Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

sid. 46 | familjesidan
Lyda eller tänka
Tre ”bilder” ur livet får introducera texten på detta familjeuppslag, som kommer att
beröra den nyauktoritära barnuppfostran som gör sig gällande på sina håll, inte
minst i de engelskspråkiga nannyserierna på TV.
Yngsta dottern och jag är i pulkabacken en stund efter fritis. Det är en av vinterns
få dagar med tillräckligt med snö. En mamma med barnvagn och en flicka i
fyraårsåldern kommer förbi, antagligen på väg hem från dagis. Flickan har en
”stjärtlapp” i handen och när hon får syn på backen vill hon åka. Det är förståeligt.
Mamman säger nej. Flickan springer iväg till backen ändå. Mamman hämtar tillbaka
henne innan hon hinner åka. Jag hör modern säga ”Har jag sagt nej, så är det nej,
eller hur?” Dottern svarar ett litet ”ja”. Medan de försvinner gångbanan bort hör
man hennes ihärdiga gråt.
Det kan vara en engångshändelse för en trött mor, men det kan också vara en
systematisk ”uppfostran” – har jag sagt nej så har jag! Då ska det inte behövas argument
eller förklaringar (som att ”jag är så trött” eller ”lillebror är hungrig”) och det
ska inte finnas plats för kompromisser (som ”du får åka en gång, om du springer i
kapp oss sedan”). Det viktiga är att barnet gör som man säger ...
En sommarbild. Hela familjen är i en stuga under en semestervecka. Vi är avslappnade,
sjuåringen busar och jag säger på skämt ”Får man göra så mot sin mamma?
Du borde skämmas!” Barnet, plösligt allvarligt och med bestämd röst: ”Moderna
barn skäms bara när de själva vill!” Var fick hon det ifrån? Ett ställningstagande mot
skämsmattor och ”naughty chairs” alltså. Dåligt samvete ska komma inifrån, inte
påläggas uppifrån ...
Till sist något som jag bara har läst, och det är länge sedan, men det har stannat kvar.
Tre flickor är på väg hem från skolan då en bil stannar. Mannen vid ratten säger:
”Hoppa in! Er pappa har sagt att jag ska köra er.” Två av flickorna kliver in i bilen.
Den tredje springer därifrån och berättar vad som har hänt, varpå de andra kunde
räddas från ett sexuellt övergrepp.
Hon berättade efteråt att hon tyckt att det låtit konstigt, att hon inte för -
stått varför hon skulle lyda honom. ”Och vi har ju var sin pappa, inte bara en,
som han sa.”
De två första hade uppfostrats till att lyda, den tredje till att tänka själv ...
I november särskådade SVT:s ”Doku -
ment inifrån” trenden inom barnupp -
fost ran att ”sätta gränser” och låta de
vuxna ”återta makten”. Nästan samtidigt
ägnade Rädda Barnen ett av sina
nummer av tidskriften BARN åt frågor
som gällde nyauktoritära, manualbase -
ra de uppfostringsmetoder. Parallellt varnade
Rädda Barnens ordförande Inger
Ashing och handläggare Cecilia Modig i
en debattartikel i Göteborgsposten för
att ett auktoritärt och odemokratiskt
synsätt på barn fått fäste i den svenska
politiken. Inte minst var de kritiska mot
Dags för nanny?
anna@duner.st
de så kallade ”nanny-programmen”.
Det brittiska ”Supernanny” spelades in
2004 och har sänts i över femtio länder
och fått ett stort antal efterföljare på olika
språk. Den svenska ”Nannyjouren” sändes
under 2005.
Jag har fått möjlighet att tala med en av de
tre svenska ”nannysarna” som var med i
programmet, nämligen Anne-Lie Arrefelt.
Under 2008 var hon aktuell med ett liknande
program, ”SOS familj” på TV 3.
– De svenska nanny-insatserna skiljer
sig en del från de engelska och amerikans-
ka, berättar hon – vilket man också har
kunnat notera som tittare.
– Vi arbetar utifrån lite andra värdegrunder
och undviker skuld och skam. I de
engelsktalande programmen läggs situationerna
ofta fram som att barnen gör
dumma saker som ska bestraffas. Vi vänder
det på ett annat sätt. Vi går undan och
skapar lite lugn och ro, för att barnet
behöver det.
Anne-Lie är utbildad behandlingsassistent
och har bred erfarenhet av barn och
ungdomar.
– Många ADHD-barn till exempel har
efter ett tag inte en gnutta självkänsla eller
stolthet kvar. De får ju alltid bara höra att
de gör fel. De kan skaffa sig själv för -
troende genom tuffhet, droger och kriminalitet,
men när man skrapar lite på ytan
är det alldeles tomt under.
En del svenska skolor har ”kavlat upp
ärmarna” och återinfört straff och tuffa
åtgärder. För att det ska låta bättre kallar
man dock gärna straffen för konsekvenser.
I ”Dokument inifrån” får man se ett aute n -
tiskt exempel där en tonårspojke gått med
ytterskor inne. Han bröt alltså mot en
”trivselregel” och ville inte lyda lärarens
uppmaning. Nästa morgon står en kedja
av skolpersonal i dörren och vägrar släppa
in honom. Pojken får plugga hemma i två
veckor varpå det blir lov. Eter lovet börjar
han i en ny skola.
Man häpnar och blir beklämd. En rimlig
konsekvens hade väl varit att han fått
sopa eller torka golvet – inte att nekas
skolgång?! Skolverket har prickat skolan
men kollegiet verkar inte ångra sig i sak.
På samma skola berättar rektorn att de
alltid går flera vuxna tillsammans när de
ska ingripa, ”för det är mycket svårare att
argumentera mot fem lärare än mot en”.
Tror jag det ...
Det är en olycklig situation om barnläkare
och psykologer förordar ett sätt att
behandla barn och skolpersonal och politiker
ett annat. Det blir svårt för osäkra
och stressade föräldrar att välja förhållningssätt
och våga stå för det.
Hur tänker Anne-Lie när hon kommer till
en familj? Är hon där för att hjälpa barnen/ungdomarna
eller föräldrarna?
– Jag ser alltid situationen ur barnets
eller ungdomens perspektiv. Jag är där för
att göra något åt läget. Föräldrarna måste
tänka till. Det är de som skapar möjligheterna.
Samtidigt finns det situationer
där det redan har gått för långt. Det finns