Alexander den Store - fritenkaren.se

(Alexander inträder vacklande med en vinbägare i handen. Han spiller och är klädd i sliskiga
purpursidenkläder och bär för första gången kungligt diadem.)
Alexander De vill inte låta mig dö. De vill tvinga mig att leva vidare och spela deras
bedrövliga roller. Allt mänskligt är bedrövligt. De är så bedrövliga, att de inte inser
att det vore bättre att låta mig dö. (dricker) Därför dricker jag. (går fram till en spegel.)
Du är mitt enda sällskap numera, din förbannade fåfänge narr! Alla andra tråkar ut
mig. (dricker) Alla andra tråkar ut mig, utom de döda. Hefaistion vill ha mig med sig.
Det vill också Kalanos. Alla de döda har det bättre än de levande, ty de döda äger det
förflutna och slipper en framtid som bara ständigt kan bli sämre, tyngre, tråkigare,
ondare och hemskare. (dricker) Vad hände med min ambition? Vad hände med min
fantasi och entusiasm? Vad hände med min omåttliga expansionslust? Var är all din
käckhet nu, din förbannade fåfänge gudanarr, som vunnit hela världen blott för att
förlora allt som en gång var värt att leva för – din egen egoism? Jag dricker dig till,
din krönta usling, din etablerade mördare, du narr, som var långt värre narr än alla
andra, i det att du fann det värt att sätta dig över alla andra narrar. (dricker.)
Roxane (kan inte bärga sig längre) Min make, du förgiftar dig! Drick ej vin när du har
feber! Lev åtminstone för mig och för din son!
Alexander Roxane, jag var ej värdig dig, ty jag var endast grek och människa och
inte ens hellen, men du var persisk kungadotter.
Roxane Du var ädlast här i världen bland alla kungar! Du var född till
konungarnas konung!
Alexander (stöter henne ifrån sig) Smicker biter ej på mig. Du hör till dessa lismare som
med ditt fjäsk grymt tvingar mig till detta olidliga rollspel!
Roxane Ingen tvingar dig gå klädd som eunuck utspökad till en gräslig manlig
prostituerad.
Alexander Så du håller mig ännu för en homosexuell? Du är fortfarande förtärd av
din svartsjuka för Hefaistions skull?
Roxane Ej var jag den som någonsin gick mellan er. Och han har nu besegrat mig
och alla dina andra älskare och älskarinnor med att dö, ty nu kan vi ej längre rå på
honom och hans makt. Du är besatt av honom. Jag har resignerat.
Alexander Gå då steget ut och låt mig dö.
Roxane Om du dör faller ditt imperium, och jag blir mördad i den maktkamp
som blir oundviklig mellan dina generaler.
Alexander Det var kanske meningen från början. Allt politiskt fuskverk måste ändå
röna all fåfängas öde. Därför handlade jag fel som tog dig till mig och drog in mig i
min tragedi.
Roxane Det var min enda glädje.
Alexander Jag har bara kvar en enda glädje: att få dö. Roxane, om du älskar denna
usling, varför vill du då ej låta honom dö?
Roxane I Persien lärde man mig aldrig motsatsen till egoism. Jag vill ha kvar dig
för min egen skull.
Alexander Då är du lika fåfäng som jag själv och lika hopplöst en förtappad narr.
Roxane Det är jag gärna, bara jag får vara det med dig!
Alexander (ömt) Det får du nog, men först i evigheten. Båda måste vi först dö. Först
där kan vi förstå varandra, kanske.
Roxane Nu börjar du ånyo tala så besynnerligt.
Alexander (stöter bort henne) Jag är blott realistisk, men det kan ni kvinnor aldrig vara.
Roxane Ack, om jag blott vore man, så att jag kunde lära känna dig!
Alexander Var glad för att du inte är det. Männen dödar jag, förbrukar jag och
använder jag till att dö för mig och mina syften, men jag har ej någonsin hanterat
någon kvinna illa.
Roxane Inte ens Hefaistion och Bagoas?
67