Var finns valfriheten för döva och hörselskadade ... - Barnplantorna

Var finns valfriheten för döva och hörselskadade elever?
Av Emma Hoveklint, lärarassistent på Katrinelundsgymnasiet
Hörsel- och dövundervisningen i Sverige är i stark förändring. En överväldigande majoritet av
de som idag föds döva eller gravt hörselskadade opereras med cochleaimplantat.
Detta medför att den traditionella synen på dövundervisningen måste omvärderas. Det gäller
särskilt den gymnasiala nivån, där alternativen för döva och hörselskadade elever är
begränsade. Idag existerar endast ett riksgymnasium för döva och hörselskadade i Örebro
men krav reses på att bredda det statliga stödet till framför allt gymnasieskolor för döva och
hörselskadade i Stockholm och Göteborg. Allt fler elever vill studera närmare sin hemort och
bibehålla den dagliga kontakten med sitt sociala nätverk, som familj och vänner. Men flertalet
har inte den möjligheten då hela det statliga stödet för närvarande tillfaller Örebro. Det gör att
gymnasieskolor i Stockholm och Göteborg tvingas tacka nej till elever som vill studera på sin
hemort, eftersom kommunerna i många fall inte har råd med de extra utbildningskostnader i
form av teckenspråkstolkar, kompetensutveckling av lärare samt ev. nyanställningar som
dessa elever kan ge upphov till. Det statliga stödet följer inte eleven. På detta sätt begränsas
den valfrihet som borde finnas även för döva och hörselskadade, något som jag ställer mig
starkt kritisk till.
Jag har själv levt både som hörselskadad och döv under många år och har nu
cochleaimplantat. Sedan två år tillbaka arbetar jag som lärarassistent på
Katrinelundsgymnasiet i Göteborg, där det för närvarande finns fyra hörselklasser. Jag har
därmed på nära håll kunnat följa den diskussion som pågår kring frågan om statligt stöd till
gymnasier för döva och hörselskadade i Stockholm och Göteborg. Bakom kravet på en
spridning av resurserna står såväl enskilda individer (läs: elever och föräldrar) som
Riksförbundet för barn med cochleaimplantat, Barnplantorna. Ann-Charlotte Gyllenram,
ordförande i Barnplantorna, har i en skrivelse till utbildningsdepartementet fört frågan till sin
spets. Skrivelsen, ”Statligt stöd till gymnasieskolan för hörselskadade och döva i Göteborg
och Stockholm – ett led i en pågående utveckling av hörsel- och dövundervisningen i
Sverige” fokuserar bl a på den förändrade undervisningssituation som det stora antalet CIoperationer
medfört. Det som har fått både mig och mina kollegor i hörsellaget på
Katrinelundsgymnasiet att reagera är den inställning som flertalet av remissinstanserna
uppvisar i sina yttranden och som enligt vår mening ger anledning till oro angående den
framtida utvecklingen av hörsel och dövundervisningen i Sverige. Jag skulle därför vilja
förmedla vår gemensamma syn på remissvaren, samt ge min personliga åsikt utifrån
mina egna erfarenheter som hörselskadad och döv med CI. Det kan också vara på plats att
ge en beskrivning av den skola vi själva arbetar på eftersom den på ett felaktigt sätt kommit i
opposition till Örebro och inte, som vi tycker, framförts som ett alternativ.
Vi är framför allt bekymrade över det kompakta motstånd som finns för alternativa lösningar
till Riksgymnasiet i Örebro. Det verkar handla om att vidmakthålla Örebros nuvarande status
till varje pris, på bekostnad av en större valfrihet för många hörselskadade och döva. En
valfrihet som på många områden är en självklarhet för ”normalhörande”. Frågan gäller ju inte
främst att starta andra likvärdiga riksgymnasier för döva och hörselskadade som så att säga
ska ”konkurrera” med Örebro, vilket flera remissinstanser tycks tro, utan att de statliga
medlen ska följa den enskilda eleven oavsett vilken skolform man väljer. Varför ska vissa val
vara mer värda än andra och bekostas av statliga medel medan andra får kämpa i motvind
för sina val, val som inte inkluderar en skolgång i den statliga specialskolan?
För det andra blir jag personligen rent ut sagt ledsen över den traditionella och
kollektivistiska synen på döva, CI–opererade och hörselskadade som tonar fram i en del
yttranden. Vad jag då främst vänder mig mot är att man fortfarande vägrar se oss som
individer med olika förutsättningar och preferenser även om vi har handikappet gemensamt i
mer eller mindre utsträckning. Hörselskadade och döva är ingen homogen grupp! En lösning

som passar en elev, kanske inte passar en annan. Men var finns valfriheten när en lösning
inte fungerar eller om man inte är nöjd med det enda alternativ som finns?
Vi vänder oss också mot den människosyn som ger uttryck för sådana grova
generaliseringar som ”lika barn leka bäst”. Själv upplever vi det som berikande att arbeta i en
miljö med både hörande, hörselskadade och CI-elever. Den mentalitet som gör gällande att
döva ska växa upp och lära i en slags ”skyddad verkstad” ger vi inte mycket för, då eleverna
förr eller senare ska ut på arbetsmarknaden och möta det ”hörande samhället”. Det är väl
omvittnat att arbetslösheten bland döva och hörselskadade är högre än för ”normalhörande”.
Det tyder på att dessa gruppers integrering på arbetsmarknaden inte fungerar som den bör
göra.
Jag som själv har gått som integrerad i en vanlig klass under hela min skoltid kan se de stora
fördelarna med att skapa en elevpeng. Jag ville, som så många andra elever, bo kvar
hemma när gymnasievalet kom på tal och riksgymnasiet i Örebro blev då inget alternativ för
mig. Jag valde i stället att gå i vanlig klass i min hemstad med alla de för- och nackdelar ett
sådant val innebär. För även om jag idag inte skulle ha valt annorlunda, så var
gymnasietiden ingen dans på rosor. Det fanns inga medel till någon form av hörsel och
dövanpassning i min undervisning, vilket hade underlättat skolgången för mig. Därför
känner jag så starkt för de elever som vill bo kvar på hemorten men som inte har möjlighet till
detta p.g.a. att de rätta förutsättningarna saknas. De hörselskadade och döva elever som
valt en annan skolgång än vid RGD/RGH i Örebro är över huvud taget en bortglömd grupp,
eftersom man i allt för stor utsträckning satsar resurserna på dem som läser i Örebro. De
gymnasieskolor i Stockholm och Göteborg som redan nu bedriver undervisning för
hörselskadade och som har ett stort upptagningsområde i kraft av storstadens hela
infrastruktur, borde således ges förutsättningar att utveckla sina verksamheter när behovet
från framför allt döva och CI-opererade elever ökar.
På Katrinelundsgymnasiet har det sedan 1981 funnits möjlighet för hörselskadade elever att
gå i speciella hörselklasser, vilka erbjuder en lugnare studiemiljö i mindre grupper. Skolan
har således en lång erfarenhet av att undervisa hörselskadade ungdomar. De nationella
program som skolan idag kan erbjuda hörselskadade är samhällsvetenskapsprogrammet,
naturvetenskapsprogrammet, omvårdnadsprogrammet och idrottsprogrammet. Samtliga
program är treåriga. Det finns också möjlighet att kombinera hotell- och
restaurangprogrammet på Burgårdens gymnasium (som är granne med Katrinelund)
med att läsa kärnämnen i hörselklass på Katrinelund.
För närvarande har vi en hörselklass för respektive årskurs (dvs. åk 1, 2 och 3) som läser på
samhällsvetenskapsprogrammet med inriktning mot ekonomi och data samt en
gymnasieförberedande klass, i vilken man kan läsa in de kärnämnen man inte har godkänt i
från högstadiet. Undervisningen i hörselklasserna är av naturliga skäl mer individualiserad än
i andra klasser p g a gruppernas storlek, men studietakten och betygskraven är desamma
som för vanliga klasser. Det är dock möjligt att gå ett fjärde år om man så önskar och
behöver. Vissa av kurserna inom s k individuellt val läser eleverna tillsammans med elever
från andra klasser, t ex bild och data. Skolan har en egen teckenspråkslärare och man kan
läsa teckenspråk upp till steg fem beroende på vilka förkunskaper man har. Teckenspråk är
dessutom ett karaktärsämne i årskurs ett och två för hörseleleverna, vilket betyder att det är
obligatoriskt. De senaste åren har dock nästan alla hörseleleverna valt att bygga på sina
teckenspråkkunskaper även i åk. tre. Inom s.k. individuellt val finns det även möjlighet
för de ”hörande” eleverna att läsa teckenspråk och det brukar vara populärt! Flera av dessa
elever har t o m blivit så intresserade att de sökt till teckenspråkslinjen på Nordiska
folkhögskolan i Kungälv, samt Folkhögskolan i Örebro efter avslutade gymnasiestudier.
Undervisningen i hörselklasserna bedrivs inte på teckenspråk, men tecken används ibland
som stöd under lektionerna. Majoriteten av lärarna som undervisar i hörselklasserna är dock

specialutbildade för att undervisa elever med hörselnedsättning och några av dessa har även
gått kurser i teckenspråk. Numera finns hela fjorton hörselutbildade lärare på skolan,
inklusive studierektorn. En viktig del av hörselverksamheten står vår hörsel- och talpedagog
för, som tillsammans med en dyslexipedagog kan möta hörselelevernas behov av talträning
samt extra hjälp och stöd. Utöver dessa är vi en lärarassistent och en elevassistent som mer
eller mindre behärskar teckenspråk och som cirkulerar i hörselklasserna för att assistera
både elever och lärare. Samtliga hörselklassrum är hörselsanerade med inbyggda
akustikplattor i taket och golven har ljuddämpande plastmattor. Klassrummen erbjuder
naturligtvis också nödvändig teknisk utrustning i form av teleslinga och mikrofon, som
kontrolleras kontinuerligt av en hörseltekniker från Sahlgrenska. Under hösten 2003 byttes all
utrustning ut mot en modernare typ. Jag som själv är opererad med cochlea implantat är
medveten om att CI inte fungerar lika bra på alla men tycker själv att det är helt fantastiskt att
jag med hjälp av den allra senaste CI:n kan följa med i allt vad läraren säger på lektionerna
via mikrofon. Det ger en känsla av delaktighet som jag hoppas att fler CI-opererade elever
får uppleva.
Hörsellaget på Katrinelundsgymnasiet
Katrinelundsgymnasiet ligger längs evenemangstråket i centrala Göteborg med gångavstånd
till både spårvagnar och centralstation, vilket underlättar för de elever som har lång resväg till
skolan. Vid skolan går det också en spårvagnslinje direkt till Sahlgrenska
universitetssjukhuset där hörselvårdsmottagning finns. Det finns således en mycket god
infrastruktur för långväga hörselelever. Katrinelundsgymnasiet har också ett nära samarbete
med Kannebäckskolan i Göteborg och vår hörselsamordnare Eva Nordelöf har regelbunden
kontakt med skolan för att informera såväl elever som föräldrar om hörselklasserna på
Katrinelund. På senare tid har vi fått allt fler förfrågningar från döva elever som vill börja här
men p g a de extra omkostnader dessa elever skulle medföra, har vi tvingats tacka nej.
Man kan fråga sig vilka ”normalhörande” elever, boende i och kring Göteborg, som skulle
finna sig i det? I framtiden hoppas vi dock på en förändring som gör det möjligt för döva
elever att fortsätta sina gymnasiestudier på sin hemort om de så önskar. Men det kräver att
vi får mer statliga medel till vår verksamhet eller att man skapar en slags elevpeng som följer
eleven oavsett var denna vill studera.
Några av remissinstanserna säger sig vara bekymrade över CI-barnens skolsituation och
SDR (Sveriges Dövas Riksförbund) anför att många av dem ”far mycket illa av föräldrarnas
val av skolgång i externa klasser”. Jag tror dock att de flesta barn och ungdomar med CI kan
tala för sig själva (åtminstone de äldre). Tyvärr framställs de ofta som viljelösa offer eller
marionetter för sina föräldrars vilja. Det är en bild som jag inte känner igen mig i. Jag har allt
sedan jag blev döv vid elva års ålder (innan dess var jag hörselskadad) helt och hållet själv
kunnat påverka min skolgång och detta är något som mina föräldrar också i allra högsta grad
har respekterat. Frågan om alternativa utbildningsvägar för döva och hörselskadade hänger
intimt samman med den om teckenspråkets framtida roll i undervisningen av CI-opererade
barn och ungdomar. Flera intresseorganisationer som SDR, DHB (Riksförbundet för döva,
hörselskadade och språkstörda barn) och HRF (Hörselskadades Riksförbund) känner sig
oroade över att den teckenspråkiga miljö man har skapat i Örebro ska förtvina om man
splittrar upp dövundervisningen till flera orter i landet. Men varför skulle inte teckenspråkiga
miljöer kunna skapas på andra platser, även om det tar tid att bygga upp en sådan

verksamhet med all den kompetens som krävs? DHB anser vidare att det inte går att
kombinera teckenspråk med talad svenska i undervisningen av CI-opererade. För det första
så blir man mycket riktigt inte ”normalhörande” av att operera in ett cochleaimplantat, vilket
jag själv fått erfara. För det andra är det givet att de flesta CI-barn och ungdomar även
behöver teckenspråk. Men varför ska man operera sig och sedan sitta i en ”tyst miljö” där
enbart teckenspråk får användas som kommunikationsmedel? Varför skulle de båda språken
inte kunna berika varandra? Detta är en utmaning som dövundervisningen i Sverige måste ta
fasta på när det gäller CI-opererade barn och ungdomar. På Katrinelundsgymnasiet har
vi för närvarande två elever med CI som går i en av de fyra hörselklasserna. Enligt vår
mening fungerar dessa elever mycket bra på skolan, såväl i klassrummet som utanför. Vi har
också sett hur de på kort tid har utvecklats i positiv riktning.
I SPM:s (Specialskolemyndigheten) remissvar framgår det att elevråden vid landets
specialskolor har fått möjlighet att yttra sig över Barnplantornas skrivelse och att de är
kritiska till en ev. splittring av den nuvarande verksamheten vid RGD/RGH i Örebro. Vi
undrar varför inga hörselelever vid Katrinelundsgymnasiet eller annorstädes fått tillfälle att
yttra sig över nämnda skrivelse? Som man ropar får man svar. Resultatet blir en ensidig bild
som vi med detta ville komplettera. Vi har dock inte för avsikt att uttala oss om kvaliteten på
den undervisning som nu bedrivs i Örebro och har dessutom all respekt för den samlade
kompetens som dess personal besitter. Vi har heller inga anspråk på att starta ett
”konkurrerande alternativ” till Örebro som centrum för hörsel- och dövundervisningen
i Sverige. Vad vi vill föra fram är att det borde finnas utrymme för fler och bättre
valmöjligheter för framtidens döva och hörselskadade ungdomar. Att de som inte vill gå på
riksgymnasiet i Örebro ändå ska få en slags elevpeng så att man på hemorten har
möjligheter att utveckla den enskilda elevens studiesituation på bästa sätt. Själv har jag mött
så mycket okunskap genom åren, främst p g a att många människor aldrig kommer i kontakt
med döva eller hörselskadade och då gör sig bilder av dessa som på intet sätt stämmer med
verkligheten. Därför tror jag snarare att det är positivt att kunskapen om döva och
hörselskadade sprids till flera delar av landet än att den koncentreras till en enda ort.
Man borde kunna lägga ”revirtänkandet” åt sidan och se möjligheterna istället för hindren,
för i ett inledningsskede är det naturligt att sådana finns. I likhet med utbildningsförvaltningen
i Stockholm anser vi att Örebro skulle kunna fungera som ett slags resurscentrum för
de gymnasieskolor i Stockholm och Göteborg där döva och hörselskadade finner ett
alternativ. Sammantaget kan det leda till en ökad möjlighet att få en adekvat utbildning för
dagens döva och hörselskadade ungdomar.
Emma Hoveklint, lärarassistent
FAKTA OM KATRINELUNDSGYMNASIET
• Katrinelundsgymnasiet har haft hörselundervisning
sedan 1981
• Det totala antalet elever på skolan är
ca 1000
• Antal hörselklasser: 4
• Antal hörselelever: 25
• Antal hörselutbildade lärare: 14
• Program som skolan kan erbjuda:

– Individuella programmet
– Samhällsvetenskapsprogrammet
– Naturvetenskapsprogrammet
– Omvårdnadsprogrammet
– Idrottsprogrammet
– Hotell- och restaurangprogrammet
(i samarbete med Burgårdens gymnsium)