Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

Mässans mål och mening (13)
Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst.
Vid den sista måltiden firar Jesus med sina lärjungar det som ännu
inte har skett men som kommer att förverkligas några timmar
senare. De har i förväg del i det som kommer att ske vid hans död
på korset på långfredagen och hans uppståndelse på tredje dagen.
I uppståndelsen blir hans jordiska, dödliga kropp förhärligad
genom Faderns och Andens kraft.
Kvällen före sitt lidande är Jesus och hans lärjungar samlade för att
fira påskmåltiden.
När judarna – än idag – firar påsk, återberättar de uttåget ur
Egypten. De kommer ihåg hur deras förfäder befriades från slave -
riet. Varje generation ska betrakta sig som befriad från slaveriet i
Egypten. Man firar mer än ett minne; någonting som skett en gång
i tiden och som aktualiseras för varje generation – med bibliskt
språkbruk kallas detta för åminnelse: ”När din son en gång frågar
dig… då skall du svara honom: ’Vi var faraos slavar i Egypten, men
med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten’” (5 Mos 6:20-21).
Det som hände då har konsekvenser för den generation som lever
idag och påverkar livet nu. Den som är befriad från Egypten kan
inte i dag leva som om han vore slav!
När Jesus firar denna måltid med sina lärjungar förverkligar han
det som uttåget ur Egypten förebådade. Vi är slavar, inte under
Farao, utan under syndens och dödens tyranni. Vi blir inte befriade
genom ett lamms blod utan genom Jesu offer, hans död på korset
och hans uppståndelse.
Varför behövde Jesus dö? Därför att när människan låter sig
luras och följer en annan röst än Guds, då går hon vilse. Hennes
väg leder ingenstans. Hon kan inte längre bli sig själv, Guds avbild.
Hon är skild från Gud, sin källa (se 1 Mos 1-3; Jer 2:13). Hon lever
instängd i ett meningslöst liv (1 Pet 1:18).
Gud som har skapat människan är trofast, han överger henne
inte utan blir hennes gode herde. Han söker det förlorade fåret som
förirrat sig i dödens land. Ordet i vilket allting blev skapat blir kött
i Jesus Kristus. Han lever ett mänskligt liv och dör människans död.
Han övervinner genom sin lydnad till Fadern människans motstånd,
hennes hårda hjärta, döden i vilken hon var instängd. Där
det bara fanns ett nej, säger Sonen JA, och Fadern uppväcker
honom från det döda.
Han segrar över döden, genom sin död. Han öppnar livets väg
för människan så att hon, befriad från synden, kan känna igen kärlekens
ansikte – Fadern i himmelen – och ta emot sitt liv ur Guds
händer som en gåva.
Den som dör på korset är Gud själv. Denna händelse som ägt rum
en gång i tiden överskuggar hela mänsklighetens historia. Det som
mässan | sid. 23
skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, för
varje generation.
Det liturgiska firandet upprepar inte Jesu död, utan aktualiserar
den för oss. Korsoffret görs närvarande för oss i varje generation.
Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst.
Prästen talar in persona Christi – i Jesu egen person – och säger:
Tag och ät härav alla.
Detta är min kropp, som blir utgiven för er (…)
Tag och drick härav alla.
Detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod,
som blir utgjutet för er och för de många
till syndernas förlåtelse.
Gör detta till min åminnelse.
Jesu ord är verksamt, och det som är sagt sker. Brödet och vinet är
inte längre bröd och vin utan Jesus själv. Jesus är inte i brödet, Jesus
är bröd för oss. Det han ger oss att äta och dricka är verkligen hans
kropp och hans blod. Hela hans väsen, hans gudomliga och hans
mänskliga natur, blir vår näring. Detta ser vi inte med våra kropps -
liga ögon utan med trons ögon. Med Thomas av Aquino kan vi be:
Herre, dig jag tillber fast fördold du är.
Under tecknens slöja är du verkligt här…
Känsel, smak och ögon intet här förmår.
Men min tro bekänner det jag ej förstår.
(ur Thomas av Aquinos nattvardshymn
Adoro te devote, Cecilia 595)
Konsekrationen följs av en acklamation:
Trons mysterium.
Din död förkunnar vi, Herre,
och din uppståndelse bekänner vi,
till dess du återkommer i härlighet.
Hela kyrkan lever av detta stora mysterium. Hon lever sin historiska
tillvaro i ett spänningsfält mellan Herrens ankomst till jorden
för 2000 år sen och hans återkomst vid tidens slut. Hennes bön
är förankrad i det som redan skett och öppen mot framtiden. Den
mänskliga historien har ett mål. Det finns ett hopp. ”Anden och
bruden säger: ’Kom!’” (Upp 22:17)
Sr Veronica Tournier OP