PDF 3,6 MB - Skogsbruket

More documents

Recommendations

Info

ViLTVård VARGEN – inte enbart biologiskt problem vargen väcker blandade känslOr hOs Oss. för dem sOm ser den pÅ bilder eller i djurparker är den ett fascinerande hunddjur Och hundens anfader. för de människOr sOm pÅ landsbygden ser vargen sOm ett hOt mOt renar, fÅr, nötkreatur, övriga husdjur, jakthundar Och barnens trygga skOlväg är den en icke önskad varelse. Historiskt har vargen varit illa sedd p.g.a. sina angrepp på vilt och husdjur samt det hot mot människors liv och hälsa som den förknippats med. Vargen var fredlös sedan 1300-talet, det var en medborgerlig plikt att förfölja den, lagstadgade skottpengar infördes på 1600talet. År 1868 avskaffades medborgarnas plikt att deltaga i vargjakten men skottpengarna utbetalades ända fram till 1973 då vargen fredades utanför renskötselområdet. Vid det här laget hade vargstammen kraftigt reducerats och på 1970-talet sköts färre än fem vargar per år. Vargpolitiken idag På senare år har vargstammen repat sig mer än väl och officiellt finns det nu 190–200 vargar i Finland. Den finländska vargstammen är en del av vargpopulationen på 25 000– 30 000 individer som sträcker sig in i Ryssland. Ökningen av vargarna i Finland har medfört att den spritt sig till hela landet med betydande problem i ”trängsel Finland”. Vargen betraktas i Finland som en viltart och Jord – och skogsbruksministeriet ansvarar för skötseln med regionalt bistånd av jakt- vårdsdistrikten. Miljöministeriet har en myndighetsroll som fastställer bl.a. vargens hotklassificering. Miljöministeriet inverkar väsentligt på vargpolitiken i Finland. I samband med att Finland anslöt sig till EU blev vargen klassificerad som en art på vilken jakten är kraftigt reglerad. I december 2005 lade Jord – och skogsbruksministeriet fram en förvaltningsplan för vargstammen i Finland där ungar och ibland avkommor från tidigare årskullar. De ensamma vargarna, 15–25 procent av stammen, är vanligen unga individer som söker ny livsmiljö eller partner. Vargen blir könsmogen vid 22 månaders ålder, löptiden är i februari–mars och har parningen lyckats så föds valparna, vanligen 5–6 stycken, efter 63 dygn. Valparna, som tillbringar den första tiden i lyan, slutar dia vid nio veckors ålder och börjar småningom vänja sig vid fast föda. I september är valparna stora nog att följa med flocken på vandringar och jakter. Vargflocken håller ihop under vintern men i mars och april händer det att de första valparna lämnar flocken. De flesta unga vargar ”De vargar som lämnat flocken har som mål att hitta ett eget revir samt en partner att bilda par med.” målen och åtgärderna slås fast fram till år 2010. Artkännedom Vargen är den största av c. 35 arter vilda hunddjur och hör till släktet Canis, till vilken också tamhunden hör. Vargen är mycket anpassningsbar, förökar sig effektivt och sprider sig snabbt till nya områden. Vargstammen utgörs av familjeflockar och ensamma vargar. Vargfamiljen består vanligtvis av det ursprungliga paret, alfaparet, deras års- lämnar flocken först under sitt andra levnadsår. Utvandringen kan i princip ske vilken tid på året som helst men hösten och senvintern verkar vara den vanligaste tidpunkten. Oktober och november är den period då vargflocken vandrar mycket tillsammans och då är strider om rangordningen vanliga. Den andra perioden för utvandring är januari till april i samband med parningstiden då alfaparets aggressioner mot övriga flockmedlemmar är stora. De vargar som lämnat flocken har som mål att hitta ett eget revir samt en partner att bilda par med. Hur detta lyckas beror på tillgången på bytesdjur och lediga områden. Det nya reviret har i de flesta fall bildats på ett avstånd som ligger under 100 kilometer från det gamla reviret men här uppvisas ytterligheter på allt från 35–445 kilometer. Medellivslängden för den vilda vargen är troligen inte högre än 3–4 år och få vargar uppnår 10 års ålder. Som dödsorsak beräknas i 80 procent av fallen vara laglig jakt eller att vargen på annat sätt dödats av människan. Enstaka djur har dödats i trafiken, av älg eller andra vargar. Sjukdomar, svält och ålderssvaghet är andra möjliga dödsorsaker. Konflikt med samhället Vargen undviker normalt vägar, bebyggelse och mänsklig aktivitet men påträffas också nära gårdar och hus. Detta visar på anpassning då det blivit för trångt i de stora skogsområdena. Tillgången på bytesdjur styr i första hand förekomsten av varg. I Finland vållar vargen stor skada inom renskötselområdet där den tar hundratals djur årligen, år 2002 nästan 600 renar. Älgen är dock vargens huvudföda. Studier i Sverige visade att över hälften av vargdödade älgar var kalvar, 76 procent var hondjur och ingen av de dödade tjurarna var över två år. Antalet slagna älgar varierar vanligen mellan 7 och 13 djur per varg och år. Vitsvanshjort och rådjur finns
Vargflockarna håller ihop under vintern. Unga vargar lämnar flocken för att hitta sig en partner och ett eget revir. Utvandringen sker ofta på senvintern. också på matsedeln och är mycket lättare byte för vargen än älg som kan vara livsfarlig då den kommer åt att sparka. Rikssvenska studier visar att rådjur dödades ungefär dubbelt så ofta som älg trots att tätheten av rådjur var tre gånger lägre än för älg. Detta trots att det behövs 12–15 rådjur för att motsvara köttmängden hos en älg. En ensam varg kan äta 8–9 kilo kött per dygn när den har tillgång till ett kadaver. Vargen är därför en konkurrent till jägarna och en stor vargstam påverkar jakten då vargarnas uttag måste kompenseras genom minskad jakt för att inte viltstammarna ska överbeskattas. En annan konflikt är den att också hundar ingår i vargens matsedel. Att hundar tas från gårdsplaner är en sak, de kan ju inhägnas, men jakthundar under lösjakt är helt värnlösa. Man har försökt skydda hundarna med specialhalsband och pinglor samt nu senast med en skyddsväst som ska ge en elstöt åt eventuell angripare. Det är tveksamt om västen kommer att ge ett fullgott skydd. En rätt säker metod skulle vara att lära hunden att vara livrädd då det finns dofter av varg i terrängen och direkt söka upp sin matte eller husse. Idag är det många hundar som inte förstår detta och istället börjar spåra vargen. – Under en björnjakt i Ilomants rapporterades att en varg sprungit förbi tre skyttar, ungefär en kilometer från den plats där jag befann mig. Jag kopplade min hund genast då den återvände från sin sökrunda och döm om min förvåning då hunden energiskt tog sig an vargspåret synbarligen utan att känna någon hotande fara. Vargen ett hot mot människan? Vargen som hot för en vuxen människa är minimal även om den säkerligen finns. ”Vargen har kapacitet att döda människor, den har dödat människor och ingen kan garantera att en varg aldrig kommer att angripa en människa igen” (citat ur boken Vargen – viltet, ekologin och människan). Trots att det är synnerligen ovanligt att vargar angriper människor förstår jag småbarns föräldrars oro i glesbygden. En osäkerhetsfaktor finns även i risken för att varghybrider, korsning mellan hund och varg, kommer in i samhället. Hybrider som har vargens styrka och tamhundens brist på nedärvd skygghet för människan kan tänkas utgöra ett större hot för människor och tamdjur. Framtiden Vargens framtid är tryggad i nationell lagstiftning och genom internationella förpliktelser. Vår vargstam är en del av den ryska och gränsen är öppen för besök i vardera riktningen. Risken för inavel förekommer sålunda inte. Enligt förvaltningsplanen är det viktigt att beakta antalet par som kan föröka sig så att en livskraftig vargstam kan bibehållas på lång sikt. I praktiken betyder begreppet minsta livskraftiga vargstam, enligt viltforskningen, att det bör finnas 20–25 förökningsdugliga vargpar. Detta skulle betyda att den vargstam, 120– 140 individer, som vi hade för 10–15 år sedan skulle vara tillräcklig. En större vargstam medför, förutom enorma kostnader för forskning, förvaltning, övervakning, ersättning av skador, skolskjutsar m.m. att medborgarnas acceptans för vargen sjunker i takt med störningarna. En reglerad jakt på varg är i framtiden också nödvändig för att vargens naturliga skygghet för människan skall bibehållas. Vargproblematiken är inte enbart ett biologiskt problem utan också en ekonomisk och social fråga. m Källor: Förvaltningsplan för vargstammen i Finland, JSM 11a/2005. Vargen – viltet, ekologin och människan, Jens Persson och Håkan Sand, Svenska Jägarförbundet 1998. text: bjarne anderssOn Foton: Paavo Hamunen/Kuvaliiteri
Page 2 and 3: Skogsbruket Obunden specialtidning
Page 4 and 5: A N b u D S P A k e T : Lännen pla
Page 6 and 7: Hjälphjulen eller det extra hjulpa
Page 8 and 9: Stor efterfrågan på skogsplantor
Page 10 and 11: VirkeshandeL Exporttullar på ryskt
Page 12 and 13: Många bäckar små… skattefrihet
Page 14 and 15: adie på ungefär 80 kilometer frå
Page 16 and 17: Österbotten fick storförening tiO
Page 18 and 19: skogsVård Ska jag röja själv? in
Page 20 and 21: Teknik Nya skydd Ergo stötskydd, s
Page 22 and 23: kuLTur i skogen Samtliga markägare
Page 24 and 25: Praktiken en Kungsväg till rekryte
Page 26 and 27: mak. Broo hoppas att han efter slut
Page 30 and 31: köp & säLj På annonsplatsen får
Page 32: SKOGSBRUKET´s presentstips SKOGSBR

PDF 3,6 MB - Skogsbruket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?