Smakprov från filosofihistoria.pdf
Smakprov från filosofihistoria.pdf
Smakprov från filosofihistoria.pdf
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Aristoteles<br />
Teckning av Ramon Cavaller<br />
Aristoteles (384-322 f Kr) <strong>från</strong> Stageira i Makedonien,<br />
filosof och lärjunge till Platon till dennes död 347, kom<br />
att utöva ett ofantligt inflytande över vetenskapen ända<br />
fram till 1700-talet. Hans inflytande gällde så olika vetenskaper<br />
som logik, biologi, astronomi, fysik, psykologi,<br />
metafysik, etik, politik, diktarkonst och retorik.<br />
Det sägs att eftersom Aristoteles var Alexander den stores<br />
lärare, skickades botaniska och zoologiska fynd till Aristoteles<br />
under Alexanders erövringar. Eftersom Aristoteles i<br />
hela sin filosofi utgick <strong>från</strong> de konkreta och enskilda föremålen,<br />
fick han här ett stort material för empiriska undersökningar<br />
och klassificeringar.<br />
På grund av antimakedoniska stämningar vid Alexanders död flydde<br />
Aristoteles till ön Euboea för att "athenarna inte för andra gången skulle<br />
synda mot filosofin". Han dog kort tid därefter på denna ö.<br />
Aristoteles kritik av idéläran<br />
Det finns många likheter mellan Platons och Aristoteles teorier om idéerna<br />
eller formerna. Trots detta har samma grekiska ord "eidos" översatts med<br />
ordet "idé" i Platons skrifter och med "form" i Aristoteles.<br />
Aristoteles förkastar tanken på att världen skulle vara uppsplittrad i två:<br />
en idévärld och en sinnevärld. Den verkliga världen är en och utgörs av<br />
den verklighet vi har omkring oss. Aristoteles kunde heller inte hålla med<br />
om Platons föreställning att idéerna är mönsterbilder för föremålen i sinnevärlden.<br />
Om vitsippans idé är det fullkomliga mönstret för sinnevärldens<br />
vitsippor, så är den själv en vitsippa säger Aristoteles. Men detta är<br />
orimligt, menar han. Begreppet vitsippa kan inte självt vara en vitsippa.<br />
Aristoteles säger i sitt verk Metafysiken att man inte kan förklara allt som<br />
sker i naturen, som kännetecknas av ständiga förändringar, med de eviga<br />
och oföränderliga idéerna.<br />
Ett argument mot idéläran, som Aristoteles anför och som faktiskt Platon<br />
själv framställde i en av sina senare dialoger, är argumentet om "den tredje<br />
människan". Enligt Platon, säger Aristoteles, är de enskilda människorna<br />
i sinnevärlden människor därför att de har del i människans idé. Männi-<br />
Antiken och medeltiden - 34
skans idé är, menar Platon, den ideala, perfekta människan, en modell<br />
för alla människor, och är således själv en människa.<br />
Då kan man, säger Aristoteles fråga sig varför människans idé är en människa.<br />
Jo, i enlighet med Platons tankar måste det väl vara så att människans<br />
idé är en människa därför att den har del i ytterligare en idé. Denna<br />
nya idé måste också vara en människans idé och därmed också en människa.<br />
Nu har vi alltså människan i sinnevärlden, människans idé och den<br />
tredje människan. Men vi kan inte sluta där. Denna andra människans<br />
idé måste ju i konsekvensens namn vara en människa därför att hon har<br />
del i ytterligare en människans idé o s v i all evighet. Vi kan alltså inte få<br />
en slutgiltig förklaring till människans existens.<br />
Ännu en invändning mot idéläran framför Aristoteles i sin nikomachiska<br />
etik. Han menar där att det godas idé, som ju är så viktig för Platon, inte<br />
kan vara sådan som Platon beskriver den. Man kan inte, menar Aristoteles,<br />
finna något som är gemensamt för alla goda företeelser. Ära, klokhet<br />
och lust är alla goda ting, men de är goda av helt olika skäl. Det finns<br />
ingen gemensam egenskap hos dem som gör att de är goda, på samma<br />
sätt som det finns en gemensam egenskap hos alla vita ting som t ex snö<br />
och blyvitt.<br />
Aristoteles begreppsrealism<br />
Enligt begreppsrealismen, som omfattas av både Platon och Aristoteles,<br />
existerar allmänbegreppen som oföränderliga storheter. De existerar<br />
oberoende av uppfattningen om dem. Detta innebär att även om inga<br />
medvetanden skulle finnas i universum, så vore begreppen högst verkliga.<br />
Platon säger att begreppen eller formerna, existerar i en översinnlig värld.<br />
Aristoteles, däremot, menar att begreppen eller formerna inte kan existera<br />
för sig själva. Formerna bildar inte en värld för sig utan är inneboende i de<br />
enskilda tingen. Den värld som vi lever i består av levande och livlösa<br />
ting. Tingen, som t ex en ekorre, en ek och en eka, existerar självständigt,<br />
i sig själva. Dessa enskilda ting är sammansatta av materia (grek. hyle) och<br />
form (grek. eidos). De enskilda tingen är alltså det egentligt varande. Det<br />
finns inte två världar - sinnevärld och idévärld - menar Aristoteles. Det<br />
finns bara ett naturens rike av föremål, en natur som vi uppfattar med<br />
våra sinnen.<br />
Antiken och medeltiden - 35
Låt oss betrakta en blåsippa och en vitsippa. En botanist eller kemist<br />
skulle kunna säga oss vilka ämnen (vilken materia) dessa två växter är<br />
sammansatta av. Trots att ämnena förmodligen är ganska likartade, har<br />
råmaterialet organiserats på olika sätt i de två växterna. De två olika blommorna<br />
har fått olika form och struktur. Den konkreta vitsippan är en<br />
oskiljaktig enhet av materia och form. Detta gäller för alla ting som finns<br />
i universum.<br />
Formen är de väsentliga egenskaperna hos ett ting och materien är råmaterialet<br />
(stoffet) som tinget består av. Hos en tennbägare är t ex materien<br />
(tennet) och bägarens specifika utseende (gestalt) tingets form.<br />
Den väsentliga egenskapen hos ett föremål behöver inte vara en yttre<br />
kroppslig gestalt, form. Så kan man t ex betrakta människans anlag som<br />
materia för den karaktär som den vuxne och mogne individen har.<br />
Aristoteles förklarar ofta formen genom att tala om vad ett föremål används<br />
till, vilken funktion föremålet har. Det som gör tennet till en bägare och<br />
inte ett prydnadsföremål är att materien har organiserats så att det kan<br />
användas som bägare och inte som prydnadsföremål. Tennbägaren har<br />
formen eller funktionen "lämplig-att-dricka-ur" och inte "lämplig-somprydnad".<br />
Ett vitsippsfrö som gror och så småningom ger upphov till blomma och<br />
frukt har därigenom uppnått vitsippans form och därmed sitt slutmål i<br />
naturen. Den enskilda vitsippan försvinner när den fyllt sin funktion.<br />
Arten finns dock kvar genom att nya frön <strong>från</strong> vitsippan gror och genomgår<br />
nya utvecklingsprocesser. Dessa nya exemplar av arten kan om och<br />
om igen fylla vitsippans funktion. Allt individuellt levande finns alltså<br />
bara under en enda livscykel medan arterna består i evighet, "aldrig slutande,<br />
städse begynnande på nytt".<br />
Materiens och formens relativitet<br />
Materia och form är relativa begrepp. Ett ting är som vi sett en oskiljaktig<br />
enhet av materia och form. Detta ting kan i sin tur tjänstgöra som<br />
materia för en ny form. Detta nya ting innehåller därmed "mera form"<br />
än det ursprungliga tinget.<br />
Låt oss konkretisera det hela. De fyra elementen jord, vatten, luft och eld<br />
kan blandas i olika proportioner, menar Aristoteles, och därmed ge upp-<br />
Antiken och medeltiden - 36
hov till olika ämnen. De proportioner som elementen blandas i är det nya<br />
ämnets form. Materien för det nya ämnet är de fyra elementen. Låt oss<br />
anta att ämnet tenn har bildats på detta sätt. Tennet kan nu ytterligare<br />
formas. Tennbägaren har tennet som materia och bägarens speciella<br />
gestalt eller funktion som form. I och med skapandet av tennbägaren har<br />
processen nått ett slutmål. Detta gäller, enligt Aristoteles, inte bara för<br />
processerna i naturen utan för alla processer i det organiska livet.<br />
Man kan nu fråga sig, vad som är materien för<br />
de fyra elementen. Enligt Aristoteles har de fyra<br />
elementen den första materien som sin materia.<br />
Denna första materia kan inte förekomma ren<br />
i naturen, eftersom den är formlös. Allt som<br />
finns i naturen och som kan uppfattas med<br />
sinnena måste ha en form. De fyra elementen,<br />
menar Aristoteles, är de enklast formade ämnena<br />
i världen. De fyra elementen har uppstått<br />
genom att en av egenskaperna <strong>från</strong> varje motsatspar<br />
vått-torrt och varmt-kallt förenas med<br />
varandra i den första materien.<br />
Motpolen till den första materien är ren form, form utan någon materia.<br />
Här finns inga ytterligare möjligheter att förverkliga; detta är Gud. Alla<br />
naturens ting är belägna på en rangskala, en naturens skala, mellan ren<br />
materia och ren form, menar Aristoteles.<br />
Naturens skala ^<br />
Gud eller den rena formen<br />
den mogna människan<br />
Människan barnet<br />
fostret<br />
Däggdjur<br />
Valar<br />
Bläckfisk<br />
Insekter<br />
Mollusker<br />
Zoofyter<br />
Växter<br />
Själlösa ting<br />
De fyra elementen<br />
(Den första materien)<br />
Antiken och medeltiden - 37<br />
Strävan mot allt<br />
högre och bättre<br />
form
Aristoteles fyra orsaker<br />
När vi nuförtiden talar om orsaker, menar vi vanligen verkande orsaker.<br />
Det beror på att vi under 1600-talet fick en ny världsbild och en ny syn<br />
på vetenskapen, som utgjorde ett brott mot den tidigare aristoteliska vetenskapen.<br />
Aristoteles räknar med fyra olika orsaker, som alla är nödvändiga<br />
för att en förändring skall uppstå. Dessa är ändamålsorsak, formell orsak,<br />
materiell orsak och verkande orsak.<br />
Aristoteles är en tydlig representant för den teleologiska naturuppfattningen<br />
genom sitt betonande av ändamålsorsaker i naturen. Alla förändringar<br />
sker för att förverkliga en förnuftig eller god avsikt. Avsikten eller<br />
ändamålet är det för vars skull något sker.<br />
Låt oss som ett exempel på de fyra orsakerna ta en regnskur som faller över<br />
åkermark. Den materiella orsaken är vattendropparna. Den formella orsaken<br />
är vattnets väsen att falla dit vatten brukar befinna sig, i håligheter på<br />
jordskorpan. Den verkande orsaken är att vattenångan i molnen avkyldes.<br />
Viktigast är dock: vad tjänar regnandet till, vilken är ändamålsorsaken?<br />
Avsikten är att ge grödan vatten för att kunna växa.<br />
Antag att någon vill låta uppföra en byggnad. Han anställer en arkitekt,<br />
som utarbetar en ritning till huset, och en byggmästare, som skaffar byggnadsmaterial<br />
och sedan bygger huset enligt arkitektens ritning.<br />
Ändamålsorsaken är i det här fallet det<br />
för vars skull huset byggdes. Den blivande<br />
husägaren vill få ett hus att bo i.<br />
Den materiella orsaken är<br />
byggnadsmaterialet.<br />
Antiken och medeltiden - 38<br />
Den formella orsaken är den form eller det<br />
mönster som utmärker det färdiga huset.<br />
Den verkande orsaken är byggmästarens<br />
verksamhet då han bygger huset.
Övning 4 I den berömda målningen "Skolan i Athen" av renässansmålaren och<br />
arkitekten Rafael framgår tydligt skillnaden mellan Platons och Aristoteles<br />
ontologi. Platon pekar uppåt för att visa att lösningen på alla<br />
filosofiska problem ligger i idévärlden. Aristoteles håller handen över<br />
jorden för att visa de enskilda tingens företräde. Vilka fyra orsaker kan<br />
du tänka dig som orsak till att denna tavla existerar?<br />
Förändringens problem<br />
Det tidigare nämnda begreppsparet materia-form passar bäst för en värld, där tingen är i<br />
evig vila. Den värld som vi lever i är dock sådan att tingen förändras hela tiden. Med förändring<br />
(grek. kinesis) menar Aristoteles så skiftande företeelser som (a) ett ting ändrar<br />
egenskaper (t ex: ett grönt löv som blir rött till hösten), (b) tinget tilltar eller avtar i<br />
storlek (t ex: en person som går ned i vikt), (c) uppkomst eller upplösning av ett ting<br />
(t ex: levande väsen som föds eller dör) eller (d) rörelse i rummet.<br />
Att tennet A förändras till en tennbägare B innebär som vi tidigare sagt att materien A<br />
får en form. Nu kan förändringen ännu bättre beskrivas, menar Aristoteles, med begreppen<br />
det möjliga (grek. dynamis) och det förverkligade (grek. energeia). Förändringen<br />
innebär att det möjliga blir det förverkligade.<br />
Vitsippsfröet, som växer upp till en vitsippa, är materia, som ikläder sig formen vitsippa.<br />
Fröet har i sig latenta anlag eller tendenser att utvecklas till en vitsippa. Fröet är ännu<br />
inte förverkligad vitsippa, men den har möjligheten i sig. Vitsippsfröet blir inte en blåsippa<br />
eller en björk. Vitsippsfröet är egentligen redan en vitsippa fast bara som möjlighet.<br />
Aristoteles anser sig nu ha löst förändringens problem: hur kan A förändras till B men<br />
ändå vara samma ting. Lösningen är helt enkelt: A är identisk med B, det möjliga har<br />
bara blivit det förverkligade.<br />
Gud som "formgivare" av universum<br />
Alla förändringar (och därmed alla rörelser) i världen sker genom att de<br />
former, som ligger dolda som möjligheter i materien, förverkligas. Dessa<br />
processer i materien kräver en orsak till förändringarna. Eftersom världen<br />
är evig krävs en ständigt närvarande orsak. Detta är Gud. Gud är den yttersta<br />
ändamåls- och verkande orsaken för världens gång. Eftersom Gud<br />
är ren form utan någon materia, så åstadkommer han all rörelse och förändring<br />
som alltings orörlige rörare. Gud kan alltså, utan att själv vara i<br />
rörelse, genom sin blotta existens, åstadkomma förändringar i den materiella<br />
världen.<br />
Hur är detta möjligt? På samma sätt som det goda, utan att röra sig, får<br />
mig att handla, så åstadkommer Gud som det högsta goda rörelser och<br />
förändringar i naturen. Naturen strävar alltid till det bättre, lär Aristoteles.<br />
Antiken och medeltiden - 39
Gud åstadkommer en likformigt framskridande rotation av den högsta<br />
himmelssfären (fixstjärnesfären). Denna rörelse fortplantas nedåt till de<br />
andra sfärerna med sina respektive planeter. (De kända himlakropparna<br />
var Månen, Solen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus.)<br />
Verkan av Gud röjer sig i hela tillvaron.<br />
Antiken och medeltiden - 40<br />
Universum har en sfärisk<br />
form. I centrum av detta<br />
begränsade klot befinner sig<br />
jorden. Aristoteles har ett<br />
argument för att detta stillastående<br />
klot i världens centrum<br />
ej rör sig. Om denna<br />
rörelse existerade, så skulle<br />
detta yppa sig som en skenbar<br />
rörelse hos fixstjärnorna.<br />
Denna rörelse kunde<br />
Aristoteles inte se men den<br />
upptäcktes på 1800-talet,<br />
då de astronomiska instrumenten<br />
hade uppnått en<br />
mycket högre grad av precision<br />
Realism<br />
Platon och hans lärjungar vill bara rent matematiskt göra en modell av planetsystemet<br />
(eller materien), så att man med hjälp av modellen skall kunna förutsäga himlakropparnas<br />
rörelser. Milesierna och Aristoteles däremot vill inte bara eller inte alls ge en matematisk<br />
beskrivning av himlafenomenen. De vill ha en fysiskt korrekt bild av universum.<br />
För Aristoteles är sfärerna och planeterna verkliga fysiska föremål, som består av det femte<br />
elementet (quinta essentia). Det femte elementet är inte, som de övriga elementen, utsatt<br />
för några förändringar. Den förra åsikten kallas i vetenskapsfilosofin för instrumentalism<br />
och den senare för realism.<br />
Aristoteles rörelsefysik<br />
Under månens bana i den sublunära världen, där de fyra elementen befinner sig på sina<br />
bestämda platser - jorden närmast världens centrum därefter vatten, luft och sist elden -<br />
sker alla naturliga rörelser som rätlinjiga rörelser. Motsatsen till naturlig rörelse är påtvingad<br />
rörelse, t ex en sten som kastas rakt eller snett uppåt. Varje föremål i den sublunära<br />
världen som lämnas åt sig självt har en inneboende strävan (form) att röra sig till<br />
sin naturliga ort. Detta är orsaken till att en sten faller nedåt och att elden stiger uppåt<br />
mot månens bana. Ovanför månens bana är den naturliga rörelsen rotationen. Låt oss<br />
till slut sammanfatta de axiom som Aristoteles använder sig av i vetenskapen fysik och<br />
som kom att vara den rörelselära de flesta accepterade ända fram till 1600-talet.<br />
1. All rörelse är antingen naturlig eller påtvingad.<br />
2. All naturlig rörelse är rörelse mot en naturlig ort.<br />
3. All påtvingad rörelse är orsakad av en ständigt verkande kraft.
Aristoteles syn på själen och kunskapen<br />
Enligt Aristoteles har varje levande väsen, växter, djur och människor en<br />
livgivande princip, själ eller psyke. Denna princip yttrar sig på olika sätt<br />
hos växter, djur och människor. I människans själ finns för det första en<br />
växtsjäl (växterna har bara denna), som är förmåga till näringsupptagande<br />
och fortplantning, för det andra en djursjäl (djuren har denna plus växtsjälen),<br />
som är förmåga till rörelser, förnimmelser, begär och minnen,<br />
och för det tredje en förnuftssjäl. Människan har ett språk, hon kan tänka,<br />
planera och förstå tingens väsen. De tre "själarna" är emellertid väl integrerade<br />
med varandra till helhet eller enhet. Det är inte törsten som söker<br />
något att dricka utan människan som är törstig. Det är inte ögat som ser<br />
utan människan. Det är inte nåt i mig som tänker utan det är jag som<br />
tänker. Det är inte de enskilda förmågorna som verkar i mig utan jag som<br />
en helhet som handlar.<br />
Dessa förmågor kallar alltså Aristoteles för människans själ eller form. Det<br />
är människans sätt att verka, hennes livsfunktioner.<br />
Vilken är då materien i begreppsparet materia - form? Jo, organen<br />
i människokroppen. Tack vare organen kan människan<br />
utföra sina livsfunktioner. Människan har mun, mage, tarmar<br />
och könsorgan för att kunna växa och fortplanta sig. Människan<br />
har sinnesorganen: ögon, öron, smaklökar etc, för att kunna<br />
se, höra smaka etc.<br />
I skriften Om själen av Aristoteles beskriver han själen som en form för<br />
"en naturlig kropp som är utrustad med organ". För att öka förståelsen av<br />
sitt själsbegrepp säger han ytterligare: "ty om ögat vore en levande varelse,<br />
så skulle synen vara dess själ, emedan synen är ögats väsen eller begreppsliga<br />
bestämdhet".<br />
Som vi redan sett kan inte de enskilda tingens materia existera utan form<br />
lika lite som deras form kan existera utan materia. Aristoteles tycks dock<br />
mena att vi i vetenskapen kan skilja formerna <strong>från</strong> materien. Vårt (passiva)<br />
förnuft har möjligheten att förstå och veta de enskilda tingens former.<br />
Kunskapen om tingens former får vi genom noggranna empiriska studier<br />
av verkligheten. Aristoteles, som var en stor biolog, gjorde också många<br />
studier över djurarternas väsentliga egenskaper.<br />
Antiken och medeltiden - 41
Även om djurens former upptäckts på detta sätt, så är kunskaperna om<br />
dessa inte bara sannolika. Så snart vi har upptäckt arternas korrekta former<br />
inser vi deras sanning med förnuftet. Denna kunskap om den för<br />
varje enskild art gemensamma formen är evig och oföränderlig. Detta är<br />
vetenskapligt vetande, enligt Aristoteles. Mänskligt vetande är möjligt,<br />
eftersom formerna ligger som möjligheter i förnuftet. Formerna finns<br />
alltså antingen som former i de enskilda tingen eller som möjligheter i<br />
vårt tänkandet.<br />
Aristoteles skiljer vidare mellan det passiva och aktiva förnuftet. Enligt vissa<br />
tolkningar av Aristoteles filosofi är det aktiva förnuftet den odödliga delen<br />
av själen, vilket kanske motsäger ovan nämnda beskrivning av det aristoteliska<br />
själsbegreppet.<br />
Aristoteles dygdetik<br />
Aristoteles menar att människan trivs eller får ett gott liv om hon lever i<br />
överensstämmelse med sin natur. Varje växt eller djurart har sina betingelser<br />
för att trivas. Människan trivs om hon får utveckla sina förmågor,<br />
om hon får förverkliga sig själv (självförverkligande). I motsats till djuren,<br />
som hela tiden måste anpassa sig efter naturen, kan människan använda<br />
sitt tänkande till att forma naturen efter sina behov. Hon kan odla jorden,<br />
bygga hus osv. Detta gäller dock bara till en viss grad. Hon kan inte leva<br />
hur som helst om hon vill trivas eller bli lycklig. Hennes livsstil får inte<br />
hindra de livsfunktioner som är naturliga för människan.<br />
I sin politiska filosofi diskuterar Aristoteles hur samhället skall utformas för<br />
att människan skall bli lycklig.<br />
Hur människan bör leva som enskild individ och i förhållande till sina<br />
medmänniskor utvecklar Aristoteles i skriften Den nikomachiska etiken.<br />
Aristoteles säger att meningen med livet är tillfredsställandet av de behov<br />
och önskningar som utgör människans natur. Detta är fullt tillräckligt för<br />
Aristoteles, ty behoven är av så många slag. De är t ex: gemenskap och kärlek,<br />
insikt om sammanhangen i naturen, att finna lösningar på praktiska<br />
uppgifter, att kunna möta större och större krav i livet. När vi når dessa<br />
mål finner vi glädje och lycka (grek. eudaimonia) och en känsla av att livet<br />
är gott.<br />
Vi ser omedelbart några svårigheter i denna etik. Det händer ju ibland att<br />
endast ett av två motstridande behov kan tillfredsställas. Vilka är de natur-<br />
Antiken och medeltiden - 42
liga behoven i dessa fall? Betyder Aristoteles betoning av lyckan att hans<br />
filosofi är en etik som betonar stundens lust eller njutning. Nej, lusten och<br />
dess motsats olusten eller smärtan är en känsla som har en ögonblickets<br />
karaktär. Lyckan, trivseln eller välbefinnandet pekar på mer varaktiga<br />
tillstånd, som man uppnår i ett verksamt liv.<br />
De egenskaper eller förmågor hos människan som gör att hon kan verka<br />
på bästa möjliga sätt och därmed bli lycklig kallar Aristoteles liksom<br />
Platon dygder. Dessa egenskaper finns först bara som möjligheter eller<br />
anlag hos människan. Egenskaperna kan dock utvecklas och förbättras<br />
under livets gång. Aristoteles tänker då särskilt på de egenskaper vi har<br />
som varelser med behov och förnuft. Vilka karaktärsegenskaper skall då<br />
utvecklas? Jo, de som genom sina verkningar ser till att de av naturen<br />
givna behoven tillfredsställs. En dygdig människa strävar alltså efter allt<br />
som är värdefullt i livet.<br />
Den dygd som talar om vad människan bör sträva efter i sitt praktiska<br />
handlande kallar Aristoteles klokhet. Den dygd som har som mål sanningar<br />
om världen kallas vetande. Den dygd som ger kunskap om hur<br />
föremål kan produceras kallas kunnighet. Dessa tre intellektuella<br />
dygder ger oss kunskap om det goda livet. Eftersom människan har ett<br />
behov av att i handling uppnå det värdefulla eller goda, kännetecknas vi<br />
även av karaktärsdygderna. Karaktärsdygderna får oss att sträva efter det<br />
som kunskapen eller tanken valt ut. Karaktärsdygd är här förmågan till<br />
ett fritt val av den rätta mitten mellan två ytterligheter. Tabellen nedan<br />
visar ett exempel på Aristoteles berömda teori om "den gyllene medelvägen".<br />
Alla dygder är i likhet med modet, frikostigheten, vänligheten,<br />
stoltheten etc. en medelväg mellan två ytterligheter.<br />
Karaktärsdygderna uppstår på grund av vana (grek. ethos). Goda vanor<br />
och disciplin utvecklar dygderna så att vi söker de rätta handlingarna. Vi<br />
kommer att känna oss tillfreds med att vara tappra, måttfulla, frikostiga,<br />
rättrådiga etc.<br />
Exempel på den gyllene medelvägen<br />
Dåligt förhållningssätt: Gott förhållningssätt: Dåligt förhållningssätt:<br />
Dumdristighet<br />
(för mycket självsäkerhet,<br />
för lite fruktan)<br />
Mod Feghet<br />
Antiken och medeltiden - 43<br />
(för mycket fruktan, för lite<br />
självsäkerhet)
Spinoza<br />
1600-talet är en revolutionär tid i nordvästeuropa. Borgarklassen stiger<br />
fram med krav på ekonomisk och politisk makt. En av de radikalaste<br />
tänkarna under denna tid hette Baruch Spinoza (1632-1677). Han<br />
bodde hela sitt liv i Holland, där han tillhörde en judisk församling. Hans<br />
tvivel på de religiösa dogmerna ledde till att han uteslöts ur den judiska<br />
gemenskapen. Under många år livnärde han sig på att slipa linser. Spinoza<br />
brottades länge med problemet att hitta en syntes av sitt religiösa synsätt<br />
och den mekanistiska världsbild, som under 1600-talet växte sig allt<br />
starkare. Som många andra radikala fastnade han för en panteistisk världsbild.<br />
Enligt panteismen är allt i Gud. Av detta följer för en del en radikal<br />
sam-hällssyn, ty om Gud finns i allt och allt finns i Gud så måste alla<br />
människor vara jämlika.<br />
Renässansen - 36<br />
Spinoza betonade att<br />
Bibeln måste förstås<br />
historiskt. Spinoza kom<br />
att kritiseras och förföljas<br />
av både judar och<br />
kristna på grund av att<br />
de ansåg att hans slutsatser<br />
stred mot Bibelns<br />
lära.<br />
Efter att först ha varit utskälld av teologer, filosofer och andra vetenskapsmän<br />
för sin panteism blev han sedan bortglömd, tills många romantiker<br />
anammade hans syn på naturen.<br />
Kunskapsteori<br />
Från Descartes övertar Spinoza bevisrationalismen, d v s tanken att man<br />
genom rent tänkande kan komma fram till hur vår värld är beskaffad.<br />
Det betyder dock inte att erfarenheten är bannlyst som källa till kunskap.<br />
Men den så uppnådda kunskapen bör formuleras enligt det axiomatiska<br />
vetenskapsidealet. Idealet innebär att man formulerar ett antal av förnuftet<br />
insedda sanningar, axiom. Från dessa axiom skall man logiskt härleda<br />
följdsatser. De i härledningarna använda begreppen skall klart och tydligt<br />
definieras.
Ontologi<br />
I Spinozas verk Etiken (Ethica ordine geometrico demonstrata); "Etiken<br />
bevisad på geometriskt vis") är begreppen substans, attribut och modus<br />
byggstenarna på vilka hans verklighetssyn vilar. Enligt Spinoza är det<br />
mest grundläggande begreppet i varje ontologi begreppet substans eller<br />
själva varat. Substansen definieras där som "det som är i sig självt och förstås<br />
genom sig självt". Enligt denna definition kan inte något annat än<br />
hela universum vara en substans. Vilken art vi än betraktar så kan den<br />
inte existera för sig själv. Varje art är beroende av allt annat i naturen.<br />
Dessutom är varje individ beroende av alla tidigare generationer för sin<br />
existens.<br />
I Descartes verklighetsuppfattning finns två skilda substanser: tänkande<br />
substans och utsträckt substans. För Spinoza finns bara en substans och denna<br />
identifieras med Gud eller naturen. "Med Gud förstår jag ett absolut<br />
väsen, d v s en substans som består av oändligt många attribut." Attributen är<br />
substansens nödvändiga egenskaper. Gud är inte något mystiskt "bortom"<br />
dessa egenskaper, utan han är summan av sina attribut.<br />
Enligt antikens och medeltidens mystiker kan vi inte få någon kunskap om<br />
Gud. Han står så högt över oss människor att vi inte kan finna några<br />
begrepp som passar in på honom. Spinoza säger däremot att vi kan nå en<br />
viss kunskap om honom. Av Guds oändligt många attribut känner vi<br />
nämligen till två: tänkandets och utsträckningens. Tankar är för Spinoza<br />
inte bara idéer utan även känslor och viljeyttringar. Utsträckningens<br />
attribut omfattar alla fysiska ting.<br />
Har Gud någon avsikt med sin skapelse?<br />
Spinozas teori om universum är raka motsatsen till medeltidsfilosofen<br />
Thomas av Aquinos dualism. Skyhögt över den skapade världen står skaparen<br />
av denna. Vidare har, enligt Thomas, Gud en avsikt eller mening<br />
med sin skapelse. Hans naturförklaring är alltså teleologisk. Gud har dessutom<br />
valfrihet att skapa olika tänkbara världar. Människan har också en<br />
fri vilja.<br />
Spinozas verklighetsuppfattning är däremot monistisk; det finns bara en<br />
substans. Man kan inte skilja Gud <strong>från</strong> världen. Alla ting är yttringar av<br />
samma gudomliga substans. Den skapade naturen eller det utsträckta uni-<br />
Renässansen - 37
versum och den skapande naturen (Gud) är bara olika aspekter av substansen.<br />
Spinozas universum är ett sammanhängande helt. De enskilda tingen<br />
i universum bildar ett komplext nätverk. Alla ting är beroende av varandra.<br />
Om ett ting kunde tas ut ur sitt sammanhang, så skulle nätverket rubbas<br />
eller förstöras, på samma sätt som borttagandet av en tråd i ett spindelnät<br />
deformerar eller förstör nätet. Varje ting i naturen är bestämt av många<br />
andra ting och sin egen inre natur. Varje ting är orsaksbestämt eller determinerat<br />
av substansen eller hela naturen. Spinozas determinism är ett<br />
uttryck för hans känsla av enhet och sammanhang i tillvaron.<br />
Gud kan inte ha någon avsikt med tillvaron. Om han hade detta så skulle<br />
det innebära att naturen eller Gud saknade något, att Gud därför inte är<br />
fullkomlig. Guds handlande framspringer ur hans eviga nödvändiga lagar.<br />
Guds handlande eller, vilket är samma sak, skeendena i naturen, följer ur<br />
substansens eller Guds egen inre natur. Är då inte Gud fri? Jo, i betydelsen<br />
ej utsatt för yttre tvång. Det finns ju bara en substans och substansen<br />
eller Gud kan inte vara tvingad eller påverkad av något annat. Guds<br />
eventuella valfrihet består i att han handlar i enlighet med sina eviga,<br />
nödvändiga och o<strong>från</strong>komliga naturlagar.<br />
Låt oss se vad denna valfrihet innebär. En människa kan sägas vara fri eller<br />
ha valfrihet, om hennes handlingar bygger på förnuftiga överväganden.<br />
Känslor och drifter får då inte styra hennes handlingar. Trots att allt är<br />
orsaksbestämt i Spinozas universum, så har Gud eller naturen valfrihet i<br />
denna betydelse. Det nödvändiga orsakssammanhanget är en förnuftig<br />
nödvändighet. Även människan har frihet i den mån förnuftet i naturen<br />
styr hennes handlingar.<br />
Men denna valfrihet har ändå sina gränser. Det finns bara en substans, som<br />
följer sina inre, nödvändiga lagar. Det finns bara en tänkbar värld. Gud<br />
står alltså inte utanför världen med frihet att välja mellan olika tänkbara<br />
universa.<br />
Spinoza är religiöst hänförd över universum. Substansen är inte bara de<br />
järnhårda naturlagarna (den skapade naturen, det utsträckta universum)<br />
utan även den levande skapande naturen, Gud. Substansen är inte bara<br />
en blind, kausal nödvändighet utan också en fri, förnuftig nödvändighet.<br />
Den fulländade naturkunskapen blir religion, menar Spinoza.<br />
Spinozas lära om verklighetens enhet och sammanhang har inspirerat ekosofer<br />
i vår tid som t ex Arne Naess.<br />
Renässansen - 38
Kropp-medvetandeproblemet<br />
Med kropp-medvetandeproblemet menar man den klassiska frågan om<br />
vilket förhållande som råder mellan de mentala och fysiologiska skeendena.<br />
Enligt Spinoza kan människan liksom allt i naturen betraktas under både<br />
utsträckningens och tänkandets attribut. Människans kropp och fysiologiska<br />
skeenden finns alltså under utsträckningens attribut. Varseblivningsprocessen<br />
kan då beskrivas som ljusvågors eller ljuspartiklars inverkan på<br />
nervbanor, varvid fysiologiska processer kommer igång. Under tänkandets<br />
attribut däremot är dessa processer medvetna varseblivningar. Eftersom<br />
yttervärlden frambringat fysiologiska förändringar i kroppen så får människan<br />
genom tänkandet bilder eller idéer av yttre ting, menar Spinoza.<br />
En fullständig beskrivning av människan kräver bägge attributen.<br />
Enligt Spinoza är det inte så att kroppsliga eller fysiologiska processer<br />
orsakar själsliga processer eller tvärtom. Det finns en fysiologisk orsakskedja<br />
som löper parallellt med en själslig orsakskedja och varje fysiologiskt<br />
skeende motsvaras av ett själsligt skeende. Men man kan inte säga<br />
att den fysiologiska orsakskedjan är orsak till den själsliga orsakskedjan<br />
eller tvärtom, eftersom det ju egentligen är samma orsakskedja sedd ur<br />
olika synvinklar. (Bilden nedan illustrerar detta: De svarta bollarna representerar<br />
fysiologiska händelser och de prickade bollarna själsliga. Liksom<br />
den konkava linjen är densamma som den konvexa linjen är den fysiologiska<br />
orsakskedjan densamma som den själsliga. Den skillnad vi uppfattar<br />
beror på vilket perspektiv vi har.) Spinozas teori om kropp och själ<br />
kallas dubbel-aspekt-teorin. Spinozas lära om förhållandet mellan kropp<br />
och medvetande har påverkat moderna tänkare på området.<br />
Känsloteori och etik<br />
Spinoza behandlar känslorna och affekterna med samma geometriska metod<br />
som han behandlar de ontologiska problemen. Spinoza tror att en<br />
beskrivning av våra känslor med denna metod måste ge oss en ny syn på<br />
sådana starka känslor som hat och avund. Förståelsen av våra medmänniskor<br />
borde öka, när vi ser de naturliga orsakerna till deras affekter.<br />
Renässansen - 39
Den primära driften för människan är självbevarelsedriften (conatus). Alla<br />
andra drifter kan ses som uppkomna ur detta motiv. Gud eller naturen<br />
strävar efter att bevara sin existens eller frihet. Denna strävan smittar av<br />
sig eller finns hos alla enskilda ting t ex hos människan. Självbevarelsedriften<br />
eller driften efter makt, frihet och fullkomning är alltså högst<br />
självklar i naturen. På denna grund vilar Spinozas psykologi.<br />
När människans makt eller aktivitet ökar eller, vilket är samma sak, hon<br />
övergår <strong>från</strong> en lägre grad av fullkomlighet till en högre, känner hon glädje.<br />
Detta är livets goda. Sorg eller olust uppstår vid en övergång <strong>från</strong> en högre<br />
grad av aktivitet eller fullkomlighet till en lägre.<br />
(Människan kan alltså inte föreställa sig en absolut fullkomlig värld. I en<br />
sådan tillvaro skulle det inte finnas en övergång till en ännu fullkomligare<br />
och alltså skulle ingen glädje finnas där.)<br />
När känslorna av glädje och sorg är riktade mot orsaken till dessa, så kallas<br />
föreningen av känsla och föreställningen om deras orsak för affekt. Mot<br />
glädjen svarar affekten kärlek och mot sorgen hatet eller vreden. Ofta är<br />
vi slavar under affekterna vrede, hat etc. Spinoza vill med sin beskrivning<br />
av orsakerna till affekterna och deras skadliga verkningar visa oss vägen till<br />
sinnesro och befrielse <strong>från</strong> dessa olustkänslor. Psykologin stöttar etiken.<br />
Människans makt, frihet eller glädje blir större ju mer kunskap hon har om<br />
hur Gud eller Naturen fungerar. Med det förnuftiga tänkandet kan vi<br />
bortse <strong>från</strong> våra starka olustkänslor och drifter och uppnå en stilla stämning<br />
av frid och glädje. Med den högsta arten av kunskap, intuitionen,<br />
kan vi skåda hela det nödvändiga orsakssammanhanget i en enda tidlös<br />
vision. Då förstås hela universum som ett komplext nätverk. I detta nät<br />
finns människan utan att för den skull vara tillvarons mening och mål. I<br />
ett visst avseende skiljer sig dock människan <strong>från</strong> de övriga naturföremålen;<br />
hon har ett högre utvecklat medvetande. Genom sitt förnuftiga tänkande<br />
och sin intuition kan hon bättre förstå tillvaron. Genom intuitionen ser<br />
hon naturen i ett tidlöst perspektiv. Detta kallar Spinoza att se naturen<br />
ur "evighetens perspektiv". Då upplever hon den högsta glädjen, "den<br />
intellektuella kärleken till Gud ", en glädje som omfattar allt i naturen,<br />
både gott och ont, vackert och fult. I denna mystiska enhetsupplevelse<br />
sammanfaller vår kärlek med Guds oändliga kärlek.<br />
Renässansen - 40
Hobbes syn på politik och ontologi<br />
Låt oss först granska den engelske filosofen Thomas Hobbes (1588-1679)<br />
syn på politiken. Det enda verkliga är det materiella, menar han. Naturen,<br />
inklusive människan, kan beskrivas med mekanikens begrepp. Fullständig<br />
kunskap om orsakerna till en händelse gör vidare att vi logiskt kan härleda<br />
verkan till varje orsak. Hobbes menar sig kunna förklara människans beteende<br />
med hjälp av mekaniska eller fysiologiska fakta. Han anser att de psykiska<br />
upplevelserna är identiska med rörelser i nervsystemet.<br />
Den grundläggande driften för människan, menar Hobbes, är självbevarelsedriften,<br />
driften att behålla livet till varje pris. Känslor av lust eller glädje<br />
är identiska med de nervprocesser som sker vid handlingar som bevarar<br />
livet. Enligt Hobbes har vi bara egoistiska intressen. I naturtillståndet, där<br />
inga rättsregler gäller, lever människan ut sin självbevarelsedrift. Naturrätten<br />
är för Hobbes helt enkelt rättigheten att med alla medel försvara sig själv.<br />
Detta innebär att varje människa bara gör det som är till hennes egen fördel.<br />
I naturtillståndet råder ständiga krig och konflikter. För att undvika<br />
naturtillståndets alla katastrofer sluter sig människorna samman och reglerar<br />
sitt liv med ett samhällskontrakt. I och med detta kontrakt avstår hon<br />
<strong>från</strong> den obegränsade frihet som råder i naturtillståndet. Makten överlämnas<br />
till staten och dess organ, suveränen. Man har inte rätt att göra uppror<br />
mot suveränen; denne är i princip oavsättlig. Bara om suveränen tappar<br />
greppet om makten och inte längre kan upprätthålla fred och säkerhet, är<br />
det rätt att avsätta honom. I ett sådant läge råder ju naturtillståndet på<br />
nytt, och undersåtarna måste då komma överens om att överlämna makten<br />
till en ny suverän. Suveränen bestämmer moral, rätt och religion. Det skall<br />
vidare inte existera någon maktfördelning vad gäller statens angelägenheter.<br />
I t ex monarkin skall monarken ha både den lagstiftande, verkställande och<br />
dömande makten. Precis som den enskilda människan har en vilja och ett<br />
förnuft, så skall den makten utövas av en vilja och ett förnuft.<br />
I och med samhällskontraktet får undersåtarna sina rättigheter och skyldigheter.<br />
Vi har alltså ovan sett hur Hobbes byggde upp begreppet naturrätt på<br />
begreppet naturtillstånd, som beskrivs genom en teori om människans<br />
egoistiska natur. Men eftersom människans natur eller psyke är rörelser i<br />
nervsystemet, kommer de politiska och juridiska begreppen att kunna<br />
beskrivas med hjälp av partiklars rörelser och förändringar. Hobbes för-<br />
Upplysningen - 16
söker alltså beskriva naturrätten utan att blanda in gudsbegreppet. Naturrätten<br />
existerar även om inte Gud skulle existera. Under 1600- och 1700talen<br />
blir sådana "sekulariserade" naturrätter vanliga. Man skall inte behöva<br />
undersöka den gudomliga rättsordningen, som många medeltidsfilosofer<br />
menade, för att upptäcka sina rättigheter och skyldigheter.<br />
Upplysningen - 17<br />
Varför är rätten giltig?<br />
Under 1600- och 1700-talen var<br />
det vanligt med kontraktsteorier<br />
för att förklara samhällets lagstiftning<br />
och gällande rätt. Dessa kontrakt<br />
får då inte enligt dessa filosofer<br />
ses som uppkomna vid en viss<br />
historisk tidpunkt. I stället gör man<br />
ett filosofiskt tankeexperiment: låt<br />
oss tänka att staten inte skulle<br />
existera. Vilket elände skulle då<br />
inte råda i naturtillståndet. Räddningen<br />
för människorna är i så fall<br />
att man frivilligt sluter sig samman<br />
för att grunda en stat. Eventuellt<br />
får man uppge några friheter<br />
för att därmed uppnå trygghet i<br />
staten. Denna påhittade historia<br />
blir därmed en motivering för<br />
giltigheten av vissa rättigheter och<br />
skyldigheter.<br />
Hobbes politiska filosofi återfinns i<br />
hans verk Leviathan (1651). Hobbes<br />
kallar samhället efter det odjur som<br />
omnämns i Jobs bok, kap. 3. Staten är<br />
ett slags jättemänniska som är sammansatt<br />
av enskilda människor.
Hobbes stöder Oliver Cromwell<br />
Trots att Hobbes teori gav stöd åt kungligt envälde, var han illa sedd i<br />
England på grund av sina ateistiska läror. Hobbes såg däremot själv sin<br />
syn på staten som enda räddningen <strong>från</strong> det kaos, som rådde i England<br />
under 1640-talet och han välkomnade därför Oliver Cromwells envälde<br />
under 1650-talet. "Man kan inse hur tillvaron skulle gestalta sig, om det<br />
inte fanns någon gemensam makt att frukta, när man betänker hur ett folk,<br />
som tidigare levt under en fredlig regering, förfaller i ett inbördeskrig."<br />
Totalitär stat<br />
Hobbes menar alltså att staten har all makt och är höjd över all kritik. När<br />
detta är sagt behövs en kommentar. Suveränen kan bara styra sina medborgares<br />
beteende. "Om människornas tanke och tro kan mänskliga härskare<br />
inte få någon kännedom (Gud allena känner hjärtat)." Hobbes har inget<br />
till övers för inkvisition och framtvingade bekännelser. Om medborgarna<br />
bara följer suveränens påbud, så får de tycka och tänka vad de vill.<br />
Lockes syn på politiken<br />
Upplysningen - 18<br />
John Locke (1632-1704), engelsk<br />
empirist, psykolog, pedagog och<br />
läkare, studerade vid Christ Church<br />
College i Oxford, där han även blev<br />
lärare i klassiska språk och moralfilosofi.<br />
På grund av de tankar, som<br />
läggs fram i nedanstående nämnda<br />
verk, tvingades han åren innan den<br />
ärorika revolutionen att gå i landsflykt<br />
till Holland.<br />
Porträtt av John Locke, av Sir Godfrey<br />
Kneller (1697)<br />
I den första delen av hans Two Treatises of Government angriper Locke<br />
samtida försök att legitimera stuartarnas "gudomliga rätt" att enväldigt<br />
styra England. Liksom Hobbes hävdade han att staten var en av människor<br />
skapad institution, och den var därför möjlig att förändra. Detta framgår<br />
av den andra delen av hans avhandling.
Bildnis des Philosophen Hegel Berlirlin 1831<br />
Jakob Schlesinger (1792–1855)<br />
Den här bilden är klassad public domain eftersom<br />
upphovsrätten har upphört.<br />
Hegel<br />
Hans liv<br />
Under 1800-talets första hälft formuleras<br />
ett stort antal rationalistiska och<br />
idealistiska filosofier. Den systembyggare<br />
som kom att påverka filosofin<br />
mest var kanske Georg Wilhelm<br />
Friedrich Hegel (1770-1831), född<br />
i Stuttgart. Hans idealism anammades<br />
inte bara av många filosofer. Även<br />
kyrkans, skolans och ämbetsverkens<br />
män såg i hans filosofi en fast plattform<br />
att stå på. I likhet med studiekamraten<br />
Schelling ville han förklara<br />
tillvarons alla sidor uti<strong>från</strong> en andlig<br />
grund. I sitt första stora filosofiska<br />
verk Andens fenomenologi kritiserar<br />
han dock Schelling för att denne inte<br />
lyckas ge en förnuftig förklaring till<br />
hur den mångfald som finns i världen<br />
frambringas av det andliga. "Som<br />
skjutna ur en pistol " skriver Hegel om<br />
Schellings begrepp.<br />
Vad är verkligheten?<br />
Vi lever i en värld av konkreta företeelser som t ex stolar, bord och en<br />
mängd andra föremål tillverkade av oss människor, växter och djur av<br />
alla de slag. En mängd processer är på gång i vår värld. I solens inre sker<br />
omvandlingar mellan grundämnena, i fabrikerna tillverkas produkter<br />
med sina specifika tillverkningsprocedurer. Människan har sin historia,<br />
vi har varit slavar, feodala bönder, renässansmänniskor o s v. I våra dagar<br />
är vi elever, lärare, snickare o s v. Vi arbetar i det offentliga eller i industrin<br />
eller är arbetslösa. Vi har mer eller mindre makt. Vi har erfarenheter<br />
av de mest skilda slag. Vi har erfarenhet av arbetslivet, religiösa erfarenheter,<br />
sexuella erfarenheter o s v. Hegel satte som sin uppgift att förstå<br />
Framsteg och förfall - 24
sammanhanget mellan alla dessa konkreta företeelser. Det verkliga är inte<br />
tingen och erfarenheterna utan det sammanhang som råder mellan dessa<br />
företeelser och som vi kan förstå.<br />
Alienation och försoning<br />
Hegel är överens med romantiken i det att verkligheten är en sammanhängande<br />
helhet. Men det är inte alltid så lätt att se detta övergripande<br />
sammanhang. Vi lever ju i en värld som ofta kan verka väldigt främmande<br />
för oss. Världen verkar vara kluven eller splittrad. Vi kan se tillverkade<br />
föremål som är fjärran <strong>från</strong> vad som kan vara mänskliga behov i en<br />
värld full av nöd. Pedofiler, massmördare, envåldshärskare och religiösa<br />
fundamentalister, som med sin ondska får vår värld att vara långt i<strong>från</strong><br />
den bästa av världar, gör oss djupt nedstämda, rent av handlingsförlamade.<br />
Ändå är det vårt eget samhälle, och vi borde ju kunna se oss själva<br />
uttryckta i denna värld.<br />
Att inte känna igen sig i den värld man verkar i kallar Hegel för alienation<br />
(främlingsskap). Vår alienation är ett problem som måste lösas filosofiskt.<br />
Det måste med Hegels språkbruk ske med hjälp av försoningen.<br />
Vi måste åter få ett sammanhang i tillvaron.<br />
Romantikerna sökte en sammanhängande helhet bortom vår vardagliga<br />
värld, bortom den splittrade världen. Hegel ser däremot splittringen eller<br />
tudelningen som något positivt. Splittringen kan åstadkomma ett rikare,<br />
ett mera differentierat sammanhang. Detta sammanhang är för Hegel<br />
förnuftigt.<br />
Verkligheten är inte ett föremål bortom<br />
erfarenheten, utan det omfattande sammanhang<br />
som visar sig i erfarenheten<br />
Vi kan aldrig förståndsmässigt bevisa något som rör ting utanför den av<br />
oss upplevda verkligheten, säger Kant. Vetenskapliga sanningar kan endast<br />
gälla erfarenhetsvärlden. Metafysikerna gör fel då de med förståndets<br />
hjälp söker fastställa att t ex Gud existerar och därmed hävdar att<br />
detta är en vetenskaplig sanning.<br />
Men, menar Kant, vid sidan av förståndet har människan också sitt förnuft,<br />
som ger oss förnuftsidéerna. Förnuftsidéerna (t ex Gud existerar)<br />
kan aldrig bevisas, men de är nödvändiga för oss och gäller som rikt-<br />
Framsteg och förfall - 25
ningsgivande målsättningar för att få enhet och sammanhang i erfarenheten.<br />
Idealisten Hegel kan inte nöja sig med denna uppgivenhet inför<br />
metafysiken. Han vill utforma en filosofi om alltings yttersta grund, det<br />
absoluta som både är det övergripande sammanhanget i erfarenheten<br />
och det som ger erfarenheten sammanhang.<br />
Vad är då det absoluta egentligen? Kant hade sett människan som ett<br />
fritt väsen i sin egenskap av ett andligt, moraliskt och förnuftigt väsen.<br />
Människan har den unika förmågan att ge sig själv moraliska lagar. För<br />
Hegel är det absoluta inte först och främst ett mänskligt fritt och förnuftigt<br />
subjekt. Hegel talar om ett det absoluta som ett kosmiskt förnuftigt<br />
subjekt, den kosmiska anden (ty. Geist) som förverkligar sig själv i en<br />
värld genom att skapa denna som en sammanhängande, förnuftig helhet.<br />
Geist behöver ändliga andar förkroppsligade i tid<br />
och rum<br />
Den kosmiska anden, Geist, är oändlig och kan därför inte stå mot ändliga<br />
andar, människor. Detta skulle innebära att Geist vore begränsad av något<br />
ändligt och därmed själv ändlig. Lösningen på detta problem är att Geist<br />
verkar genom ändliga andar, människor. Människornas andar är delar av<br />
den kosmiska anden. Geist uttrycker sig själv genom människan. Det är<br />
människan som kan ge uttryck för sitt inre med hjälp av ett medium t ex<br />
språk, gester och produkter (skapelser) av de mest skilda slag. Detta innebär<br />
att Geist med nödvändighet är förkroppsligad (negerad), ty medvetna<br />
människor kan bara existera med kroppar i tid och rum. Det måste vara<br />
en mångfald människor som bär fram Geist, eftersom den kosmiska anden<br />
inte kan vara begränsad till en bestämd tidpunkt och plats.<br />
När vi genom abstrakt tänkande begriper världens struktur, eller får filosofisk<br />
insikt, inser vi att vi är bärare av Geist. I samma ögonblick som vi<br />
fått detta absoluta vetande har Geist också kommit till insikt om sitt eget<br />
väsen, eftersom vi är bärare av Geist.<br />
Alltså: Geist kan inte existera utan ett universum och förkroppsligade ändliga<br />
andar, som den uttrycker sig genom. Vi skall strax se hur Hegel redogör<br />
för detta med sin dialektiska metod. Alltså först något om den av Hegel<br />
använda metoden.<br />
Framsteg och förfall - 26