Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...
Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...
Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
#2 6 februari <strong>2009</strong><br />
Pris 40 kr<br />
The Priests i Sverige<br />
Påven häver bannlysning<br />
I skuggan av Gaza<br />
Bang och Selma i fokus
6 februari <strong>2009</strong> Årg 84. ISSN 1402-3385<br />
Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala<br />
(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E)<br />
Tel: 018-13 61 40, Fax 018-13 61 45<br />
E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se<br />
Hem<strong>sid</strong>a: www.katolsktmagasin.se<br />
Utges som tidning för Stockholms katolska stift<br />
av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning.<br />
STYRELSEORDFÖRANDE<br />
ANSVARIG UTGIVARE<br />
Kjell Blückert<br />
REDAKTION<br />
Margareta Murray-Nyman (chefredaktör)<br />
margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se<br />
018 – 13 61 40, 070-321 06 35<br />
Birgit Ahlberg-Hyse<br />
biahyse@bredband.net<br />
021-12 73 20, 070-735 34 75<br />
Ryszard Antonius Klinger<br />
ryszard.antonius@katolsktmagasin.se<br />
018 – 13 61 41<br />
Annonser & prenumerationsärenden:<br />
Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42<br />
sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se<br />
Pren. pris Sverige: 300:-<br />
Europa 440:- Utom Europa 480:-<br />
Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926<br />
Kamrer: Annika Laurin<br />
Tryck: Alfa Print<br />
Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala<br />
Nr 3 utkommer 6/3 <strong>2009</strong>. Manusstopp <strong>11</strong>/2 <strong>2009</strong>.<br />
För icke beställt material ansvaras ej.<br />
#2<br />
OMSLAGSBILD: DE KATOLSKAPRÄSTERNAITHE PRIESTS SIGNERADE<br />
NYLIGEN SIN SUCCÉ-CD PÅ NK I STOCKHOLM, DÅ FICK DE EN PLATINASKIVA<br />
FÖR 50 000 SÅLDA EXEMPLAR.<br />
FOTO: BIRGIT AHLBERG-HYSE<br />
Ur innehållet<br />
Påven häver bannlysning av SSPX <strong>sid</strong>an 4<br />
Bön för fred i Mellanöstern <strong>sid</strong>an 6<br />
Märsta – stiftets 43:e församling… <strong>sid</strong>an 7<br />
… med nyinstallerad kyrkoherde <strong>sid</strong>an 10<br />
Sacre´ Coeursystarnas<br />
farväl till Sverige <strong>sid</strong>an 13<br />
S:ta Maria i Halmstad –<br />
en av stiftets äldsta församlingar <strong>sid</strong>an 16<br />
Paulus på väg till Jesus Kristus <strong>sid</strong>an 24<br />
Alf Härdelins visioner om Kyrkan <strong>sid</strong>an 26<br />
Katoliken Barbro Alvings liv<br />
skildras i ny bok <strong>sid</strong>an 28<br />
Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel <strong>sid</strong>an 30<br />
Luxemburgs kyrkor <strong>sid</strong>an 32<br />
Kletzmern – judisk musik<br />
för glädje och sorg <strong>sid</strong>an 38<br />
The Priests ”sjunger med hjärtat” <strong>sid</strong>an 39<br />
20-årsjubileum i Nyköping <strong>sid</strong>an 42
Påven upphäver bannlysning mot biskopar<br />
nyheter/signerad ledare | <strong>sid</strong>. 3<br />
Påven Benedikt XVI upphävde den 24 januari den bannlysning av de fyra biskoparna i det traditionalistiska Pius X:s Brödraskap (SSPX)<br />
som varit i kraft sedan 1988. Beslutet återfinns i ett dekret från Biskopskongregationen vid Vatikanen. Påven uppges ha reagerat med<br />
denna åtgärd som svar på ett brev från SSPX:s generalsuperior, biskop Bernard Fellay i schweiziska Menzingen, från december i fjol.<br />
Fellay hade vänt sig till den påvliga kommissionen ”Ecclesia Dei” som har ansvaret för relationerna med SSPX och för försoningen<br />
med alla traditionsorienterade grupperingar. I sin skrivelse försäkrar Fellay påven om sin och de tre andra SSPX-biskoparnas vilja att<br />
”ställa allas våra krafter till Jesu Kristi Kyrkas förfogande, det vill säga den katolska kyrkan”, att acceptera dess läror och att tro på Petri<br />
primast och dess förrangställning.<br />
De tre andra biskoparna vid <strong>sid</strong>an om Fellay är Bernard Tissier de Mallerais, Alfonso de Galarreta och Richard Williamson. Den sistnämnde<br />
gjorde sig känd i Sverige genom sina uttalanden i ett reportage i SVT där han ifrågasätter den historiska sanningen om<br />
Holocaust, nazisternas mord på sex miljoner judar andra världskriget.<br />
SSPX grundades 1979 av den traditionalistiske ärkebiskopen Marcel Lefebvre i Frankrike som också olagligt vigde de fyra nu aktuella<br />
biskoparna. Även om bannlysningen från 1988 nu hävts förblir biskoparna, liksom prästerna inom SSPX, suspenderade och får inte<br />
agera å den katolska kyrkans vägnar. (se vidare Km:s hem<strong>sid</strong>a, www.katolsktmagasin.se).<br />
(Kath.net, Vatikanradion m fl 090125)<br />
Knappt har SVT visat reportaget om<br />
Prästbrödraskapet Pius X, SSPX, med<br />
biskop Williamsons avskyvärda uttalanden<br />
om att judar inte dödades i gaskamrarna<br />
i Auschwitz, att inga sex miljoner<br />
judar mördades av nazisterna utan bara<br />
”kanske 200 000 – 300 000” och att<br />
judar orättfärdigt pressat pengar ur den<br />
tyska staten som gottgörelse. Knappt har<br />
kopplingarna mellan falanger inom<br />
SSPX och högerextrema individer och<br />
grupper i Sverige och utomlands kommit<br />
i dagen. Så kommer beskedet att påven<br />
Benedikt XVI häver kyrkans bann -<br />
lysning av biskoparna bakom rörelsen<br />
som hans företrädare Johannes Paulus II<br />
utfärdade 1988, sedan dess främste<br />
ledare klart och tydligt ställt sig mot den<br />
katolska kyrkans ledning och tradition.<br />
Hur är detta möjligt? Hur skall man<br />
förstå ett sådant steg? Just när ett åtal<br />
väckts mot Williamson som med sina<br />
judeföraktande uttalanden kränker tysk<br />
För tidigt för förklaringar<br />
lag. I skrivande stund är de officiella<br />
kyrk liga kommentarerna mestadels posi -<br />
tiva, de betonar att åtgärden är en<br />
utsträckt hand till förmån för enhet i stället<br />
för splittring. Men den uppfattas<br />
knappast så av alla katoliker, judar och<br />
människor i allmänhet, i alla fall inte i<br />
Sverige, efter SVT:s reportage.<br />
Det är för tidigt att söka förklaringar.<br />
Var det Benedikt XVI:s personliga<br />
beslut? Fanns det en opinion inom kurian<br />
för saken? Påtryckningar utifrån eller<br />
inifrån? Sympati för rörelsens liturgiska<br />
eller teologiska profil? <strong>Om</strong>tanke om<br />
medlemmarnas samveten? Önskan att<br />
tillmötesgå deras längtan efter gemenskap<br />
med den katolska kyrkan? Vilja att<br />
inifrån komma åt avarter och förlöpningar<br />
i en rörelse som kallar sig katolsk?<br />
Vi vet inte i skrivande stund. Som<br />
orsak till påvens åtgärd anges ett brev<br />
med en vädjan från biskop Bernard<br />
PRESSMEDDELANDE<br />
Fellay, den ledande biskopen i rörelsen.<br />
Vi vet att påven inte sympatiserar med<br />
antisemiter och högerextremister. Lika<br />
lite som Sveriges biskop Anders, som<br />
eftertryckligt tar avstånd från William -<br />
sons helt otroliga uttalanden. Bernard<br />
Fellay bekänner sig i brevet till påvens<br />
auktoritet och kyrkans levande tradition,<br />
men markerar ändå att han vill ha ett<br />
diskussionsutrymme beträffande Andra<br />
Vatikankonciliet och vad som därpå<br />
följde. Så även i hans press meddelande<br />
efter bannlysningens upp hävande.<br />
Det finns ingen plats för antijudaism<br />
och rasism i katolska kyrkan. Man vill<br />
hoppas att detta steg på väg mot att integrera<br />
en splittrande ”katolsk” rörelse i<br />
den katolska världskyrkan leder till en<br />
bot på och ett slut för den farliga andliga<br />
smitta som tycks ha härjat och härjar i<br />
SSPX.<br />
Kaj Engelhart<br />
Det finns ingen plats i katolska kyrkan för rasism, antijudaism och islamofobi. Det har de senaste påvarna ofta klargjort. Därför är<br />
det upprörande när en ”katolsk” biskop som Richard Williamson kränker det judiska folket med absurda påståenden om att<br />
Holocaust aldrig ägde rum, trots alla historiska bevis. Eller när en ”katolsk” ärkebiskop som Marcel Lefebvre 1979 ville stoppa muslimsk<br />
invandring till Frankrike med en orimlig islamofobisk argumentation.<br />
Respekt och högaktning inför andra religioner präglar katolska kyrkans hållning till världsreligionerna. Alltsedan Andra<br />
Vatikankonciliet, och ännu längre tillbaka i tiden, har kyrkan fört samtal och sökt samarbete med människor av annan tro. Den tid<br />
då religiös oenighet möttes med våld och tvång är förbi. Fortfarande utkämpas strider och förövas attentat under religiösa slagord.<br />
Men de har genomgående politiska motiv, och de religiösa parollerna är ett missbruk av religionen.<br />
Katolska kyrkan måste envist och kraftfullt bekämpa all rasism, antijudaism och islamofobi. Inte minst nu när biskoparna i den<br />
rörelse de två ovannämnda tillhör respektive tillhört befriats från kyrkans bannlysning och är på väg att integreras i den katolska<br />
världskyrkan. De goda relationer som katolska kyrkan utvecklat med sina judiska och muslimska systrar och bröder måste fördjup -<br />
as och förbättras ännu mer, i Sverige, där vår kommission verkar, och utomlands. Till den vägen finns inga alternativ.<br />
För Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, den 25 januari <strong>2009</strong>
<strong>sid</strong>. 4 | ledare<br />
Vad sa påven egentligen?<br />
<strong>Om</strong> en pressanka som vaggar vidare<br />
På redaktionen har vi ramat in en dikt<br />
av Ivar Arosenius – <strong>oss</strong> själva och and -<br />
rom till varnagel.<br />
Här Kommer det en Tidningsman<br />
Han drages af en Anka han<br />
<strong>Om</strong> alla Ting han vet besked<br />
Och öfverallt han Kladdar ned.<br />
Den bitske och oförutsägbare konstnären<br />
Arosenius dog för ganska precis<br />
ett hundra år sedan. Pressankorna lever.<br />
Den anka som nyhetsbyrån Reuters gav<br />
upphov till när man kablade ut att påven<br />
i ett tal till sina medarbetare i Vatikanen<br />
jämställt homo sexualitet med miljö för -<br />
störing har visat sig ovanligt seglivad.<br />
<strong>Om</strong> lögn aktiga uppgifter upprepas tillräckligt<br />
många gånger blir de snart all -<br />
mänt accepterade sanningar.<br />
En resumé kan vara på sin plats.<br />
Påvens tal hölls den 22 december.<br />
Dagen före julafton berättas i en<br />
mängd svenska medier som fått informationen<br />
genom TT om hur Benedikt<br />
XVI i sitt anförande fördömt människor<br />
med homosexuell läggning.<br />
(Kvällstidningarna kryddade med att<br />
också bi- och transsexuella pekats ut.)<br />
Sedan bland andra Katolsk Observa törs<br />
Ulf Silfverling uppmärksammat an -<br />
svariga skribenter på att ordet homosexualitet<br />
inte nämns över huvud taget i<br />
påvens tal publicerar Dagens Nyheter,<br />
tidningen Dagen och Smålandsposten<br />
rättelser. (Frågan är om den i DN nådde<br />
ledarredaktionen, jämför nedan.)<br />
Ankan lever dock vidare. Den 8 janu -<br />
a ri tar Kyrkans Tidning in på Reuters<br />
byggt material under rubriken ”Rädda<br />
världen från homosexuella”. När Svens -<br />
ka kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd<br />
den 10 januari intervjuas i P1:s lördags -<br />
intervju utgår såväl programledaren som<br />
ärkebiskopen från att påvens påstådda<br />
angrepp på homosexuella är sanning.<br />
Samma dag levererar PC Jersild en<br />
artikel på DN:s ledar<strong>sid</strong>a där han, med<br />
hänvisning till ”påvens jultal”, går till<br />
frontalangrepp mot ”religiös imperia -<br />
lism” och först och främst den katolska<br />
kyrkan.<br />
Alldeles bortsett från de sakfel<br />
Jersild gör sig skyldig till (förutom<br />
desinformationen via Reuters/TT ger<br />
han bland annat en förvrängd bild av<br />
kyrkans syn på organdonation och<br />
påstår felaktigt att påven motsätter sig<br />
avkriminalisering av homosexualitet)<br />
och bortsett från att ett likartat<br />
angrepp knappast hade kunnat riktas<br />
mot mosaiska eller muslimska trosbekännare<br />
(tack och lov för det) väcker<br />
texten frågor. Är det verkligen med<br />
ledarredaktionens goda minne som<br />
Jersild ifrågasätter principer som visser -<br />
ligen torgförs av kyrkan men som inte<br />
sällan bekräftas också på DN:s ledar -<br />
<strong>sid</strong>a: visionen av människolivets okränk -<br />
barhet och allas lika värde?<br />
Det går att hitta åtskilliga andra exempel<br />
från svenska medier – och svenska<br />
kulturarbetare. När dessa rader skrivs,<br />
i mitten av januari, ska den av foto -<br />
grafen Elisabeth Ohlson Wallin framtagna<br />
vandringsutställningen ”In Hate<br />
We Trust” just invigas i Alingsås konst -<br />
hall av länspolismästare Carin Göt -<br />
blad. Utställningen har tidigare inne -<br />
hållit tio bilder där Ohlson Wallin skild -<br />
rar hatbrott mot homosexuella. Nu<br />
kommer också en nyframtagen elfte<br />
bild att visas, en bild som – säger foto -<br />
grafen i Alingsås Tidning – är direkt<br />
föranledd av att ”påven uttrycker sig<br />
hets ande om homosexuella”. Att säga<br />
att bilden är osmaklig, och att det är<br />
beklagligt att också Ohlson Wallin bygger<br />
på desinformation, är en underdrift.<br />
Kyrkan är – eller borde vara – öppen<br />
för kritik. Men kritik som bygger på<br />
osaklighet och förfalskade ”fakta” som<br />
framförs utan hänsyn till dialogens<br />
ABC – har jag uppfattat min motpart<br />
rätt och verkligen förstått vad han eller<br />
hon vill säga mig? – drabbar främst kritikerna<br />
själva.<br />
Ett sista exempel på konsekvenser av<br />
Reuters rullande snöboll som nu<br />
utvecklats till en mindre lavin hämtar<br />
vi från en av ”Veckans nutidsfrågor” i<br />
årskurs 7 i en skola i en av Stockholms<br />
förorter:<br />
”Det är lika viktigt att rädda mänsk -<br />
ligheten från homosexualitet som att<br />
rädda världens regnskogar från utplåning.<br />
Så sa påven i sitt jultal. Vad heter<br />
påven?”<br />
Vi hoppas att Dagens Nyheter kommer<br />
ihåg sin dementi när uppgifterna<br />
inför Nutidsorienteringen <strong>2009</strong> sammanställs<br />
av tidningen.<br />
Fotnot:<br />
Hela texten till påvens tal finns att läsa på<br />
http://www.zenit.org/article-16621?l=italian<br />
eller<br />
http://www.scribd.com/doc/9414790/Addre<br />
ss-to-Curia-Dec-2008<br />
Den del av talet som Reuters med flera<br />
utgått ifrån finns i översättning på Km:s hem<strong>sid</strong>a,<br />
www.katolsktmagasin.se.
Varje år gör en delegation ur de nordamerikanska och europeiska<br />
biskopskonferenserna en resa till det Heliga landet. I mitten av januari<br />
avlade biskoparna sitt gemensamma besök i Betlehem.<br />
Samtidigt fortsatte den israeliska militäroffensiven i Gaza. 20 människor<br />
omkom vid angrepp mot 30 mål i området. När detta skrivs<br />
har Israels krig mot Hamas skördat cirka 1300 människoliv och<br />
tusentals människor har skadats.<br />
Biskoparna oroar sig inte minst för de kristna i Gaza. Läget är lika<br />
allvarligt som någonsin, sade ledaren för delegationen, ärkebiskop<br />
Patrick Kelly från Liverpool.<br />
- Läget är mycket dramatiskt. Vi är ju inte här för första gången,<br />
en gång befann vi <strong>oss</strong> på platsen för en bombexplosion i Jerusalem,<br />
det var under intifadans intensivaste period. Den erfarenheten är<br />
utan tvivel en av de mest dramatiska. Men jag anser, just för att si -<br />
tuationen är så oroande, att det är dubbelt så viktigt att några av <strong>oss</strong><br />
från andra delar av världen kommer hit för att vara med våra<br />
bröder i det Heliga landet och stödja dem.<br />
På frågan om biskoparnas pilgrimsbesök kan ha något positivt<br />
inflytande på den besvärliga fredsprocessen, svarar ärkebiskop<br />
Kelly med försiktighet. Men han betonar att lösningen på konflikten<br />
inte bara ligger i politiskt handlande:<br />
- Ytterst tror jag att ett centralt instrument i denna konflikt, som<br />
i alla konflikter, är förlåtelsen, försoningen. När jag tänker på<br />
erfarenheter från Irland som har berört och alltjämt berör <strong>oss</strong>, kommer<br />
jag ihåg den här: ett avgörande ögonblick i vår historia var när<br />
den irländske politikern och fredskämpen Gordon Wilsons dotter<br />
dog sedan hon begravts under en mur som störtade in under en<br />
bombattack.<br />
- Wilson berättade senare för mig: När jag höll min dotters<br />
hand, sade hon till mig: ”Pappa, jag älskar dig.” I det ögonblicket,<br />
sade han till mig, förlät han alla dem som förövat attentatet. Det var<br />
en vändpunkt. Och jag tror att det även i det Heliga landet inte<br />
handlar om att försöka få en politisk röst eller utöva politisk makt,<br />
utan att det gäller att skapa en annan sorts kontakt. En som gör att<br />
de religiösa ledarna kan mötas på ett annat sätt, säger ärkebiskop<br />
Kelly.<br />
Den delegation som ärkebiskop Kelly leder går under namnet<br />
”Holy Land Coordination” och har existerat i tio år. Den har som<br />
I skuggan av Gaza<br />
aktuellt utrikes | <strong>sid</strong>. 5<br />
Ansvarig: Kaj Engelhart<br />
mål att stödja de kristna i det Heliga landet. Därför beslöt biskoparna<br />
trots krissituationen att även i år genomföra sin resa. Den<br />
nordiska biskopskonferensen representerades av biskopen av<br />
Reykja vik, Pierre Bücher,<br />
En annan av delegaterna var ärkebiskopen av München, Rein -<br />
hard Marx, känd bland annat för sin bok Das Kapital som tar kritisk<br />
ställning till konsumtionssamhället och den aktuella finan s -<br />
krisen. Dagen före avresan till Israel fördömde han i skarpa ordalag<br />
de högerextrema krafter som använder sig av situationen i Gaza för<br />
att hetsa mot judarna.<br />
Det är odrägligt och moraliskt för kastligt hur högerextremister<br />
spelar försvarare för palestiniernas sak och leker med antisemitismen,<br />
sade Marx i ett uttalande.<br />
Det nynazistiska Nationaldemo kratiska partiet hade organise -<br />
rat en demonstration på Münchens Marienplatz. En annan liknande<br />
demonstration hade förbjudits av stadsförvaltningen. Där<br />
’’Våld föder nytt våld och leder<br />
inte till någon lösning.’’<br />
ville NPD anordna en aktion i vilken skor skulle kastas mot<br />
Münchens centrala synagoga alldeles intill, enligt NPD ”en symbol<br />
för bom b ningarna i Gaza”.<br />
Samtidigt uttalade ärkebiskop Marx sin bestörtning över hur stort<br />
våld som brukas i Gaza.<br />
- Vad vi hör från de kristna på platsen är fruktansvärt, sade han<br />
och begärde ett omedelbart slut på stridshandlingarna. Våld föder<br />
nytt våld och leder inte till någon lösning, sade ärkebiskopen och<br />
manade de troende i hans stift till bön om fred.<br />
Vatikanradion, redigering: Kaj Engelhart<br />
<strong>Om</strong> ärkebiskop Marx och hans bok Das Kapital berättas på ”aktuellt<br />
utrikes” i Km 1/09.<br />
Tyskt interreligiöst upprop om fred i Mellanöstern<br />
Judar, kristna och muslimer i Tyskland har gemensamt manat till fred i Mellanöstern. ”Bara genom förhandlingar kan läget förbättras”,<br />
heter det i ett uttalande från det Interkulturella Rådet i Tyskland med anledning av striderna i Gaza. ”Det är absolut nödvändigt att inte<br />
på något sätt dra in civilbefolkningen i striderna och att särskilt se till att barn, kvinnor gamla och sjuka bringas i säkerhet”, heter det vidare.<br />
Tyska regeringen och EU uppmanas att även fortsättningsvis engagera sig för en bestående fred i Mellan östern.<br />
”Under senare årtionden har den hatpotential främst i Mellanöstern vuxit till sig som leder till våld och terrorism. Vi måste hindra<br />
sådana konflikter att föras över till Tyskland”, betonar undertecknarna och förpliktar sig till en gemensam insats för ”fred, rättvisa och en<br />
civiliserad samlevnad”. Bakom uttalandet står ledningen för de judiska och islamiska centralråden samt för Interkulturella Rådet och De<br />
kristna kyrkornas arbetsgemenskap i Tysk land.<br />
(pm – Vatikanradion)
<strong>sid</strong>. 6 | aktuellt<br />
Talare från tre religiösa traditioner. Anwahr Athahb, aktiv i Svenska muslimer för fred, Ylva Engström, Kristna studentrörelsen och<br />
Sebastian Selvén, judisk initiativtagare till fredsmötet.<br />
Judar, muslimer och kristna i bön för fred<br />
19 januari om kvällen. Cirka 150 personer<br />
samlades med anledning av si -<br />
tua tionen i Gaza och södra Israel till<br />
bön för fred på Medborgarplatsen i<br />
Stockholm.<br />
Före böner och textläsning från<br />
Koranen, Toran och Bibeln hölls<br />
korta appeller.<br />
- Abraham var inte jude, påpekade<br />
Sebastian Sevén, studerande och judisk<br />
initiativtagare till fredsmötet. Han<br />
hade inte tillgång till Toran och han åt<br />
inte kosher. Men han trodde på en<br />
gud som var allas vår gud och en källa<br />
till kärlek och rättvisa. Jag är djupt<br />
tacksam för att vi kan samlas här och<br />
påminna <strong>oss</strong> om vårt gemensamma<br />
ursprung.<br />
Anwahr Athahb, fredsagent och<br />
aktiv i Svenska muslimer för fred och<br />
rättvisa, återgav ur Koranen tanken<br />
att Gud hade kunnat göra en religion<br />
åt <strong>oss</strong> alla.<br />
- Men så blev det inte. Gud inbju -<br />
der <strong>oss</strong> därmed till ädel tävlan om att<br />
följa hans bud, att älska varandra och<br />
arbeta för allas frihet och rätt.<br />
Gemensam sång värmde. De 150 deltagarna<br />
som deltog i fredsbönen på<br />
Medborgarplatsen i Stockholm stämde<br />
upp i sången ”Och alla människor ska<br />
leva i frihet…”<br />
- Vi är inte samlade för att agitera<br />
för ena eller andra <strong>sid</strong>an i Mellan -<br />
östernkonflikten, sa Ylva Engström,<br />
Kristna studentrörelsen, utan för att<br />
be om försoning, rättvisa och tillit till<br />
tron att fred kan bli verklig.<br />
Text och foto: Bo Silfverberg<br />
’’... en gud som var allas vår gud och<br />
en källa till kärlek och rättvisa.’’
aktuellt inrikes | <strong>sid</strong>. 7<br />
Guds härlighet i Märsta:<br />
Trettondedag jul upprättades S:t Franciskus av Assisi katolska församling<br />
Närmare 300 personer fyllde den före detta pingstkyrkan när msgr Miroslaw Dudek läste<br />
upp dekretet för upprättande av S:t Franciskus av Assisi församling, tidigare<br />
kapellförsamling under S:ta Eugenia, och dekretet för utnämning av fader Marek Rubaj till<br />
församlingens kyrkoherde.<br />
Därmed finns 43 katolska församlingar i stiftet. Den yngsta omfattar orterna Sigtuna,<br />
Upplands Väsby, Rosersberg och Märsta.<br />
Nyckelbärare. Biskop Anders överlämnar nyckeln till kyrkan – och symboliskt till själarnas hjärtan – till den nye kyrkoherden.
<strong>sid</strong>. 8 | aktuellt inrikes<br />
Församlingsbildande är fest. En uppsjö<br />
julstjärnor trängdes så lägligt i koret och<br />
påminde om att det var Epifania, dagen<br />
när Herrens härlighet uppenbarades för de<br />
österländska stjärntydarna. Vokalensem b -<br />
len i Eugenia under Ulf Samuelssons ledning<br />
svarade för gudstjänstmusiken som<br />
bland annat hämtades från Mozarts Missa<br />
Brevis i B-dur. Gratulanter från grannförsamlingarna<br />
– också från pingstförsam -<br />
ling en som för fyra år sedan sålde sin<br />
kyrka till katolikerna, från Svenska<br />
kyrkan och från baptistsamfundet –<br />
ström made till. Först och främst: Guds -<br />
folket samlades i glädje kring sin biskop<br />
som lämnade över kyrkans nycklar till<br />
kyrkoherden med orden:<br />
- Du får ett dubbelt nycklaansvar.<br />
Nycklarna påminner om att du ska föra<br />
själarna till Kristus. Men nycklarna går<br />
också till själva kyrkobyggnaden, själarnas<br />
hem.<br />
Församlingen lyssnade under tystnad<br />
och biskop Anders fann sig föranlåten att<br />
säga:<br />
- Nu brukar man applådera!<br />
Att församlingen i Märsta vilar under<br />
Franciskus beskydd var något biskop<br />
Anders påminde om i sin predikan där han<br />
uppmanade de närvarande att i Franciskus<br />
efterföljd komma Jesus närmare, ja nära.<br />
Efter predikan följde kyrkoherdeinstall a -<br />
tionen med förnyelse av prästlöftena.<br />
Därefter fick Fredrik Heiding, tillförordnad<br />
kyrkoherde i S:ta Eugenia ordet. Han<br />
talade om hur han en dag som denna<br />
”fylldes av både faders- och moders -<br />
känslor”:<br />
- Faderskänslor i kraft av vigningens<br />
sak rament, prästämbetet.<br />
- Moderskänslor eftersom vi som mo -<br />
der församling nu låter dotterförsamlingen<br />
stå på egna ben.<br />
Och så den vanliga frågan: Hur nådde<br />
man fram till målet, en egen församling?<br />
Under gudstjänsten och i samband med<br />
den efterföljande libanesiska buffén<br />
påmindes om alla dem som tagit steg på<br />
den väg som lett till församlingsbildandet.<br />
Fader Marek vände sig till var och en av<br />
församlingsmedlemmarna, till dem som<br />
ingått i det före detta kapellrådet, nu<br />
upphöjt till kyrkoråd, till kateketer, minist -<br />
”Vi systrar känner <strong>oss</strong> liksom som faddrar för församlingen.<br />
Vi vill gärna ge något som ett litet minne av <strong>oss</strong>:<br />
syster Catharina Broomés bok Katolicismen och några<br />
böcker om domininikanorden och Dominikus.<br />
Böcker na är tänkta för den lilla början till bibliotek<br />
som finns på ett par hyllor i församlingssalen.”<br />
Sagt av syster Ingrid Ström i samband med buffén.<br />
ranter och dominikansystrar, till sponsorer…<br />
- Särskilt tänker jag på de äldre och<br />
sjuka som inte är här i dag. Deras tysta<br />
bön och lidande, ofta osynligt för <strong>oss</strong>, har<br />
bidragit till att detta stora vuxit fram.<br />
Fernando Acevedo tackade å kapellrådets/församlingsrådets<br />
vägnar några<br />
som – menade han – gjort sig särskilt<br />
S:t Franciskus smyckad till fest. Vända mot församlingen ser vi biskopsvikarien msgr Miroslaw Dudek, församlingens kyrkoherde fader Marek Rubaj, biskop Anders, diakonen i<br />
S:ta Eugenia Anders Wickström, tillförordnade kyrkoherden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ och dekanen för Stockholms dekanat pater Wilhelm Feussner SJ. Framför pater<br />
Fredrik Heiding står dagens ceremonimästare pater Fredrik Emanuelson OMI. Längst till höger befinner sig två av ministranterna, Michal och Mateusz Chodowiec. Ikonerna över<br />
Guds moder Maria och S:t Franciskus har målats av församlingsmedlemmen Alexander Deriev.
förtjänta av en flaska vin (med Franciskus an -<br />
knytning): dominikansystern Ingrid Ström som blev<br />
kvar som ”församlingssyster” också sedan sy st rarna<br />
flyttat från Märsta (se nedan), tillförordnade<br />
kyrko herden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ,<br />
pater Josef Höfner SJ som under många år pendlade<br />
mellan Eugenia och Märsta för att kunna<br />
svara för mässfirandet i församlingen, fader<br />
Magnus Nyman som ansvarade för kapellförsamlingen<br />
under den period på sex år under vilken man<br />
tog över pingstförsamlingens lokaler – och så den<br />
nye kyrkoherden själv.<br />
Det fanns en gåva som var tänkt för dekanen,<br />
pater Wilhelm Feussner, också. Denne, som tving -<br />
ades avvika efter gudstjänsten och därmed inte var<br />
kvar vid det planerade överlämnandet, har följt<br />
utvecklingen i Märsta på nära håll sedan mitten av<br />
60-talet. Till denna ”förhistoria” hoppas vi, med<br />
dekanens goda minne, kunna återkomma i ett<br />
senare nummer av Km.<br />
Den som vill se längre tillbaka i tiden har också<br />
god hjälp av den ”jubileumsbok” som gavs ut när<br />
S:t Lars katolska församling i Uppsala fyllde 25 år:<br />
Världen i miniatyr – en mosaik av levande stenar.<br />
Där lär man sig<br />
att jesuiterna i Uppsala på 1950-talet fick ansvar<br />
för Sigtuna med omnejd, alltså bland annat Märsta<br />
– katolikerna i Uppsala tillhörde vid denna tid S:ta<br />
Eugenia<br />
att ett kapell på initiativ av pater Lars Rooth<br />
inrättades i en källarlokal, fortfarande i Sigtuna, på<br />
60-talet<br />
att, när S:t Lars församling i Uppsala upprättades<br />
år 1975, Sigtuna kom att tillhöra S:ta Eugenia i<br />
Stockholm<br />
att katolikerna hade möjlighet att fira mässa vid<br />
<strong>sid</strong>oaltaret i Mariakyrkan i Sigtuna sedan 1980<br />
att de regelbundna mässorna i Sigtuna inställdes<br />
sommaren 1989<br />
att några dominikansystrar år 1991 flyttade till<br />
grannorten Märsta där de tillsammans med andra<br />
där boende katoliker byggde upp kapellförsamling -<br />
en S:t Franciskus<br />
Systrarna slog sig ner i en villa i närheten av vad<br />
som då var pingstkyrkan. Tio år senare började<br />
man med söndagligt mässfirande, nu i av Svenska<br />
kyrkan utlånade Märsta kyrka. När systrarna år<br />
2003 lämnade Märsta hade den dåvarande<br />
kapellförsamlingen möjlighet att överta det hus<br />
som varit deras och fira sina gudstjänster där. Men<br />
församlingen växte, det blev trångt – och den 9<br />
oktober 2005 kunde biskop Anders inviga vad som<br />
varit pingstförsamlingens gudstjänstlokal och som<br />
sedan dess är Märstakatolikernas kyrka.<br />
Text: Margareta Murray-Nyman<br />
Foto: Wieslaw Zalichta<br />
aktuellt inrikes | <strong>sid</strong>. 9<br />
Körgäster. Vokalensemblen i S:ta Eugenia under Ulf Samuelssons ledning bidrog till festen.<br />
Här ser vi från vänster Sofia Winiarski, Elisabeth Hellström och Daniel Kjellander.<br />
Tack från Fernando. Fernando Acevedo tackar tillförordnade kyrkoherden i S:ta Eugenia för<br />
stöd under åren som gått och hälsar välkommen tillbaka till före detta kapellförsamlingen.<br />
Dominikansk syster som förblivit Franciskus trogen. Syster Ingrid Ström har fungerat som<br />
”församlingssyster” i S:t Franciskus i sammanlagt tolv år men är noga med att betona att systrar<br />
och övriga församlingsbor arbetat tillsammans. Hon blev alltså inte svaret skyldig sedan<br />
hon, som en av många, avtackats av Fernando Acevedo:<br />
- Tack för talet och vinet men framför allt: Tack, Fernando, för allt vad du betytt för församlingen.
<strong>sid</strong>. 10 | aktuell intervju<br />
En kyrkoherde med många planer<br />
för stiftets nyaste församling<br />
Vem är han, Marek Rubaj, kyrkoherden i stiftets nyaste församling? Några dagar efter<br />
installationsfesten besökte vi Märsta och mötte en försynt men energisk person som har<br />
många planer inför framtiden, både praktiska och pastorala.<br />
Som ni har läst på de föregående <strong>sid</strong>orna<br />
upprättade biskop Anders Arborelius, på<br />
trettondagen, S:t Franciskus av Assisi församling<br />
i Märsta. Samtidigt installerade han<br />
Marek Rubaj som kyrkoherde.<br />
När vi hälsar på fader Marek är det<br />
vardag igen men han bjuder på kakor som<br />
är kvar efter festen. Och han berättar att<br />
han inte är någon nykomling i Märsta. Han<br />
har funnits här sedan augusti 2007 som<br />
dist riktspräst med biskopens uppdrag att<br />
förbereda en egen församling.<br />
Hans tjänst inleddes med dramatik: Den<br />
bakre korväggens enorma fönsterparti började<br />
läcka. En dag möttes han av en församlingsmedlem<br />
som förskräckt visade hur<br />
vattnet forsade ner över läktaren och redan<br />
stod ett par decimeter högt.<br />
De klädda bänkarna kunde räddas men<br />
i övrigt fick allting bytas ut. Fönster paneler -<br />
nas gistna trä ersattes med aluminium.<br />
Golv, innertak och väggar byggdes nya efter<br />
omsorgsfull torkning. Renoveringen tog<br />
flera månader.<br />
När vi går igenom övervåningen pekar<br />
fader Marek på flera ställen där vatten<br />
hotar att tränga in. Yttertaket måste repare -<br />
ras men detta tycks inte bekymra honom.<br />
Lokalerna ska ändå byggas om för att bli<br />
ändamålsenliga. Han visar hur två stora<br />
rum kan delas till flera mindre för att ge<br />
plats åt undervisning, samvaro och övernatt<br />
ning.<br />
På nedervåningen har han låtit bygga om<br />
pastorsexpeditionen och sakristian. De<br />
övriga utrymmena gick att ta i besittning<br />
utan åtgärder. Särskilt belåten är han över<br />
vikväggen mellan samlingslokalen och<br />
kyrkan. När den öppnas blir det sittplatser<br />
för 300 personer. Själva kyrkan tar annars<br />
130 personer och läktaren 50.<br />
Antalet registrerade medlemmar i S:t<br />
Franciskus är 1 050. Men kyrkoherden tror<br />
att det i realiteten finns omkring 1 500.<br />
För honom gäller det nu att få kontakt<br />
med flera katoliker i Märsta, Sigtuna,<br />
Upplands-Väsby och småorterna däremellan.<br />
- Jag brukar uppmana mässbesökarna<br />
att ta med sig katolska vänner som ännu<br />
inte har hittat hit. ”Ni är mina evangelister”<br />
säger jag till dem.<br />
Efter festen. Fader<br />
Marek Rubaj läser lyckönskningarna<br />
som kom<br />
med blommorna från de<br />
ekumeniska grannarna<br />
till trettondagen då S:t<br />
Franciskus av Assisi<br />
församling upprättades.<br />
- Men ingen ska komma för min skull<br />
utan för sin egen skull.<br />
Att vara den förste bosatte prästen i en<br />
församling är inte helt lätt.<br />
- Det finns alltid de som är för och de<br />
som är emot, säger han, men de som<br />
redan är aktiva i hans församling betecknar<br />
han som ”underbara människor”.<br />
Han hoppas att den skaran ska öka<br />
och arbetar aktivt på att skapa grupper<br />
med olika uppgifter.<br />
Han visar listan på dem som ställer<br />
upp i kyrko- och församlingsrådet och<br />
berömmer alla för deras förtjänster. En<br />
av dem har exempelvis fått ihop en<br />
grupp med lektorer.<br />
För undervisningen har han nu fyra<br />
kateketer som delar på ansvaret för två<br />
grupper, en för första kommunion-barnen<br />
och en för konfirmanderna.<br />
Undervisningen sker efter söndags -<br />
mässorna och det är resultatet av vad<br />
han kallar ”en liten kamp” med föräld -<br />
rarna. Han har förklarat för dem att det<br />
inte duger att lämna barnen till undervisning<br />
och sedan åka och handla.<br />
- Familjerna ska vara tillsammans i<br />
mässan och sedan får barnen gå till<br />
under visningen medan föräldrarna stannar<br />
kvar på kyrkkaffet och umgås med<br />
varandra.<br />
Fader Marek vill att församlingen ska<br />
vara som en familj som håller ihop kring<br />
både bekymmer och glädjeämnen. För<br />
att ytterligare förstärka samman håll -<br />
ning en planerar han läger och utflykter<br />
någon gång per år och familjedagar en<br />
gång i månaden, efter en modell som<br />
libaneser och irakier redan har.<br />
Libanon och Irak, men också Syrien,<br />
Armenien och Polen är väl represente -<br />
rade i hans församling. Den största gruppen<br />
är dock spansktalande. Nationella
mässor erbjuds på spanska och polska och<br />
enligt syrisk rit.<br />
Livet i den katolska diasporan skiljer sig<br />
mycket från det som fader Marek är van vid<br />
från sitt hemland Polen. Han är född och<br />
uppvuxen i Lublin, 15 mil sydöst om Wars za -<br />
wa. Stolt berättar han att han fick sin präst -<br />
utbildning vid det universitet där påven<br />
Johannes Paulus II undervisade medan han<br />
var kardinal i Krakow.<br />
Marek Rubaj hade lika gärna kunnat bli<br />
läkare. Men för att skaffa sig poäng till<br />
läkarutbildningen vakade han på ett sjukhus<br />
och under de långa nätterna där fick han<br />
tillfälle att tänka igenom vad han egentligen<br />
ville vårda – kroppen eller själen?<br />
- Kallelsen att vårda själen växte allt<br />
starkare. Kanske hade jag också blivit<br />
påverkad, fast omedvetet, av min farfars bror<br />
som var franciskan. Vi träffades ju ibland<br />
under min uppväxt.<br />
Han blev själv franciskan och trädde in i<br />
kapu cinorden. I sin iver att missionera ville<br />
han åka till Afrika men där hade hans orden<br />
ingen verksamhet. I stället fick han rådet att<br />
resa till England för att lära sig språket och<br />
sedan till Sverige.<br />
Hit kom han första gången 1990, efter sin<br />
prästvigning, och bodde ett par år i Lid köping.<br />
1994 kom han tillbaka för gott och var verksam<br />
i Lidköping, Nacka och Ha ninge innan<br />
han fick tjänsten i Märsta.<br />
För två år sedan lämnade han kapucinorden<br />
och blev stiftspräst, efter en överenskommelse<br />
mellan hans ordensledning och biskop<br />
Anders.<br />
Nu smälter Marek Rubaj intrycken från trettondagen<br />
då han blev kyrkoherde i stiftets<br />
43:e församling. Praktfulla blomuppsätt -<br />
ningar kring Mariastatyn påminner om den<br />
stora festen. De överlämnades av representanter<br />
för olika samfund i trakten.<br />
- Vi har ett gott ekumeniskt samarbete<br />
här, kommenterar han.<br />
Ett minne från en annan högtid, julen, är<br />
havet av julstjärnor nedanför altaret. Fader<br />
Marek gillar att blomstersmycka kyrkan.<br />
Inför kyrkoårets höjdpunkter åker han till<br />
Årstahallarna i södra Stockholm klockan fem<br />
på morgonen för att få fräscha blommor till<br />
ett hyggligt pris.<br />
- Julstjärnorna där är mycket billigare och<br />
av bättre kvalitet än de man hittar i vanliga<br />
butiker. Det är värt besväret att åka dit!<br />
aktuell intervju | <strong>sid</strong>. <strong>11</strong><br />
En dröm om nya fönster. Marek Rubaj, den nye kyrkoherden i Märsta, vill smycka de stora kyrkfönstren<br />
med motiv från Den helige Franciskus liv.<br />
Han är stolt över kyrkorummet som domineras av de fönsterklädda väggarna<br />
i koret och bakom läktaren. Men han drömmer om att göra fönstren ännu<br />
vackrare genom att sätta in färgat glas i de vertikala partierna.<br />
Med en svagt återhållen iver förklarar han att han kan hålla nere kostnaderna<br />
genom att anlita en konstnär från Polen.<br />
Motiven, säger han, ska spegla Den helige Franciskus liv för att förstärka<br />
hans betydelse som kyrkans skyddspatron.<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse
Tacktal<br />
Fader Paul Rabban är präst för kaldéerna i hela Mellansverige och bosatt i<br />
Eskilstuna. Här uttrycker han hela den kaldéiska gruppens tacksamhet över att ha<br />
fått en egen kyrkolokal. Bakom altaret ser vi kyrkoherden i Heliga korsets katolska<br />
församling i Eskilstuna, fader Michael Schneider, biskop Anders Arborelius och biskopsvikarien<br />
för de orientaliska kyrkorna, pater Mattias Grahm OSB.<br />
Tre generationer<br />
Alla åldrar var representerade vid invigningsfesten. Från vänster står Adel Yosif,<br />
Joulet Matlob, Salwa Shukur, Raafat Albustany med dottern Gospel på armen<br />
och hustrun Reem bredvid sig. Längst till höger Nadin Zaya som sade till Km<br />
att den nya lokalen betydde att en dröm hade blivit uppfylld.<br />
Ovanför gruppen hänger en av de bilder ur korsvägen som Heliga korsets<br />
katolska församling i Eskilstuna har skänkt till kaldéernas nya kyrkolokal.<br />
Eget konstverk<br />
Nejib Alsayingh är professionell konstnär<br />
från Bagdad.<br />
Nu bor han i Falun där han leder kurser<br />
i ikonmåleri i ett studieförbund.<br />
Det är han som har gjort denna utsmyckning<br />
till korväggen i kaldéernas<br />
kyrkolokal. Efter invigningen berättade<br />
han att han planerar att göra en stor<br />
målning till ena långväggen också.<br />
Liten bland många stora<br />
Marielle Zaya blev snabbt hemmastadd i den nya miljön.<br />
<strong>Om</strong>kring 400 kaldéer deltog i invigningen,<br />
företrädda av fader Paul Rabban.<br />
Bland gästerna fanns flera katolska präster,<br />
förutom de i artikeln nämnda pater<br />
Damian O Eze MSP, Gävle, samt de kaldeiska<br />
prästerna Mahir Malko, Göteborg,<br />
och Sameer Putrus, Södertälje.<br />
Dessutom deltog från Svenska kyrkan<br />
prästerna Bengt Arvidsson och Timothy<br />
Stayton och kyrkvaktmästaren Christer<br />
Eriksson.<br />
Från Heliga korsets församling deltog de<br />
tre serafimsystrarna och kyrkorådsledamöter.
Kaldéerna fick eget<br />
hem i Eskilstuna<br />
Glädjeropen skallade när kaldéerna<br />
invigde en egen kyrkolokal i<br />
Eskilstuna i mitten av januari.<br />
Hedersgäst var biskop Anders<br />
Arborelius som välsignade altaret och<br />
det nya krucifixet.<br />
Katoliker som firar mässa enligt kaldeisk rit har kommit till<br />
vårt stift i tusental från Irak sedan förföljelserna av de kristna<br />
började där.<br />
I Södertälje planeras en stor kyrkoanläggning men nu<br />
används en liten kyrka som har köpts av ett frikyrkosamfund.<br />
Hittills har kaldéerna i Eskilstuna med omnejd lånat rum av<br />
Heliga korsets katolska kyrka och Svenska kyrkan. Men<br />
vartefter deras antal har ökat har det blivit nödvändigt att<br />
hyra något eget.<br />
- När jag kom till Eskilstuna för tretton år sedan fanns<br />
det 49 kaldéer här. Nu är vi fler än 2 000, sade det<br />
kaldeiska kapellrådets ordförande Deya Shaba i sitt invigningstal.<br />
Enligt kyrkoherden i Heliga korsets katolska församling,<br />
fader Michael Schneider, är antalet registrerade katoliker i<br />
den kaldeiska riten 1 250 medan den faktiska siffran ligger<br />
på minst 2 000.<br />
Därför var det lätt att förstå den hör- och synbara glädjen<br />
över en egen kyrkolokal. Den är inrymd i en byggnad<br />
som tidigare har använts som lager. Miljön är enkel men<br />
Deya Shaba kallade den för katedral.<br />
Ögonblicket var historiskt, sade biskop Anders.<br />
- Det är Eskilstunas första egna kaldeiska kyrkolokal<br />
och den ska bli ert andliga hem. Det är viktigt att ni förstår<br />
hur mycket kärlek och nåd och välsignelse ni ska få här.<br />
Biskopen välsignade altaret och det stora krucifix som<br />
är gjort av Nejib Alsayingh, bosatt i Falun men givetvis med<br />
på festen.<br />
För att lokalen ska kunna tjäna som både kyrkorum och<br />
församlingshem krävs att koret blir avgränsat.<br />
- Vi ska sätta upp ett vackert draperi, sade Deya Shaba.<br />
När draperiet är på plats kan sakramentet förvaras i<br />
tabernaklet.<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse<br />
aktuellt inrikes | <strong>sid</strong>. 13<br />
Sacré Coeur-systrarna<br />
har lämnat Sverige:<br />
Vemod, glädje, tacksamhet<br />
och framåtblickande<br />
kännetecknade avskedet<br />
Biskop Anders var med på Johannesgården när systrarna av -<br />
firades den 6 december. Biskop William Kenney var med.<br />
Biskop Kozon från Danmark var med som representant för<br />
Nordiska biskopskonferensen. Och så alla de Sacré Coeursyst<br />
rar som någon gång arbetat på Johannesgården och<br />
provinsledningen därtill – sammanlagt 15 systrar!<br />
Dominikansystrar, som också de har ett förflutet på<br />
Johannes gården, hade förstås anslutit sig. Vänner från Svenska<br />
kyrkan och de frikyrkor som samarbetat med systrarna kring<br />
reträttverksamhet och andlig vägledning. Och många, många<br />
andra…<br />
Dessvärre kunde Km inte delta när Sacré Coeur-systrarna<br />
avtackades efter sina nästan 40 år i Sverige, först på studiegården<br />
Johannesgården i Västra Frölunda, de fem senaste åren i<br />
Mölndal. Men fotografer fanns där under avskedsfestligheterna<br />
och per telefon och mejl har systrarna uppdate rat <strong>oss</strong> vad<br />
gäller förliden tid och berättat om vad som väntar härnäst.<br />
Sr Christel flyttar till Wien där hon kommer att fungera<br />
som ordensprovinsens sekreterare. Sr Carol reser längst, hon<br />
kommer att bo i New Orleans där hon har sin familj och –<br />
säger hon – ”där det finns hur mycket arbete som helst i olika<br />
grupper som arbetar för att bygga upp staden efter så många<br />
katastrofer”. Sr Theresia kommer att ägna sig åt besöksverksamhet<br />
på ett sjukhus i Graz i Österrike. Sr Adelheid, slutligen,<br />
flyttar till kongregationens ålderdomshem i Bonn i Tyskland.<br />
Hon vet att det finns uppgifter som väntar henne där.<br />
Men nu har systrarna ordet…<br />
Snart borta men inte bortglömda. Sacré Coeur-systrarna Theresia Kiegerl,<br />
Adelheid v. dem Hagen, Christel Dawo och Carol Burk. Bilden med nattvardsmotivet<br />
är målad av den ungerska konstnärinnan Maria Poeschl.<br />
Foto: Marian Sareck<br />
Fortsättning
Först på plan.<br />
Sr Adelheid v. dem Hagen var den av systrarna som kom först till<br />
Johannesgården, hon tillträdde som föreståndarinna för systragemenskapen<br />
i augusti 1970. Sr Adelheid är mån om att följa med i<br />
vad som händer i Stockholms katolska stift också i fortsättningen.<br />
Hon tänker inte säga upp prenumerationen på Km.<br />
Efter den av biskop William celebrerade mässan med<br />
Johannesgårdens församling den 7 december fick systrarna –<br />
under de senaste åren har kommuniteten bestått av fyra personer<br />
– ett fång rosor av församlingsmedlemmen Johannes Kettelhoit.<br />
Sr Adelheid v. dem Hagen:<br />
- Jag kunde inte ett ord svenska när jag sensommaren 1970<br />
kom till den nyöppnade Johannesgården. Kontakten med<br />
benediktinpatern Andreas Rask som var rektor för gården var<br />
guld värd. Han hjälpte <strong>oss</strong> både med språket och med att bätt -<br />
re förstå svensk historia och kultur.<br />
- Ett råd jag skulle vilja ge till alla präster och systrar som<br />
invandrar hit är att börja med att lära sig språket och bli<br />
förtrogna med den svenska mentaliteten. Det är inte alltid lätt<br />
men vi som kommer från en annan kultur måste försöka<br />
anpassa <strong>oss</strong> – utan att förlora den egna identiteten. Och då<br />
kommer vi snart att märka att svenskar är underbara människor!<br />
- Vi som invandrat och de infödda svenskarna – och nu talar<br />
jag om dem ibland <strong>oss</strong> som är katoliker – har en gemensam<br />
uppgift: att bygga den katolska kyrkan i Sverige som utvecklats<br />
alldeles väldigt under de 39 år jag varit i Sverige.<br />
- Många av de fördomar som fanns bland icke-katolikerna<br />
tidigare har totalt försvunnit. Under de senaste femton åren<br />
har jag, först på Johannesgården och sedan i Mölndal, varit<br />
indragen i en ignatiansk form av reträttverksamhet, och då<br />
huvudsakligen tillsammans med Svenska kyrkan och<br />
frikyrkorna. Band har knutits mellan kristna från olika traditioner,<br />
något som gjort mig mycket glad!<br />
- Nog kommer jag att sakna alla vänner, både inom och utanför<br />
den katolska kyrkan, när jag lämnar efter så många år i<br />
Sverige. Men jag tar med dem i mina tankar och i mina böner.<br />
Bönen förblir min uppgift.<br />
Sr Carol Burk:<br />
- Sommaren 1974, när jag kom till Sverige, var det kallt. Jag<br />
frös, språket var svårt och jag längtade hem.<br />
- De första åren gick framför allt åt till svenskundervisning<br />
men på Johannesgården fanns kursverksamhet och daghem<br />
där jag fick hjälpa till.<br />
- Efter ett par år skadade jag mitt knä, något som gjorde att<br />
jag inte kunde delta i leken med barnen längre. I stället kom<br />
Goda råd och goda människor.<br />
Sr Carol Burk som drar till New Orleans efter 35 år i Sverige<br />
kommer att sakna den rena luften, kylan och snön – och alla<br />
underbara människor…<br />
Har hon något råd att ge till Km-läsarna? Ja, att skratta lite<br />
varje dag. Humor är oövervinneligt!<br />
jag att ägna mig åt daghemmets och husets administration, jag<br />
tog emot studiebesök och deltog i församlingens barnundervisning<br />
som så småningom utvecklades till barn- och vuxenundervisning<br />
med därtill hörande studiecirkel i katolsk tro<br />
och bibelstudier. Det var fantastiskt när en av grupperna verkligen<br />
blev till ”religionsundervisning för alla” – mammor, pappor,<br />
skolbarn, förskolebarn och bebisar deltog på en och<br />
samma gång och det fungerade!<br />
- Jag kommer alldeles säkert att låta mig inspireras av<br />
”Nordiska biskopskonferensens riktlinjer för katekesen”<br />
också i mitt nya arbete i New Orleans. Under mina år som<br />
kateket har jag gång på gång återvänt till ord som är hämtade<br />
därifrån och som jag tycker pekar på det mest väsentliga i tros -<br />
undervisningen: ”Katekesen syftar först och främst till att föra<br />
människan i beröring med den treenige guden, till att människan<br />
lär sig älska Gud, samt till att hon hjälps till ett liv i<br />
enlighet med evangeliet. Katekesen vill fostra till bön…”<br />
- Litteratur har alltid varit en källa till glädje i mitt liv och jag<br />
har lärt mig älska den svenska litteraturen: Harry Martinsson,<br />
Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer… Bland barnböcker<br />
har jag så många favoriter att det är svårt att välja, Sven<br />
Nordqvists böcker om gubben Pettson och katten Findus,<br />
Astrid Lindgrens alla böcker, folksagorna… För den som är<br />
ny i Sverige finns hela bibliotek att utforska och jag tycker att<br />
man ska försöka ta tillvara möjligheten att öva sig i språket<br />
genom att läsa på svenska, inte i översättning.<br />
- Även om jag frös under den första tiden i Sverige så vet jag<br />
att jag kommer att sakna den rena luften, kylan och snön.<br />
Och alldeles väldigt alla människor i vårt närområde, i våra<br />
församlingar och i stiftet.<br />
Sr Christel Dawo:<br />
- Jag kan inte säga att jag drömde om att komma till Sverige.<br />
Men internatet i Bonn, där jag hade haft mitt arbete, stängde.<br />
Systrarna på Johannesgården behövde förstärkning och i september<br />
1979 kom jag så, ganska motvilligt, hit. Mitt första<br />
intryck var: Vilket vackert land!<br />
Sacré Coeur-systrarna har så många vänner kvar i Sverige att risken att de glöms bort är liten.
Syster som räknar med att komma tillbaka.<br />
Sr Christel Dawo som under sina 30 år i Sverige bland<br />
annat suttit med i KLN, Katolska Liturgiska Nämnden, vet att<br />
möjlighet till musicerande inklusive orgelspel kommer att<br />
erbjudas också framgent. Och den ”teologiska sommarskola”<br />
hon varit med om att bygga upp lovar hon att återvända till.<br />
Till vänster om sr Christel ser vi sr Hildegard Schabik, också<br />
hon med ett förflutet på Johannesgården.<br />
- Jag arbetade först med ungdomsarbete i Göteborg och på<br />
stiftsnivå. Därefter gav det ena det andra: Jag kom att bli sammankallande<br />
i Föreningen Katolska Ordenssystrar, jag valdes<br />
in i Katolska Liturgiska Nämnden, hamnade i arbetsgruppen<br />
för prästernas utbildning, i pastoralrådet, deltog i uppbyggandet<br />
av folkhögskolorna.<br />
- Sedan har jag suttit i ledningen för stiftsgården<br />
Johannesgården. Jag har fungerat som organist där, varit<br />
stiftets representant i Missio och sekreterare för Nordiska<br />
Biskopskonferensen. Inte minst: under nästan 20 år arbetade<br />
jag för Caritas, med särskilt ansvar för arbetet i Asien.<br />
- Tiden på Johannesgården kändes som skräddarsydd för mig<br />
men jag har också trivts väldigt bra i Mölndal, mycket till följd<br />
av våra grannar.<br />
- Stiftet har utvecklats under mina år i Sverige. På senare tid<br />
har jag fått uppleva hur det ekumeniska arbetet blivit allt<br />
intensivare i stiftet och inte minst här på Västkusten.<br />
- Att vi lämnar Sverige beror på att vi blivit till åren och på att<br />
vi inte längre har så många kallelser. Vi har många hål att fylla<br />
också på annat håll.<br />
- Vad jag verkligen uppskattat i Sverige är det okomplicerade<br />
samarbete jag fått uppleva med människor av vitt skilda slag,<br />
inte minst i förhållande till den så kallade hierarkin inom<br />
stiftet.<br />
Fotnot:<br />
Missio är den katolska kyrkans världsomfattande missionsarbete<br />
och stöder katolska stift, skolor och kyrkliga projekt i tredje världen.<br />
Sr Theresia Kiegerl:<br />
- Jag är den av systrarna som kom sist till Sverige. Jag<br />
kallades hit för drygt fyra år sedan när min medsyster<br />
Angela Corsten förflyttades och blev provinssekreterare i<br />
Wien.<br />
- Eftersom vi avlagt ett löfte om lydnad inom orden är det<br />
självklart för <strong>oss</strong> att vara disponibla var än behov uppstår.<br />
Fortsatt svensktalande systrar.<br />
Sr Theresia Kiegerl gläder sig åt att medsystern Angela<br />
Corsten, som hade Sverige som sitt hemland mellan åren<br />
1985 och 2004, numera finns med i vad som blir hennes nya<br />
gemenskap i Graz.<br />
Det är bra, det kommer att hjälpa mig att bevara färdigheterna<br />
i svenska, säger hon<br />
Text: Margareta Murray-Nyman Bilderna på detta uppslag: Robert Rochowiak<br />
Jag vågar känneteckna mig som en entusiastisk missionär och<br />
även om jag hade betänkligheter vad gällde det nya språket så<br />
var det med glädje jag sa ja till att flytta norrut.<br />
- Större delen av tiden i Sverige har jag hjälpt till med<br />
arbetet i bokhandeln i Kristus Konungens församling. Jag<br />
ser arbetet där som ett viktigt apostolat som utförs på ett<br />
enkelt och otvunget sätt. Till Km-läsarna vill jag säga:<br />
Kom och se! Bokhandeln har ett brett sortiment som riktar<br />
sig till alla åldrar och vårt urval av biblar på olika<br />
språk är stort.<br />
- Sverige är så vackert. Jag kommer att sakna havet och<br />
graniten – och de älgar jag sett! – när jag återvänder till<br />
mitt hemland Österrike.<br />
- Man sjunger mycket i Sverige. Det är också något jag<br />
kommer att längta tillbaka till.<br />
- … och jag har lärt mig mycket om ekumenik i praktiken<br />
här. Åren i Sverige har gjort mig väldigt mycket rikare.<br />
Sacré Coeur-systrarnas ordenssamfund grundades år 1800 i<br />
Paris av en ung kvinna som hette Madeleine Sophie Barat. I<br />
den oroliga tiden efter franska revoluitionen ville hon hjälpa<br />
unga flickor och kvinnor att genom en god utbildning ta<br />
ansvar för familje- och samhällslivet.<br />
I dag finns ungefär 3 600 Sacré Coeur-systrar i 41 länder.<br />
Systrarna är bland annat verksamma i skolor och ungdomsarbete,<br />
ger andlig vägledning, är engagerade i socialt arbete,<br />
arbetar på universitet och i församlingar och i utvecklingen för<br />
fred och rättvisa.<br />
Namnet Sacré Coeur, ”Jesu hjärta”, syftar på den villkorslösa<br />
kärlek som Gud genom Jesus visat <strong>oss</strong> och som uppmuntrar<br />
till gensvar, såväl i bön som i apostolisk verksamhet (se vidare<br />
systrarnas web<strong>sid</strong>a, www.rscjinternational.org.).<br />
Vi på Km hoppas kunna bidra till att kontakten med de nu avflyttade systrarna bevaras genom att, om ett<br />
år eller så, be dem rapportera från sina nya ansvarsområden.
<strong>sid</strong>. 16 | vår församling<br />
Halländsk församling från 1920-talet<br />
En kyrka full av böner och konst. Så kan man säga om Trefaldighetskyrkan i Halmstad.<br />
Den tillhör S:ta Maria församling, en av stiftets äldsta, med moderskyrkan i Oskarström.<br />
Ja det var i Oskarström som traktens första<br />
katoliker etablerade sig, i slutet av 1800talet<br />
då Skandinaviska Jute Spinneri &<br />
Väveri grundades.<br />
Många av de hundratals arbetarna<br />
hade värvats från Böhmen-Mähren<br />
(nuvarande Tjeckien), Tyskland och Polen.<br />
För dessa invandrare byggdes en katolsk<br />
kyrka 1925.<br />
Detta var en likadan utveckling som i<br />
Sörforsa i Hälsingland, där ett linspinneri<br />
hade krävt arbetskraft utifrån och katoliker<br />
från ungefär samma trakter tvingade<br />
fram en kyrka, redan 1909.<br />
Mariakyrkan i Oskarström har givit namn<br />
åt församlingen. Där låg också tyngd -<br />
punkten i mässfirandet, med bland annat<br />
vardagsmässorna, Stilla veckans guds -<br />
tjäns ter och julnattens mässa, ända fram<br />
till 1981 då en egen kyrka invigdes i Halm -<br />
stad.<br />
Den växande församlingen i re<strong>sid</strong>ensstaden<br />
vid havet, en och en halv mil<br />
sydväst om Oskarström, hade dock ända<br />
från 1950 ett kapell, Den Heliga Trefaldighetens<br />
kapell, i en fastighet vid Norra<br />
vägen. Där firades regelbunden söndags -<br />
mässa.<br />
Från början av 1970-talet hade Heliga<br />
Tref aldighets Kapellstiftelse fört diskussioner<br />
om en egen kyrka och 1980 köptes<br />
en kyrkobyggnad vid Falken bergsvägen av<br />
Lutherska missionsförsamlingen.<br />
Trefaldighetskyrkan, som kyrkan fick<br />
heta när den blev S:ta Maria katolska församlings<br />
huvudkyrka, invigdes den 24 maj<br />
1981. Den fick stor uppmärksamhet i<br />
media då konstnären Erik Olson smyckade<br />
kyrkan med sina tavlor och ikoner.<br />
1985 skänkte Olson ytterligare en<br />
mängd tavlor till församlingsgården,<br />
Mariagården, som hade byggts intill<br />
kyrkan.<br />
<strong>Om</strong>slutna av Erik Olsons bilder samlas<br />
bönegrupper med olika intentioner, ofta i<br />
samband med den dagliga kvällsmässan:<br />
två rosenkransringar, som ber för församlingen<br />
respektive de ofödda barnen, en<br />
grupp som ber barmhärtighetens<br />
rosenkrans samt Padre Pios bönegrupp.<br />
I Km nr 1/2006 presenterades Erik Olsons konst i S:ta Maria församling i Halmstad.<br />
I bönelivet ingår även församlings med -<br />
lemmarnas enskilda böner, levande<br />
rosenkransen och den ständiga bönen för<br />
äktenskap och familj.<br />
Vid vissa tidpunkter under kyrkoåret<br />
intensifieras bönerna, med korsvägsandakter<br />
i fastan och bön för de avlidna varje<br />
dag i november.<br />
- <strong>Om</strong> folk har behov av bönegemenskap<br />
är det viktigt att vara öppen för det.<br />
Jag ställer upp och gläder mig. Det sade<br />
kyrkoherden, fader Jozef Chrzanowski,<br />
när Km träffade honom under ett snabbt<br />
Halmstadsbesök i höstas.<br />
Vi sitter i Mariagårdens kök en måndags -<br />
kväll efter en mässa. Fader Jozef har firat<br />
den med sin företrädare Roman Kunkel<br />
OMI, som har kommit upp över dagen<br />
från sin nuvarande församling Lands -<br />
krona, och diakonen Gorm Christoffer -<br />
sen.<br />
Fader Jozef berättar om flera andra<br />
aktiviteter i församlingen, exempelvis<br />
studiecirklar och samtal om katolsk tro.<br />
Varje onsdagskväll efter mässan träffas<br />
gruppen ”Katolsk gemenskap” som just<br />
nu studerar boken Vägar till bön av syster<br />
Veronica OP.<br />
Därtill kommer undervisningen, varje<br />
vecka för barn och ungdomar som bor i<br />
Halmstad och intensivundervisning en<br />
lördag varje månad för dem som bor en bit<br />
ifrån.<br />
Erik Olsons konst. Trefaldighetskyrkans invigning<br />
och dess utsmyckning kommenterades så här i<br />
Hallandsposten den 12 juni 1981:<br />
”Halmstadskatolikerna är att lyckönska. De har fått<br />
en vacker, intim och ändamålsenlig kyrka. Och Erik<br />
Olson i Halmstadgruppen har fått sin första permanenta<br />
utställning i sin hemstad.”
Kyrkorådet samlas. De sittande är Birgitta Gustafsdotter, fader Jozef och Peter Zsiga. Bakom dem<br />
står Zbigniew Denkiewicz, Katarina K<strong>oss</strong> Modig och Gorm Christoffersen.<br />
I Oskarström har fader Jozef hjälp av<br />
pater Pawel Banot SDB som oftast firar<br />
daglig mässa hos systrarna. På fader Jozefs<br />
lott faller söndags- och kvällsmässor i<br />
Trefaldighetskyrkan och regelbundna<br />
söndagsmässor i Falkenberg och Varberg.<br />
Det kan bli upp till fyra mässor på en<br />
söndag för honom. Måndagen är tänkt<br />
som en vilodag.<br />
- Jag vill gärna komma ifrån lite då,<br />
åka bort eller åtminstone vara för mig<br />
själv. Men det är svårt. Det händer alltid<br />
något här.<br />
Att det är så många aktiviteter i S:ta Maria<br />
församling är pater Romans fel, säger<br />
fader Jozef med ett stort leende mot den<br />
förre kyrkoherden.<br />
- Ja, jag har sått en hel del här, och nu<br />
får du sköta om det, svarar pater Roman<br />
med samma stora leende. Det är en<br />
kännbart varm och glad kontakt mellan<br />
de båda prästerna.<br />
Pater Roman får tillfälle att hälsa på några<br />
av dem som var aktiva redan innan han<br />
flyttade härifrån för tre år sedan. Det är<br />
nämligen kyrkorådsmöte i kväll. En efter<br />
en droppar ledamöterna in och tar för sig<br />
av smörgåsbordet som kyrkorådets<br />
sekreterare Birgitta Gustafsdotter har<br />
dukat upp på köksbänken.<br />
Birgitta noterar att två av ledamöterna<br />
är förhindrade att närvara, Helena och<br />
Stefan Johansson. Men de övriga är här:<br />
Katarina K<strong>oss</strong> Modig, Zbigniew Denkie -<br />
Trivsamt.<br />
Atmosfären i<br />
Mariagårdens kök<br />
är varm och glad<br />
när fader Jozef<br />
Chrzanowski, till<br />
vänster, får besök<br />
av sin företrädare<br />
Roman Kunkel<br />
OMI.<br />
vår församling | <strong>sid</strong>. 17<br />
wicz, Peter Zsiga och, som adjungerad,<br />
dia kon Gorm Christoffersen.<br />
Peter Zsiga är församlingens ekonom<br />
sedan 30 år. Han säger att församlingens<br />
ekonomi har förbättrats betydligt sedan en<br />
kyrkoavgift började tas ut via skattsedeln<br />
och församlingarna får pengar från<br />
biskopsämbetet, i förhållande till antalet<br />
registrerade församlingsmedlemmar.<br />
- Vi har fått en fyrdubblad årlig in -<br />
komst.<br />
Därmed tycker Peter att församlingens<br />
ekonomi är hyfsad.<br />
- Men vi har också ständigt projekt<br />
som kostar pengar.<br />
När sammanträdet kommer igång får vi<br />
höra flera exempel på de närmaste<br />
ekonomiska åtagandena.<br />
Mellan kyrkan och församlingshemmet<br />
ska en förbindelse byggas.<br />
En praktisk fördel med det, kommenterar<br />
fader Jozef, är handikappanpassning<br />
av entré och toaletter.<br />
- En social fördel är att folk blir mer<br />
motiverade att stanna kvar efter mässorna<br />
när de kommer direkt från kyrkan in i församlingssalen.<br />
På dagordningen finns ärenden som visar<br />
att församlingsdelen Oskarström kräver<br />
en hel del insatser, både ekonomiska och<br />
personella. Närmast står inköp av flera<br />
stolar inför vallfärden som arrangeras den<br />
sista lördagen i maj varje år. <strong>2009</strong> firar<br />
vallfärden 50-årsjubileum och fader Jozef<br />
räknar med att omkring 1 000 personer<br />
kommer att delta.<br />
Under övriga frågor diskuteras barnens<br />
närvaro i kyrkan. Ska biktrummet vara<br />
lekrum under mässorna eller ska barnen<br />
vara med i kyrkan? Katarina K<strong>oss</strong> Modig<br />
påpekar att hennes treåriga dotter vill vara<br />
med henne inne i kyrkan och att det är viktigt<br />
att församlingen visar att barn är<br />
välkomna till kyrkan.<br />
Fader Jozef har märkt att barnen helst<br />
leker nära altaret.<br />
- Det kan vara svårt att koncentrera sig<br />
men det är fint att de vill vara där.<br />
Tydligt är att kyrkoherden tycker om<br />
barn. Samtidigt har han en beräkning med<br />
att låta dem hållas i kyrkorummet:<br />
- <strong>Om</strong> vi slänger ut barnen följer föräld -<br />
rarna med!<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse<br />
Fortsättning
<strong>sid</strong>. 18 | vår församling<br />
Diakonen är prästhjälp<br />
– inte hjälppräst<br />
En diakon är en prästhjälp, inte en hjälppräst. Den definitionen tycker Gorm Christoffersen är viktig att göra. Han har<br />
varit ständig diakon i S:ta Maria församling sedan 1982.<br />
Gorm Christoffersen har gjort en originell vandring till sitt ämbete. Han föddes i Köpenhamn i början av 1940-talet och arbetade som<br />
skogshuggare i Danmark innan han kom till Sverige i slutet av 60-talet då han fick arbete i närheten av Oskarström. Efter några år<br />
konverterade han och började ge efter för sin längtan att göra tjänst i kyrkan.<br />
Han läste till diakon i tre år och var en av de första sex män som vigdes till ständiga diakoner 1982.<br />
I dag har Gorm 23 kolleger på olika håll i stiftet. De träffas ibland och Gorm har förstått att diakonernas arbetsuppgifter kan variera,<br />
beroende på församlingarnas struktur och på hur prästerna ser på deras ämbete.<br />
- Det är alltid en viss spänning när det kommer en ny präst innan man vet vad just han förväntar sig av en diakon.<br />
Med fader Jozef är Gorm inne på sin sjunde kyrkoherde. De fungerar bra tillsammans, tycker han.<br />
Synen på diakonen har ändrats under de drygt 25 år som Gorm har varit verksam.<br />
- Det var svårt för många i början att acceptera att en diakon, likaväl som en präst, kan predika och förrätta dop och vigsel.<br />
Gorms huvudsakliga uppdrag gäller dock<br />
inte förrättningar utan undervisning. Han an -<br />
svarar för konfirmandgruppen och för vuxenoch<br />
konvertitundervisning.<br />
I övrigt finns det mängder av uppgifter som<br />
faller på diakonen, sådant som inte syns men<br />
ändå måste göras, exempelvis expeditionsarbete.<br />
Gorm är också församlingens representant<br />
i Halmstads kristna råd.<br />
- Relationerna till andra kyrkor har blivit<br />
öppnare de senaste åren, mycket tack vare vår<br />
biskops närmande till dem.<br />
Konstfullt. Gorm Christoffersen utanför Trefaldighetskyrkans entré, även den smyckad med Erik<br />
Olsons konst. Här ser vi S:t Michael.<br />
Ett diakonat kan tilldelas ”mogna män som<br />
lever i äktenskap”. Gorm Christoffersen är gift<br />
sedan 45 år och har fem barn. Med ett försörj -<br />
ningsansvar har de flesta diakoner ett civilt<br />
arbete vid <strong>sid</strong>an om. Gorm har arbetat i många<br />
år på begravningsbyrån Fonus och därefter på<br />
kyrkogården och krematoriet. Det har varit<br />
perfekt, tycker han.<br />
- Jag har varit en länk mellan församlingen<br />
och de delar av samhället som alla kommer i<br />
kontakt med, begravningsväsendet och olika<br />
myndigheter. Och på kyrkogården har jag mött<br />
alla typer av människor, lyssnat till dem och<br />
kunnat vittna om min tro.<br />
Nu är Gorm pensionär från sitt civila arbete<br />
men inte från diakontjänsten. När han ser tillbaka<br />
på sitt liv är det ingenting han ångrar eller<br />
beklagar. Detta att han blev diakon kan man se<br />
på olika sätt, säger han.<br />
- Det var visserligen mitt eget beslut att jag<br />
skulle flytta till Sverige och arbeta i skogarna<br />
nära Oskarström där jag fick kontakt med<br />
katolska kyrkan. Men resten har hänt under<br />
Guds ledning.<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse
Förra året kunde Mariasystrarna från<br />
Lubon i Polen fira sin 80-åriga närvaro<br />
i Sverige. De första kom till Oskar -<br />
ström 1928. I dag finns där fyra systrar,<br />
Isabella, Adela, Sofia och Bellar -<br />
mina, som är föreståndarinna.<br />
Mariasystrarnas orden grundades 1850<br />
av lekmannen Edmund Bojanowski. Som<br />
barn hade han blivit räddad från en svår<br />
sjukdom och hans intention med orden<br />
blev därför att den skulle ta hand om barn,<br />
sjuka och fattiga.<br />
När systrarna kom till Oskarström<br />
öppnade de en barnkrubba för barn till<br />
polacker som arbetade i Jutefabriken.<br />
- Vi har alltid arbetat enligt vår ordensgrundares<br />
vilja, säger syster Bellarmina<br />
som har varit i Sverige sedan 1977. Det var<br />
samma år som systrarnas barnkrubba blev<br />
kommunal förskola.<br />
Mariasystrarna från Lubon<br />
har firat 80-årsjubileum<br />
Barnkär syster. Föreståndarinnan för klostret i<br />
Oskarström, syster Bellarmina, åker ofta till<br />
Halmstad där hon ansvarar för undervisningen av<br />
första kommunionbarnen.<br />
Nu är dock framtiden oviss för ordens<br />
medverkan i förskolan. Syster Bellarmina<br />
har en fast tjänst till den första juli och det<br />
tycks inte som om anställningen ska förlängas,<br />
säger hon.<br />
Men hon har kvar flera andra områden att<br />
arbeta på enligt grundarens vilja. Hon gör<br />
regelbundna besök på ålderdomshemmet<br />
Vidablick i Oskarström och sedan har hon<br />
ju alla sina barn i församlingen.<br />
- De är min stora glädje, säger hon och<br />
lägger till sitt pärlande skratt.<br />
Ja det är med en stor munterhet som<br />
hon berättar om sina första kommunionbarn,<br />
ett 30-tal, som hon undervisar i<br />
Halmstad, en grupp varje vecka och en<br />
grupp under en heldag en gång i månaden.<br />
Ännu gladare är hon när hon berättar om<br />
skådespelen som anordnas i Trefaldighets -<br />
vår församling | <strong>sid</strong>. 19<br />
kyrkan två gånger om året, ett julspel på<br />
trettondagen och ett fastemysterium på<br />
palmsöndagen.<br />
- Det är fint när barnen är delaktiga<br />
och jag har märkt att församlingen kan<br />
röras till tårar när de framträder.<br />
En fördel med spelen är att också för -<br />
äld rarna blir engagerade.<br />
- De tillverkar mycket av rollfigurernas<br />
tillbehör.<br />
Precis som sin kyrkoherde framhåller<br />
syster Bellarmina barnens betydelse i församlingen.<br />
- Genom dem kan vi komma fram till<br />
familjerna.<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse<br />
Fortsättning
<strong>sid</strong>. 20 | vår församling<br />
Padre Pio-grupp<br />
I Halmstad finns en Padre Pio-grupp som startades för sju år sedan.<br />
Padre Pio, som egentligen hette Francesco Forgione, var<br />
unik i många avseenden. Han blev stigmatiserad, vilket betyder<br />
att han fick Kristi fem sårmärken på sin kropp, han hade<br />
förmåga till bilokation, som innebar att han kunde befinna<br />
sig på två ställen samtidigt, och enligt ögonvittnen helade<br />
han människor med handpåläggning.<br />
Han helgonförklarades 2002.<br />
”Bönen betyder utveckling”<br />
- För mig betyder bönen att leva i Guds<br />
närvaro, jag känner mig ledd i livets labyrinter.<br />
Den betyder utveckling.<br />
I församlingen är Eva med i Padre Piogruppen<br />
och i de två rosenkransringarna<br />
med varsin bön varje vecka. Dessutom är<br />
hon sammanhållande i Ständig bön för<br />
äktenskap och familj.<br />
- Vi är 24 personer som ber en timme<br />
var den 29 i varje månad.<br />
För tre år sedan flyttade Eva till Halmstad<br />
från Jönköping och hon är kvar i den andliga<br />
rörelsen Maria Immaculatae, MI, som<br />
har sitt centrum i församlingen där, S:t<br />
Franciskus.<br />
M I har möte en gång i månaden då<br />
rosenkransbönen står i centrum.<br />
Eva har varit medlem i femton år.<br />
- Det är en högtidlig upptagning då vi<br />
får medaljer som vi alltid bär som ett tec ken<br />
på vår nära Mariarelation.<br />
Medlemmarna avger ett löfte att sprida och<br />
utbreda Guds rike genom att medvetet göra<br />
Maria mer känd och älskad, exempelvis<br />
genom att stödja och delta i marianska<br />
andakter och att sprida marianska böcker<br />
och böner.<br />
1998 avlade hon sina livslånga löften i<br />
franciskanska sekularorden.<br />
- Det innebär att man ska leva enkelt<br />
enligt Den helige Franciskus ideal.<br />
I Jönköping arbetade Eva på pastorsexpeditionen<br />
i många år och det var naturligt att<br />
hon kom att ingå i gruppen som tog över<br />
arbetet på expeditionen i Halmstad, sedan<br />
Urszula Krusic gick i pension i höstas.<br />
De övriga, kring fader Jozef, är diakonen<br />
Gorm Christoffersen och Birgitta<br />
Gustafsdotter.<br />
Eva har ansvar för församlingsregistret<br />
och kyrkböckerna.<br />
I Km nr 9/07 berättade vi om ett Padre Pio-seminarium i<br />
Skåne. Där träffade vi Helena Johansson som berättade att<br />
hon hade bett till Padre Pio i sin barndom och efter ett långt<br />
uppehåll börjat be till honom igen när hennes make Stefan<br />
blev svårt sjuk<br />
Samma dag som Padre Pio helgonförklarades startade<br />
hon en bönegrupp i S:ta Maria församling.<br />
Stefan blev frisk på ett mirakulöst sätt och flera andra i<br />
gruppen har fått bönesvar, enligt Helena.<br />
Padre Pio-gruppen träffas varje fredag före mässan och<br />
leder rosenkransbönen för ofödda barn. Efter mässan den<br />
första fredagen i månaden leder gruppen också adorationen<br />
till Jesu hjärta<br />
- Den trejde lördagen i månaden samlas vi före den heliga<br />
mässan och ber i en och en halv timme. Vi koncentrerar<br />
<strong>oss</strong> på de personer som behöver förbön och vi ber Padre Pio<br />
att be för <strong>oss</strong>, välsigna <strong>oss</strong> och be för hela världen.<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse<br />
Lekfullt. Den italienske kapucinmunken fader Ermelindo var<br />
hedersgäst på Padre Pio-seminariet i Skåne våren 2007. Här får<br />
han en kyss på handen av Helena Johansson som deltog i seminariet<br />
tillsammans med sin man Stefan.<br />
Eva Nycander<br />
Foto. Birgitta Gustafsdotter<br />
Många i stiftet känner Eva Nycander sedan<br />
hennes tid i pastoralrådet.<br />
- Frågor som var viktiga under min period<br />
var höjd konfirmationsålder och<br />
enhetlig kåpa för alla stiftets konfirmander.<br />
Vi diskuterade även kvinnans plats i kyrkan<br />
och den är lika aktuell i dag.<br />
Birgit Ahlberg-Hyse
Skrivande katolik<br />
vittnar om sin tro<br />
Birgitta Gustafsdotter har<br />
tillhört S:ta Maria församling<br />
sedan hon upptogs i<br />
Kyrkan för femton år sedan.<br />
Men hon har haft en drag -<br />
ning till Kyrkan sedan ton -<br />
åren, berättar hon.<br />
Som frivillig i församling en<br />
ansvarar hon för studie besök i<br />
kyrkan och katolsk undervisning<br />
för skolungdomar och<br />
tjänstgör på expeditionen tre<br />
dagar i veckan. En uppgift där<br />
är att tillsammans med fader<br />
Jozef sammanställa Söndags -<br />
bladet med information om<br />
Birgitta Gustafsdotter<br />
det som händer i församlingen.<br />
På sista <strong>sid</strong>an har hon ibland<br />
en egen betraktelse.<br />
Hon är nämligen en skrivande människa, efter sina år som<br />
politiker. Under årens lopp har hon publicerat åtskilliga artiklar<br />
i flera tidningar, däribland den lokala Hallandsposten,<br />
ofta med vittnesbörd om sin katolska tro.<br />
På 1950-talet gick Birgitta igenom Ersta diakonissanstalt och<br />
vigdes till diakonissa men hon ville personligen se akten som<br />
en välsignelse till kyrklig tjänst på grund av sin ämbetssyn.<br />
- Ämbetet som biskop, präst och diakon är förbehållet<br />
män.<br />
Hon specialutbildade sig i stället inom akutsjukvård, senare<br />
till vårdpedagog, och kom till Halmstad som lärare på<br />
vårdgymnasiet i början av 1980-talet. Efter pensioneringen<br />
har hon sökt sig tillbaka till sjuksköterskeyrket.<br />
- Förra sommaren arbetade jag i Nordnorge för jag ville<br />
uppleva ljuset.<br />
Född på Seskarö ett par mil utanför Haparanda längtar<br />
Birgitta efter de dagsljusa sommarnätterna.<br />
Hennes barndomsmiljö var laestadiansk. Hemma fick hon<br />
lära sig vikten av förlåtelse.<br />
- När jag bad mina föräldrar om förlåtelse sa de så här:<br />
”Tro att dina synder är förlåtna också i Kristi namn och<br />
blod.”<br />
Långt senare har Birgitta kommit fram till att kopplingen<br />
till den katolska kyrkan fanns redan då.<br />
- De första katolska böckerna köpte jag i tonåren och<br />
dragningen till katolska kyrkan har jag haft sedan dess.<br />
Dock upptogs hon i Kyrkans fulla gemenskap först 1994.<br />
- Ja det tog tid innan jag var färdig att ta steget. Men jag<br />
har aldrig ångrat det.<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse<br />
vår församling | <strong>sid</strong>. 21<br />
Jubileumsskrift<br />
Inför församlingens 75-årsjubileum år 2000 sammanställde<br />
Birgitta Gustafsdotter, på församlingens uppdrag,<br />
en jubileumsskrift som är en guldgruva för den som<br />
vill lära känna församlingen närmare.<br />
Där kan man läsa om allt väsentligt som har hänt i S:ta<br />
Maria församling under åren 1925– 2000, om kyrkförvärven,<br />
utsmyckningarna, nybyggena och reparationerna, om<br />
mässorna och Rosenkransvallfärderna, om prästerna och<br />
systrarna, om undervisningen och församlingsaktiviteterna,<br />
om de viktigaste besluten och om festerna. Och så om alla<br />
de hängivna lekmännen.<br />
Ett par av dem är Herbert Syblik, som lever än och som<br />
under många år har engagerat sig i vallfärderna till<br />
Oskarström, och Jan Kowalkowski som innan han dog<br />
1994 hade varit församlingens allt-i-allo i många år. Bland<br />
hans mest hjältemodiga insatser var att rädda kyrktornet<br />
från att rasa!<br />
Alla fakta om församlingens historia till detta reportage<br />
har vi hämtat från jubileumsskriften.<br />
Nattcaféet stängt<br />
Morgonbön och frukost<br />
fortsätter<br />
I somras öppnade S:ta Maria katolska församling sin<br />
kyrka och församlingsgård för hemlösa i Halmstad. De<br />
erbjöds daglig morgonbön i kyrkan, följd av frukost i<br />
Mariagården, och nattcafé två nätter i veckan.<br />
Morgonbön och frukost kommer att fortsätta som<br />
tidigare. Däremot har nattcaféet flyttat till Frälsning s -<br />
armén.<br />
Fader Jozef säger att det har inneburit vissa problem med<br />
att ha nattcafé och prästbostad i samma hus.<br />
- Lokalerna bör vara anpassade efter nattcaféets verksamhet.<br />
Han är ändå glad över att katolska kyrkan har ställt<br />
upp för de hemlösa men tycker att det nu är riktigt att<br />
Frälsningarmén tar över.<br />
- Det var sagt från början att nattcaféet skulle flytta<br />
mellan olika kyrkor, eftersom detta är ett ekumeniskt projekt.<br />
Katolska församlingen ska fortsätta med morgonböner<br />
och frukostar.<br />
Under det första halvåret, juli till december, serverades<br />
2 170 frukostportioner under 127 vardagar.<br />
Km skrev om nattcaféet, morgonbönerna i Trefaldig -<br />
hetskyrkan och frukosten i Mariagården i nr <strong>11</strong>/08.
<strong>sid</strong>. 22 | kyrkoåret<br />
Kyndelsmässodagen:<br />
Frid, frälsning, ljus och härlighet<br />
Den lille nyfödde ligger bokstavligen talat i mina två<br />
händer. Så liten och skör, så seg och stark! Ögonen<br />
är slutna och sömnen djup. Det lilla ansiktet är inte<br />
större än min handflata.<br />
Han är en liten vandrare från evigheten rätt ned i mina<br />
händer. Han vilar i sin egen slutna värld.<br />
Barnet i krubban – var det så för Maria? Vi har inga<br />
uppgifter om vikt och längd. Vi vet bara att det var fattigt<br />
och utsatt, att stjärnorna lyste och att änglarna sjöng för herdarna.<br />
Så många barn som fortfarande föds i yttersta fattigdom<br />
och elände. Jesusbarnet har fått tusentals efterföljare och<br />
utan vare sig ljus och sång. Många mödrar gråter över sin<br />
utsatthet och sin ängslan för framtiden.<br />
Julen har blivit barnens högtid till minne av hur Gud blev<br />
människa för <strong>oss</strong> i Betlehem.<br />
För <strong>oss</strong> alla är det hoppets ljus som lyser i mörkret ”och<br />
mörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5) Men hur har det<br />
gått därhän att vi knappt vågar tala om detta innersta my s -<br />
terium? När förvandlades julen till en fiktiv tomteberättelse?<br />
När försvann Jesusbarnet från julkrubban och rationaliserades<br />
bort bland adventsstakar och girlanger?<br />
Ett par månader går fort. Nu är den nyfödde inte så liten<br />
längre. Hela armen behövs för att hålla honom. Blicken<br />
”Du omger mig på alla <strong>sid</strong>or och du håller mig i din hand.”<br />
möter min klar och oavvänd. Så ler han det ljuvliga tvåmånadersleendet,<br />
som är som ett skimmer över hela ansiktet.<br />
Han är inte längre sluten i sin egen mytiska värld utan öppen<br />
för ömse<strong>sid</strong>ig kontakt, en liten människa varm och trygg i<br />
mina armar.<br />
Mina tankar går till bibelns berättelse. Jesusbarnet var<br />
just två månader när han av sina föräldrar bars fram i temp -<br />
let och den gamle Symeon tog honom famnen. Säkert mötte<br />
barnet Symeons blick och gav honom sitt ljuvliga leende.<br />
Anden hade lett den gamle till templet för att han skulle få se<br />
Messias. Nu prisar han Gud och sjunger den bön som blivit<br />
kyrkans aftonbön genom århundraden: Herre nu låter du din<br />
tjänare gå hem i frid... Mina ögon har skådat frälsningen –<br />
ett ljus åt hedningarna och en härlighet åt ditt folk Israel.<br />
(Lukas 2:25 ff) Undra på om de fattiga föräldrarna blev<br />
förundrade över vad Symeon berättade! Så välsignade han<br />
dem och lät dem gå.<br />
Kyrkans tradition har gjort denna dag till en särskild högtid<br />
då man välsignar ljusen för året som kommer – kyndels -<br />
mässo dagen. Ljus, frid, frälsning – vi smakar på orden och<br />
längtar efter att de skall fullbordas i våra liv, inte bara när vi<br />
når fram till ”härligheten”.<br />
Text och foto: Ann-Marie Cervin
Mässans mål och mening (13)<br />
Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst.<br />
Vid den sista måltiden firar Jesus med sina lärjungar det som ännu<br />
inte har skett men som kommer att förverkligas några timmar<br />
senare. De har i förväg del i det som kommer att ske vid hans död<br />
på korset på långfredagen och hans uppståndelse på tredje dagen.<br />
I uppståndelsen blir hans jordiska, dödliga kropp förhärligad<br />
genom Faderns och Andens kraft.<br />
Kvällen före sitt lidande är Jesus och hans lärjungar samlade för att<br />
fira påskmåltiden.<br />
När judarna – än idag – firar påsk, återberättar de uttåget ur<br />
Egypten. De kommer ihåg hur deras förfäder befriades från slave -<br />
riet. Varje generation ska betrakta sig som befriad från slaveriet i<br />
Egypten. Man firar mer än ett minne; någonting som skett en gång<br />
i tiden och som aktualiseras för varje generation – med bibliskt<br />
språkbruk kallas detta för åminnelse: ”När din son en gång frågar<br />
dig… då skall du svara honom: ’Vi var faraos slavar i Egypten, men<br />
med stark hand förde Herren <strong>oss</strong> ut ur Egypten’” (5 Mos 6:20-21).<br />
Det som hände då har konsekvenser för den generation som lever<br />
idag och påverkar livet nu. Den som är befriad från Egypten kan<br />
inte i dag leva som om han vore slav!<br />
När Jesus firar denna måltid med sina lärjungar förverkligar han<br />
det som uttåget ur Egypten förebådade. Vi är slavar, inte under<br />
Farao, utan under syndens och dödens tyranni. Vi blir inte befriade<br />
genom ett lamms blod utan genom Jesu offer, hans död på korset<br />
och hans uppståndelse.<br />
Varför behövde Jesus dö? Därför att när människan låter sig<br />
luras och följer en annan röst än Guds, då går hon vilse. Hennes<br />
väg leder ingenstans. Hon kan inte längre bli sig själv, Guds avbild.<br />
Hon är skild från Gud, sin källa (se 1 Mos 1-3; Jer 2:13). Hon lever<br />
instängd i ett meningslöst liv (1 Pet 1:18).<br />
Gud som har skapat människan är trofast, han överger henne<br />
inte utan blir hennes gode herde. Han söker det förlorade fåret som<br />
förirrat sig i dödens land. Ordet i vilket allting blev skapat blir kött<br />
i Jesus Kristus. Han lever ett mänskligt liv och dör människans död.<br />
Han övervinner genom sin lydnad till Fadern människans motstånd,<br />
hennes hårda hjärta, döden i vilken hon var instängd. Där<br />
det bara fanns ett nej, säger Sonen JA, och Fadern uppväcker<br />
honom från det döda.<br />
Han segrar över döden, genom sin död. Han öppnar livets väg<br />
för människan så att hon, befriad från synden, kan känna igen kärlekens<br />
ansikte – Fadern i himmelen – och ta emot sitt liv ur Guds<br />
händer som en gåva.<br />
Den som dör på korset är Gud själv. Denna händelse som ägt rum<br />
en gång i tiden överskuggar hela mänsklighetens historia. Det som<br />
mässan | <strong>sid</strong>. 23<br />
skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, för<br />
varje generation.<br />
Det liturgiska firandet upprepar inte Jesu död, utan aktualiserar<br />
den för <strong>oss</strong>. Korsoffret görs närvarande för <strong>oss</strong> i varje generation.<br />
Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst.<br />
Prästen talar in persona Christi – i Jesu egen person – och säger:<br />
Tag och ät härav alla.<br />
Detta är min kropp, som blir utgiven för er (…)<br />
Tag och drick härav alla.<br />
Detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod,<br />
som blir utgjutet för er och för de många<br />
till syndernas förlåtelse.<br />
Gör detta till min åminnelse.<br />
Jesu ord är verksamt, och det som är sagt sker. Brödet och vinet är<br />
inte längre bröd och vin utan Jesus själv. Jesus är inte i brödet, Jesus<br />
är bröd för <strong>oss</strong>. Det han ger <strong>oss</strong> att äta och dricka är verkligen hans<br />
kropp och hans blod. Hela hans väsen, hans gudomliga och hans<br />
mänskliga natur, blir vår näring. Detta ser vi inte med våra kropps -<br />
liga ögon utan med trons ögon. Med Thomas av Aquino kan vi be:<br />
Herre, dig jag tillber fast fördold du är.<br />
Under tecknens slöja är du verkligt här…<br />
Känsel, smak och ögon intet här förmår.<br />
Men min tro bekänner det jag ej förstår.<br />
(ur Thomas av Aquinos nattvardshymn<br />
Adoro te devote, Cecilia 595)<br />
Konsekrationen följs av en acklamation:<br />
Trons mysterium.<br />
Din död förkunnar vi, Herre,<br />
och din uppståndelse bekänner vi,<br />
till dess du återkommer i härlighet.<br />
Hela kyrkan lever av detta stora mysterium. Hon lever sin historiska<br />
tillvaro i ett spänningsfält mellan Herrens ankomst till jorden<br />
för 2000 år sen och hans återkomst vid tidens slut. Hennes bön<br />
är förankrad i det som redan skett och öppen mot framtiden. Den<br />
mänskliga historien har ett mål. Det finns ett hopp. ”Anden och<br />
bruden säger: ’Kom!’” (Upp 22:17)<br />
Sr Veronica Tournier OP
<strong>sid</strong>. 24 | paulusåret<br />
Paulus på väg till Jesus Kristus<br />
Påven Benedikt XVI har proklamerat ett Paulusår,<br />
detta med anledning av att Paulus föddes för ca<br />
2000 år sedan. Tanken är att vi under detta år skall läsa<br />
Paulus lite mer och tillägna <strong>oss</strong> hans tankar, inspireras<br />
av hans tro och begrunda hans andliga testamente som<br />
vi återfinner i hans brev. Ärligt sagt tycker jag att Paulus bitvis är<br />
krånglig i sina texter, särskilt när han går in på teologiska ämnen.<br />
När han däremot är pastoral, alltså visar omsorg om sina församlingar,<br />
då visar han mycket av sina känslor, sin oro, sin vrede<br />
och sin ömhet. Då är det roligt att läsa honom. En dynamisk och<br />
kraftfull person, en känslomänniska fylld av iver och lidelse<br />
framträder. Men alltid gör han det utifrån sin övertygelse: För mig<br />
är livet Kristus (Fil 1:21), och detta vill han förkunna för hela<br />
världen. Gud själv har gett honom uppdraget att förkunna evangelium.<br />
Ingen och inget får förvränga eller förfalska detta evangelium<br />
som han tagit emot.<br />
Vem var Paulus?<br />
Innan hans texter börjar tala till mig, skulle jag vilja lära känna<br />
honom som människa och person. Vem var han innan han blev<br />
Paulus i Nya testamentet? Uppgifterna är sparsamma. Han föddes<br />
omkring år 10 och växte upp i Tarsos, en viktig hamnstad på<br />
Turkiets sydkust. Tarsos var på den tiden en viktig handelstad<br />
med ca 300.000 invånare, en stad med en brokig befolk -<br />
ning.Olika nationaliteter, religioner och kulturer samsades inom<br />
den dominerande hellenistiska kultursfären. Grekiskan var dåtidens<br />
engelska och mycket av grekisk filosofi var allmängods.<br />
I en sådan omgivning växte Paulus upp. Själv var han jude och<br />
fostrades som sådan. Men i denna mångfacetterade omgivning<br />
var det oundvikligt att inte konfronteras med de olika<br />
tankeströmningarna och fundera över deras betydelse. Precis som<br />
vi i vår tid och vårt samhälle får konfronteras med frågor som vad<br />
andra tror på och varför, och vem som har rätt. Vad skall jag<br />
välja? För en jude som växte upp i en sådan miljö var det två<br />
saker som var kännetecknande. För att inte gå under och<br />
absorberas av den omgivande dominerande kulturmiljön, gällde<br />
det att hålla sig till traditionen, för det är den ärvda traditionen<br />
som talar om vem man är, varifrån man kommer och vilken plats<br />
och uppgift man har i tillvaron. Detta förs vidare genom den<br />
berättade historien, genom kulten och genom tänkesätten från<br />
släktled till släktled. Så det gällde att bevara sin egenart, avgränsa<br />
sig, bevara arvet efter fäderna.<br />
Paulus växte upp i en grekisk omvärld utanför men i en ju disk<br />
hemmavid. Men samtidigt som bildad jude tog man till sig det<br />
bästa av den hellenistiska kulturen, det som inte stred mot religionen.<br />
Paulus som egentligen hemifrån hette Saulos, Shaul, växte<br />
alltså upp här. Hans föräldrar var förmodligen ganska välbärgade<br />
och hade råd att skaffa sig romerskt medborgarskap ”för säkerhets<br />
skull”. Så Paulus kom att definiera sig själv både som jude<br />
och som romersk medborgare. Sitt romerska medborgarskap<br />
kunde Paulus åberopa när han senare kom att råka i knipa.<br />
Förmodligen behärskade Paulus flera språk: förutom<br />
hebreiska och arameiska även latin och grekiska; han var alltså en<br />
bildad man. När Paulus blev lite äldre, skickade föräldrarna<br />
honom till Jerusalem för att han där skulle gå i skola och bli en<br />
skriftlärd, kunnig i skriften och kanske återkomma till Tarsos som<br />
en betydelsefull person. Hos professor Gamaliel fick han en gedigen<br />
utbildning i Lagen och Profeterna. Tidigt anslöt han sig till<br />
den grupp som kallas för fariséer och blev så en lagivrare: Själv<br />
skriver han så: ”I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta<br />
av mina jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen<br />
från våra fäder”, (Gal 1:14).<br />
Under denna tid kom han att brottas med sådana frågor som:<br />
”Vad har Gud uppenbarat för <strong>oss</strong>? Hur ska vi förstå det?” Det<br />
finns inget viktigare för en människa än att söka efter Guds vilja<br />
och leva efter Guds lag. Paulus gick in för sina studier med stor<br />
iver. Här fick han svaret på livets stora och svåra frågor. Lagen<br />
talade om vad som var rätt och fel, vad som var Guds vilja och<br />
vad som inte var Guds vilja. Kunskap om lagen var en kunskap<br />
om Guds vilja och att följa lagen var att följa Guds röst och vilja.<br />
Det var att befinna sig på rätt <strong>sid</strong>a. Det som däremot förefaller<br />
märkligt är att han i sin iver utvecklade en fanatism. Han såg fiender<br />
omkring sig i dem som hade en helt avvikande mening och<br />
livshållning.<br />
Var detta ungdomens behov av raka och enkla svar eller var<br />
det ett uttryck för en inre osäkerhet och rädsla? Fanatismen uppträder<br />
ju som bekant när man inte orkar härbärgera en nyanserad<br />
bild av livet utan kräver enkla lösningar. Ett nyanserat sätt<br />
kräver att man tål att leva i en viss osäkerhet, trevar sig fram för<br />
att finna svar i en komplicerad verklighet. Men som evangelisten<br />
Lukas skriver i sin andra bok Apostlagärningarna: ”Saul, som<br />
ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen<br />
och bad att få med sig brev till synagogorna i<br />
Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller<br />
kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem” Apg<br />
9:1.Eller i Apg 26:9ff ”Jag fann det själv vara min plikt att på allt<br />
sätt bekämpa nasarén Jesu namn, och jag gjorde det också i<br />
Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av<br />
de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för<br />
det. Överallt i synagogorna fick jag dem att häda, ja, i mitt raseri<br />
förföljde jag dem till och med i städer utanför Judéen.”<br />
Duger jag inför Gud?<br />
Ett sådant raseri och sådan fanatism tyder på rädsla och en ännu<br />
omedveten, icke erkänd längtan efter något. Men rädsla för vad?<br />
För sig själv? Vi kan bara spekulera, men är det orimligt att tänka<br />
att han led av sina nederlag, av att inte kunna hålla lagen till punkt<br />
och pricka? Vem är han då, om inte ens han kan följa lagen, lyda<br />
Guds vilja? Ständiga nederlag tär på självförtroendet, och den<br />
enda utvägen var att bekämpa fienden, nämligen sig själv, representerad<br />
i de judar som trodde på en viss Jesus och som hade en<br />
helt annan inställning till Guds vilja.<br />
Kanske brottades han med sådana frågor som: ”Duger jag<br />
inför Gud? Har jag gjort tillräckligt? Är jag accepterad?” Detta<br />
kan bli till en plåga att kräva allt mer av sig själv. Man kan bli<br />
hård mot sig själv men också mot andra.<br />
Nu kom han att träffa på kristna i form av konverterade judar
som ansåg sig vara fromma, men inte hade denna bindning till<br />
lagen utan var fria från lagens krav. Detta måste ha varit väldigt<br />
provocerande för honom och någonstans inom honom utgjorde<br />
detta säkert en lockelse. Men han förmådde inte att hantera det,<br />
utan som det då brukar bli, han utvecklade en fientlig attityd mot<br />
det nya. För skulle det nya visa sig vara det riktiga, skulle ju hans<br />
livsprojekt ifrågasättas, ja störta samman. Den frihet som<br />
Stefanos, diakonen i urkyrkan och de kristna levde i, måste ändå<br />
någonstans ha utgjort en hemlig dragningskraft på honom.<br />
Därför började han förfölja de kristna. (jmfr Apg 7:54ff – 8:1-3).<br />
På något vis kan man säga att han förföljde sig själv genom att<br />
förfölja de kristna. Men i längden kan man ju inte springa ifrån<br />
sig själv. Den spänning han alltmer kom att leva i är spänningen<br />
mellan krav, förväntningar och börda å ena <strong>sid</strong>an och en frihets -<br />
längtan å den andra, erfarenheten av att inte duga och längtan<br />
efter acceptans. Kan man hitta en försoning mellan dessa båda<br />
sätt att förhålla sig till livet? Och var finns Gud? Mer på den ena<br />
<strong>sid</strong>an, bara på den andra?<br />
<strong>Om</strong>vändelsen<br />
Det måste komma till en urladdning. Lukas beskriver det som en<br />
dramatisk och omskakande händelse, det vi brukar kalla för Pauli<br />
omvändelse. Den han hittills förföljt ingriper i hans liv. Tre gånger<br />
berättar Lukas om denna händelse i sin bok, i Apostlagärningarna<br />
kap 9, 22, 26 med små nyansskillnader. Det som kom att förvandla<br />
Paulus var mötet med den uppståndne och levande Jesus<br />
som han möter i en vision. ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”<br />
Paulus förföljer egentligen inte Jesus utan dem som bekänner sig<br />
till hans namn. Och ändå är det Jesus han förföljer, den Jesus som<br />
redan rört vid hans hjärta. Hur är det möjligt? Genom att förfölja<br />
de kristna, förföljer han den Jesus som korsfästes, den som<br />
förkastades av Lagen och därmed av Gud. Men nu visar sig denne<br />
Jesus, den uppståndne för honom!<br />
Detta är något oerhört! Det får hela hans bild av sig själv och<br />
Gud och Lagen att störta samman inom honom. Han faller till<br />
marken som det heter. Det blir mörkt för honom. Samtidigt skri -<br />
ver Lukas att han ”omgavs av ett bländande ljussken från<br />
himlen”. Ljuset gör att det som finns dolt i mörkret plötsligt<br />
framträder. Det dolda blir synligt, och det han ser är skakande och<br />
omskakande. För Paulus börjar nu en process att komma till<br />
klarhet om sig själv och sin tro. När Paulus reser sig upp efter<br />
denna händelse har han öppna ögon men kan ändå inte se. I och<br />
med denna händelse blev han så att säga blind, han hade inga<br />
föreställningar kvar om Gud.<br />
paulusåret | <strong>sid</strong>. 25<br />
Alla hans självklara bilder brann så att säga upp. Också hans<br />
föreställningar om sig själv, vem han var och om sin plats i tillvaron<br />
och uppgift på jorden; allt detta rasade samman, och han<br />
kunde inte längre se. De tidiga munkfäderna tolkade detta så här:<br />
”När Paulus ingenting såg, såg han Gud.” Så vad var det som<br />
hände, om vi försöker att beskriva det med andra ord? Han som<br />
hittills trott att hela hans liv berodde på honom själv, hans egen<br />
ansträngning och iver i att uppfylla lagen, hamnar till en början i<br />
ett mörker.<br />
Allt han hittills trott på rasar nu ihop och det blir mörkt. I tre<br />
dagar kämpar han med detta mörker, han fastar och konfronteras<br />
med den gudsföreställning han hittills haft och med sin föreställning<br />
om sin egen person. Först efter tre dagar kan han stå upp och<br />
se klart. Detta sker när lärjungen Ananias milt lägger händerna på<br />
honom och tilltalar honom med orden: ”Saul, min broder. Herren<br />
själv, Jesus som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att<br />
du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.” Nu låter han<br />
även döpa sig. I dopet tvättas så allt det gamla bort, hans gamla<br />
gudsbild, hans föreställningar om sig själv och sin roll, de förväntningar<br />
han ville leva upp till. Och en ny Paulus framträder alltmer,<br />
en Paulus i vilken Kristus lever.<br />
En ny Paulus<br />
Det som alltså kom att förvandla Paulus var hans möte med den<br />
uppståndne Jesus. Detta fick stora konsekvenser. <strong>Om</strong> Jesus som<br />
dömts av den heliga Lagen och dödats nu visar sig som den uppståndne<br />
för Paulus, kan detta bara innebära, att Lagen satts ur<br />
spel och att Jesus den korsfäste och uppståndne intagit Lagens<br />
plats. Detta får den allra största betydelse för förståelsen av vem<br />
Gud är för människan och vem människan får vara inför Gud.<br />
Paulus gamla sätt att i grund och botten bygga sitt liv på sig själv<br />
rasar ihop och en ny Paulus framträder, där sådana ord som nåd,<br />
försoning, ny skapelse blir viktiga. Vad detta i sin tur kommer att<br />
innebära för förståelsen av vem Gud är och vad livet är får vi närmare<br />
begrunda vid ett senare tillfälle.<br />
Slutledning<br />
Vi bär alla på bilder och föreställningar om Gud, om <strong>oss</strong> själva,<br />
om andra, om vår uppgift här i livet. Det är sådant som vuxit fram<br />
under livets gång genom det vi fått av våra föräldrar, lärare, traditioner<br />
och genom det vi själva tillägnat <strong>oss</strong>. Under resans gång<br />
genom livet konfronteras vi med olika saker som får <strong>oss</strong> att tänka<br />
om, tänka annorlunda, utvecklas. Kanske är det de tillfällen i livet<br />
då Gud utmanat <strong>oss</strong> att gå vidare. Att bli den person jag är ämnad<br />
att vara och som finns nedlagd i min själ och inte en kopia av<br />
någon annan. Vad vill du säga Gud genom din egen levnadshistoria<br />
som den blivit hittills?<br />
Jag tror att Gud har en plan med var och en av <strong>oss</strong>. Vi ingår i<br />
hans projekt att göra denna värld till Guds värld. Men Gud vill<br />
att jag själv skall upptäcka den, för att den skall bli min. Den i<br />
Gud förborgade planen skall förklaras och bli tydlig i mitt liv. Och<br />
Gud ger <strong>oss</strong> hjälp på vägen att upptäcka den. Kanske behöver vi<br />
falla till marken? Eller erfara ett inre ljus, möta människor som<br />
visar vägen? Det som sedan ofta infinner sig är en inre frid - vi<br />
har som Paulus funnit vägen - vilket inte betyder att livet inte<br />
kan vara svårt eller medföra lidande. På djupet kan ändå<br />
finnas glädje och tacksamhet.<br />
Miroslaw Dudek<br />
Fortsättning i ett kommande nummer av Km
Visioner om Kyrkan<br />
Kyrkan om tjugo år<br />
– kan man veta något om henne?<br />
Den som länge och hängivet har kunnat ägna sig åt att<br />
studera kyrkans tvåtusenåriga historia vet ett och annat om<br />
vad som har varit: han känner till framgångstiderna i hennes<br />
historia, men också tiderna av tillbakagångar, han har våndats<br />
över kriserna, men han har också kunnat glädja sig över<br />
väckelserna och hängivenheten. Däremot är han, just på<br />
grund av sin insikt om alla dessa växlingar, obenägen att profetera<br />
om framtiden. Just kunskapen om den historien för -<br />
bjuder honom att hänge sig åt någon framstegsoptimism –<br />
men också åt dess motsats: åt katastrofteorierna. I historien<br />
tycks det nämligen inte finnas något förutsägbart.<br />
På den första långfredagen hade kyrkan, vill det synas,<br />
bara två troende medlemmar: Guds moder Maria och aposteln<br />
Johannes, och de stod och sörjde vid sin döde Herres<br />
kors. De andra lärjungarna hade ju skrämts på flykten. Det<br />
var ingen storslagen början. Men ur Herrens öppnade <strong>sid</strong>a,<br />
den som är kärlekens källa, hade det blod flutit fram som är<br />
reningen från all synd. Och denne Herre tycks, medan han<br />
ännu levde, heller inte ha varit någon riktig framgångsteolog.<br />
Han frågade sig ju: ”Människosonen, skall han finna någon<br />
tro här på jorden när han kommer?” (Luk. 18:8). Var någonstans<br />
på linjen mellan den början och det slutet vi nu<br />
befinner <strong>oss</strong>, vet ingen av <strong>oss</strong>, men vi har varje dag tillgång<br />
till kärlekens källa.<br />
Vad vi kan veta är också att det tycks finnas ett samband<br />
mellan vad kyrkan predikar och förekomsten – eller ickeförekomsten<br />
– av tro. Aposteln säger ju: ”tron kommer av<br />
predikan”, men inte av vilken predikan som helst förstås,<br />
inte av den tillrättalagda och trendkänsliga predikan som är<br />
rädd för att oroa och störa de invanda cirklarna, men där -<br />
emot av den predikan som bygger på Kristi ord (jfr Rom.<br />
10:18). Aposteln fortsätter därför med att mana kyrkan att<br />
inte anpassa sig efter denna världen utan i stället att låta sig<br />
förvandlas genom förnyelsen av sina tankar så att de blir<br />
Guds tankar. Det är nämligen först då som hon kan avgöra<br />
vad som är Guds vilja, vad som är gott, honom behagligt och<br />
fullkomligt (jfr Rom. 12.2).<br />
Men inte heller denna lydnad mot Guds vilja är något<br />
ofelbart och automatiskt verkande framgångsrecept, ty man<br />
kan inte bestämma över den Helige Ande, och inte heller<br />
över åhörarnas-mottagarnas fria vilja. Däremot är den lydnaden<br />
förpliktande för kyrkan och hennes tjänare. Och det<br />
är märkligt, att denna lydnad så ofta tycks belönas med<br />
påtaglig personlig och kyrklig förnyelse. Nyligen kom en ny<br />
CD på marknaden. Den upptar skön gregoriansk sång från<br />
cisterciensklostret Heiligenkreuz utanför Wien. Det är ett<br />
kloster med påfallande många och unga munkar och utan<br />
rekryteringsproblem. På frågan hur detta är möjligt i en tid<br />
då så många andra kloster världen runt för en tynande tillvaro,<br />
svarar abboten: Vi fullgör helt enkelt troget och med<br />
glädje det som är vår plikt, nämligen att bedja och arbeta.<br />
Många trogna församlingspräster har gjort liknande erfarenheter:<br />
fullgör man, utan att snegla åt höger eller vänster, men<br />
efter bästa förmåga sitt gudomliga uppdrag, brukar Andens<br />
frukter till sist också komma.<br />
Men utsikterna ter sig idag inte lysande. Det Europa som<br />
andligen sett är en skapelse av den kristna kyrkan vill inte<br />
längre kännas vid sina rötter. Förföljda kristna i andra delar<br />
av världen anses inte värda att hjälpa, ty de sägs ha sig själva<br />
att skylla. När den Helige Fadern manar till skydd, inte<br />
bara av regnskogarna utan också av den mänskliga naturen,<br />
rycker genast genusteorins anhängare ut med sina fördömanden.<br />
Inför framtiden vänder jag mig till historien, ty den är en<br />
magistra vitae, en läromästarinna i livets konst, även det<br />
kyrkliga livets. Den har mycket att säga om vad som också<br />
nu är av nöden. Ingen förnyelserörelse eller äkta reform jag<br />
känner till har försummat att betona botens nödvändighet,<br />
men idag finns det många ”nådetjuvar”: man behöver inte<br />
längre passera biktstolen på vägen till altaret. Historien –<br />
Augustinus, de gamla munkarna, humanismens teologer –<br />
har också ofta påmint om att människan har många själsförmögenheter<br />
och inte bara ett intellekt. Vi behöver alltså<br />
en praktisk teologi, som talar också till viljan och till hjärtat<br />
och till fantasin och som därför har sin glädje i poesin, kons ten<br />
och tonen, och inte bara i den torra, teoretiska prosan; kort<br />
sagt: som talar till hela människan.<br />
Jag vet ingenting om framtiden, men jag försöker att<br />
lyssna till de historiska erfarenheterna och jag tror att de<br />
också idag har goda råd i beredskap för den hängivna och<br />
glada trons förnyelse, intill dess att Herren kommer<br />
Alf Härdelin är professor och forskare med särskild inriktning mot den<br />
medeltida kyrkans teologi, kultur och spiritualitet.<br />
Foto: Syster Dorothea Fischer<br />
Alf Härdelin
VÄGLEDARE<br />
Raymond Brown<br />
– en passionerad bibeltolkare<br />
Raymond Browns sista bok, A Retreat with John the Evangelist,<br />
That You May Have Life (”Reträtt med evangelisten Johannes,<br />
för att de skall ha liv, liv i överflöd”), utgiven en dag före hans död<br />
1998, slöt cirkeln om hela hans exegetiska författarskap. Hans<br />
banbrytande verk om Johannesevangeliet kom ut i två volymer<br />
1966 och 1970 och det är för sin forskning om den så kallade<br />
Johannes kommuni teten som Raymond Brown blivit mest känd.<br />
Det är ingen överdrift att påstå att Raymond Brown var en av<br />
1900-talets mest framstående bibeltolkare och troligen den störste<br />
i katolska kyrkan. Hans storhet ligger inte bara i det noggranna<br />
vetenskapliga arbetet utan också i hans lediga författarstil som<br />
gjorde att så kallade vanliga människor lätt kunde ta till sig hans<br />
forskning och därmed få en fördjupad kunskap om Bibeln.<br />
När Raymond Brown dog 1998, sjuttio år gammal, hade han<br />
både hunnit med att ge ut åtskilliga stora verk om Bibeln, verkat<br />
som professor vid det protestantiska Union Theological Seminary<br />
i New York och suttit med i den påvliga Bibelkommissionen i två<br />
omgångar. Redan 1972 utnämnde Paulus VI honom till kom -<br />
missio nen och andra gången var 1996. Han satt också ordförande<br />
för flera prestigefyllda bibelsällskap i USA och tilldelades 24 he -<br />
ders doktorat runt om i världen. Brown prästvigdes 1953 och<br />
anslöt sig till prästgemenskapen St Sulpice, som framför allt ägnar<br />
sig åt undervisning av prästkandidater. Han doktorerade i semitiska<br />
språk vid Johns Hopkins universitetet i USA 1958. Under<br />
Andra Vatikankonciliet var han teologisk rådgivare till biskop<br />
Joseph Hurley. Dåvarande kardinal Joseph Ratzinger, numera<br />
påve Benedikt XVI, har sagt att han skulle vara glad om vi hade<br />
flera exegeter som Fader Brown.<br />
Brown håller sig inte till en begränsad textkommentar utan<br />
gör samtidigt teologi. Inte minst framkommer detta i boken The<br />
Churches the Apostles left behind (”Kyrkorna som apostlarna<br />
efterlämnade”) från 1984. Pluralformen kan förvåna, men framstår<br />
som självklar när man läst boken. Det är alls inte fråga om en<br />
syndfull kyrkosplittring, utan handlar snarare om den variations -<br />
rikedom som apostlarna och deras lärjungar givit <strong>oss</strong> i arv. Vi kan<br />
glädjas åt olika synsätt och traditioner och ändå leva i enhet.<br />
Denna form för mångfald är redan uttryckt i Nya Testamentet<br />
och Brown hjälper <strong>oss</strong> att tolka vad som står, och vad som inte<br />
står i texterna.<br />
En enkel men djup introduktion i kristologi hittar vi i boken<br />
An Introduction to New Testament Christology från 1994. Också<br />
här använder Brown sin exegetiska forskning för att visa vilka<br />
olika betoningar som gjorts, när man berättat om Jesus Kristus,<br />
och vilka teologiska konsekvenser de får. Likaväl som dessa båda<br />
böcker avspeglar en mångfald av synsätt i olika grupperingar i<br />
Tidigare bidrag till serien ”Vägledare”:<br />
Henri de Lubac – katolicitetens poet (1/08)<br />
Yves Congar – Den Helige Andes uttolkare (2/08)<br />
Madeleine Delbrêl – Att leva i en bristfällig gemenskap (4/08)<br />
kultur | <strong>sid</strong>. 27<br />
den äldsta kristna historien, likaväl lär de <strong>oss</strong> att vi under vårt eget<br />
liv behöver få uttrycka <strong>oss</strong> olika när det gäller kyrkan och vår relation<br />
till Jesus Kristus och att det ena eller andra inte är mer rätt<br />
eller fel.<br />
Brown ingick också i den ekumeniskt sammansatta grupp<br />
som gav ut boken Peter in the New Testament, 1974, och därpå<br />
en liknande skrift om Maria, såsom hon framställs i de bibliska<br />
texterna och den äldsta kristna litteraturen, Mary in the New<br />
Testament, 1978. Boken är en guldgruva om vi vill förstå hur<br />
olika evangelisterna själva uppfattade Marias roll.<br />
Förutom den stora kommentaren till Johannesevangeliet var<br />
Brown en av utgivarna till The Jerome Biblical Commentary som<br />
”Här visar Brown sin lysande pedagogiska<br />
förmåga och jag misstänker att<br />
åtskilliga präster också får inspiration för<br />
sina predikningar från dessa böcker.”<br />
kom ut första gången 1968 och därpå i reviderad form 1990 och<br />
som studenter i bibelkunskap känner till över hela världen.<br />
Ytterligare två mästerverk är signerade Raymond Brown, nämligen<br />
The Birth of the Messiah, som är en kommentar till barndomsberättelserna<br />
i Matteus- och- Lukasevangeliet, på närmare<br />
sju hundra <strong>sid</strong>or, och The Death of Messiah, en kommentar i två<br />
tjocka volymer till passionsberättelserna. Även om dessa två verk<br />
kanske inte lämpar sig som sänglektyr, så behöver man ändå inte<br />
vara expert för att glömma både tid och rum när man avnjuter<br />
dem.<br />
<strong>Om</strong> nu en hel del av Browns böcker upplevs som skrivna för<br />
redan insatta bibelentusiaster, så har han också skapat en snabbfil<br />
för att fördjupa vår förståelse av bibeltexterna. I en serie tunna<br />
böcker presenterar han texterna för advent, jul, stilla veckan,<br />
påsk, pingst och den ordinarie tidens söndagsevangelier. Här visar<br />
Brown sin lysande pedagogiska förmåga och jag misstänker att<br />
åtskilliga präster också får inspiration för sina predikningar från<br />
dessa böcker.<br />
Många frågade Raymond Brown om han inte skulle skriva en<br />
trilogi om Messias och därmed avsluta det han påbörjat om<br />
Messias födelse och död med en bok om uppståndelsen. Han hävdade<br />
bestämt att han aldrig haft någon sådan plan och svarade:<br />
”Jag vill hellre utforska den dimensionen ansikte mot ansikte."<br />
Sr Madeleine Fredell OP<br />
Margaret Barker och tempelteologin (5/08)<br />
René Girard och det heliga våldets dramatik (7-8/08)<br />
Rosemary Radford Ruether – En systematisk feministisk teologi<br />
(10/08)
<strong>sid</strong>. 28 | Kultur<br />
Bang om Bang:<br />
Barbro Alvings katolska tro synlig i en bok till hennes 100-årminne<br />
”Efter alla mina vuxna decennier har det äntligen hänt mig att jag tror på Gud<br />
och allting är ju förändrat.”<br />
Citatet kommer från ett brev som journa -<br />
listen Barbro Alving skrev till en vän den<br />
12 april 1959, någon månad innan hon<br />
konverterade till katolska kyrkan. Brevet<br />
finns i boken Bang om Bang som ges ut i<br />
dagarna i samband med 100-årsminnet av<br />
hennes födelse.<br />
Hon var född den 12 januari 1909, Barbro<br />
Alving, en av 1900-talets mest kända svens -<br />
ka journalister, med signaturen Bang.<br />
100-årsdagen har uppmärksammats<br />
på många sätt i media. Bland annat sände<br />
Sveriges television under julhelgen en film<br />
producerad av Maj Wechselmann.<br />
Filmen berättade om Bangs liv som<br />
reporter, krigskorrespondent, kåsör, atombombsmotståndare<br />
och kvinnosakskämpe<br />
men den gav också många inblickar i<br />
hennes privatliv med dottern Ruffa och<br />
vännen Loyse Sjöcrona.<br />
I den en och en halv timme långa filmen<br />
sades dock inte ett ord om Barbro Alvings<br />
religiösa längtan och kamp och om hennes<br />
konversion.<br />
- Många har reagerat på det och hört<br />
av sig till mig. De tycker att det fattades en<br />
stor del av beskrivningen av hennes person<br />
i filmen.<br />
Det säger Ruffa Alving Olin när Km<br />
ringer upp. Hon försäkrar att boken Bang<br />
om Bang, som hon själv har sammanställt,<br />
beskriver hennes mammas tro ur flera synvinklar.<br />
Ruffa Alving Olin lovar att skicka utdrag<br />
med posten. Dagen efter får vi texter från<br />
året 1959.<br />
I början av januari skriver Barbro<br />
Alving i sin dagbok om vad hon kallar ”tre<br />
tanketing”. Två av dessa beskriver hon så<br />
här:<br />
”Vet också att min väg i religionen<br />
måste gå över Kristus, genom Kristus. Det<br />
är en fläkt av det jag känner i kyrkan, därför<br />
kommer gråten. Jag ber varje kväll för<br />
vad det är värt. Det tredje: måste sluta<br />
oroa mig för att jag kanske arbetar ihjäl<br />
mig och nöter sönder skallen, helt enkelt<br />
tro att Gud hjälper mig där om jag ärligen<br />
tar alla mina ansvar. Förtröstan.<br />
Det är som psalmen säger: Allt ju vilar<br />
i min Faders händer.”<br />
I april skriver hon till Emilia Fogelklou, en<br />
av 1900-talets kända fredskämpar och<br />
medlem av fromhetsrörelsen kväkarna som<br />
betydde mycket en tid för Barbro Alving.<br />
Ett stycke ur brevet inledde denna<br />
artikel. Fortsättningen lyder: ”En grogrund<br />
har jag väl alltid varit men full av<br />
motstånd och förvirring. Förfärligt mycket<br />
återstår, jag är bara stadd i början på en<br />
vandring, men jag ser vägen nu och kan<br />
inte vika av. Du förstår att det är mycket<br />
märkvärdigt för mig och har gått till som<br />
rimligt är, genom den enkla upptäckten:<br />
man kommer inte förbi Kristus.”<br />
En månad senare, vid pingsten 1959,<br />
upptogs hon i Kyrkan. Hon döptes i Paris<br />
av benediktinmunken Andreas Rask.<br />
Ruffa och hennes mamma.<br />
Vi har fått en bild från Ruffa<br />
Alving Olins privata album. Den<br />
är tagen 1957. Ruffa har just<br />
tagit studenten. <strong>Om</strong> ett par år<br />
ska Barbro Alving konvertera<br />
till katolska kyrkan.
Nästa utdrag ur Bang om Bang kommer<br />
från dagboken den 15 december samma<br />
år. Så här lyder slutet:<br />
”Jag lägger, har lagt, mitt liv i Guds<br />
hand. Gud vet ju mina resurser, min<br />
begränsning, allt. Jag behöver inte stånga<br />
huvudet mot en vägg av förtvivlan över<br />
alltings myckenhet, splittringen, svårig -<br />
heten att koncentrera mig och få frid i<br />
religiöst liv. Han vet och ser att jag gör så<br />
gott jag kan.<br />
Det blev ett stort lugn över allting. Jag<br />
är så glad åt livet!”<br />
Hur var det, frågar vi Ruffa Alving Olin,<br />
talade din mamma med dig om sin tro?<br />
- Inte så att hon ville påverka mig men<br />
hon var öppen med sina tankar och<br />
avgöranden. Hon skrev ett brev till mig<br />
sommaren 1959 där hon förklarade hur<br />
hon, som var kvinnoförkämpe och politiskt<br />
radikal, ändå kunde låta sig upptas i<br />
katolska kyrkan. Det var inte påven hon<br />
anslöt sig till utan Kristus.<br />
Efter 30 års sökande hade Barbro Alving<br />
”kommit hem”, skrev hon i brevet.<br />
- Mamma hade länge varit fäst vid<br />
kväkarna men hade inte klarat av deras<br />
enskilda, tysta sätt att utöva sin tro. Hon<br />
behövde ledning, en person som kunde<br />
hjälpa henne med hennes frågor. Och<br />
ledaren blev Gunnel Vallquist som hon<br />
kände en stor samhörighet med på många<br />
sätt.<br />
Vi ringer Gunnel Vallquist och, jodå, hon<br />
minns mycket väl den första gången hon<br />
mötte Barbro Alving. Det var i riksdagen<br />
1958, då beslutet fattades om kvinnors<br />
rätt att vigas till präster i Svenska kyrkan.<br />
- Vi gick bra ihop. Barbro var en människa<br />
som alltid sökte det rätta. Hon hade<br />
en väldigt säker kompass och betydde<br />
mycket för mig när jag var tveksam, i<br />
samhällsfrågor till exempel.<br />
Men när det gällde tron var det du som<br />
ledde henne? Gunnel Vallquist vill inte<br />
överdriva sin betydelse men säger att de<br />
möttes under en period då Barbro var<br />
mycket öppen för andlighet.<br />
- Hon hade haft en närvaroupplevelse<br />
av Gud men visste ingenting om Kyrkan.<br />
Efter konversionen blev Barbro Alving<br />
medlem i redaktionen för Katolsk kyrko -<br />
tidning, föregångare till <strong>Katolskt</strong> magasin.<br />
1968 blev hon dock av biskop John Taylor<br />
uppmanad att lämna uppdraget eftersom<br />
hon under Kyrkornas Världsråds möte i<br />
Uppsala hade ingått i den grupp katoliker<br />
som gick fram till det lutherska nattvardsbordet.<br />
Gunnel Vallquist, som även hon ingick<br />
i gruppen, förklarar att handlingen var ett<br />
sätt att skynda på strävan mot gemensam<br />
kommunion för alla kristna.<br />
- Att Barbro riskerade sitt uppdrag<br />
genom att delta visar ett enastående mora -<br />
liskt mod.<br />
Modet att engagera sig i fredsfrågorna fick<br />
ännu större konsekvenser. För sin vägran<br />
att delta i civilförsvaret satt Barbro Alving<br />
i fängelse en månad 1956. Och i protest<br />
mot chefredaktören Herbert Tingstens<br />
propaganda för svenska atomvapen sade<br />
hon upp sig från sitt arbete på Dagens<br />
Nyheter 1958.<br />
I fredsarbetet, liksom i arbetet för kvinnofrågorna,<br />
hade hon en stor vän i Elin<br />
Wägner, författaren, akademiledamoten,<br />
föregångaren i freds- och miljöfrågor,<br />
sociala frågor och i kampen för kvinnors<br />
rättigheter, död 1949.<br />
Hon ville skriva Wägners biografi men<br />
trots 18 års ansträngningar lyckades hon<br />
inte.<br />
- Barbro var övertygad om att Elin<br />
Wägner var en profet och därför var det<br />
viktigt för henne att få skriva biografin.<br />
Hon samlade på sig ohyggligt mycket<br />
material. Jag minns att det var en ständig<br />
plåga för henne att inte få ro att skriva,<br />
berättar Gunnel Vallquist.<br />
- Till slut överlämnade hon materialet<br />
till Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson.<br />
Där måste ni vara varand ras totala motsatser?<br />
Ja, Gunnel Vallquist håller med om<br />
att hon har varit den uthålliga som har<br />
genomfört stora litterära projekt medan<br />
Barbro var rastlös och splitt rad, ständigt<br />
arbetande på att spegla nuet.<br />
Den bilden understryker Ruffa Alving<br />
Olin. Hennes mamma var mitt uppe i det<br />
som hände i tiden, i ögonblicket.<br />
Hur såg man tydligast hennes tro visa<br />
sig i hennes liv?<br />
- Tron och pacifismen gick hand i<br />
hand, det där med att ”inte dräpa” och att<br />
”älska sin nästa såsom sig själv”.<br />
För arbetet med Bang om Bang har Ruffa<br />
Alving Olin gått igenom brev och dagböcker<br />
men också memoarboken Det<br />
kultur | <strong>sid</strong>. 29<br />
kom aldrig i tidningen och de fyra bio -<br />
grafiska böckerna med titeln Per sonligt.<br />
Hon har försökt ge en nyanserad bild<br />
av den person som led av att utåt försvara<br />
bilden av en duktig och skojfrisk person.<br />
Hennes allvarligare <strong>sid</strong>or, där hon<br />
bejakar sin tro, skymtar stundtals fram i<br />
hennes texter. En bok som Ruffa Alving<br />
Olin vill nämna är Tankar på en lant -<br />
kyrko gård.<br />
- Det är en fin bok med djupa upp -<br />
levelser som hon har berättat om i artiklar<br />
och föredrag.<br />
Eftersom boken inte längre går att få tag<br />
i skickar Ruffa Alving Olin utdrag ur den<br />
också.<br />
Vi hittar en text från 1971 med<br />
rubriken ”Vad betyder Jesus för mig?” där<br />
Barbro Alving skriver om Kristi blick: ”…<br />
den håller en oro ständigt vaken; och den<br />
är det enda som ger frihet från oro, frid”.<br />
Ett par år senare skriver hon i ett enkätsvar<br />
i Aftonbladet där frågan är ”Rädd för<br />
döden?”:<br />
”Naturligtvis kan jag fortfarande<br />
känna plötsliga ryck av skräcken för fysisk<br />
förintelse, har ju psyke och nerver. Och<br />
framför allt känna en ledsenhet att jag kan<br />
dö medan det finns människor kvar som<br />
behöver mig. Men djupast, i grunden och<br />
hållfast under allt det där, finns den ickefruktan<br />
som en tro och ett levande<br />
Kristusförhållande ger. Att dö är att<br />
komma hem. Att segla över ett vatten.”<br />
Birgit Ahlberg-Hyse<br />
Barbro Alving (1909-1987) var Dagens<br />
nyheters stjärnreporter 1934-59.<br />
Kåsör från 1942 som "Käringen mot<br />
strömmen" i Vecko-Journalen där hon<br />
anställdes som reporter 1959.<br />
Gjorde uppmärksammade reportageresor<br />
och skrev bland annat om olympiaden<br />
i Berlin och Spanska inbördeskriget<br />
1936, Finska vinterkriget 39-40,<br />
Hiroshima 48, Ungern 56, VM i tungviktsboxning<br />
59 (Bangs reportage<br />
bidrog till att proffsboxning förbjöds i<br />
Sverige), Vietnam 67, Prag 68, rundresa<br />
i Afrika 71.<br />
Utmärkelser: De nios stora pris 1975,<br />
Publicist klubbens Guldpenna 1977.
<strong>sid</strong>. 30 | kultur<br />
Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel<br />
2008 har varit Selma Lagerlöfs år – 150-årsminnet av hennes födelse har uppmärksammats<br />
stort både i Sverige och utomlands med föreläsningar, utställningar, radio- och TVprogram.<br />
Att hon är en uppskattad författare har framgått med all önskvärd tydlighet.<br />
Fotografi av Selma Lagerlöf 1906 (A. Blomberg). Bilden används i en broschyr om 150-årsfirandet av<br />
hennes födelse respektive 100-årsfirandet av hennes Nobelpris.<br />
En plump finns dock i protokollet: den<br />
miniserie i två delar som SVT Drama<br />
sände vid jultid. Med vilseledande fiktiva<br />
inslag förvanskade man Selma<br />
Lagerlöf och reducerade henne till att<br />
enbart bli språkrör för den radikala lesbiska<br />
feminism, som numera är politiskt<br />
korrekt i medierna.<br />
Så mycket fattades i den bild av Selma<br />
Lagerlöf som förmedlades till den dryga<br />
miljon, som såg programmen. Kände<br />
manusförfattaren till att kyrkobesök,<br />
helgon och Leo XIII var viktiga inslag i<br />
Selma Lagerlöfs liv i Taormina, alltså<br />
den tid som skildras i seriens första del?<br />
Även om så är fallet, var det naturligtvis<br />
inget man ville ha med av dramaturgiska<br />
skäl. Men också i mer seriösa program<br />
om Selma Lagerlöf är hennes relation<br />
till katolicismen oftast ett ickemotiv.<br />
Det är synd, för därmed blir<br />
bilden av henne ofullständig. Det fanns<br />
nämligen en sådan relation – och en<br />
intressant sådan.<br />
Selmas första kontakt med vår kyrka<br />
kom tidigt. I den självbiografiska Ett<br />
barns memoarer berättar hon, att hon<br />
som liten flicka varit i "katolska kyrkan"<br />
i Stockholm, alltså i gamla S:ta Eugenia<br />
kyrka på Norra Smedjegatan. Det var<br />
hennes moster, som tog med henne dit;<br />
Selma bodde hos henne under sina besök<br />
i huvudstaden. Mos tern tyckte så mycket<br />
om sången och musiken i S:ta Eugenia,<br />
och det gjorde nog också lilla Selma.<br />
Sången och musiken i de katolska kyrkor -<br />
na i Italien skulle senare bli ett återkommande<br />
tema i hennes resebrev.<br />
Mer djupgående blev kontakten med<br />
den katolska kyrkan, då Selma Lagerlöf<br />
i början av 1890-talet lärde känna<br />
Helena Nyblom, en på den tiden<br />
välkänd författarinna och kultur -
skribent som 1895 konverterade till<br />
katolska kyrkan. Bekantskapen hade<br />
in letts då Selma skrev ett tackbrev för<br />
en positiv recension av Gösta Berlings<br />
saga. Helena svarade och en livlig korrespondens<br />
började. Brevväxlingen ger<br />
<strong>oss</strong> en bild av den unga Selma Lagerlöf<br />
som en person som blir allt mer<br />
intresserad av katolicismen, som ofta<br />
kommer med invändningar men som<br />
tänker fördomsfritt och uppenbart vill<br />
skaffa sig nya insikter. Selma har<br />
förståelse för Helenas konversion: "Jag<br />
är glad att religionsbytet gör dig så<br />
lycklig. Då jag hörde dig tala om det,<br />
bortföll med ens allt det orimliga, som<br />
annars i våra ögon häftar vid katolicismen."<br />
Själv skulle hon nog dock bli<br />
"helt olycklig", skriver hon utan närmare<br />
förklaring. Men hon vill veta mer:<br />
"Låt <strong>oss</strong> träffas och prata. <strong>Om</strong> religion.<br />
Gud är mer än dikt." De diskuterar<br />
aktuella ämnen med anknytning till<br />
den katolska församlingen.<br />
Ordenssystrar hade kommit till<br />
Stockholm, vilket givit upphov till en<br />
hätsk presskampanj. Selma var<br />
upprörd: "Det är förfärligt med denna<br />
intolerans. Svenskarna har blivit<br />
hjärntvättade med avsky för katolicismen<br />
sedan födseln." Men hon reserve -<br />
rar sig också, har inte riktigt förstått<br />
klosterväsendets offertanke: en mor<br />
som uppoffrar sig för sina barn gör,<br />
tycker hon, "en insats väl så stor som<br />
dessa katolska nunnor, som uppoffrar<br />
sig för främmande människor". Den<br />
katolska tron fortsätter dock att<br />
intressera henne; den har, skriver hon,<br />
"så många goda <strong>sid</strong>or, och vi borde av<br />
den lära mycket, som vår egen religion<br />
saknar”.<br />
Under den italienska resan 1895-1896<br />
fördjupades Selmas kunskaper om<br />
katolicismen. Både hon och reskamraten<br />
Sophie Elkan var flitiga kyrkobesökare,<br />
så flitiga att det ibland väckte uppseende,<br />
som till exempel då de i Rom tackade nej<br />
till Skandinaviska föreningens berömda<br />
julfest, eftersom den krockade med en<br />
mässa, som de ville delta i. En del ögon -<br />
bryn höjdes och saken kommente rades i<br />
Afton bladet.<br />
Selma uppskattade framför allt sång en<br />
och musiken, men också liturgin: "De ha<br />
kvar här en mängd ceremonier och bruk,<br />
som är utmärkt vackra och oskyldiga<br />
med. Skada att de blivit borttagna<br />
hemma." Att hon noga följde med i mässorna<br />
visar ett långt brev till mamman<br />
från Rom påsken 1896, i vilket hon<br />
detaljerat beskriver skärtorsdagens,<br />
långfredagens, påskaftonens och påskdagens<br />
liturgier.<br />
Till Selmas intressen hörde också helgon.<br />
Hon ville skriva legender. Redan<br />
före Italienresan hade hon fått hjälp av<br />
Helena Nyblom med litteratur. I Italien<br />
köpte hon allt hon kunde komma över,<br />
från enkla turistbroschyrer till lärda<br />
vetenskapliga verk. De nydiktade, rent<br />
estetiskt inriktade legender, som blivit<br />
något av ett litterärt mode vid den här<br />
tiden tog hon avstånd från. I sina le -<br />
gender ville hon alltid utgå från en auten -<br />
tisk legend som hon sedan kunde bearbeta<br />
genom att infoga egna tankar,<br />
ibland till och med reseminnen. Resultat -<br />
et blev legender som fortfarande kan läsas<br />
också av fromma katoliker.<br />
Hösten 1895, strax efter Selmas och<br />
Sophies ankomst till Italien, började<br />
Italien sitt kolonialkrig mot Abessinien.<br />
Pacifisten Selma upprördes i sitt innersta.<br />
Lika upprörd var hon över den<br />
sociala nöd hon såg och över hur brutalt<br />
arbetarnas demonstrationer slogs<br />
ned; socialismen hade kommit till<br />
Italien. Selma var positiv till kampen<br />
för social rättvisa men kunde inte<br />
acceptera en materialistisk världsuppfattning:<br />
"Marxismen gör världen tom<br />
och trång för mig. Jag måste tro på<br />
Gud och på ett odödligt liv - annars<br />
kan jag inte dikta, och om jag inte kan<br />
dikta förtvinar jag." Hon började grubb -<br />
la över socialism kontra kristendom.<br />
Det var i den situationen som påven<br />
Leo XIII blev en idol för henne. Han<br />
protesterade offentligt mot kriget och<br />
hade i sin encyklika Rerum Novarum<br />
kultur | <strong>sid</strong>. 31<br />
presenterat ett socialt program, som<br />
gav Selma ett svar på hennes frågor.<br />
Påve Leo och hans tankar finns från<br />
och med nu med i flera av hennes berättelser.<br />
I Antikrists Mirakler låter Selma<br />
påven själv avsluta debatten om kristendom<br />
och socialism, romanens<br />
huvudtema.<br />
Boken om Antikrist, som kom<br />
1897, väckte en del uppståndelse. För<br />
Hjalmar Branting var den "en<br />
stridsskrift mot okyrklig socialism".<br />
Men Helena Nyblom jublade: "Icke den<br />
mest rättrogna och flammande catholik<br />
kunde ha lyftat Kyrkan högre än vad du<br />
”Kände manusförfattaren till att kyrkobesök,<br />
helgon och Leo XIII var viktiga inslag i Selma<br />
Lagerlöfs liv i Taormina, alltså den tid som skildras<br />
i seriens första del?”<br />
gjort i denna bok. Just så skulle Kyrkan<br />
ha talat. Är du en profet, som säger ord<br />
du inte själv vet men som Gud har skrivit<br />
dig?" skrev hon i ett brev till Selma.<br />
Selma blev något perplex och skrev till<br />
en annan väninna: "Helena tror visst att<br />
jag är katolik fast jag ej kommit till klar -<br />
het om det."<br />
Selma Lagerlöf varken var eller blev<br />
katolsk konvertit. Men hon hade inte<br />
sin tids vanliga fördomar om katolicismen,<br />
hon skaffade sig kunskaper och<br />
hon hade en i grunden positiv inställning.<br />
Man skulle önska att också detta<br />
kom till allmänhetens kännedom.<br />
Bilden av henne skulle kanske föränd -<br />
ras något.<br />
Gunnel Becker är sekreterare i Selma<br />
Lagerlöf-sällskapet.<br />
Gunnel Becker<br />
En recensionen av TV-serien finns på på<br />
Katolsk Historisk Förenings hem<strong>sid</strong>a:<br />
www. katolskhistoria.se
<strong>sid</strong>. 32 | kultur<br />
<strong>Om</strong> Luxemburgs kyrkor:<br />
”Det började år 963…”<br />
Till staden Luxemburg, som såväl bokstavligen som ”andligen” ligger i hjärtat av Europa,<br />
kommer årligen tiotusentals turister. Och denna stad är väl värd att besöka. Inom ett<br />
behändigt avgränsat område, i storlek inte mycket större än staden Lunds stadskärna,<br />
finner vi den lilla ån Petrusses djupa ravindal som genomkorsar staden. Dalens höga träd<br />
och vackra planteringar gör att det väl lönar sig att promenera där – och se upp mot<br />
stadens ärevördiga bebyggelse på ömse <strong>sid</strong>or.<br />
Mikael. Staty föreställande ärkeängeln med sin våg i St. Michel-kyrkan.<br />
Foto: Tommy Engman<br />
Bland dessa vackra byggnadsverk talar de många<br />
kyrkorna, utspridda på alla håll, om den viktiga roll religionen<br />
har spelat i stadens och den omgivande landsbygdens<br />
liv genom tiderna. Det började år 963 då greve<br />
Siegefroid lämnade sina jaktmarker i nedre Ardennerna<br />
och lyckades byta dessa mot den utskjutande klippan<br />
över ravindalen, en viktig strategisk punkt. På grund av<br />
läget på den romerska huvudvägen mellan Reims och<br />
Trier rådde där redan en viss ekonomisk aktivitet i form<br />
av bland annat en viktig marknad. Här uppförde nu<br />
greve Siegefroid sin borg som han gav namnet<br />
Lucilinburhuc (den lilla borgen) och i samband med den<br />
kom den första kyrkan till år 987.<br />
Den mest iögonfallande kyrka landet äger är Vår frukatedralen<br />
vars grundsten lades 1603 som en nödvändig<br />
pendang till det ståliga jesuitkollegiet. I jesuiternas skola<br />
utbildades de som skulle komma att inneha de högsta<br />
posterna i landets offentliga liv och till en dylik skola<br />
hörde naturligtvis en kyrka. Denna kom att utvidgas och<br />
är med sina tre eleganta och höga torn ett vårdtecken<br />
som vittnar om landets i princip katolska tillhörighet<br />
(även om det nuförtiden verkar vara både si och så med<br />
den saken, jämför den i Luxemburg pågående eutana<strong>sid</strong>ebatten).<br />
En intressant fresk över huvudportalen vittnar<br />
med sina avbildningar av såväl för jesuitorden viktiga<br />
helgon som av offentliga personligheter från denna tid<br />
om den starka samhörigheten mellan stat och kyrka på<br />
1600-talet.<br />
En lustig detalj, om man så får säga, är historien<br />
om vad som hände med de jordiska kvarlevorna av<br />
den legen domspunne luxemburgiske greven och kungen<br />
av Böhmen, Jang de Blangen (Johan den blinde), som<br />
dog så tragiskt på Crécy-krigsfältet år 1346. Kvarlevorna<br />
blev spridda på olika ställen, några hamnade hos en<br />
bagare under franska revolutionen, andra i en porslinsfabrik<br />
och andra åter gömdes i en vindsvåning…<br />
Slutligen, det var år 1946, hade man emellertid lyckats<br />
samla ihop dem alla och för att skaffa de under kriget<br />
hårt prövade luxemburgarna en nationell symbol ville<br />
man placera dem i katedralens krypta.
Bröllopet i Kana. Detalj, Vår fru-katedralen, Luxemburg.<br />
Foto: Tommy Engman<br />
För att vara säker på att benen verkligen<br />
tillhörde Jang/Johan ville man dock<br />
inhämta ett expertutlåtande. När den<br />
inkallade historikern Siggi König blickade<br />
in i kistans innandöme utropade han<br />
förtjust: Et ass en, et ass en! (”Det är han,<br />
det är han!”) Grunden till att König i det<br />
delvis förmultnade liket kunde bekräfta<br />
kungens identitet var att han genom sina<br />
historiska efterforskningar exakt visste var<br />
lansen hade stuckits in i kungens kropp!<br />
Så fick man då äntligen sin efterlängtade<br />
hjälte och galjonsfigur ordentligt<br />
instoppad i en vacker alabasterkista där<br />
var och en än idag kan betyga honom sin<br />
vördnad – åtminstone om man är luxemburgare<br />
och anser sin historia vara en<br />
levande verklighet.<br />
Så kommer vi på vår rundvandring bland<br />
Luxemburgs kyrkor till den egenartade St.<br />
Michel-kyrkan, den äldsta bland Luxem -<br />
burgs kyrkor. Man förmodar att en kyrka<br />
fanns här redan innan Siegefroid uppförde<br />
sin borg, det vill säga redan på 700- och<br />
800-talet. När så Siegefroid byggde borgen<br />
lät han här uppföra en kyrka strax utanför<br />
borgen. Under Luxemburgs turbulenta<br />
historia revs denna kyrka flera gånger och<br />
återuppbyggdes igen, slutligen i sengotisk<br />
stil år 1519. Delar av de gamla bygg -<br />
naderna blev dock alltid kvar.<br />
Det inre i den lilla kyrkan är särskilt<br />
vackert och den intima atmosfären inger<br />
besökaren en speciell trygghetskänsla. Till<br />
den säregna stämningen hör också att<br />
kyrkan ligger direkt över dalen, öppen ut<br />
mot fästningsmurarna och de vida<br />
horisonterna bortom dessa.<br />
Inne i kyrkan finner vi flera viktiga<br />
artefakter och vackra målningar, bland<br />
annat ärkeängeln Mikael, med sitt attri -<br />
but, vågen med vilken själarna vägdes –<br />
men som i Luxemburg kan få känneteckna<br />
att både det andliga och ”handeln” får<br />
sitt.<br />
kultur | <strong>sid</strong>. 33<br />
En tid, under franska revolutionen, förvandlades<br />
kyrkan till ett tempel helgat åt<br />
Förnuftets gudinna för vilken en berömd<br />
skådespelerska fått stå modell. Den<br />
nuvarande kyrkan är en blandning av<br />
romansk, gotisk och barock stil och är även<br />
hovets, parlamentets, domstolens och mili -<br />
tärens kyrka.<br />
Nere i Grund-dalen finner vi så Neumün s -<br />
terkyrkan från 1308 som brändes ner av<br />
Ludvig XIV men återuppfördes 1688-<br />
1705. Denna kyrka utmärker sig för sin<br />
rika barockinteriör med den berömda svarta<br />
madonnan med Jesusbarnet. Man anser<br />
att den svarta färgen går tillbaka till den<br />
hedniska tiden och tror att bruket att låta<br />
ett ”heligt” ting få den trolska och mystiska<br />
svarta färgen sedan överfördes till de<br />
katols ka bilderna. Dylika svarta madonnor<br />
finner vi överallt i det katolska Europa<br />
och de väcker ofta förundran – ingen har<br />
ännu helt lyckats lösa deras gåtor.<br />
Fortsättning
<strong>sid</strong>. 34 | kultur<br />
Glädje för ögat. Vår fru-katedralen i<br />
kvällsbelysning, sedd från öster.<br />
Foto: Office National du Tourisme<br />
Min egen favoritkyrka där jag helst deltar i mässan<br />
är de italienska redemptoristfädernas egen<br />
kyrka med tillnamnet St. Alphonse som ligger<br />
inklämd på en central gågata mitt emot ett<br />
anrikt konditori. Denna ståtliga och monumentala<br />
kyrka som dock blir så intim under mässfirandet<br />
byggdes på 1850-talet, kort tid innan<br />
Luxemburg av stormakterna anmodades att<br />
anta neutralitet, på ett stycke mark som ej<br />
behövdes för militärt ändamål. Med de stora<br />
glasmosaiksfönsterna och det rikliga ”lösöret”<br />
ville man efter den franska revolutionstidens<br />
förnuftshegemoni nu gå tillbaka till ett återskapande<br />
av den religiösa känslan.<br />
Trots att ännu ett tiotal kyrkor från olika historiska<br />
perioder skulle kunna lyftas fram vill jag<br />
nu sluta med att nämna Kongregations- eller<br />
Treenighetskyrkan. Denna lilla kyrka mitt i<br />
ministeriekvarteren var under 1800-talet den<br />
preussiska garnisonens egen kyrka (garnisons -<br />
trupperna var protestantiska) och kom sedan att<br />
bli det härskande protestantiska huset Nassaus<br />
huskyrka. Sedan den förste storhertigen Adolfs<br />
son Wilhelm fått sex döttrar med sin portugisiska<br />
gemål (och ingen son) och det regerande<br />
huset därmed blivit katolskt (flickor ärvde mo -<br />
derns religion, söner faderns), tjänar kyrkan den<br />
protestantiska församlingen i staden (hovet, och<br />
Luxemburgs katoliker med dem, kom först och<br />
främst att anlita själva katedralen eller St.<br />
Michel-kyrkan). Kyrkan har en behaglig inte -<br />
ri ör och den rikt utsirade barockportalen är en<br />
glädje för ögat.<br />
Kongregationskyrkan och Vår fru-katedralen<br />
ligger nästan ”vägg i vägg”. När det är dags för<br />
mässa eller helgmålsringning förs först den<br />
mäktiga klockklangen från katedralen ut<br />
över nejden, strax följd av kongregations -<br />
kyrkans mer spröda klang. Jag ser det som<br />
en ekumenisk ”touch”.<br />
Natasja Hovén<br />
Natasja Hovén har delat med sig av vad<br />
Luxemburg – landet och staden – har att bjuda på<br />
också i Km 6/07 och 6/08.<br />
046-14 05 90 info@exodusresor.se www.exodusresor.se<br />
”Resor med kvalitet och gemenskap är vårt motto<br />
dvs prisvärda resor med god, kristen gemenskap.<br />
Vi erbjuder resor som är lite ovanliga, intressanta<br />
och berikande”.<br />
Under <strong>2009</strong> erbjuder vi t ex:<br />
Det Heliga Landet, 28 mars-5 april<br />
Lourdes & Lisieux, 9-18 juni<br />
Reseledare: Birgitta Löwendahl<br />
(Läsarresa med tidskriften Jungfru Maria)<br />
Tre resor i S:t Paulus fotspår:<br />
Rom: 9-20 sept<br />
Grekland: 30 sept-7 okt<br />
Malta: <strong>11</strong>-18 okt<br />
Vi arrangerar även pilgrimsvandringar för sällskap<br />
Vi har flera resor till passionsspelen i Oberammergau 2010 bl a ”Det katolska Bayern<br />
med Oberammergau” 9-15 aug med Fr. Michael Schneider<br />
Beställ hem vår katalog!<br />
Tveka inte att ringa eller mejla <strong>oss</strong> för offert!<br />
Låt dina drömmars resa bli verklighet<br />
välkomnar till ett seminarium om<br />
Humanae Vitae<br />
Lörd. 25 april kl. 10.30-15.30<br />
i S:t Franciskus församling, Jönköping.<br />
För program se www.respektlivet.nu<br />
eller ring Respekt på 08-55 60 20 13.<br />
Anmälan före den 15 april till<br />
S:t Franciskus församling på tfn 036-12 06 57, fax 036-12 28 30<br />
eller e-post jonkoping@katolskakyrkan.se.<br />
Ange eventuella allergier.<br />
Katolska utskottet<br />
för äktenskap och familj<br />
– vilket är dess budskap?<br />
Deltagande och lunch bekostas av<br />
KUÄF och Respekt.
Böcker<br />
James G. McCarthy:<br />
Evangelium enligt Rom: En jämförelse<br />
mellan katolska kyrkan och bibeln<br />
Översättning: Tomas Dixon<br />
Gospel Media, 2008<br />
Utgångspunkten och målet för det ekumeniska<br />
arbetet sammanfattas enligt<br />
katolsk uppfattning i mottot ”kärlek och<br />
sanning”. Under de senaste decennierna har<br />
den ekumeniska metoden gestaltats utifrån<br />
begreppet och levnadsmönstret ”dialog”.<br />
Vår förre påve underströk så vackert i sin<br />
stora encyklika om ekumeniken att dialogen<br />
aldrig kommer att upphöra, eftersom<br />
dialogen är den djupast mänskliga och<br />
gudomliga formen för existens. Att påminna<br />
sig om dessa enkla och på samma gång<br />
djuplodande fakta kastar perspektiv på den<br />
före detta katoliken James McCarthys<br />
polemiska bok om katolsk tro, Evangelium<br />
enligt Rom, en bok som nu lanseras stort i<br />
det frikyrkliga Sverige.<br />
McCarthy är konvertit. I vuxen ålder<br />
konverterade han från ett aktivt liv i den<br />
katolska kyrkan till en protestantisk kristendomsform.<br />
Numera verkar han inom<br />
missionsrörelsen ”Goda nyheter för katoliker”<br />
för att omvända katoliker till protestantismen.<br />
I det svenska förordet till hans<br />
bok sägs att det vällovliga syftet med boken<br />
är att ”uppmuntra till en sund och öppen<br />
teologisk debatt” om katolska kyrkans tro.<br />
Detta påpekas vara av särskild betydelse då<br />
många protestantiska ledare även i Sverige<br />
pekar på nödvändigheten av enhet med den<br />
katolska kyrkan och därmed med påven i<br />
Rom. Vilken är den lära som den katolska<br />
kyrkan står för idag och hur står den sig i<br />
jämförelse med bibeln?<br />
Metoden som författaren använder sig av<br />
är att gå till källorna. Dessa källor är framför<br />
allt Katolska kyrkans katekes och<br />
Andra vatikankonciliets texter men också<br />
många andra teologiska verk. Detta görs i<br />
fyra avdelning ar som behandlar frälsning -<br />
en, mässan, Maria samt frågan om makt<br />
och auktoritet. Författaren ställer inledningsvis<br />
ett antal allvarliga frågor till sin<br />
läsare: Är katolicismen den tro om Kristus<br />
gav vidare till <strong>oss</strong>? Leder den katolska frälsningsvägen<br />
till himlen? etc. För fattaren<br />
pekar sedan på att det viktiga inte är att<br />
fråga sig om katolikerna eller protestanterna<br />
har rätt utan ställa frågan om vilken tro<br />
som överens stämmer med bibeln.<br />
McCarthy besjälas av en uppriktig<br />
iver att så korrekt som möjligt vilja framställa<br />
den katolska tron med hjälp av<br />
många och långa citat. Hans största pro b -<br />
lem blir emellertid att han tror sig kunna<br />
uppställa ett alternativ som innebär en<br />
oförmedlad, direkt tolkning av bibelns<br />
budskap. <strong>Om</strong> det idag fortfarande går att<br />
se en tydlig skillnad mellan katolskt och<br />
protestantiskt, framträder denna tydligt i<br />
den individualism som McCarthys kristna<br />
tro står för. Individen och hans/hennes<br />
frälsning och tolkningsföreträde i samtiden<br />
är det centrala och allt låter sig bevisas<br />
med enskilda bibelcitat. För katolsk tro är<br />
det i stället gemenskapen i tron genom historien,<br />
vår gemensamma väg till frälsning -<br />
en tillsammans med den triumferande<br />
kyrkan i himmelen, som står i centrum.<br />
En fråga som läsaren ställer sig är: vilken<br />
är det svenska förlagets agenda? Det förmärks<br />
en oro över vart den protestantiska<br />
kristenheten är på väg. Ekumeniken mellan<br />
den katolska kyrkan och de karismatiska<br />
samfunden betraktas förmodligen<br />
som ytterst oroväckande. I stället framställs<br />
här ett markerat alternativ: mission<br />
bland katoliker för att omvända <strong>oss</strong> från<br />
det falska evangelium som vi tror på, från<br />
den tro som innebär att vi kommer att dö<br />
i våra synder (jfr s. 292f.).<br />
McCarthy uppmanar till att säga nej till<br />
ekumeniken och uppmuntrar sina läsare<br />
till ”en definitiv brytning med katols ka<br />
kultur | <strong>sid</strong>. 35<br />
kyr k an”, med andra ord förespråkar han<br />
proselytism. Förvisso upptar katolska<br />
kyrkan också medlemmar av andra kristna<br />
samfund i sin gemenskap och förvisso<br />
menar den katolska kyrkan sig utgöra fullheten<br />
av Kristi kyrka, men samtidigt har<br />
vår kyrka en stor respekt för allt det goda<br />
som förvaltas i de andra kyrkornas och<br />
samfund ens traditioner, vilket innebär att<br />
vi inte ser det som en nödvändig kallelse<br />
att jaga konvertiter i andra kristna samfund.<br />
Vårt katolska (re)evangelis ations -<br />
arbete riktar sig till de icke-troende och de<br />
helt avkristnade miljöerna i vårt samhälle.<br />
Här har alla kristna ett gemensamt ansvar.<br />
Den insikt som dröjer sig kvar efter läsningen<br />
är vårt ständiga behov av dialog.<br />
McCarthys bok åskådliggör grundläggande<br />
skillnader, men lider till vissa delar<br />
också av missuppfattningar. Författaren<br />
vill på klassiskt vis disputera, det vill säga<br />
uppställa frågor och med förnuftets vapen<br />
och Andens svärd argumentera. För att<br />
göra det krävs ett stort mått av intellektuell<br />
hederlighet och klarsyn att se motståndaren<br />
sådan han eller hon verkligen är.<br />
Disputationen är en hedervärd dialogform.<br />
Ett annat sätt att nå fram till klarhet<br />
är att odla det förtroliga samtalet, i vilket<br />
vi lyssnar och gemensamt söker <strong>oss</strong> fram.<br />
Kjell Blückert<br />
Elisabeth Assig Hvidt och Niels<br />
Christian Hvidt:<br />
Kunstens mirakler – den klassiske<br />
kunsts skildringer af Bibelens mirakler<br />
Gyldendal, Köpenhamn, 2008<br />
Nog framstod det som en djupare tanke,<br />
att jag fick den inspirerande danska boken<br />
Kunstens mirakler i min hand, just som jag<br />
satt och skrev om de sekulariserade texterna<br />
på Historiska Museets Mariautställ -<br />
ning, där Bebådelsen behandlas med<br />
sådant avståndstagande! Boken innehåller<br />
generösa hel<strong>sid</strong>esbilder av de stora mästarnas<br />
målningar om Bibelns mirakler med<br />
inkännande texter av Elisabeth Assing<br />
Hvidt och Niels Christian Hvidt. Den<br />
skulle med fördel kunna översättas till<br />
svenska och sedan användas i undervisningen<br />
av ungdomar, katekumener och<br />
varför inte även blivande präster för att<br />
visa dem hur de välkända bibelorden<br />
tolkas av konstens mästare i bild. Inte<br />
minst för att flera konstnärer från olika<br />
<br />
Fortsättning
<strong>sid</strong>. 36 | kultur<br />
epoker får skildra samma scen blir det en<br />
bra ”igång sättare” av diskussioner om<br />
bibeltexternas innebörd.<br />
Varje <strong>sid</strong>a inleds med det aktuella styc -<br />
ket i Bibeln följt av författarnas tolk -<br />
ningar och information om respektive<br />
konstnär. Det rör sig inte om någon svår<br />
akade misk bok utan texten är mycket<br />
personligt och lättillgängligt skriven utan<br />
att för den skull vara ytlig. Konsten mellan<br />
1300 och 1650 omfattas – guldåldern för<br />
det religiösa måleriet inte minst i Italien.<br />
Följdriktigt dominerar de italienska mästarna<br />
stort med bara ett fåtal namn från<br />
andra länder. Starkast bland de icke-itali -<br />
enska konstnärerna är inte oväntat<br />
Rembrandt och den på Kreta födde men i<br />
Spanien verksamme Dome nico Theotoco -<br />
poulos, kallad El Greco (som just betyder<br />
Greken).<br />
På omslaget finner vi Botticellis (1444/45<br />
- 1510) vackra Bebådelsebild fylld av den<br />
florentinska skolans ljuvhet men samtidigt<br />
med ett stort allvar i jungfru Marias anlete<br />
och hennes kroppsrörelse, som både är<br />
frågande och accepterande. Vi kan tänka<br />
<strong>oss</strong>, att den helt unga flickan just bemöter<br />
änglabudet med den berättigade frågan<br />
”Hur skall detta ske?”.<br />
Scen efter scen följer, och författarna<br />
pekar klarsynt på detaljer även utanför<br />
scenens centrum. Detaljer som ofta på ett<br />
försynt sätt förstärker berättelsens autenticitet.<br />
Men det är inte detaljerna som för<br />
berättelsen nära <strong>oss</strong> och gör miraklen<br />
övertygandet. Det är Ljuset. Varje konstnär<br />
har sin egen ljusbehandling alltifrån<br />
fransmannen Poussins klassicistiska kalla<br />
ljus, som dessvärre ger hans scener ett drag<br />
av berättande bibelplansch, till den stora<br />
ljusmästaren Rembrandt (1606–1669)<br />
som fyller dem med evigt liv.<br />
Däremellan har vi El Grecos (1541<br />
–1614) märkligt surrealistiska blå- och vittonade<br />
ljus, som flammar och vrider sig och<br />
sannerligen får scenen att framstå som ett<br />
mirakel och inte som vanlig vardag. Hans<br />
sätt att måla är så modernt expressio -<br />
nistiskt, att man har undrat om han hade ett<br />
synfel eller till och med var galen. Men<br />
ingen står oberörd inför hans omskakande<br />
tolkningar (framför allt i original) av Be -<br />
bådelsen, Kristus på oljeberg et, Kors fästel -<br />
sen och övriga scener ur frälsnings dramat.<br />
Men låt <strong>oss</strong> avsluta med en till formatet<br />
inte alls stor målning, som jag brukar<br />
”hälsa på” varje gång jag är på Louvren i<br />
Paris: Rembrandts Emmaus skildring från<br />
år 1648. Den saknar helt El Grecos stora<br />
effekter utan är nedtonad och till synes<br />
vardaglig. En man bryter ett bröd, två<br />
andra män sitter vid ett värdhusbord, och<br />
en helt oberörd tjänare står i bakgrunden<br />
och serverar. Så släpper Rembrandt in<br />
ljuset, som sakta närmar sig scenens cent -<br />
rum, slår ner på bordsytans vita duk, som<br />
blir en svepning, reflekteras rakt upp mot<br />
Kristi ansikte, när han bryter brödet.<br />
Avslöjandets och miraklets ögon blick, då<br />
lärjungarna plötsligt ser. En sekund senare<br />
– står det hos den store bildberättaren<br />
Lukas – att ”han försvann ur deras åsyn”.<br />
Konsten kan på ett märkligt sätt förmedla<br />
dessa olika tids- och betydelseskikt, om<br />
man låter betraktandet ta tid och förvandlas<br />
till meditation.<br />
Lars Melin:<br />
Svära i kyrkan<br />
Carlssons förlag, 2008<br />
Elisabeth Stengård<br />
Det har skrivits många lärda verk om<br />
tro och vetande. Inte går det väl att skriva<br />
humoristiskt och samtidigt med djup<br />
om ämnet? Jo, faktiskt.<br />
Lars Melin har lyckats förmedla<br />
mycket tänkvärt härom i en delvis nästan<br />
drastiskt kåserande stil. Språkglädjen,<br />
humoristiska formuleringar, det moderna<br />
språket och dito referensramar gör<br />
<br />
Svä<br />
ra<br />
-- i<br />
kyr<br />
kan<br />
innehållet lätt att ta till sig. Som språkforskare<br />
samt författare till ett flertal<br />
populärvetenskapliga verk och läroböc -<br />
ker för skola och universitet har Melin<br />
lärt sig en skrivarkonstens pedagogik,<br />
som även tilltalar yngre. ”Vår kristna<br />
terminologi är ibland föråldrad. Vår tro<br />
måste verbalt kunna uttryckas, så att den<br />
blir begriplig även för dem.”<br />
Varför denna titel: Svära i kyrkan?<br />
Författaren konstaterar att upplysning -<br />
en, följd av liberalteologin, postmoder -<br />
nismen och de allra senaste årens ateistiska<br />
väckelserörelse har kritiserat<br />
kyrkan så kraftigt och många gånger så<br />
orättvist, att ingen längre höjer ett<br />
ögonbryn ens inför de värsta påhoppen.<br />
Svära i kyrkan har blivit ett allmänt<br />
begrepp för att våga säga något opassande<br />
– och i dag är det – inte minst i<br />
många intellektuella kretsar – högst<br />
opassande att försvara den kristna tron.<br />
Det är verkligen att svära i kyrkan.<br />
Argumentationen är både rolig och<br />
slagkraftig. Melin har förmågan att på<br />
några få rader lyckas karakterisera<br />
strömningar och tendenser i vår tid, slå<br />
hål på många fördomar om kristen tro<br />
och visa på vetenskapens begränsningar<br />
och paradigmskiften och på våra tankars<br />
bundenhet till vår egen tid och omgiv -<br />
ning. Mot detta ställer han kristendomen<br />
och visar hur vi där är del av ett mycket<br />
större sammanhang än vår tidsbundna<br />
kultur.<br />
På knappt 150 <strong>sid</strong>or hinner han presentera<br />
många av de existentiella frågor<br />
som en reflekterande människa av idag<br />
kan tänkas ställa sig. Svära i kyrkan
uttrycker vår egen tids brottning med<br />
livsfrågorna och visar på den kristna<br />
vägen som en hållbar livsväg.<br />
James Blom<br />
Astrid Andersson Wretmark:<br />
Tito Colliander och den ryska heligheten<br />
Artos, 2008<br />
På besök i Nya Valamo kloster i Finland<br />
för många år sedan hittade jag i biblioteket<br />
en liten skrift som grep mig djupt: Samtal<br />
med smärtan av Tito Colliander. Den<br />
ledde vidare in i ett ovanligt författarskap<br />
och livsöde. Mer än 40 titlar omfattar<br />
Collianders produktion, som speglar en<br />
människas religiösa väg, där ett grundmotiv<br />
är en följeslagare av sorg och tvivel men<br />
där nya ljusare toner tillkommer: upp -<br />
levelser av skönhet, godhet, helighet, tro.<br />
En människa som efterhand finner sin<br />
religiösa hemmahörighet, men alltid med<br />
en självkritisk distans.<br />
Prästen Astrid Andersson Wretmark har<br />
skrivit en underbar studie om Tito<br />
Colliander (1904 – 89) och hans värld,<br />
Tito Colliander och den ryska heligheten.<br />
Från skräckupplevelserna i revolutionens<br />
Petrograd för vägen via Karelska näset och<br />
estniska Petseri till Paris och tillbaka till<br />
Finland. Utifrån Collianders själv -<br />
biografiska böcker växer bilden fram av<br />
ett konstnärstemperament som avstår från<br />
bilden till förmån för ordet och som<br />
utvecklas och fördjupas i mötet med benådade<br />
platser och andliga gestalter som sätter<br />
sin prägel.<br />
Redan tidigt går den unge Collianders<br />
färdriktning hän emot den ortodoxa traditionen<br />
och kyrkan. Starka upplevelser av<br />
ryskortodox liturgi i det fantastiska<br />
klostret Petseri, numera Petjori nära Pskov,<br />
de exilryska kyrkorna och miljöerna i<br />
Paris, litterära möten men framför allt personliga<br />
vänskaper med ortodoxa gestalter<br />
som biskop Alexander i Helsingfors och<br />
allra främst den älskade fader Johannes i<br />
Valamo kloster (han dog 1958).<br />
Här passar Astrid Andersson Wret -<br />
mark på att berätta om fader Johannes,<br />
igumen (föreståndare) för munkarna i Nya<br />
Valamo i Finland, dit de flytt undan Röda<br />
armén från sitt gamla kloster på öarna i<br />
<br />
Ladoga. Fader Johannes hör till dessa<br />
mänskliga, intuitivt kloka, ödmjuka, enkla<br />
och djupt andliga själasörjare som betyder<br />
så mycket för alla som lär känna dem och<br />
som älskas av alla de möter. Hans brev och<br />
texter citeras här och var och hans värme<br />
lyser igenom överallt.<br />
Fader Johannes är värd att lära känna<br />
närmare. Han skrev på ryska, men ett ur -<br />
val ur hans brev finns utgivet på svenska<br />
av Valamo kloster år 1997: Fader<br />
Johannes. Kristus är mitt ibland <strong>oss</strong> – Brev<br />
av en biktfader i Valamo kloster. Året<br />
innan utkom en sorts dokumentär roman<br />
om honom, fint skriven av dåvarande<br />
arkimandriten Panteleimon, klosterföreståndare<br />
i Valamo, nu metropolit i<br />
Uleåborg: Drömmens farkost, på finska<br />
Unen laiva 1994. På engelska kom breven<br />
ut 1979, Christ is in our midst, översatta<br />
från en fransk utgåva från 1961, och på<br />
tyska 1990, Der Herr möge euch<br />
schützen. Allt detta bara för att visa att de<br />
tidlösa, gripande breven till biktbarnen<br />
finns tillgängliga på flera språk.<br />
Kyrkans tidiga fäder lever starkt i den<br />
ortodoxa traditionen, och Astrid<br />
Andersson Wretmark visar med kärlek<br />
och kunskap på mycket av den skönhet<br />
och intagande spiritualitet som finns där.<br />
Hon har följt Tito Colliander och även<br />
fader Johannes i spåren och förmedlar<br />
sina intryck och upplevelser med stor<br />
skönhet. Hon förtjänar ett varmt tack<br />
för att hon öppnar en dörr på glänt till<br />
den andliga värld och de benådade<br />
miljöer som levt och lever i våra östliga<br />
grannländer, samtidigt som hon presenterar<br />
människan Tito Colliander och<br />
hans fascinerande författarskap och väg<br />
till tron.<br />
BÖNEAPOSTOLATET<br />
Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, arbete,<br />
glädjeämnen och lidande i förening med din Sons<br />
Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande<br />
ge mig styrka att vittna om din kärlek.<br />
Benedikt XVI:s intentioner för år <strong>2009</strong>:<br />
FEBRUARI<br />
Allmänt: Att alla präster och biskopar alltmer<br />
låter sig inspireras av den helige Ande<br />
i sin undervisning och omsorg om Guds<br />
folk.<br />
Missionen: Att Kyrkan i Afrika finner vägar<br />
att verka för försoning, rättvisa och fred, i<br />
enlighet med biskopssynodens andra speciella<br />
möte för Afrika.<br />
kultur | <strong>sid</strong>. 37<br />
Kaj Engelhart<br />
MARS<br />
Allmänt: : Att kvinnornas roll blir alltmer<br />
synlig och uppskattad i hela världen.<br />
Missionen: Att biskopar, präster, ordensfolk<br />
och lekmän i Katolska kyrkan i republiken<br />
Kina får bli tecken på och instrument<br />
för enhet, gemenskap och fred inspirerade<br />
av det brev som påven Benedikt XVI skrev<br />
till dem.
<strong>sid</strong>. 38 | kultur<br />
<br />
Musik<br />
Klezmern – judisk musik för glädje och sorg<br />
En lördagkväll varje månad fylls Stallet bakom Musikaliska<br />
Akademins hus i Stockholm – ett gammalt stall, omgjort till<br />
samlingssal – till bristningsgränsen med människor i alla åldrar.<br />
Barn och vuxna, en del lite eller mycket äldre, bänkar sig med<br />
en matbit eller ett glas från den lilla baren alldeles intill, pratar<br />
med grannen och avvaktar förväntansfullt. För snart börjar<br />
det.<br />
Klockan sju är det övning i judisk dans. Någon från Klezmer -<br />
föreningen introducerar, lär ut steg och rörelser, turer och gester.<br />
Alla är med i ringdansen eller den långa ringlande svansen som<br />
rör sig till den skuttande, rytmiska och melodiska judiska spelmansmusiken<br />
ur högtalarna. ”Klezmer” har jiddish-hebreiska<br />
rötter: kley betyder instrument, zemer sång.<br />
Och en timme senare börjar det på riktigt. Då träder kvällens<br />
kapell fram, en klezmerorkester som tagen från en östeuropeisk<br />
shtetl, mer eller mindre, för oftast är det någon av Sveriges allt fler<br />
klezmergrupper med unga entusiaster som spelar. Klarinetten<br />
skrattar, fiolen gnäller, dragspelet kvider, basen brummar och en<br />
tuba bumpar rytmiskt i en gammal judisk melodi som klingar<br />
melankolisk och sangvinisk på en gång. Det dröjer inte länge förrän<br />
stämningen är på högvarv och publiken lycklig, med lysande<br />
ögon och sprittande ben.<br />
Och då, efter en timme, dansar många till orkestern, då lever<br />
klezmern upp precis som på bröllop och andra fester i en judisk<br />
by före andra världskriget, i Polen och Ukraina, i Ungern och på<br />
Balkan. Den här musiken, den östjudiska, ashkenasiska, har överlevt<br />
förföljelse och förintelse och hittat sin väg till <strong>oss</strong> och vår<br />
värld.<br />
Resan har varit lång. Den börjar kanske hos de fromma chas<strong>sid</strong>erna,<br />
som på 1700-talet samlades kring sina undergörande<br />
rabbiner, hyllar G-d (som judar skriver, i vördnad för det heliga<br />
Namnet) och vill nedkalla Messias med glädje och uppsluppenhet,<br />
med sång och dans i synagogan. Pogromer, ständiga utbrott<br />
av (också kristen) antijudaism och judehat tvingar miljontals på<br />
flykt från Östeuropa till Amerika. Med sig har de sin musik, som<br />
lever vidare ”over there” och som ingår lite av ett äktenskap med<br />
en annan folkgrupps musik: jazzen.<br />
Och så, efter andra världskriget när Europa och än mer dess<br />
judiska kultur ligger i ruiner, hittar den sakta hem igen, med<br />
berömda musiker och sångare på 70-talet, på skivor och på<br />
turnéer, som spelar och sjunger så som det en gång lät här, innan<br />
barbariet kr<strong>oss</strong>ade allt. Och Europa lär sig på nytt att älska<br />
klezmern.<br />
- Jag älskar klezmern, det är musik man får vara både glad<br />
och ledsen till. Skönt att komma hit ikväll, jag har haft trubbel på<br />
jobbet, det här får mig att må bättre, bekänner en dam i mogen<br />
ålder, en kväll på Stallet.<br />
Leon Blank hette den karismatiske polskfödde dansmästaren och<br />
-läraren som startade Svenska Klezmer föreningen år 2000. Ända<br />
tills nyligen var han den som med sin entusiasm och vänlighet<br />
präglade kvällarna på Stallet. I somras gick han bort, oväntat, och<br />
efterlämnade stor saknad både här och i Polen där han brukade<br />
förgylla klezmerfestivaler i Kraków och Kazimierz Dolny.<br />
Knappast någon har gjort mer än han för att förmedla kunskap<br />
om judisk dans, musik och kultur hos <strong>oss</strong>.<br />
Men Klezmerföreningen fortsätter under sin nya entusiastiska<br />
ordförande och lysande dragspelare Mirjam Oldenburg. Runtom<br />
i Sverige finns klezmergrupper som konserterar. Håll utkik på<br />
Klezmerföreningens hem<strong>sid</strong>a www.klezmer.nu! Lyssna och njut,<br />
dansa om Du vill, och kom gärna ihåg de fromma chas<strong>sid</strong>erna!<br />
De hörs alltjämt, längst in i musiken.<br />
Text och foto: Kaj Engelhart<br />
Ringdans på torget en konsertkväll. I polska Kazimierz Dolny hålls en årlig<br />
klezmerfestival.
The Priests på Sverigebesök<br />
Gamla andliga örhängen som Ave Maria, Panis Angelicus<br />
och Pie Jesu fick nytt liv när de tre irländska prästerna i The<br />
Priests spelade in dem, och en del andra verk, på en CD från<br />
Sony i fjol. De tre – två tenorer och en baryton – är samsjungna<br />
och tekniskt skickliga, utan att vara ”yrkesskadade”<br />
av vare sig överdriven musikalisk skolning eller religiös sentimentalitet.<br />
De sjunger med rösten och med hjärtat, utan<br />
divalater och operamanér, och skiljer sig positivt från andra<br />
sångartrios genom sin äkthet och innerlighet.<br />
Dessutom ackompanjeras de av goda körinsatser under<br />
ledning av monsignore Pablo Colino i Rom och en skicklig<br />
orkestrering som låter The Irish Film Orchestra träda fram<br />
med imponerande briljans. Därmed blir skivan till ett bud-<br />
”The Priests”<br />
skap som tas väl emot, vilket försäljningssiffrorna visar. Ett<br />
gott bidrag i mängden av mer eller mindre ”andlig musik”.<br />
The Priests<br />
Sony 88697 33969 2<br />
kultur| <strong>sid</strong>. 39<br />
Präster mitt i shoppingen.<br />
Vid skivsigneringen på<br />
NK sjöng Martin O´Hogan,<br />
Eugene O´Hogan och<br />
David Delargy en sång<br />
som ska komma med på<br />
deras nästa cd lovade de.<br />
De katolska prästerna i The Priests gjorde en blixtvisit i Stockholm i slutet av januari. De signerade skivor och framträdde i ett<br />
tv-program innan de åkte hem till Nordirland igen.<br />
Bröderna Eugene och Martin O´Hogan och deras kamrat David Delargy började sjunga tillsammans redan i skolan och<br />
studerade sång vid <strong>sid</strong>an av sina präststudier. Men de trodde inte att deras intresse skulle ge en sådan uppmärksamhet i hela<br />
Europa. Deras första cd som kom ut i november förra året har redan sålts i 50 000 exemplar bara i Sverige. Det resulterade i<br />
en platina-skiva.<br />
Km träffade dem när de signerade skivor på NK. De berättade att de närmast ska ha konserter i Belfast och Dublin. I övrigt<br />
fortsätter de att sköta sina respektive församlingar. Fader David måste till och med lämna Sverige tidigare för en förrättning.<br />
Prästernas intresse är givetvis inte att tjäna pengar. Intäkterna från den framgångsrika skivförsäljningen går till välgörenhet.Vad<br />
är det som driver dem till detta dubbelarbete?<br />
- Vi når många människor av olika trosinriktningar, förklarade fader Martin.<br />
- Och vi vill sprida frid och fred och försoning!<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse<br />
Kaj Engelhart
<strong>sid</strong>. 40 | kyrktorget<br />
Ansvarig:<br />
Margareta Murray-Nyman<br />
Ny diakon i Vår Frus församling i Täby<br />
Den 18 januari var det diakonvigning i Vår Fru-kyrkan i Täby.<br />
Den som vigdes var Morgan Elworth, lärare i religion och svenska<br />
och med ett förflutet som präst i Svenska kyrkan. Med stift och<br />
församling ser Morgan nu fram emot prästvigningen som pla -<br />
neras ske någon gång i sommar.<br />
Vigningen blev avslut och kulmen på den ”kanoniska visitation”<br />
av församlingen som biskop Anders genomfört under tre intensiva<br />
dagar. Till församlingsmedlemmarna sa biskopen under den<br />
avslutande gudstjänsten – och med anspelning på den nyvigde:<br />
- Ta väl emot honom!<br />
- Ta väl hand om honom!<br />
- Låt honom förstå hur oändligt glada ni är över att han<br />
lyssnat till Guds röst: sagt ja till Guds kallelse.<br />
Diakon betyder tjänare. Diakonen, och hela den gudstjänstfirande<br />
gemenskapen med honom, påmindes om vad biskopen<br />
talade om som ”tjänandets grundlag eller grundsten”: att i Kristi<br />
efterföljd inte trakta efter att bli betjänad utan efter att tjäna.<br />
Inför Guds ansikte – överlåtelse.<br />
Biskop Anders konstaterade att<br />
dagens läsningar lägligt handlade<br />
om Guds kallelse och människans<br />
svar på denna kallelse. Texterna var<br />
hämtade från 1 Sam 3:3b-10, 19, 1<br />
Kor 6:13c-15, 17-20 och Joh 1:35-<br />
42.<br />
Foto: Per Englund<br />
- Du, Morgan, kommer att få göra det genom att förkunna<br />
Guds ord, genom att döpa, viga, begrava och tjäna gudsfolket<br />
med hela din person.<br />
- Gör det genom att visa människor hur mycket de behövs.<br />
Det är många människor som längtar efter att någon ska se dem.<br />
Vid <strong>sid</strong>an av de uppgifter vid kyrkoherden Roman Kepas <strong>sid</strong>a,<br />
som den nyvigde diakonen nu går in i, kommer Morgan Elworth<br />
att fortsätta sitt arbete på Rodengymnasiet i Norrtälje.<br />
Margareta Murray-Nyman<br />
Fotnot:<br />
Kanonisk visitation: Biskopen måste visitera sitt stift helt eller delvis<br />
varje år så att han åtminstone vart femte år ska ha visiterat hela stiftet.<br />
Visitationen ska antingen ske personligen eller, om biskopen är<br />
lagligt förhindrad, genom av honom utsedd visitator.
Ny kyrkoherde i S:ta Eugenia<br />
Uppsluppet hos kaldéerna<br />
Vi vill inte undanhålla er denna glada bild från festen efter invigningen av<br />
kaldéernas kyrkolokal i Eskilstuna, som vi berättar om på <strong>sid</strong>an 12-13.<br />
Här får Bethel Zaya prova biskopens mössa, en så kallad biretta.<br />
Till vänster står Bethels pappa, Anees, och kyrkoherden i Heliga korsets<br />
församling i Eskilstuna, fader Michael Schneider.<br />
I bakgrunden ser vi fader Mahir Malko, som i många år var den ende<br />
kaldeiske prästen i Norden, samtkapellrådsledamöterna Yazdandukht<br />
Kunda och Naman Selewe.<br />
Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse<br />
kyrktorget | <strong>sid</strong>. 41<br />
Ansvarig:<br />
Margareta Murray-Nyman<br />
S:ta Eugenia församling i Stockholm har fått en ny<br />
kyrkoherde, installerad av msgr Miroslaw Dudek den 18<br />
januari.<br />
Pater Klaus Dietz SJ kan församlingen väl, han funge -<br />
rade som kaplan och ungdomspräst i församlingen åren<br />
1972-1986, blev därefter kyrkoherde i S:t Lars församling<br />
i Uppsala men återvände år 2001 till Eugenia, nu som studentpräst<br />
och medarbetare i församlingen. År 2002 blev<br />
han distriktspräst i till Eugenia hörande Järfälla och – när<br />
Järfälla blev egen församling – kyrkoherde där. Så tillbaka<br />
till Eugenia…<br />
Pater Dietz har också haft bland annat äktenskapsfrågor<br />
på sin lott, en uppgift han säkert får fortsätta med.<br />
Den nye kyrkoherden tog utnämningen med en nypa salt:<br />
”Man tager vad man haver…” I övrigt tänker han, säger<br />
han, just nu på vad Johannes XXIII sa till sig själv när han<br />
kvällen efter påvevalet låg sömnlös: ”Giovanni, ta dig inte<br />
så allvarligt” – och så somnade han.<br />
”A man for all seasons”. Pater Dietz ser fram<br />
emot många årstider med S:ta Eugenia.<br />
Foto: Birgit Ahlberg-Hyse<br />
Margareta Murray-Nyman
<strong>sid</strong>. 42 | kyrktorget<br />
Ansvarig:<br />
Margareta Murray-Nyman<br />
Jubilerande församling i Nyköping<br />
20 år har gått sedan den katolska kyrkan i<br />
Nyköping, mest känd som ”<strong>Sankt</strong>a Anna<br />
vid Nytorget”, invigdes av dåvarande<br />
biskopen Hubertus Brandenburg. Detta<br />
jubileum firade församlingen den fjärde<br />
söndagen i advent med en stor fest.<br />
Närmare 300 församlingsbor och särskilt<br />
inbjudna fyllde kyrkan till absolut sista<br />
plats. Det var trångt och hjärtligt.<br />
Precis som den dag kyrkan invigdes bröt<br />
också nu ett praktfullt vintersolljus in<br />
genom korets <strong>sid</strong>ofönster, något som<br />
kyrkans arkitekt Ulf Zetterström med glädje<br />
konstaterade efter mässan.<br />
- Min ambition var just den att särskilt<br />
ljuset skulle skapa stämningen i rummet.<br />
Jan Buczkowski har varit församling -<br />
ens kyrkoherde under de aktuella åren.<br />
Han minns med rörelse hur den första<br />
skissen ritades på en servett vid ett<br />
inledande mötet med arkitekten.<br />
Kyrkoherdens starka tro på att kyrkbygget<br />
skulle gå i lås smittade av sig på församlingen,<br />
byggherren, arkitekten och på<br />
dem som svarat för den konstnärliga<br />
utsmyckningen.<br />
Det är en mångfasetterad församling<br />
pater Jan är herde för i dag. 25 nationsflaggor<br />
står på en hylla över den fullsatta<br />
Trångt och gemytligt. Närmare 300 församlingsbor och särskilt inbjudna gäster deltog i jubileumsfirandet.<br />
Foto: Bengt Engstedt<br />
församlingssalen. Färgrika, välsmakande<br />
och exotiska maträtter bjuds som<br />
förtäring.<br />
Att det i mångfalden råder en stark<br />
samhörighetskänsla tillskrivs kyrkoherdens<br />
ambition att skapa en helhet.<br />
En röst vid matbordet uttryckte det<br />
med orden:<br />
- Fader Jan är en av grundpelarna i<br />
kyrkan. Det är mycket tack vare honom<br />
som församlingen håller ihop och som att<br />
alla som vill besöka kyrkan känner sig<br />
välkomna.<br />
För varje år har församlingens utökats<br />
med människor från fler nationer. I det
senaste har flera kommit från både Irak<br />
och Syrien.<br />
Mitt i festligheterna ljöd sången ’’O<br />
helga natt’’ på engelska, sjungen av<br />
Jenna Melgén, en av femtontalet filippinska<br />
församlingsbor. Inte heller sommarstämningen<br />
var långt borta: Rowena<br />
Arman framförde några hawaiianska<br />
danser för en entusiastisk publik.<br />
Generositet och fri modighet präglade<br />
festen.<br />
Pilgrimsrejse til Medjugorje<br />
Hvornår: 27. marts til 3. april-<strong>2009</strong>.<br />
Afgang: Kastrup lufthavn-København.<br />
Pris: 5800 kr. inkl. halvpension. Privat indkvartering.<br />
Arrangør og tilmelding:<br />
Maria Truelsen.<br />
Tlf. 0045-75126402 ell.<br />
24602308.<br />
Præst: Benny Blumensaat.<br />
Det är ingen hemlighet att pater Jan<br />
Buczkowski fyller 75 år kommande<br />
sommar. Säkert närmar sig dagar av<br />
föränd ringar i församlingen.<br />
Det finns en god grund att stå på i det<br />
fortsätta församlingsbygget. Inte kons -<br />
tigt då att man som avslutning till<br />
jubileumsfirandet om Kyrkan sjöng: ”Ja<br />
må hon leva i (många) hundrade år.”<br />
Ryszard Antonius Klinger<br />
<br />
<br />
kyrktorget | <strong>sid</strong>. 43<br />
Ansvarig:<br />
Margareta Murray-Nyman<br />
Jubileumsbuffé. Raul Hernandez<br />
Araujo och Sandra Machado<br />
Fuentes njuter av maten från världens<br />
mångfaldiga kök.<br />
Foto: Bengt Engstedt<br />
Fotnot:<br />
Mera om pater Jan och församlingen kring<br />
”<strong>Sankt</strong>a Anna vid Nytorget” kommer i senare<br />
nummer av <strong>Katolskt</strong> magasin.
<strong>sid</strong>. 44 | kyrktorget<br />
Ansvarig:<br />
Margareta Murray-Nyman<br />
Guds härlighet utanför porten<br />
Fotografiet är taget den 4 januari <strong>2009</strong> klockan<br />
12.00 vid båthamnen Flundreviken norr om<br />
Visbys ringmur och nedanför klinten vid Visby<br />
flygplats.<br />
Foto: Christine Morris<br />
Syster Maria Dosithea<br />
avled natten till den 22 januari i en ålder av<br />
78 år. Hon inträdde i Mariasystrarnas<br />
kloster 1956 där hon tre år senare avlade<br />
de första löftena. Till Sverige kom syster<br />
Dosithea 1959. Hon var verksam i<br />
Bromma, Västerås, på Katolska Biskops -<br />
ämbetet i Stockholm och senast på<br />
Mariero i Uppsala.<br />
Må hon vila i frid.<br />
din<br />
är<br />
Fort, Si<br />
för dol<br />
när<br />
on,<br />
de<br />
du<br />
smyc<br />
Gud.<br />
hans<br />
ka<br />
2 Kom, Symeon, nu skall det ske,<br />
det sekler längtat att få se.<br />
Till templet bärs Guds tempelhus,<br />
Messias, folkens tröst och ljus.<br />
3 Den Ofattbare träder fram<br />
som värnlöst barn, som offerlamm.<br />
Hans späda kropp skall en gång bli<br />
ett brutet bröd för världens liv.<br />
4 Maria, du har fått som lån<br />
det barn du fött, Guds egen Son.<br />
Så frambär honom, våga ge,<br />
och be att Faderns vilja sker.<br />
dig<br />
bröl<br />
som<br />
Han vet<br />
lops<br />
ju<br />
brud!<br />
klä<br />
väl<br />
der<br />
416<br />
Han nal kas,<br />
hur<br />
skön<br />
bär.<br />
5 Blott det du mister får du kvar,<br />
så ge det dyraste du har.<br />
För vårt och hela världens väl<br />
skall svärdet glöda i din själ.<br />
6 Den höga gåva som du fått<br />
skall väga upp all jordens brott.<br />
Guds hjärta brister, ur hans död<br />
skall strömma nåd i överflöd.<br />
7 Så jubla, dotter Israel,<br />
bär fram din son Immanuel.<br />
Pris vare dig, Treenighet,<br />
som bor bland <strong>oss</strong> i evighet.<br />
du<br />
I väntan på nya<br />
Cecilia<br />
delar vi här med <strong>oss</strong> av innehållet i<br />
en av de texter som kommer att<br />
publiceras där och som är skriven<br />
inför kyndelsmässodagen. Dagen har<br />
underrubriken ”Herrens frambärande<br />
i templet”.<br />
Copyright: Katolska Liturgiska Nämnden
Biskop Anders kalender<br />
FEBRUARI/MARS<br />
3 Möte med präst- och stiftsråd<br />
5 Möte med NBK:s ständiga råd, Köpenhamn<br />
7 Föredrag för gudsvigda, Köpenhamn<br />
8/2 Deltar i syrisk-katolsk liturgi,<br />
Vårbygård kl. 8.30; Mässa i<br />
Åkersberga kl. 12.30<br />
9-14/2 Reträtt för Elisabethsystrarna, Stockholm<br />
14-15/2 Reträtt Birgittasystrarna, Djursholm<br />
17-24/2 Besök i Irak<br />
25/2 Askonsdagens mässa, Domkyrkan kl. 17.00<br />
27/2-1/3 Pastoralrådets möte, Marielund<br />
1/3 Mässa med admissio för katekumener, Domkyrkan<br />
kl. 18.30<br />
2/3 Möte med APU<br />
4/3 Möte med Justitia et Pax<br />
6-<strong>11</strong>/3 Nordiska Biskopskonferens möte Åbo<br />
KATOLSKA<br />
BEGRAVNINGSBYRÅN<br />
En värdig begravning till en rimlig kostnad<br />
Roger Uller<br />
08 - 7<strong>11</strong> 00 30<br />
Stockholm-Mälardalen<br />
info@begravningsbyran.net<br />
Respekts jourtelefon<br />
- vi lyssnar på dig!<br />
- Är det konflikt mellan din tro och liv?<br />
- Känner du dig vilsen eller mår dåligt?<br />
- Har du svårt att veta vem du ska<br />
vända dig till?<br />
- Behöver du vägledning eller stöd när<br />
det gäller:<br />
relationer<br />
graviditet<br />
abort<br />
livets början<br />
livets slut<br />
... eller något annat livsområde?<br />
020-462 662<br />
jourtelefon@respektlivet.nu<br />
SMS 073-078 24 67<br />
MARIA REGINAS<br />
VÄNNER<br />
Vi stödjer<br />
Maria Regina Hospice.<br />
Det kan du också göra!<br />
Bli medlem för 100kr/år.<br />
Pg 486 41 85-6<br />
Besök gärna vår hem<strong>sid</strong>a<br />
www.mariaregina.se
<strong>sid</strong>. 46 | familje<strong>sid</strong>an<br />
Lyda eller tänka<br />
Tre ”bilder” ur livet får introducera texten på detta familjeuppslag, som kommer att<br />
beröra den nyauktoritära barnuppfostran som gör sig gällande på sina håll, inte<br />
minst i de engelskspråkiga nannyserierna på TV.<br />
Yngsta dottern och jag är i pulkabacken en stund efter fritis. Det är en av vinterns<br />
få dagar med tillräckligt med snö. En mamma med barnvagn och en flicka i<br />
fyraårsåldern kommer förbi, antagligen på väg hem från dagis. Flickan har en<br />
”stjärtlapp” i handen och när hon får syn på backen vill hon åka. Det är förståeligt.<br />
Mamman säger nej. Flickan springer iväg till backen ändå. Mamman hämtar tillbaka<br />
henne innan hon hinner åka. Jag hör modern säga ”Har jag sagt nej, så är det nej,<br />
eller hur?” Dottern svarar ett litet ”ja”. Medan de försvinner gångbanan bort hör<br />
man hennes ihärdiga gråt.<br />
Det kan vara en engångshändelse för en trött mor, men det kan också vara en<br />
systematisk ”uppfostran” – har jag sagt nej så har jag! Då ska det inte behövas argument<br />
eller förklaringar (som att ”jag är så trött” eller ”lillebror är hungrig”) och det<br />
ska inte finnas plats för kompromisser (som ”du får åka en gång, om du springer i<br />
kapp <strong>oss</strong> sedan”). Det viktiga är att barnet gör som man säger ...<br />
En sommarbild. Hela familjen är i en stuga under en semestervecka. Vi är avslappnade,<br />
sjuåringen busar och jag säger på skämt ”Får man göra så mot sin mamma?<br />
Du borde skämmas!” Barnet, plösligt allvarligt och med bestämd röst: ”Moderna<br />
barn skäms bara när de själva vill!” Var fick hon det ifrån? Ett ställningstagande mot<br />
skämsmattor och ”naughty chairs” alltså. Dåligt samvete ska komma inifrån, inte<br />
påläggas uppifrån ...<br />
Till sist något som jag bara har läst, och det är länge sedan, men det har stannat kvar.<br />
Tre flickor är på väg hem från skolan då en bil stannar. Mannen vid ratten säger:<br />
”Hoppa in! Er pappa har sagt att jag ska köra er.” Två av flickorna kliver in i bilen.<br />
Den tredje springer därifrån och berättar vad som har hänt, varpå de andra kunde<br />
räddas från ett sexuellt övergrepp.<br />
Hon berättade efteråt att hon tyckt att det låtit konstigt, att hon inte för -<br />
stått varför hon skulle lyda honom. ”Och vi har ju var sin pappa, inte bara en,<br />
som han sa.”<br />
De två första hade uppfostrats till att lyda, den tredje till att tänka själv ...<br />
I november särskådade SVT:s ”Doku -<br />
ment inifrån” trenden inom barnupp -<br />
fost ran att ”sätta gränser” och låta de<br />
vuxna ”återta makten”. Nästan samtidigt<br />
ägnade Rädda Barnen ett av sina<br />
nummer av tidskriften BARN åt frågor<br />
som gällde nyauktoritära, manualbase -<br />
ra de uppfostringsmetoder. Parallellt varnade<br />
Rädda Barnens ordförande Inger<br />
Ashing och handläggare Cecilia Modig i<br />
en debattartikel i Göteborgsposten för<br />
att ett auktoritärt och odemokratiskt<br />
synsätt på barn fått fäste i den svenska<br />
politiken. Inte minst var de kritiska mot<br />
Dags för nanny?<br />
anna@duner.st<br />
de så kallade ”nanny-programmen”.<br />
Det brittiska ”Supernanny” spelades in<br />
2004 och har sänts i över femtio länder<br />
och fått ett stort antal efterföljare på olika<br />
språk. Den svenska ”Nannyjouren” sändes<br />
under 2005.<br />
Jag har fått möjlighet att tala med en av de<br />
tre svenska ”nannysarna” som var med i<br />
programmet, nämligen Anne-Lie Arrefelt.<br />
Under 2008 var hon aktuell med ett liknande<br />
program, ”SOS familj” på TV 3.<br />
– De svenska nanny-insatserna skiljer<br />
sig en del från de engelska och amerikans-<br />
ka, berättar hon – vilket man också har<br />
kunnat notera som tittare.<br />
– Vi arbetar utifrån lite andra värdegrunder<br />
och undviker skuld och skam. I de<br />
engelsktalande programmen läggs situationerna<br />
ofta fram som att barnen gör<br />
dumma saker som ska bestraffas. Vi vänder<br />
det på ett annat sätt. Vi går undan och<br />
skapar lite lugn och ro, för att barnet<br />
behöver det.<br />
Anne-Lie är utbildad behandlingsassistent<br />
och har bred erfarenhet av barn och<br />
ungdomar.<br />
– Många ADHD-barn till exempel har<br />
efter ett tag inte en gnutta självkänsla eller<br />
stolthet kvar. De får ju alltid bara höra att<br />
de gör fel. De kan skaffa sig själv för -<br />
troende genom tuffhet, droger och kriminalitet,<br />
men när man skrapar lite på ytan<br />
är det alldeles tomt under.<br />
En del svenska skolor har ”kavlat upp<br />
ärmarna” och återinfört straff och tuffa<br />
åtgärder. För att det ska låta bättre kallar<br />
man dock gärna straffen för konsekvenser.<br />
I ”Dokument inifrån” får man se ett aute n -<br />
tiskt exempel där en tonårspojke gått med<br />
ytterskor inne. Han bröt alltså mot en<br />
”trivselregel” och ville inte lyda lärarens<br />
uppmaning. Nästa morgon står en kedja<br />
av skolpersonal i dörren och vägrar släppa<br />
in honom. Pojken får plugga hemma i två<br />
veckor varpå det blir lov. Eter lovet börjar<br />
han i en ny skola.<br />
Man häpnar och blir beklämd. En rimlig<br />
konsekvens hade väl varit att han fått<br />
sopa eller torka golvet – inte att nekas<br />
skolgång?! Skolverket har prickat skolan<br />
men kollegiet verkar inte ångra sig i sak.<br />
På samma skola berättar rektorn att de<br />
alltid går flera vuxna tillsammans när de<br />
ska ingripa, ”för det är mycket svårare att<br />
argumentera mot fem lärare än mot en”.<br />
Tror jag det ...<br />
Det är en olycklig situation om barnläkare<br />
och psykologer förordar ett sätt att<br />
behandla barn och skolpersonal och politiker<br />
ett annat. Det blir svårt för osäkra<br />
och stressade föräldrar att välja förhållningssätt<br />
och våga stå för det.<br />
Hur tänker Anne-Lie när hon kommer till<br />
en familj? Är hon där för att hjälpa barnen/ungdomarna<br />
eller föräldrarna?<br />
– Jag ser alltid situationen ur barnets<br />
eller ungdomens perspektiv. Jag är där för<br />
att göra något åt läget. Föräldrarna måste<br />
tänka till. Det är de som skapar möjligheterna.<br />
Samtidigt finns det situationer<br />
där det redan har gått för långt. Det finns
ensamstående mammor som är helt<br />
överkörda av sina tonårssöner. Går det<br />
över styr i tonåren kan man till slut bli<br />
helt maktlös.<br />
Hur ser Anne-Lie på vuxna som en enad<br />
front? Nog är det viktigt med gemensamma<br />
linjer, men med skolexemplet<br />
ovan för ögonen kan man också tycka<br />
att det vore bättre om någon hade vågat<br />
tycka annorlunda.<br />
– Det är något man vet om barn, att<br />
de klarar av olikhet mellan vuxna, till<br />
exempel att det ser olika ut hos mamma<br />
och pappa om föräldrarna är skilda. Det<br />
är inte konstigare än att de kan lära sig<br />
olika språk. Men att man har lika grundvärderingar<br />
kan vara bra, som när det<br />
gäller mobbing, alkohol och droger.<br />
Vissa rutiner för mindre barn är också<br />
bra om ser lika ut. <strong>Om</strong> mamma lägger<br />
barnet tidigt och pappa sent blir det<br />
besvärligt. Också en liten förskjutning<br />
kan ställa till det för barnets egen dygns -<br />
rytm.<br />
Anne-Lie är skolad inom en tradition<br />
som återfinns inom Kometprogrammet<br />
och andra föräldrautbildningar.<br />
– Strukturen från behandlingshem<br />
kan föras över till hem där det är jobbigt.<br />
I vanliga familjer behövs det inte belö -<br />
ningssystem etc. men där saker inte<br />
funkar kan det vara väldigt bra. Många<br />
stupar på så onödiga saker. Somligt bör<br />
de ta tag i. I andra fall kan de behöva ge<br />
mera utrymme för barnen och inte kräva<br />
att de ska vara ”små vuxna”. Föräldrar<br />
behöver kunskap om barns naturliga<br />
faser. Att ta trotsåren eller tonårsrevolter<br />
personligt är ingen höjdare.<br />
Jag frågar vad Anne-Lie tycker om att<br />
gå emot sin egen föräldrainstinkt. Det<br />
Uppifrån och ner. I de engelsktalande<br />
nannyprogrammen handlar det<br />
mer om hur man ska få barnen att<br />
bete sig som de vuxna vill än om<br />
varför de handlar som de gör.<br />
Foto: Ostill<br />
kan handla om en nanny som kräver<br />
något av en förälder, som känns fel i<br />
förhållande till barnet, eller om en vanlig<br />
inskolning på en svensk förskola – att gå<br />
ifrån ett gråtande barn.<br />
– Jag skulle aldrig göra det, säger<br />
Anne-Lie. Jag skulle inte lyssna till någon<br />
annan om det så stod tio barnpsykologer<br />
där och tyckte! Även en förälder måste få<br />
tid att ”skolas in”. Det är skadligt att styra<br />
med folks känslor, inte minst när det gäller<br />
mammarollen. Ett annat tillfälle när det<br />
kan bli stressigt är när politikerna vill att vi<br />
ska dela på föräldraledigheten. Det betyder<br />
att mamman måste sluta amma när<br />
barnet är sex månader, vare sig hon känner<br />
sig färdig för det eller inte. Man vet ju<br />
hur viktig anknytningen och omvårdnaden<br />
är, ändå styr man på det här viset!<br />
Anne-Lie är också expert på djur och driver<br />
ett företag som förmedlar djur till filminspelningar.<br />
Hon och hennes två barn har<br />
inte mindre än tre hundar, två katter, två<br />
råttor och en häst där hemma.<br />
Hundfostran har gått igenom ett paradigmskifte<br />
där man inte längre vill straffa<br />
utan i stället arbetar med belöningar, positiva<br />
förstärkningar och att låta hunden<br />
komma på saker själv. Samtidigt går vissa<br />
auktoriteter inom barnuppfostran i motsatt<br />
riktning, från eget tänkande till blind lydnad.<br />
Inom såväl hundträning som i kognitiv<br />
beteendeterapi för barn formar man<br />
fram ett beteende genom belöning,<br />
ignorering och ibland bestraffning. Var ligger<br />
skillnaderna?<br />
– Verktygen kan tyckas likadana, men<br />
den stora skillnaden är att hundar fostrar<br />
du till att fungera längst ner i hierarkin.<br />
Barn fostrar du till att bli självständigt<br />
tänkande individer och du fostrar dem<br />
långsiktigt! Varje ålder kan fatta mogna<br />
beslut om barnet får en chans att reflektera.<br />
familje<strong>sid</strong>an | <strong>sid</strong>. 47<br />
En sak som vi inte gått in på är själva TVmediet.<br />
Må vara att nannyn gör en god<br />
insats i familjen, men kan det väga upp<br />
själva uthängandet i det offentliga? Rädda<br />
Barnen tycker det inte.<br />
– Många vuxna med svår barndom<br />
har vittnat om vad de tyckte var värst,<br />
säger Anne-Lie. Det var att alla såg, alla<br />
visste, men ingen gjorde något! TV har en<br />
stor genomslagskraft. Den för i alla fall ut<br />
problemen, ger idéer, igenkänning och lösningar.<br />
Familjerna får en hjälp som i vissa<br />
fall de sociala myndigheterna inte har brytt<br />
sig om att ge dem. Det görs ett jättejobb<br />
bakom; allt syns inte i TV. För familjerna<br />
är det intensiva dagar. De kan inte ta till sig<br />
allt, men det skapar kunskap om hur man<br />
kan gå vidare när tid ges.<br />
Anna Dunér<br />
Fotnot:<br />
Läs gärna mer i ”BARN – tidningen om<br />
barns rättigheter” 4/2008 eller titta på Erik<br />
Sandbergs dokumentär ”Förgrymmade<br />
ungar” på www.svt.se (Dokument inifrån).<br />
Anne-Lie Arrefelt är kattansvarig i den guldbaggebelönade<br />
filmen ”Låt den rätte komma<br />
in”.<br />
På jämställd fot. Andra menar att fostran framför<br />
allt handlar om samspel. Är jag beredd att möta<br />
mitt barn med värdighet och respekt?<br />
Foto: Steve Woods”
Posttidning B<br />
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING<br />
Vid definitiv eftersändning återsänds<br />
försändelsen med den nya adressen till<br />
<strong>Katolskt</strong> magasin,<br />
Box 2038, 750 02 Uppsala<br />
Den nye påven<br />
får lovord av Aftonbladet, som menar att han skiljer sig i väsentliga<br />
stycken från sin föregångare, Pius XII, som var en boren aristokrat<br />
med allt vad detta innebär av personlig distans och reservation,<br />
medan Johannes XXIII i varje tum av sin frodiga person<br />
verkar präglad av att han kommer direkt ur folkets djupa led.<br />
”Påvens folkliga ursprung och hans frigjordhet från konvenansens<br />
föreskrifter har säkert väckt skräckblandad förvåning<br />
bland åtskilliga av påvestolens dignitärer. Men destso snabbare har<br />
hans gestalt förankrats i italienska folkets hjärtan – man ser i<br />
honom en ’papa della base’, en påve, som själv erfarit vad det vill<br />
säga att arbeta och vara betungad.<br />
Också utrikespolitiskt väntar man sig ett helt annat utspel än<br />
under den föregående påvens tid. Pius gjorde sig som bekant inga<br />
som helst illusioner om möjligheterna av ett samarbete mellan öst<br />
I nästa nummer:<br />
Frågor och svar om hävandet av bannlysningen av biskoparna inom SSPX<br />
Serien om Paulus fortsätter<br />
Vi går vidare med ”Visioner om Kyrkan”. Bollen går till Margareta Kieffer i<br />
Lund<br />
Referat från det opinionsmöte, ”Läkarassisterat självmord och<br />
dödshjälp – ett vårdaltenativ?”, som Respekt inbjöd till den 29 januari<br />
Hur ser diakonutbildningen ut?<br />
Ett än så länge hemligt porträtt utlovas<br />
… och som vanligt bjuder vi på bok- och musikrecensioner, en fullmatad familje<strong>sid</strong>a<br />
och annat smått och gott …<br />
och väst, medan Johannes XXIII synes mena, att det trots allt<br />
kanske ändå är genomförbart och därför måste försökas. Innan<br />
kardinal Wyszinski återvände till Warszawa, mottog Johannes<br />
honom i privat audiens. Påven skall därvid ha sagt, att man måste<br />
eftersträva en normalisering av förbindelserna mellan kyrkan och<br />
länderna på andra <strong>sid</strong>an järnridån – försöken att få till stånd en<br />
avspänning mellan den kommunistiska östern och den<br />
demokratiska västern borde enligt hans åsikt intensifieras.”<br />
Även om dessa frågor är svåra att sia om, så vet vi att Johannes<br />
XXIII är gammal diplomat och utmärkte sig i denna egenskap för<br />
ovanlig världsklokhet.<br />
(Hemmet och Helgedomen, 15/2 1959)<br />
Angelo Roncalli,<br />
den nuvarande påven Johannes XXIII, började för 50 år<br />
sedan ge ut ”Akterna om den helige Carolus Borromeus’<br />
besök i Bergamo”. En av dagarna utkommer femte och sista<br />
bandet. Påven har förordnat att autörsrättigheterna skall tillfalla<br />
prästseminariet i Bergamo, och bad att sista bandet<br />
skulle komma ut utan särskilt uppseende, ty ”detta bands<br />
författare är samme Angelo Roncalli, som utgav de fyra<br />
andra banden”. (KNA)<br />
(Hemmet och Helgedomen, 1/3 1959)