Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

Först på plan.
Sr Adelheid v. dem Hagen var den av systrarna som kom först till
Johannesgården, hon tillträdde som föreståndarinna för systragemenskapen
i augusti 1970. Sr Adelheid är mån om att följa med i
vad som händer i Stockholms katolska stift också i fortsättningen.
Hon tänker inte säga upp prenumerationen på Km.
Efter den av biskop William celebrerade mässan med
Johannesgårdens församling den 7 december fick systrarna –
under de senaste åren har kommuniteten bestått av fyra personer
– ett fång rosor av församlingsmedlemmen Johannes Kettelhoit.
Sr Adelheid v. dem Hagen:
- Jag kunde inte ett ord svenska när jag sensommaren 1970
kom till den nyöppnade Johannesgården. Kontakten med
benediktinpatern Andreas Rask som var rektor för gården var
guld värd. Han hjälpte oss både med språket och med att bätt -
re förstå svensk historia och kultur.
- Ett råd jag skulle vilja ge till alla präster och systrar som
invandrar hit är att börja med att lära sig språket och bli
förtrogna med den svenska mentaliteten. Det är inte alltid lätt
men vi som kommer från en annan kultur måste försöka
anpassa oss – utan att förlora den egna identiteten. Och då
kommer vi snart att märka att svenskar är underbara människor!
- Vi som invandrat och de infödda svenskarna – och nu talar
jag om dem ibland oss som är katoliker – har en gemensam
uppgift: att bygga den katolska kyrkan i Sverige som utvecklats
alldeles väldigt under de 39 år jag varit i Sverige.
- Många av de fördomar som fanns bland icke-katolikerna
tidigare har totalt försvunnit. Under de senaste femton åren
har jag, först på Johannesgården och sedan i Mölndal, varit
indragen i en ignatiansk form av reträttverksamhet, och då
huvudsakligen tillsammans med Svenska kyrkan och
frikyrkorna. Band har knutits mellan kristna från olika traditioner,
något som gjort mig mycket glad!
- Nog kommer jag att sakna alla vänner, både inom och utanför
den katolska kyrkan, när jag lämnar efter så många år i
Sverige. Men jag tar med dem i mina tankar och i mina böner.
Bönen förblir min uppgift.
Sr Carol Burk:
- Sommaren 1974, när jag kom till Sverige, var det kallt. Jag
frös, språket var svårt och jag längtade hem.
- De första åren gick framför allt åt till svenskundervisning
men på Johannesgården fanns kursverksamhet och daghem
där jag fick hjälpa till.
- Efter ett par år skadade jag mitt knä, något som gjorde att
jag inte kunde delta i leken med barnen längre. I stället kom
Goda råd och goda människor.
Sr Carol Burk som drar till New Orleans efter 35 år i Sverige
kommer att sakna den rena luften, kylan och snön – och alla
underbara människor…
Har hon något råd att ge till Km-läsarna? Ja, att skratta lite
varje dag. Humor är oövervinneligt!
jag att ägna mig åt daghemmets och husets administration, jag
tog emot studiebesök och deltog i församlingens barnundervisning
som så småningom utvecklades till barn- och vuxenundervisning
med därtill hörande studiecirkel i katolsk tro
och bibelstudier. Det var fantastiskt när en av grupperna verkligen
blev till ”religionsundervisning för alla” – mammor, pappor,
skolbarn, förskolebarn och bebisar deltog på en och
samma gång och det fungerade!
- Jag kommer alldeles säkert att låta mig inspireras av
”Nordiska biskopskonferensens riktlinjer för katekesen”
också i mitt nya arbete i New Orleans. Under mina år som
kateket har jag gång på gång återvänt till ord som är hämtade
därifrån och som jag tycker pekar på det mest väsentliga i tros -
undervisningen: ”Katekesen syftar först och främst till att föra
människan i beröring med den treenige guden, till att människan
lär sig älska Gud, samt till att hon hjälps till ett liv i
enlighet med evangeliet. Katekesen vill fostra till bön…”
- Litteratur har alltid varit en källa till glädje i mitt liv och jag
har lärt mig älska den svenska litteraturen: Harry Martinsson,
Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer… Bland barnböcker
har jag så många favoriter att det är svårt att välja, Sven
Nordqvists böcker om gubben Pettson och katten Findus,
Astrid Lindgrens alla böcker, folksagorna… För den som är
ny i Sverige finns hela bibliotek att utforska och jag tycker att
man ska försöka ta tillvara möjligheten att öva sig i språket
genom att läsa på svenska, inte i översättning.
- Även om jag frös under den första tiden i Sverige så vet jag
att jag kommer att sakna den rena luften, kylan och snön.
Och alldeles väldigt alla människor i vårt närområde, i våra
församlingar och i stiftet.
Sr Christel Dawo:
- Jag kan inte säga att jag drömde om att komma till Sverige.
Men internatet i Bonn, där jag hade haft mitt arbete, stängde.
Systrarna på Johannesgården behövde förstärkning och i september
1979 kom jag så, ganska motvilligt, hit. Mitt första
intryck var: Vilket vackert land!
Sacré Coeur-systrarna har så många vänner kvar i Sverige att risken att de glöms bort är liten.