Bruten i bitar – En samling texter om daliterna och ... - Svalorna

BRUTEN I BITAR
En samling texter om daliterna och motståndet mot kastsystemet
SKRIVNA AV KJELL VOWLES
PRAKTIKANT HOS SVALORNA INDIEN BANGLADESH 2009-2010

Svalorna Indien Bangladesh
är en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden organisation för internationellt solidaritets- och utvecklingsarbete.
Vi har arbetat med fattigdomsbekämpning, miljöfrågor, social mobilisering och demokratifrågor i över 50
år. Svalornas vision är en rättvis värld, fri från fattigdom, där människor med makt att påverka sina egna liv
lever i solidaritet med varandra och i ett långsiktigt, hållbart samspel med naturen. Genom vårt arbete med
marginaliserade grupper, särskilt kvinnor, daliter (tidigare kallade kastlösa), landlösa och ursprungsbefolkningar,
ges en möjlighet till självbestämmande på gräsrotsnivå. Vi stödjer och samarbetar med lokala organisationer i
Indien och Bangladesh eftersom vi tror att det leder till långsiktig och hållbar förändring.
Stöd gärna vårt arbete genom att sätta in ett bidrag på postgiro 90 12 34 - 5.
Svalorna kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll.
Hemsida: www.svalorna.org
Facebook: www.facebook.com/SvalornaIndienBangladesh
Mail: info@svalorna.org
Telefon: 046-12 10 05
Kjell Vowles
BRUTEN I BITAR
En samling texter om daliterna och motståndet mot kastsystemet
3 Att vara dalit är att vara på botten av det indiska samhället
9 Daliternas daliter
12 Lång väg till högskolan för daliterna
14 Gandhi och Ambedkar
18 En smutsig strand och en rostig karusell – hit vallfärdar daliterna
20 Muren håller daliterna borta
är journalist och praktiserade på Svalorna Indien Bangladesh
2009-2010. Under sin praktik var han i Indien och studerade
dalitrörelsen. Kjell var delvis placerad hos Svalornas dåvarande
partnerorganisation Velicham – en organisation av och för daliter.
Förutom att delta i deras arbete reste han runt i södra Indien och
träffade andra organisationer och aktivister inom dalitrörelsen.
Om inget annat anges är fotona i denna textsamling tagna av Kjell Vowles eller Kristin Ivarsson.
Foto: Esther Rose Parks

ATT VARA DALIT ÄR ATT VARA PÅ BOTTEN AV DET INDISKA
SAMHÄLLET
Kastsystemet genomsyrar Indien. Du lever med din kast från dagen du föds. Den kommer
att avgöra vilken gata du bor på och om du får en stor eller liten tekopp vid teståndet – eller
kanske bara en plastmugg. Kasten kan komma att bestämma om du får besöka dina kompisar efter
skolan eller om de är välkomna hem till dig. Den kan påverka vilken mat du äter, vad du har på
fötterna, och om du har tillgång till alla tempel. För många kommer kasten att styra giftermålet,
och för vissa även yrkesvalet, eller vilken lön du får när du arbetar. Och efter din död så har den
betydelse för vart du kommer att begravas.
Är du en av Indiens cirka 170 miljoner daliter, kastlösa, och
bor på landsbygden kommer du antagligen att bo på en gata
utanför själva byn. Ska du gå in till centrala byn och dricka
te kan du behöva ta av dig sandalerna när du går på gatorna
som tillhör de högre kasterna, kasthinduerna, 1 innan du blir
serverad teet i en liten kopp snarare än en stor. Till skillnad
från dem är det troligt att du äter kött, något som anses vara
förorenande, och det är även din uppgift att ta hand om deras
djur när de dör. Det blir svårt att gifta dig med någon som är
högre upp i kastsystemet (eftersom både dina egna och den
andres föräldrar skulle motsätta sig detta). Du kommer i de
esta fall bli tvingad till underbetalt arbete på kasthinduernas land eftersom du själv är landlös. Och
i många byar skulle du inte få bli begravd på byns ”gemensamma” begravningsplats.
Daliterna föddes inte från skapelseguden
Daliterna har traditionellt ansetts som orena och oberörbara inom hinduismen och detta präglar
samhället idag. Enligt de religiösa skrifterna nns det fyra kaster, varnas, vilka alla föddes från
skapelseguden Brahma. Brahminerna, prästerna, föddes från hans panna; kshatriyas, krigarna,
föddes från hans axlar; vaishyas, köpmännen, från hans höfter; och shudras, arbetarna, från hans
fötter. Utanför detta kom de kastlösa, de lägst stående i samhället som ck utföra de mest smutsiga
yrken, som att ta hand om döda djur och tömma latrinerna.
Utöver de fyra varnas i skrifterna så nns det tusentals jatis, kastgemenskaper som var och en har
varit sammankopplad med ett visst yrke. Bara bland daliterna nns det i dag cirka 1200 olika jatis.
Inom dessa subgrupper nns det också en hierarki. Alla jatis nns inte överallt, och den som är
numerisk starkast inom sin region kommer oftast vara den som är dominant. I södra Tamil Nadu
och kring staden Trichy är det pallar-kasten som är numerisk överlägsen bland daliterna, medan
pariyar är dominant bland daliterna i norra Tamil Nadu. Pallar-kasten är traditionellt arbetare på
kasthinduernas gårdar medan pariyars är gatusopare. De lägststående dalit-jatisarna i Tamil Nadu
är chakkiliyars (skomakare) och arunthathiyars (latrintömmare).
Det är demograska aspekter som kommer att avgöra vilken av kasthinduernas jatis som blir den
ledande i sitt område. Endast två procent av befolkningen består av brahminer vilket gör att de oftast
har svårt att upprätthålla en maktposition. I Tamil Nadu är det callar-kasten som är den dominanta
jatin. De klassiceras som en backward caste av staten, och var tidigare tjuvar (callar betyder tjuv),
men med en stor numerär befolkning har de skapat sig en maktställning i Tamil Nadu.
1. Se ordlista på sidan åtta för ytterligare förklaring av de olika termerna.

”Vi lever kast”
Kast är ingen ras på det sättet att det går att se vem som tillhör vilken kast. Som utomstående är
det svårt att överhuvudtaget se att kastsystemet existerar utan att någon pekar ut det för en. Något
som ofta avslöjar en persons kast är namnet och vart personen bor. I byarna bor normalt alla jatis
åtskilda, och daliternas gata ligger ofta i utkanten av byn. Många familjer har bott på samma ställe
i generationer, vilket gör det lätt för alla andra att hålla reda på vart de kommer ifrån och därmed
även vilken kast de tillhör. Giftermål över kastgränserna är ovanligt, och ses inte med blida ögon av
omgivningen. Detta tjänar till att upprätthålla de slutna gemenskaperna, och behålla familjerna på
samma plats och med samma namn som de alltid har haft.
Trots att det är svårt att se kastsystemet som utomstående, ter det sig bisarrt när någon pekar ut det.
Det är svårt att förstå varför människor är så uppdelade och hur denna apartheid kan tillåtas fortgå.
Det är familjer som känner varandra, som har bott ett stenkast ifrån varandra i hela sina liv, men
som är strikt åtskilda av en mental barriär som gör att de aldrig kommer att vara jämlika – och det
är dalitfamiljen som kommer att vara underordnad. I vissa fall är det inte bara en mental barriär
utan även en fysisk – i byn Uthapuram i Tamil Nadu skiljer en tre meter hög mur daliterna från
resten av byn.
För många daliter är systemet självklart. Det är anmärkningsvärt hur ofta daliter säger att de inte
är diskriminerade, för att sedan följa upp det med historier om att de exempelvis inte får gå på
kasthinduernas gator eller får följa med skolkompisar hem (eftersom deras närvaro skulle förorena
deras hus). En professor på Tata Institute of Social Science i Mumbai som själv är dalit och har
engagerat sig i kampen mot förtrycket förklarade det som att ”vi gör kast, vi lever kast i våra
vardagliga liv. För dem [daliterna i byarna] är det väldigt ’normalt’ att vara dalit. Deras förfäder
har levt det och de gör det. De lever kast varje dag och är beroende på överkasterna 2 för deras
dagliga bröd.” Kasten blir en identitet, ett sätt att leva. För många daliter blir det lättare att förneka
diskrimineringen och acceptera situationen som den är än att möta det faktum att de, deras familj
och hela deras sociala gemenskap har blivit sedda som smuts av resten av samhället.
Skapandet av en indentitet
Identiteten har blivit en viktig fråga
för många dalitaktivister. Daliterna har
inte varit representerade i den indiska
historiebeskrivningen. Under självständighetsrörelsen
var det bara Dr. Ambedkar som
lyckades skriva in sig i historieböckerna som
dalit. Ambedkar är daliternas ledare med stort
L. Som delförfattare till konstitutionen var han
drivande i att skapa kvoteringar för daliterna
inom politiken, utbildning och statliga tjänster.
Under 1960- och 1970-talet började allt er
inom dalitrörelsen höja frågan om identitet.
Dalit Panthers och Dalit Sahitya (som betyder
dalitlitteratur) var två rörelser som växte sig
starka. Dalitpantrarna var inspirerade av de
svarta pantrarna i USA och mycket av deras
budskap handlade om självrespekt. Deras manifest deklarerade vilka som var vänner och vilka som
var ender, och hur en kastrevolution skulle kunna komma till stånd.
2. Överkasterna betyder samma sak som kasthinduerna, se ordlista på sidan åtta för vidare diskussion.
4
ActionAids studie över oberörbarhet.
(Sukhadeo orat, Dalits in India, in search for a Common Destiny, 2009,
New Dehli Sage.)

Många politiskt aktiva inom Dalitpantrarna var även poeter och författare inom den samtida
dalitlitteraturrörelsen. Det handlade om att formulera för sig själv hur det var att vara dalit. Från
att inte vara medveten och ha sett kastdiskrimineringen som en vana, till att se den och kämpa
emot den. Istället för att ta på sig skulden för sin egen situation så behövdes en aggression mot
förtryckarna. Självbiogran blev en populär form för dalitförfattarna att försöka skriva sitt folks
historia. Det var med Dalitpantrarna/Dalit Sahitya som benämningen dalit, som ordagrant betyder
förtryckt, blev den allmänt accepterade och politiskt korrekta, även om termen sporadiskt hade
använts av Ambedkar även tidigare.
Deras beröring har ansetts förorenande
Oberörbarhet är förbjudet enligt den indiska konstitutionen, men det lever fortfarande kvar, särskilt
på landsbygden. På grund av att många av de religiösa skrifterna beskriver daliter som förorenade
eller smutsiga 3 har de ansetts och fortfarande anses vara oberörbara. Om en gudstrogen kasthindu
skulle komma i kontakt med en dalit skulle han eller hon behöva genomgå reningsritualer för att
inte bli besudlad själv. För att undvika kontakt har olika typer och nivåer av apartheid praktiserats
genom tiderna. Förr kunde daliterna behöva gå med spottkoppar runt halsen då deras saliv ansågs
vanhelga marken. I vissa områden gick de även med bjällror klingande på magen då det ansågs vara
smutsigt för en brahmin att ens se en oberörbar, och bjällran gav en förvarning om att daliten var
i närheten.
Över hela Indien bor daliterna på sina egna gator i utkanten eller utanför byn. En av de vanligaste
formerna av diskriminering är att daliterna vägras tillgång till byns gemensamma brunnar. En
rapport från Action Aid 2001 som undersökte 550 byar i elva delstater visade att detta var fallet
i nästan hälften av byarna. I södra Tamil Nadu är det vanligt med testånd som serverar te i olika
muggar och att daliter tvingas att ta av sig skorna eller kliva av cykeln på kasthinduernas gator. I
många byar får de inte gå in i templen, eller i aärerna. De tvingas stå utanför och vänta tills någon
expedit hämtar det de vill ha och som sedan lägger det på marken för att inte råka bli vidrörd av
daliten. Samma sak sker vid betalningen, daliten kommer inte att kunna ge pengarna direkt till
expediten eller kassörskan då det skulle kunna innebära kontakt, istället får de lägga pengarna
på marken eller på träskiva (trä anses vara renande). Daliterna kommer inte vara välkomna till
kasthinduernas hem, och i vissa fall är de tvingade att stå upp om en kasthindu är närvarande.
Urmila Pawar beskriver i hennes självbiogra, e Weave of My Life, hur hon sålde de korgar som
hennes mamma hade vävt till kasthinduerna i byn. Hon var tvungen att vänta utanför hemmen
och ställa ner korgarna på marken så att köparna kunde spruta vatten på dem innan de rörde dem.
Sedan skulle de be henne att ta fram handen så att de skulle kunna släppa ner pengarna från ovan
utan att riskera kroppskontakt.
De är skyddade av konstitutionen
Det nns era lagar som ska skydda daliterna. Våldsbrott mot daliter ska straas hårdare än andra,
och de blir inkvoterade i statliga jobb och på landets universitet. Detta kräver att kasttillhörigheten
registreras, något som på sitt sätt bidrar till att upprätthålla kastsystemet, även om det idag inte
nns så mycket alternativ om daliterna ska kunna bli jämlika.
Indien är en federation där delstaterna har stort självbestämmande. På nationell nivå är reservationen
inom statliga jobb och högre utbildning 15 procent för daliter, och 7.5 procent för ursprungsfolk
men varje delstat kan dock anpassa detta efter sin egen befolkning. I Tamil Nadu är det 18 procent
reservation för daliter men bara 5 procent för ursprungsfolk. Inom daliternas kvotering är tre
procent avsatta för arunthathiyars och chakkiliyars, som är de mest nedtryckta subgrupperingarna
3. I Manusmriti, eller e Law of Manus, som skrevs omkring 200 före Kristus, är kastlagarna utförligt beskrivna.

land daliterna i Tamil Nadu.
Daliternas kvoter har sällan fyllts upp, under 1990-talet var bara drygt åtta procent av de inskrivna
studenterna på statens universitet daliter. Det är bättre idag, men fortfarande står många reserverade
platser tomma. Fler utbildade daliter betyder er daliter som står upp för sina rättigheter. Fler som
ser förtrycket de har varit utsatta för, som erkänner det för sig själva, och som inte tänker låta det
fortgå utan motstånd. Men unga daliter som ignorerar kastlagarna drar ofta på sig kasthinduernas
vrede. I delstater som Tamil Nadu, med en stor och relativt välutbildad dalitbefolkning, är
kastövergreppen vanliga. Det handlar om misshandel, våldtäkt, och mord, och daliter som blir
tvingade till förödmjukande och inhumana handlingar som att gå nakna genom byn eller till och
med att äta mänsklig avföring.
1989 kom SC/ST Prevention of Atrocities Act, en
lag som skulle bestraa kastrelaterade övergrepp
hårdare och därmed skydda daliterna. Den första
punkten av de övergrepp som listas i denna lagen
är att det är förbjudet att tvinga en dalit att äta
något som är oätbart, vilket är relaterat till att
det fortfarande är vanligt att daliter tvingas äta
mänsklig avföring som ett förnedrande stra.
Strukturellt motstånd försvårar implementeringen av lagarna
De esta av de här brotten registreras inte. Mellan 1990 och 2000 registrerades totalt 285 871
brott om övergrepp eller diskriminering mot daliter, men mörkertalet är stort. Detta beror på era
anledningar. Bland annat att daliterna är rädda för vidare repressalier från kasthinduerna om de går
till polisen, och att om de går till polisen är det ofta att kasthinduerna själva anmäler daliterna för
andra brott och att ärendena sedan blir liggande. Dessutom nns det ett motstånd inom polisen och
domstolarna. Flera gånger har polismyndigheterna (som ofta tillhör överkasten) låtit anmälningar
bero eller registrerat dem under fel lagar.
Veckomagasinet Frontline 4 rapporterar om ett fall i delstaten Maharashtra i Augusti 2009 där en 15årig
daliticka blev kidnappad och gruppvåldtagen av tre män, en som misstänks vara en hindupräst,
men polisen vägrade att ta emot en anmälan gällande kastvåld. Det var först när en NGO klev in
och pressade polisen som de tog emot anmälan. I boken Gendering Caste skriver Uma Chakravarti
om hur hon blev bemött av polisen i ett fall där en kasthinduicka och en dalitpojke blev kära
och ydde från sin by för att undkomma repressalier från ickans familj. Hennes pappa anklagade
pojken för att ha fört bort ickan mot hennes vilja och hävdade att hon var under 18 trots att bevis
fanns på motsatsen. När Chakravarti gick till polisen tillsammans med en annan demokratiaktivist
för att motbevisa pappans anklagelser blev hon utskälld av poliskommissarien: ”Varför engagerar
du dig i det här fallet? Om din dotter hade gjort en sådan sak som den här dottern har gjort skulle
du också ha gjort samma anmälan.” 5 Han höll uppenbarligen med pappan om dotterns brott – att
bli kär i en dalit.
Även om polisen tar sig an fallen och de kommer upp i domstol nns det fortfarande ett motstånd
mot att straa de skyldiga. Dalitkvinnan Bhanwari Devi engagerade sig i att försöka stoppa ett
barnbröllop i hennes by i Rajahstan. För detta blev hon gruppvåldtagen av ett gäng män från
icke-daliterna i hennes by. När fallet kom upp i domstolen förklarades det ogiltigt av domaren.
4. Frontline 26:24, 21 november 2009, s 9.
5. Uma Chakravarti: Gendering Caste rough a Feminist Lens (2009), Calcutta:Stree, s. 155.
6

Han argumenterade att det är för otroligt för att vara sant att kulturen i Indien idag skulle ha
sjunkit så lågt att en grupp män från olika kaster skulle kunna ge sig på och våldta en ensam
dalitkvinna. Bhanwari Devi bedömdes av domaren att vara ett opålitligt vittne som antagligen hade
utomäktenskapliga sexuella relationer (med tanke på de medicinska bevisen gällande våldtäkten). 6
Kastfrågan internationellt
Genom reservationer och speciella lagar för att lyfta fram daliter har indiska staten försökt motverka
diskrimineringen. Men som vi har sett är implementeringen av dessa lagar dålig, och kasthierarkin
tillåts leva kvar – framförallt på landsbygden. Ociellt förnekar staten att det är ett problem. De
vill inte visa upp den apartheid som fortgår för omvärlden och har aktivt försökt motverka att
kast diskuteras i FN. Inför FN-konferensen om rasism i Durban 2001 arbetade era aktivister
huvudsakligen från nätverket National Campaign on Dalit Human Rights för att få med kast på
agendan. Regeringen motsatte sig ansträngningarna, både genom att hävda att kast inte är en ras
och därmed inte borde tas upp av konferensen, och genom att säga att diskrimineringen inte längre
existerar eftersom konstitutionen skyddar de lägre stående kasterna.
Kast är visserligen ingen ras som sådan, och inkluderas inte i begreppet rasism, däremot var FNkonferensen
bredare än att bara beröra den typen av diskrimminering (det ociella namnet är
United Nations World Conference against Racism, Racial Discrimination, Xenophobia and Related
Intolerance). Vad som blev målet för aktivisterna var att få uttrycket ”diskriminering på grund av
yrke och arv” 7 inkluderat i konferensen, ett uttryck som specikt skulle syfta till kastsystemet utan
att uttala ordet kast som ansågs för kontroversiellt. Den indiska regeringen hävdade fortfarande att
kast var en nationell fråga som inte borde tas upp internationellt. Deras motstånd var tillräckligt stort
så ”yrke och arv” diskuterades aldrig ociellt på konferensen, däremot kom det med i en ociell
rapport skriven under förarbetena, vilket var första gången kast hade diskuterats i ett ociellt FNsammanhang.
Dessutom lyckades dalitaktivisterna få internationell uppmärksamhet för sin kamp,
något som fortsatte under World Social Forum i Mumbai 2004. Detta ses som ett viktigt steg att
sätt press på staten att ta sitt ansvar och dels erkänna kastdiskrimineringen internationellt, och
dels att implementera de lagar som ska skydda daliterna. Under sommaren 2009 erkände Nepals
regering att kastdiskrimineringen existerar inom sitt land, något som kan sätta ytterligare press på
Indien.
Alla måste ta sitt ansvar
Daliterna utgör cirka 19-20 procent av Indiens befolkning, vilket innebär runt 170 miljoner
människor. Det kommer att ta lång tid för dem att uppnå jämlikhet i ett system som har präglats i
ett par tusen år av en strikt hierarki och slutna gemenskaper. Ett av de viktigaste stegen för att nå dit
är att arbeta för en ökad medvetenhet – bland daliter, kasthinduer och utomstående.
För daliterna gäller det att erkänna diskrimineringen för sig själva och våga analysera den och ta steg
för att bryta den. Med insikten om systemet krävs det att daliter som står lite högre upp i hierarkin
inte stärker det genom att trycka ner de dalit-jatis som står lägre än dem själva. Istället behöver de
arbeta i enad front mot sina förtryckare.
Kasthinduerna måste se sin egen position i systemet. I och med de era trappstegen i hierarkin
kommer de esta samtidigt vara förtryckare och förtryckta. Brahminerna, prästerna, innehar många
maktpositioner men utgör bara två procent av befolkningen. De stora grupperna består istället av
de tre andra varnas, kshatriyas, vaishyas, och shudras. Vad som sker är att dessa grupper, som på
6. Uma Chakravarti: Gendering Caste rough a Feminist Lens (2009), Calcutta:Stree, s. 163.
7. Översättning från engelskans “discrimination based on work and descent.”

vissa sätt är förtryckta, tar ut detta genom att förtrycka de som står under dem. Under senare år har
det mesta av våldet mot daliter inte varit från brahminerna utan från de andra kasterna. Det går att
se tendenser att systemet står sig starkast på landsbygden, där alla har det svårt, men där den kast
som tidigare varit förtryckt nu är dominant och förtrycker daliterna. För att diskrimineringen ska
kunna upphöra krävs det att alla från toppen till botten blir medvetna om sin position.
Om utomstående får kunskap om kastsystemet, och förtrycket som daliterna blir utsatta för, så
kan det komma att sätta press på den indiska regeringen som strävar efter att bli en internationell
stormakt. De vill ogärna visa upp vad de har på sin egen bakgård, men desto mer folk som vet om
vad som pågår, desto svårare kommer det att bli för dem att förneka det. Därför är det viktigt att
även omvärlden blir medvetna problemen, för att förmå den indiska regeringen att mer verkfullt
försöka stoppa diskrimineringen.
Daliter och icke-daliter har era olika namn
Dalit: Hindi-ord som ordagrant betyder förtryckt eller bruten i bitar. Användes först av Mahatma
Jotiba Phule, som var en av de allra första aktivisterna som försökte skapa en motståndsrörelse mot
kastsystemet och kritiserade brahminismen på 1800-talet. Termen användes emellanåt av Ambedkar,
men det var inte förrän dalitpantrarna och författarna inom dalitlitteraturen började använda termen
på 1960- och 1970-talen som den blev allmänt känd.
Harijan: Gandhis term för daliter som länge var det allmänt vedertagna internationellt. Betyder ”guds
barn” och blev starkt kritiserad av Ambedkar då han ansåg att det var en term som fortfarande placerade
daliterna inom hinduismen.
Untouchables eller oberörbara: En vanlig benämning på daliterna eftersom de har ansetts som
oberörbara och förorenade.
Kastlösa: Ett svenskt uttryck som har använts för att benämna daliter. Är korrekt så länge daliterna
ses som utanför varna-systemet; likställs kastsystemet med jatissystemet så är egentligen inte daliter
kastlösa.
Scheduled Castes (SC): Den ociella benämningen på daliter i myndighetssammanhang. Kommer
från den lista (schedule) som listar alla de jatis som klassas som daliter och som åsyftas i de lagar som
nns för att skydda dem. I dag är cirka 1200 jatis registrerade på listan.
Kasthindu: Benämning på en person från de kasterna som inte är daliter. Ett problematiskt uttryck på
så sätt att kastsystemet idag nns inom andra religioner i Indien än hinduismen. Även felvisande om
daliterna inte anses som kastlösa enligt jati-systemet. Uttrycket har använts i den här rapporten i brist
på andra.
Högre kast/Överkast/Underkast: Uttryck som används itigt för att beskriva de olika kasterna och
deras relativa position. Dock problematiska eftersom de grundar sig på den hierarkiska ordningen som
bör motverkas, och det blir en värdering i att ange någon kast som högre eller lägre.
8

DALITERNAS DALITER
Ambedkar hävdade att kvinnorna är nyckeln till kastsystemet. Ruth Manorama, dalitkvinnoaktivist
som ck Right Livelihood Award 2006, har kallat dem de nedtryckta bland de nedtryckta, eller
daliternas daliter. De är dubbelt diskriminerade – både som daliter och som kvinnor.
Vad Ambedkar talade om var kvinnans sexualitet. För att kastsystemet ska bevaras krävs det att
de olika jatisarna, yrkesgemenskaperna, inte mixar sig med varandra när det gäller giftermål och
reproduktion. Systemet bygger på att kasten ärvs från generation till generation. Om kasterna skulle
börja mixas vad gäller familjerelationer och reproduktion skulle snart hela kasthierarkin kollapsa då
det inte nns något sätt att särskilja människorna längre.
Enligt kastlagarna i ”e Law of Manu” är kvinnan av naturen olojal och sexuellt passionerad,
och det var mannens uppgift att hålla henne under kontroll. Dels för att hon måste se till att hålla
hemmet rent, och inte släppa in några förorenande element, dels för att hon aldrig skulle kunna
inleda utomkastliga sexuella förbindelser. Rädslan för att en kvinna skulle ha sex med en man från
en lägre kast blev så stor att det blev förbjudet för kvinnor att gifta om sig om de hade blivit änkor.
Bland brahminerna blev till och med idealet att en kvinna skulle dö tillsammans med sin man, och
helst slänga sig på kremeringsbålet bredvid hans döda kropp.
Bland de lägre kasterna i hierarkin var inte änkerollen lika stigmatiserad, och sederna varierade
mycket emellan olika jatis. Detta blev också ett sätt att hålla isär gemenskaperna. Brahminerna
försökte inte ändra de andra kasternas seder, istället blev det en ursäkt för att se dem som lägre
stående då det bara var pöbeln som kunde med att gifta om sig. Då olika jatis tilläts ha olika
traditioner blev det lättare att skilja dem åt och därmed upprätthålla den hierarkiska ordningen.
Dubbla arbetsbördor
På vissa sätt har dalitbefolkningen varit mer jämställda än andra. Dowry (giftermålsgåva) har inte
varit praxis och kvinnorna har kunnat jobba utanför hemmen. Vissa dalitmän jag träat har även
hävdat att dalitkvinnorna är tuare och skulle säga ifrån snabbare än kasthinduernas kvinnor. Dock
så är det tveklöst att patriarkatet lever även bland daliterna.

Kvinnorna är i regel tvingade att sköta hemmet vilket gör att deras arbetsbörda blir dubbel. Trots
att de, precis som männen, ofta arbetar och drar in pengar till hushållet, förväntas de fortfarande
laga mat, städa och ta hand om barnen. Dubbelt arbete innebär även dubbel diskriminering. När
de är ute på fälten och lönearbetar kommer de att bli diskriminerade som daliter, och när de
kommer hem kommer de att bli diskriminerade som kvinnor. Dessutom har dalitkvinnor sexuellt
ansetts tillhöra överkasterna. Även om det är förbjudet för en brahminkvinna att gifta sig med en
dalitman är det inga bekymmer för en brahminman att ha utomäktenskapliga förbindelser med en
dalitkvinna, oberoende om hon ger sitt medtycke. En dalitaktivist i Maharashtra berättade för mig
om hur det i vissa byar ansågs vara den kasthinduiska landinnehavarens rätt att få ta oskulden av de
dalitkvinnor som bodde på hans land. Bröllopsnatten skulle de således spendera med honom, inte
med deras nyvunna makar.
Emellan två rörelser
Kvinnorörelsen i Indien blir ofta anklagad för att vara en sluten sfär för över- och medelklassen. De
sägs inte bry sig om vanliga människors, och särskilt inte daliters, problem. Inom dalitrörelsen hade
kvinnorna en given plats på Ambedkars tid, men föll därefter tillbaka in i köket. Även om de till
antalet är starka i statistiken är det sällan de får någon framskjuten roll, utan är ofta dem som lagar
maten och kokar te på möten, kampanjer och liknande. Personer inom rörelserna kommer givetvis
förneka situationen. Kvinnor inom kvinnorörelsen hävdar att de med tiden har blivit mycket bättre
på att se dalitkvinnorna och att de får mer plats hos dem än hos dalitrörelsen, medan dalitrörelsens
män hävdar att dalitkvinnorna alltid har varit ganska jämställda och att de tar till vara på deras
intressen i den viktigare kastkampen.
Sanningen är att båda har rätt och båda har fel. Kvinnorörelsen, och den indiska feminismen, har
arbetat för att komma bort från sitt medelklassperspektiv, men kan fortfarande inte helt omsluta
kastproblematiken. Samtidigt har kvinnorna bland daliter varit mer jämställda, och hade en
framskjuten plats i Ambedkars rörelse, men det vore fel att hävda att genusperspektivet genomsyrar
dalitrörelsen. Istället har kvinnorna försökt forma sin egen nisch.
1995 grundades National Federation for Dalit Women. En av grundarna var Ruth Manorama,
som är en av de kändaste dalitkvinnoaktivisterna. I en intervju med antropologen Eva-Maria
Hardtmann menar hon på att kvinnorna måste slåss för sin position inom dalitrörelsen, eftersom
dalitmännen har varit diskriminerade av män och kvinnor från de högre kasterna. ”Du förstår, dom
[dalitmännen] är rädda för oss. De har blivit diskriminerade hela sina liv och tror att deras egna
kvinnor är likadana som hög-kast kvinnorna. Nu, när de slutligen har nått ledarpositioner inom sin
rörelse kommer de inte att lämna dem. Du måste förstå dem.” 1
På Tata Institute of Social Science i Mumbai träade jag en professor som talade om kvinnans
position i dalitrörelsen och sa att hon var delaktig även om hon inte var synlig. Han hävdade att
kvinnan var en stor del av rörelsen när hon skötte hushållssysslorna och medan männen gjorde det
utåtriktade arbetet och hänvisade till en undersökning där kvinnorna själva hade sagt att de var
nöjda med sin position. Detta synsätt visar lite på vad Ruth Manorama talar om. Visst kan det vara
så att kvinnorna i en undersökning har ansett sig vara nöjda med sin roll att ta hand om hemmet,
men om inte detta kombineras med en diskussion om maktförhållandena mellan könen och vad
det var som skulle få kvinnorna att ta den positionen betyder undersökningen väldigt lite. Istället
blir det ett lätt sätt för männen att försvara sin position genom att hävda att kvinnorna inte vill vara
någon annanstans än vart de är.
1. Eva-Maria Hardtmann: e Dalit Movement in India (2009), New Dehli: Oxford University Press, s. 219.
10

Kvinnorna i T. Keelaiyur
Under ett besök i byn T. Keelaiyur utanför Keeranur i centrala Tamil Nadu får jag chansen att tala
med dalitkvinnorna om vilka förändringar som har skett i deras by. Daliternas gata ligger 150-
200 meter från resten av byn, och sammankopplas med en lerig grusväg. Det var bara ett par år
tidigare som dalitgatan blev asfalterad, medan kasthinduernas del av byn hade varit det betydligt
längre. Kvinnorna berättar om att det har börjat hända saker – nu får de till exempel ha på sig
skor eller sandaler på sina egna gator – även om de fortfarande är förbjudna att ha dem på sig på
kasthinduernas gator. Och de har även börjat få tillgång till templet.
– För tio år sedan ck vi inte ens komma nära templet, nu får vi gå dit jämsides med de andra. Vi
har vunnit överkastkvinnornas respekt och lagar mat med dem gemensamt innan vi går dit. Att gå
via kvinnorna är vägen till jämställdhet, säger, Meenambal, en av de äldre kvinnorna i byn.
Hon berättar att de kasthinduiska männen fortfarande inte lyssnar på dem, och det verkar vara
svårare för dalitmännen att nå över kastgränserna. Men genom att tala med kvinnorna har de fått
respekt. Däremot nns det fortfarande mycket som måste göras även om saker har blivit bättre.
– Vi är oberörbara enligt lagen. Hur kommer det att ändras när vi har SC som ett varumärke? frågar
hon.
För henne är det redan för sent, hon tror inte att något kommer förbättras för hennes generation.
Däremot måste de arbeta för nästa. Hennes son var den andra personen från T. Keelaiyur som har
lyckats ta sig till universitet och genom utbildning hoppas hon att daliterna ska kunna kasta av sig
sina kastbojor.

LÅNG VÄG TILL HÖGSKOLAN FÖR DALITERNA
(artikeln har tidigare publicerats i Ergo, Uppsalas studentkårs tidning)
e Shall Overcome” är en sång jag har haft svårt att ta på allvar. Som tonåringar brukade vi
”Wsjunga den i fotbollslaget. Innan matcherna satt vi hand i hand i en ring och stämde upp
i kampsång och motståndarna tyckte vi hade minst en skruv lös. När Birgit Friggebo 1992 försökte
få förbannade invandrare i Rinkeby att sjunga medan en galning jagade dem med lasergevär hade
hon helt tappat förståndet. Men när jag nu hör 19 dalitkvinnor sjunga stolt med vackra stämmor
blir jag till min förvåning tagen.
Jag ser framför mig en grupp kvinnor som har nått någonstans dit ingen från deras familjer har varit
innan – de har börjat högskolan eller universitet. De är daliter, de som tidigare har kallats kastlösa,
och de kommer från olika byar i delstaten Tamil Nadu i sydöstra Indien. Sedan tre till fyra månader
tillbaka bor de på ett buddhistiskt studenthem i Trichy, en stad med två universitet och era andra
utbildningsinstitutioner. Att daliter ska utbilda sig har inte varit en självklarhet i Indien.
– Nu pluggar daliter, men detta är nytt. Detta är ett speciellt problem för Indien. I Sverige ses det
säkert som en självklarhet att det är bra för alla att plugga, men inte här. I hinduismens heliga bok,
Bhagavad Gita, står det att oberörbara inte ska studera. Om de studerade de heliga skrifterna så
skulle de straas med kokande bly som hälls i örat, säger Arulanand Siddharth, som är föreståndare
för studenthemmet.
Ända sedan Indien blev självständigt har konstitutionen reserverat platser för daliter inom den
högre utbildningen. Men det är ofta kvoterna inte fylls upp. På nationell nivå är daliter reserverade
15 procent av platserna på universitet och högskolor, men en rapport från regeringen kom fram
till att under 90-talet var endast drygt åtta procent av de inskrivna studenterna daliter, och bland
doktorander och forskare var det mindre än tre procent. Mycket beror på att daliterna diskrimineras
under grundskolan, och många tvingas att avbryta skolgången för att bidra till familjens ekonomi.
De har hoppat av långt innan högskolestudier är aktuellt. På grund av en stor dalitbefolkning är
kvoten i Tamil Nadu 18 procent, men även om det har blivit bättre brukar den fortfarande inte
fyllas upp. Aktuell statistik saknas men Arulanand Siddharth gissar på att det är kring 16 procent.
Kvoteringspolitiken är debatterad. Röster höjs från människor i de högre kasterna om att den är
12

diskriminerande mot enskilda individer och att kvalitén på utbildningen försämras om inte de bäst
kvalicerade kommer in. Dessutom väcks frågor om vilken eekt politiken faktiskt har haft. Efter
nästan sextio år med kvotering är Indien långt ifrån ett jämlikt samhälle och kritiker menar på att
den endast skapar ett elitskikt bland daliter.
Men ännu har ingen presenterat ett bra alternativ till positiv särbehandling, och viss framgång har
systemet haft. Detta är daliterna på studenthemmet ett bevis på. Pandisathwa läser till ingenjör och
har kommit in genom kvotering, men hon berättar att det ändå ställer till problem då hon måste
uppge sin kast vid inskrivningen.
– Vi blir behandlade annorlunda än de andra studenterna. Jag kan inte uppge min kast utan att de
andra studenterna utsätter mig för förnedrande nollning och går bakom ryggen på mig. De pratar
inte ens med mig, säger Pandisathwa. Liksom de andra som bor på hemmet presenterar sig numera
Pandisathwa som buddhist.
Konverteringen är ett sätt att komma undan förtrycket och en
protest mot den religion som skapat kastsystemet. Studenterna
menar att kasten och hinduismen går hand i hand, det går
inte att frånsäga sig den ena utan den andra.
På väggarna hänger bilder av B.R. Ambedkar bredvid bilder
av Buddha. Daliternas förebild Ambedkar föddes som fattig
oberörbar men skaade sig en utbildning i början av 1900-talet
och blev det själständiga Indiens första justitieminister. Han
genomförde en masskonvertering av hinduer till buddhister
och predikade att utbildning var första steget för daliterna att
frigöra sig från förtrycket.
– Jag citerar Ambedkar: Det är inte en kamp för pengar, det
är inte en kamp för makt, det är en kamp för oss att återfå en
mänsklig personlighet, säger Arulanand Siddharth.

GANDHI OCH AMBEDKAR
När jag besökte organisationen Savitribai Phule Mahila Mandal (SPMM) i Beed, Maharashtra,
som arbetar främst med dalitkvinnor låg det ett exemplar av Mahatma Gandhis självbiogra
på golvet. Några studenter som var där och gjorde praktik upptäckte boken och tittade misstänksamt
på den innan de frågade om den var min. När jag sa nej var det er inom personalen som började
funderade vart den kom ifrån. Alla där hade gärna gett sig in i en debatt med den som tog in en bok
skriven av Gandhi till en organisation som arbetar med daliter. Om det var min bok hade jag blivit
ursäktad som utomstående och utlänning, men att någon som arbetade på organisationen skulle
äga den var anmärkningsvärt.
– Det nns två olika losoer, Gandhis och Ambedkars. Vi följer Ambedkar, förklarade en av
studenterna.
Gandhi är en ikon utanför Indien. Inom fredsrörelsen prisas hans tro på icke-våld högt, och han ses
som en sann lantrop. Inom Indien är hans position mer omdiskuterad. Bland kasthinduerna ses
han som nationens fader och han hyllas om möjligt ännu högre än i omvärlden, medan de esta av
landets daliter, särskilt dem som har fått en utbildning och engagerat sig i dalitrörelsen, ser Gandhi
som en svikare och skulle aldrig hylla honom med titeln Mahatma. För dem är Dr. Ambedkar
ledaren med stort L.
En av de första högutbildade daliterna
Dr. Bhimrao Ramji Ambedkar föddes 14 april 1891 i den lilla byn Mhow i Maharashtra. Hans
familj tillhörde Mahar-kasten och ansågs som oberörbara av kasthinduerna. Familjens namn var
Sankpal, men när Bhimrao skulle registrera sig i det statliga gymnasiet 1900 ville hans far att han
skulle bli av med familjenamnet som var tätt förknippat med den låga kasten. En av Bhimrao’s
tidigare lärare var en brahmin som hette Ambedkar, och som visade särskild omtanke för Bhimrao.
Det var i hans ära Bhimrao skrev in sig som Ambedkar på gymnasiet. Daliternas stora ledare tog
alltså sitt namn från en brahmin.
1905 arrangerades Ambedkars giftermål med Ramabai som var nio år gammal. 1912 ck de en son.
Den förstfödde sonen var det enda av deras barn som överlevde trots att fyra mer föddes mellan
1913 och 1924. Ambedkar ck ett stipendium från Maharajan i Bombay att studera på Columbia
University i New York. Här ck han en mastersexamen 1915 i ekonomi och efteråt åkte han till
London där han ck sitt stipendium förlängt och började studera för att ta en doktorsexamen
i ekonomi. Samtidigt läste han även juridik, och blev advokat. För en oberörbar att skaa sig
en sådan utbildning på 1800-talet var närmast unikt, och även idag vore det exceptionellt. När
Ambedkar kom tillbaka till Indien hade den nationalistiska självständighetskampanjen tagit fart
under Mahatma Gandhis ledarskap, och Ambedkar blev engagerad i politiken. Han började arbeta
emot alla former av kastdiskrimminering.
Den 19 och 20 mars 1927 hölls en konferens om daliträttigheter i Mahad i Maharashtra. Aktivisten
Anantrao Chitre ledde 1500 daliter till att dricka vatten ur den gemensamma dammen som de
tidigare hade varit portade från. Detta ledde till våldsamma protester från kasthinduerna, men blev
en stor symbolfråga för dalitrörelsen och för Ambedkar som hade deltagit i konferensen. I december
anordnade han en uppföljningskonferens vid dammen om rätten till vatten och lyckades samla
mellan 10000 och 15000 daliter. En del aktivister krävde att brahminer skulle hållas utestängda
från konferensen, men Ambedkar deklarerade att ”vi är emot brahminism, inte brahminer.” 1
1. Gail Omvedt: Ambedkar – Towards an Enlightened Indien (2004), New Dehli: Penguin Books, s.47.
14

Den politiska schismen
Den första stora politiska skiljelinjen mellan Ambedkar och Gandhi gällde röstsystemet och vilka
reservationer det skulle nnas för daliter och övriga minoriteter. Under början av 1930-talet höll
den brittiska regeringen tre konferenser för att forma det självständiga Indiens demokrati. Både
Ambedkar och Gandhi hävdade att de representerade de oberörbara, eller harijans (guds barn) som
de kallades av Gandhi, och de var båda två inbjudna till London för den andra konferensen.
Diskussionerna kom att handla om hur Indiens minoritetsgrupper skulle representeras i demokratin.
Ambedkar ville ha separata valkretsar för daliterna i de allmänna valen istället för reserverade platser
i parlamentet som skulle röstas fram inom de allmänna valkretsarna. I separata valkretsar skulle
daliterna kunna välja sina egna ledare, men i allmänna valkretsar skulle kasthinduerna som var i
majoritet alltid ha makten. Även om de var tvungna att rösta fram en dalit skulle de kunna utse en
dalit som stödde deras intressen och inte majoriteten av daliters. Gandhi och Kongresspartiet ville
endast ha en gemensam valkrets. De menade på att dubbla valkretsar skulle splittra det hinduiska
samhället, och förstöra för daliterna som Gandhi ansåg vara beroende av kasthiduerna och deras
vilja att reformera det hinduiska samhället.
Under konferensen i London presenterade Storbritanniens premiärminister Ramsay MacDonald
e Communal Award som antogs i augusti 1932. Detta var en kompromiss som skulle ge daliterna
och andra minoritetsgrupper dubbla röster. En i separata valkretsar där de skulle kunna rösta fram
sina egna ledare, och en i de allmänna valkretsarna där de skulle rösta på lika villkor som övriga
medborgare. De separata valkretsarna skulle nnas i 20 år, med förhoppningen att det skulle räcka
för att göra daliterna jämlika med det resterande samhället. Ambedkar godtog kompromissen och
i boken What Congress and Gandhi has done to the Untouchables beskriver han den extra rösten
som ”ett ovärderligt priveligium” och sade att ”värdet av den som ett politiskt vapen går inte att
överskatta”. Gandhi ansåg dock att separata valkretsar skulle bli en styckning och upplösning av
hinduismen. Med argumentet att han inte kunde tillåta detta med rent samvete annonserade han
att han skulle fasta till döds så länge förslaget inte togs tillbaka.
Ambedkar tvingades backa för att rädda Gandhis liv. Han beskriver själv att han tvingades att välja
mellan den humanitära förpliktelsen att rädda Gandhi från en säker död, och att rädda de politiska
rättigheterna för de oberörbara. 2 Dessutom stod han inför det faktum att om Gandhi hade dött
hade det blivit daliterna som skulle ha hållits ansvariga, och antagligen fått känna på kasthinduernas
2. Eva-Maria Hardtmann: e Dalit Movement in India (2009), New Dehli: Oxford University Press, s.65.

vrede. Resultatet blev Poonapakten som visserligen ökade reservationen för daliter och gav dem
148 mandat jämfört med 78 som de skulle få enligt e Communal Award, men som tog bort
de separata valkretsarna. Ambedkar sade att Gandhi genom sin fasta ”företrädde öppet som de
oberörbaras ende.” 3
Den religiösa schismen
För att förstå Gandhis position vad gäller de separata valkretsarna är det viktigt att titta på den
religiösa schismen mellan honom och Ambedkar. Gandhi kom från Bania-kasten, en jati som
tillhörde Vaishnyas, köpmännen, den tredje gruppen i den traditionella hierarkin. Gandhi sade själv
att han började ifrågasätta hur hinduerna praktiserade oberörbarhet vid 12 års ålder när hans mamma
tvingade honom till reningsritualer om han hade rört vid mannen som kom och tömde deras toalett.
När han sedan blev till ledaren för Kongresspartiet och för den indiska självständighetsrörelsen
fördömde han alltid alla former av oberörbarhet. Gandhi menade att hinduismen var tvungen
att reformeras och att kasthinduerna måste sluta att diskriminera daliter. Men Gandhi trodde på
varna-systemet – att alla föddes inom en yrkeskategori och hade en uppgift från gud att utföra den.
Däremot ansåg han inte att något yrke var mindre värt än något annat och sade att kastsytemets
hierarki inte hade något med varna-systemet att göra. I sin tidning skrev han att ”en brahmins –
en andlig lärares – och en latrinarbetares kallelse är likvärdig och deras rätta utförande har samma
värde inför Gud.” 4
För Ambedkar, var detta en ohållbar position. Han menade på att varna-systemet och kastsystemet
inte gick att skilja på, och därmed gick det inte heller att skilja kastsystemet från hinduismen.
Därför deklarerade han 1935 att han även om han föddes som en hindu inte skulle dö som en
hindu. I talet Kastväsendets upphävande, som Ambedkar publicerade 1936 (och är en av hans mest
lästa texter) fördömde han hinduismen som grunden för kastsystemet och att det aldrig skulle gå
att uppnå jämlikhet för daliterna inom hinduismen. Han sa att Indien behövde en social-religiös
revolution för att daliterna skulle kunna komma undan kastförtrycket. Talet skulle ursprungligen
ha getts vid en kastreformsorganisations årsmöte, men det ansågs för provocerande så inbjudan till
Ambedkar ställdes in och han lät trycka talet själv istället.
Efter att Ambedkar bestämt sig för att lämna hinduismen behövde han en ny religion att konvertera
till. En masskonvertering av daliter skulle ha en betydande eekt på Indiens demogra och ledare
från islam, kristendom och sikhism försökte alla uppvakta Ambedkar att konvertera till dem. Islam
och kristendom negligerades då de inte var av indiskt ursprung, medan sikhism av vissa ansågs
vara så likt hinduismen att det blev en debatt om en konvertering till sikhism verkligen vore en
konvertering alls. Istället föll valet på buddhismen, som Ambedkar omtolkade för att passa en
modern indisk värld.
Ambedkar var starkt inuerad av Karl Marx och det kommunistiska tänkandet, och hans version av
buddhismen har liknats vid de sydamerikanska befrielseteologierna i ett försök att använda religionen
för att skapa samhällelig förändring och revolution. För Ambedkar blev buddhismen en världslig
religion som kunde användas för att skapa förändring här och nu. Han skalar bort koncepten om
reinkarnation och nirvana, och den åttafaldiga vägen ses inte som en väg till upplysning utan som
en väg till att ta bort orättvisor och det lidande som människor orsakar människor.
Två månader innan sin död 1956, ledde Ambedkar en masskonvertering till buddhismen i Nagpur.
3. Eva-Maria Hardtmann & Vimal orat (red.): Berättelsen på min rygg – Indiens daliter i uppror mot kastsystemet (2006), Stockholm:
Ordfront, s.96.
4. Eva-Maria Hardtmann & Vimal orat (red.): Berättelsen på min rygg – Indiens daliter i uppror mot kastsystemet (2006), Stockholm:
Ordfront, s.180.
16

Flera andra masskonverteringar följde vilket gjorde att buddhismen växte till en betydande religion
i Indien. Vid folkräkningen 1961 fanns det 3.25 miljoner registrerade buddhister i Indien jämfört
med bara 181 000 tio år tidigare. 5
Landsbygdutveckling kontra urbanisering
Förutom de två konikterna om religion och rösträttigheter, nns det ännu en betydande skillnad
mellan Gandhi och Ambedkar. Medan Gandhi hyllade det spartanska levernet på landsbygden och
menade att materiell välfärd inte var någon väg till lycka, så var Ambedkar en industrialist. För
honom var byarna återvändsgränder för Indiens daliter dit ingen modernisering skulle nå. Han
förespråkade urbanisering, och uppmuntrade landets daliter att lämna byarna för storstäderna där
de skulle kunna kasta av sig kastbojorna. Förändring skulle ske genom tillväxt och industrialisering.
Idag ras både Ambedkars och Gandhis födelsedagar över hela Indien, och deras statyer och
avbildningar är vanliga. Ambedkar, som med sin bakgrund som advokat var ordförande i kommittén
som författade den indiska konstitutionen brukar kallas för ”konstitutionens fader”, medan Gandhi
ses som ”nationens fader” på grund av hur han lyckades befria Indien från Storbritannien med hjälp
av icke-våld.
Men relationen är fortfarande känslig. Dalitaktivister ser Gandhi som en svikare och Ambedkar
som sin enda ledare. Hinduextremister är skeptiska till Ambedkar, och vid mer än ett tillfälle har
hans statyer blivit vandaliserade.
Tyvärr nns det något i den indiska mentaliteten som gör att det är svårt att föra en diskussion om
ledare som har vunnit folkets kärlek. Av daliter hyllas Ambedkar bortom all reson, och det kan vara
svårt att säga något kritiskt om honom, medan Gandhi gärna bespottas. Jag har inte haft chansen
att diskutera Gandhi med kasthinduer till särskilt hög grad, men min gissning är att de skulle
försvara honom mot all form av kritik.
Detta är problematiskt. Det kan aldrig ses som positivt att blint följa en ledare, och i det här fallet
skulle jag personligen vilja se en kombination av de två losoerna. Ambedkar hade inte mycket
till miljöhänsyn i sin strävan efter industrialisering. Och det är högst tveksamt hur mycket daliter
vinner på att ytta in till städer där de ofta inte kommer längre än till de ständigt expanderande
slumområdena.
För att skapa ett fungerande Indien tror jag det är viktigt att ha ett öppet sinne och balansera
Ambedkars kasttänkande med Gandhis utvecklingslära. Det krävs en utveckling på landsbygden,
och det måste skapas möjligheter för daliter att kunna leva som bönder utan diskriminering. Att
satsa på storskalig urbanisering enligt Ambedkars predikan kommer antagligen leda till ännu mer
överbefolkade städer som aldrig kommer att hinna skapa den infrastruktur som krävs för att ta emot
alla människor från landsbygden. Och då det är daliterna som har det sämst ställt ekonomiskt är det
dem som kommer att lida mest. Däremot är det oacceptabelt att som Gandhi säga att människor
ska följa varna-systemet och ärva sitt yrke från sina föräldrar. Ett system som stämplar människor
på det sättet kan inte anses som demokratiskt enligt någon modern denition. Men om båda dessa
ledare och politiska tänkare tillåts att bli kritiserade och nyanserade på ett förnuftigt sätt, skulle det
gå att hitta en väg som erbjuder landsbygdsutveckling utan diskriminering.
5. Eva-Maria Hardtmann: e Dalit Movement in India (2009), New Dehli: Oxford University Press, s.91.

EN SMUTSIG STRAND OCH EN ROSTIG KARUSELL – HIT
VALLFÄRDAR DALITERNA
(Artikeln har tidigare publicerats på Kjells blogg, www.enindiskvarld.wordpress.com)
mbedkars kremeringsplats? frågar jag.
– ADen glasögonprydde mannen tittar förvånat på mig och nickar. Sedan vänder han sig
mot havet igen.
Så det var här det slutade. Platsen där Dr. B.R. Ambedkars kropp blev till aska. Han var daliternas
stora ledare – deras spirituelle guru, radikala tänkare, och subkulturella ikon – allt i ett. Han kallas
den indiska konstitutionens fader och jag har hört så mycket om honom sedan jag till Indien att det
känns ofattbart att de esta i Sverige inte ens har hört hans namn.
Taxichauören visste inte vad jag talade om när jag sa att jag ville hit, han var tvungen att stanna
och fråga på gatan. Och det nns inte någonting här som tyder på att detta skulle vara en av de
viktigaste platserna för Indiens 170 miljoner daliter. En lång, nedskräpad strand sträcker ut sig åt
båda håll. Till höger står en färgglad men blekt hoppborg, och några ungar åker runt, runt i den
rostiga karusellen påskjutna av deras föräldrar. En stor kruka fylld med skräp står på trappan ner
till stranden. Jag antar att det skulle kunna vara en urna, men inskriptionen är bara i marathi. Två
pojkar står och rotar igenom skräpet – det är ingen vild gissning att de är daliter.
De rikare barnfamiljerna roar sig med att rida upp och ner för stranden på några stackars hästar som
ser ut som de helst av allt skulle vilja springa ut i havet och aldrig komma upp igen. När jag tar fram
min kamera tar jag över uppmärksamheten. Det tar bara några sekunder innan jag har ett följe av
indier som står tätt omkring mig och tittar intensivt, innan någon tar mod till sig och ber mig att
ta ett kort på dem. I det vackra ljuset från den sjunkande solen behöver jag inte mycket övertalning.
Alla de dalitaktivister och Ambedkar-losofer jag träat här i Mumbai har sagt åt mig att åka hit.
Jag har spenderat en knapp vecka på institutet för humaniora och samhällsvetenskap och diskuterat
daliter och deras kamp för ett jämlikt samhälle med studenter, professorer och doktorer, och alla
samtal verkar på något sätt leda till Ambedkar. Han var dalit och ordförande i den kommitté som
författade den indiska konstitutionen. Av de esta daliter ses han som den enda som stod upp för
18

deras rättigheter när Indien blev självständigt. Kasthindun Gandhi ses som en svikare och daliterna
hedrar honom inte med titeln Mahatma. Gandhi ansåg att hinduismen var en essentiell del av den
indiska nationaliteten och i protest mot att daliter skulle få dubbla röster och separata valkretsar
inledde han hungerstrejken som nära på blev hans död. När Ambedkar kom ut och sa att han skulle
leda en masskonvertering av daliter till buddhismen – ett sätt att undgå oberörbarheten som var
stämplat av den hinduiska religionen – ansåg Gandhi att han genom att konvertera vände ryggen
mot moderlandet.
Ambedkar var en revolutionär i kostym. På campuset i Mumbai syns inte några Che Guevaratröjor,
istället är det den rundkindade advokaten med glasögon som pryder studenternas t-shirts
och väggar – i viss konkurrens med Bob Marley. Hans anhängare kommer hit till Chatyabhoomi i
Norra Mumbai den sjätte december
varje år för att högtidlighålla hans
dödsdag. I år är det 52 år sedan
han dog, och daliterna har inte
sett en liknande ledare sedan dess.
Istället höjs Ambedkar till ibland
oförnuftigt höga nivåer, och prisas
nästan som en gud. Det nns en
idoldyrkan i Indien som gör att
de personer som får folkets kärlek,
vare sig de är religiösa ledare,
politiker eller cricketstjärnor, får
den förbehållslöst till den grad att
det blir svårt att hålla en analytisk
diskussion om personen i fråga.
Jag slår mig ner en bit bort på stranden i hopp om att kunna skriva lite. Men snart kommer en
barnfamilj och vill ta ett kort med mig och deras ettåriga dotter. Jag går med på det men skäms när
jag ser hur föräldrarna tvingar henne att sitta bredvid mig trots att hon gallskriker. Själva är de hur
glada som helst för att de har fått ett kort med en västerlänning. Märkligt och skrämmande vilken
betydelse det har att ha vit hud.
Pojken som tidigare rotade i krukan kommer och slår sig ner bredvid mig. Han försöker säga något
och börjar rita i sanden när jag inte förstår. Efter ett tag får han sällskap av en medelålders man som
också börjar dra streck i sanden. Jag inser att de försöker skriva sina namn. Pojken heter Ajay, och
genom hans gester förstår jag att mannen är hans pappa som kör taxi.
Jag vet inte exakt vad det var jag borde ha förstått genom att komma hit. Skulle jag nå en djupare
insikt om daliternas lidande, eller en förståelse för Ambedkars buddhism? Min förhoppning hade
varit att bli ledsagad av någon av mina dalitvänner, men det var ingen som kunde och detta är sista
dagen i Mumbai. Jag tittar ut över den nedskräpade stranden och den utsträckta havsbotten som
tidvattnet har övergett. Hästarna springer fram och tillbaka – motiverade av hårda pisksnärtar i
baken. Stranden är inte så meditativ som jag hade hoppats att den skulle vara. Den är smutsig och
ful, men ändå sorgset vacker på ett sätt som bara Indien kan vara. Och pojken som kämpar i tjugo
minuter för att skriva sitt namn i sanden sänker min puls innan jag beger mig tillbaka till tutorna
och korna på Mumbais överbefolkade gator.

MUREN HÅLLER DALITERNA BORTA
(Artikeln har tidigare publicerats i Ergo, Uppsala studentkårs tidning)
Uthapuram är ett litet samhälle som alla andra i södra Indien. Det är en by som ingen skulle ha
hört talas om – om det inte var för ”oberörbarhetsmuren”. 1989, samma år som Berlinmuren
revs och Europas folk såg en framtid för en enad kontinent, byggdes en mur i Uthapuram som
delade byn i två. Kasthinduerna såg en framtid utan daliter, de så kallade kastlösa och oberörbara.
Jag besöker byn en varm indisk vinterdag i december. Från Madurai, den närmsta större staden, tar
det en och en halv timme med buss. På vägen dit träar jag två unga killar på väg hem och de är
förvånade över att deras by drar till sig utomstående besökare.
– Det nns ett stort samhällsproblem i byn, säger den med bäst engelska.
Den andra tittar intensivt på mig och ler innan han tar ett kort med sin mobilkamera. Jag förklarar
att jag vill besöka muren men får som vanligt upprepa vad jag har sagt ett tiotal gånger innan de
förstår.
– Han kommer från den andra gatan, säger killen jag talar med och pekar på sin vän som inte kan
släppa blicken från mig.
Jag inser att han måste vara en av daliterna som bor på andra sidan muren. Två poliser hoppar på
bussen och kliver av i Uthapuram samtidigt som oss, och den unga killen frågar om jag inte ska
gå till polisstationen. Jag säger nej, men börjar förstå att muren och byn är känsligt område. Den
indiska polisen skulle antagligen inte tycka att det är bra att utlänningar är där. De skulle nog vilja
skicka iväg mig så snabbt som möjligt för att det inte ska skapas någon uppståndelse och för att jag
inte ska kunna se några dåliga sidor av Indien.
Daliten går med på att visa mig muren, han måste ju ändå gå till sitt hem på andra sidan. Vi går
snabbt iväg. De båda vännerna verkar inte vilja vara tillsammans i byn längre än nödvändigt.
Som i de esta indiska byar bor daliterna på en gata utanför själva byn. Här i Uthapuram skiljs den
20
Foto: Evidence

gatan från resten av byn med en tre-fyra meter hög mur. Problemen har pågått i 75 år. Efter strider
mellan kasterna 1989 ansågs lösningen vara en 30 meter lång mur som gjorde byn oåtkomlig för
dalitbefolkningen. Kasthinduerna hävdar att de kom överens om muren tillsammans med daliterna,
medan daliterna säger att de blev påtvingade avtalet. Myndigheterna och alla andra visste om byns
”lösning”, men tyckte att det var enklast att glömma bort den i 19 år.
För att göra splittringen total installerades ett elstängsel på toppen av muren någon gång under
sena 2000-talet. Detta blev droppen för daliterna och vissa uppgifter gör gällande att den tändande
gnistan var när fyra av deras kycklingar elektrierades. De började ifrågasätta varför muren var där
och krävde att den skulle bort. De möttes av motanklagelser från byns kasthinduer som hävdade att
det var daliterna som hade byggt muren. Under våren 2008 lyftes saken fram av kommunistpartiet
som pressade delstatsregeringen att riva muren, och den sjätte maj samma år öppnades en passage för
att kunna gå emellan dalitgatan och resten av byn. Rivningen togs inte emot väl av kasthinduerna. I
protest lämnade de in sina familjekort (som fungerar som id-kort) hos den lokala myndigheten och
evakuerade sin del av byn för att slå läger på en kulle tre kilometer bort. De tog en vecka innan de
återvände till byn med krav på att muren skulle byggas upp igen.
En liten polisstation övervakar passagen till dalitgatan och det dröjer inte många sekunder innan jag
har väckt tre polisers intresse. Min guide förklarar för dem att han bara visade muren för mig och
ber att få gå hem. Polisen släpper iväg honom medan jag frågar om det är ok att ta några kort. De
säger att jag måste fråga överinspektören.
De leder mig till polisstationen som ligger mitt i byn, och inte helt oväntat blir jag förbjuden
att ta kort och tillsagd att ta första buss tillbaka till Madurai. Det är lugn polisen vill ha, inte ett
ifrågasättande av att stora delar av byns befolkning har skärmats av från byns gemensamma resurser
och kollektiva mötesplatser.
Och det ligger ett lugn över byn. Ett kraftfullt hänglås håller templet stängt, och ett porträtt
av daliternas ledare Ambedkar pryder en husvägg lite längre bort. Utanför stationen står en
polisbuss och ett tiotal uniformerade poliser tillsammans med ett par civilklädda från den indiska
säkerhetstjänsten. Men förutom den kraftiga polisnärvaron är det lite liv och rörelse på gatorna. Jag
ser bara en handfull människor.
De senaste två åren har det varit era bråk mellan kasterna, med era rapporter om polisiärt våld
mot daliter. Det är svårt att se hur invånarnas attityd till varandra ska ändras så länge polisen
övervakar övergången och muren står kvar. Det är en fysisk barriär som – förutom att vara ett
hinder i daliters dagliga liv – cementerar den mentala barriär som nns hos de båda grupperna.
För kasthinduerna signalerar muren att daliter är oberörbara, och för daliterna betyder den att de
är underlägsna.
Foto: Evidence