Ryg sektionen, Ortopedkliniken Ryggsektionen, Ortopedkliniken ...

Spondylolistes
Karin Frennered
Prevalens: Spondylolys 5-6 %.
Spondylolistes 2-3 %. Eskimåer 40 %.
Elitgymnaster 15 %.
Etiologi: Ej medfödd förändring.
Defekten anses vara ett utmattningsbrott i
en ärftligt svag pars interarticularis före 10
års ålder. Dysplastisk pars elongata
förekommer.
Naturalförlopp: 10-50 %
asymptomatiska. Somliga utvecklar dock en
ökande deformitet och svåra symptom. Av
de patienter som diagnostiseras klarar sig 70
% utan intervention. Benign naturalhistoria
hos unga låggradiga såväl som hos
höggradiga har beskrivits (Harris et al 1987).
Glidningsgrad >10mm vid diagnos och L4-
L5 spondylolistes prognostiskt för
ryggbesvär (Saraste 1984). Ingen skillnad i
frekvens av spondylolistes i normalmaterial
och patienter, sjukpensionerade för
ryggbesvär (Frennered 1994). Förtidspension
i 12 % (Saraste 1984). 90 % av glidningen
har redan skett vid diagnos. Låggradig och
sällan förekommande årlig ökning av
glidning finns. Ingen säker klinisk eller
radiologisk prediktiv faktor för glidning
(Danielson et al 1991, Seitsalo et al 1991).
Behandlingsmål: Att lindra ländryggbensmärta
och öka funktion. Att hindra
verifierad progress av glidning.
Indikation för konservativ
behandling: Lumbal smärta utan rhizopati.
Indikation för kirurgisk behandling:
Lumbal smärta och/eller bensmärta, ej
påverkbar av konservativ behandling.
Höggradiga (Meyerding III-IV) icke
färdigvuxna unga för att stoppa progress av
glidning och kyfos. Kosmetik ingen
indikation. Låggradig (Meyerding grad I och
II) relativ hos unga såväl som vuxna pga
lumbal smärta med eller utan bensmärta ej
påverkbar av konservativ behandling.
Icke-kirurgisk behandling: Korsettbehandling
inte tillräckligt utvärderad. God
(O´Sullivan et al 1997, RCT) och dålig
(Möller 1999, RCT) effekt av specifikt
utvecklade träningsprogram har beskrivits.
Kirurgisk behandling:
Posterolateral fusion (PLF): Vid låggradig
spondylolistes tillfredställande resultat (68
%) utan instrumentering har beskrivits med
stor variation i läkning av fusionen (68-100
%) (Frennered et al 1991, Möller 1999 RCT,
Seitsalo 1990). Progression av glidning trots
fusion har beskrivits (Seitsalo et al 1991).
Ingen skillnad i utfall eller fusionsgrad med
eller utan instrumentering (Möller 1999,
RCT, McGuire et al 1993, RCT).
Laminectomi: Ingen skillnad i resultat om
laminectomi är gjort eller inte (Möller 1999,
RCT). Risk för pseudarthros, progression
och sämre utfall om laminectomi (Carragee
1997, RCT). Främre fusion: Vid låggradig
spondylolistes hos vuxna fusion i 47 %
(Christiansen et al 1996) och funktionellt
tillfredsställande resultat i 66-75 %
(Christiansen et al 1996, Thomasen 1985).
Främre och bakre fusion: Vid höggradig
spondylolistes goda resultat (88 %) av fusion
in situ (Frennered et al 1991, Seitsalo et al
1990). Reposition: Ingen skillnad i kliniskt
utfall mellan reposition och fusion och
fusion in situ vid höggradig spondylolistes
(Muschik et al 1997, Poussa et al 1993).
Reposition av kyfos i ett tvåstegsförfarande
beskrivs i utvalda fall som ”salvage
procedure” (Bradford et al 1990). En metod
beskrivs med vertebraeectomi av LV och
reposition av LIV på SI (Gaines et al 1985).
Postoperativ remodulering hos unga i 8/39
fall (Frennered et al 1991). Reparation av den
istmiska defekten: Ingen skillnad i funktion
mellan op enl Scott och PLF (Schlenzka et al
1993). Inga komplikationer p g a
spondylolistesen i samband med förlossning
(Saraste 1984). 54 kvinnor av 71 opererade
pga spondylolistes snittfrekvensen ej ökad
pga ryggproblem.
Komplikationer: Cauda equina syndrom
(1), övergående neurologisk defekt i foten
(2), underbenstrombos (1), sårinfektion (4),
urinvägsinfektion (2), blödning (2),
aspirationspneumoni (1), stagbrott
(Harrington) (2). 9 av 10 män med främre
7