket annat nedmonterades under 90-talets dåliga ekonomiska år, vilket 

har medfört att tandvård åter blivit en stor klassfråga. 

Många lågavlönade samhällsmedborgare har idag inte råd att gå till 

tandläkaren, annat än för absolut akuta åtgärder. Detta kan på lång sikt ge försämrad 

allmänhälsa för hela Sveriges befolkning. 

Många vill lösa detta problem genom att arbetsgivarna gör bruttoavdrag 

på lönen eller andra privata försäkringslösningar med arbetsgivarna. Detta är 

en dålig lösning, då människor med otrygga anställningsförhållanden, långtidssjukskrivna 

och långtidsarbetslösa aldrig kommer att få del av dessa tandvårdslösningar. 

Därför yrkar vi att Socialdemokraterna arbetar för: 

1) att en generell tandvårdreform återskapas, som gör det möjligt att alla 

har råd med kontinuerlig tandvård. 

LO-fackens s-förening i Nyköping 


Motion E149 

Arvika arbetarekommun 


Under 1990-talet har kostnaderna för tandläkarbesök ökat enormt. För 

många människor finns inte en chans att betala de pengar som undersökningar 

och lagningar hos tandläkare kostar. Vi börjar åter se klasskillnader mellan 

människor genom att titta på deras tänder. 

Denna utveckling är helt ovärdig ett modernt samhälle. Det blir ännu 

mer orimligt att vi ser denna utveckling under en tid då vi har en socialdemo- 

207

208 

kratisk regering och en ekonomi som faktiskt är ganska bra. Ingen människa 

i Sverige ska behöva gå omkring med trasiga tänder eller gluggar i munnen. 

Tandvårdsförsäkringen ska jämställas med övrig sjukvård och försäkringen 

ska förändras så att alla har råd att hålla sina tänder friska. 

Vi föreslår därför kongressen att besluta 

1) att det inrättas en allmän tandvårdsförsäkring som innebär att alla människor 

i Sverige får en bra tandvård, 

2) att tandvårdsförsäkringen jämställs med övrig sjukvård. 

Metalls s-förening, avdelning 18, Arvika 

Arvika arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E150 



Under flera år har tandvårdsförsäkringen försämras och priserna har stigit, så 

att de som har dålig ekonomi har inte haft råd att gå till tandläkaren, utan får 

en försämrad tandhälsa. Tandvården är självklart lika viktig som övrig sjukvård 

det är något konstigt att tänderna inte räknas in i övriga kroppen hos 

mäniskan och ingår i den vanliga sjukvården. 

Tandvårdsförsäkringen ska ingå i sjukförsäkringen, vilket är en stor kostnad 

för samhället vid genomförandet, så under en övergångsperiod kan man 

införa inkomstprövad ersättning till patienten från samhället som är högre för 

de med låg inkomst än de som har hög inkomst. Till exempel vid en inkomst 

under 100 000 kr/året kan ersättningen vara 90 procent av tandläkarkostnaderna 

och en årslön över 360 000 kr kan ersättningen vara 10 procent av tandläkarkostnaderna 

och där emellan vara en fallande skala mellan 90 och 10 

procent. 

Citat från Göran Persson på LO-kongressen 2000 – ”Min uppfattning 

är att när tandvårdsförsäkringen blivit så dålig att man ser vilken samhällsklass 

folk kommer ifrån när de öppnar munnen, då har vi vridet klockan tillbaka. 

Tandhälsan får inte bli ett klassmärke som den en gång i tiden var” . 


1) att tandvårdsförsäkringen ska ingå i sjukförsäkringen. 

RASP-gruppen, LO-Facken i Karlskrona 

Karlskrona arbetarekommunen beslöt att bifalla den första att-satsen och att 

avslå den andra att-satsen (att under en övergångsperiod införa inkomstprövad 

ersättning i tandvårdsförsäkringen) samt att därmed anta motionen som 

sin egen.

Motion E151 

Jönköpings arbetarekommun 

Jämställ tandvårdsförsäkringen med hälso och sjukvårdsförsäkringen! 

Bland arbetare är det nästan 40 procent som inte besökt tandläkaren det 

senaste året. Bland ensamstående föräldrar är andelen som inte har gått till 

tandläkaren så hög som 43 procent, en siffra som när fördubblats på tio år. 

Folk har inte råd att gå till tandläkaren! 

En studie från Riksförsäkringsverket visar också att sedan prisregleringen 

av tandvården försvann har priserna ökat betydligt snabbare än andra priser. 

På mer komplicerade behandlingar har vissa priser mer än fördubblats på 

sex år, samtidigt som andra priser ökat med 9 procent. Det är priserna hos privata 

tandläkare som har ökat mest. 

Från att har varit en självklar trygghet och rättighet i det socialdemokratiska 

välfärdssystemet har nu tandvården och tandhälsan blivit ett sorgebarn, 

som allt tydligare visar att Sverige är ett klassamhälle. 

En allmänt finansierad försäkring som omfattar alla måste alltid vara ett 

självklart mål för arbetarrörelsen och borde prioriterats högre än de skattesänkningar 

som genomförts under de sista åren. Det är inte värdigt att en löntagare 

ska tvingas prioritera bort tandvård för att få sitt hushåll att gå ihop. 

Vi föreslår att kongressen beslutar: 

1) att tandvårdsförsäkringen reformeras och jämställes med den allmänna 

sjukvårdsförsäkringen så att vanligt folk har råd att gå till tandläkaren. 

Metall avdelning 85 s-förening, Jönköping 

Jönköpings arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E152 

Jämtlands partidistrikt 

Förbättrat tandvårdsstöd 

Svenskarnas tandhälsa är bland den bästa i världen och har lyckats med 

satsningar på förebyggande tandvård. I och med 1999 års tandvårdsreform har 

vi ett bra stöd för vissa svårt sjuka och funktionshindrade där tandvården ingår 

i sjukvårdens ersättningssystem. Trots det finns det risk för att tänderna återigen 

blir ett tydligt klassmärke. När det gäller det nuvarande tandvårdsstödet 

används ofta ord som ”kris” och ”klassfråga”. Det behöver omarbetas och 

inriktningen ska vara att den goda tandhälsan som byggs upp under barnoch 

ungdomsåren ska kunna behållas. Förutom individens ansvar att sköta sina 

tänder behövs ett hälsoinriktat tandvårdsstöd som också stöttar dem med 

störst behov av samhällets stöd. Framtidens tandvårdsstöd ska ges på lika villkor 

i hela landet, oavsett om du är ung eller gammal. 

Tandhälsoförsäkring = frisktandvård. 

Tandhälsoförsäkringen, frisktandvård, stimulerar till egenvård. Samhällsstödet 

bör stimulera den enskilde att bevara tänderna och hålla dem friska. Det 

blir billigare, framförallt för dem själva, men även för samhället. Tandhälsoförsäkringen, 

frisktandvård, är basen i tandvårdsstödet. Detta innebär att den 

209

210 

som tecknar en sådan får en fast, överblickbar, årlig kostnad för sin tandvård. 

Systemet finns redan idag och några landsting är framgångsrika, Skåne, 

Värmland, Jämtland, och Gävleborg ska nämnas. Systemet liknar en utbyggnad 

av barnoch ungdomstandvården och bygger på riskbedömning och riskfördelning 

enligt vanlig försäkringsmodell. Ju friskare – desto lägre avgift, och 

håller man sig frisk en längre tid sjunker avgiften. Kontrollerade studier har 

visat att färre tänder behöver lagas, att de patienter som är med i systemet har 

större intresse för egenvård och det är en av förklaringarna till att kostnaden 

kan hållas så låg. För att ytterligare stimulera denna utveckling bör landstingen 

få ansvar för denna försäkringsform som kan ses som en förlängning av den 

organiserade barnoch ungdomstandvården. Ett åläggande för landstingen 

att administrera denna försäkring skulle också sprida ersättningarna rättvisare 

över landet utan den koncentration av stöd till tandläkartäta områden som 

sker i dag. Genom att öka det statliga bidraget säkerställs utvecklingen i önskvärd 

riktning 


För att alla personer ska kunna ges möjlighet att ingå i frisktandvården måste 

man vara färdigbehandlad. Detta är för många en oöverstiglig tröskel. För 

personer som drabbas av stora tandskador på grund av tandsjukdom bör det 

finnas ett högkostnadsskydd som liknar det som i dag gäller för personer 65+. 

En möjlighet är att ha ett inkomstprövat högkostnadskydd. 

Med ett ökat statligt bidrag till tandhälsoförsäkringen och högkostnadsskydd 

i tandsjukvårdsförsäkringen kan dagens subventioner för åtgärdstaxan 

slopas. 

Jämtlands läns socialdemokratiska partidistrikt föreslår med hänvisning till 

ovanstående att partikongressen beslutar att ge partistyrelsen i uppdrag att 

verka för: 

1) att ersättningen för frisktandvård höjs, 


3) att som ett komplement skapa en tandsjukvårdsförsäkring med högkostnadsskydd, 

4) att slopa statens subvention av åtgärdstaxan. 

Jämtlands läns socialdemokratiska partidistrikt 

Motion E153 

Vimmerby arbetarekommun 

Högkostnadsskydd för tandvård 

I dag räknas inte tänderna som en del av kroppen. Skulle man ramla och bryta 

benen träder så småningom ett högkostnadsskydd in, skulle man samtidigt slå 

ut tänderna så räknas detta inte in. 

Många drar sig för att uppsöka tandläkaren då detta kostar stora pengar, 

enklare lagningar kan kosta tusentals kronor. Resultatet har blivit att man i 

dag kan se på leendet vilken samhällsklass vi tillhör. 

Som god socialdemokrat är detta helt oacceptabelt.

Därför yrkar vi att kongressen beslutar: 

1) att utreda förutsättningarna för införandet av högkostnadsskydd för 

tandvård och att detta införs under kommande mandatperiod. 

Jan Henriksson, Södra Vi 

Vimmerby arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E154 


Likställ tandvårdsförsäkringen med sjukförsäkringen 

En god tandhälsa är en del av hälsobegreppet. Enbart ekonomiska skäl har 

motiverat att just tänder ska undantas från samhällets försäkringssystem för 

att uppnå en god hälsa. Man kan emellertid betvivla att dagens tandvård skulle 

vara kostnadseffektiv, eftersom en del människor av kostnadsskäl drar sig in 

i det längsta för att besöka tandläkaren. 

Jag föreslår därför att kongressen verkar för: 

1) att tandvårdsförsäkringen likställs med sjukförsäkringen. 

Bosse Forsström, Backa s-förening 


Motion E155 


Tänderna en del av kroppen 

I olika mediala sammanhang möter vi ibland utsagor om att en miljon svenskar 

inte har råd att anlita tandvården. Vi vet inte hur väl underbyggda dessa 

uppgifter är men det förefaller inte orimliga. 

Vi vet däremot att pensionärer ibland avstår från behövlig tandvård därför 

att deras betalningsförmåga ej kan mäta sig med tandvårdskostnadernas 

krontal. Även det förträffliga tandvårdsinslaget, högkostnadsskydd 7 700:- för 

personer 65+, gällande fast broprotetik, måste en del pensionärer avstå från, 

kringkostnaderna för beredande behandling och material är onåbara för deras 

plånböcker. 

Enligt LO är den på låglönetrappan som har en inkomst, brutto, under 

18 000 kronor. Det hade 1,2 miljoner löntagare (34 procent) år 2002. Denna 

grupp bestod till 75 procent av arbetare och 25 procent tjänstemän. Fördelat 

på kön bestod gruppen av 65 procent kvinnor och 35 procent män. 

När vi ser socialekonomiskt på förhållandet upplever vi en stor obalans 

mellan tandvårdsavgifter och inkomster. I Västra Götalandsregionens folktandvård 

kostar exempelvis ett akutbesök, rotfyllning och plastkrona, 3 329 

kronor och på den privata sidan betydligt mer. När vi ställer denna avgift i förhållande 

till inkomster per månad efter skatt ser vi följande: 

Av den lägsta pensionsinkomsten tar avgiften 58 procent. För en medelpensionär, 

36 procent. 

211

212 

För en inkomsttagare med 18 000 kronor brutto, 27 procent av nettolönen. 

Den som har 30 000 kronor i månaden får betala 17 procent av sin nettolön 

och med 35 000 kronor brutto, 15 procent av nettolönen. Vi anser att 

detta förhållande är orättvist och bäddar för minskad livskvalitet och sjukdomsrisk 

hos många medborgare. 

I solidaritetens och jämställdhetens anda ber vi kongressen besluta: 

1) att utvärdera hela tandvårdsstödet mot bakgrund att tänderna är en del 

av kroppen med inriktning att införa samma subventioner som inom den 

öppna hälso- och sjukvården. 

Skrivargruppen (s) Trollhättan 

Wille Hansson, Leif-Olof Alfredsson, Gösta Blomryd, Hilding Dahl, Allan 

Johansson, Leif Johansson, Rune Johansson, Lars Jonsson, John Myrén, Olof 

Pettersson och Sten Sandberg 


Motion E156 


Billigare tandvård 

Den socialdemokratiska idén om ett generellt välfärdssystem har under 

många år präglat den svenska sjukvården. Det finns emellertid ett område 

som avviker från detta och som på senare år har fått allt större konsekvenser 

för människor med lägre inkomster. Principen att tänderna inte är en del av 

kroppen och därmed inte omfattas av sjukförsäkringen har lett till att tandvård 

har blivit en klassfråga. 

Den socialdemokratiska partikongressen har tidigare tagit beslut om att 

tandvård på sikt ska ingå i den vanliga sjukförsäkringen. Yngre och äldre har 

också en viss subvention på sina tandvårdskostnader. Samtidigt har kostnaderna 

för tandläkarbesök och medföljande ingrepp ökat kraftigt och de reella 

kostnaderna för de flesta människors tandvård har ökat, oberoende av subventioner. 

Friska tänder och en frisk mun är viktigt både för hälsan och självkänslan. 

Idag styr människors ekonomi huruvida de har råd att få detta. Därför 

måste den socialdemokratiska riksdagsgruppen och regeringen göra kraftigare 

prioriteringar för att snabba på processen att göra tandvården till en del av 

den vanliga sjukförsäkringen. 

Därför föreslår jag 

1) att den socialdemokratiska partikongressen 2005 beslutar om en kraftigare 

prioritering för en billigare tandvård i enlighet med den allmänna 

sjukförsäkringen 

Henrik Elstad 

Trollhättans arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E157 


Tandvård jämställs med sjukvård 


senaste året. Folk har inte råd att gå till tandläkaren! Från att ha varit en självklar 

trygghet och rättighet i det socialdemokratiska välfärdssystemet har tandvården 

bilvit ett sorgebarn. Lunds Tvärfackliga s-förening har beslutat ställa 

sig bakom kraven att riksdagen reformerar tandvårdsförsäkringen och jämställer 

den med den allmänna sjukvårdsförsäkringen. 

Vi föreslår att kongressen måtte besluta 

1) att ställa sig bakom kravet att jämställa tandvårdsförsäkringen med sjukvårdsförsäkringen. 

Lunds Tvärfackliga s-förening 


Motion E158 

Örebro läns, Sörmlands, Uppsala läns, Västmanlands och 

Östergötlands partidistrikt 

Till val på tandvårdsreform 

Vi vill med nedanstående motion ta initiativ till att socialdemokratin i 2006 

års val går till val på en tandvårdsreform, som ska säkra möjligheterna till en 

god tandvård och god tandhälsa för hela befolkningen. 

En undersökning genomförd av några landsting i Mellansverige om hur 

hälsan fördelas mellan människor i olika åldersgrupper, kön och geografiska 

områden visar att tandhälsan skiljer sig kraftigt mellan olika samhällsklasser. 

De, som har sämst tandhälsa bor i de stora bostadsområden, där andelen 

invandrare är högt och befolkningen har hög arbetslöshet och låga inkomster. 

Där anser 18 procent av kvinnorna och 27 procent av männen att de har 

en mycket dålig eller dålig tandhälsa. Det kan jämföras med till exempel 

genomsnittet i ett län som Örebro län, där motsvarande andel är nio procent. 

Det alltför många, som av ekonomiska skäl avstått från tandvårdsbesök under 

de senaste tre månaderna, men andelen är särskilt hög i de segregerade 

bostadsområdena. Omkring hälften av dem, som avstått från tandvårdsbesök 

av ekonomiska skäl har karies. Också i andra områden med hög arbetslöshet 

som delar av Bergslagen är tandhälsan sämre än i landet i övrigt. 

Under tiden fram till mitten/slutet av nittiotalet betydde kombinationen 

av fluoranvändning och en relativt generös tandvårdsförsäkring att tandhälsan 

förbättrades radikalt bland befolkningen. Vi saknar både tillfredställande 

nationell uppföljning (epidemologi) om hur tandhälsan utvecklats bland vuxna 

och konkreta nationella mål för tandhälsan, men ser indicier till att de försämringar 

av tandvårdsförsäkringen, som genomfördes under 90-talet börjar ge 

försämrad tandhälsa för vissa grupper. Tandvårdskostnaderna är också den 

enskilda fråga, som vi oftast möter i kontakt med väljare och partimedlemmar. 

Bakgrunden till enskilda människors oro för tandvårdskostnaderna är de 

neddragningar i tandvårdsförsäkringen, som genomfördes under nittiotalet. 

213

214 

1991 var kostnaderna för tandvårdsförsäkringen, räknat i 2003 års penningvärde 

cirka 5 miljarder kronor. År 1999 hade kostnaderna sjunkit till cirka 1,6 

miljarder kronor. Utgiftsprognosen för 2004 pekar på en kostnad om 4 miljarder 

kronor för tandvårdsförsäkringen. Bakgrunden till den kraftiga ökningen 

mellan 1999 och 2004 är den tandvårdsreform med ett högkostnadsskydd 

för äldre, som infördes 2003. Den senare innebär att den, som fyllt 65 år inte 

behöver betala mer än 7 700 kronor för protetik. Till detta kommer den 

enskildes kostnad för tandvårdsmaterialet. 

Vi har idag ett system som ger helt kostnadsfri behandling till barn och 

unga upp till 20 år. Från 65 år innehåller tandvårdsförsäkringen det ovan 

nämnda högkostnadsskyddet utöver de mycket begränsade subventioner av 

bastandvården, som kommer alla medborgare till del. 

Partikongressen har tidigare uttalat sig för en reform, där tandvården integreras 

i det medicinska högkostnadsskyddet alternativt får ett särskilt generellt 

högkostnadsskydd. Detta vore en mycket positiv reform, men vi är väl medvetna 

om att den skulle leda till kraftigt höjda kostnader, kanske i storleksordningen 

10–20 miljarder kronor och vill därför föreslå att partiet i stället för ”att låta 

det bästa bli det godas fiende” nu tar initiativ till ett första steg i en genomgripande 

tandvårdspolitisk som ger utrymme för påtagliga förbättringar. 

Vi bedömer att det behövs en ekonomisk insats i storleksordningen 2-3 

miljarder om året för att genomföra en tandvårdsreform, som kraftigt minskar 

riskerna för stora klasskillnader i tandstatus mellan olika samhällsgrupper. 

Det är på två områden behovet av insatser är särskilt stort. Det första handlar 

om undersökningar och förebyggande behandlingar så att behoven av reparativa 

åtgärder minskas. Här är dagens subvention låg och kostnaderna innebär 

att alltför många avstår från nödvändiga och regelbundna undersökningar. En 

begränsad egenavgift skulle vara en viktig förebyggande insats. Det andra 

handlar om medel till ordentliga subventioner av de dyrare behandlingarna. 

Vi anser att det är fullkomligt oacceptabelt att människor med låga inkomster 

inte har råd med mer omfattande behandling. 

Det finns också starka skäl att se över stödet till patienter, som på grund 

av sjukdom får särskilda subventioner från tandvårdsförsäkringen. Nu har 

vissa grupper tandvårdsstöd genom landstingen, medan andra grupper som t 

ex lider av ätstörningar omfattas av ett mycket begränsat skydd via tandvårdsförsäkringen 

Vi föreslår att partikongressen beslutar 

1) att inför 2006 års val ta initiativ till en tandvårdsreform, som både stärker 

den förebyggande tandvården och gör det möjligt också för låginkomsttagare 

att genomföra mer omfattande tandvårdsbehandlingar, 

2) att uppdra åt våra s-förtroendevalda i regering och riksdag att avsätta 

erforderliga resurser för en tandvårdsreform under kommande mandatperiod, 

3) att uppdra åt våra s-förtroendevalda i regering och riksdag att se över och 

samordna det särskilda tandvårdsstödet till människor som på grund av 

sjukdom behöver särskilda subventioner, 

4) att uppdra åt våra s-förtroendevalda i regering och riksdag att ta initiativ 

till att offensiva nationella mål för tandhälsan tas fram. 

Örebro läns, Sörmlands, Uppsala läns,Västmanlands och Östergötlands partidistrikt

Motion E159 

Krokoms arbetarekommun 

Likställ tandvårdsförsäkringen med sjukförsäkringen 

Mot bakgrund av att tandhälsan var en klassfråga infördes 1974 den allmänna 

tandvårds- försäkringen. Genom bland annat denna nya allmänna tandförsäkring 

förbättrades tandhälsan under många år. Allt fler kunde behålla sina 

tänder även i högre ålder och skillnaderna mellan välbeställda och fattigare 

barns tänders minskade drastiskt. 

De nedskärningar som följde av 1990-talskrisen drabbade tandvårdsförsäkringen 

hårt och från 1999 gäller ett helt nytt system som sammantaget 

innebär en avsevärt dyrare tandvård för den enskilde individen. Riksförsäkringsverket, 

bland andra, har visat att den fria prissättning som blev följden av 

1999 års tandvårdsreform har lett till kraftiga prisökningar och till stora prisskillnader 

mellan olika landsting, mellan privattandläkare och folktandvård 

samt att allt färre regelbundet besöker tandläkaren. 

En undersökning av Socialstyrelsen visar att arbetslösa och socialbidragstagare 

har klart lägre besöksfrekvens än andra samhällsgrupper. En annan 

undersökning, genomförd av Riksför- säkringsverket, visar att nedskärningarna 

har drabbat låginkomsttagare mycket hårt. RFVs undersökning visar att 

över 15 procent av svenskarna inte gick till tandläkaren år 2000 trots att de 

hade besvär med tänderna. RFVs studie visar att den i särklass vanligaste 

anledning till att man inte besökt tandläkaren var att man inte haft råd. Hela 

70 procent av dem som inte haft råd uppger att de inte skulle klara av en oväntad 

utgift om 5 000 kronor. 

Tandhälsan är återigen en klassfråga. 

En god tandhälsa är en del av hälsobegreppet. Det är bara ekonomiska skäl 

som ligger bakom att just tänder ska exkluderas ur samhällets övriga system 

som syftar till att uppnå en god allmän hälsa. Att dagens tandvårdssystem 

skulle vara kostnadseffektivt kan dock betvivlas eftersom en förebyggande och 

generell tandvård borde vara mer lönsam än dagens tandvårds- försäkring där 

människor av kostnadsskäl drar sig in i det längsta för att besöka tandläkaren. 

Många större ingrepp skulle ha kunnat undvikas om den enskildes ekonomi 

inte var avgörande för besöksfrekvensen. Dagens system är även ologiskt då 

samhället beroende på ålder prioriterar tandhälsan olika – varför prioritera 

tandhälsan fullt ut upp till 20 års ålder, något mellan 20 och 29 års ålder, väldigt 

lite mellan 30 och 64 år samt högre igen från 65 års ålder? 

Alla ska ha lika rätt till friska tänder oavsett ålder och vilken position i 

samhället man har. Denna princip har frångåtts men nu är det hög tid att 

åtgärda de brister som givit sig tillkänna, nämligen en sämre generell folktandhälsa. 

För att återfå en god tandhälsa och allas lika rätt till en god tandvård 

anser vi att tandvårdsförsäkringen ska likställas med sjukförsäkringen. 

LO-kongressen 2004 ställer sig bakom detta och det är nu hög tid att 

även socialdemokratiska partiet gör detsamma. Arbetet med att se tandvård 

som allmän sjukvård måste prioriteras och intensifieras. Det tog lång tid att 

bygga upp ett system för god tandhälsa. Att rasera detsamma gick fort. Nu är 

det hög tid att sätta stopp för detta! 

215

216 

Jag hemställer att kongressen beslutar: 

1) att vi ska arbeta för att tandvårdsförsäkringen jämställes med sjukförsäkringen. 

Rolf Lilja 

Krokoms arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E160 

Ludvika arbetarekommun 

Tandvård 

Sverige har en mycket bra och utvecklad tandvård. Men tyvärr är det många 

som inte kan ta del av denna vård av ekonomiska skäl, när den fria tandvården 

upphör vid fyllda 20 år. Det är många av våra ungdomar, som inte fortsätter 

sina tandläkarebesök av just ekonomiska skäl. Anledningen till detta är 

att många av dagens ungdomar kommer ut på arbetsmarknaden först vid cirka 

25 års ålder på grund av studier eller trångt på arbetsmarknaden. 

Nu kommer fas tre in i livet, att bilda familj med alla dessa kostnader. 

Vid 25-30 års ålder börjar tänderna göra sig påminda genom tandvärk och 

ilningar. 

Nu handlar det om kostnader på 10 000-20 000 kronor. Nu finns risk att 

det uppstår stora ekonomiska problem på grund av att pengar saknas, kanske 

beror detta pengabristen på att ungdomen/ungdomarna skaffat eget hem och 

skaffat barn. Många av dessa ungdomar har förmodligen tagit bosättningslån 

som tär på deras tillgångar. Nu gäller det att försöka skaffa pengar eller ta 

banklån som ska återbetalas. Det medför i sin tur att det gör det tveksamt att 

gå till tandläkaren. Detta medför i sin tur att tandstatusen försämras ytterligare, 

på grund av de uteblivna årliga besöken hos tandläkaren. Enda alternativet 

är att låna pengar som ska återbetalas. Nu blir risken stor att ungdomarna 

hamnar i ett ekorrhjul på grund av dessa kostnader, om enda alternativet 

är att låna pengar till sin tandvård och under många år leva på lånade pengar. 


1) att partikongressen uppdrar till partistyrelsen att verka för att ett högkostnadsskydd 

liknande det som finnes för sjukvården införes för tandvården. 

Kjell Stenberg, Grängesbergs s-förening 

Ludvika arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E161 


Tandvård 

I socialförsäkringen står att läsa: ”Till och med det år du fyller 19 år är tandvården 

gratis hos folktandvården. Därefter och till och med det år du fyller 29 

år betalar försäkringskassan en del av vad en undersökning kostar”. Den delen 

är 106 kronor. Beloppet har varit samma sedan 1997. 

Tandvården får inte bli en klassfråga. För att förbättra möjligheterna för 

unga personer att bibehålla en god tandhälsa bör de ekonomiska förutsättningarna 

förbättras. 

Vi yrkar: 

1) att en första undersökning för personer mellan 20-29 år ersätts fullt ut av 

försäkringskassan (en undersökning/år), 

2) att ersättningar på övriga behandlingar för personer mellan 20-29 år höjs 

till 2005 års ersättningsnivå, 

3) att ett liknande system som sjukvårdens högkostnadsskydd utarbetas för 

personer mellan 20-29 år. 



Motion E162 

Salems arbetarekommun 

Allas lika rätt till tandvård 

Enligt en SCB-studie (januari 2005) visar att var tredje arbetare och varannan 

arbetslös har inte besökt tandläkaren det senaste året. Studien visar vidare att 

andelen svenskar som har varit hos tandläkaren det senaste året, har minskat 

med ungefär en tiondel sedan början av 1990-talet. 

Studien bekräftar således den negativa utvecklingen att en stor och 

växande grupp av människor avstår från tandvård av ekonomiska skäl med 

följd att tandhälsan försämras. En oroande utveckling som rimmar illa med 

den socialdemokratiska generella välfärdspolitiken. Detta underströks av partikongressen 

2001 där det fastställdes riktlinjer: 

…Vi socialdemokrater han inte acceptera att människor med låga 

inkomster inte har råd att sköta och laga sina tänder… 

En långsiktig ambition som förpliktigar till konkret politisk handling. 

Det är allmänt känt att dålig tandhälsa medför negativa fysiska följder som 

leder till sjukdomar – och inte ovanligt med psykiska konsekvenser – vilket 

utgör en betydande kostnad för den enskilde och för samhället. 

Nuvarande tandvårdsstöd (försäkring) som varierar för olika åldersgrupper 

med gratis tandvård för barnoch ungdomar upp till 20 år är bra. Medan 

pensionärer har högkostnadsskydd och förvärvsarbetande (20-64 år) får visst 

samhällsstöd – vilket tydligen inte är tillräckligt för att alla ska ges rätt till god 

tandvård. 

Därför finns det starka skäl att jämställa tandhälsan med kroppshälsan 

och därmed införliva tandvården med sjukvården i sjukförsäkringen. 

217

218 

I Göran Perssons bok Den som är satt i skuld är icke fri framgår: 

”Jag växte upp i en tid då människors tandhälsa fortfarande var ett klassmärke. 

De med gott om pengar gick regelbundet till tandläkaren och kunde 

därför för det mesta behålla sina egna tänder. De som inte hade råd att gå till 

tandläkaren så ofta, fick i efterhand allt sämre tänder och det var inte ovanligt 

att alla tänderna så småningom drogs ut. I den tidens samhälle var det lätt 

att se från vilken samhällsklass en människa kom, det avslöjades så fort man 

öppnade munnen”. 

En stark påminnelse när vi socialdemokrater vill utveckla allas lika rätt 

till tandvård. 

Därmed yrkas 

1) att kongressen beslutar att ge partistyrelsen i uppdrag att utforma förslag 

som grundas på att jämställa tandhälsan med kroppshälsan och därmed 

införliva tandvården med sjukvården i sjukförsäkringen, 

2) att partistyrelsen överlämnar förslaget till regeringen. 

Salems arbetarekommun beslut att anta motionen som sin egen. 

Motion E163 

Hudiksvalls arbetarekommun 

Tandvård en ökande klasskillnad 

Tandvården idag kostar den enskilde för mycket, detta innebär att Sveriges 

befolkning tvekar att gå till tandläkaren för vård. Detta i ett samhälle där vi 

socialdemokrater har makten, detta stämmer inte överens med de värderingar, 

såsom god vård, trygghet och lika värde i samhället. 

40 procent av arbetare har enligt SCB ej varit till tandläkare under det 

senaste året, detta är ej acceptabelt. För tjänstemän ligger siffran på 25 procent. 

Folktandvården och privata tandläkare har höjt sina kostnader under året 

sedan 1997, Försäkringskassan står fortfarande på samma nivå som 1997. 

Vi socialdemokrater i Delsbo yrkar på: 

1) att en utredning tillsätts som visar på hur stor besparing hälso- och sjukvården 

kan göra på onödigt lidande, både fysiska och psykiska besvär 

som orsakas av dåliga tänder, 

2) att tandvårdsförsäkringen ses över, 

3) att tandvården ska ingå i hälso- och sjukvården. 

Börje Sunden, Delsbo s-förening 

Hudiksvalls arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Motion E164 

Skurups arbetarekommun 

Tandvård på lika villkor i hela befolkningen – jämställ tandsjukvård med 

sjukvård och satsa på den förebyggande vården 

Sedan tandvårdsförsäkringens införande 1974, en allmän försäkring för den 

vuxna befolkningen och lagstadgad avgiftsfri tandvård för barn och ungdom ( 

gäller idag till och med 19 års ålder), har tandhälsan förbättrats avsevärt framförallt 

hos barn och ungdom. Den organiserade barnoch ungdomstandvården 

har lett till att barn och ungdomar och yngre vuxna till stor del har en god 

tandhälsa och friska tänder. Stora satsningar på förebyggande tandvård har 

skett. En liten del av denna grupp har dock stora behandlingsbehov och kräver 

mycket vårdresurser. Dessa kräver också senare i livet reparativ vård. 

Den lite äldre generationen har fler tänder i behåll än tidigare och kräver 

underhåll/reparation av bettet. Den äldre-äldre generationen har också 

stort behandlingsbehov då bettet ofta raseras på grund av att man ej orkar 

sköta sin munhygien, medicinerar och lider av olika sjukdomar som förvärrar 

tandvårdssituationen. Det finns avsevärda skillnader i tandstatus mellan individer 

i olika socioekonomiska grupper. 

Tandvården skiljer sig från sjukvården vad gäller vårdutnyttjande och 

kostnader för den enskilde. Människor med sämre tandhälsa och sämre ekonomi 

går inte lika ofta till tandläkaren som de med god ekonomi och god 

tandhälsa, trots att de har större behov. Besök hos tandläkare ökar i förhållande 

till högre hushållsinkomst. Dessa förhållanden speglar tydligt att avgifter 

kan ha en hämmande effekt på människors möjlighet att söka vård. En god 

tandhälsa har blivit en klassfråga. 

Tandvårdsförsäkringen har förändrats sedan 1999 så att kostnader för 

omfattande tandvård har ökat för den enskilde vuxne med undantag av vissa 

grupper. Den tandvårdsreform som gjordes 1999 syftade till att närma sig 

sjukvårdens ersättningssystem och äntligen se munnen och kroppen som en 

helhet. 

Landstingen har fått ett ansvar att i kommunerna ordna uppsökande 

tandvård bland annat till dem som omfattas av den kommunala äldreomsorgen. 

Utbildning erbjuds till vård- och omsorgspersonal i förebyggande vård 

och i hur man kan hjälpa vårdtagarna som lider av sjukdom eller funktionshinder. 

Om det finns behov av tandvård kan den utföras för samma avgift som 

gäller inom den öppna hälso- och sjukvården. Denna avgift gäller även viss 

tandvård som görs som led i en sjukdomsbehandling eller som har annat samband 

med sjukdomstillstånd. 

Även såkallad förhöjd tandvårdsersättning kan beviljas av försäkringskassan 

för personer som har långvarigt och väsentligt ökat behov av tandvård 

på grund av långvarig sjukdom och/ eller funktionshinder. År 2002 förbättrades 

stödet för vuxna över 65 år, då ett högkostnadsskydd infördes för protetisk 

behandling för denna åldersgrupp. 

En särskild satsning har även gjorts på unga vuxna, 20 – 29 år, då trenden 

är att denna åldersgrupp försummar sin tandvård. Denna grupp har också 

möjlighet att teckna ett tandvårdsabonnemang som innebär ett fast pris för 

bastandvård under två år. Försäkringen kräver mycket tid av tandläkare till att 

förhandspröva behandlingsförslag till försäkringskassa och landsting. Dessa 

myndigheter har byggt upp en kostsam administrativ apparat för godkännande 

och kontroll av behandlingsförslag. 

219

220 

Inom tandvården ska dessutom all behandling med protetik/implantat 

förhandsprövas hos försäkringskassan, dvs även för patienter som inte har särskilda 

behov enligt ovan. 

Ingen politiker skulle ifrågasätta en läkares bedömning om en patient 

behöver en ny höftkula eller fa ett ben gipsat vid en fraktur men när det gäller 

tandsjukvård är kontrollbehovet stort. 

Det sägs att tandvård ej går att jämställas med sjukvård på grund av ekonomiska 

skäl, men oss veterligt har det aldrig gjorts en beräkning av vad hela 

kontrollsystemet kostar och hur mycket vårdtid som skulle kunna frigöras om 

tandläkarna slipper denna apparat. Man glömmer lätt att karies och parodontit 

(tandlossning) som är de största tandsjukdomarna orsakas av bakterier. 

Forskning idag visar också på samband med vissa andra sjukdomar. 

Det bästa sättet att sänka tandvårdskostnaderna för samhället är att satsa 

på förebyggande åtgärder för att behålla det friska friskt. De grupper i samhället 

som har behov av tandsjukvård ska också ha möjlighet att få behandling 

till en kostnad som är rimlig. Tandvård på lika villkor i hela befolkningen 

borde vara en rättighet i vårt land.. 


1) att ompröva befintligt administrativt system inom tandvårdsförsäkringen, 

2) att utreda kostnaderna för den administrativa apparaten, försäkringskassans 

förhandsprövningar, landstingens del, grönt kort mm samt åtgång 

av tandläkartid. Hur mycket vård kan man få för dessa pengar, 

3) att satsa på förebyggande åtgärder! Erbjud Frisktandvårdsabonnemang 

vid 20 år med ett successivt införande uppåt i åldrarna, 

4) att finansiera tandvård som sjukvård d.v.s. jämställ tandsjukvård med 

övrig sjukvård (munnen är en del av kroppen), alltså samma avgiftssystem 

som gäller inom sjukvården. 

Inger Wennhall och Sylve Qvillberg 

Skurups arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E165 


Tand- och sjukvård 

I dag drar sig allt fler för att regelbundet besöka tandläkaren. Besöken sker 

många gånger först då det oftast är så sent för att kunna rädda tanden, besöket 

borde ha skett tidigare. Hälsan tiger still sägs det som bekant. Ett ordspråk 

som väl speglar vår tandhälsa. Av ekonomiska skäl väljer man bort en 

förebyggande undersökning och väntar tills det gör ont och räkningen blir 

dyrare. 

En undersökning på 20 minuter beroende på vilken vårdgivare patienten 

väljer kostar minst 500 kronor. Ett läkarbesök på ett lasarett med gastroskopi 

eller hjärnröntgen kostar 100 kronor. I relation till dessa behandlingar borde 

det inte kosta mer än 100 kronor hos tandläkaren.

Jag hemställer kongressen besluta: 

1) att tandvårdstaxan blir likställd med sjukvårdstaxan. 

Björn Elf, Smedjebacken 

Smedjebackens arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E166 



Dagens tandvårdförsäkring innebär för den som är över 19 år, att den större 

delen av kostnaden belastas av individen själv. 

Vi är bekymrade över att det ska bli som på 50-talet att man kan se från 

vilken inkomstgrupp man kommer från när man öppnar munnen. 

Vi har många med låga inkomster arbetslösa sjuka och ensamstående 

föräldrar plus övriga med låga inkomster. 

Att man drar ut sina tänder i stället för att laga dom. 

Att man blir oftare sjuk när man har dåliga tänder vilket är vetenskapligt 

bevisat i dag, detta får då andra konsekvenser kostnadsmässigt för samhället, 

med dyra sjukvårdskostnader med mera. 

Vi föreslår därför: 

1) att högkostnadsskydd införs i den allmänna tandvårdförsäkringen, 

2) att det är samma högkostnadsskydd som i läkemedelshögkostnadsskyddet. 

Åhus s-förening 


Motion E167 


Tänder och klasskillnad 

Om vi gör en historisk tillbakablick 100 år kommer vi se att ett av de enklaste 

sätten att konstatera vilken samhällsklass du var född i var att be personen 

att öppna munnen för att visa tänderna. Det var dock möjligt att genom hårt 

arbete och mycken möda göra en klassresa för att åtminstone ens egna barn 

skulle få en bättre barndom än den man själv upplevt. Men bättre kost och 

levnadsstandard kunde inte trolla bort ursprunget. En öppnad mun visade 

klart och tydligt vilken uppväxt man hade. 

Införandet av Folktandvården och fri tandvård för barn och ungdomar 

upp till 19 år har verkligen gjort underverk. Idag går det definitivt inte att se 

i munnen vilken samhällsklass man kommer ifrån. Är det sant? Nä, fasaden 

har börjat krackelera, nödvändig tandvård har börjat prioriteras bort när 

pengarna tryter. Ensamstående föräldrar och arbetslösa är tvungna att prioritera 

annat än tänderna. År 2005 börjar det igen bli möjligt att se klasstillhö- 

221

222 

righet i munnen igen. Ungdomarna som lämnar skolan idag har hela tänder 

beroende bland annat på den förebyggande tandvård som tillhandahållits 

under uppväxttiden. Samhället har investerat stort i barnens munnar som sen 

spolieras när de sen övergår till den betalande sidan. 

Forskningen har visat betydelsen av friska tänder för att bibehålla hälsan. 

Som exempel kan nämnas att om det behövs göra en bypassoperation krävs 

det först en sanerad munhåla. Samma bakterier som orsakar tandlossning kan 

även orsaka hjärtinfarkt. 

För att råda bot på det problemet så har tandvårdspolitikerna tillsammans 

med folktandvården i Skåne infört en ny modell för ungdomar upp till 

29 års ålder. Det handlar om att sköta munhygienen så bra som möjligt för att 

undvika att borren behöver användas, så kallad Frisktandvård. Ungdomar kan 

till en låg månadskostnad teckna sig och få all tandvård två år framöver. En 

jättesuccé, planeringen låg på ca 10 000 tecknade avtal 2004 men resultatet 

blev fantastiska knappa 17 000. Gensvaret har varit enormt. Det enda kravet 

som ställs på patienten för att behålla en låg månadskostnad är fortsatt god 

egenvård. I förlängningen kommer detta leda till lägre kostnader för samhället 

och därmed finns resurser till annat nödvändigt. 

Hur vill jag då att tandvården ska fungera i framtiden för hela befolkningen? 

Jag skulle vilja se ett system där hela befolkningen fick tandvård på 

samma villkor som införts i Skåne för personer upp till 29 år, en så kallad 

abonnemangsvård, men för hela befolkningen oavsett ålder. I förlängningen 

så vore det samhällsekonomiskt bra att all tandvård i Sverige även behandlades 

precis som om det vore nödvändig sjukvård med högkostnadsskydd på 

samma sätt. 

Jag vill: 

1) att det införs en nationell abonnemangstandvård under en övergångsperiod, 

2) att tandvård ska betraktas som nödvändig sjukvård med högkostnadsskydd 

på samma sätt. 

Ulf Roos 


Motion E168 

Huddinge arbetarekommun 

Gör tandvården till valfråga! 

Tandhälsan håller inte på att bli en klassfråga, tandhälsan är en klassfråga. 

Siffror från Statistiska centralbyrån visar att andelen som inte varit hos 

tandläkaren under det senaste året har ökat kraftigt. Var tredje medborgare 

över 16 år har inte besökt tandläkaren under det senaste året. Bland dem mellan 

25 och 34 år har endast varannan besökt tandläkaren under de senaste 12 

månaderna och detta riskerar att lägga grunden för stora tandhälsoproblem i 

framtiden. 


senaste året. Motsvarande siffra för tjänstemän på mellannivå är 26 procent.

Bland ensamstående föräldrar är andelen som inte har gått till tandläkaren så 

hög som 43 procent, en siffra som har fördubblats på tio år. 

En studie från Riksförsäkringsverket visar att också att sedan prisregleringen 

av tandvården försvann har priserna ökat betydligt snabbare än andra 

priser. På mer komplicerade behandlingarna har vissa priser mer än fördubblats 

på sex år, samtidigt som andra priser ökat med 9 procent. Det är priserna 

hos privata tandläkare som har ökat mest. 

Det är uppenbart att dagens tandvårdsförsäkring inte ger tillräckligt 

stöd. För många är patientkostnaderna orimligt höga och många tvingas därför 

avstå från både förebyggande och nödvändig behandling. Som alltid är det 

redan utsatta grupper som drabbas hårdast. När man har en låg inkomst räcker 

pengarna inte alltid till en dyr tandvårdsräkning. 

Frågan om hur tandvårdförsäkringen kan förbättras borde vara en högt 

prioriterad fråga för socialdemokraterna. Partiet borde inför valet 2006 ta 

fram ett förslag på hur kostnaderna för tandvård kan sänkas, t ex genom ett 

högkostnadsskydd för alla. 

Med ovanstående argumentering föreslår jag: 

1) att Socialdemokraternas långsiktiga målsättning ska vara att jämställa 

tandvårdsförsäkringen med övrig hälso- och sjukvård, 

2) att den socialdemokratiska partistyrelsen ges i uppdrag att presentera en 

politik för väljarna i valet 2006 som förbättrar tandhälsan. 

Jonas Hellberg 

Huddinge arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E169 

Falkenbergs arbetarekommun 

Tandvård 

Tiden verkar nu vara mogen för tydligare utökat samarbete mellan tandvård 

och sjukvård vad gäller framtidens viktigaste folkhälsofrågor. Sedan lång tid 

tillbaka har företrädare för tandvården hävdat sambandet mellan munhålan 

och kroppen i övrigt. 

Järnbrist, andra bristtillstånd, vissa hudsjukdomar och en del medfödda 

systemsjukdomar kopplades till olika manifestationer, ofta i slemhinnan och 

på tungan men även på benvävnad och tänder. Förutom ökande biologiska 

kunskaper vidgades också helhetsbilden genom epidemiologiska data som 

kunde beskrivas socioekonomiska samband för såväl karies som tandlossning. 

Frågan om sambandet mellan allmänhälsa och munhälsa har således de 

allra senaste åren skjutit fart och man talar idag inte bara om hur allmänhälsan 

återspeglar sig i munnen utan också hur olika tillstånd i munnen påverkar 

allmänhälsan.( FoU rapport nr 3) 

Utifrån denna rapport och våra värderingar när det gäller människors 

lika värde borde vi ta steget fullt ut och inte låta tandvården åter igen bli en 

klassfråga. Vi måste inse att munnen tillhör kroppen. 

En god tandhälsa hänger ihop med allmänt välmående och påverkar 

kroppen i högsta grad. Därför vill vi att vi att det ska införas ett högkostnads- 

223

224 

skydd inom tandvården, så att alla ska få möjlighet till samma behandling. 

Det är en bit på vägen till en rättvisare sjukvård. 

Vi föreslår att den socialdemokratiska partikongressen ger regeringen i uppdrag: 

1) att skyndsamt utreda finansieringen av en reform där sjukvård och tandvård 

införs under den allmänna sjukförsäkringen, 

2) att verka för att högkostnadsskydd införs och tillämpas på samma sätt 

som vid övrig sjukvårdsbehandling. 

LOs s-förening, Falkenberg 

Falkenbergs arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E170 

Örebro arbetarekommun 


Tandvårdsfrågan är kanske den enskilda fråga, som vi oftast möter när människor 

vill se förbättringar av välfärden. Bakgrunden är de stora besparingar 

på tandvårdsförsäkringen, som genomfördes i samband med budgetsaneringen 

på nittiotalet. Sedan dess har ett särskilt högkostnadsskydd för äldre över 

65 år införts, men medborgare mellan 20 och 65 år har ett mycket bristfälligt 

stöd till sin tandvård. 

Tandhälsan hör till de områden, där klasskillnaderna är allra tydligast. 

Det har vi bland annat kunnat se i Örebro län, där skillnaderna i tandstatus 

skiljer sig kraftigt mellan olika bostadsområden. I de områden, där socialbidragsbehovet 

och arbetslösheten är högst är det alltför många, som har en 

mycket dålig eller dålig tandhälsa. 

Vi anser att det är dags för partiet att ta initiativ till en omfattande 

reform av tandvårdsförsäkringen. En sådan reform ska först och främst ta 

fasta på de områden, där behovet av insatser är störst. Dels måste det bli billigare 

för människor att göra en undersökning eller förebyggande insatser från 

tandhygienist. Vi ha sett alltför många exempel på att t ex ensamma mammor, 

som ska prioritera sina egna behov mot barnens känt sig tvungna att avstå från 

en undersökning för att ha råd med kläder eller annat till sina barn. Vi vill att 

kostnaderna för en undersökning inte ska vara högre än ett besök hos specialistläkare 

inom sjukvården. Om människor kommer till tandläkare i tid har 

de också oftast råd med att laga vanliga hål. 

Däremot är kostnaderna för större behandlingar närmast oöverkomliga 

för många låginkomsttagare. Det behövs därför göras en ordentlig satsning på 

att subventionera kostnaderna för större behandlingar. På sikt har vårt parti 

uttalat sig för ett högkostnadsskydd, men redan nästa mandatperiod måste 

sådana insatser göras att låginkomsttagare har råd med en rotfyllning eller 

andra större tandvårdsbehandlingar. Det kräver ordentliga subventioner av de 

mer omfattande tandvårdsbehandlingarna. Däremot ser vi nu inte akuta 

behov av ytterligare subventioner av normala lagningar och andra mindre 

omfattande behandlingar.

Vi är medvetna om att en tandvårdsreform, som får effekt kan komma 

att kosta några miljarder, men menar att detta är en klassfråga av det slag att 

den måste prioriteras före de flesta andra reformer. 

Örebro socialdemokratiska kvinnoklubb föreslår att partikongressen beslutar: 

1) att socialdemokratin inför 2006 års val går till val på en tandvårdsreform, 

som både ger utrymme för en satsning på förebyggande tandvård och 

sådana subventioner av mer omfattande behandlingar att de blir tillgängliga 

också för den, som har en låg inkomst. 

Fisun Yavas 

Örebro arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E171 

Örebro arbetarekommun 

Det orala klassamhället 

När tandvårdsförsäkringen infördes 1974 var statens årskostnad för denna 

strax under en miljard kronor. I dagens penningvärde motsvarar detta cirka 

fem miljarder kronor. Anslagsramen för år 2002 uppgick till cirka 2 miljarder 

kronor. Av detta kan var och en förstå att inte mycket finns kvar av den 

ursprungliga tandvårdsförsäkringen. 

I nuvarande försäkring subventioneras enklare ingrepp från första kronan, 

medan större ingrepp, som broar och liknande, har en självrisk på 5 800 

kronor. Större arbeten kan kosta patienten 30-40 000 kronor ur egen ficka. 

En implantatbehandling i båda käkarna kan kosta uppemot 100 000 kronor! 

Ur denna verklighetsbild växer ett oralt klassamhälle fram, där man kan veta 

hur mycket pengar någon har genom att studera dennes tänder. 

Vi har dock idag i Sverige en mycket bra utbyggd tandvård för barn och 

ungdomar upp till 19 års ålder. Vi har också välkomnat en ny tandvårdsförsäkring 

när det gäller vissa äldre och psykiskt handikappade vilket innebär 

avsevärt billigare tandvård för dessa grupper. Dock återstår att låta även resten 

av Sveriges befolkning omfattas av denna försäkring. För vi kan inte stå 

tysta, inte undgå att dryfta detta, inte låta nuvarande situation fortskrida, om 

vår vision är ett samhälle utan klasser. 

Därför kräver vi: 

1) att SAP driver frågan om en utbyggd tandvårdsförsäkring som omfattar 

alla i samhället. 

Jens Hollingby 

Örebro arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

225

226 

Motion E172 

Hudiksvalls arbetarekommun – enskild 

Tandvård 

Vid kongressen i Västerås beslutades att ”-tandvården på sikt ska göras 

avgiftsfri, i ett första steg från 65år”. Detta blev också i en mening realitet. 

Dessvärre så gäller inte detta material. I vårt parti är vi många om idag tycker 

att det börjar bli dags att se tänderna som en del av kroppen för alla oavsett 

ålder. Vi vet alla att tandhälsan hos många blir sämre till följd av att ekonomiska 

förutsättningar saknas för att regelbundet sköta sina tänder. 

Detta är inte värdigt en välfärdsstat och därför föreslås kongressen besluta: 

1) att tandvård inklusive material ska lyftas in i den allmänna hälso- och 

sjukvården. 

Sven-Erik Joelsson 

Hudiksvalls arbetarekommun beslöt att sända motionen som enskild till kongressen. 

Motion E173 

Haninge arbetarekommun 

Förbättrad tandvård 

Det är en självklarhet att patientens behov styr i sjukvården. Det gäller dock 

inte i tandvården. 

En undersökningar från SCB visar att gruppen som inte kontinuerligt 

besöker tandläkare har ökat under senare år. Enligt undersökningen är det 

betydligt vanligare att tjänstemän jämfört med arbetare besöker tandläkare 

varje år. Bland ensamstående föräldrar är det hela 43 procent som inte besökte 

tandläkare det senaste året. 

Tandhälsan är en väl synlig klassfråga. Dåliga tänder bidrar till såväl 

medicinsk som social ohälsa. Den tandvårdsförsäkring vi har idag är inte tillräcklig. 

Tandvård måste garanteras alla på samma villkor som annan hälsooch 

sjukvård. 

Kongressen föreslås besluta att ge partistyrelsen i uppdrag: 

1) att verka för att tandvård jämställs med övrig hälso- och sjukvård. 

Västerhaninge s-förening 

Haninge arbetarekommuns beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E174 

Avesta arbetarekommun 

Tandvården – en folkhälso-/klassfråga 

Enligt gällande regelverk får inte vuxentandvård subventioneras av skattemedel. 

När den statliga prisregleringen avskaffades, medförde detta som ett brev 

på posten, ökade kostnader för patienterna. Visserligen har stödet för vissa 

grupper, till exempel. utifrån ålder och sjukdom förbättrats, men för vuxen-

tandvården har kostnaderna ökat så att det inte längre är ekonomiskt självklart 

för vanliga löntagare att uppsöka tandvården. Följden blir för många att 

man uppskjuter besöket och utifrån detta får en ännu mer ökande kostnad. 

Idag är det ganska vanligt att man lånefinansierar sitt tandläkarbesök. 

Med dessa höga kostnader håller möjligheten till en god tandvård på att bli 

en folkhälso- och klassfråga igen. Det vore därför enklast och mest rättvist att 

tandvården inlämmas i den allmänna sjukförsäkringen. 

Vi hemställer därför att kongressen beslutar: 

1) att stödet till. tandvården ska ses över i ett helhetsperspektiv, 

2) att tandvården successivt inryms under den allmänna sjukförsäkringen. 

Rådslagscirkeln Krylbo s-förening 

Avesta arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E175 


Tandvård i Sverige 

Sverige är en nation med ett relativt väl utbyggt trygghetssystem när det 

gäller medborgarnas sjukvård, pensioner, mm. En stor och påtaglig brist i 

trygghetssystemen kvarstår dock. Det gäller den orättvisa tillgången på tandvård. 

Många av oss medborgare saknar idag ekonomiska möjligheter till en 

rimlig tandhälsa. 

En av många högt ansedd och duglig politiker skrev i sin bok, Den som 

är satt i skuld är icke fri, sidan 11 och han sade i riksdagens frågestund 2002 

att: 

”Jag växte upp i en tid då människors tandhälsa fortfarande var ett klassmärke. 

De med gott om pengar gick regelbundet till tandläkaren och kunde 

därför behålla sia egna tänder. De som inte hade råd att gå till tandläkaren så 

ofta fick i efterhand allt sämre tänder och det var inte ovanligt att alla tänderna 

så småningom drogs ut. I den tidens samhälle var det lätt att se vilken samhällsklass 

en människa kom, det avslöjades så fort man öppnade munnen.” 

Nu har det gått så långt att många medborgare i Sverige inte kan sköta 

sina tänder, oftast beroende på att kostnaderna för detta har rusat i höjden. 

Ett annat skäl till den bristande tandvården är att tillgängligheten till folktandvården 

har minskat när det gäller årliga kontroller av tänderna, det förekommer 

på vissa orter såväl två som tre/fyraåriga intervaller mellan besöken 

En rimlig lösning på detta problem är att införa tandvården i det generella 

sjukvårdssystemet med ett högkostnadsskydd som omfattar även tandvården. 

Vi är medvetna om att detta kommer att medföra höga kostnader i ett 

initialskede men det är en mycket angelägen och nödvändig reform. Som det 

ser ut idag kan man enkelt se vilken samhällsklass men tillhör när människor 

öppnar sin mun. En dålig tandhälsa medför även stora lidanden för dem som 

drabbats. 

Kostnaderna borde fördelas mellan individ och samhälle, till exempel 

kan högkostnadsskyddet höjas till 1200 kronor per år. Det innebär att många 

befrias från mycket lidande. 

227

228 

Med anledning av den idag ojämlika situationen beträffande tandstatus föreslår 

vi: 

1) att en allmän tandvårdsförsäkring införes i sjukvårdssystemet 

2) att kostnaderna för detta solidariskt omfattas av högkostnadsskyddet vid 

sjukdom. 

3) att en omfattande informationskampanj genomförs beträffande munhygien 

och förebyggande arbete, 

4) att genomförandet av en allmän tandvårdsförsäkring sker snarast. 

Anita Nissengh och Kjell Nissengh 

Eskilstuna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen. 

Motion E176 


Tandvårdskostnader 

Patientavgifter inom tandvården har skjutit i höjden och de ekonomiskt svaga 

grupperna har i allt större utsträckning slutat att gå till tandläkaren. Socialminister 

Ylva Johansson medgav för en tid sedan att tandvårdskostnaderna stigit 

och att ”tandhälsa riskerar att bli ett klassmärke”. Det finns enligt statsrådet 

också en utveckling mot stora regionala skillnader. Situationen har blivit 

så allvarlig att LO vill att Socialdemokraterna ska gå till val med frågan 

2006.Det svenska försäkringssystemet är utformat så att den enskilde individen 

själv betalar en större del av sina tandläkarkostnader jämfört med ett 

besök hos läkare. Att generellt införa samma patientavgift hos tandläkare som 

i övriga sjukvården har riksdagen sagt nej till på grund av de höga kostnader 

för statskassan som detta skulle medföra. 

De ökande patientpriserna för tandvården visar dock att marknaden inte 

ensam kan ta ansvar för prissättningen inom tandvården. Inom tandvården 

råder fri prissättning. Det innebär att priserna för likartad behandling kan 

variera hos olika vårdgivare. Privattandläkare bestämmer sina egna priser, 

medan folktandvårdens priser fastställs av politikerna i respektive landsting. 

Alla tandläkare i folktandvården och de allra flesta privattandläkarna är 

anslutna till Försäkringskassan. Det innebär att man som patient inte betalar 

den fullständiga kostnaden på vanlig tandvård. Man betalar en patientavgift 

medan den återstående delen av kostnaden ersätts av Försäkringskassan 

genom tandvårdsförsäkringen. 

Emellertid kan kostnaden för ett tandläkarbesök bli tämligen kännbart 

ur en individs ekonomiska perspektiv. Det blir allt vanligare att människor 

avstår från att laga sina tänder. Det är också en klassfråga. Den som inte har 

råd – avstår. 

Därför kräver jag: 

1) att en utredning prioriteras för att främja minskade patientavgifter inom 

tandvården. 

Peder Carlström 

Eskilstuna arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Partistyrelsens utlåtande över motion E177:1-3 (dentala material) 

Motion E177:1-3 (Oskarshamns arbetarekommun) yrkar att totalstopp av 

amalgam införs omedelbart, att tandläkar- och läkarutbildningen kompletteras 

med krav på kunskaper om dentala material och dess biverkningar 

samt att hälso- och sjukvården tillser att patienter som blir sjuka av sitt 

amalgam får en fullkomligt säker amalgamsanering och adekvat vård. 

Våren 2002 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare med 

uppdrag att föreslå åtgärder som syftar till att öka kunskaperna om hälsoproblem 

relaterade till amalgam och andra dentala material. I maj 2003 

fick regeringen ta emot slutbetänkandet ”Dentala material och hälsa”, som 

tar upp en rad viktiga frågor som redovisar både historiska och internationella 

utblickar samt behandlar vårdpersonalens yrkesansvar och vårdgivarnas 

skyldigheter samt forskning om dentala material och biverkningar. 

Utredningen tar dessutom upp den mänskliga sidan av det hela, nämligen 

hur patienten upplever sin situation. Många känner oro inför amalgam 

och andra material som används för att laga våra tänder. 

Partistyrelsen vill inte föregripa det arbete som för närvarande pågår 

i Socialdepartementet, för att frågan om amalgam och dentala material ska 

få en så grundlig genomlysning som möjligt. 



utlåtande. 

Motion E177 

Oskarshamns arbetarekommun 

Kvicksilver förbjudet överallt utom i munnen! 

Genom den statliga utredningen ”Dentala material och hälsa” fastslås att 

människor kan bli sjuka av sitt amalgam (som till hälften består av kvicksilver) 

och att alla dessa sjuka människor också har rätt till vård och bra bemötande. 

I en bilaga till utredningen kan man läsa om hur illa människor har blivit 

bemötta i vården, när de satt sin sjukdom i samband med amalgamet i sina 

tänder. Många har vandrat genom vårdapparaten utan att fått hjälp. Läkare 

och tandläkare upplyser sällan patienter om vilka regler och rättigheter som 

gäller för dem som relaterar sina besvär till amalgam. 

Det råder kunskapsbrist i fullkomligt säker amalgamsanering. Denna 

brist får stora konsekvenser för både patienter och tandvårdspersonal. Därutöver 

innebär det stora ekonomiska förluster både för patienter och samhälle. 

I dentalmaterialutredningen föreslås att tandläkarutbildningen kompletteras 

med krav på kunskaper om dentala material. 

Redan 1994 beslutade riksdagen att amalgam måste avvecklas som tandfyllning, 

men fortfarande är inte detta tandfyllningsmaterial helt utfasat. 

Kemikalieinspektionen slår fast att kvicksilver är ”ett av de farligaste miljögifterna 

och utgör ett hot mot både miljön och människans hälsa”. I dag är 

det förbjudet att ha kvicksilver i varor och läkemedel. Det är därför mycket 

bekymrande att undantag ges till sjukhustandvården där amalgam främst 

används på funktionshindrade personer med allvarliga psykiska eller fysiska 

229

230 

handikapp. De som redan har ett allvarligt handikapp ska inte behöva riskera 

att få förvärrade symtom på grund av tandläkarens ovilja (eller okunskap) att 

använda andra tandfyllnings-material. 

Med anledning av ovanstående yrkas 

1) att totalstopp av amalgam införs omedelbart, 

2) att tandläkar- och läkarutbildningen kompletteras med krav på kunskaper 

om dentala material och dess biverkningar, 

3) att hälso- och sjukvården tillser att patienter som blir sjuka av sitt amalgam 

får en fullkomlig säker amalgamsanering och adekvat vård. 

Lis Lyrbo, Oskarshamn, Roland Bladh, Påskallavik och Kerstin Beckman- 

Danielsson, Mönsterås 

Oskarshamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Häfte E-1 - Socialdemokraterna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?