Alexander den Store - fritenkaren.se

chimär. Så höj då blickarna och se omkring er! Här sitter ni som druckna velingar
alltmedan perserkonungarna skådar ner på er från sina pelare med hån, och
persergudarna, som vållat alla Hellas olyckor, får finnas kvar på sina socklar! Här är
härden för det persiska förtrycket! Skall ni bara snällt då låta det få finnas kvar?
Ptolemaios Thaïs har rätt. Ej någon hämnd har tagits ännu för all den förstörelse som
perserna har vållat Hellas.
Alexander Ni är druckna. Ni är arga. Ni har eld i blodet. Gör vad helst ni vill. Om ni
vill bränna ner Persepolis, så varför inte? Skratta ut av skadeglädje och låt febern
rasa! Bli då såsom perserna! Vad spelar det för roll? Ett stort imperium byggs blott
för att rasa.
Thaïs Ni har hört er konung. Makedonier och hellener, vad är ni så slöa för?
Vad väntar ni på mera? Väntar ni att denna tyranniets boning själv ska börja rasa ner
på er?
(Genast blir det fart på samtliga soldater utom Alexander. De rusar upp och tar entusiastiskt
i tu med förstörelseverket: välter statyer, tar ner facklor, sätter eld, osv, och snart färgas
himlen röd av det flammande palatset.)
många För Thaïs! För Hellas hämnd på perserna! Vräk ner tyrannens gudar! Vält
statyerna! De persiska storkungarna skall aldrig mer få skåda ner på oss!
(Det hela urartar till en besinningslös förstörelseorgie som alla deltar i utom Alexander, som
till slut blir ensam.)
Alexander Är detta varje världskonungs och världserövrares destination: att grymt
förvandla surt förvärvad och förevigad fåfänga till förgänglighet och maktens våld?
Skall detta om fem hundra år bli min familjs och mina efterkommandes bedrövlighet:
att deras jämte mina stoder och palats på samma sätt förintas av en större erövrares
makt? Det förefaller troligt. Varför då fortsätta jakten på en sådan löjlig futtighet som
världslighet och härlighet och maktens vanmakt? Hittills har vi haft en hämnd att
utkräva på Persien. Men allt vad som följer härnäst på vår väg blir bara ett
besinningslöst fortsättningskrig av bara farten.
(dricker och ser på den tilltagande förstörelsen.)
Hefaistion (upptäcker honom och kommer fram till honom) Är det klokt att låta ett så
underbart palats bli skändat och förstört?
Alexander Min vän, du har alldeles rätt. Nej, det är inte klokt. Det är blott ursinne
och vansinne, självdestruktivitet och dårskap. Men en soldatesk begär ej någon
klokhet. Allt den kräver är sin underhållning. (dricker)
Hefaistion Och du finner dig i dårskapen och blundar för den utan att ingripa? Är ej
det att sanktionera den?
Alexander Hefaistion, du måste fatta, att ej ens kung Alexander, som har erövrat
Persepolis, förmår det minsta mot naturkrafter som skenar. Ingen är så dödlig som
den dåre som i egen livstid låter sig förklaras odödlig. Långt hellre dör jag ung än
blir så gammal som min far om det skall innebära att jag liksom han till slut blir
etablerad som en löjlig gud, den yttersta narraktigheten. Drick i stället, påminn dig
om egen dödlighet och din ofrånkomliga fysiska begränsning. Det är bara hälsosamt
att nedsätta sin fysiska förmåga. Då förstår man rätt sin egen roll i detta narrspel
kallat livet. (raglar och tuppar av.)
Hefaistion Alla har förlorat all kontroll, och Alexander själv är redlöst drucken
under bordet. Vilken universell vanmakt mitt i segerns och triumfens högsta
ögonblick! (lyfter upp Alexander, bär honom över sin ena axel och släpar honom ut.)
42