Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

Visioner om Kyrkan
Kyrkan om tjugo år
– kan man veta något om henne?
Den som länge och hängivet har kunnat ägna sig åt att
studera kyrkans tvåtusenåriga historia vet ett och annat om
vad som har varit: han känner till framgångstiderna i hennes
historia, men också tiderna av tillbakagångar, han har våndats
över kriserna, men han har också kunnat glädja sig över
väckelserna och hängivenheten. Däremot är han, just på
grund av sin insikt om alla dessa växlingar, obenägen att profetera
om framtiden. Just kunskapen om den historien för -
bjuder honom att hänge sig åt någon framstegsoptimism –
men också åt dess motsats: åt katastrofteorierna. I historien
tycks det nämligen inte finnas något förutsägbart.
På den första långfredagen hade kyrkan, vill det synas,
bara två troende medlemmar: Guds moder Maria och aposteln
Johannes, och de stod och sörjde vid sin döde Herres
kors. De andra lärjungarna hade ju skrämts på flykten. Det
var ingen storslagen början. Men ur Herrens öppnade sida,
den som är kärlekens källa, hade det blod flutit fram som är
reningen från all synd. Och denne Herre tycks, medan han
ännu levde, heller inte ha varit någon riktig framgångsteolog.
Han frågade sig ju: ”Människosonen, skall han finna någon
tro här på jorden när han kommer?” (Luk. 18:8). Var någonstans
på linjen mellan den början och det slutet vi nu
befinner oss, vet ingen av oss, men vi har varje dag tillgång
till kärlekens källa.
Vad vi kan veta är också att det tycks finnas ett samband
mellan vad kyrkan predikar och förekomsten – eller ickeförekomsten
– av tro. Aposteln säger ju: ”tron kommer av
predikan”, men inte av vilken predikan som helst förstås,
inte av den tillrättalagda och trendkänsliga predikan som är
rädd för att oroa och störa de invanda cirklarna, men där -
emot av den predikan som bygger på Kristi ord (jfr Rom.
10:18). Aposteln fortsätter därför med att mana kyrkan att
inte anpassa sig efter denna världen utan i stället att låta sig
förvandlas genom förnyelsen av sina tankar så att de blir
Guds tankar. Det är nämligen först då som hon kan avgöra
vad som är Guds vilja, vad som är gott, honom behagligt och
fullkomligt (jfr Rom. 12.2).
Men inte heller denna lydnad mot Guds vilja är något
ofelbart och automatiskt verkande framgångsrecept, ty man
kan inte bestämma över den Helige Ande, och inte heller
över åhörarnas-mottagarnas fria vilja. Däremot är den lydnaden
förpliktande för kyrkan och hennes tjänare. Och det
är märkligt, att denna lydnad så ofta tycks belönas med
påtaglig personlig och kyrklig förnyelse. Nyligen kom en ny
CD på marknaden. Den upptar skön gregoriansk sång från
cisterciensklostret Heiligenkreuz utanför Wien. Det är ett
kloster med påfallande många och unga munkar och utan
rekryteringsproblem. På frågan hur detta är möjligt i en tid
då så många andra kloster världen runt för en tynande tillvaro,
svarar abboten: Vi fullgör helt enkelt troget och med
glädje det som är vår plikt, nämligen att bedja och arbeta.
Många trogna församlingspräster har gjort liknande erfarenheter:
fullgör man, utan att snegla åt höger eller vänster, men
efter bästa förmåga sitt gudomliga uppdrag, brukar Andens
frukter till sist också komma.
Men utsikterna ter sig idag inte lysande. Det Europa som
andligen sett är en skapelse av den kristna kyrkan vill inte
längre kännas vid sina rötter. Förföljda kristna i andra delar
av världen anses inte värda att hjälpa, ty de sägs ha sig själva
att skylla. När den Helige Fadern manar till skydd, inte
bara av regnskogarna utan också av den mänskliga naturen,
rycker genast genusteorins anhängare ut med sina fördömanden.
Inför framtiden vänder jag mig till historien, ty den är en
magistra vitae, en läromästarinna i livets konst, även det
kyrkliga livets. Den har mycket att säga om vad som också
nu är av nöden. Ingen förnyelserörelse eller äkta reform jag
känner till har försummat att betona botens nödvändighet,
men idag finns det många ”nådetjuvar”: man behöver inte
längre passera biktstolen på vägen till altaret. Historien –
Augustinus, de gamla munkarna, humanismens teologer –
har också ofta påmint om att människan har många själsförmögenheter
och inte bara ett intellekt. Vi behöver alltså
en praktisk teologi, som talar också till viljan och till hjärtat
och till fantasin och som därför har sin glädje i poesin, kons ten
och tonen, och inte bara i den torra, teoretiska prosan; kort
sagt: som talar till hela människan.
Jag vet ingenting om framtiden, men jag försöker att
lyssna till de historiska erfarenheterna och jag tror att de
också idag har goda råd i beredskap för den hängivna och
glada trons förnyelse, intill dess att Herren kommer
Alf Härdelin är professor och forskare med särskild inriktning mot den
medeltida kyrkans teologi, kultur och spiritualitet.
Foto: Syster Dorothea Fischer
Alf Härdelin