Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

skribent som 1895 konverterade till
katolska kyrkan. Bekantskapen hade
in letts då Selma skrev ett tackbrev för
en positiv recension av Gösta Berlings
saga. Helena svarade och en livlig korrespondens
började. Brevväxlingen ger
oss en bild av den unga Selma Lagerlöf
som en person som blir allt mer
intresserad av katolicismen, som ofta
kommer med invändningar men som
tänker fördomsfritt och uppenbart vill
skaffa sig nya insikter. Selma har
förståelse för Helenas konversion: "Jag
är glad att religionsbytet gör dig så
lycklig. Då jag hörde dig tala om det,
bortföll med ens allt det orimliga, som
annars i våra ögon häftar vid katolicismen."
Själv skulle hon nog dock bli
"helt olycklig", skriver hon utan närmare
förklaring. Men hon vill veta mer:
"Låt oss träffas och prata. Om religion.
Gud är mer än dikt." De diskuterar
aktuella ämnen med anknytning till
den katolska församlingen.
Ordenssystrar hade kommit till
Stockholm, vilket givit upphov till en
hätsk presskampanj. Selma var
upprörd: "Det är förfärligt med denna
intolerans. Svenskarna har blivit
hjärntvättade med avsky för katolicismen
sedan födseln." Men hon reserve -
rar sig också, har inte riktigt förstått
klosterväsendets offertanke: en mor
som uppoffrar sig för sina barn gör,
tycker hon, "en insats väl så stor som
dessa katolska nunnor, som uppoffrar
sig för främmande människor". Den
katolska tron fortsätter dock att
intressera henne; den har, skriver hon,
"så många goda sidor, och vi borde av
den lära mycket, som vår egen religion
saknar”.
Under den italienska resan 1895-1896
fördjupades Selmas kunskaper om
katolicismen. Både hon och reskamraten
Sophie Elkan var flitiga kyrkobesökare,
så flitiga att det ibland väckte uppseende,
som till exempel då de i Rom tackade nej
till Skandinaviska föreningens berömda
julfest, eftersom den krockade med en
mässa, som de ville delta i. En del ögon -
bryn höjdes och saken kommente rades i
Afton bladet.
Selma uppskattade framför allt sång en
och musiken, men också liturgin: "De ha
kvar här en mängd ceremonier och bruk,
som är utmärkt vackra och oskyldiga
med. Skada att de blivit borttagna
hemma." Att hon noga följde med i mässorna
visar ett långt brev till mamman
från Rom påsken 1896, i vilket hon
detaljerat beskriver skärtorsdagens,
långfredagens, påskaftonens och påskdagens
liturgier.
Till Selmas intressen hörde också helgon.
Hon ville skriva legender. Redan
före Italienresan hade hon fått hjälp av
Helena Nyblom med litteratur. I Italien
köpte hon allt hon kunde komma över,
från enkla turistbroschyrer till lärda
vetenskapliga verk. De nydiktade, rent
estetiskt inriktade legender, som blivit
något av ett litterärt mode vid den här
tiden tog hon avstånd från. I sina le -
gender ville hon alltid utgå från en auten -
tisk legend som hon sedan kunde bearbeta
genom att infoga egna tankar,
ibland till och med reseminnen. Resultat -
et blev legender som fortfarande kan läsas
också av fromma katoliker.
Hösten 1895, strax efter Selmas och
Sophies ankomst till Italien, började
Italien sitt kolonialkrig mot Abessinien.
Pacifisten Selma upprördes i sitt innersta.
Lika upprörd var hon över den
sociala nöd hon såg och över hur brutalt
arbetarnas demonstrationer slogs
ned; socialismen hade kommit till
Italien. Selma var positiv till kampen
för social rättvisa men kunde inte
acceptera en materialistisk världsuppfattning:
"Marxismen gör världen tom
och trång för mig. Jag måste tro på
Gud och på ett odödligt liv - annars
kan jag inte dikta, och om jag inte kan
dikta förtvinar jag." Hon började grubb -
la över socialism kontra kristendom.
Det var i den situationen som påven
Leo XIII blev en idol för henne. Han
protesterade offentligt mot kriget och
hade i sin encyklika Rerum Novarum
kultur | sid. 31
presenterat ett socialt program, som
gav Selma ett svar på hennes frågor.
Påve Leo och hans tankar finns från
och med nu med i flera av hennes berättelser.
I Antikrists Mirakler låter Selma
påven själv avsluta debatten om kristendom
och socialism, romanens
huvudtema.
Boken om Antikrist, som kom
1897, väckte en del uppståndelse. För
Hjalmar Branting var den "en
stridsskrift mot okyrklig socialism".
Men Helena Nyblom jublade: "Icke den
mest rättrogna och flammande catholik
kunde ha lyftat Kyrkan högre än vad du
”Kände manusförfattaren till att kyrkobesök,
helgon och Leo XIII var viktiga inslag i Selma
Lagerlöfs liv i Taormina, alltså den tid som skildras
i seriens första del?”
gjort i denna bok. Just så skulle Kyrkan
ha talat. Är du en profet, som säger ord
du inte själv vet men som Gud har skrivit
dig?" skrev hon i ett brev till Selma.
Selma blev något perplex och skrev till
en annan väninna: "Helena tror visst att
jag är katolik fast jag ej kommit till klar -
het om det."
Selma Lagerlöf varken var eller blev
katolsk konvertit. Men hon hade inte
sin tids vanliga fördomar om katolicismen,
hon skaffade sig kunskaper och
hon hade en i grunden positiv inställning.
Man skulle önska att också detta
kom till allmänhetens kännedom.
Bilden av henne skulle kanske föränd -
ras något.
Gunnel Becker är sekreterare i Selma
Lagerlöf-sällskapet.
Gunnel Becker
En recensionen av TV-serien finns på på
Katolsk Historisk Förenings hemsida:
www. katolskhistoria.se